För fyra år sedan stängde Niviaq Korneliussen in sig i sin lägenhet i Nuuk under en månads tid. Hon drack mängder av kaffe, kedjerökte cigaretter och skrev nätterna igenom. Resultatet blev debutromanen Homo Sapienne som oväntat gjorde succé – både på Grönland och internationellt.
Det har varit fyra hektiska år för Niviaq Korneliussen. I internationell media har hon kallats Grönlands litterära stjärna. Debuten nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2015 och har översatts till en rad olika språk. Den svenska utgåvan är bara några månader gammal och en finsk översättning är på väg.
– Den litterära scenen på Grönland är väldigt liten. Förra året publicerades inte en enda roman och jag tror att jag känner alla författare på hela Grönland. Därför är det viktigt för mig att få resa och träffa andra som skriver, säger Niviaq Korneliussen när jag får en pratstund med henne under Bokmässan i Göteborg.
I Homo Sapienne lär vi känna fem unga vuxna som i ett rus av alkohol, förälskelser och frihetslängtan söker sin identitet och den plats där de hör hemma. Läsaren förs i rasande takt genom Nuuks nattliv medan karaktärerna binds allt tätare samman i en komplicerad väv av vänskaps- och kärleksrelationer.
Korneliussen är en litterär pionjär på många plan. Hon är inte bara den första grönländska författaren att nå ut internationellt utan också den första grönländaren att skriva en roman som utspelar sig i en hbtiq-miljö. Hon säger att hbtiq-temat i boken knappt upprört någon på Grönland och beskriver grönländarna som öppna och toleranta i den frågan. Det som däremot väckt debatt på hemmaplan är att hon låter karaktärerna kritisera och problematisera det grönländska samhället.
– Att en grönländare kritiserar Grönland är väldigt ovanligt. Kritiken kommer oftast från Danmark, säger hon.
Korneliussen talar tre språk flytande: grönländska, danska och engelska. Hon säger att det är vanligt att grönländare använder sig av alla tre språk i vardagen, och i den grönländska versionen av boken går dialogen på flera språk. Hon översatte själv boken till danska, eller ”skrev om den till danska”, som hon själv uttrycker det. Att det tog henne en månad att skriva boken och två månader att översätta den visar hur komplex skillnaden mellan språken är.
– Grönländskan är väldigt rytmisk och poetisk, men har en mindre vokabulär än de skandinaviska språken. Grönländskan är också rakare än danskan och vi använder mycket mindre ironi och sarkasm. Därför var den så svår att översätta rakt av.
En annan bild av Grönland
För Niviaq Korneliussen var det viktigt att genom boken visa upp en mer nyanserad bild av sitt hemland, i synnerhet för den danska publiken.
– Jag ville visa att unga människor på Grönland är som unga människor var som helst i världen. Att vi inte bara är alkoholister och ”vildar”.
I ett kapitel flyttar en av karaktärerna till Köpenhamn eftersom han upplever att Grönland blivit alldeles för litet för honom. Men inte heller i Danmark kan han känna sig helt hemma. Korneliussen berättar att den här kluvenheten mellan det grönländska och danska är en erfarenhet som många delar.
– Vi har alla växt upp med dansk kultur och jag var mycket i Danmark som liten. Men när jag flyttade till Danmark och bodde där ett år märkte jag att det var väldigt svårt att bli en del av det danska samhället. Våra normer, vårt sätt att prata och vår syn på tid och natur är så annorlunda att det blir svårt att kommunicera. Jag var alltid ”grönländaren”, inte Niviaq. Även om jag pratar språket och kan kulturen var det svårt att passa in.
Ökad frustration
Den komplexa relationen mellan Grönland och Danmark är inget huvudtema i boken, men berörs. Korneliussen berättar att landets koloniala historia fortfarande väcker ilska hos många grönländare och att rösterna för självständighet blir allt högre. Att det fortfarande är danskar som har de bästa jobben, de finaste husen och mest makt på Grönland spär enligt henne på frustrationen.
– Under 1950- och 60-talet tvingades många överge -jägarkulturen och flytta från sina byar till de större städerna. Många har svårt att acceptera den delen av vår historia och det finns mycket ilska över det som hänt.
Som på så många andra håll i Europa upplever Korneliussen en ökad polarisering i det grönländska samhället.
– Det finns en stor självständighetsrörelse och en växande nationalism som delar oss. Jag förstår att folk vill ha mer att säga till om i sitt eget land, men jag tror att det i dagsläget är orealistiskt att driva frågan om självständighet. Vi borde istället fokusera på de sociala problemen i samhället. Det är där vi borde lägga vår energi.
Det är också där Korneliussen själv har valt att lägga sin energi. I sin nästa bok tar hon sig an det tabubelagda temat självmord. På Grönland, som är en av de platser i världen där flest människor per capita begår självmord, är det en brännande het fråga. Av hennes egna klasskamrater från grundskolan har fyra tagit sina egna liv. Hon säger att en del av förklaringen kan vara att man på Grönland har en närmare relation till döden än på andra platser.
– Kanske beror det på vår närhet till naturen. Folk dör i olyckor och ute till havs, och det är en del av livet. Samtidigt är självmord ett stort problem som jag vill belysa och göra något åt.
text & foto Tove Lillsund
Läs också: Tove Lillsunds rapport om Göteborgs bokmässa efter Fria Tider.
