90 sidor parlandsk ordekvilibrism

Ett postumt utgivet romanfragment och en alldeles för tidigt bortgången författare med efternamnet Parland. Ja, visst låter det lika sorgligt som bekant.

Det är svårt att inte tänka på Henry Parlands halvfärdiga roman Sönder när man slår sig ned med brorsbarnbarnet Stella Parlands Missförstånd, där sex av nio kapitel är färdigskrivna. Inte bara för att Stella Parland på – tja, åtminstone en del – fotografier bär tydliga drag av sin farfars bror, utan också för att böckerna lämnar sin läsare med en svidande känsla av saknad efter de böcker som aldrig skrevs.

Men man ska inte överdriva, även om just hyperbolen är nära till hands när man förhåller sig till Stella Parlands bubblande, språkglada och snudd på översmarta absurdismer. Där Henry som den finlandssvenska modernismens eviga underbarn bara hann bli kart, hann Stella med ett utvecklat författarskap.

Redan i den nonsensrimmande debuten Dikter om öden och döden, tillsammans med Annika Sandelin, stod Stella Parland tryggt i en vindlande och hejdlös poetik som kan beskrivas som en underfundigheternas motpol till det gamla och oftast helt korrekta skrivtipset ”kill your darlings”. Men varför döda sina raringar om man istället kan gödsla dem till förädling? Stella Parland ger inte efter för sina infall, hon ger dem en skjuts.

Så känns hon också igen i den lilla och av Linda Bondestam träffsäkert illustrerade volymen Missförstånd, där läsaren får följa den fritt drivande, tidigt tunnhåriga och poetiskt begåvade kosmopoliten Simeonis.

Från åtta år med psykoanalys, psykosomatisk fiskallergi och arbete på fiskrestaurang i Paris, via ett snabbt avklarat äktenskap i Italien,  till en simulerad koma  och en kort karriär som helbrägdagörare i Portugal. Från desperat bondfångeri i Spanien, via ett fiasko som stämbandsskadad sufflör och en snäppet mer lyckad kattvakt i Köpenhamn, till vänskap med en kinkig kannibal i samma stad.

Mellan varven virvlar Simeonis också in och ut i en osund relation till kusinen Alfons, expert på inte mindre än sju döda språk, samt driver kulturtidskrift, ger ut ett par böcker och är kronisk smärtpatient. Allt på knappa nittio små sidor där Parland vid sidan av sitt narrativ också hinner ge sig hän åt den knasiga ordekvilibrism som är hennes signum.

Missförstånd leder till missförstånd och Simeonis liv och öde fladdrar hit och dit som en drönare som tappat bort sin fjärrkontroll. Man läser ofta med ett leende och ibland med ett litet skratt.

Under alla lager av knäppt kultiverade darlings och de snabba svängarna finns en existentiell botten som handlar om att förnya sitt jag och ständigt besegra, eller åtminstone inte besegras av, de förutsättningar man råkar ha för handen. I jämförelse med Stella Parlands tidigare alster finns det i Missförstånd ett lugnare och mer tydligt existentiellt drabbande anslag, även om hon ända in i kaklet verkade i en egen skala som börjar i det livfullt tungvrickande och slutar i en skrattande ordorkan. Det är också här, när hon lite tydligare smakar allvaret, som hon blir som mest intressant.

Det går inte att lägga ifrån sig den tunna boken om Simeonis fladdrande liv utan att, understödd av Anna Sundelins fina efterord, fundera över vad som hade kommit sen.

Sebastian Johans

Stella Parland: Missförstånd
En ofärdig roman
Illustrationer av
Linda Bondestam
Förlaget M, 2018.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *