Gemenskap

Vivi-Ann Sjögren
Vivi-Ann Sjögren.
Nu måste jag bli privat. Jag har skjutit upp att skriva den här kolumnen till inlämningsdagens sista timme, det hjälper inte. Inget ämne som jag kan komma på lyckas ta sig förbi den här privata berättelsen. Jag kommer alltså att tala om en vänskap, som för oss som är inblandade, berörda, är mer än osannolik. Men möjlig.

Vänskapen inleddes för tre år sedan. Jag kan nämna dag och klockslag, på minuten när, för den var omedelbar och inleddes i den sekund vi tog varandra i hand. Några minuter senare hade jag berättat om episoder i mitt liv som jag aldrig annars tar upp. Inte på eget initiativ, utan som svar på frågor som ingen ställt mig förr. Och förstått att också jag kunde ställa frågor utan skyddsräck, gå över alla verkliga och inbillade gränser.

Åldersskillnaden är ett gott stycke över femtio år. Det kanske hjälper? Han är en han, jag är en hon. Det kanske också hjälper? Hans mål i livet är att göra sig ett namn på sportens arenor. Jag är författare och skådespelare. Han har aldrig läst en bok. Jag ser inte ens på VM i fotboll. Men han kan tillåta mig att komma med råd inför en match, han kan till och med be om dem, han tackar för dem. Han har aldrig sett en teaterföreställning, men han frågar mig ingående om hur jag gör för att en berättelse ska bli en berättelse, hans frågor tar sig in på områden som jag knappt är medveten om själv. Det händer att jag inte kan svara, det händer till och med att jag bokstavligen förstummas.

Han är en finsktalande kurd som kom till Finland som barn, jag är finlandssvensk. Han är betydligt mera patriotisk än jag och kan inte tänka sig att lämna Finland, även om han är mer än väl medveten om skuggsidorna i vårt samhälle. I sitt jobb är han en måltavla för både dold och öppen rasism. Han svarar alltid när hans mamma ringer. ”Hon vill veta att det inte har hänt mig något. Om jag inte svarar blir hon orolig.”

Han tillhör en kultur där man respekterar äldre människor. Det händer fortfarande att han plötsligt niar mig. När jag första gången upptäckte det sa han att han var tvungen. ”Det finns tillfällen där jag bara måste nia dig.” Så kan han nia mig och dua mig i samma mening.

Ett har vi gemensamt: våra far- och morföräldrar, en uppväxt på landet. Han bodde hos sina farföräldrar när han var liten. Jag har aldrig träffat mina farföräldrar, men de befinner sig geografiskt nära, och deras liv kommer mig närmare dag för dag.

Och, kanske det viktigaste: en islamskt färgad bakgrund. Han är född till den, hos mig är den adopterad, mångfaldigt upplevd, bevittnad, via mina vistelser i Andalusien också en del av min historia.

Vi skulle åka bort. Jag skadade mitt ben, jag kunde inte gå. Han sa: ”Det gör ingenting. Jag bär dig.”

Vivi-Ann Sjögren
är författare och skådespelare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *