I en hundraårig trädgård

av Anna Simberg

Jag har alltid fascinerats av att plötsligt i naturen se gamla husrester, kanske delar av en grund eller en trappa. Stället förvandlas genast till någons hem för länge sen. Jag letar efter andra tecken på det liv som levts där, hittar kanske en syren, en rosenbuske eller ännu en stentrappa som kan ha hört till ett vedlider eller ett fähus. En stenmur visar var gränserna gått, men vägar eller stigar som människorna gått längs är spårlöst försvunna, kanske har de återerövrats av naturen eller blivit städer och asfalt. Mödosamt uppgrävda åkrar och odlingstäppor har blivit skog.

Jag gör också arkeologiska fynd på min kolonilott. Efter att först ha varit skyldig till att mycket försvunnit under gräs och ogräs, kan jag nu gräva fram en grusgång bakom stugan och en tegelstensbelagd kant runt en igenvuxen rabatt. Vem anlade grusgången för första gången? Jag rensar runt pioner som inte blommat på länge och trötta krusbärsbuskar. Vem har planterat dem? Trädgården fyller hundra år i år men jag vet inte om någonting här på min lott är så gammalt. Äppelträden lär vara runt 70 år gamla. De äldsta som nu växer här är planterade under eller efter andra världskriget eftersom alla fruktträd på området frös den kalla vintern 1940, just när allt vitaminrikt som bara gick att få ut av de här odlingslotterna behövdes som mest.

Under de senaste åren har man kunnat läsa överallt om hur människor hade det för exakt hundra år sen, hur svårt det var att få tag i livsmedel, allt var på kort och ransonerna små. Det är lätt att föreställa sig hur det kändes att ta spårvagnen ut till Brunakärr och komma in på det här området med hacka och spade, att mötas av fågelkvitter och grislukt, för här bredvid låg en grisgård vars näringsrika avfallsvatten rann ner i kärret. De första odlarna grävde för hand för det gick inte att plöja, hästarna sjönk djupt ner i kärret. De såg en möjlighet att odla livsmedel, medel till att hålla sina barn vid liv.

De som tilldelades den här lotten sommarn 1918 när koloniträdgården grundades odlade bara mat, mest potatis och rovor läser jag i Brunakärr koloniträdgårdsförenings utmärkta historik ”Stugor, täppor och kolonister i 100 år”. Kanske försökte de sig på rödbeta, kålrot, morot och ärter. Men just den första sommaren, hungeråret 1918, regnade det så mycket att det färdigt blöta kärret svämmade över. Mycket ruttnade eller blev kvar i marken på Marthornas område, där också min lott ligger, för här var dräneringen bristfälligt gjord. Jag kan se helsingforsdamerna med sina långa kjolar och hackor gräva diken i kärret liksom Jussi högt bland Saarijärvis moar. Bredvid min lott tittar en liten bergsklack fram, lotten ligger aningen högre än de värst utsatta så kanske odlingen lyckades bättre just här. På ungdomsföreningen Fylgias område jobbade män och kvinnor sida vid sida, där grävde man dubbelt djupare diken och deras barn åt sig kanske mätta redan i augusti 1918.

Det mesta av de första kolonisternas arbete lever kvar. Här växer allt så bra att en latmask som jag förtvivlar över växtkraften och allt arbete den ger mig. Men nu ska jag sluta marra om att det är så frodigt, snacka om lyxproblem! Jag som bara går över gatan till butiken och köper mina livsmedel, importerad parmaskinka och smaskig glass till rabarbern. På samma ställe där jag nu fjantar med mitt blygsamma odlande slet de för livet för hundra år sen och jag tänker på vilken förtvivlan föräldrarna måtte ha känt när de grävde fram den ruttna potatisen.

Visst sliter vi nu också för vår föda, men det är inte så lätt att begripa själva hantverket som ligger bakom det som ställs fram på matborden. Ännu i min barndom var maten begriplig, mjölken kom från kor, äggen från hönor, fisken från sjön. Vi var med när korna mjölkades för hand, såg den silas, vi bar hem den i mjölkkannor och mamma gjorde fil av den. Åskade det så skar sig filen. Vi åt på söndagar kokt höna eller tunga, potatis, morötter och till efterrätt rödavinbärskiiseli med syrliga vinbär från vår trädgård som vi barn plockat. En man körde runt med häst och en vagn full av potatis och ropa ”perunaaa” och då rusade vi ut med kappor och hinkar. Hur gammal är jag egentligen? Det känns ju som en evighet sen.
Nu är livsmedelsproducerandet mera abstrakt, varifrån kommer alla de färdiga förpackningarna jag bär hem och vad innehåller de? En mikroskopisk uppfattning om vad det innebär att odla sin mat får jag här i koloniträdgården och njuter av att året om lägga egenhändigt odlade hallon på morgonyoghurten och kunna skeda upp egen vinbärsgelé till hönsgrytan. Men man blir lätt ”uusavuton”, hjälplös i överflödet. Min respekt för dem som röjde marken här bara ökar. All heder till dem, jag bugar mig djupt mot den bördiga jorden.

Anna Simberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.