Dugin, Putin eller kyrkan – vem styr Kreml?

Finns det i dagens Ryssland en tydlig ideologi som driver Kreml framåt? Enligt David Hallbeck, doktorand  i Östeuropas historia vid Münchens universitet, spelar traditionalisten  Aleksander Dugins eurasiska tankar en ytterst marginell roll i Putins bygge – i både amerikansk och svensk debatt kan man däremot lätt få en bild av att Dugin vore en grå eminens i Röda torgets skuggor.

På senare år har ideologiska förklaringar blivit centrala när det gäller att belysa utvecklingen i Ryssland. Särskilt i anglosaxisk litteratur har den så kallade eurasiska rörelsen, särskilt i samband med den traditionalistiska filosofen Aleksander Dugin, väckt stort intresse och oftast setts som en nyckel till förståelse av en rad olika särdrag i rysk politik. Detta gäller journalister som Charles Cloover, tidigare vid Financial Times i Moskva, amerikanska akademiker som John Dunlop, i Sverige professorer som Magnus Ljunggren med flera.

Sannolikt var det dock en tysk forskare, Andreas Umland, som med en doktorsavhandling satte igång det uppskruvade intresset för Aleksander Dugin. Själv tycks Dugin dock inte ha uppskattat det akademiska intresse han blev föremål för utan började förtala Andreas Umland.

Teori om hav mot land

Eurasierna var en emigrantrörelse under 1920-talet och första halvan av 1930-talet som gav ut ett flertal kollektiva verk, framförallt i Prag och Sofia, i vilka de hävdade att Rysslands orientering mot Europa sedan Peter den Store varit förfelad och att landet, oavsett om dess framtid blev bolsjevikisk eller om ett annat styre skulle ta över, borde orientera sig mot det område som de kallade Eurasien och i stort sett sammanföll med det gamla Tsarryssland, och vilket enligt de djärva och ofta självmotsägande teorier de utvecklade utgjorde en geografisk, kulturell och därtill naturlig ekonomisk enhet. Eurasierna, och särskilt ekonomen Petr Savitskij, ansåg att det fanns en naturlig ekonomisk motsättning mellan havs- och landmakter och att de senare alltid skulle komma att förlora i den globala konkurrensen om de inte orienterade sig inåt istället för att som tidigare, försöka delta i den maritima världshandeln. Motsättningen mellan hav och land var förvisso inte en originell teori, den förekommer hos den brittiske geografen Halford Mackinder, nu ganska populär i Ryssland, och senare hos den tyske juristen Carl Schmitt.

Eurasierna tillhör också en allmän tendens efter första världskriget att ifrågasätta Europas krav på att företräda en universellt giltig kultur, en tendens som är tydlig såväl hos Oswald Spengler som i den tidiga négritude-rörelsen. Eurasierna förblev marginella bland de många emigrantrörelserna, och hade svårt att vinna gehör i en emigration där restaurativa eller liberala ideal var förhärskande, men där intresset för Asien var mycket begränsat. Genom sin dröm om en så kallad ideokrati som skulle ledas av en utvald elit stod de kanske ganska nära såväl samtidens fascistiska som sovjetryska tänkande.

En viss kontinuitet, om än i dagens Ryssland ofta kraftigt överdriven, finns mellan de klassiska eurasierna och geografen och historikern Lev Gumilev (1912-1992), son till Anna Achmatova och diktaren Nikolaj Gumilev, som i en mycket egenartad form fortsatte deras teoribildning och utvecklade en på pseudo-naturvetenskaplig grund byggd teori om olika nationers och kulturella enheters uppgång och fall. I en sen intervju yttrade han att eurasierna var en betydande historikerskola, men att de led brist på naturvetenskapliga kunskaper, vilka enligt Gumilev skulle kunna förklara historien. Hos Gumilev finns också en stark sympati för de olika folkslag som levde i Tsarryssland och Sovjetunionen och en tämligen stark antipati mot Västeuropa, även om alla nationer och kultursfärer enligt hans explicita uppfattning är jämbördiga.

Vilken roll spelar Dugin?

I en underlig legering av kryptofascism, guénonsk traditionalism, sovjetisk nostalgi och samtidig nostalgi i förhållande till det gamla, ”äkta” Europa har Gumilevs idéarv övertagits av Aleksander Dugin, som en tid verkat som föreläsare på den ryska generalstaben och professor i sociologi på Moskva-universitetet till år 2014.

Men den viktiga frågan är förstås: utövar verkligen Dugin och den eurasiska rörelsen något inflytande över samtida rysk politik och eventuell ideologibildning?

Naturligtvis är det mycket svårt att säga utan att ha en insikt bakom kulisserna som i grunden endast den verkliga makten har. Om man dock ser till vilken roll Dugin har spelat i offentligheten och vilket reellt genomslag hans idéer har i officiella och halvofficiella uttalanden, på statliga tv-kanaler med mera förefaller det dock mycket tveksamt. Dugin var alltså en tid professor vid det prestigefyllda Lomonosov-universitetet i Moskva. Han erhöll denna post 2008 under ganska förvånande omständigheter, vilket i och för sig kan tyda på att det verkligen fanns ett ideologiskt intresse av att ge honom en akademisk plattform. När det blev aktuellt att utnämna honom hade han nämligen inte ens disputerat, även om han hade en ganska omfattande geopolitisk, filosofisk och idehistorisk bokproduktion bakom sig. En av hans geopolitiska skrifter godkändes då av det inte särskilt välansedda universitetet i Rostov-na-Donu som doktorsavhandling och förefaller även ha legat till grund för en titel motsvarande en docentur. Förfarandet erinrar för övrigt om hur Wittgenstein blev professor i Cambridge 1939. År 2014 blev Dugin dock avsatt från sin professur, officiellt efter att ha gjort några synnerligen blodtörstiga uttalanden riktade mot Ukraina, ett land med vilket relationerna då naturligtvis var mycket ansträngda, men som å andra sidan inte alls uppfattas som främmande i Ryssland. Dessa uttalanden ska ha lett till studentprotester på grund av vilka Dugin fick avgå. Sedan dess har han fortsatt sitt skriftställarskap, bland annat med en lång kulturfilosofisk serie, Noomachia, om olika länders och språkområdens kultur, i vilken han ger en mycket personligt färgad bild av exempelvis Frankrikes kultur och till stor del skriver om sina identitära och traditionalistiska idoler.

President Putin har förvisso ett fåtal gånger, bland annat inför duman år 2012, i officiella framträdanden citerat Lev Gumilev, dock, väl att märka utan att referera till de eurasiska inslagen i hans läror. Genom den reella popularitet Gumilev åtnjöt i varje fall under 1990-talet kan Putin räkna med att de flesta av hans åhörare känner igen namnet. Presidenten refererar dock inte till Gumilevs eurasiska teorier utan till hans egenartade begrepp passionarnost, som nog bland allmänheten tolkas mer i ljuset av sin etymologi än i Gumilevs mycket speciella kulturfilosofiska betydelse.

En jämförelse av de uttalanden företrädare för den ryska maktsfären och innehållet i såväl den moderna eurasiska rörelsens läror som den klassiska från den tidiga efterrevolutionära tiden ger knappast vid handen att det skulle finnas något större inflytande från dessa.

Ortodoxa kyrkans inflytande

I flera avseenden får man nog, i likhet med Masha Gessen, anta att förhållandet till ideologiska frågor är rent taktiskt, vilket framgår av att innehållet i officiella uttalanden har varierat betydligt under åren. Detta kan inte nog framhävas. Det finns mycket lite som talar för att det finns en genomtänkt officiell ideologi i Ryssland, eller att, som många iakttagare förefaller anse, att en sådan i varje fall är på väg att uppstå. Med tanke på de nära band flera ledare, bland annat Vladimir Putin själv har till ortodoxa kyrkan och Sretinskij-klostret utanför Moskva ter det sig mera sannolikt att anta att det finns ett ideologiskt samband mellan uttalanden från kyrkans företrädare och den ideologi makten vid varje tidpunkt vill förmedla.

I en dokumentärfilm (Den bysantinska läxan, imperiets fall) från år 2008 skildrar arkimandriten Tlkhon, med sannolikt nära band till Vladimir Putin, hur det bysantinska riket föll på grund av etnisk separatism, ogrundad förlitan på hjälp från det katolska Västeuropa, ortodoxins förfall och oligarkernas bristande patriotism. Som historisk analys har nog Tikhons film sina brister, men den ger, om den jämförs med andra uttalanden från företrädare för den nuvarande ryska makten, en god bild av vilket ideologiskt tankegods man vill förmedla till befolkningen. Viktigast är statens styrka och enhet, prelaten skildrar med emfas hur maktens vertikal upplöses. Maktens vertikal är ett ofta använt uttryck i Ryssland, bland annat användes det i samband med att presidenten fick rätt att tillsätta guvernörer i landets olika regioner. Därtill skildras Bysans som en helt egen civilisation, som varken är östlig eller västlig i traditionell bemärkelse, utan utgör ett tredje alternativ. Vidare definieras det statsbärande folket inte så mycket genom sina traditionellt etniska drag utan genom sin trohet till staten och den enhetsskapande religionen.

Dessa tankar, som är ganska lika exempelvis tsartidens statspatriotism, återkommer i olika former bland Kremls ideologer. Bland annat har Vladislav Surkov, en av Putins närmaste medarbetare, talat mycket om suverän demokrati, det vill säga att ett väsentligt mål för all politik är att bevara statens suveränitet och inte låta några andra stater eller internationella organisationer utöva otillbörligt inflytande över den.

Putin har, i Boris Jeltsins efterföljd, fortsatt att betona en identitet som bygger mer på troheten till staten än på rysk etnicitet. Dock ska man inte glömma att det finns omfattande program avsedda att underlätta för etniska ryssar i tidigare sovjetrepubliker att förvärva ryskt medborgarskap. Detta är dock återigen knappast en eurasisk tanke utan snarare en traditionellt etnonationalistisk eller, om man så vill, slavofil dito.

Varför har då föreställningen om Dugin som ett slags statsfilosof och det eurasiska tänkandet som ett slags statsideologi uppstått? Det är en utbredd föreställning, även om den förvisso förkastas av skribenter som författaren och journalisten Masha Gessen, historikern och slavisten Georges Nivat och filosofen Michel Eltchaninoff. Kanske för att tanken på att Ryssland måste ha en officiell ideologi lever kvar sedan det kalla krigets dagar då detta förvisso var fallet, även om ideologin också i Sovjet modifierades taktiskt, kanske också för att Dugin, läsare av Julius Evola och René Guénon passar ganska bra in i en västlig föreställning om en ideologisk grå eminens.

Det är dock svårt att se att dessa föreställningar skulle leda till något annat än att försvåra förståelsen för de verkliga problemen i Europas förhållande till Ryssland och de verkliga problemen i själva Ryssland. De verkliga problemen handlar snarare om konkreta brister i rättstatlighet och demokrati – alltså problem som är fullt möjliga att förstå ur en europeisk synvinkel – än att en relativt marginell kulturfilosof i Weimarrepublikens stil genom den eurasiska läran plötsligt skulle ha fått ett enormt politiskt inflytande. N

David Hallbeck

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *