Det första jag kommer att tänka på när jag läser prologen till Tomas Janssons nya roman Linda är Lars Sund och hans lekar med den episka realismens gränser. I Eriks bok (2003) får vi följa med spaningssatelliten Episk Realism 1 under dess panorering över fiktionens landskap. I Linda föreställer vi oss inledningsvis att kosmonauthunden Lajka fortfarande, medan nedräkningen till millennieskiftet pågår, befinner sig i omloppsbana runt gjorden i sin farkost Sputnik 2. Hon tar oss med på resan, panorerar och zoomar in; finner till slut berättelsens huvudpersoner, utspridda litet varstans i livet och landskapet.
Det är en elegant inledning. Sedermera tar vi oss snabbt ned på jorden och inrangerar oss i ett rakare realistiskt berättande. Det är mitten av åttiotalet, titelpersonen Linda har mot sin vilja tvingats lämna sina drömmar om punkband i Helsingfors för att flytta till Åbo med sina föräldrar. Redan första dagen på gymnasiet träffar hon punkiga Mia som flyttat till Åbo från Berlin. Tillsammans med Rasko, som röker gräs och förläser sig på Brott och straff, bildar de snart en oåtkomlig trio som hämtar kraft i outsiderpositionen. I berättelsen figurerar också andra viktiga personer, som Robert och Renberg, men de ansluter senare.
Berlinmuren faller
Vi får följa Linda et consortes genom gymnasieårens osäkra men vibrerande tonårstid på väg mot vuxenlivets ännu okända vedermödor. Gestaltandet av det inre själslivets brytningstider hos ungdomarna ackompanjeras kongenialt av den yttre världens skälvande och dramatiska vågrörelser och samhällsförändringar. Åttiotal blir nittiotal, Berlinmuren faller och nya världsordningar ersätter de tidigare. Vi rör oss fram och åter, främst mellan Åbo och Berlin, med avstickare till Helsingfors och New York. Framför allt skildringen av det extatiska Berlin åren efter murens fall, med känslan av att allt ännu är möjligt, är imponerande suggestiv och absorberande.
Men tiden går, som den ju gör, obönhörligen. En stad gentrifieras och blir till en annan, ung blir småningom vuxen. Och vad har man gjort med åren, egentligen? Vart försvann tiden? Linda har ju inte hunnit bocka av ens en bråkdel av sin bucket list. Alla de där bitarna som skulle falla på plats, automatiskt, bara man blev äldre – om de inte gör det? Och vad är man för en jävla människa om man går runt och har angst över sina egna, triviala problem medan världen står i brand – som på Balkan?
Ja, Linda är en roman om sökande, efter en själ och en identitet och ens rätta plats i en stor och ogripbar värld. I Janssons berättande genljuder en vemodig klang, och mycket filtreras genom ett nostalgiskt återsken, lite som hos Kjell Westö om man vill. Men Paul Auster har uppenbarligen påverkat författaren i ännu högre grad. Visserligen bjuds inte på några metafiktiva lekar, bortsett från den lilla kittlingen i prologen, men däremot låter författaren slumpen och ödet jobba hårt romanen igenom; stundom väl hårt. Greppet att låta ett tidigt taget fotografi, där huvudpersonerna – utan att de då ännu känner till varandras existens – slumpmässigt råkar fastna på bild tillsammans, utgöra ett slags nav kring vilket berättelsens trådar vävs, är förvisso mycket stiligt. Men när slumpen för ofta spelar oss i händerna går effekten förlorad och trovärdigheten får sig en törn, vilket gör att berättelsen emellanåt känns något överkonstruerad. Boken kryllar också av kulturella och popkulturella referenser, vilket jag i sig inte har något emot så länge de är vältajmade och känns naturliga. Ställvis blir det något överlastat, men överlag balanserar Jansson på rätt sida.
Helhetsmässigt presterar Tomas Jansson en imponerande komposition med både episk bredd och psykologiskt djup. Att just Linda får ta plats i centrum är ett lyckat val som ger romanen fräschör. Rollen som den unga, desillusionerade sökaren, som har svårt att riktigt få fatt på sig själv och som ogärna binder sig, som slarvar omkring och ligger och slackar i stället för att ta itu med saker och ting, brukar ju vara förbehållen en kille (i hundra fall av hundra om författaren är en man). Den ytterst kommunikativa och lojala vänskapen mellan Linda och Mia är välskildrad och får en intressant och tankeväckande motpol i gestaltningen av en manlig vänskap. Den bygger visserligen också på lojalitet men lider stort av den klassiska mansrollens oförmåga till öppen kommunikation, något som får förödande konsekvenser.
Skildringen av karaktärernas ofta desillusionerade orientering i den svårgripbara närhistorien ger också vissa genklanger till vår omedelbara samtid, som när Linda är med i en motdemonstration riktad mot en nazistmarsch i Berlin, och tycker att allt går lite väl geschwint: ”Det känns väldigt bekvämt att demonstrera så här, och då polisen efter en timme av stillastående på bron bestämmer sig för att tvinga nynazisterna att vända om och åka hem, tänker jag att det gick alltför lätt. De var tjugo, vi var några tusen. Tjugo personer hade väl knappast gjort någon skada fast de hade fått marschera fritt? Men kanske är det själva idén, att säga stopp också om det hela ser ofarligt ut, sätta gränser innan de blir några tusen för då är det kanske redan för sent att stoppa deras marscher.”
Tomas Jansson har kort och gott skrivit en roman som är berörande och tankeväckande på flera plan. Med Linda sällar han sig till den växande skara av författare som lyckas skriva sig ur det en gång så trånga finlandssvenska rummet, med en litteratur som vågar mixa det introspektiva med brett anlagda expositioner som tar tempen på såväl vår samtid som vårt närhistoriska samhälle.
Text Tomi Riitamaa
Foto Robert Seger
Tomas Jansson:
Linda
Schildts & Söderströms, 2018.
