Författare behöver fler finländska fristäder

Lisen Sundqvist
Lisen Sundqvist.
Eftersom jag hör till den stora del av mänskligheten som har svårt att säga nej blev jag för några år sedan involverad i planeringen av det som skulle bli en paneldiskussion kring författarfristäder. Som vanligt blev det kanske lite mer jobb än väntat, och i mars 2016 stod jag på scenen i Campus Allegros Rotunda i Jakobstad – med nästan lika mycket folk i panelen som i publiken – och modererade en diskussion om Jakobstad som eventuell fristad för författare i framtiden. Sedan dess är inget sig riktigt likt.

Vad jag visste om så kallade Safe Havens och ICORN (International Cities of Refuge Network) innan detta kunde sammanfattas i två ord: inte mycket. Så jag läste på om ICORN och efter en rätt lång diskussion med bland andra författarna Hassan Blasim och Philip Teir, den palestinske musikern Jowan Safadi och Marita Muukkonen från Perpetuum Mobile och Safe Haven Helsinki, stod det klart åtminstone för mig att det här är den väg Jakobstad ska gå.

ICORN grundades 2006 efter att International Writers Parliament gått i graven av ekonomiska orsaker 2004, tillsammans med IPW:s första nätverk för fristäder International Network of Cities of Asylum. ICORN fortsätter arbetet med att erbjuda förföljda författare, musiker och konstnärer möjlighet att få skydd och kunna fortsätta arbeta. ICORN har vuxit framför allt i de skandinaviska länderna. Glädjande nog har också många mindre orter, speciellt i Norge, sett det som viktigt att på det här sättet engagera sig i människorättsfrågor.

Helsingfors blev första stad i Finland att ansluta sig till ICORN, i mars 2018. Om vi ser hur det ser ut i Sverige kan vi konstatera att vi har en del att göra i Finland; Sverige har 25 fristäder, bland annat förutom de givna Stockholm, Göteborg och Malmö, också ett band av fristäder som finns utspridda längs med den norra kusten, på andra sidan viken från Jakobstad. Luleå, Piteå, Skellefteå och Umeå är alla medlemmar i ICORN och därmed kan man ju undra varför vi på andra sidan Bottenviken inte kunde plocka upp stafettpinnen därifrån? Ja, det är som ryktet förtäljer: vi österbottningar blickar gärna västerut.

Under de år jag jobbat på att Jakobstad ska läggas till listan på Safe Havens har jag bland annat haft nöjet (nej, jag är inte ironisk) att ta mig till Marinkasernsgatan och Utrikesministeriets enhet för politiska frågor om mänskliga rättigheter och prata om fristadsprojektet med dem. Förutom processen med att mangla denna fråga genom det kommunala beslutsfattandet, som tar tid, gäller det också att lösa frågan om hur vi i det fall att Jakobstad blir fristad ska lösa frågan om hur en författare, var den nu än kommer ifrån, ska få visum och uppehållstillstånd för en tvåårsperiod. Denna process involverar som vi vet även Migri, som under vår nuvarande regering skippat humanitära skäl som grund för asyl, bland annat.

Författare och journalister som lever i länder i konflikt är fortfarande villebråd för totalitära regimer. Hårdrockare från Iran, somaliska serietecknare, kurdiska konstnärer och filmregissörer från Zimbabwe är det också. Mänskliga rättigheter står inte högt i kurs idag och ICORN är en av de organisationer som verkar för att upprätthålla och stärka dem. Och det är ingen slump att ett citat av Anna Politkovskaja (bilden) som mördades samma år ICORN kom till står som en påminnelse om denna verklighet på ICORN:s webbsidor: ”We survive under great difficulties. And sometimes we do not survive.”

Lisen Sundqvist 
är kulturhjon och lokalpolitiker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *