Författaren Katja Kettu skrev med genombrottsromanen Barnmorskan in de finska kvinnorna i landets historia. Nu är hon dubbelt aktuell med romanerna Nattfjärilen, som ges ut på svenska i Janina Orlovs översättning, och Rose on poissa, som samtidigt ges ut på finska.
Katja Kettu, som är född och uppvuxen utanför Rovaniemi, tillhör en ung generation finländska författare som inte räds svåra teman. I Barnmorskan (Kätilö) skrev hon fram ett tidigare tabubelagt ämne genom en kärlekshistoria mellan en finsk barnmorska och en tysk soldat under Lapplandskriget 1944.
Nattfjärilen (Yöperhonen) handlar om den 15-åriga flickan Irga från Finland. Gravid bestämmer hon sig för att skida över gränsen till Sovjet. Liksom Irga tog sig runt 30 000 papperslösa finländare till Sovjet på 1920- och 1930-talet. De flesta för att det inte fanns plats för vänstersympatisörer i Finland, menar Kettu.
Liksom en gång Kettus egen pappas morfar hoppades Irga på en bättre framtid.
– De förstod inte att det var farligt och att de flesta av dem skulle komma att dödas i Sibrien, säger Kettu och tillägger:
– Folk insåg väl inte att när de väl tog sig dit så fanns ingen väg ut.
Irga lyckas i alla fall skida sig in i Sovjet, men väl över gränsen tillfångatas hon och skickas till arbetslägret Vorkuta. Nattfjärilen är berättelsen om hur hon mirakulöst nog överlever under de omöjliga omständigheter som där råder.
Det är också en berättelse om språk och identitet. Irga har nämligen förlorat sin tunga och därmed sin talförmåga (sitt språk). Kettu ville med detta dra en parallell till dagens Ryssland.
– Situationen i Ryssland är svår. Många språk tystas och människor som tillhör minoriteter förtrycks.
Kettu beskriver det som att det finns en idé om en ny tsarism och att det råder en tro på ett starkt diktatoriellt ledarskap.
– På något sätt ville jag väva ihop Irgas historia under Stalinterrorn med nutiden och den karaktär jag i boken kallar Vova, vilket är diminutiv för Vladimir – samma namn som Rysslands president har – är mitt sätt att göra det.
Hon ser det som ett äventyr i sig att experimentera fram hur den ”minsta av de minsta”, flickan Irga, skulle lyckas få makt över den mäktigaste personen i landet, nämligen presidenten.
Ingen plats för kvinnorna
Just maktutövande är ett tema som går igen i Kettus böcker.
– Jag har studerat mekanismer för hur maktutövande, framför allt manligt och sexuellt förtryck, används. Det är ett mycket effektivt sätt att utöva makt, konstaterar hon.
Våld och sexuellt våld mot kvinnor är vanligt som maktmedel för att ta kontroll över folk i krig, både historiskt och i nutid. Dessa maktutövningsmetoder har Kettu inte väjt sig för att lyfta fram. Beskrivningarna av sexuella övergrepp hör till de mest våldsamma inslagen i böckerna. Men de skedde systematiskt och hon ville inte dölja dem.
Varför blev det du som skrev in de finska kvinnorna i historieböckerna?
– Jag har alltid varit intresserad av historia, särskilt ur kvinnors och barns perspektiv. Även i min familj följde vi då jag växte upp i Lappland debatten kring den finska historien. Kvinnor och barn har ju historiskt inte varit lika lyssnade till, och de har förtryckts och utnyttjats allra mest under alla tider.
Men varför tog det så lång tid innan kvinnorna fick ta plats i historien?
– Det är en bra fråga. Det handlar inte om att kvinnor inte har haft förmåga att skriva den utan helt enkelt för att det inte har funnits plats bland alla historier utifrån ett manligt perspektiv. Vi hade liksom fastnat någonstans i den svartvita hjältehistorien, menar Kettu.
Dessutom har det varit känsliga ämnen att ta upp, både den del av Finlands historia som rör relationen till nazismen, och det faktum att många finländare valde att lämna Finland för att resa till Sovjet under framför allt 1920- och början av 1930-talet.
– Eftersom Finland sedan var under Sovjets kontroll så var det under lång tid inte tillåtet att skriva om den här delen av historien, säger hon.
Det verkar helt enkelt handla om timing.
– Nu är nog rätt tid att skriva om det här, säger Kettu.
Fascinerad av marifolket
Alla Kettus böcker bygger på grundläggande och minutiös research.
– Jag reser till de platser jag skriver om, intervjuar människor och läser litteratur och allt som finns i forskningsväg, berättar hon.
Under arbetet med Nattfjärilen bodde hon en period i Moskva och där började hon intressera sig för marifolkets livsöde. Marifolket är ett finsk-ugriskt folk som huvudsakligen lever i den ryska republiken Mari El, vid ena änden av floden Volga.
– Där finns enligt romantiken den finsk-ugriska vaggan, vilket lockade mig, säger Kettu.
Marifolket har sitt eget språk, kultur och andlighet, men dess fortlevnad är hotat av årtionden av förtryck.
Hon beskriver det som en chockartad insikt när hon läste att alla marifolkets egna författare hade dött samma år.
– Först förstod jag inte att de hade mördats. Men när jag såg att det till och med var samma dag, gick det upp för mig att de alla hade fallit offer för Stalins terror.
– Det är ett under att de har överlevt det ortodoxa förtrycket och kommunismen, konstaterar Kettu och tillägger att hon alltid tycker det är intressant att försöka förstå hur människor, folk och språk har överlevt och lever vidare under svåra omständigheter.
– Svaret är nästan alltid tack vare kvinnorna, framhåller hon.
Kettu lyfter även fram marifolkets religiösa riter som väldigt intressanta.
– De klär sig i vitt, använder blodsoffer, vilket i dag kan handla om en anka, inget större, och tillber gudarna genom träden. Det är vackert och grymt på samma gång, säger hon.
Precis som Kettus egna böcker är både vackra och brutala. Det vackra utgörs av hur hon skriver fram relationen till naturen, som nästan får eget liv i böckerna. Samt kärleken till allt som växer – blommor, örter och andra plantor och deras helande eller förgörande kraft.
Kettu blandar naturlyrik med mystik och andlighet i sina romaner. Ibland är det just dessa ingredienser som gör att huvudpersonerna i böckerna håller sig vid liv. Ibland tvingar nöden fram betydligt grymmare överlevnadsstrategier.
– Det är ironiskt att det i det kommunistiska paradiset växte fram ett extremt kapitalistiskt system i fånglägret, där allt kunde säljas och utbytas bara för att folk skulle hålla sig vid liv.
Amerika nästa
Katja Kettu är oerhört produktiv och jobbar i princip hela tiden.
– Det är många av mina vänner som fyller 40 år i år och bjuder in till fester, men jag har bara gått på en enda av dem, eftersom jag annars förlorar dyrbar skrivtid, säger hon och konstaterar att hon behöver semester.
Men först väntar en intensiv höst. Hon ska turnera både i Sverige, där Nattfjärilen släpps den 16 oktober, och i Finland i samband med att den nya boken Rose on poissa – en kärlekssaga mellan en finsk gruvarbetare och Rose, en amerikansk ursprungsinvånare, som en dag försvinner från reservatet i Minnesota – kommer ut.
– Det är en sak att vara författare och skriva och en annan att stå på scen och agera som en författare, säger hon.
Vad föredrar du?
– Jag föredrar att skriva. Men nu känner jag att jag behöver en paus, gå ut i skogen och plocka svamp och titta ut över havet. N
Text: Christin Sandberg
Foto: Ofer Amir
