Medicin är ofta fel medicin

Susanne Björkholm
Susanne Björkholm.
Too Much Medicine hette symposiet på Fiskartorpet i Helsingfors. Som namnet lovar handlade det om ett av västvärldens riktigt stora problem. I dagarna tre berättade tiotals läkare och forskare om situationen inom sina specialområden just nu. Bilden är inte vacker.

Vi matas på tok för mycket mediciner, opereras på tok för ofta och får på tok för enkelt diagnoser, vilket leder till att vi äter ännu mera mediciner.

Inte bara det, medicinerna vi äter är allt som oftast dåliga, ibland riktigt farliga.

Ett preparat får försäljningstillstånd om det inte är avsevärt sämre i kliniska tester än någon redan existerande medicin (som sällan var speciellt bra till att börja med, eftersom dess försäljningstillstånd gavs på samma villkor), men den marknadsförs naturligtvis som ett medicinskt genombrott; ett preparat som varje läkare som följer sin tid bör skriva ut åt sina patienter.

Så läkemedelsföretagen kommer hela tiden ut med molekyler som deras kemister försett med pyttesmå, ibland helt verkningslösa förändringar, och säljer dem till hutlösa priser genom att utnyttja monopolprissättning och systemet med ersättningar för mediciner ur den kollektiva kassan.

En viktig poäng kom fram i många av framförandena: Roten till problemet är politiskt. Det är ett politiskt beslut att mediciner får komma ut på marknaden utan att vara nyttiga för patienterna. Det är ett politiskt beslut att industrin får 20 års ensamrätt till sin molekyl, vilket leder till lika överstora vinster som finansindustrin kammar in.

Det är likaså ett politiskt beslut att den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA, som borde övervaka läkemedelsindustrin i EU och se till att dåliga mediciner inte kommer ut på marknaden, får 90 procent av sina pengar av industrin den övervakar. När dessutom hela EMA-processen är fullständigt ogenomskinlig och de potentiella vinsterna i miljardklass är grogrunden för institutionell korruption närapå fulländad.

Flera av talarna var pessimister. De, och många före dem, har i decennier försökt göra allmänheten, de politiska beslutsfattarna och läkarkåren medvetna om problemen. Men de har minimal chans att få sin röst hörd, än mindre påverka systemet. Förvisso lyckas de ordna symposier som detta när någon vänlig finansiär uppenbarar sig, men varje miljon som skrapas ihop för att få fram budskapet överröstas enkelt av industrin med sina miljarder de har för ändamålet; läkemedelsindustrin använder flerfalt mera pengar på marknadsföring och lobbning än forskning och medicinutveckling.

Även på Fiskartorpet satt hjärntvättade representanter från regering och myndigheter. De sätter sin tro på den nyliberala klyschan: industrin skall reglera sig själv, så får man bästa möjliga resultat.

Ingen av dem kunde däremot berätta exakt varför ägarna och den operativa ledningen till läkemedelsföretagen plötsligt, alldeles frivilligt, skulle avstå från merparten av sina vinster och börja satsa stora summor på alldeles äkta, riskfylld och osäker forskning i sjukdomar och mediciner.

Susanne Björkholm
är vetenskapsjournalist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *