Hertonäs gård badar i solljus och man börjar närmast oroa sig för värmeslag mitt i den värsta hettan i mitten av maj, men skaran fjärdeklassister som står samlade kring guiden uppmanas ändå föreställa sig att de förflyttar sig bakåt i tiden till en kall novembermorgon 1917. Några av barnen fnissar till.
Det rör sig om en tidsresa: ett slags interaktivt återskapande av en svunnen tid med skådespelare och tidsenlig rekvisita. Guiden förklarar att arbetarrörelsen i storfurstendömet Finland för två dagar sedan utlyst storstrejk och att oroligheterna och hungersnöden börjat märkas av till och med här på gården.
Guiden leder barnen över till bondgårdssidan där gårdens piga tar över. Hon beklagar att det inte finns mat eller husrum för barnen men ger dem en bit rågbröd att dela på i gentjänst för att barnen går med på att smuggla en korg mat förbi herrgården utan att åka fast. Den ska säljas på svarta börsen för att hon ska få pengar till sin familj. Pigan avlöses av skogvaktaren, som marscherar barnen till en smugglare, som i sin tur leder dem till herrgården. Vi träffar på en präst, en lärarinna, herrgårdens fru, godsägaren själv, hans livvakt och två unga arbetare som ropar ”Upp trälar!” och ”Senaten måste avgå!” och liknande slagord.
– Vi har med alla fyra ständerna i berättelsen eftersom vi vill visa hur den här epoken såg ut från alla sidor, säger tidsresans regissör Anne Sandström. Sandström är också en av pjäsens författare.
Sandström har organiserat tidsresor på Hertonäs gård i Helsingfors i närmare 10 år.
– Det är en underbar miljö att arbeta i. Det är också tacksamt på det sättet att här finns både bond- och herrgård, så vi kan visa både hur de rika och de fattiga levde under den tiden vi vill återskapa.
Hertonäs gård har stått på samma plats i flera hundra år och gått igenom flera ägare. I tidsresan figurerar faktiskt John Bergbom, den sista godsägaren efter vars död gården donerades till föreningen Svenska Odlingens Vänner som förvaltar den än i dag.
– Det var vid de tidigare tidsresorna om herrgården som vi fick veta vad som hänt med John Bergbom under inbördeskriget. Han blev då skjuten vid frukostbordet av röda som brutit sig in för att söka efter vapen år 1917. Av vittnesmålen att döma var det ett misstag: Bergbom hade dålig hörsel och hade för vana att ha händerna i fickorna så när de röda ropade åt honom att sträcka upp händerna tolkade de antagligen situationen fel då han inte gjorde det, säger Sandström.
Åren 1917–18 var grymma, hårda tider för Finland. Ändå anser Sandström att det är viktigt att inbördeskriget tas upp i skolundervisningen i en högre grad.
– Jag tycker absolut att det här är något vi borde tala mera om. Jag har genom att arbeta med inbördeskriget kommit till den slutsatsen att alla borde få tala ut om det och lära sig om hur det egentligen gick till och vad det handlade om. Annars finns risken att oinformerade ställningstaganden går i arv så att säga. På min tid var ju skolundervisningen om den här tiden minimal så det är ju i alla fall en positiv utveckling vi ser.
Bakom kulisserna sker ett samarbete på en relativt stor skala mellan läroanstalter, Föreningen för drama och teater DOT och Svenska Litteratursällskapet SLS. Boken 1918. Jag var där gavs ut till alla skolor av SLS i samarbete med deras finskspråkiga motsvarighet Suomalaisen kirjallisuuden seura SKS våren 2017 och får fritt användas i undervisningen.
Inte alltför gulligt
Med tanke på att temat är ett av de mörkaste kapitlen i Finlands historia och ändå riktar sig till barn är det befogat att undra hur man hittar en balans mellan att vara informativ och sanningsenlig utan att det blir alltför traumatiskt för de yngre deltagarna och att inte heller vara reduktiv och gulla sönder det hela.
– Jag tycker vi hittat en rätt bra balans. Det stämmer att vissa detaljer som till exempel skogsvaktaren Edvins berättelse om hur två matroser drar en officer in i en mörk gränd och skjuter honom kan anses grymma, men vi har definitivt inte frossat i de mörkare aspekterna. Vi har snarare försökt beskriva hur folk fick sin information på den tiden och att informationskällan alltid färgade av sig.
Under storstrejken var informationsflödet väldigt begränsat och det var ofta ryktesvägen som folk fick höra vad som försigick i storfurstendömet. Pigans far hade blivit sedd på ett arbetarmöte och därmed blivit stämplad som persona non grata på herrgården. Så gott som alla karaktärer berättar om något fantastiskt de hört och frågar barnen om de tror att det kan stämma.
– Jag tror att det är lättare för barn att få ett grepp om händelserna om de har en fysisk karaktär att utgå ifrån.
Efter att showen är över samlas barnen i en ring på gräsmattan för att diskutera innehållet. Guiden kommer med ett påstående, och håller man med skall man stiga upp medan om man inte gör det får man sitta kvar.
– Vi kunde fortfarande göra saker för att Finland skulle vara bättre, säger guiden.
Inte ett enda barn blir sittande.
Text & foto Felix Fortelius
