Professorspionjär och kommunisthatare

boken Att skriva sin värld (1993) konstaterar Merete Mazzarella att det bland litteraturvetare är en självklarhet att betrakta självbiografiskt skrivande som fiktivt. Detta eftersom varje försök att strukturera livets kaos av intryck och upplevelser till en berättelse innebär att göra våld på verklighetens mångfald. Mazzarellas nya roman Alma är till stor del baserad på historikern och författaren Alma Söderhjelms egna memoarer, samt på dagböcker och brev. Därmed befinner sig romanen enligt Mazzarellas eget synsätt inte mindre än två steg från den verkliga Söderhjelms liv. Fiktion byggd på fiktion. Det som  huvudsakligen gör romanen intressant är ändå den realitet som skildras, filtrerad genom två författare.

Ur ett jagperspektiv får vi ta del av en ålderstigen Almas liv i sjuksängen på vilohemmet Saltsjöbaden i Stockholm. Livet består av kallprat med sjuksystrarna och av vännernas pliktskyldiga besök. Den händelsefattiga ramberättelsen ställs i skarp kontrast till det intensiva liv som Mazzarella låter sin Alma tänka tillbaka på och reflektera över.

Alma Söderhjelm blev 1927 Finlands första kvinnliga professor. Hon var dessutom internationellt uppmärksammad inom sitt fält, inte minst i Frankrike där det fanns ett särskilt intresse för hennes forskning om franska revolutionen. I sitt andra hemland Sverige var hon en uppmärksammad kåsör och societetsperson, nära vän med uppburna kulturprofiler som regissören Mauritz Stiller, estradören Karl Gerhard, och den skrivande Prins Wilhelm.

Mazzarella har låtit Alma berätta om sitt liv med samma humor och lätthet som finns i Söderhjelms memoarböcker, men här i en ännu ledigare samtalston. Med en nästan genomskinlig prosa framkallar hon en tydlig röst, en individ. Därmed lyckas Mazzarella levandegöra det historiska innehållet. För det första återaktualiserar och levandegör hon ett liv och en forskargärning som förtjänar att bevaras i det allmänna medvetandet. För det andra ger hon genom Söderhjelm en inblick i viktiga skeenden i Finlands historia, sett ur ett engagerande inifrånperspektiv. Detta gäller inte minst inbördeskriget, där Söderhjelm helhjärtat ställde sig på den vita sidan. Efter kriget ställde hon offentliga krav på hämnd med en hatpredikants uppskruvade retorik.

Kanske är det också med hänsyn till minnesåret som Mazzarella särskilt lyfter fram Söderhjelms systerson Erik Grotenfelt, poeten som efter kriget agerade vit bödel i Västankvarn och 1919 tog sitt eget liv. I ett brev till sin hustru beskriver Grotenfelt njutningsfullt hur han agerar krigsrätt och avrättar rödgardister. Söderhjelm kände sig särskilt besläktad med sin systerson, och Mazzarellas Alma tror att det beror på att de har samma hetsiga temperament och samma hat mot de röda. Till skillnad från Söderhjelm i memoarböckerna låter dock romanens Alma sin sorg över systersonen glida över i skuldtyngda reflektioner kring den egna rollen i att spä på hatet 1918. Och Mazzarella låter Alma fälla en entydig dom över sig själv: ”Ja, jag är medskyldig”.

Merete Mazzarella: Alma. Schildts & Söderströms, 2018.

Fredrik Österblom

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *