All litteratur är politisk, skriver Janne Wass och försöker bena ut begreppen kring Ny Tids temanummer.
Det var en gång en gubbe som var ute i skogen och gick med sin hund. Han gick och gick och märkte inte att han tappade sin vante.
Då kom en liten mus förbi och hittade vanten.
– Här ska jag bo, sa musen och flyttade in.
En groda hoppade fram till vanten.
– Vem är det som bor i vanten?
– Fröken Mus som har funnit sig ett hus. Vem är du?
– Jag är fröken Groda den runda och goda. Får jag komma in?
– Kom in.
Nu var det två som bodde i vanten. Då kom en hare skuttandes fram till vanten.
– Vem är det som bor i vanten?
– Fröken Mus som har funnit sig ett hus och fröken Groda den runda och goda. Vem är du?
– Jag är Haren som skuttar på skaren. Får jag komma in?
Så här inleds den ukrainska folksagan Vanten i en av dess mest välkända svenska översättningar. Den var en av mina absoluta favoriter då jag var barn, och mina föräldrar blev antagligen urleda på att läsa den för mig och min bror gång på gång.
Jag kommer att tänka på boken då jag försöker dra mig till minnes min första upplevelse av politik och litteratur. Uppgiften är hopplös utan att en tvingas göra en väldigt snäv tolkning av ordet ”politik”. På typiskt slaviskt manér handlar Vanten om hur alla dessa olika ovan nämnda djur får rum i en liten vante – finns det hjärterum så finns det stjärterum. Bortser man från den traditionella könsindelningen, så känns Vanten lika aktuell i dag som den gjorde för trettio år sedan – kanske till och med mer tidstypisk för vår samhälleliga debatt om flyktingskap och mångkulturalism.
Som så många sagor för barn är Vanten en sedelärande berättelse, den bottnar i en ideologisk uppfattning om godhet och ondska, om rätt och fel. Tolkar vi ordet politik i en bred bemärkelse som en diskussion om hur vi bör leva våra liv och ordna våra samhällen, kan vi inte undgå att kalla Vanten för en politisk saga. Låt vara att den kan tolkas på många olika sätt beroende på vilken politisk inriktning vi vill tillämpa: Dels kan vi se den som en socialistisk berättelse om ett samhälle som tar hand om alla, och där alla får rum, men dels kan vi se den ur ett högerperspektiv, som en berättelse om att fattiga och hemlösa ska vara nöjda och glada med det lilla som erbjuds dem, om det så betyder att de får bo tillsammans med tio främlingar i en vante. I min politiskt medvetna vänsterfamilj var det den första tolkningen som tillämpades.
Ibland undrar jag hur mycket av min egen politiska övertygelse som formats av alla de diskussioner jag förde med mina föräldrar om de sagor som ständigt lästes i vårt hem. Ur den synvinkeln är det lätt att instämma i det upprop som nu i några år gjorts av föreningen FIBUL, som kämpar för att barn- och ungdomslitteraturen ska ges samma tyngd och vikt i kulturdebatten och -journalistiken som vuxenlitteraturen.
l’art pour l’art
I det här numret av Ny Tid som utkommer inför Helsingfors bokmässa gör vi några nedslag i det breda ämne som är politik och litteratur. Vi vill inte gärna inskränka ordet politik till det ena eller det andra, men däremot håller vi oss ganska strikt till den fiktiva skönlitteraturen. Som en given utgångspunkt har vi konstaterat att all skönlitteratur är politisk såtillvida att den på ett sätt eller annat går i dialog med samhället som den ges ut i – må vi sedan kalla den tanken för marxistisk dialektism eller något annat. Denna politiska dimension av det litterära verket behöver däremot inte vara avsiktlig ur författarens synvinkel; Octavia Westerholm diskuterar i artikeln på sidan 16 Roland Barthes teorier kring verkets självständighet gentemot författaren.
Konstaterandet av all konsts inneboende politik är naturligtvis inte okontroversiellt. Begreppet l’art pour l’art, konst för konstens skull, etablerades under 1800-talets första hälft: Estetiker som Théophile Gaultier, Dante Gabriel Rossetti och Oscar Wilde propagerade för konstens rätt att bli utvärderad enbart som just konst – ofta i debatt med inflytelserika samtida konstnärer och tänkare som John Ruskin, som menade att god konst per definition återspeglar goda värderingar och en hög moral. Ruskins utsago att all god konst bör tjäna ett syfte fick svar på tal i Wildes förord till Dorian Grays porträtt: ”All art is quite useless”.
Som brukligt är i filosofiska debatter är det lätt att dogmatiskt fastna i det ena eller det andra lägret på ett väldigt teoretiskt plan, fast det ena i princip inte utesluter det andra. Att god konst inte per definition behöver vara politisk betyder inte att den behöver skonas från politisk analys. Vänner av kritisk teori kan också berätta att en viss teoretisk analys av ett verk ur en samhällelig eller filosofisk synvinkel inte heller behöver berätta hela sanningen: en religionshistorisk läsning av en 1700-talsroman kan vara lika belysande som en modern genusanalys, även om de kommer till helt olika slutsatser.
Från Platon till Twain
Att använda ”konst för konstens skull” som en catch-all förbiser också den breda fåra av konst- och kulturfältet som alltid varit uttryckligen politisk. Denna fåra är speciellt framträdande inom litteraturen. Både grekiska filosofer som Platon och satiriker som Lukianos skrev fiktion med högst politiskt innehåll. Thomas Mores 1400-talsverk Utopia byggde vidare på Platons Republiken och lade grunden för en typ av utopistisk dialogroman vars popularitet nådde sin kulmen på 1600-talet. More lät sin huvudperson intervjua en sjöfarare som besökt en vidunderlig ö utanför Sydamerika, där en form av religiöst inspirerad proto-socialism och demokrati rådde. Upplysningen under 1600-talet gav upphov till många snarlika verk: Francis- Bacon upptäckte en religiöst färgad utopisk ö, Francis- Godwin- placerade sin utopi på månen, och Cyrano de Bergerac återvände till densamma för att göra satir av Godwin. Modernast i sin stil av dessa utopiska verk var antagligen hertiginnan Margaret- Cavendishs Blazing World från 1627; en svindlande science fiction-roman där Cavendish låter sin protagonist och hennes väninna frigöra sig från sina kroppar och skapa egna feministiska utopivärldar i en parallell dimension.
Voltaire och Jonathan Swift kan ses som de första stora författarna som lyckades kombinera bitande politisk satir och dramatiskt fulländad prosa i romaner som än i denna dag är njutningsfulla att läsa, trots att de skrevs på 1700-talet. I takt med romanens snabba landvinningar och en alltmer utbredd läskunskap, kombinerat med socialistiska, nationalistiska och emancipatoriska politiska strömningar, uppstod under 1800-talet också allt fler uttalat politiska romaner. Benjamin Disraeli- målade upp både dystopiska och utopiska utsikter för Storbritannien i sin svepande romansvit, Charles- Dickens skrev bitande socialrealistisk kritik mot industrisamhället och om dess fattiga offer, -medan Ivan- Turgenjev- tog tempen på Rysslands gryende politiska omvälvningar i Fäder och söner. Författare som Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij fortsatte utforska det ryska samhället, medan bland andra Mark Twain och -Harriet Beecher Stowe angrep rasfrågan i USA.
Personligt = politiskt
1900-talets flodvåg av politisk skönlitteratur kan inte sammanfattas på det här lilla utrymmet, och i dag lever vi i ett oerhört spännande brytningsskede, då det personliga blivit allt tydligare politiskt och emancipation, liberalism och globalisering tillåter röster som i århundraden undertryckts att äntligen höras. Vi talar i dag om feministisk litteratur, hbtiq-litteratur, ”mellanförskapslitteratur”, ”invandrarlitteratur”, etc, även om man kan diskutera hur nyttiga den här typen av klassificeringar är.
Skönlitteraturen har aldrig startat revolutioner, men liksom all konst och kultur har den speglat, amplifierat, diskuterat och motsatt sig sig samhälleliga och politiska strömningar. Det finns få historiska dokument som kan berätta lika mycket om en folkgrupps andliga, mentala, politiska och kulturella tillstånd och omständigheter på en viss plats i en viss tid som romanen. Som tankeövning skulle det vara intressant att analysera årets utgivning av finlandssvenska romaner och försöka utröna vad framtida historieforskare kommer att dra för slutsatser av oss utgående från böckerna. Ser man på den skönlitteratur som recenseras i detta nummer kan man konstatera att vi har recensioner av flertalet framstående yngre författare: Mia Franck, Eva Frantz, Maria Turtschaninoff och Heidi von Wright, samt två gamla vänsterrävar: Claes Andersson och Lars Sund. Inte ett helt tassigt samhälle att leva i, om ni frågar mig. N
Text: Janne Wass
Illustration: Valentina Melnitjenko
Illustrationen är hämtad från det ukrainska bokförlaget Veselkas utgåva av sagan Vanten. HistoriH
