Bakom Svenskis kulisser

av Elisabeth Nordgren

På ett fascinerande, insiktsfullt och faktarikt sätt förs läsarpubliken in i Hanna Åkerfelts digra, ambitiöst upplagda historik över Svenska Teaterns 150-åriga existens, Röster från Skillnaden – Svenska Teatern från 1930-talet till 2010-talet.

Hanna Åkerfelt, som anställdes på Svenska Teatern som dramaturg 2008 för fyra år framåt, har framför allt fokuserat på tiden från 1930-talet till 2010-talet. Men hon har även tagit upp perioden kring de tider för 150 år sedan som Svenska Teatern, eller Nya Teatern som den hette fram till 1887, uppstod. I början av den digra volymen berättar hon också om den svenskspråkiga teatertraditionen som började forma sig mot slutet av 1700-talet och hur själva arkitekturen för Svenska Teatern småningom skapades av olika kända arkitekter.

Textinslagen rör sig både på, bakom och framför scenen och blottar det som händer bakom och framför kulisserna såväl på ett makro- som mikroplan där även fackliga frågor, löner och arbetstider kommenteras. Här ingår porträtt av karismatiska regissörer och skådespelare, allt från Nicken Rönngren, Runar Schauman, Calle Öhman, Erik Lindström, Axel Slangus, Märta Laurent, Leif Wager, Susanna Ringbom till dramaturgerna Annina Enckell och Anna Simberg samt av personer som på olika sätt, ekonomiskt eller administrativt, haft beröring med teatern, däribland Amos Andersson och K.A. Fagerholm.

Dessutom kommer också den övriga personalen till tals i olika sammanhang – kontorsanställda, den tekniska personalen och personerna som jobbar på verkstadsgolvet. I dessa avsnitt får man bland annat erfara hur det är att jobba på teatern som försäljningssekreterare, premiärabonnent, skolombud, receptionist eller planerande ljusmästare. Farliga situationer både framför och bakom ridån beskrivs också ingående. Ytterligare får man bland annat en inblick i hur Stiftelsen för Svenska Teatern i Helsingfors och Garantiföreningen för Svenska Teatern fungerar, liksom den relativt nybildade SvT Backstage-organisationen. Och så blir man upplyst om hur orden Svenskis och skillnadskan uppstod.

Polemik

Boken är polemisk, inte minst genom olika kritiska inlägg gällande allt från arbetsförhållanden, olika löner för män och kvinnor inom teatern samt bråk om repertoarval och det tidigare formella arbetsklimatet där man niade varandra och där det ingick en strikt klädkod. Det är också viktigt att notera att lönerna på Svenska Teatern för samtliga anställda anses vara mycket sämre än motsvarande på finskt håll. Småningom får också den övriga personalen vara med på premiärfesterna tillsammans med den konstnärliga personalen.

Som historik är Röster från Skillnaden en okonventionell bok genom att här tas fram både goda och dåliga sidor.

Speciellt intressant är det att ta del av de konflikter som genom tiderna rått på teatern. Härvid kan man fästa sig vid avsnitten ”KOM-scenen och Fallet Långbacka” samt texten ”Katt bland hermeliner” av Ralf Långbacka. Beträffande kapitlet om KOM-scenen och Långbacka handlar det om spelåret 1969–1970 då Kaisa Korhonen och Kaj Chydenius fick möjligheten att på teatern framföra pjäser. Men sedan måste verksamheten läggas ner eftersom det hette att teatern inte hade råd med denna KOM-scen som senare blev KOM-teatern. Här noterar Åkerfelt att allt detta ingick i ett större sammanhang som hade att göra med den dåvarande politiska turbulensen, kritiken mot repertoaren och språkdebatten. De som kritiserade teatern ville ha mera insyn i teaterns ledning och en mera mångfaldig styrelse. En annan debatt som fördes var regissörsproblemet som innebar att teatern bara erbjöd temporära anställningar för regissörer. Och i det här sammanhanget blev Ralf Långbacka aktuell som ”exempel på en ung lovande regissör som teatern inte hade lyckats engagera”.

I artikeln ”Katt bland hermeliner” skriver Långbacka själv att han tidigt råkade ut för diverse problem som ledde till ett beslut om att aldrig mer sätta foten på Svenska Teatern, varken som regissör eller teaterchef. Långbacka blev regiassistent 1959, sedan biträdande teaterchef 1965–1967, men fick bland annat höra att han var för vänstersinnad. Beslutet om att hålla sig borta höll, med några undantag, i femtio år, berättar Långbacka i sin text.

Ingen Lappoopera

Det blåste också hett i teaterns kulisser då Lappooperan av Arvo Salo och Kaj Chydenius sattes upp 1967 och då styrelsen samma år beslöt att ställa in pjäsen Finland, hurra!, skriven av Kai ”Cab” Brunila, Boris Grünstein och Gustaf Laurent.

Också en annan regissör, Joakim Groth, hade tidigare fördomar mot den borgerliga teatern vilket han redogör för i kapitlet ”Ett projekt som inte blev av: Teater Mars på Svenska Teatern”.
”Jag hade mina rötter inom den alternativa kulturen och Svenska Teatern var i mina ögon en borgerlig institution, präglad av konservatism, inkrökt provinsialism och låga konstnärliga ambitioner.”

Men så förändrades situationen då teaterchefen Georg Dolivo öppnade teatern utåt på olika sätt och erbjöd Teater Mars, som Groth varit med om att grunda, samarbetsmöjligheter. Och så småningom, berättar Groth, började han trivas på teatern.

Något som också diskuterats mycket på teatern genom olika tider har varit repertoaren: Operett eller musikal? Mera avancerade, radikala föreställningar som inte bara underhåller utan ger publiken något att tänka på?

Kristin Olsoni redogör i intervjuinslaget ”Från elev till rektor på tio år” hur hon ville utveckla teaterundervisningen som tidigare koncentrerat sig på tal, diktion och röst till att omfatta mera fysisk träning än bara balett. Olsoni själv gick ut Svenska Teaterns Elevskola 1956. Senare blev Elevskolan Teaterhögskolan. Gradvis har även strukturerna kring den fackliga organisationen för bland annat skådespelare utvecklats, vilket lett till förbättrade förhandlingsmöjligheter då det gäller jobb för teaterutbildade personer.

Samarbete

I boken får man också veta en massa om samarbetet med inhemska, nordiska teatrar och vissa andra europeiska teatrar, gästspel och turnéer. Dessutom utvecklas småningom kontakten till skolor och elever forslas med buss till teaterns föreställningar. I slutet får den avgående teaterchefen Johan Storgård säga sitt om teatern medan den nytillträdde teaterchefen Joachim Thibblin framför en hälsning i Efterordet.

Volymen Röster från Skillnaden är ytterst mångsidig och erbjuder en fängslande insyn i den komplexa teatervärlden och ger läsaren, tack vare Hanna Åkerfelts engagemang i det förflutna och nuet, en känsla av att man själv befinner sig inne i
Svenskis teaterliv.

Elisabeth Nordgren

Hanna Åkerfelt:
Röster från Skillnaden –
Svenska Teatern från 1930-talet till 2010-talet,
Förlaget 2017.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.