Förlaget Ersatz har än en gång träffat helt rätt i sin idoga utgivning av östeuropeisk litteratur, nu i form av en antologi som tematiserar judisk berättarkonst i samtida, rysk prosa. I Finland ges boken ut av Schildts & Söderströms.
Relationen mellan det ryska och judiska är ett lika viktigt som svårskrivet kapitel i den sovjetiska historien och bokens redaktör, finlandssvenska Kristina Rotkirch, ger i sitt förord en relevant introduktion till detta angelägna tema. Rotkirch påminner till exempel läsaren om att den största delen av världens judiska befolkning, omkring 5,2 miljoner, levde i Ryssland i början på 1900-talet, medan motsvarande siffra i dag är cirka 600 000 personer. Detta är en följd av 1900-talets massutvandring, samt andra världskrigets och Förintelsens utrotning av stora delar av den judiska befolkningen.
Den judiska befolkningens traumatiska erfarenheter i 1900-talets Sovjetunionen utgör i de flesta av berättelserna en självklar, ofrånkomlig referenspunkt. Ett exempel på detta är novellen Ljubka, författad av Dina Rubina, som ofta toppar bästsäljarlistorna i de ryska bokhandlarna. Ljubka skildrar en vänskapsrelation som utvecklas mellan Ljubka, en kriminell gängledare, och den judiska provinsläkaren Irina, som 1953 drabbades av den så kallade läkarkomplotten, en kampanj som fick ett abrupt slut i och med Stalins död i mars samma år. Läkarkomplotten blev den sista i en lång rad av Stalins antisemitiska kampanjer, denna gång specifikt riktad mot judiska läkare, anklagade för att förgifta sina patienter. I antologin finns även några få texter av mer essäistisk art, som exempelvis Boris Gellers novell Judefrågan och Sergej Dovlatovs Vem är vi då egentligen?, men de starkaste läsupplevelserna är det helt klart novellerna som erbjuder. Dessutom vittnar den här antologin om den enorma kraft som finns i det skönlitterära språket, en form som inte väjer för, utan tvärtom tycks få näring av det komplicerade och ofta traumatiska förflutna som har uppstått i mötet mellan det judiska och det rysk-sovjetiska.
I Nina Sadurs novell Strykjärn och diamanter, som antologin har fått sin titel från, möter läsaren en stor judisk familj som innan de emigrerar till USA har sålt sina värdefulla ägodelar för några diamanter, vilket i sin tur föranleder det brutala rån med inslag av tortyr som novellens titel anspelar på. I den skorrande dissonansen mellan det grymma skådespel som rullas upp för läsaren och ett språk genomsyrat av skrönans muntra berättarglädje uppstår den ambivalenta absurdism som är så utmärkande för Sadurs författarskap. Skrönans form genomsyrar flera av bokens noveller, men utan den skarpa kontrastverkan mellan trauma och berättarglädje som finns hos Sadur. Ett exempel på detta är den snillrika och muntligt präglade skildringen av den evige vandraren Kuznetsovs öde i Aleksandr Kabakovs novell Vandraren, vars berättande osökt leder tankarna till –Nikolaj -Gogol, den opålitliga berättarens fader. Däremot lyser den mustiga berättarglädjen med sin frånvaro i de två noveller i antologin som författats av en annan bästsäljarförfattare i dagens Ryssland, nämligen Ljudmila Ulitskaja, vilket inte alls är representativt för hennes författarskap i stort.
De tjugo författare som finns representerade i volymen är behändigt introducerade med en kort författarpresentation. Bland dessa tjugo är det endast Aleksandr Snegirjov, född 1980, som hör till den yngre generationen författare. Det visar sig också att ett par av antologins bidrag författades för flera decennier sedan. Andrej Bitovs långnovell En läkares begravning skrevs till exempel i slutet av 1970-talet, under en tid när hans formexperimenterande prosa utmanade den då förhärskande socialistiska realismens förutsägbara och ideologiskt korrekta händelseförlopp. Det omfattande tidsspannet skapar visserligen en önskvärd bredd, men jag hade gärna sett att den yngre författargenerationen hade fått lite större utrymme i antologin. Detta var också en förväntan som väcktes hos mig redan när jag läste bokens underrubrik ”Judiska berättelser i samtida rysk prosa” (min kursiv). Men, ”samtida” är en luddig och lurig term, dessutom svår att undvika i det här sammanhanget, så jag vill inte hävda att undertiteln är missvisande. Till sist vill jag ändå gå tillbaka till den novell som författats av antologins yngsta författare, nämligen Snegirjovs Trettondagskyla, en berättelse vars finstilta situationskomik definitivt skapar mersmak. Här möter läsaren två bröder – den ena med ett judiskt efternamn, och den andra med ett ryskt. Till minne av sin döda, judiska far, som under hela sitt liv velat leva som en ryss, dricker de vodka utan tilltugg. Faderns sparade gamla burkar med saltgurka öppnas nämligen en efter en i febril jakt på ätlig gurka, men istället möts de av en färgsprakande mögelprakt som de inte kan låta bli att beundra. Även om det hade varit önskvärt med några fler bidrag från den yngre författargenerationen visar denna gedigna antologi att judiska berättelser inte bara är ett angeläget tema i den ryska prosan, utan också att dessa lever och frodas i en mustig berättartradition.
Johanna Lindbladh
Kristina Rotkirch (red): Strykjärn och diamanter – Judiska berättelser i samtida rysk prosa. Ersatz, Schildts & Söderströms, 2018.
