Iran är vattenbankrutt

Inom loppet av en eller två generationer kommer merparten av mänskligheten att lida av allvarlig brist på sötvatten, enligt den så kallade Bonndeklarationen. Iran, som befinner sig i ett epicentrum av många slag av internationell politisk spänning, är möjligtvis det område där den oåter-kalleliga kraschen inträffar.

För ett år sedan konstaterade juris doktor Gabriel Collins från Rice-universitetet i Texas att Iran balanserar på randen till sammanbrott vad gäller vattenförsörjningen. Collins publicerade då rapporten ”Iran´s Looming Water Bankruptcy”. Över 90 procent av sötvattnet går till jordbruket som en konsekvens av den politik som strävar efter självförsörjning i matproduktionen. Denna målsättning vållar problem särskilt för veteproduktionen eftersom vetet är ett fundament i den iranska kosten och är också mätt i ton landets primära sädesslag. Jordmånen är alltför torr för att vetet skulle kunna odlas enbart med hjälp av regnvatten. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO:s uppgifter skulle skörden vara tredubbelt så stor om man använde sig av konstbevattning.

Iran är ett område som sträcker sig från Pakistan, Afghanistan och Irak samt från Persiska viken till Kaspiska havet – till ytan är landet mer än dubbelt större än Finland och Sverige sammanräknat. Iran, med sina över 80 miljoner invånare, är den näst största ekonomin i Mellanöstern, med ett köpkraftskorrigerat BNP på 1 631 miljarder dollar (20 000 dollar per capita) – detta enligt World Fact Books siffror från 2017. 

Detta till stora delar torra eller halvtorra land är ett betydande jordbruksland. Enligt olika källor har Iran kring år 2010 varit världens 12. största veteproducent och världens 13. största riskonsument – två tredjedelar av riset producerades i Iran. Kring decennieskiftet odlade landet hälften av världens pistagenötter, 95 procent av världens saffranskörd samt merparten av världens bär och kärnfrukter.

Flera rapporter bekräftar vattenkrisen

År 2015 beskrev AI Monitor problemets internationella karaktär på följande vis: ”Krisen har nu förvärrats till en så alarmerande nivå att stora grupper av iranier kan tvingas flytta utomlands om inte fungerande lösningar finns på plats inom de närmaste åren”. Vidare skrev tidningen: ”Iran borde nästintill halvera sin årliga vattenkonsumtion.”

Ett år tidigare konstatetade klimatvetaren Nasser Karami i Washington Post att ”av de grundvattenreserver som samlats i en miljon år har vi använt omkring 30 procent på mindre än 50 år.”

Den i London baserade och enligt egen utsago oberoende Mikrofonnews, skrev i slutet av april att åtminstone 300 iranska städer, med en gemensam folkmängd på 17 miljoner invånare, lider av vattenbrist. I tidningen, som fokuserar sin rapportering på Iran och Mellanöstern, uttryckte energiminister Reza Ardakanian sin oro över de allt mindre regnmängderna: ”Det vi ser nu är ett förändrat klimat som beror på den globala uppvärmningen. Detta i kombination med en växande befolkning som använder för mycket vatten är huvudingredienserna bakom Irans vattenbrist.”

Dagen därpå bekräftade energiministerns rådgivare Mohammad Haj-Rasouliha i den Teheranbaserade dagstidningen Financial Tribune att Iran detta år lider av den värsta vattenbristen på 50 år. Den iranska forskaren och miljöaktivisten Kaveh Madani skrev redan år 2014 i sin rapport i Journal of Environmental Studies and Sciences följande sentens: ”när regeringen skyller den nuvarande krisen på klimatförändringen, upprepade perioder av torka och de internationella sanktionerna tror den att vattenbristen kommer i perioder. Den dramatiska vattenförsörjningssituationen i Iran har ändå sina rötter i decennier av oorganiserad planering och i ett kortsiktigt tankesätt inom administrationen.”

Senare bjöds Madani in att leda Irans miljöförvaltning.

Jordmånen försvinner i skyn

Missbruket av vatten som pågått väldigt länge har lett till att saltvattensjön Urmia i nordvästra Iran nästan helt har torkat ut. Sjön är fem gånger så stor som Päijänne. Vattnet från de åar som rinner ner till sjön hr använts till att vattna jordbruket. Urmia har förlorat 80 procent av sin yta under de senaste 30 åren. Våtmarkerna har gått samma öde till mötes.

Masoud Tajrishi, chef för miljöförvaltningen, påpekade nyligen i Teheran Times att 18 våtmarker torkat ut helt och hållet och att 24 är i kritiskt tillstånd. Tidningen The National som utges i Arabemiraten beskrev flodernas belägenhet rätt så krasst: Zayandehrood, ”floden som ger liv”, är centrala Irans största flod och viktig för vattenförsörjningen. Förr i tiden forsade den 400 kilometer från Zagrosbergen västerut genom parker och under Safavid-erans broar. Den var känd för att ge mycket fisk. Idag ser vi bara smuts och stenar. Det enda tecknet som finns kvar från den en gång så mäktiga vattenvägen är roddbåtarna vid de dammiga flodbankerna”.

Teheran Times berättade att 517 städer lider av vattenbrist. Konflikterna om vattenrättigheterna har utvecklats till demonstrationer och ibland upplopp. ”Att ta vatten från grundvattnen är förbjudet i 230 slättområden, men ändå tömmer vi reserverna till en volym av fem miljarder kubikmeter”, beklagade sig Tajrishi.

Sandstormar har alltid förekommit i Iran, men just nu blåser de upp oftare än förr och på oväntade platser. Att många sjöar försvunnit och att Urmia-sjön nästan torkat ut kan kopplas till de ökade sandstormarna. Vinden transporterar de torra landpartiklarna i form av damm till stora landområden.

Enric Terradellas, analytiker på Meteorologiska världsorganisationen, konstaterade på den av FN och Iran finansierade internationella konferensen i Teheran ifjol att:

Vattendemonstrationer

Den 26 april 2018 slog jordbrukardemonstranter sönder 20 vattenventiler som en protest mot den allvarliga vattenbristen. De ventiler som slogs sönder i incidenten hörde till ett rörsystem som ledde bort vattnet från odlingsmarkerna. Nästa dag kom en tusenhövdad säkerhetsstyrka till platsen och för att återställa rören.

Mellan februari och april i år har det ordnats vattendemonstrationer åtminstone i fyra provinser. Odlarna och invånarna har protesterat både mot torkan och regeringens planer. Dessa planer skulle, om de förverkligas, leda de knappa vattenresurserna till andra provinser. Det har rapporterats om sammandrabbningar mellan demonstranter och polis och säkerhetsstyrkor. Två personer har rapporterats skadade och tiotals har gripits.

Den 26 april 2018 uppgav Center for Human Rights in Iran att underrättelseorganisationen som verkar inom Irans revolutionsgarde anhållit miljöaktivisten Kaveh Madani och att denne lämnade landet omedelbart efter sin frigivning. Enligt människorättscentret har minst 13 miljöaktivister under årets första fyra månader anhållits anklagade för spionage.

Många tidigare och nuvarande anställda på Persian Heritage Wildlife Foundation hör till de anhållna. PHWH:s verksamhetsledare, den iransk-kanadensiske akademikern Kavous Seyed-Emami dog i det iranska Evini-fängelset under oklara omständigheter. I början av maj anhölls dessutom 40 miljöaktivister i den sydliga Hormozgan-provinsen. Myndigheterna har inte gett ut några namn och åtalspunkter.

En månad senare berättade det iranska människorättscentret att två personer fick sätta livet till efter att de blivit beskjutna av säkerhetsstyrkorna. Minst 48 uppgavs ha skadats i demonstrationer i staden Kazeroon där man protesterade mot att dela staden i två delar för att en ny stad skulle grundas. ”Den delen som det finns planer på att skära loss från Kazeroon är ett historiskt område med stora vattenreserver. Folk tror att den lagstiftare som kommit med förslaget vill sammanföra den delen med sin hemby, istället för att han skulle ta människors verkliga problem i beaktande”, uppges en lokal invånare ha sagt till människorättscentret.

Kan Iran klara sig ur vattenkrisen?

Hösten 2017 publicerades en forskningsartikel som kritiserar Irans fokus på matsjälvförsörjning och den konstbevattning som hänger ihop med matpolitiken – och detta utan att ta vatteneffektiviteten i beaktande. Rapporten är skriven av iraniern Fatameh Karandish från Zabol universitetet och vattenfotavtryckets utvecklare, Arjen Y. Hoekstra som är verksam vid universiteten i Twente och Singapore.

Inte en tanke har offrats åt de möjligheter som handeln mellan proviserna och staterna kunde erbjuda och som kunde dämpa det egna områdets vattenkonsumtion.

Detta är den första heltäckande undersökningen av vattenfotavtrycket som gjorts i Iran. Åren 1980–2010 analyseras i rapporten, då befolkningen nästan fördubblades och den mängd vatten som användes till jordbruket ökade med 122 procent. Iran utvecklades i fråga om matens självförsörjande i enlighet med de politiska linjedragningarna, men i samma veva kom vattenbristen och de problem som följt i dess spår.

Detta utlåtande, från den lankesiska  International Water Management Institutes direktör Claudia Sadoff i mars 2018 får en att haja till. ”Över 90 procent av landets befolkning och ekonomiska produktion befinner sig på områden som är under stor eller väldigt stor vattenstress. Detta är två till tre gånger över det globala medletalet både i procent och i absoluta siffror. Samtidigt representerar detta en högre risk både för människor och produktion än i något annat land i Mellanöstern eller norra Afrika.”

Före forskaren Madani blev anhållen och sedan flydde Iran klargjorde denne i Financial Tribune den kvalitativa förändringen i Irans situation: ”Krisen är en akut situation, då det fortfarande är möjligt att återställa de ursprungliga förhållandena, men ett sammanbrott, att vara bankrutt, innebär att möjligheterna till ett fullt återställandena har rasat samman.” De mängder vatten som skulle krävas för att återställa miljöns tilstånd är just nu större än de existerande reserverna. På de flesta ställena är förödelsen irreparabel, ”naturen klarar inte av det.” N

Olli-Pekka Haavisto

En version av texten har tidigare publicerats i Kansan Uutiset

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *