Den mest intressanta svensken genom tiderna.
Sagt av Jane Magnusson om Ingmar Bergman. Hon är bioaktuell med en Bergmandokumentär som uppmärksammats bland annat i Cannes. Tidigare hade hon regisserat tv-serien Bergmans video samt filmen Trespassing Bergman tillsammans med Hynek Pallas och Fatima Varhos.
När Magnusson arbetade med den nya filmen gick hon genom kopiösa mängder stillbilder och mycket arkivfilm samt gjorde 55 intervjuer.
Namnet Bergman – Ett år, ett liv är aningen missvisande. Visst kretsar filmen mycket kring år 1957, Bergmans mest produktiva (och galnaste) år, ändå är det hans hela fenomenala karriär och kontroversiella persona som filmen återspeglar. Slutresultatet är Magnussons magnum opus. Det är inget stelt legendarium utan en levande skildring av ”den mest intressanta svensken”.
Varför är Bergman så stor? Varför prisas han av Lars von Trier, Zhang Yimou och andra kulturpotentater? Filmen ger inget direkt svar, men den tar så spännande omvägar att man känner sig frestad att dra egna slutsatser.
På det pryda 50-talet hittade Bergman på ett framgångsrecept: att filma unga nakna kroppar i nordisk natur. Efter Sommaren med Monika började han intressera sig för människans inre.
Låter lite väl förenklat, eller hur? Men Magnussons smått ironiska introduktion är ingen tillfällighet. En röd tråd går genom hennes film: förhållandet mellan olika epoker, värderingar, moraluppfattningar. Kanske blev Bergman så stor tack vare sin unika förmåga att balansera i gränslandet mellan 1800- och 1900-talen? Han lät stumfilmens grand old man Victor Sjöström (född 1879) bli sitt alter ego, en gammal professor i Smultronstället som spelades in i slutet av år 1957, då Bergman själv var bara 38 år gammal. Vidare i dokumentären hör vi Bergman berätta om de viktorianska föreställningar och den kvinnosyn som han, en prästson, var uppvuxen med. Genom några samtal med bland andra Gunilla Palmstierna-Weiss och Maria-Pia Boëthius (som år 1999 intervjuade Bergman om hans nazisympatier) får vi en allt annat än utslätad bild av konstnären. Med sin blandning av borgerlighet, anarki, raseri och strävan efter något absolut att tro på var Bergman så 1900-tal att mången kulturvän upplevde hans död år 2008 som århundradets grande finale.
Sveket var ett återkommande tema i hans privatliv. ”Jag har varit familjelat. Jag har inte beflitat mig om min familj.” Fem äktenskap, otaliga affärer. Nio barn – de flesta ”halvt födda, halvt ihågkomna”, enligt Linn Ullman. En skitstövel, javisst. Ändå låter Magnusson den tårögda Liv Ullman uttala framför kameran: ”Han var den bäste vän jag någonsin haft.”
I vilken utsträckning hittade Bergman på sig själv? Han var inte bara en stor filmmakare utan också en skicklig författare. I 24-årsåldern läste jag hans bok Laterna Magica. År 1987 kände jag inte ens till ordet mytoman. Dokumentären bjuder på en intervju med Ingmars storebror Dag som avslöjar att det inte var Ingmar som fick stryk som barn utan han själv. Tydligen var det Dag som piskades med rottingen likt Alexander i filmen Fanny och Alexander. Kanske påminde Ingmar om Fanny som bara stod bredvid? I vilket fall som helst visades Dags intervju aldrig offentligt. Ingmar lär ha stoppat den.
Det var först efter 13 filmer, år 1957, som Bergman fick fria händer som filmmakare. Både på teaterscen och bakom kameran var han ”mycket entusiastisk med att bygga upp regi”, berättar Barbara Streisand som iakttagit Bergman under en filminspelning och Gösta Ekman som i 19-årsåldern assisterade honom. Men mot slutet blev Bergmans auteur-status och makt närmast ett hinder för att se teater och film som kollaborativ verksamhet. I samband med uppsättningen av Misantropen på Dramaten uppstod en konflikt mellan honom och huvudrollsinnehavaren Thorsten Flinck. Bergmans vredesutbrott är spektakulära, men min favoritscen skildrar hans neurotiska inställning till grönsaker. Den disciplinerade arbetsnarkomanen led av magsår.
Dokumentären är respektfull utan att vara vördnadsfull. Konst var Bergmans sätt att vara helt uppriktig, att ge sig hän. ”Slutar du aldrig att fråga?” undrar Döden i Det sjunde inseglet. ”Nej, jag slutar aldrig”, svarar Riddaren.
Zinaida Lindén
Bergman – ett år, ett liv.
118 min. Dokumentär. Sverige, 2018.
Regi: Jane Magnusson
