Konservbaronens uppgång och fall

Berättelsen om Gheorghe Olarus liv är som en spegelbild av Moldaviens närhistoria. Den lilla pojken som växte upp i ett koncentrationsläger i Sibirien blomstrade inom den Sovjetdrivna moldaviska industrin som fabriks-vd och akademiker, bara för att förlora allt under den postsovjetiska rovkapitalismen.

Det är en kall och grå decemberdag och små vattendroppar faller från himlen. Låtsasregnet håller folk inomhus, gatorna i Moldaviens huvudstad Chisinau är tomma i dag. Jag kör nordväst längs huvudgatan Stefan cel Mare Boulevard. Vägen är en kaotisk blandning av nylagd asfalt och partier som inte reparerats på 50 år, men landskapet är vackert: vi passerar Ghidighicisjön, en Sovjetrelik byggd som rekreationscenter för stadens arbetare, i dag mer eller mindre övergiven. En bit av vägen har nyligen restaurerats med bidrag från USA, vilket görs mer än tydligt av de massiva skyltar som basunerar ut den amerikanska goodwillen. Det är med ett visst vemod jag svänger av den jämna amerikanska vägen då jag anländer till byn Roscani, och återigen finner mig bland sorgligt försummad Sovjetinfrastruktur.

Det här lapptäcket av gammalt och nytt, förfall blandat med lyx, modernitet och Sovjetnostalgi är beskrivande för mitt intervjuobjekt Gheorghe Olaru. Liksom republiken Moldavien har Gheorghe slungats från välstånd till avgrund, arbetat upp sig på grön kvist bara för att falla offer för omständigheterna igen. Som den eviga optimist han är, arbetar han i dag, efter nyss fyllda 70, på nästa projekt för att förbättra sitt och sin familjs liv.

Inga gatunamn

Gheorghe ger mig instruktioner över telefon: förbi Heliga Treenighetens monument, andra korsningen, fortsätt mot Kristus av Nasaret-korset, sedan vänster mot metallikonen Heliga modern och sonen, och så tredje huset till höger.

Jag undrar om det inte vore enklare om jag fick gatunamn och -nummer.

– Här finns inga gatunamn! Vi är för fattiga för det.

Slutligen hittar jag fram till Gheorghes hus, där han tar emot mig med leende blå ögon och öppna armar. Det lilla nedgångna blå huset är byggt av lersten och kronas av ett tak av korrugerad plåt. Alltid har han inte bott så här trångt – för bara några år sedan kunde han skryta med att han bodde i en av Chisinaus förnämsta paradbyggnader, ett pråligt ryskt Empire-hus från 1800-talet med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern i centrum av staden. I dag visar han mig hålet i marken utanför deras lilla kyffe, som snart ska bli en inomhustoalett.

– Det är det sista som ännu krävs för att huset ska bli helt beboeligt, förklarar han optimistiskt. Han klagar lite på orken, men sprudlar fortfarande av idéer och överlevnadsstrategier. Hans hustru Maria tillbringar hellre tiden med att överse gårdens prydliga trädgårdsland.

Sju år i Sibirien

Gheorghes släkthistoria är en förunderlig berättelse, från morfar Stefan med ”det magiska pappret” utfärdat av Lenin, som gav honom och hans familj fri lejd i allt samröre med kommunisterna, till pappa Nicolae som skadades i andra världskriget och blev krögare under smeknamnet ”Den glada krymplingen”, och Gheorghes föräldrars öden under kriget.

När Gheorghe föddes 1947 rådde brutal hungersnöd i Bessarabien, som omfattar större delen av dagens Moldavien, inklämt mellan Ukraina och Rumänien. Sovjetunionen annekterade Bessarabien 1940, och inledde omedelbart en utsvältnings- och deportationskampanj för att göra rum för ryska nyinflyttare. 1949, då Gheorghe var knappt två år gammal, utfärdades den sovjetiska politbyråns order nummer 1290-467cc, enligt vilken 11 239 familjer skulle tvångsförflyttas till Sibirien, som kulaker (storbönder) eller nazistiska medlöpare. En av dem var familjen Olaru, i vars hem två sovjetiska soldater bröt sig in en ovanligt mörk, månlös natt. Nu fanns ingen Stefan på plats med sitt magiska papper. Familjen blev förd till tågstationen, där de packades in i ett godståg tillsammans med hundratals andra personer.

”Passagerarna” serverades inget annat än saltig, torkad fisk, då och då en bit bröd och en hink vatten som skulle räcka till 50 personer under ett helt dygn. Tåget kunde stå stilla i flera dagar för att så många som möjligt skulle dö av törst eller syrebrist. Efter tre månader av tortyr anlände de till sin destination, ett litet improviserat läger mitt ute i skogen i Tyumen Oblast nära gränsen till Kazakstan, 300 kilometer från närmaste större bosättning, byn Berdjuzje. Vintern hade kommit, och ett tunt lager snö täckte redan den mark de var dömda att bo på resten av sina liv.

Deras ”hem” var ett gammalt stall på 10 gånger 15 meter, där 50 familjer skulle trängas i ”rum” som bestod av draperier hängda från stålvajrar i taket. Genom de gallerförsedda fönstren var de ständigt under uppsikt av sovjetiska soldater.

Ett av Gheorghes första tydliga minnen är då han en morgon vaknade på stallets jordgolv, tätt hopkurad med resten av familjen, och upptäckte att det hade bildats is ovanpå deras tunna filt.

Hem på soptippen

Kutymen var att varje månad skriva brev till Stalin och be om benådning, och likväl var kutymen att svaret varje månad var nekande. Tills en dag då en överraskande ynnest uppenbarade sig, och familjen Olaru fick tillåtelse att bosätta sig i ett nedgånget hus i en övergiven by i närheten. Huset var omgivet av en liten odlingsmark som de gavs tillstånd att kultivera för eget bruk. De sibiriska omständigheterna gjordes inte lättare av de månatliga ”inspektionerna” av sovjetiska soldater, som för det mesta utmynnade i att kuddar höggs sönder med knivar, möbler förstördes och invånarna terroriserades.

Räddaren i nöden var Ranca, en tjockpälsad bergsko med långa, spetsiga horn, som familjen fick av en lokal kazakstam i utbyte mot en moldavisk matta. Gheorghe blir fortfarande tårögd då han talar om Ranca, och minns hur barnen brukade smyga ut bröd från middagsbordet till henne, och hur hon slickade deras händer med sin sträva tunga för att visa sin tacksamhet.

1953 blev det slut på brevskrivandet till Stalin, då diktatorn dog. I kölvattnet efter Stalins död fick Olarus och sju andra moldaviska familjer till sin stora förvåning tillstånd att bosätta sig i Berdjuzje. Tomten de tilldelats var en avstjälpningsplats, men tillsammans lyckades de röja bråtet, och bodde där i tre år, tills de helt utan förvarning meddelades att de kunde återvända till Moldavien om de så ville. Och visst ville de det. Så efter sju år i Sibirien var de tillbaka hemma i Donduseni, där morfar Stefan, han med det magiska pappret, mötte dem i sin hästdragna kärra med ett par saftiga vattenmeloner under var arm.

Konservkung

Gheorghe flyttade till Chisinau 1967 och började studera oenologi, eller vintillverkning, på polytekniska universitetet. Här träffade han också Maria, och paret gifte sig 1969, då Gheorghe fick arbete på en fruktkonserveringsfabrik. Han steg snabbt inom fruktkonserveringens hierarkier, och fann sig 1973 som chefsingenjör på Sovjetunionens största fabrik för inlagd frukt – bland annat ansvarade han för utvecklingen av livsmedelskonservering för rymdfärder.

1980 blev han invald i Chisinaus vetenskapsakademi som forskare i livsmedelsteknologi, och 1984 valdes han både till chef för sin avdelning i akademin och till vd för konservfabriken han arbetade på. Han disputerade i Moskva och kunde titulera sig ”doktor Gheorghe Olaru”. Livet log, och familjen flyttade nu in i sin flotta Empire-lägenhet på Mihai Eminescu-gatan, den med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern. Inte illa för en liten pojke som 35 år tidigare vaknat under en isig filt i ett sibiriskt stall.

Barnbarnet Alexei och en ung Gheorghe.

Första kraschen

Men så kom 1991, Sovjetunionens fall och Moldaviens självständighetsförklaring. Och med Sovjet föll också Sovjetindustrin. Nästan över en natt förvandlades det moldaviska Orhei-distriktet från en av Sovjets industrigiganter till en rosthög som slumpades bort bit för bit till den som kunde betala de högsta mutorna. Utvecklingen var densamma som i de flesta länder som abrupt övergick från kommunism till fri marknadskapitalism.

Det var inte bara ekonomin som förändrades, utan även de sociala värdena. Det här var inte längre Gheorghes värld, och han kunde bara med fasa iaktta utvecklingen från sitt skrivbord vid akademin. Fabriken han hade gett 14 år av sitt liv gick i konkurs, och hans forskarbudget imploderade. Det var dags för stora beslut.

Familjen sålde en bostad de ägde i Chisinau, samt den restaurang i staden som Maria drev. Med pengarna köpte de ett gammalt tobakstorkeri i Sipoteni, nordväst om Chisinau, där de grundade ”Gheorghe Olarus traditionella gård”. I de gamla fabrikshallarna och på den omkringliggande marken byggdes en ny familjeindustri, där de odlade, torkade och lade in frukt och grönsaker. Snart blomstrade kommersen, med körsbärsmarmelad som exporterades till Ryssland som flaggskeppsprodukt. Gheorghe Olaru hade än en gång lyckats klättra upp för karriärstegen. Men återigen väntade ett katastrofalt bakslag bakom hörnet.

Andra kraschen

I april 2009 skakades Moldavien av blodiga protester i samband med parlamentsvalet, då landets styrande kommunistiska parti anklagades för valfusk. Den ”kommunistiska” presidenten Vladimir Voronin tvingades avgå, och landet störtades i politiskt kaos. Kapitalism var det som de unga demonstranterna skanderade för utanför parlamentsbyggnaden, och kapitalism var vad de fick: den ryska formen av oligarki-kapitalism. En extremform av kapitalism som mer liknade vilda västern än en modern ekonomi.

Gheorghe Olaru kände inte till reglerna för detta nya spel med cowboys och banditer, och föll i en av de finansfällor som var så vanliga under de här åren. 2012 nåddes Gheorghe av ett kreditlånserbjudande av en aktör som kallade sig CFR, eller ”Finanskorporationen för landsbygden”. CFR erbjöd kreditgarantier för små lantbruk för att expandera sin verksamhet. Gheorghe var naiv nog att falla för frestelsen, och hade stora drömmar om en moderniserad gård att lämna över till en familj som genom åren hade fått tillskott av sex barnbarn. Som garanti för kreditprogrammet skrev han över så gott som allt han ägde och hade: gård, fabrik, hus, bil, maskiner.

Och allt gick som smort fram till sommaren 2013 – det enda som saknades var en stor ångtank för sterilisering av glasburkar, som var nödvändig för tillverkning av höstens plommonsylt, och den planerade expanderingen av verksamheten. Tanken skulle köpas från Italien. Men då deadline för betalning kom och gick, hade Gheorghe inte fått några pengar från CFR. Varken e-post eller telefonsamtal till organisationen fick heller några svar, det var som om hela firman hade gått upp i rök. Långsamt gick det upp för Gheorghe att han blivit offer för ett listigt bedrägeri.

Utan pengar kunde Gheorghe inte köpa sin ångtank, och på hösten ruttnade plommonen på sina grenar. När vintern kom, var gården skuldsatt, och då plötsligt dök ”Finanskorporationen för landsbygden” igen upp som gubben ur lådan. Genom ett domstolsbeslut övergick Gheorghes gård, fabrik och resten av hans garanti i CFR:s ägo. CFR sålde sedan rubbet på en sluten auktion för en tiondel av dess värde.

Ett bedraget folk

Det här var livet i Moldavien efter protesterna 2009. 1,65 miljarder amerikanska dollar försvann mystiskt från Moldaviens statliga bank, organiserade i så kallade mikrokrediter på tiotals miljoner dollar var, som kanaliserades till en och samma bank i Vilnius. Samma bank hade tidigare använts för att kanalisera flera miljarder i ”mikrokrediter” från Ryssland, vars slutdestination var samma skatteparadis dit de moldaviska lånen slutligen hamnade. Moldavien, ett utfattigt land vars BNP ligger på plats 150 globalt, och där universitetsprofessorernas lön är 200 euro i månaden.

Men i sitt lilla hus av lertegel och korrugerad plåt bortom den amerikanska asfaltvägen låter Gheorghe Olaru sig inte nedslås. Med sin digra bakgrund i livsmedelsteknologi arbetar han som bäst på att uppfinna en helt ny sorts ångtank, som endast kräver en tredjedel av den energi som den italienska som han i tiderna försökte köpa. Om allt går väl, kan den bli det arv som han lämnar efter sig till sina barnbarn.

Innan jag lämnar Gheorghe och hans familj plockar Maria ihop en påse med godsaker åt mig. I den finns bland annat några burkar inlagd rödbeta enligt ett recept från hennes hemregion Gaugazien. Burkarnas metallock är tillslutna med den enda maskin som de lyckades rädda från den ekonomiska katastrofen 2013. En liten påminnelse om den optimism som vägrar att ge upp, och får en att resa sig igen mot alla odds. N

text & foto Octavian Balea
översättning & bearbetning Janne Wass

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *