Barnlitteraturen som brobyggare

av Janina Orlov

Janina Orlov

Brev från Moskva

Det är gyllene höst i skogarna runt Moskva och expresståget glider tyst fram längs rälsen. Medfarna stugor på små kolonilotter skymtar mellan träden, en och annan liten kyrka dyker upp och i bakgrunden höghusens dystra fasader. Väl framme kliver vi in i en stor svart bil bara för att en halv timme senare kliva ut och gå resten av vägen till fots: bilåkning i centrum är lönlöst. Men vi är inte i Moskva för att åka bil utan för att gå på teater Sfera, som leds av skådespelaren och regissören Aleksandr Korsjunov. Det är premiär för den ryska iscensättningen av Ulf Starks bok Dårfinkar och dönickar, i regi av Julia Beljajeva. Hon har inte sparat på krutet: tre timmar senare bryter jublet ut och det vill aldrig ta slut. Glädjetårar och skratt, champagnekorkarna flyger, rosor byter händer och kyssar landar på kinder. Maktens mörka labyrinter är långt borta och i sitt improviserade tal betonar Tatjana Burdovitsyna, som ingått i ”morfars orkester”, kulturens roll som brobyggare och fredsmäklare. Visst, vi har hört orden förut, men sällan har de känts så relevanta. Inte vända ryggen till. Inte invagga den yngre generationen i föreställningar om det skrämmande Ryssland. Det handlar om framtiden.

I Ryssland pågår som bäst en diskussion om behovet av patriotism i barnlitteraturen. Inga officiella uttalanden har publicerats än, inga dekret utfärdats, men samtalet mattas heller inte av. Problemet är bara att alla har sin egen uppfattning om och känsla för fosterlandet. ”Patriotismen” låter sig inte formuleras enhetligt. Och lyckligtvis har ingen heller dammat av författaren Leonard Piragis beskrivning i Pravda från 1918 av barnlitteraturen som ett ”bortglömt vapen” i skapandet av den nya människan. Däremot översätts utländsk barnlitteratur som aldrig förr till ryska. Liksom hos oss kan man iaktta en anglosaxisk dominans, men vid sidan av den är nordisk, spansk, italiensk, tysk och tjeckisk barnlitteratur väl företrädd. Med tanke på hur försvinnande lite som översätts från ryska till svenska, blir jag närmast förlägen.

På min fråga om nuläget i den ryska barnlitteraturen svarar förläggaren från barnboksförlaget Samokat att det visst finns goda författarskap, men kanske ingen riktig stjärna. Hon menar att det förmodligen och förhoppningsvis är ett generationsskifte på gång. Till den äldre generationens främsta namn räknas hur som helst särlingen och absurdisten Sergej Sedov, en själsfrände till Daniil Harms. Han skriver korta sagor om vardagsliv, varvat med blodtörstiga drakar och driftiga barn som förmår märkliga ting. I sagoberättelsen Runt världen på fyra tassar – Zajtsevs resor möter vi en upptäcktsresande hare, medan Sagor om mammor förser oss med de mest aparta modersporträtt. Om en mor handlar också följande lilla historia som får avsluta denna betraktelse. Den ingår i Sedovs bok Drakar och dumskallar som utkom 2008 på svenska i min översättning.

Det var en gång en pojke som hette Ljosja. Han kunde förvandla sig till vad som helst, precis vad som helst!

Ljosja hade sin mamma och hon hette Lida, men någon pappa hade han inte. Ljosjas mamma var vacker. Det var många som inte kunde se sig mätta på henne och många ville gifta sig med henne. Men det ville inte mamma. För hon tänkte att då skulle Ljosja få det sämre. Hon hade bestämt sig för att ägna sitt liv åt sin son för att han skulle ha det bra. Till och med mycket bra. Men mamma själv hade det inte så … därför bestämde sig Ljosja för att göra något åt orättvisan – så att också mamma skulle ha det bra.

En dag kom en man för att fria till henne. Men hon var inte hemma. Då förvandlade sig Ljosja till sin mamma och började fråga friaren om en massa saker. Ljosja sa: Jag är ofta sjuk och jag har många barn – fem stycken, och taket läcker och vi har gemensamt badrum med grannen och ingen uppskattar mig på jobbet. Men friaren hade redan blivit rädd och var på väg ut!

På så sätt prövade Ljosja många friare – alla, precis alla jagade han iväg! Bara en var ordentlig. Ljosja skällde på honom, han till och med slog honom (han gjorde allt förvandlad till sin mamma). Men den här friaren bara upprepade:

– Jag älskar dig, gift dig med mig!

Se det var en riktig fästman! tänkte Ljosja och svarade ja!

Janina Orlov
är översättare

Läs mer i temahelheten:
Tema: Rysk litteratur
Lev Rubinstein: Maktens loppor och våra ord
Förlaget Ad Marginem: Åtal, bokbål och bästsäljare
Zachar Prilepin: Mycket begåvad, mycket obehaglig
Zachar Prilepin: Brev till kamrat Stalin
Politisk karta över ryska medier

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.