Den åttaåriga Liselott blir skickad ensam med tåg och färja över till Sverige. Året är 1942. I Rydlunda utanför Kalmar blir hon omhändertagen av prästen och patriarken Simon och hans fru, den taggiga Ruth som ständigt plågas av sin reumatiska värk.
I prästgården råder andra regler än hemma. Men Liselott, eller Lissu som de kallar henne hemma i det krigshärjade Tölö, anpassar sig snart, framförallt genom att hålla tyst och sköta skolan. Istället pratar hon om det som är svårt med kusinen Lennis som inte kunde åka med till Sverige, men vars röst numera finns i Lissus huvud.
I prästgården bor också den jämnåriga Maria-Greta och Lissu blir hennes bästa vän, men sedermera också hennes marionett. Efter en tid anländer ett till krigsbarn, Outi. Medan Lissu har språket som fördel kan den nya flickan inte ett ord svenska. Ingen kan uttala hennes namn utom Lissu, men det är all hjälp hon får av sin landsmaninna. Outi blir Åti, ständigt straffad både i skolan och hemmavid av den våldsamma och sadistiska Maria-Greta, men även av Lissu, som lyder.
Lissus överlevnadsstrategi blir just lydnaden och anpassningen. Snart är hon svenska Liselott, som döljer både sitt uttal och den ilsket pickande kråkan i bröstet, en påminnelse om kriget som gör alla galna där hemma.
Det är på ett vackert språk med talande symboler som Mia Franck berättar sin stundtals nattsvarta berättelse. Romanen är skriven i presens och i första person, och ibland tvekar jag inför trovärdigheten i att en åttaårig person kan uttrycka sig och tänka som Liselott gör. Slutligen väljer jag att kapitulera. Presens- och jagformen förstärker trots allt den psykologiska sidan av romanen, kriget och kråkan inuti Liselott, som hennes svenska familj varken ser eller förstår.
Jag har läst många romaner med det osagda som tema, men Franck vågar och lyckas göra någonting djupare av tystnaden, berätta hur den verkligen kan låta. Skillnaden mellan det yttre (vardagen) och det inre (det osagda) gestaltas bland annat i Liselotts kaotiska tankar som hamnar i skarp kontrast till de artiga breven som skickas mellan Ruth och mamma Ester i Helsingfors. Romanen är delvis inspirerad av Francks egen mamma som kom till Sverige som krigsbarn och vissa av breven som citeras i romanen är äkta.
Men det här är inte bara en roman om en flickas öde. Det är en historia med många lager om ung vänskap och psykisk ohälsa, det är både en uppväxtskildring och en historisk roman. Det är en berättelse om krigsbarnen som kom till Sverige under fyrtiotalet. Barn som de flesta har hört talas om, men som vi kanske inte har hört det berättas så mycket om (eller av). Åtminstone inte i denna personliga form. Franck ger oss en glimt av många olika öden: de som kom hem igen, de som inte ville men som tvingades hem, de som glömde sitt förflutna, de som missförstods och led, de som blev kvar i det nya landet.
Jag läser en rubrik där en tidigare kritiker hade beskrivit Bombträdgården som att den fyller ett hål i den finlandssvenska litteraturen. Det stämmer, men jag menar att den också kan fylla ett hål i den rikssvenska litteraturen. Jag kommer själv från Sverige och som bekant är det tyvärr inte många finlandssvenska romaner som får större spridning på västra sidan av havet. Jag hoppas att något svenskt förlag hittar denna roman, så att den får en bredare publik. Bombträdgården är en vacker, rörande och inkännande berättelse som fungerar på både ett psykologiskt och ett historiskt bredare plan.
Text Elin Rosén
Foto Niklas Sandström
Mia Franck:
Bombträdgården
Förlaget, 2018
