Vem som helst kan dö

Hannele Mikaela Taivassalo
Hannele Mikaela Taivassalo.
Vem som helst kan dö.

Jag säger: vem som helst kan dö.

Jag ville bara säga det. Jag vet inte ens riktigt varför.

Människor dör, det är ofattbart. Och oundvikligt.

Föräldrar och barn dör. Vissa dör för unga, alldeles för unga. Ibland dör för många på samma ställe samtidigt. Ibland dör någon för att den bestämt sig för det. Nära människor dör, och främlingar i länder långt borta. Plötsligt eller långsamt. Jag kanske dör, jag kanske överlever, ännu en stund.

Jag vet inte vad jag skriver om, egentligen.

Jag ville skriva om döden och ångesten och diktaturer. Jag ville skriva om den enskilda människans eget kaos inombords, och samhällskroppens destruktiva kaos inombords. Om slutna finska män och kvinnor, och slutna diktaturstater. Allt blir kladdigt och rinner ut över kanterna på pappret.

Jag tänkte: Panikångesten är som en grym diktatorisk härskare: just när du vant dig vid dess former och börjar behärska dem, känna igen dem och undvika dem, så slår den till och antar nya former. Det oförutsägbara är det största hotet mot trygghet. Att det onda ändrar form och kan dyka upp var som helst, när som helst, när du minst anar det är den största osäkerheten: att söndra och härska.

Att söndra.

Som när det är möjligt att bli dömd till fängelse eller till och med döden för något du säger eller skriver, för att du har fel åsikt, för att du uttrycker din åsikt, för att någon uppfattar dig som ett hot, när presidenter får för stor maktbefogenhet eller använder sin makt irrationellt och när rättsväsendet inte längre är pålitligt och jämlikt utan styrs politiskt, när politik inte längre handlar om samhällets bästa utan om egen vinning pengar ära makt och det bästa för de bästa av bröder – när allt blir irrationellt och opålitligt skapar det rädsla och misstänksamhet hos samhällets små delar som kallas individer, skapar det en panikstörning i samhällskroppen, en socialsjälssjukdom, ett destruktivt samhällstillstånd, en samhällsneuros: världen insjuknar i galenskap.

Jag känner igen mig själv i världen, men bara som en flyktig metafor, en enskild människa, en illustration; min ångest är så liten i världen. Men jag ville ta den där ångesten och använda den, förbruka den, göra den nyttig, stjäla de ord som jag kan sätta på den medan jag famlar efter att sätta ord på något annat, något som är större än jag. Det är också ett slags vansinne.

Som ångesten i förrgår, jag klarade inte av livet, att leva det, denna ständiga räcka av motgångar, det kändes för svårt. Jag duschade och tvålade in mitt ansikte: ibland väcker det en panik, att stå med ögonen slutna i duschen, jag vet inte vad det är, kanske det klaustrofobiska i att inte se och inte kunna andas normalt, att drunkna, jag var tvungen att snabbt slarvigt skölja bort tvålen, öppna ögonen medan den sved i tårkanalerna, och andas. Det fortsatte, jag hade nyss sprungit, jag kände att jag höll på att bli utan krafter, kanske svimma, som om jag tynade bort, började försvinna, jag hällde upp blåbär och granola och mjölk i en skål, satte mig för att äta, jag var tvungen att ta skålen, lägga mig i sängen, mata mig själv liggande, varje tugga så svår, svårt att svälja, sedan satte jag undan skålen, solen sken in genom fönstret, jag lade min arm mot mina ögon, blundade och talade mig igenom allt: andas, visst känner du igen det här illamåendet, visst är det bekant, vad är det, är det magsjuka, nej, är det lunginflammation, nej, är det hjärtinfarkt, nej men det har jag ju inte haft så det kan jag ju inte känna igen, är det ätstörningar, nej, är det lungkollaps, nej, är det panikångest, visst är det väl det, det vet du ju, hur kan du tycka att det är så obekant igen, hjärtat kommer inte att slå sönder sig självt, det är inte en hjärtinfarkt, det är inte halsen som svullnar upp och kväver eller lungorna som kollapsar, tänk på att du känt det här förr, det här är bekant, det är ingenting, egentligen, bara lite svårt, tänk istället på hur avslappnad du lyckats bli i benen och armarna, hur tunga de är, och liksom sköna, vila i det, glöm bålen och allt vad hjärtat och lungorna håller på med, de fungerar nog som de ska, känn att sömnen finns bakom ögonlocken, och att du andas normalt fast hjärtat bankar, andas, och fötterna är varma, armen tung mot pannan och ögonlocken, det är en skön känsla, håller huvudet på plats, men huvudet vilar också skönt, kanske jag kan somna ifrån allt, bara fly in i sömnen, inte dö, bara vila lite i något annat, dåsa bort, nej inte dö, bara sova, sova, bara lugnt nu, andas, lugnt, och till slut somnade jag, och jag sov och jag vaknade som en annan, botad.

Varför skriver jag om det här? Det är privat. Vad tänkte jag att det hade att göra med döden, samhället, världen? Jag läste böcker om Förintelsen, jag såg The Handmaid’s Tale, jag var i Istanbul mellan terrorattentat och kuppförsök och såg att det nu var en annan stad, jag läser nyheterna om det ena och det andra, jag skriver dystopier ur min egen samhällsångest, samhället matar mig med sin egen ångest som är min, och min är samhällets.

Det är någonting med den jagade människan. Kriget inuti och kriget utanför. Det finns likheter. Logiken är den samma: det finns ingen logik. Det irrationella tar över, det mardrömslika, det otrygga och oförutsägbara. Första världskriget föder surrealismen. Kriget är kaos, det är oförutsägbart och brinnande, lagar upphävs. Psyket är ett kaos, det brinner, verkligheten krossas, går i bitar. Det är olika krig som söndrar. Trasar och tuggar sönder ett samhälle, och spränger sönder golvet under människorna där, och alla ansikten kan vara en fiende, vem kan man lita på, egentligen? Också ett inre krig kan upphäva lagar, verkligheten. Inom en människa. Alla dessa ansikten, vem kan man lita på, inte ens sig själv, spegelbilden upplöser sig, och jaget.

Det här är bara splitter och fragment. Vad ska jag göra med det här, egentligen?

Jag försöker skriva fram en ordning, men den finns inte.

Det är just det.

Plötsligt tycker jag illa om alla människor jag ser på järnvägsstationen, alla som står och ser nöjda ut med sina cyklar och vackra sommarklänningar och sina glada barn, alla som går och drar på sina resväskor i sina hängiga t-skjortor med bh:n som syns igenom, allt ser lite för tungt ut, alla som har kombinerat för många olika färger och mönster – jag vill veta vad de tänker, jag vill känna alla, jag vill inte att de ska dölja någonting för mig, jag vill kunna se rakt in i varje en av dem och känna dem och veta vad de vill och vem de är och vad de ska göra, jag vill inte se på dessa främlingar, jag vill veta er.

Hannele Mikaela Taivassalo
är författare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *