Under hela denna valperiod har jag utfört mitt ”dagsarbete” i riksdagen i kulturutskottet. Hela utbildnings- och forskningspolitiken samt ungdomspolitiska, idrottspolitiska och kulturpolitiska frågor är på vårt ansvar. Utskottets namn till trots har vi använt minst tid åt att diskutera just konst- och kulturpolitik. Orsaken är att väldigt lite av konst- och kulturpolitiken egentligen sköts genom lagstiftning. Ansvaret ligger mest hos Undervisning- och kulturministeriet, som har hand om olika typer av utvecklingsprojekt samt om hur kulturens finansiella anslag fördelas.
Till följd av detta blir det väldigt lite debatt och diskussion kring kultur- och konstpolitiken i riksdagen. Det leder tyvärr ofta till att sektorn glöms bort när det förhandlas om satsningar, vilket syns då man tittar på hur konstens och kulturens finansiering utvecklats under de senaste regeringsperioderna. Sedan år 2010 har kulturens andel av hela statsbudgeten i praktiken legat på samma nivå: runt 0,8 %. Konsten och kulturen får med andra ord nollkommaåtta futtiga procent, trots de stora förändringar som hänt på arbetsmarknaden och inom näringslivet och trots all hype kring den kommersiella potentialen i de ”kreativa branscherna”, Aalto-universitetet och design och Finlands varumärkesarbete.
Avsaknaden av insikt i konst- och kulturarbetarens vardag leder även till en politisk diskussion där man felaktigt likställer konstnärer med företagare och konst med kreativ ekonomi. Att jobba konstnärligt handlar ju om att arbeta kreativt för att skapa något nytt, en företagares arbete om att skapa tjänster och produkter som någon vill köpa. Ännu trassligare blir denna jämförelse när man beaktar socialskydd och pensioner. Konstnärer och kulturarbetare har tvingats uppleva arbetslivets förändring under flera årtionden. De flesta får inkomster från olika källor och arbetar parallellt som freelancer och löntagare, med inkomster som kan variera stort från månad till månad. De försämringar som gjorts i arbetslöshetsskyddet, till exempel genom aktiveringsmodellen, gör livet svårare speciellt för personer som själva skapar sina arbetstillfällen, och som därför måste kunna använda sin tid på skapande arbete.
Vänsterförbundet går till val nästa vår med ett stort krav för konsten och kulturen: att den så kallade procentprincipen ska tillämpas även i fråga om statsbudgeten. Procentprincipen är bekant från kommunalpolitiken, och innebär att en procent av budgeten för byggprojekt används för konstanskaffningar. Nybyggda och reparerade sjukhus och skolor får med andra ord konst som en del av de offentliga utrymmena, medan yrkeskonstnärer får arbetstillfällen – alla är nöjda. I samma anda är det dags att kräva att minst en procent av statsbudgeten ska användas på konsten och kulturen.
En procent skulle innebära ett tilläggsanslag på ungefär 100 miljoner euro. Det är årligen ungefär lika mycket som regeringen valde att använda på det nya företagaravdraget (över 120 miljoner) eller ungefär lika mycket som används på skattestödet för frivilliga arbetspensionsförsäkringar
(ca 90 miljoner). Det är ungefär hälften av de pengar som regeringen använder på beredningen av sote- och landskapsreformen (211 miljoner), i en situation där hela reformens framtid är oviss.
Vad skulle dessa 100 miljoner användas på? Till exempel på att finansiera den reform av statsandelssystemet för kulturen som blev på hälft då regeringen endast hostade upp sju av de cirka 20 miljoner som skulle ha behövts för att förnya finansieringen för museer, orkestrar och teatrar. En del av anslagen borde användas på att öka mängden konstnärspensioner och konstnärsstipendier, samt på förbättrade resurser för den stora mängd professionella fria konstnärsgrupper som verkar i detta land. En del av resursen kunde användas på att utveckla nya projekt, till exempel en kampanj för läslust och -kunnighet i hela Finland, liknande Skolan i rörelse-kampanjen som under de senaste åren pågått för att få fler barn att röra på sig.
Text: Li Andersson
Foto: Vilhemina Öhman
