Vad är priset för skönhet?

Johanna Holmström
Johanna Holmström.
För en tid sedan fattade jag ett drastiskt beslut. Jag skulle minska på användningen av smink och varje gång jag målar på skulle jag fråga mig själv varför. Det här kanske inte låter så revolutionerande, men för mig som har sminkat mig i tjugotvå år finns det mycket bagage och en hel del tankar att reda ut kring mascaran och läppstiftet.

Jag kommer ihåg den första gången; det var på åttan i högstadiet och en kille hade ropat ”Huj helvete!” när han tittat på mig. Jag kände honom. Han gick en klass under mig och hade inte sett mig sedan jag slutade sexan. Pinsam tystnad. Sedan ursäktade han sig med att jag såg ”annorlunda ut” än förr. Ja, det var sant. Jag hade vuxit enormt på ett år, jag var smal som en pinne och jag hade blivit välsignad med ett ansikte fullt av akne. Hemma såg jag mig i spegeln och såg vad han sett; jag hade blivit ful.

Efter den gången fortsatte det. Inte samma kille, men andra. Jag friidrottade sex dagar i veckan och var platt som en planka, och det var vad killarna i min klass kallade mig. Varje dag undrade de om jag inte skulle få bröst snart. Det var den gångbara valutan för tjejer i min skola. Mycket annat behövdes inte för att vara populär. Att vara populär bland killarna kom trots allt med en rejäl dos sexuella trakasserier och kanske var det lika så bra att inte vara populär. Jag fick en långsammare start i den delen av livet som kvinna. För det skulle ju komma senare, med ränta.

Första gången jag sminkade mig övade jag mig hemma med min mammas avlagda palett. Ögonskugga, röd först, sedan blå, puder, mascara och eyeliner. Läppstift. Rött. Jag såg mig i spegeln och hatade det jag såg. En docka. Jag var en annan. När min pappa såg mig sade han: ”Du är faktiskt mycket sötare så där.” Det gick som ett tjack rakt upp i belöningscentret i hjärnan. Bekräftelse.

Att jag sminkade mig som fjortonåring betydde att jag såg mycket äldre ut än jag var. I skolan skedde ingen förändring utom att jag fick vara i fred från killarna ibland, då de inte hånade mig för att jag sminkade mig, så klart. I stället ledde det till att min första pojkvän hade bil. Jag var femton. Jag föredrog äldre killar, eller alltså fullvuxna män, för att de inte tyckte jag var ful. Att det här ledde till en del obehagliga situationer är givet. Det är inte tryggt för en femtonåring att hoppa in i bilar med vuxna män. Men jag skyller på sminket.

Bekräftelsen fortsatte. När jag var tjugo träffade jag mannen jag skulle vara gift med i tio år och han vägrade gå med mig någonstans om jag var osminkad. När jag fick mitt första barn tyckte han att sjuksköterskorna tittade medlidsamt på honom för att han hade en så ful fru. Medan jag födde, alltså. Och när jag var osminkad hemma med två småbarn var han övertygad om att bebisen grät för att den var rädd för mitt ansikte. Det är ju fullkomligt skrattretande, men det gör trots det inte några under för självförtroendet.

Vid trettiosex års ålder satt jag sedan framför spegeln, på väg att fara till gymmet. Jag stirrade på burken med underlagskräm och tänkte, att vad fan, jag ska ju snart svettas bort allting ändå. Jag stirrade på mina ögon och tänkte att de är väl ganska fina ändå. Och vad spelar det för roll? Vem ska se mig? Vem är det jag vill att ska se mig? Jag ska träna. Jag ska vara där för min egen skull, för att det får mig att må bra. Jag lämnade hemmet osminkad och gick på gym och såg ut som en trettiosexårig kvinna som tränar. Röd i ansiktet, svettig och med smutsigt hår. Ful? Inte vet jag. Säkert var jag just precis då mycket mindre attraktiv för en del, men kanske mycket mera attraktiv för vissa andra. Och dessutom är det inte därför jag finns. Jag existerar inte för att vara attraktiv för andra. Det är en stor och revolutionerande tanke att inse som trettioplussare. Vägen dit har varit lång.

Den amerikanska politikprofessorn Sheila Jeffreys är en av dem som jämför smink med den muslimska kvinnans slöja. Både slöjan och sminket brukar försvaras som en kvinnas val och rättighet att använda om hon så vill, men i båda fallen finns det betydande bevis på social press från manligt dominerade samhällen som leder till detta beteende i form av straff och belöning. Kosmetikindustrin har blomstrat sedan 1920-talet då kvinnor en masse började leta sig utanför hemmet för att arbeta, och sminket ansågs vara en symbol för denna nyvunna frihet. Men Jeffreys har en annan förklaring: Muslimska kvinnor anser sig ofta vara tryggare då de kliver ut i samhället om de är skylda. Att använda smink signalerar likaså att kvinnor inte har en automatisk rättighet att kliva ut i det offentliga på lika grunder som män. Smink, liksom slöjan, försäkrar samhället om att kvinnan hålls maskerad och att hon inte har råd att visa sig som den rättmätiga och jämlika medborgare hon är. Både slöjan och sminket visar alltså kvinnans brist på självberättigande. De klarröda läpparna syns kanske bättre, men till vilket pris?

Johanna Holmström
är författare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *