Ulla Appelsin förstår sig inte på civil olydnad

“Finland är inte 50-talets Alabama” skriver Ilta-Sanomats chefredaktör Ulla Appelsin i en opinionstext 2.8 angående debatten om civil olydnad som blossat upp efter De Grönas lagstiftningssekreterare Aino Pennanens deportationsaktivism på Helsingfors-Vanda flygplats i början av veckan. Inspirerad av den virala sensation som svenska Elin Ersson skapat i och med en liknande aktion, filmade Pennanen sig själv medan hon vägrade sitta ner i ett flygplan, eftersom det ombord fanns en person som skulle tvångsavvisas från Finland.

Pennanens protestaktion har fått både ros och ris, och det är föga överraskande att Appelsin, som har ett ständigt horn i sidan till de rödgröna, antirasister, feminister och olika typer av aktivister, sällar sig till dem som ger Pennanen med riskvasten. Civil olydnad är bra, menar Appelsin, men bara under rätt slags förhållanden. Som under apartheid i Sydafrika och rassegregeringen i USA. Men eftersom Finland inte är 50-talets Alabama, utan ett demokratiskt samhälle, så är civil olydnad här inte önskvärd, menar Appelsin.

Vidare skriver Appelsin att Finland har en tradition av fredligt och sansat påverkande, det vill säga genom lugna demonstrationer och politiska val i stället för våldsamma och olagliga aktioner, “härjande”, som hon kallar det. I det påståendet både gör hon sig skyldig till historieförfalskning och till missförstår den civila olydnadens ideologiska och idéhistoriska grunder. En av de mest mytomspunna händelserna i den finländska självständighetskampen var ett terrordåd, här avser jag naturligtvis mordet på generalguvernör Nikolaj Bobrikov. Inbördeskriget vars märkesår vi i år uppmärksammar var väl i allra högsta grad våldsamt? Appelsin avfärdar också Lapporörelsen som en liten halsbränna i vår fredliga historia som kunde åtgärdas med ett glas samarin. Det här en en grov historieförfalskning.

Men i allt detta tal om “härjande” missar Appelsin en av den civila olydnadens grundpelare, det vill säga ickevåldsprincipen. Civil olydnad har till exempel aldrig varit en central del av den socialistiska idén, eftersom den har revolutionen som mål, och således laborerat med med direkt aktion. Civil olydnad fungerar dessutom ofta relativt dåligt till exempel i våldsbejakande diktaturer eller i samhällen där ett förtryck är mer eller mindre absolut, och rättsprinciper inte tillämpas. I Nazityskland krävdes inte mycket civil olydnad för att en skulle bli satt på ett tåg till Auschwitz. I Nordkorea ser myndigheterna knappast med blida ögon på civil olydnad. Nej, i själva verket fungerar civil olydnad som påverkningsform ofta bäst i länder med ett visst mått av demokrati, trygghet och rättsprinciper. Till skillnad från direkt aktion är civil olydnad nämligen i första hand ett sätt att försöka påverka opinionen, snarare än försök att uppnå omedelbara resultat, även om det kan ingå som en del i aktionen. I ett land där den allmänna opinionen och lag och rätt har föga betydelse, har civil olydnad också föga genomslagskraft. USA på 50-talet eller Sydafrika på 70-talet var kanske inte demokratiska och rättvisa, men byggde nog däremot på ett demokratiskt system och en rättsprincip, till skillnad från till exempel dagens Nordkorea. De stora framgångar som den civila olydnaden har rönt, har också kommit inom system som åtminstone i teorin byggt på demokrati och rätt. Må vara att den brittiska ockupationen av områden i Afrika och Asien varken var rättvis eller demokratisk, men brittisk rättspraxis gällde trots allt inom vissa givna ramar inom det brittiska samväldet. Ett belysande exempel är den egyptiska självständighetskampen kring decennieskiftet 1920, där civil olydnad användes som en central metod i kampen mot det brittiska väldet. Däremot användes metoden inte just för att protestera mot de mer traditionella lokala lagarna, som till betydligt mindre grad än de brittiska byggde på demokrati och rättsprincip, delvis på grund av rädsla för repressalierna. Samma sak gällde Mahatma Gandhis berömda icke-våldsamma kamp mot britterna i Indien.

Det var den amerikanska filosofen och författaren Henry David Thoreau som myntade uttrycket civil olydnad i mitten på 1800-talet, då han i en pamflett förklarade varför han vägrade betala skatt till staten, i protest mot det amerikanska slaveriet samt kriget mot Mexiko. I den förklarade han också att straffet var lika viktigt som själva aktionen – han protesterade inte då han sattes i fängelse, däremot beklagade han att en av hans släktingar mot hans vilja betalade skatten, så han inte behövde sitta fängslad längre än en dag. Thoreau menade att även de medborgare som inte berörs av en lag eller ett politiskt beslut har en skyldighet att påverka i samhället om lagen eller beslutet strider mot rättvisan. Som exempel tog han sina grannar, som ansåg att USA:s aggressioner mot Mexiko var förkastliga, men som nog snällt betalade skatt, och på så sätt hjälpte till att finansiera kriget. Thoreau vägrade dra sitt strå till stacken för krigföringen och slaveriet, även om han höll med om att personer som inte betalar skatt ska bestraffas. Appelsin skriver att samhället inte fungerar om alla tar lagen i egna händer, och det har hon helt rätt i. I Thoreaus tolkning handlar civil olydnad ändå inte om att ta lagen i egna händer, utan om att ta rättvisan i egna händer, och sedan stå sitt kast inför lagen.

Jag använder nu Appelsin som exempel, men hon är inte den enda som förfärat sig över Pennanens aktion, och det är många som använder just laglydighetsargumentet som tyngsta slägga. Det här tyder ändå på en bristfällig förståelse av begreppet civil olydnad. Civil olydnad, som definierat av en av auktoriteterna på området, samhällsfilosofen John Rawls, är en handling som tar vid då de lagliga medlen för att påverka ett samhälleligt missförhållande är otillräckliga. Enligt Rawls går civil olydnad inte att motivera med religiösa eller privata åsikter, utan den måste motiveras med en allmän förståelse av rättvisa. Att vägra betala skatt för att en själv vill ha mer pengar är till exempel inte civil olydnad. Att vägra att samarbeta med kvinnopräster av religiösa skäl är inte heller civil olydnad. Till den civila olydnadens natur hör också att den baserar sig på en icke-våldsprincip. Civil olydnad ska alltså inte försätta andra människor i fara. Vissa har oroat sig för att utvisningsprotesterna på flygplan skulle äventyra flygsäkerheten, men det argumentet skjuts i sank i Svenska Yles artikel från tisdagen, av överkommissarie Jan Lindström, som noterar att de på sin höjd påverkar flygtidtabellerna.

Lagar är till för att följas heter det, men alla normalt funtade människor torde kunna dra en skiljelinje mellan vilka lagar som det är absolut nödvändigt att följa för samhällets säkerhet och det allmänna bästa, och vilka lagar som det är acceptabelt att bryta mot – för samhällets bästa. Rawls menar vidare att civil olydnad inte ska användas innan demokratiska och lagliga metoder har testats.

Lag och rätt är relativa begrepp, och bara för att något är lagligt är det inte rätt. Lagar kan också vara motstridiga, till exempel i USA finner man fall där delstatslagar motsäger federala lagar, vilket till exempel medborgarrättsrörelsen för de svarta rättigheter, eller varför inte dagens kamp för homosexuellas rättigheter eller aborträtten, ger prov på. Nationella lagar kan också strida mot internationella fördrag och överenskommelser, till exempel Genevekonventionen, Nürnbergprinciperna eller FN:s människorättsfördrag. Man kan då välja om man hellre bryter mot lokala, nationella eller internationella lagar.

I princip är Ulla Appelsin inne på samma spår, då hon menar att vi i Finland har möjlighet att påverka samhället i demokratiska val. Det här är ett annat argument som ofta används av debattörer som motsätter sig civil olydnad som påverkningsform. “Rösta in partier som förändrar saker och ting” heter det. Det här är ett argument som är bekvämt att använda om man gillar status quo. Men okej, låt säga att de som stöder Pennanen röstar på De Gröna i nästa riksdagsval, utan att de Gröna får plats i regeringen, och tvångsutvisningen av asylsökande fortsätter i ytterligare fyra år. Ska alla som anser att det är fel att skicka människor i döden då snällt vänta fyra år igen och låtsas som att det regnar? Många hinner dö under en regeringsperiod.

Dessutom vet vi alla att vallöften och politisk verksamhet sällan går hand i hand. Samlingspartiet och Centern nämnde inget om tvångsutvisningar i sina valprogram, och oberoende av vad resten av riksdagen anser, så är det Samlingspartiet som haft makten över Migrationsverket, gränsmyndigheten och polisen under regeringsperioden, och de har de facto bara en knapp femtedel av finländarnas stöd. Det som kommits överens om i valdebatter och regeringsförhandlingar behöver inte alls motsvara verkligheten. Om en regering för en politik som inte motsvarar det folket trodde att de röstade om, så förverkligas ju inte heller demokratin. För att använda Rawls definition, så har då de lagliga och demokratiska medlen testats, och då de inte gett resultat, är det berättigat att ta till olagliga medel, så länge de håller sig inom den civila olydnadens definition.

Per Herngren, författaren till boken Handbok i civil olydnad, ger en enkel beskrivning av civil olydnad i fyra punkter:

Civil olydnad är en öppen handling, som grundas på ickevåld.
– Handlingen är olaglig eller bryter mot order eller beslut.
– Den har dessutom som direkt syfte att förändra eller bevara en företeelse i samhället.
– De personliga konsekvenserna är en viktig del av budskapet.

Herngren lägger en i mitt tycke onödigt stor vikt vid just den fjärde punkten, det vill säga straffet för lagbrottet, vilket ju snarast är viktigt om man med aktionen bryter mot den lag som man försöker påverka. Det här argumentet håller ju ändå inte till exempel i fråga om flyplansprotesterna. Det centrala är att den som utför civil olydnad inte försöker rymma från eller inte accepterar sitt straff. Bland annat sociologen Jürgen Habermas poängterar vikten av att den som utför civil olydnad bör acceptera att demokrati och rättsprincip har sin gilla gång, vilket jag har uppfattningen av att också till exempel Pennanen haft. Pennanen var utgående från de artiklar jag läst väl medveten om att hon bröt mot lagen och var redo att ta konsekvenserna. Konsekvenserna av den olagliga aktionen hjälper också till att skapa uppmärksamhet och mediesynlighet, vilket kan sporra fler att utföra samma handling. Enligt Herngren är detta den civila olydnadens kärna, att ur en minoritet skapa en kritisk massa av personer som i det allmänna godas bästa bryter mot lagen på fredlig väg. Såtillvida är flygplansprotesterna praktexempel på civil olydnad – Pennanen inspirerades ju av Elin Erssons snarlika aktion på Landvetters flygplats i Göteborg, och liksom Ersson filmade Pennanen aktionen med sin mobilkamera.

När Ulla Appelsin försöker förlöjliga de här aktionerna genom att kalla dem för “performanser” visar hon att hon överhuvudtaget inte förstår vad civil olydnad är för något. För det är ju just det de är tänkta att vara: performanser. Idén med att hindra ett flygplan från att lyfta är inte i första hand att rädda en enskild person, utan att skapa uppmärksamhet kring ett samhälleligt missförhållande. Därför är alla spekulationer kring om det verkligen var en asylsökande som satt på Finnairplanet, eller kring att Elin Ersson “räddade fel person” helt ovidkommande.

Pennanen avlägsnades ur flygplanet efter tio minuter och lyckades inte “rädda” någon, men jösses vad det snackas om tvångsutvisningar nu plötsligt. Med andra ord en lyckad “performans”.

Och för att ännu återkomma till slängen om att Finland inte är 50-talets Alabama. Tror inte Ulla Appelsin att de makthavande i Alabama på 50-talet använde sig av exakt samma argument? Vem är det som får definiera vad som är ett rättvist samhälle? De som har makten eller de som kämpar mot förtryck och orättvisor?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

EDIT 3.8. Lade till det sista stycket, rättade stavfel i första stycket och ändradesekelskiftet” till “decennieskiftet”,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *