Emma Ahlgren vann Arvid Mörne-tävlingen 2012 och har i vår kommit ut med sin debutdiktsamling Isotopia på Ellips förlag.
Omslaget är prytt av ett litet hem på en kulle. Det finns en liten veranda, ett bykstreck och en otydbar massa, kanske en orm, som tränger ut från fönstret. Jag tänker på familjehemligheter, krackelerande fasader och övergivna öar. Omslaget är ritat av poeten själv.
Det finns stabila och instabila isotoper och det fastställs om de genomgår radioaktivt sönderfall. ”Vid sönderfallet avges strålning som kan vara skadlig för levande organismer och naturligtvis även förändra döda material” hämtas från Wikipedia. I Isotopia är det barnet i ”urtvättat rosa nattlinne med / stirrglada kaniner” som väntar med ”nittio enheter bifall och medhåll från mellangärdet” på den annalkande katastrofen, härdsmältan, som faderns alkoholmissbruk innebär.
Ahlgren skriver om stillastående luft och dikesvatten; om en kontaminerad miljö. Hon skriver om uppkrupen tunga, om avdunstade frågor och om vita äggskal; hon skriver om tystnaden och om familjens motvilja att beröra det smärtsamma. Barnet glöms bort, de som rör sig närmast kärnan åsamkas också störst skada och alla uppmanas ”beblunda bakstyckets lösa trådar”.
”Låt degen jäsa i magmunnen tills den blir outhärdlig.
Härda därefter ut ytterligare sex månader. Garnera med
tuttifrutti och något jättejättetrevligt.”
Diktjaget undrar var trauman lagras. Är det i kroppens fettdepåer och främst i hjärnan där den stelnar? Diktjaget undrar om strålskador går i arv och önskar ge något annat till sina barn. Det finns en stark oskyddad smärta i Ahlgrens dikter och språket präglas av en stark övergivenhetskänsla.
Diktsamlingen består av två delar. I den första delen sker temperaturhöjningen, kontamineringen, sluddertungan och den ostoppbara härdsmältan. Om del ett är kaoset är del två reningen. Diktjaget försöker samla sina krafter – ”pannkakssvett stryks försiktigt mellan / ögonlock morgon och kväll”. Diktjaget återkommer i andra delen till hemmet. Bekanta namn finns kvar ovanför hängarna, dammiga pokaler, bläckstreck på väggarna. Något har vuxit här, men han är avliden.
”I min dotters armar vaggar jag dig tryggt till sömns
i tröjärmen torkar jag upp dig med mina söners salta snor.
Du är döda hudceller på deras kinder när jag sakta stryker dem
flagnar du, flyger iväg landar på heltäckningsmattan, förlöst.”
Det som gör Isotopia till en verkligt bra diktsamling är att den är komprimerad, just som atomkärnorna Ahlgren skriver om. Ahlgren har skrivit fram ett starkt jag i dikterna och har skapat en tydlig dramaturgi som avslutas i en katharsis, utan att det blir konstlat eller sterilt. Jag tror dock att Ahlgren kan utmana sitt skrivande och jag ser fram emot det nästa Ahlgren skriver.
Slutet är väl avvägt, den sista dikten är väldigt vacker. Poeten beskriver skillnaden när föräldern är frånvarande och när han är avliden. Diktjaget har lättare att knyta an till någon som inte längre finns, det finns en lättnad som inte är oproblematisk och ”I subtil, nästan osynlig nyans målas nylistad smärttröskel om.”
Vilhelmina Öhman
Emma Ahlgren: Isotopia.
Ellips förlag, 2018.
