Ida Sulin.
Första delen av framtidsredogörelsen gjordes år 2017 och är en samlad syn på arbetets framtid i Finland. Den andra delen från 2018 tar sikte på lösningar och konkreta steg framåt för en lyckad tillväxt. I samband med presentationen av redogörelsen publicerades också videor där representanter för olika sektorer talar om de utmaningar vi står inför, och hur vi ska tackla dem tillsammans.
Videorna är en intressant uppvisning. De typiska maktrepresentanterna, vita män i kostym och med lagom många år på nacken, talar utan större inlevelse om globalisering, om inkludering av det annorlunda, om hur beroende vi är av yttervärlden, om klimatförändring och om mycket annat intressant.
Av just videorna får jag ångest. Kan vi inte uppvisa bättre representation, ens när det är viktigt? Hur ska vi någonsin klara av framtidens prövningar om våra lotsar kör Saab och längtar efter Nokia? Hur ska jag orka slåss för en bättre framtid för mig och för mina medmänniskor om gråa kostymer slår en mur runt kreativiteten, leken, styrkan och lusten att våga litet mer än jag egentligen vågar?
Samma ångest dök upp på en konferens för några veckor sedan, där Nordens ledande rättsvetenskapliga forskare höll föredrag om digitalisering, framtid och juridik. Igen maktrepresentanter i högsta grad, med ett undantag var det män, 50 plus, gråa kostymer och tråkiga power points. Hur ska jag kunna tro på det som sägs om de föreläser om digitalisering med tråkiga power points? Kände mig hungrig på trovärdighet och verkligt innehåll, något som den enda ”undantagsrepresentanten” levererade.
I maktkorridorerna saknar jag glöd, misstag och äkta vara. Jag saknar den som vågar mer än är vettigt och jag saknar de bossar som är annorlunda och inte räds vaga formuleringar eller projekt med oviss utgång. Jag saknar känslan av ledas av fasta principer i stället för små regler. Men framför allt saknar jag representation, eftersom jag tror att vi genom inkludering och representation alltid kan utmana det inrutat traditionella på ett bra sätt.
Och frågan om hur man kommer åt representationen är min tiopoängare, eftersom den träffar också mig. Dessutom är det litet bråttom om eftersläpet inte ska bli längre än vad det är i dag. Visst kan vi tala om positiv diskriminering och åtgärder för att öka antalet kvinnor, färgade, utlandsfödda och så vidare i olika sammanhang, men jag tror att det till syvende och sist handlar om våra egna hjärtan.
Vid varje representation på maktposition är det någon traditionell som förlorar – en grå kostym eller Ida Sulin som blir av med sin maktposition, och det vill vi så ogärna i trygghetstankande samhälle. Det är lätt att ta sig makt att inkludera annanstans, men så svårt att ge upp sin egen, personliga makt. Kanske har det med vår unga självständighet att göra, kanske är det samhällsbyggnaden eller gamla motsättningar – makt är något man inte ger upp ens för samhällets bästa.
Ni som följt mig vet att jag ger nyårslöften, och det tänkte jag göra i år också. Än är det inte riktigt dags, men representation på mina maktpositioner är en het kandidat.
Ida Sulin
är jurist och obekväm med framtiden
