Björling genomlyst och redovisad

Fredrik Hertzbergs biografi över Gunnar Björling är ett mästerverk. ”Mitt språk är ej i orden” är en mammut på 553 sidor, en detaljerad och omsorgsfullt dokumenterad sammanfattning av Brunnsparkspoetens liv, kronologiskt skildrat med släktbakgrund och ungdomsår och bildningsgång, från debuten 1922 då han som 35-åring debuterade med diktsamlingen Vilande dag genom medelålderns produktiva skapande fram till efterkrigstiden och Björlings död år 1960.

Boken är sällsynt väl dokumenterad (enbart källhänvisningarna upptar 34 sidor!) och bygger på omfattande forskning i arkiv i Finland och Sverige och på talrika intervjuer med personer som kände Björling, bland dem Olof och Rabbe Enckell, Elmer Diktonius, Henry Parland, Harry Blomberg, Erik Asklund, Josef Kjellgren, Harry Martinsson, Stig Carlson och många andra ledande svenska författare.

Trots det översvallande rika materialet blir ändå helhetsbilden av människan Gunnar Björling märkvärdigt svårtydbar, vilket inte är biografins fel utan beror på Björlings minst sagt inkonsekventa och motsägelsefulla liv och idévärld. Han var en ytterligheternas man, som snabbt bytte idéer och ideologi. Som ung var han övertygad socialist och aktivist, senare snarare borgerligt högerinriktad, han var filosof och profet, mystiker, mentor för unga genier, auskultant och karismatisk posör. Också hans homosexualitet behandlas förtjänstfullt, trots att fakta och uppgifter har varit svåra att få tag på eftersom Björling själv valde att hemlighålla sin sexuella inriktning.

Björlings debut som poet mottogs med skepsis, ofta med hån och raljeri. I Hufvudstadsbladet recenserades hans böcker inte av litteraturkännare utan av kåsören Jumbo, som gjorde sig lustig över hans konstiga bildspråk och aviga syntax. Han hade dock goda vänner – så som Olof och Rabbe Enckell, Henry och Oscar Parland och Hagar Olsson – som tidigt trodde på honom och såg hans kvaliteter långt innan han fick något officiellt erkännande.

Björling beviljades sitt första stipendium av Svenska Litteratursällskapet år 1947 då han redan var sextio år gammal. Det hade som följd att Sällskapets ordförande Eirik Hornborg avgick i protest.

Till Björlings viktigaste tidiga böcker hör Solgrönt, som utkom 1933. Boken uppmärksammades bland annat av den i Sverige verksamma finlandssvenska kritikern Bengt Holmqvist som såg Björlings kvaliteter och hans breddade register: efter att tidigare ha skrivit centrallyrisk idédikt och naturlyrik tillkom nu aforismer, sonetter och prosastycken.

Solgrönt hörde också till mina personliga favoriter och jag minns att jag ständigt hade den i väskan sommaren 1959 på jag arbetade som psykiater i Eskilstuna – den gav tröst och glädje under långa journätter. Björling stod mig hela tiden nära och till hans hundraårsjubileum skrev och komponerade jag en sångcykel och som på jubileet sjöngs av Johan Bargum till mitt pianoackompanjemang.

Mot bakgrunden av Björlings snabbt skiftande och kontrastfyllda idévärld är det märkligt att hans dikt – särskilt från senare år – är så enhetlig och likartad, det är som om han skrev på en enda lång dikt under hela sitt liv. Hans speciella björlingska syntax är också den oförliknelig och gör att han är närmast omöjlig att efterlikna (och varje försök till plagiat blir sin egen parodi).

I boken finns belysande exempel på hur hans dikt utmejslas, i version efter version. Han skriver först en relativt normal syntax och börjar sedan stryka sådant som han anser överflödigt. Det kan gälla verb eller adverb och förtydligande ord som dikten klarar sig utan. Han var en mästare på att komprimera, ”att av tre ord göra två”, som Bo Carpelan sade.

Biografin är välskriven, späckad med festliga och pikanta detaljer, lämpligt humoristisk och ett sant nöje att läsa. För mig har biografin gjort Björling både större och mindre. Större genom att visa på hans outtröttliga strävan att hitta sitt eget språk och uttryck. Mindre genom att avmystifiera honom och göra honom mindre änglalik och mytisk, helt enkelt genom att reducera honom till en människa med en människas svagheter och konstigheter.

Fredrik Hertzberg är att gratulera. Hans bok är en kulturgärning.

Claes Andersson

Fredrik Hertzberg: ”Mitt språk är ej i orden” . Gunnar Björlings liv och verk
SLS / Appels Förlag, 2018

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *