Det går snabbt att läsa Karin Erlandssons nya deckare Pojken. Nästan förvånande snabbt för en relativt långsam läsare som jag. Tvärt emot vad som är brukligt för genren, att beskriva långt och ingående, utelämnar Erlandsson mycket. Hon skriver på ett språk som får min blick att rinna igenom texten. Det är utan skavanker, utan onödigheter. Detaljerna är också väl utplacerade, om än få.
Det är nittiotal, men förutom avsaknaden av dagens teknik så hade boken lika gärna kunnat utspela sig idag. Problematiken som kretsar kring isolation, depression och kvinnomisshandel är (tyvärr) tidlös.
Pojken är ingen typisk polisdeckare. Precis som i den första delen i trilogin (Missdåd, 2016) är polisen i den lilla småstaden så gott som frånvarande. Vilket kanske är realistiskt, när man tänker på det. Erlandsson är inte intresserad av polisvardagen med utredningar, förhör och ledtrådar. Istället har hon skrivit en familjetragedi om hur en stor sorg kan lyfta väl dolda hemligheter till ytan. Vad händer med en familj när mamman plötsligt hittas mördad? Det är frågan som ligger och gror i bakgrunden.
Sara Kvist från första boken jobbar ännu som lokaltidningsjournalist i småstaden dit hon flyttade för att komma närmare sin pojkvän. I den här delen är relationen blott ett smärtsamt minne för Sara. Det har blivit vinter. Ett snöoväder drar in över det lilla samhället och klipper av både eltillförsel och telefonförbindelser. Stämningen blir mer och mer klaustrofobisk. Den kalla inramningen fungerar som en metafor för de välbevarade hemligheterna och undertryckta känslorna.
Den döda mamman, Monika, har lämnat efter sig make och två tonårsbarn. Pappan Krister och sonen Jonas reagerar med tystnad. Dottern Kajsa däremot vägrar låta sig stanna upp. Beskrivningen av hur Kajsas depression uttrycker sig i undvikandet är övertygande. Hon fortsätter att gå till skolan som vanligt och sitter och stickar frenetiskt. Handarbetet håller henne sysselsatt och sysslan håller det onda utom räckhåll.
Pappan Krister utgör ännu ett fall av den tysta fadern som dyker upp titt som tätt i (bland annat den finlandssvenska) litteraturen. Jag tänker bland annat på Peter Sandströms Laudatur och Ann-Sofi Carlssons Inget har hänt. Han är är den frånvarande patriarken som finns där utan att agera, men som ligger som en vakande skugga över texten. Efterhand finns Krister knappt. Han blir svag, slutar äta och förlorar sin auktoritet. Ingen vet vad han tänker eller hur mycket han vet. Som läsare hade jag gärna velat veta. Men att utveckla den tysta fadersgestalten som litterär figur är knappast poängen här.
Jag fångas upp av livsödena som berättas växlande från kapitel till kapitel. Erlandsson skriver effektivt, vilket också har sina nackdelar. Mot slutet är jag inte riktigt mätt, många mysterier kvarstår och jag känner mig långt ifrån klar med personerna i boken. Jag tycker också att intrigen är lite väl tunn för att räcka för en fristående roman. Pojken är lite av en mellanbok, en transportsträcka som pekar fram mot del tre. Trots att jag blir mer intresserad av personerna än mordgåtan, hoppas jag att del tre kommer ge läsarna mer att bita på naglarna för.
För den som vill läsa något lättläst men ändå fängslande kan Pojken, trots sin vintriga inramning, fungera som sommarbok. Den är en väl avvägd blandning av lättprocessad avkoppling och mörk familjetragedi.
Elin Rosén
Karin Erlandsson: Pojken.
Schildts & Söderströms, 2018.
