Jakten på de försvunna estlandssvenskarna

100 år har gått sedan Estland utropade sin självständighet för första gången. Friheten har kostat. Seklet har kantats av krig, ockupation och flykt. Estland har gått igenom många förändringar sedan år 1918. Då hade drygt en procent av befolkningen svenska som modersmål. De flesta har flytt västerut. Men än i dag kan man höra svenska även efter att båten lagt till. Det gäller bara att leta på rätt ställe.  

Aibolands museum i Hapsal. Det är en het torsdag i maj. Trägolvet knarrar och i nyrenoverade lokaler blandas det friskt mellan estniska och svenska. Några damer möts här en gång i veckan för att umgås och hantverka.

Torsdagstanterna kallar de sig och de har samlats kring ett stort bord i den gula museibyggnaden. I en tresitssoffa sitter två damer avslappnat, men händerna jobbar flitigt. På stolar kring samma bord sitter ytterligare tre kvinnor. De har alla estlandssvensk bakgrund men deras relation till det svenska språket varierar. Under ockupationstiden undervisade man inte på svenska i skolorna och många estlandssvenskar tappade därför sitt modersmål.

Vid bordets ena kortsida sitter Silvi-Astrid Mickelin, 82. Gruppen pekar ut henne som den mest svenskspråkiga. Mickelin ler försiktigt. Hennes svenska börjar lite avvaktande men snart kommer hon igång.

– I mitt barndomshem pratade vi bara estniska men min far var svenskspråkig, säger hon.

Mickelin växte upp på Ormsö, en ö strax utanför fastlandets Hapsal. Ön hade flera tusen svenskspråkiga invånare när hon föddes och där talades ormsömål. De hade egna ord och uttal, exempelvis uttalas långt ö som ett e.

– Jag talade också ormsömål när jag var en liten flicka. Jag kommer ihåg en sång. I den sjöng vi att potatis och kött är godaste maten… Eller tufflar och kett som det hette där, säger hon.

Silvi-Astrid Mickelin ler och verkar drömma sig tillbaka. När Mickelin sjöng visan som barn kunde hon knappast ha föreställt sig det öde som väntade många i hennes omgivning. När majoriteten av estlandssvenskarna lämnade ön, fanns det inte längre många att prata svenska med. Språket föll i glömska.

Numera är hennes barndomshem obebott och har i stället blivit ett museum. Ormsö hembygdsmuseum i Sviby. Eller Svibi som Mickelin uttalar det. Ett annat drag för svenskan på Ormsö är också att y uttalas i, vilket verkar hänga kvar. Mickelin fortsätter:

– Det är vackert på Ormsö. Du kan träffa Jonne Berggren där. Han kan svenska och kanske Oskar Friberg… Han har varit sjuk men går kanske i sin trädgård ändå, säger hon.

Jonne Berggren är övakt på Ormsö. Hans namn dyker ofta upp i estlandssvenska sammanhang men kanske inte lika ofta som Oskar Fribergs, den äldsta estlandssvensken på Ormsö.

Att Mickelins hem förvandlats till museum verkar ligga rätt i tiden. Intresset för estlandssvenskarnas historia har ökat och många reser numera tillbaka, för att komma närmare sina rötter.

Medan Mickelin berättar om sin hemö, låter de övriga torsdagstanterna händerna arbeta. De lyssnar och ibland nickar någon instämmande. Då och då byter de några ord på estniska. Det är lugnt i rummet. Men stämningen ändras snabbt när en nytillkommen karaktär slår sig ner i tresitssoffan som därmed är fullsatt. Hon talar till en början estniska med torsdagstanterna, som skrattar åt hennes anekdoter.

Inga Nylander

Både söderböna och est

Plötsligt hörs i stället en utpräglad stockholmska från damen i mitten. Inga Nylander är född i Hapsal. Nylander skiljer sig från de övriga vid bordet, eftersom hon som 12-åring flydde till Sverige. Nylander är nu 86 år men sprudlar av energi och är märkbart lycklig över att ha återvänt. Det är det första återtåget på tre år, fast innan dess blev det många glada stunder med torsdagstanterna.

– På 90-talet blev jag pensionär och då fick vi tillbaka husen. Jag orkade inte med det, så jag skrev över det till min son. Men i huset fanns flera lägenheter, så jag bodde sommarhalvåret under 12-13 år här i Hapsal. Då jobbade jag också som torsdagstant, ja, det heter ju faktiskt så, säger Nylander.

I början hade hon svårt att hitta ett meningsfullt sammanhang i sitt nygamla land. Men när hennes son blev tillsammans med en tjej vars mor var torsdagstant vände allt.

– Jag blev presenterad för tanterna här och då var lyckan total. Det blev en väldigt rolig tid, säger Nylander.

När Nylander i slutet av 90-talet åter befann sig i Hapsal fick hon lära sig estniska på nytt. Språket fanns någonstans långt bak i huvudet. När hon skojar på estniska är det svårt att tro att hon en gång hade tappat estniskan.

– När jag kom till Sverige slutade jag prata estniska. Pappa talade också svenska, men inte mamma. Så han fick översätta för henne, säger hon.

Längtade tillbaka men mamma satte stopp

Inga Nylander växte upp i Sverige och bildade familj. Fast längtan efter att återse sitt Estland var stark. Landet var då ockuperat av Sovjetunionen och hennes mamma ville inte att hon skulle resa tillbaka.

– Mamma blev tokig när jag sa att det skulle vara roligt att besöka Estland igen. Hon vägrade att låta mig åka, säger hon.

Det var först efter att hennes mor dog, som Inga Nylander beslutade sig för att ta med sin äldsta dotter och göra resan. Då var det inte möjligt att åka till Hapsal utan guide och destinationen blev därför Tallinn. Det var i början av 1980-talet och minnesbilden stämde inte överens med den hon hade från barndomen. Att inte få röra sig fritt var påfrestande.

Nylander hade efter sin första resa tillbaka ingen aning om att hon snart skulle återvända till ett självständigt Estland. Eller att hon skulle bo i landet igen och prata estniska helt obehindrat.

Och ungefär samtidigt som Inga Nylander lärde sig estniska på nytt i vuxen ålder, lärde sig Silvi-Astrid Mickelin svenska igen.

– Det hjälpte mig att hålla kontakt med släkten i Sverige, säger Mickelin.

Damerna runt bordet börjar packa ihop och en efter en reser de sig. De har kommit långt med sina hantverk och nu är dagens insats gjord. I vanliga fall hade det dröjt till nästa torsdag innan de träffats igen. Men nu ser de alla fram emot färsk fisk på lördag, när museet anordnar Näbbgäddans dag.

Museichefen Ülo Kalm kommer förbi och tackar damerna för den här gången. När den sista damen gått ut genom dörren, berättar han stolt om museets renovering.

– Under vintern, var det också vinter här inne. Det fanns ingen värme i huset, säger Kalm.

Ingen torsdagstant behöver frysa när isolering och värme är fixat. Bakom den nya värmeanläggningen leder en något dold trappa upp till några gästrum. Efter några knarrande fotsteg ler han och blickar ut genom ett fönster mot havet.

– Här kan gäster sitta med sitt morgonkaffe, säger Kalm och visar den soldränkta terrassen som har utsikt över Hapsalviken.

Vattnet är lugnt och det finns helt klart sämre utsikter. Halvön Nuckö skymtar på andra sidan viken. Det är där Ülo Kalm har sina rötter.

– Där bodde 3 000 svenskspråkiga vilket var lika många som på Ormsö, säger Kalm.

Ülo Kalm var tidigare Nuckös kommundirektör. Då var han drivande vad gäller både svensk språkundervisning och landreform. De är båda projekt som gett frukt.

Ülo Kalm.

Ville få de yngre intresserade av svenskan

Svenskundervisningen på Nuckö började under sovjettiden, närmare bestämt år 1989. Då bjöd skolledningen in en estlandssvensk från Sverige. Manfred Stenberg var pensionär och blev först med att lära ut svenska på Nuckö skola. Starten var svår då det inte fanns några svenska läroböcker. Stenberg fick vara kreativ.

– Han hade med sig gitarr och elpiano från Sverige. Många lektioner fick hållas ute i naturen. Han sjöng, spelade instrument och visade blommor och växter, säger Kalm.

Jord- och egendomreformen drevs igenom år 1993 på Nuckö. Då kunde estlandssvenskar skicka in ansökningar om att få tillbaka hus och mark. Det gjordes till en av kommunens prioriteter.

Numera ägs drygt 20 procent av marken i Nuckö kommun av estlandssvenskar och deras ättlingar. På Nuckö gymnasium startade svenskundervisningen år 1990 och än i dag får elever lära sig svenska där. Både gymnasiet och Aibolands museum har svenskspråkiga bibliotek.

– I Estlands senaste folkräkning från 2011 uppgav 375 personer svenska som sitt modersmål. Men samtidigt finns det 11 500 som kan tala svenska i Estland och eleverna på Nuckö gymnasium kommer från hela landet. När eleverna åker hem gör de också reklam för det estlandssvenska, säger Kalm.

Ett initiativ där man kan språkbada på svenska i Hapsal hoppas Kalm ska ge resultat och göra fler unga intresserade av kulturen. Han nämner att den finlandssvenska journalisten och Aibolandsvännen Mikael Sjövall varit med och startat projektet.

Runt museet är det tomt och fridfullt den här torsdagseftermiddagen. Men om två dagar blir det folkfest, när en av museets fiskedagar går av stapeln. Då ska Ülo Kalm ta på sig sitt förkläde och röka ofantliga mängder näbbgädda, till toner av dragspelsmusik och fiskkonässörers förväntansfulla sorl.

Bland myggor och höns på Ormsö

Det är lätt hänt att man romantiserar sitt barndomshem. Visst doftade barndomens syrenträd lite bättre? Visst var havet lite varmare och var det inte så att fiskmåsarna höll sig på ett behagligare avstånd?

Silvi-Astrid Mickelin och hennes gäng älskar Ormsö. När färjan lägger till är det lätt att förstå varför. Solens strålar skiner på fälten och på bländande vita ben. Många ben försvinner emellertid snabbt in i bilar och kör i väg.

Men en promenad på sex kilometer kan ju bli riktigt trevligt i sommarsolen. Ett härligt samtalsämne när nya estlandssvenska bekantskaper ska stiftas. Fast, när vägen till Oskar Friberg sticker av igenom ett tätt skogsparti är det lätt att inse varför ingen annan traskar längs landsvägarna. Gårdarna var fler förr. Självaste Silvi-Astrid Mickelin kanske skuttade fram här och sjöng om tufflar och kett.

Men nu finns bara myggor som girigt tar för sig av blottade vader. Efter att ha tappat vad som känns som, om än något överdrivet, flera liter blod ser jag ljuset i tunneln. En svenskregistrerad bil uppenbarar sig, vars ägare känner till ön väldigt väl.

– Jag har aldrig sett så många myggor här. Det är nog det tidiga sommarvädret som gjort att det exploderat så, säger han och smäller en mygga. Och sedan en till… Och en till.

Även denna karl känner Oskar Friberg och bjuder dessutom på skjuts den sista biten dit. Utanför huset går ett par höns. Det är oklart om de kacklar på estniska eller på ormsömål.

Den omtalade herr Friberg visar sig inte vara hemma. Han ligger nämligen på sjukhus. Den vänliga chauffören visar sig känna Jonne Berggren och förvarnar honom att Ny Tid är på väg.

Övakten som blev kvar

Jonne Berggren föddes på ön år 1953. Här har han tillbringat större delen av sitt liv. Men militärtjänsten tog två år och den gjorde han i Kaliningrad. Det blev också en avstickare till svenska Norrtälje under några månader i början av 90-talet.

Hans pappa var från ön medan mamma var från fastlandet. Strax efter kriget, år 1946, träffades föräldrarna på Ormsö. Under kriget hade Berggrens pappa skadats och skickats till Armenien. När fadern återvände hem var Ormsö en ödslig plats. De flesta han kände hade flytt. I hans hus hade nya människor flyttat in. Men han fick tillbaka huset och familjen stannade på ön. De var grannar med Oskar Friberg och hans familj och släkterna har kontakt än i dag.

– Pappa var yrkesfiskare och jobbade i fiskekolchosen. Allt vatten var under sovjetisk militärkontroll så han fick informera dem om när han skulle åka och återvända, säger Berggren.

Numera är det Jonne Berggren och inte militären som övervakar ön. Eftersom han jobbat 18 år inom kustbevakningen, är jobbet som övakt som klippt och skuret för honom.

– Folk hör av sig om de behöver hjälp. Det kan gälla miljön eller att få kontakt med polisen. Man kan säga att jag är öns kontaktperson, säger Berggren.

Skyltat på svenska.

Svenskan har återvänt till honom – och skyltarna

Att han lärde sig sin fars modersmål gjorde att han kände sig närmare honom. Det svenska språket hänger också kvar i släkten, eftersom Berggren också har en son som talar svenska. Men det har blivit ett slags bonusspråk som de inte talar så ofta med varandra.

Språket har ändå hjälpt honom på ön. Jonne Berggren kommunicerar ofta med hemvändare och turister som inte kan estniska. Ortnamnen på ön har också fått tillbaka sina svenska namn, något som försvann efter de svenskspråkigas flykt från ön.

– Man kan inte säga att Ormsö är väldigt tvåspråkigt ändå. De svenskspråkiga som fick tillbaka mark och byggde sommarstugor har blivit gamla. Bara några orkar komma hit och många har sålt. Min kusin i Sverige byggde hus här men sålde nyss. Hans barn är inte intresserade av underhållet och de lever ju sina liv i Sverige. Kommer de hit så hyr de istället, säger Berggren.

Berggren menar ändå att intresset för Ormsö ökat och att man hör mer svenska på ön nu än förr.

– Vi har fler turister här nu och många har faktiskt ingen koppling till ön, mer än att de gillar den, säger Berggren.

I Jonne Berggrens barndomshem kom svenskan oftare från hans fars radio än mun. Radion stod på varje dag. Annars talade familjen estniska hemma.

– Vi läste inte heller svenska i skolan, så jag kunde bara några ord. År 1988 började jag på svenskkurs här på Ormsö. Det var svårt till en början men jag hade ju hört språket i bakgrunden hela mitt liv så det kom tillbaka, säger han.

Studierna fortsatte under hans tid i Sverige. Hans kusin försökte få honom att göra flytten permanent. Men 6 månader i Norrtälje fick räcka. Ormsös dragningskraft var för stark.

– Sverige är ju inte mitt hemland, säger han och ler stort.

Näbbgäddor röks.

Aiboland festar för framtiden

När nästa dag gryr över fastlandet kan man känna doften av nyrökt fisk ifrån Aibolands museum. Näbbgäddans dag är kommen. Festen sker på museets bakgård och torsdagstanterna har tagit på sig somriga kläder. Dragspelsmusik ljuder ut över folkmassan. De hälsar glatt med ena handen i luften och varm, nyrökt fisk i vita plastpåsar i den andra. En av tanterna som tidigare inte sagt något på svenska utbrister ”färsk fisk!”, och pekar på sin plastpåse.

Estniska är språket som hörs mest men nyfikna svenskspråkiga söker sig också till varandra. Vid museibryggan guppar traditionella estlandssvenska båtar. Musikerduon sjunger om Roslagen fast på estniska. Flera bekanta ansikten skymtar, bland annat Ülo Kalm som joggar mellan rökstugan och besökarna.

Estlandssvenskarna fick en egen flagga långt efter att de flesta flytt. Den ser ut som en estnisk flagga fast med gult i stället för vitt. Precis som näbbgäddans dag var den ett initiativ för att hålla kulturen vid liv och för att känna samhörighet.

Ülo Kalms dröm är en strandpromenad hela vägen till museet. Då skulle ännu fler komma förbi och intressera sig för historien. För han vill att estlandssvenskarnas kultur inte bara lever i det förgångna. Den ska också fortsätta att utvecklas. N

Text & foto Marcus Carlsten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *