Kategoriarkiv: Samhälle

Vad läser extremhögern?

Trots nidbilden av den okulturella rasisten läser faktiskt högerextremister också skönlitteratur – och för att förstå extremhögern kan det vara bra att förstå vad de läser, skriver Janne Wass.

För att finna moderna skönlitterära författare inom extremhögern får vi gräva ganska djupt i obskyra boklådor, men jag gör ändå ett försök att presentera några av brunhögerns samtida favoritromaner.  USA är den största producenten av litterär fiktion på ytterhögerkanten, bland annat representerat av Counter-Currents Publishing och det lilla, men extremt produktiva science-fiction-förlaget Castalia House, grundat av den amerikanska alt-right-personligheten Vox Day och finländska Markku Koponen- – med säte i Kouvola. Vill man i dag finna en kulturell och intellektuell extremhöger får man också i första hand leta i USA och det frankofona Europa – samt till viss grad i Ryssland och övriga slaviska länder.

Att högerextremisternas bibliotek är spretigt framgår tydligt ur en lista på alt-right-sidan American Renaissance, där en rad profiler ger läsarna boktips. Hit ryms Arthur Koestlers- antisovjetiska Natt klockan tolv på dagen, Bret Easton Ellis nihilistiska debutroman Noll att förlora, danska Nobelpristagaren Johannes V. Jensens socialdarwinistiskt färgade trilogi Den långa resan och sci-fi-dystopier som George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du sköna, nya värld. Men på listan finns också verk som är betydligt mer kontroversiella. Ett av dem är en fransk roman som är det närmaste man kommer en modern internationell helig skrift för den rasistiska extremhögern, nämligen Jean Raspails Le Camp des Saints (”de heligas läger”).

Invandringsepos

Le Camp des Saints publicerades 1973 och blev slaktad av franska litteraturkritiker. Boken vägrade ändå dö, och cirkulerade i årtionden som en kultroman i rasistiska kretsar. Mikael Nyberg beskrev boken i den socialistiska tidskriften Clarté den 17.10.1997:

”Temat är den vita rasens undergång. En miljon utmärglade indier från Calcutta kapar en armada av fartyg och anlöper franska Rivieran. Regeringen förmår inte göra vad som måste göras och soldaterna kastar sina vapen och flyr med lokalbefolkningen. […] Fördämningarna rämnar. Miljoner kineser väller in över den ryska gränsen, svarta sluminvånare flyttar in i palatsen i New York och den nya franska, rasblandade regeringen förser varje flyktingläger med en uppsättning vita kvinnor, ’alla fria att ta för sig av’”.

1973 upplevde Frankrike en stor flyktingström från Algeriet, och det var kring samma tider som det började utvecklas domedagsteorier om hur invandrare skulle välla in i Europa och omkullkasta den västerländska civilisationen. Tankegångarna utvecklades vidare av islamkritikern Bat Ye’or till den så kallade Eurabienteorin i början av 2000-talet, en teori som förespråkats av bland annat Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho, terroristen Anders Behring Breivik och den holländska högerpopulisten Geert Wilders.

Le Camp des Saints blev en överraskande bästsäljare i Frankrike 2011 efter att Front Nationals partiordförande Marine le Pen hyllat romanen som profetisk, varefter den amerikanska alt-right-profilen Steve Bannon kallade den för sin favoritroman.

Inspiration för terrorister

Den andra romanen som kan beskrivas som en modern högerextremistisk klassiker är Turners dagböcker, skriven av vit makt-aktivisten William Luther Pierce år 1979. En internationell judekonspiration i ett framtida USA eftersträvar världsherravälde genom rasblandning. Huvudpersonen Turner blir ledare för en vit gerillaorganisation vid namn ”The Order” som inleder ett raskrig med mål att upprätta en vit hegemoni i världen.

Romanen fick först uppmärksamhet 1983–1984 då en vit makt-rörelse tog namnet The Order och utförde terroristattentat av den typen som beskrivs i boken, med tre dödsfall som följd. Verkligt beryktad blev den 1995 då ett exemplar av boken hittades hemma hos Oklahomabombaren Timothy McVeigh. Hans attentat mot FBI-byggnaden i Oklahoma hade uppenbara likheter med ett bombdåd mot FBI-högkvarteret som beskrivs i boken.

William Luther Pierce skrev Turners dagböcker under pseudonymen Andrew MacDonald.

Islamofobi från vänster

En annan klassiker vars misantropiska übermenschideal passar in i fascistiska läsekretsar är Ayn Rands Och världen skälvde (1957). Liksom de två ovan nämnda romanerna beskriver Och världen skälvde en framtid där individens frihet förtrycks av en överhöghet som i jämlikhetens namn vill utplåna olikheter. Det som går som en röd tråd från Rand vidare till Raspail och Pierce, och fram till samtida högerextremister som Halla-aho, Breivik och Bannon är idén om en kuschad, politiskt korrekt (socialdemokratisk-socialistisk) allmänhet som antingen utnyttjas av en världselit eller förlorar sin handlingskraft så att den inte lyckas stå upp mot en civilisationshotande invasion av lägre stående varelser. Men Ayn Rand var jude, och därför gör många högerextrema läsare vida lovar kring henne.

Den franska ”livsförnekande surkarten” (enligt Svenska Dagbladet) Michel Houellebecq är en desillusionerad socialist som rönt bred uppskattning i islamofobiska kretsar. Hans senaste roman Underkastelse (2015) beskriver hur ett religiöst konservativt islamistiskt parti tar makten i Frankrike med stöd av socialisterna som agerar som ”nyttiga idioter”, och de samhälleliga problem som det ger upphov till.

Rasistisk sci-fi

Alla fyra böcker som beskrivs här representerar futuristisk science fiction, en genre som historiskt erbjudit en god grogrund för ultrakonservativa författare. En av genrens mest ansedda storheter är Robert Heinlein, som särskilt på äldre dagar blev allt mer militaristisk och auktoritetshyllande. Hans klassikerroman Stjärnsoldaten (1959) är en av böckerna på American Renaissances lista. Jerry Pournelle är en annan hyllad amerikansk sci-fi-författare som kommer farligt nära fascistoida ställningstaganden. Hans bok Lucifer’s Hammer (1977) är öppet rasistisk, och i flertalet av sina verk återkommer han till en militarism, libertarianism och auktoritärianism som han lånat av Rand och Heinlein.

Pournelle var en del av en våg av ultrakonservativa sci-fi-författare som steg fram under 1970-talet i USA, men som ändå aldrig helt och hållet klev över på det politiskt bruna område som senare – mer obskyra – författare har etablerat sig i. Tidigare nämnda Vox Day var en av hjärnorna bakom en blockröstningskupp mot sci-fi-litteraturpriset Hugo 2014–2015, då en klick högerextrema och konservativa författare, utgivare och läsare ansåg att vänstern och feministerna hade övertagit science fiction-genren.

Två amerikanska kultklassiker från 2000-talet inom den xenofobiska läsarkretsen är Dark Millennium av Gerald James McManus och Hold Back This Day av Ward Kendall, båda utgivna 2001. Den första är en futuristisk roman där USA:s president bekämpar det kaos som den mångkulturella demokratin fört med sig. Han upprättar en tyranni och slaktar skoningslöst alla icke-vita i landet. Boken har beskrivits som en arvtagare till Turners dagböcker. Också den senare – en rymddystopi – handlar om en hjältemodig vit man som tar upp kampen mot mångkulturalismens förtryck. Ett av de få kvinnliga bidragen till den högerextrema kanonen är Ellen Williams Bedford, a World Vision (2000). Denna framtidsvision är inte lika intresserad av rasproblematiken som den är av amerikansk nationalism, bevarandet av kristendomen och konservativa värden. Men också i Williams roman är det ”främmande element” som importerad socialism, feminism och globalisering som är roten till allt ont.

Bakom nationalismen, militarismen och den oförblommerade rasismen i de här böckerna verkar det som ett förenande tema finnas en avgrundsdjup rädsla bland vita – företrädesvis män – för att stå som förlorare i en värld där främmande och skrämmande element gör intrång. Även om flera av böckerna tar upp rent konkreta förluster för den vita mannen, tycks det som om den verkliga rädslan är förlusten av ett kulturellt sammanhang och en identitet, och samtidigt en priviligierad status. Att vara vit, västerländsk man har i århundraden inneburit en automatisk position på toppen av näringskedjan, en position som är hotad av feminism, socialism och kulturell uppblandning. Plötsligt är den vita mannen inte längre exceptionell, utan bara en i den nya jämställda massan. Jag vet inte om jag vill rekommendera några av ovanstående böcker för läsning, men en inblick i vad extremhögern läser kan kanske ge oss svar på varför rörelsen ter sig så lockande för så många. N

Janne Wass

Katja Kettu lät äntligen kvinnorna ta plats i historien

Författaren Katja Kettu skrev med genombrottsromanen Barnmorskan in de finska kvinnorna i landets historia. Nu är hon dubbelt aktuell med romanerna Nattfjärilen, som ges ut på svenska i Janina Orlovs översättning, och Rose on poissa, som samtidigt ges ut på finska.

Katja Kettu, som är född och uppvuxen utanför Rovaniemi, tillhör en ung generation finländska författare som inte räds svåra teman. I Barnmorskan (Kätilö) skrev hon fram ett tidigare tabubelagt ämne genom en kärlekshistoria mellan en finsk barnmorska och en tysk soldat under Lapplandskriget 1944.

Nattfjärilen (Yöperhonen) handlar om den 15-åriga flickan Irga från Finland. Gravid bestämmer hon sig för att skida över gränsen till Sovjet. Liksom Irga tog sig runt 30 000 papperslösa finländare till Sovjet på 1920- och 1930-talet. De flesta för att det inte fanns plats för vänstersympatisörer i Finland, menar Kettu.

Liksom en gång Kettus egen pappas morfar hoppades Irga på en bättre framtid.

– De förstod inte att det var farligt och att de flesta av dem skulle komma att dödas i Sibrien, säger Kettu och tillägger:

– Folk insåg väl inte att när de väl tog sig dit så fanns ingen väg ut.

Irga lyckas i alla fall skida sig in i Sovjet, men väl över gränsen tillfångatas hon och skickas till arbetslägret Vorkuta. Nattfjärilen är berättelsen om hur hon mirakulöst nog överlever under de omöjliga omständigheter som där råder.

Det är också en berättelse om språk och identitet. Irga har nämligen förlorat sin tunga och därmed sin talförmåga (sitt språk). Kettu ville med detta dra en parallell till dagens Ryssland.

– Situationen i Ryssland är svår. Många språk tystas och människor som tillhör minoriteter förtrycks.

Kettu beskriver det som att det finns en idé om en ny tsarism och att det råder en tro på ett starkt diktatoriellt ledarskap.

– På något sätt ville jag väva ihop Irgas historia under Stalinterrorn med nutiden och den karaktär jag i boken kallar Vova, vilket är diminutiv för Vladimir – samma namn som Rysslands president har – är mitt sätt att göra det.

Hon ser det som ett äventyr i sig att experimentera fram hur den ”minsta av de minsta”, flickan Irga, skulle lyckas få makt över den mäktigaste personen i landet, nämligen presidenten.

Ingen plats för kvinnorna

Just maktutövande är ett tema som går igen i Kettus böcker.

– Jag har studerat mekanismer för hur maktutövande, framför allt manligt och sexuellt förtryck, används. Det är ett mycket effektivt sätt att utöva makt, konstaterar hon.

Våld och sexuellt våld mot kvinnor är vanligt som maktmedel för att ta kontroll över folk i krig, både historiskt och i nutid. Dessa maktutövningsmetoder har Kettu inte väjt sig för att lyfta fram. Beskrivningarna av sexuella övergrepp hör till de mest våldsamma inslagen i böckerna. Men de skedde systematiskt och hon ville inte dölja dem.

Varför blev det du som skrev in de finska kvinnorna i historieböckerna?

– Jag har alltid varit intresserad av historia, särskilt ur kvinnors och barns perspektiv. Även i min familj följde vi då jag växte upp i Lappland debatten kring den finska historien. Kvinnor och barn har ju historiskt inte varit lika lyssnade till, och de har förtryckts och utnyttjats allra mest under alla tider.

Men varför tog det så lång tid innan kvinnorna fick ta plats i historien?

– Det är en bra fråga. Det handlar inte om att kvinnor inte har haft förmåga att skriva den utan helt enkelt för att det inte har funnits plats bland alla historier utifrån ett manligt perspektiv. Vi hade liksom fastnat någonstans i den svartvita hjältehistorien, menar Kettu.

Dessutom har det varit känsliga ämnen att ta upp, både den del av Finlands historia som rör relationen till nazismen, och det faktum att många finländare valde att lämna Finland för att resa till Sovjet under framför allt 1920- och början av 1930-talet.

– Eftersom Finland sedan var under Sovjets kontroll så var det under lång tid inte tillåtet att skriva om den här delen av historien, säger hon.

Det verkar helt enkelt handla om timing.

– Nu är nog rätt tid att skriva om det här, säger Kettu.

Fascinerad av marifolket

Alla Kettus böcker bygger på grundläggande och minutiös research.

– Jag reser till de platser jag skriver om, intervjuar människor och läser litteratur och allt som finns i forskningsväg, berättar hon.

Under arbetet med Nattfjärilen bodde hon en period i Moskva och där började hon intressera sig för marifolkets livsöde. Marifolket är ett finsk-ugriskt folk som huvudsakligen lever i den ryska republiken Mari El, vid ena änden av floden Volga.

– Där finns enligt romantiken den finsk-ugriska vaggan, vilket lockade mig, säger Kettu.

Marifolket har sitt eget språk, kultur och andlighet, men dess fortlevnad är hotat av årtionden av förtryck.

Hon beskriver det som en chockartad insikt när hon läste att alla marifolkets egna författare hade dött samma år.

– Först förstod jag inte att de hade mördats. Men när jag såg att det till och med var samma dag, gick det upp för mig att de alla hade fallit offer för Stalins terror.

– Det är ett under att de har överlevt det ortodoxa förtrycket och kommunismen, konstaterar Kettu och tillägger att hon alltid tycker det är intressant att försöka förstå hur människor, folk och språk har överlevt och lever vidare under svåra omständigheter.

– Svaret är nästan alltid tack vare kvinnorna, framhåller hon.

Kettu lyfter även fram marifolkets religiösa riter som väldigt intressanta.

– De klär sig i vitt, använder blodsoffer, vilket i dag kan handla om en anka, inget större, och tillber gudarna genom träden. Det är vackert och grymt på samma gång, säger hon.

Precis som Kettus egna böcker är både vackra och brutala. Det vackra utgörs av hur hon skriver fram relationen till naturen, som nästan får eget liv i böckerna. Samt kärleken till allt som växer – blommor, örter och andra plantor och deras helande eller förgörande kraft.

Kettu blandar naturlyrik med mystik och andlighet i sina romaner. Ibland är det just dessa ingredienser som gör att huvudpersonerna i böckerna håller sig vid liv. Ibland tvingar nöden fram  betydligt grymmare överlevnadsstrategier.

– Det är ironiskt att det i det kommunistiska paradiset växte fram ett extremt kapitalistiskt system i fånglägret, där allt kunde säljas och utbytas bara för att folk skulle hålla sig vid liv.

Amerika nästa

Katja Kettu är oerhört produktiv och jobbar i princip hela tiden.

– Det är många av mina vänner som fyller 40 år i år och bjuder in till fester, men jag har bara gått på en enda av dem, eftersom jag annars förlorar dyrbar skrivtid, säger hon och konstaterar att hon behöver semester.

Men först väntar en intensiv höst. Hon ska turnera både i Sverige, där Nattfjärilen släpps den 16 oktober, och i Finland i samband med att den nya boken Rose on poissa – en kärlekssaga mellan en finsk gruvarbetare och Rose, en amerikansk ursprungsinvånare, som en dag försvinner från reservatet i Minnesota – kommer ut.

– Det är en sak att vara författare och skriva och en annan att stå på scen och agera som en författare, säger hon.

Vad föredrar du?

– Jag föredrar att skriva. Men nu känner jag att jag behöver en paus, gå ut i skogen och plocka svamp och titta ut över havet. N

Text: Christin Sandberg
Foto: Ofer Amir

Är alla författare politiska?

Andreas Holmström
Andreas Holmström.
För några veckor sedan fick författaren Sara Stridsberg frågan om hon ser sig som politisk. Svaret var: ”Absolut. Vi är ju politiska varelser i varje ögonblick, i allt vi säger, i allt vi gör och allt vi skriver. Så är det ju.”

Detta är ett vanligt slentrianmässigt svar när författare och andra konstnärer får frågan, men vad menar man då med politik, och med att skriva politiskt? Begreppet blir ju tämligen urvattnat, får föga betydelse och riktning, om nu allt är politiskt. Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ordet politik ”principer eller metoder för strävan att förverkliga program rörande samhällslivet”. Men det är väl knappast detta våra författare menar med sina svar, att skriva enligt principer eller metoder för att sträva efter förverkligandet av program? Nej, det är något annat som avses.

För att syna Sara Stridsbergs uttalande genom hennes senaste roman, den nyss utkomna Kärlekens Antarktis, vari ligger det politiska i den? Liksom i hennes tidigare romaner så finns det politiska i den position hon berättar ifrån, den samhälleligt låga positionen, blicken på samhället underifrån. I romanen är jagberättaren en drogmissbrukare och prostituerad, hon befinner sig alltså lägst ner på samhällsstegen. Dessutom är hon död redan i inledningen, och snart också glömd. Kvar finns bara dessa ord som berättas i boken, hennes egen blick på sitt liv och sin död. Det finns också kopplingar och metaforiska beröringspunkter görs mellan hennes säljande av sin kropp och alla samhällsvarelsers säljande av sig själva i den kapitalistiska eran. Dessutom placeras Stridsbergs huvudkaraktär nära Catrine da Costa, i både tid och social kontext. Ett av svensk kriminalhistorias mest uppmärksammade fall alltså, och här är vi mitt inne i det, luktar på misären, känner på trasigheten, lever intill intighetens status quo. Likt ett socialreportage. Här finns en fond av 1980-talets Sverige som börjar krackelera i sina palmeitiska grundvalar.

Påstår alltså jag. Men det är ju bara en möjlig läsning. En liberal skulle lika gärna kunna läsa Kärlekens Antarktis som en berättelse om en enskild människa och hennes öde, som ett individualistiskt projekt som på grund av olika val slutar i en tragiskt tidig död. Alltså får det betydelse att Stridsberg uttalar sig som en politisk författare. Hennes vilja och avsikt är betydelsebärande för hur hennes roman kan läsas, inte bör eller ska, men iallafall kan läsas. För hennes prosa är också mer mångfacetterad, har fler vägar och möjligheter än svart eller vitt, höger eller vänster.

Om en författare har etablerat sig i en politisk kontext, genom debattartiklar, som demonstrationsdeltagare, eller i intervjuer, som Sara Lidman, Jonas Hassen Khemiri eller Athena Farrokhzad, så är det naturligtvis lätt att också läsa deras skönlitteratur genom ett politiskt raster. Vare sig det finns i texten eller ej så finns denna förförståelse redan innan läsningen påbörjas. Ett sådant politiskt engagemang kan nog få läsare att väja för vissa författarskap, både på vänster- och högerkanten, att helt enkelt avstå från att läsa dem på grund av deras politiska liv utanför boksidorna. Är det till exempel försvarligt att läsa Ezra Pound idag, en uttalad fascist, eller Peter Handke, den österrikiske författaren som höll tal på Slobodan Miloševićs begravning? Eller Michel Houellebecq? Allt blir väl ändå till vatten under broarna? Det är val som den enskilde läsaren får göra, och det kan också naturligtvis finnas många skäl till att läsa böcker och författare som inte nödvändigtvis har samma samhällssyn som en själv. För att förstå mer, vidga sina historiska eller politiska vyer, eller bara av ren nyfikenhet. Men oavsett förförståelse om en författare eller ett verk så borde det vara det man tar med sig som läsare som är det väsentliga. Vi läser ändå in och läser fram våra egna perspektiv i de böcker som passerar våra sinnen. Våra syner på samhället, människan och livet.

Sara Stridsberg sa också andra saker i intervjun jag refererade till, som är viktigare än om litteraturen är politisk eller inte. Att litteraturen kan bidra med långsamhet. En god roman kan ta veckor eller månader i anspråk, och finnas hos en ett helt liv. Den kan bidra med olöslighet; som så mycket är här i världen: utan konklusion. Litteraturen kan få en att stå ut, och den kan ge oss lektioner i empati. Detta är också skönlitteraturens storhet. Den har en ovedersäglig funktion som sträcker sig bortom det realpolitiska, till blickande över nejder, stjärnhimlar, de inre landskapen och tidens passager. Det känns som en sjukdom i dag att allt ska vara politik. Att ta ställning i alla tänkbara frågor, att positionera sig, att vara påläst, tycks vara det viktigaste en människa kan vara. Dagspolitik, kortsiktighet och ettårsplaner står i fokus för en ordentlig samhällsmedborgare. Medan dagens samhällsvarelse egentligen behöver mer ideologi och visioner för att säkra den mänskliga andens fortlevnad. Sådant som lever i skönlitteraturens essens. Även i det till synes motsatta i romanerna  – som inte bara bekräftar ens egna tankar, utan ifrågasätter och utmanar – finns röster att lyssna till. Vare sig de är uttalat politiska eller inte.

Andreas Holmström
är litteraturkritiker
Foto: Tuomo Lindfors

På bilden Sara Stridsberg och Claes Andersson på Helsinki Lit 2016.

Författaren, ideologin och politiken – och var går gränsen?

Inom litteraturdebatten har det bildats en presumtiv klyvning mellan yttrandefrihet och social rättvisa. Det ställer utgivaren mot väggen då det krävs ideologiska beslut vid publicering. Vi satte oss ner med Anna Friman på Schildts & Söderströms för att diskutera hur förlaget gör publicistiska beslut vid etiska gränsfall.

– Om Anders Behring Breivik plötsligt skulle bestämma sig för att han vill skriva en barnbok skulle det inte behövas någon större litterär bedömning för att se att det inte blir någon publicering, inte på detta förlag i alla fall. Det är sist och slutligen mycket svårt att separera verket från författarens ideologi och politik. Jag skulle vilja säga att verket är autonomt, men det tror jag inte riktigt på själv.

Det säger Anna Friman, litterär chef på Schildts & Söderströms. På sistone har det debatterats mycket kring yttrandefrihet och deplatforming. Är man aktiv i nätdiskussionen har man antagligen träffat på en självutnämnd ”yttrandefrihetsabsolutist” som anser att all form av publicistiskt ställningstagande är censur av den värsta sorten, och urholkar det västerländska samhällets fundament. Å andra sidan finns det en påvisbar växelverkan mellan skönlitteratur och samhället som den har skrivits i, och vissa menar att det inte är motiverat att publicera ideologiskt problematisk litteratur eftersom dess effekt på världen runtom oss kan vara skadlig. Friman anser att även om diskussionen kring åsikts- och yttrandefriheten har sin plats även i fråga om bokutgivning, behöver inte alla plattformar vara tillgängliga för alla.

– Det som krävs är öppenhet att ta emot alla förslag, men det måste absolut finnas en redaktionell åsikt som gäller när man fattar beslut. Förlaget har alltid ett ansvar för det som det ger ut.

Friman betonar att de flesta manuskript borde ges en chans oberoende av författarens personliga ideologier. Det är problematiskt att utesluta människor per automatik. Men plattformen styrs av människor som har all rätt i världen att ha åsikt om vem de vill låna ut sin megafon till, menar hon.

Redaktionsprocessen

Det rådande politiska klimatet har enligt Friman betydelse för hur ett manuskript bedöms. Den växande högernationalismen i Europa har gjort att man på förlaget är mer uppmärksam på frågor som för tillfället diskuteras i samhällsdebatten. Men andra mindre trendiga problem kan lätt slinka förbi eftersom man är så hyperfokuserad på vissa ämnen, uppger Friman. För att ge texten en möjligast grundlig och rättvis bedömning läses den oftast igenom av flera människor som sedan öppet diskuterar om vad de anser sig ha läst. Nästa steg är att ta upp saken i redaktionsmöten och på så sätt slå fler kloka huvuden ihop. Också författaren involveras i diskussionen.

– Reagerar man på något som kunde uppfattas som problematiskt är det ofta frågan om en helt oavsiktlig blind fläck, och författaren kan själv vara rentav chockerad över att det slunkit in. Men ibland kan författaren argumentera emot, och då ligger problemets kärna ofta annanstans i boken.

Bokförlagen Schildts och Söderströms fusionerades år 2012 till ett stort förlag, Schildts & Söderströms, och fram till att Förlaget bildades år 2015 genom en utbrytning från S&S utgjorde S&S Svenskfinlands enda stora bokförlag. S&S är fortfarande den överlägset största finlandssvenska utgivaren, men de sitter inte längre i likadan monopolposition som för dryga tre år sedan. Nu är det möjligt att utföra ett redaktionellt arbete, tycker Friman, medan de som arbetade på det stora hybridförlaget ofta kände att det uppfattades som censur då de gjorde normala redaktionella avvägningar.

Linjer i sanden

Några exakta ideologiska riktlinjer har Schildts & Söderströms inte till pappers, så det finns inte heller några exakta regler för vad som kan eller inte kan publiceras på förlaget. Enligt Friman handlar det först och främst alltid om kontexten. Det är viktigt att författarens avsikt framkommer tydligt i texten, eftersom man inte får författaren på köpet när man skaffar boken, konstaterar hon.

– Genren är förstås en sak som måste tas i beaktande. Till exempel är hets mot folkgrupp något vi i princip givetvis inte kan godkänna, men en roman som handlade om det ur hetsarens synvinkel kunde vara en jättebra berättelse. Som konstnärligt verk kunde det till och med åstadkomma en motsatt effekt i läsaren.

Det finns inte en enskild lösning som går att appliceras på all skönlitteratur, men riktlinjer kan och bör fastställas. Ett direktiv som följs på S&S är att ord och uttryck som kränker specifika människogrupper bör undvikas så länge som de inte är nödvändiga för intrigen, och även då gäller det att fundera på hur ämnet kan hanteras möjligast omsorgsfullt.

text Octavia Westerholm
foto Janne Wass

Litteratur & politik

All litteratur är politisk, skriver Janne Wass och försöker bena ut begreppen kring Ny Tids temanummer.

Det var en gång en gubbe som var ute i skogen och gick med sin hund. Han gick och gick och märkte inte att han tappade sin vante.
Då kom en liten mus förbi och hittade vanten.
– Här ska jag bo, sa musen och flyttade in.
En groda hoppade fram till vanten.
– Vem är det som bor i vanten?
– Fröken Mus som har funnit sig ett hus. Vem är du?
– Jag är fröken Groda den runda och goda. Får jag komma in?
– Kom in.
Nu var det två som bodde i vanten. Då kom en hare skuttandes fram till vanten.
– Vem är det som bor i vanten?
– Fröken Mus som har funnit sig ett hus och fröken Groda den runda och goda. Vem är du?
– Jag är Haren som skuttar på skaren. Får jag komma in?

Så här inleds den ukrainska folksagan Vanten i en av dess mest välkända svenska översättningar. Den var en av mina absoluta favoriter då jag var barn, och mina föräldrar blev antagligen urleda på att läsa den för mig och min bror gång på gång.

Jag kommer att tänka på boken då jag försöker dra mig till minnes min första upplevelse av politik och litteratur. Uppgiften är hopplös utan att en tvingas göra en väldigt snäv tolkning av ordet ”politik”. På typiskt slaviskt manér handlar Vanten om hur alla dessa olika ovan nämnda djur får rum i en liten vante – finns det hjärterum så finns det stjärterum. Bortser man från den traditionella könsindelningen, så känns Vanten lika aktuell i dag som den gjorde för trettio år sedan – kanske till och med mer tidstypisk för vår samhälleliga debatt om flyktingskap och mångkulturalism.

Som så många sagor för barn är Vanten en sedelärande berättelse, den bottnar i en ideologisk uppfattning om godhet och ondska, om rätt och fel. Tolkar vi ordet politik i en bred bemärkelse som en diskussion om hur vi bör leva våra liv och ordna våra samhällen, kan vi inte undgå att kalla Vanten för en politisk saga. Låt vara att den kan tolkas på många olika sätt beroende på vilken politisk inriktning vi vill tillämpa: Dels kan vi se den som en socialistisk berättelse om ett samhälle som tar hand om alla, och där alla får rum, men dels kan vi se den ur ett högerperspektiv, som en berättelse om att fattiga och hemlösa ska vara nöjda och glada med det lilla som erbjuds dem, om det så betyder att de får bo tillsammans med tio främlingar i en vante. I min politiskt medvetna vänsterfamilj var det den första tolkningen som tillämpades.

Ibland undrar jag hur mycket av min egen politiska övertygelse som formats av alla de diskussioner jag förde med mina föräldrar om de sagor som ständigt lästes i vårt hem. Ur den synvinkeln är det lätt att instämma i det upprop som nu i några år gjorts av föreningen FIBUL, som kämpar för att barn- och ungdomslitteraturen ska ges samma tyngd och vikt i kulturdebatten och -journalistiken som vuxenlitteraturen.

l’art pour l’art

I det här numret av Ny Tid som utkommer inför Helsingfors bokmässa gör vi några nedslag i det breda ämne som är politik och litteratur. Vi vill inte gärna inskränka ordet politik till det ena eller det andra, men däremot håller vi oss ganska strikt till den fiktiva skönlitteraturen. Som en given utgångspunkt har vi konstaterat att all skönlitteratur är politisk såtillvida att den på ett sätt eller annat går i dialog med samhället som den ges ut i – må vi sedan kalla den tanken för marxistisk dialektism eller något annat. Denna politiska dimension av det litterära verket behöver däremot inte vara avsiktlig ur författarens synvinkel; Octavia Westerholm diskuterar i artikeln på sidan 16 Roland Barthes teorier kring verkets självständighet gentemot författaren.

Konstaterandet av all konsts inneboende politik är naturligtvis inte okontroversiellt. Begreppet l’art pour l’art, konst för konstens skull, etablerades under 1800-talets första hälft: Estetiker som Théophile Gaultier, Dante Gabriel Rossetti och Oscar Wilde propagerade för konstens rätt att bli utvärderad enbart som just konst – ofta i debatt med inflytelserika samtida konstnärer och tänkare som John Ruskin, som menade att god konst per definition återspeglar goda värderingar och en hög moral. Ruskins utsago att all god konst bör tjäna ett syfte fick svar på tal i Wildes förord till Dorian Grays porträtt: ”All art is quite useless”.

Som brukligt är i filosofiska debatter är det lätt att dogmatiskt fastna i det ena eller det andra lägret på ett väldigt teoretiskt plan, fast det ena i princip inte utesluter det andra. Att god konst inte per definition behöver vara politisk betyder inte att den behöver skonas från politisk analys. Vänner av kritisk teori kan också berätta att en viss teoretisk analys av ett verk ur en samhällelig eller filosofisk synvinkel inte heller behöver berätta hela sanningen: en religionshistorisk läsning av en 1700-talsroman kan vara lika belysande som en modern genusanalys, även om de kommer till helt olika slutsatser.

Från Platon till Twain

Att använda ”konst för konstens skull” som en catch-all förbiser också den breda fåra av konst- och kulturfältet som alltid varit uttryckligen politisk. Denna fåra är speciellt framträdande inom litteraturen. Både grekiska filosofer som Platon och satiriker som Lukianos skrev fiktion med högst politiskt innehåll. Thomas Mores 1400-talsverk Utopia byggde vidare på Platons Republiken och lade grunden för en typ av utopistisk dialogroman vars popularitet nådde sin kulmen på 1600-talet. More lät sin huvudperson intervjua en sjöfarare som besökt en vidunderlig ö utanför Sydamerika, där en form av religiöst inspirerad proto-socialism och demokrati rådde. Upplysningen under 1600-talet gav upphov till många snarlika verk: Francis- Bacon upptäckte en religiöst färgad utopisk ö, Francis- Godwin- placerade sin utopi på månen, och Cyrano de Bergerac återvände till densamma för att göra satir av Godwin. Modernast i sin stil av dessa utopiska verk var antagligen hertiginnan Margaret- Cavendishs Blazing World från 1627; en svindlande science fiction-roman där Cavendish låter sin protagonist och hennes väninna frigöra sig från sina kroppar och skapa egna feministiska utopivärldar i en parallell dimension.

Voltaire och Jonathan Swift kan ses som de första stora författarna som lyckades kombinera bitande politisk satir och dramatiskt fulländad prosa i romaner som än i denna dag är njutningsfulla att läsa, trots att de skrevs på 1700-talet. I takt med romanens snabba landvinningar och en alltmer utbredd läskunskap, kombinerat med socialistiska, nationalistiska och emancipatoriska politiska strömningar, uppstod under 1800-talet också allt fler uttalat politiska romaner. Benjamin Disraeli- målade upp både dystopiska och utopiska utsikter för Storbritannien i sin svepande romansvit, Charles- Dickens skrev bitande socialrealistisk kritik mot industrisamhället och om dess fattiga offer, -medan Ivan- Turgenjev- tog tempen på Rysslands gryende politiska omvälvningar i Fäder och söner. Författare som Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij fortsatte utforska det ryska samhället, medan bland andra Mark Twain och -Harriet Beecher Stowe angrep rasfrågan i USA.

Personligt = politiskt

1900-talets flodvåg av politisk skönlitteratur kan inte sammanfattas på det här lilla utrymmet, och i dag lever vi i ett oerhört spännande brytningsskede, då det personliga blivit allt tydligare politiskt och emancipation, liberalism och globalisering tillåter röster som i århundraden undertryckts att äntligen höras. Vi talar i dag om feministisk litteratur, hbtiq-litteratur, ”mellanförskapslitteratur”, ”invandrarlitteratur”, etc, även om man kan diskutera hur nyttiga den här typen av klassificeringar är.

Skönlitteraturen har aldrig startat revolutioner, men liksom all konst och kultur har den speglat, amplifierat, diskuterat och motsatt sig sig samhälleliga och politiska strömningar. Det finns få historiska dokument som kan berätta lika mycket om en folkgrupps andliga, mentala, politiska och kulturella tillstånd och omständigheter på en viss plats i en viss tid som romanen. Som tankeövning skulle det vara intressant att analysera årets utgivning av finlandssvenska romaner och försöka utröna vad framtida historieforskare kommer att dra för slutsatser av oss utgående från böckerna. Ser man på den skönlitteratur som recenseras i detta nummer kan man konstatera att vi har recensioner av flertalet framstående yngre författare: Mia Franck, Eva Frantz, Maria Turtschaninoff och Heidi von Wright, samt två gamla vänsterrävar: Claes Andersson och Lars Sund. Inte ett helt tassigt samhälle att leva i, om ni frågar mig. N

Text: Janne Wass
Illustration: Valentina Melnitjenko

Illustrationen är hämtad från det ukrainska bokförlaget Veselkas utgåva av sagan Vanten. HistoriH