Det svenska riksdagsvalet ligger nu i backspegeln för er läsare. För undertecknad som skriver denna ledare är det däremot tre dagar kvar tills svenskarna går till urnorna, och såtillvida är det svårt att kommentera valets utgång. Men jag ska trots det försöka mig på ett litet vågspel.
Om allt gått enligt opinionsundersökningarna har Socialdemokraterna (S) tagit hem segern med en liten marginal till Moderaterna (M), eller möjligen med Sverigedemokraterna (SD) som tvåa. Då är det upplagt för en minoritetsregering med Miljöpartiet (MP) och Vänsterpartiet (V) som regeringspartners, det vill säga en fortsättning på status quo.
Intressantare är det om SD ryckt iväg under valdagen och faktiskt lyckas med det som så många befarat, nämligen knipa valsegern. Läget inför valet var att S hade ett stöd på kring 24 procent och M kring 18 procent, så jag har svårt att tro att Moderaterna skulle ha haft styrka nog att köra förbi sossarna, speciellt som partiets opinionskurva visat en stadig nedgång under hela året. SD:s opinionssiffror har också gått jämnt nedåt sedan sommaren, men å andra sidan har protestpartier en tendens att överraska på valdagen.
Om statsministerkandidaten nu mot förmodan heter Jimmie Åkesson, så är Sverige i en position som inte setts i Europa sedan andra världskriget. Och även om SD inte når ända fram, och landar på andra eller tredje plats i valet, betyder det att den svenska politiken går in i en ny fas, en fas som redan nått länder som Finland, Norge, Frankrike, Österrike och Holland. Fram tills nu har Sveriges politiker kunnat blunda för SD och föreställa sig att partiet varit ett spöke som skulle försvinna efter valet. Precis som vi i Finland varit tvungna att befatta oss med Sannfinländarna efter deras ”jytky”, måste Sverige nu inse att SD inte är en övergående mardröm.
Vad det i praktiken innebär är en kvistig fråga. Om S tagit hem valsegern är frågan något lättare att handskas med på kort sikt, eftersom S klarar av att bilda regering utan SD. Om SD tagit hem valsegern, står M inför ett svårt beslut. M har under valrörelsen tydligt närmat sig SD. Det här har ur Moderaternas synvinkel varit en pragmatisk utveckling, eftersom det låga helhetsstödet för det borgerliga blocket utan SD skulle ha gjort det mycket svårt att bilda en trovärdig minoritetsregering. En regering ledd av Moderaterna med SD som bisittarparti kunde M ha svalt, men frågan är om M skulle kunna gå med i en regering med Jimmie Åkesson som potentiell statsminister.
Men också om det är S som bildar regering, är SD med sin valframgång nu ett av de tre stora partierna i den svenska riksdagen, med ordentlig rygg till närmaste utmanare, och det ger dem en helt ny tyngd i samhällsdebatten. Under den kommande regeringsperioden är det alltså på sin plats med ett seriöst samtal om vad SD:s popularitet beror på, och hur de liberala, demokratiska och solidariska krafterna i samhället bör svara på de tendenser som får svenskarna att ge sin röst till ett ytterhögerparti.
Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör
