Inom litteraturdebatten har det bildats en presumtiv klyvning mellan yttrandefrihet och social rättvisa. Det ställer utgivaren mot väggen då det krävs ideologiska beslut vid publicering. Vi satte oss ner med Anna Friman på Schildts & Söderströms för att diskutera hur förlaget gör publicistiska beslut vid etiska gränsfall.
– Om Anders Behring Breivik plötsligt skulle bestämma sig för att han vill skriva en barnbok skulle det inte behövas någon större litterär bedömning för att se att det inte blir någon publicering, inte på detta förlag i alla fall. Det är sist och slutligen mycket svårt att separera verket från författarens ideologi och politik. Jag skulle vilja säga att verket är autonomt, men det tror jag inte riktigt på själv.
Det säger Anna Friman, litterär chef på Schildts & Söderströms. På sistone har det debatterats mycket kring yttrandefrihet och deplatforming. Är man aktiv i nätdiskussionen har man antagligen träffat på en självutnämnd ”yttrandefrihetsabsolutist” som anser att all form av publicistiskt ställningstagande är censur av den värsta sorten, och urholkar det västerländska samhällets fundament. Å andra sidan finns det en påvisbar växelverkan mellan skönlitteratur och samhället som den har skrivits i, och vissa menar att det inte är motiverat att publicera ideologiskt problematisk litteratur eftersom dess effekt på världen runtom oss kan vara skadlig. Friman anser att även om diskussionen kring åsikts- och yttrandefriheten har sin plats även i fråga om bokutgivning, behöver inte alla plattformar vara tillgängliga för alla.
– Det som krävs är öppenhet att ta emot alla förslag, men det måste absolut finnas en redaktionell åsikt som gäller när man fattar beslut. Förlaget har alltid ett ansvar för det som det ger ut.
Friman betonar att de flesta manuskript borde ges en chans oberoende av författarens personliga ideologier. Det är problematiskt att utesluta människor per automatik. Men plattformen styrs av människor som har all rätt i världen att ha åsikt om vem de vill låna ut sin megafon till, menar hon.
Redaktionsprocessen
Det rådande politiska klimatet har enligt Friman betydelse för hur ett manuskript bedöms. Den växande högernationalismen i Europa har gjort att man på förlaget är mer uppmärksam på frågor som för tillfället diskuteras i samhällsdebatten. Men andra mindre trendiga problem kan lätt slinka förbi eftersom man är så hyperfokuserad på vissa ämnen, uppger Friman. För att ge texten en möjligast grundlig och rättvis bedömning läses den oftast igenom av flera människor som sedan öppet diskuterar om vad de anser sig ha läst. Nästa steg är att ta upp saken i redaktionsmöten och på så sätt slå fler kloka huvuden ihop. Också författaren involveras i diskussionen.
– Reagerar man på något som kunde uppfattas som problematiskt är det ofta frågan om en helt oavsiktlig blind fläck, och författaren kan själv vara rentav chockerad över att det slunkit in. Men ibland kan författaren argumentera emot, och då ligger problemets kärna ofta annanstans i boken.
Bokförlagen Schildts och Söderströms fusionerades år 2012 till ett stort förlag, Schildts & Söderströms, och fram till att Förlaget bildades år 2015 genom en utbrytning från S&S utgjorde S&S Svenskfinlands enda stora bokförlag. S&S är fortfarande den överlägset största finlandssvenska utgivaren, men de sitter inte längre i likadan monopolposition som för dryga tre år sedan. Nu är det möjligt att utföra ett redaktionellt arbete, tycker Friman, medan de som arbetade på det stora hybridförlaget ofta kände att det uppfattades som censur då de gjorde normala redaktionella avvägningar.
Linjer i sanden
Några exakta ideologiska riktlinjer har Schildts & Söderströms inte till pappers, så det finns inte heller några exakta regler för vad som kan eller inte kan publiceras på förlaget. Enligt Friman handlar det först och främst alltid om kontexten. Det är viktigt att författarens avsikt framkommer tydligt i texten, eftersom man inte får författaren på köpet när man skaffar boken, konstaterar hon.
– Genren är förstås en sak som måste tas i beaktande. Till exempel är hets mot folkgrupp något vi i princip givetvis inte kan godkänna, men en roman som handlade om det ur hetsarens synvinkel kunde vara en jättebra berättelse. Som konstnärligt verk kunde det till och med åstadkomma en motsatt effekt i läsaren.
Det finns inte en enskild lösning som går att appliceras på all skönlitteratur, men riktlinjer kan och bör fastställas. Ett direktiv som följs på S&S är att ord och uttryck som kränker specifika människogrupper bör undvikas så länge som de inte är nödvändiga för intrigen, och även då gäller det att fundera på hur ämnet kan hanteras möjligast omsorgsfullt.
text Octavia Westerholm
foto Janne Wass
