Den bortglömda flyktingrutten över Röda havet

av Måns Nyberg

Mellan 5 000 och 7 000 migranter tar sig varje månad från Östafrika till Jemen över Röda havet. Många känner inte ens till att det pågår krig i landet, och i avsaknad av hjälporganisationer faller de offer för kriminella ligor, kidnappning och misshandel.

Jag beger mig till Obock, människosmugglarnas hamn i Djibouti, med FN:s flyktingorgan UNHCR för att träffa migranter. Vägen från Djiboutis huvudstad slingrar sig över berg och kullar med en svindlande vacker utsikt över havet, som i dag glittrar glatt i morgonsolen men som har blivit så många migranters våta grav. Efter en tre timmars bilresa når vi Obock. Strax utanför den lilla staden har UNHCR inrättat ett läger för cirka 5 000 flyktingar från Jemen. Det är djupt ironiskt att många jemeniter flyr undan det hemska kriget i sitt land, medan migranter samtidigt försöker ta sig dit i stora skaror.

Varje månad tar sig tusentals människor från Östafrika över Röda havet till Jemen. För att nå Röda havet har de färdats igenom en av världens hetaste och mest ogästvänliga ödemarker, stenöknen i Djibouti. De flesta korsar öknen med bil, men de mindre lyckligt lottade går till fots. Vissa dukar under för strapatserna och blir liggande vid vägkanten. De som lyckas ta sig fram till Obock, mänskosmugglarnas hamn i Djibouti, får vänta där på en båt till Jemen.

Överfarten till Jemen kan vara en ännu värre mardröm än resan genom öknen. Berättelserna om överfulla, ranka båtar, misshandel och drunkningar är bekanta från de historier om båtflyktingarna på Medelhavet som vi kunnat läsa i medierna i flera års tid. Jämfört med migrantrutten genom Sahara till Medelhavets kust har rutten via Jemen uppmärksammats väldigt lite i media. Ändå är det 5 000–7 000 migranter som korsar Röda havet (från Djibouti) och Arabiska viken (från Somalia) varje månad. Denna trafik har inte minskat trots kriget i Jemen.

För de flesta av migranterna är Jemen ett genomgångsland på vägen till ett bättre liv i Europa eller arbete i Saudiarabien och Gulfstaterna. Andra har planerat att söka jobb i Jemen, till synes omedvetna eller dåligt underrättade om det blodiga kriget och den katastrofala humanitära situationen där.

Migranter kidnappas

Från Jemens kust måste migranterna ta sig vidare till fots. Tidigare fanns det på vissa ställen vid kustremsan mottagningsläger där nyanlända kunde få hjälp. Nu har de flesta av dem stängts på grund av kriget. Det finns inga hjälporganisationer eller myndigheter kvar, varken statliga eller lokala. Det är i stället kriminella gäng som har tagit över. Faran är stor att de som stiger i land i Jemen tas emot av beväpnade män som sätter dem på lastbilar och kör dem till någon enslig ort där de hålls som gisslan tills deras familjer i Etiopien eller Somalia skickar en lösensumma. Ofta blir de utsatta för brutal misshandel.

Vad är det som får så många människor att bryta upp från sina hem och riskera livet på detta sätt? En del av jemenfararna är flyktingar, ofta från Eritrea, som hoppas få asyl i Europa. Men den stora majoriteten är ekonomiska migranter, utfattiga unga människor som inte ser någon framtid i sina byar ute på den etiopiska och somaliska landsbygden.

FN:s flyktingorgan UNHCR har inlett en omfattande informationskampanj som riktar sig till befolkningen i Etiopien, Somalia och Djibouti och som varnar för de faror som hotar på vägen till Jemen. Kampanjen förs i sociala medier, TV och framför allt i radio, eftersom lokalradion är den vikigaste informationskällan i dessa länder. Affischer har också satts upp på de orter som migranterna kommer från och längs rutten till Röda havet.

”Inget krig i Jemen”

Det tar inte mer än fem minuter att köra igenom staden Obock, som inte är mer än en förvuxen fiskeby. Snart öppnar sig en bred slätt som vid kusten bildar en vacker sandstrand. Det här är ändstationen på den långa besvärliga vägen från de etiopiska bergen. Det karga landskapet präglas av enstaka paraplyliknande träd. När vi kommer närmare ser vi att det sitter eller ligger mänskor under varje träd. Det är migranter som söker skydd undan den intensiva middagshettan. Vi går fram till en grupp unga män – det finns nästan bara unga män här på stranden. De är mycket ovilliga att tala med oss men jag lyckas ändå få dem att berätta att de kommit fram samma morgon efter en lång resa från Etiopien och att de väntar på smugglarbåten som ska plocka upp dem redan samma natt.

Jag frågar dem vart de är på väg och varför och de svarar som om det vore en stor självklarhet att de ska till Jemen för att söka jobb.

– Till Jemen? frågar jag.

Vet de inte att det pågår ett stort krig och att man säkert inte kan hitta något arbete där? Det är farligt att fara dit!

De tittar klentroget på mig och en av dem säger att ingen har sagt något till dem om ett krig i Jemen.

– Vi ska börja jobba där, säger han.

Pojkarna vänder sig bort från mig, ingen vill tala med mig längre. Det är tydligt att de ser mig som en person som av någon orsak vill hindra dem från att resa till Jemen, kanske kommer jag från en regering eller organisation som vill stoppa invandrare att ta sig dit. De tror hellre på smugglarnas historier om hur bra det är i Jemen och hur lätt det är att tjäna pengar där. Och har de redan kommit så här långt på sin resa tänker de inte låta sig stoppas av löst prat.

Fattigdom grundproblemet

Människosmugglingen är en mångmiljonindustri. Den ger utkomst åt den fattiga fiskarbefolkning som hyr ut sina båtar till smugglarna eller själva fraktar migranter över havet. Den ger välkomna extrainkomster åt lokala tjänstemän, poliser och kustbevakning som mot betalning blundar för denna verksamhet. Smugglingen har blivit en grundpelare i den lokala ekonomin i Djibouti.

Med dessa ekonomiska intressen som motståndare är det svårt att kämpa för att rädda migranters liv, men det är just det som UNHCR försöker göra genom informationskampanjen som varnar för människosmugglingens faror. Den riktar sig till gräsrötterna, de utsatta fattiga och desperata ungdomar i Etiopien och Somalia som ser migration via Jemen som den enda vägen till ett bättre liv. Sådana kampanjer påverkar inte grundorsakerna till att fattiga människor ser sig tvungna att emigrera och förlita sig på kriminella nätverk för att nå Europa. Men till dess att EU och resten av den rika världen har hittat en hållbar lösning på migrationsproblematiken är det en moralisk plikt att åtminstone försöka rädda så många liv som möjligt genom att varna för den farliga vägen till och genom Jemen. N

Text & foto: Måns Nyberg

Skribenten arbetade tidigare inom UNHCR med informationskampanjen som nämns i texten.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.