Ode till amatörerna – Meningen med en amatörteater

De första ungdomsföreningarna i Finland grundades på 1880-talet, då det nationella uppvaknandet förde med sig ett starkt inslag av folkbildning. Läsestugor grundades, UF-lokaler byggdes, körer grundades och verksamheten spred sig snabbt över hela landet. Under samma tid uppstod också de första folkhögskolorna och folkbiblioteken.

I dag står många UF-lokaler kvar, men ofta påfallande tomma. De hyrs ut som festlokaler, några Marthakretsar möts i dem och någon innebandykväll i veckan ordnas här och där. Utifrån sett ger inte ungdomsföreningar ett speciellt livskraftigt intryck.

Men ungdomsföreningarna finns kvar, och livskraften har till stora delar koncentrerats på ett enda verksamhetsområde: amatörteater. Och här, påstår jag, finns det tillräckligt med livskraft och folkbildning för att hålla hela byar och bygder vitala.

Människan kan bli någon

Folkbildning som ord och begrepp har inte åldrats väl. Det känns mossigt och på något sätt irrelevant. Utbildning har länge lyfts fram som vårt viktigaste mänskliga kapital, liksom även livslångt lärande. Utbildningen är både utbredd och kraftigt institutionaliserad, från småbarnspedagogik till vuxenutbildning. Man kan fråga om man med all denna utbildning livet igenom ännu dessutom behöver folkbildning? Och vad är det i så fall som institutionerna inte redan tar hand om?

Problematiken är bekant för aktörerna inom det som kallas det fria bildningsarbetet, folkhögskolor, arbetarinstitut med flera, men går att överföras även på ungdomsföreningarna. Det kryllar av resursstarka föreningar, klubbar och företag som erbjuder fritidsverksamhet – allt efter gren, ålder, nivå. Hur ska ungdomsföreningarna kunna stå sig i konkurrensen?

Här lånar jag tankegångar av professor Petri Salo i hans försök att definiera det fria bildningsarbetet. Salo tar fasta på både begreppet ”fri” och begreppet ”bildning”. En dimension av frihet i detta sammanhang handlar om friheten att få göra något. Det fria bildningsarbetet sker på fritiden, frivilligt utifrån individuella utgångspunkter och mål. Man kan också förstå friheten som frihet från något: det fria bildningsarbetet är icke-formellt, icke-statligt, icke-professionellt och icke-arbetsrelaterat.

Friheten i det fria bildningsarbetet handlar alltså om bildning i vid bemärkelse, en utveckling av människans hela person, som också är fri från till exempel skolans eller kyrkans läror. Det finns områden i livet som vi inte får tillfälle att utforska inom vårt utstakade rör från skola till högre utbildning och vidare ut i vardagslivets tråk och tvång. Det behöver inte ha mål och riktning, i motsats till utbildningen som blivit allt mer resultat- och yrkesorienterad.

Och det för oss tillbaka till ungdomsföreningarna och amatörteatrarna, och svaret på varför de är så livskraftiga som de är. För alla inblandade (och ingalunda alls bara dem som står på scenen) innebär teatern ett välkommet lyft ovanom det vardagliga. Vi lever våra inrutade, tråkiga vuxenliv bäst vi kan, men för en tid då och då kan vi slunga oss ut i en annan värld; en värld av stora känslor, starka berättelser som vi själva får vara med och forma. Inget på Netflix går upp emot känslan av att själv vara delaktig i drama.

Att man i Svenskfinland dessutom ofta får göra det med professionella regissörer och scenografer är en bonus. Det medför också att uppsättningarna når en konstnärlig nivå som är nog för att locka betalande publik. Men det är i sista hand sekundärt. Jag känner personligen otaliga som utan att blinka skulle ge sig i kast med amatörteateruppsättningar också under mindre professionell vägledning.

Klassiker och klasskamp

Folkbildning är säkert inte det någon främst tänker på då hen går och ser amatörteater; man gör det för rena underhållningens skull, kanske är det en årlig tradition, kanske man gärna understöder den lokala ungdomsföreningen och dess frivilliga krafter. Och det är nog. Då spelar man redan sin roll i folkbildningsarbetet, hur omedveten man än är om det.

Sommarteatrarna berikar och vidgar kulturutbudet i hela Svenskfinland, och troligen för fler människor än någon annan kulturyttring. En snabb genomgång av årets utbud röjer alla tvivel.

I södra Finland var det klassiker och underhållning: På Lurens sommarteater spelades Ronja Rövardotter, medan Postbacken satte upp Min mamma, Herr Albin, förlagan till La Cage aux Folles. Finns Sommarteater spelade Stora stygga vargen, en pjäs av Katja Krohn som nu visades för bara andra gången på svenska. På Raseborg storsatsade man med West Side Story. I Vanda spelades Romeo och Julia i clown- och deckartappning.

Två nyskrivna pjäser med arbetar- och kvinnofrågor i fokus såg också dagens ljus i sommar. Stenplockerskorna, en berättelse om kvinnorna som jobbade i kalkgruvan i 1950-talets Pargas, visades i Pargas. I Oravais spelades Lumpänglars väg nu för andra sommaren. Bägge pjäserna är skrivna av lokala pjäsförfattare.

Österbotten levererade även två nyskrivna pjäser till: Lemmy badade aldrig i Närpes å och Den eviga sommaren, en pjäs baserad på en dikt av 200-årsjubilaren Zacharias Topelius. De övriga österbottniska teatrarna frångick det lokala något, med Amors pilar (Petalax), The Sound of Music (Korsholm) och Vi på Saltkråkan (Pedersöre).

Med jämna mellanrum beskylls sommarteatrarna för att bara sätta upp glättiga, säkra kort, en bekant diskussion även i proffssammanhang. En stor läktare som behöver fyllas 20 gånger styr repertoarvalen obönhörligt mot säkra publikfavoriter, gärna för hela familjen, gärna musikal. Det gäller att hålla uppe ett överskott, dels för att finansiera ungdomsföreningarnas övriga verksamhet, dels för att finansiera följande års teatersatsning. Fonderna hjälper, men läktarna får inte gapa tomma.

Opt-in, opt-out

Det är svårt att förstå suget som driver skådespelare, och svårt att sätta ord på det också. Det kan drabba en plötsligt, för att sedan tyna ut – eller bli kroniskt. Amatörteater är roligt, men också tungt, och lika många skådespelardrömmar som vaknar slocknar också efter en sommar eller två.

I andra sammanhang talar man om opt-in och opt-out, men det är kanske också ett användbart sätt att beskriva amatörskådespelarna. Opt-in-skådespelarna söker till specifika pjäser och ofta specifika roller. Om de inte får rollen, tillbringar de sommaren på något annat sätt. Kanske räcker en sommar till innan de plötsligt får plats på Teaterhögskolan.

Opt-out-skådespelarna däremot är trotjänarna. De är med, oavsett produktion, så länge det finns någon som helst roll för dem. Att spela träd eller första älskare – ingen skillnad för opt-outarna. Med tiden blir de halvmytiska figurer (och även publikfavoriter). Ofta ger deras knoppiga personligheter upphov till anekdoter, som berättas om och om för nya generationer av unga skådespelare.

Men det mest fascinerande är ändå hur man aldrig kan veta vad det kan bli av en amatörskådespelare. Vad människan kan bli. Ett halvår med repetitioner och föreställningar kan forma en människa mer än man kan ana. Jag tänker alltid på den patologiskt blyga, taniga tonårskillen jag träffade för ett antal år sedan. Han fick knappt ett ljud ur sig ens på repetitionerna, och mycket riktigt hade han inga repliker i sin första pjäs. Han var lika lycklig för det. Och fast ingen trodde det, bestämde han sig för att bli en opt-outare. Tre år senare har han varit med i närmare tio produktioner, dansar, sjunger och levererar repliker, och jag skulle inte vara förvånad om vi får se honom på en proffsscen en dag. Eller på Raseborg ännu om 20 år. N

Text: Markus Haakana
Foto: Mats Tuominen/Lurens

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *