Kategoriarkiv: Samhälle

Utopin efter Trump

För ganska exakt två veckor sedan meddelade USA:s ”president” Donald Trump att USA drar sig ur den historiska klimatöverenskommelsen från Paris.

Det är beklagligt, men Parisavtalet var ändå inte mycket mer än en symbolisk handskakning – en bekräftelse på att världens nationer åtminstone teoretiskt är överens om att klimatförändringen är ett faktum och att något måste göras. Utan en bred folkopinion bakom sig hade Obama inte kunnat ingå avtalet, och den folkopinionen har inte försvunnit någonstans. Fördelen med USA:s splittrade delstatslagstiftning är att delstaterna kan stifta sina alldeles egna miljölagar.

Också på andra fronter har Donald Trump skiftat Vita husets vänskapsband från de demokratiska allierade till autokratier och teokratier. Hans hat-kärleks-förhållanden till Ryssland och Kina är välkända, och i maj lyste han som en sol då han blev mottagen med pompa och ståt i gulfstaterna. När han fortsatte till Europa, började han med att skälla ut de de europeiska länderna för att de inte är lika krigiska som USA, knuffade Sloveniens premiärminister, och mer eller mindre förödmjukades av Angela Merkel och Emmanuel Macron.

I stället för att fälla tårar över Trump, säger jag: good riddance. När USA är redo att återvända till den civiliserade världen, är de välkomna tillbaka. Eran Trump varar inte för evigt, och trots den tillfälliga galenskap som tycks ha drabbat Amerika, går utvecklingen obönhörligt framåt. USA har inget annat val än att förr eller senare följa efter.

Vilket tar oss till detta dubbelnummer inför sommaren, som har utopi som tema. Det här numret är egentligen Åbo Underrättelsers ex-chefredaktör Torbjörn Kevins fel. I en kolumn i Hbl 23.4 berömde Kevin Ny Tids ambition att staka ut en vägkarta för en alternativ framtid, men beklagade sig över att det i hans tycke var fattigt med konkreta förslag i tidningen.

Delvis tycker vi att utlåtandet är en aning orättvist. Sedan Ny Tid i slutet av 1970-talet lämnade den allra klumpigaste Sovjetpropagandan, har spaltkilometer av artiklar skrivits, som utforskat inte bara vänsterns, utan hela världens framtidslösningar.

Men tiden är kanske mogen för ett helt dubbelnummer på temat, och nu levererar vi ett kalejdoskop av lösningar för en ny och bättre värld. Någon absolut patentlösning på alla världens problem kan inte ens vi komma med, ty som Lars Sund skriver i sin artikel på sid 48: ”utvecklingen följer aldrig en rak linje”.

Kevin ondgör sig i sin kolumn över att ”så mycket är så förväntat” i Ny Tids framtidsvisioner, och visst slår det också mig då jag läser texterna i detta nummer att vi hört det mesta som skrivs förut, i ett eller annat sammanhang, i en eller annan form.

Men det här är kanske en orsak till optimism: vi vet redan hur lösningarna borde se ut. Den stora frågan är hur vi tar oss från punkt A till punkt B. Några intressanta fingervisningar för detta finns också i den här tidningen, men i grund och botten är saken enkel – igen med Sunds ord: ”Det som krävs är politiska beslut”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

”All I want for Christmas is planekonomi”

Trygve Söderling lyfte tillsammans med Peter Lodenius och Tapani Ritamäki upp Ny Tid ur ett partipolitiskt träsk under slutet av 1900-talet. Söderling har varit en institutionskritiker i Svenskfinland och är aktiv som forskare, kritiker, huvudredaktör på Nya Argus. Nu går han i pension från sin tjänst som t.f. lektor i nordisk litteratur på Helsingfors universitet.

Under de sista dagarna av maj äter vi nudlar i Kronohagen och diskuterar debattklimat, Göteborgs bokmässa och utopier. För mig har Trygve Söderling varit en kär föreläsare och handledare som sorgligt nog lämnar Forsthusets korridorer efter sommaren. Men Söderling försvinner definitivt inte från det litterära fältet. I sorlet av nudelhungriga lunchgäster försöker jag uppfatta vad Trygve tycker om kulturdebatten idag och hur den skiljer sig från hans tid på Ny Tid på 1980- och -90-talen.

– När jag var som aktivast på Ny Tid fanns det en stark generationsdebatt som jag inte ser nu. Claes Anderssons generation hade under 1960-talet talat för en tydlig politisk dikt och debatterat mot äldre författare som Rabbe Enckell och Bo Carpelan. Under 1980-talet fick igen Andersson mothugg, men från de yngre. För oss verkade det alltså självklart att yngre författare skulle opponera sig mot äldre, tala för en annan estetik eller politik.

På sitt sätt kan man säga att Anderssons engagerande dikt med blicken utåt var den som ”segrade”.

– Claes Anderssons generation återinförde kontakten mellan litteratur och samhälle. Och de lyckades, idag höjer ingen på ögonbrynen åt öppet politisk dikt, som Yahya Hassans och Athena Farrokhzads. Men å andra sidan, hur ”politisk” är dagens finlandssvenska litteratur?

Söderling menar att debatten om bojkott eller inte av Göteborgs bokmässa är ett nytt fenomen att förhålla sig till. Debatten som har pågått under den senaste månaden på Hbl:s kultursidor rann ut i sanden. Kanske för att den övergick till att handla om privatmoral.

– Man kan säga att debatten om Göteborgs bokmässa målade in sig i ett hörn. Det blev en rätt trist debatt mellan två parter som båda hade rätt. Det blir problematiskt när debatten blir individcentrerad, för då blir det en fråga om vem som är mest moralisk. I stället för att säkra huvudsaken, att få bort högerextremisterna, blev det ett fånigt soloåkande med alla författare indragna, som enskilda individer. Någon är moralisk och gör sig synlig genom att bojkotta, någon annan är pragmatisk och gör sig synlig genom att delta.

Söderling menar att eftersom bokmässan är ett kommersiellt jippo måste man slå till där arrangörerna är som känsligast: på plånboken.

– Författarna tänkte att om de bojkottar skulle det sprida sig, men så är det ju inte. Det skulle krävas att hela Sveriges Författarförbund och alla förläggare kollektivt hotar arrangörerna ekonomiskt.

Likstel kritik

Förutom debatten om bokmässan har en diskussion om kritikens ställning och frilanskritikers villkor förts på insändarsidorna denna vår. Hur står det till med kulturdebatten och kritiken i Svenskfinland idag?

– Lam på gränsen till likstel, om vi alltså talar om diskussion kring estetiska strategier, konstnärliga experiment och dylikt. Det är i och för sig normaltillståndet i Finland, och Svenskfinland: tystnad är regeln, debatter är undantag. Inom litteraturkritiken finns det en inställning att man inte ska svänga sig med fina namn och teorier, men det är nog en fattigdom.

Söderling har sagt att stora porträtt av författaren fått pryda kultursidorna istället för långa analyserande texter om författarens verk. Tycker han fortfarande så?

– Det är sant att trenden med författaren som ”litteraturrelaterad mediapersonlighet”, som Kristina Lugn ironiskt uttryckt det, har förstärkts. När det gäller storleken på fotona tävlar författarna nu med H&M:s underklädsmodeller. Frågan är vad det beror på. Här finns en massa kompetens bland kritiker och forskare som inte tas till vara och de som ändå anlitas förväntas vara superbillig arbetskraft.

Inte alltid happy end

Vi går över till Söderlings kanske favoritsamtalsämne: film. Söderling kallar sig själv en riktig filmfreak. Han ser och recenserar främst arthouse och konstfilmer. Söderling tycker att Rumänien och Iran nu i några decennier varit de mest intressanta filmländerna.

– Jag har en egen agenda med filmkritiken jag skriver. När man öppnar tevetablån för veckan i en dagstidning är de flesta filmerna från USA, några från Norden och Europa och kanske en från den övriga världen. Under sjuttiotalet talade man om amerikansk kulturimperialism, idag verkar den vara så självklar att vi inte ens ifrågasätter den.

Söderling tycker att filmer som kastar sig rätt in i migrant- och flyktingverkligheten är akut viktiga just nu, även om man blir deppig av att konfronteras med verkligheten. Humanitära och politiska frågor kan tacklas dokumentärt, men också med konstnärliga medel menar han.

– Det finns en mängd nya sådana filmer, även om vi på grund av bristen på happy end ser få av dem i mainstreammedier. Jag såg nyligen en film om en grupp papperslösa som hungerstrejkar i en kyrka i Belgien för att sätta press på myndigheterna, Le chant des hommes från 2015 av Bénédicte Liénard och Mary Jimenez. En konstnärligt hederlig film som också visade interna konflikter och svek och egentligen utmynnade i hopplöshet – allt kan ju inte nödvändigtvis sluta så positivt som Aki Kaurismäkis två senaste verk på temat.

Vinden har klarnat

Bland avlönat arbete var Ny Tid den mest kreativa arbetsplats Söderling jobbat på, berättar han.

– Bland annat genomförde vi glasnost 10-20 år före Gorbatjov. Vi två redaktionssekreterare var påverkade av punken och odlade en viss anarkistisk anda. Bland annat införde vi en tradition med ett rockcitat på förstasidan varje vecka som ett slags motto, typ ”Imperiet ska segra, tralala”. Det kändes viktigt att de seriösa reportagetexterna skulle stå sida vid sida med tillräckligt hejdlös satir à la dagens ”Brun Tid”.

Söderling säger att han varit priviligierad att få arbeta med litteratur, men att han varit en del av prekariatet.

– Splittringen arbetarklass och medelklass har inte förändrats så mycket genom åren, men uppdelningen i snuttjobbare och fastanställda har blivit större. Prekariseringen har i viss mån lamslagit samhällsdebatten, eftersom både arbetar- och medelklassen splittrats i dem som har fast jobb respektive prekariatet. Vi får alltså fyra huvudklasser, plus överklassen och de utslagna.

Söderling upplever att det är gåtfullt att Finland blivit så höger.

– Det är intressant att den här regeringen fungerat som en samlande kraft. Jag tänkte häromdagen att vi så länge har haft koalitionsregeringar så vi har glömt bort vad den äkta högern innebär. Att vi nu har en högerregering har gjort folk lite yrvakna – vinden har klarnat.

Söderling hyllar feminismen som hela tiden funnits där som kraft. Det har varit den starkaste, den mest konstanta ”alternativa” rörelsen enligt Söderling. Men vad borde vänstern, feminismen och antirasismen, de progressiva krafterna, göra bättre?

– Det är bredare än så. Till exempel flyktingfrågan kräver samarbete. Jag har sett feminismen och identitetspolitiska rörelser växa fram, som är en del av ett större demokratiskt mönster. Det här är frågor som är lätta att tala om, men absolut inte lätta att jobba med eller lösa. Det är utmärkt om vänstern är med, men vänstern kan inte ha monopol på dem.

Söderling menar att det är viktigt att också minnas ”svåra” frågor och ha en ekonomisk analys.

– Det har skymtat i Hbl och Helsingin Sanomat vad privatiseringen gör med vården, men det är intressant att Suomen Kuvalehti, som jag upplever som en högertidning, kommit med de elakaste avslöjandena och artiklarna. En tung och förödande analys väntar jag ännu på.

Nu när Ny Tid har temat Utopi; vad har du för framtidsvisioner?

– Ny Tid som dagstidning vore ingen dum utopi, nu när de borgerliga tidningshusen brottas med lönsamheten och produkterna blir tunnare eller läggs ner. Tyvärr kommer det finlandssvenska fondkapitalet inte att stöda en sån utveckling. När det annars gäller framtiden får man göra som Marx och försöka basera sin policy på verkliga, ekonomiska och makrohistoriska trender i tiden. En sån allmän trend är ju att den ekonomiska eliten blir i proportion allt rikare samtidigt som prekariatet med sina osäkra arbetsvillkor blir allt större. En inte helt blåögd utopi är då att majoriteten tröttnar och skuffar den politiska mittaxeln tillbaka dit den hör hemma, så typ Bernie Sanders eller Jeremy Corbyn blir det ”nya normala”. Utmaningen är att föreställa sig en värld där demokratin har övertaget och kan sätta ramar för kapitalismen. Som tecknargeniet Sara Granér kallade sitt seriealbum: ”All I want for Christmas is planekonomi”.

Text & foto: Vilhelmina Öhman

Utopin är både vågor och partiklar

Det är dags att vi lämnar bakom oss dikotomin om kapitalismen och socialismen, och utnyttjar de bästa sidorna med båda systemen för att bygga en ny värld. Det skriver molekylärbiologen Kai Simons, som låter sin komplementära samhällsmodell inspireras av Niels Bohrs filosofi.

Orosmoln skockar sig vid horisonten. Det drar ihop sig till oväder. I tidningar som jag regelbundet läser, som Ny Tid, New York och London Review of Books, samt Die Zeit, skrivs ett frapperande antal briljanta analyser om socialism, kapitalism, samt miljö- och finanspolitik, som visar hur våra samhällen har gått i olag. Men frågan hur vi kan få världen att fungera får inte stort spaltrum. Det saknas nya samhällsmodeller som målsättningar för politiken.

Genom min forskningsverksamhet i Dresden har jag på nära håll konfronterats med DDR-socialismens undergång. 1990-1991 reste jag reste kors och tvärs genom hela Östtyskland för att evaluera DDR-Akademins biologiska och medicinska forskning. Förfallet både i städerna och på landsbygden var häpnadsväckande. Det oaktat var detta land det effektivaste bland Comeconstaterna. Det visar hur bräckligt systemet var och illustrerar de problem som först blev uppenbara när systemet kraschade.

Vår kommissions evaluering visade att forskningen var långt under världsnivå. Forskarna hade länge varit helt isolerade. De hade varken tillgång till litteratur eller apparater och produkter som Västforskarna hade till sitt förfogande.

Ett annat exempel på hur långt på efterkälken DDR hade blivit, var mikroelektroniken. I Dresden presenterades det första 1-megabit-mikrochipet 1989 under festliga former med socialistpartiets generalsekreterare Erich Honecker som hedersgäst. Detta manuellt tillverkade chip kostade 500 mark, medan ett liknande chip var 100 gånger billigare i Väst.

När muren föll var östblocket praktiskt taget i konkurs. Medellivslängden började sjunka i alla Comeconländer redan på 1970-talet. Nedsmutsningen av luft, vatten och åkermark var oroväckande.

Antropocen är här

Dessa erfarenheter visar att ett samhälle inte kan fungera om det inte fortsätter att kontinuerligt satsa på att förbättra existerande teknologier och utveckla nya. Marxismen betonade forskning och utveckling som viktiga produktivkrafter i det socialistiska samhället. Men omsättningen stupade på en forskningspolitik som begränsade frihet och mobilitet.

Det finns naturligtvis exempel på detta problem ocksä i västvärlden. Typisk är antibiotikaresistensen. Läkemedelsindustrin trodde sig ha löst problemet, och insåg för sent att de antibiotika som hade varit effektiva, småningom inte mera bet på bakterier som hade muterat och förändrat sina egenskaper.

Detta visar hur dynamiska interaktionerna mellan natur och mänska är. Det mest graverande problem vi har ställt till med är naturligtvis den globala ekologiska krisen. Vi har inträtt i ett nytt tidevarv, antropocen, där det är människan själv som orsakar problemen. Det är vi som driver utvecklingen av vår planet i fel riktning. Vi måste tänka om och länka in vår livsföring i mera hållbara banor. Det betyder också att vi måste acceptera att vårt samhälle tvingas till ständig innovation.

Omställningen till nya teknologier fordrar en kraftansträngning som realsocialismen inte mäktade med.

Det oaktat hade socialismen kvaliteter som saknas i kapitalismen. Alla hade arbete. Det fanns mat åt alla. Kulturen stöddes. Det betydde trygghet för gemene man och kvinna. De som i dag hänger sig åt DDR-nostalgi är inte helt ute och cyklar. Men de som ville mera frihet och rörlighet hade svårt att komma till rätta i det repressiva realsocialistiska samhället. Den enorma våg av östtyskar som lämnade landet när muren öppnades, åskådliggjorde tudelningen av samhället.

Kapitalismens återvändsgränd

Kapitalismen är socialismens motpol. Enligt marxismens obönhörliga dialektik skulle kapitalismen gå under och socialismen ta över. Men så blev det inte. I stället proklamerade Francis Fukuyama att historien var slut när muren föll. Den liberala kapitalismens segertåg var oundvikligt.

Det var förstås en aning naivt.

I och med Donald Trumps val till president i USA, börjar Amerikas liberala intellektuella nu förstå att landet är hopplöst tudelat. Denna tudelning befrämjas av ett skolsystem som inte mera fungerar. Ojämlikheten har blivit ett allvarligt amerikanskt dilemma.

Kapitalismen karakteriseras ännu idag av samma problem som ledde till Marx och Engels marxistiska dialektik. Den drivs av profitbegär och den ackumulerar mervärde genom att exploatera billig arbetskraft. I de västliga industristaterna har den tämjts av fackföreningarna och socialdemokratin. Perioden efter andra världskriget var förebildlig. Återuppbyggnaden efter all förödelse ledde till ett enormt uppsving. För att täcka behovet av arbetskraft steg lönerna successivt. En tid rådde till och med full sysselsättning. Produktionen av olika konsumtionsartiklar kom i gång och inledde slit-och-släng-ekonomin som vi fortfarande är offer för. Därmed kunde kapitalismens profitbegär länge täckas.

Men på 1970-talet började nyliberalismens segertåg. Lönerna för den arbetande befolkningen skulle sänkas och skatterna för de rika likaså. Denna neoliberala kapitalism har lett till en ojämlikhet världen runt som har förödande verkningar. Idag äger de 8 rikaste personerna i världen lika mycket som den fattigare halva delen av jordens befolkning. Den rikaste 1-procenten har en förmögenhet som motsvarar det som de övriga 99 procent äger. Denna ojämlikhet har enbart negativa verkningar.

Välfärden stryps

Trots att den globala kapitalismen har lett till en ökad ojämlikhet och alarmerande polarisering, har globaliseringen av industriproduktionen också haft positiva sidor. Den har otvivelaktigt medfört ökat välstånd. Idag lever ungefär en miljard mänskor på samma nivå som medelklassen i västvärlden. Antalet fattiga i världen har halverats, och en allt större del av befolkningen är medelklass.

Avigsidan i denna positiva utveckling är givetvis att ökat välstånd betyder ökad konsumtion, vilket oundvikligt tär på naturresurserna.

Minst lika krasst är att kapitalismen har uppfunnit nya asociala sätt att kreera rikedom. Varje dag cirkulerar 5 000 miljarder dollar runt världen i tvivelaktiga transaktioner som de flesta inte förstår ett dyft av.

En annan avigsida av den nyliberala ekonomin är att den strävar till att strypa den offentliga sektorn för att spara skattemedel. ”Small is beautiful” är devisen. Storbritannien med Margaret Thatcher och Tony Blair i spetsen var förespråkare och föregångare. Också Sverige och Finland trodde, och tror ännu, på dessa illusoriska lockrop och fortsätter att minska på socialutgifterna. Om företag tar över välfärdstjänster som vård, skola och omsorg betyder det att verksamheten tvingas att vara lönsam. Det är svårt att kombinera mervärde med mänsklig kvalitet i denna sektor.

Kapitalismens fördelar

Det oaktat har kapitalismen också klara fördelar. Framförallt får kreativitet och innovation mera spelrum. Vad vore USA utan sitt skikt av pionjärer, forskare, uppfinnare och företagare? Kapitalismen vitaliseras av alla de olika initiativ som uppstår i liberala demokratier. Startups och nya företag är drivkrafter som leder till nya teknologier och arbetsplatser. Det är denna innovativa kraft som har gjort den kapitalistiska marknadsekonomin så motståndskraftig att den lyckats hålla sig vid liv trots alla problem.

Men nu är det tid att tänka om. Också de kapitalistiska demokratierna kommer att gå under om vi fortsätter rovdriften av planetens resurser. Därutöver håller ojämlikheten redan på att förändra världen. Trump, Brexit, Wilders, Le Pen, Orban, Kaczynski, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna är symptom på misären.

Lösning från fysiken

Mitt förslag är en samhällsmodell som har element av både socialism och kapitalism. Modellen är inspirerad av Niels Bohrs komplementarism. Bohr löste ett av kvantfysikens viktigaste problem med att införa komplementaritetsprincipen för att förklara hur ljuset eller elektroner kunde uppträda både som vågrörelser och som partiklar. Bohr utvidgade sin fysikaliska teori till en allmängiltig princip. Överallt såg han exempel på komplementaritet, till exempel i fri vilja och kausalitet. Det var inte fråga om ”antingen eller” som hans landsman Søren Kierkegaard blev berömd för utan ”både och”. Det är ingen tillfällighet att yin- och yang-symbolerna finns inristade på Bohrs gravsten. Bohrs medarbetare karakteriserade hans filosofiska tänkande som ”kaotisk klarsyn”, och det ligger något i det.

Nu åberopar jag komplementaritetsprincipen för att ställa upp en samhällsmodell med två sektorer, en mera kapitalistisk – driftssektorn – och en mera socialistisk – folkhemssektorn. Det finns naturligtvis också välprövade exempel på modeller där kapitalism och socialism smälter samman, till exempel i det svenska folkhemmet eller i den tyska sociala marknadsekonomin.  Den modell som jag beskriver bärs upp av två komplementära delar där olika organisationsprinciper är förhärskande, en helt ny lösning.

Folkhemssektorn

Den sociala sektorn bygger på basinkomst. Jag pläderar för en basinkomst inom denna sektor som ligger mellan 600 och 700 euro. Viktigt för modellen är att den sociala sektorn fungerar som stimulans för ett samhälle som söker nya vägar för att bättre sörja för sina medborgares välfärd. Många vill bort från den nyliberala privatiseringsvågen, som har haft en förödande inverkan på de sociala tjänsternas kvalitet. Samhället behöver fler som ägnar sig åt barnavård, åldringsvård, stöd för skolundervisningen, vård av handikappade och sjuka och omsorg av ensamma.

Man kunde också kalla den sociala sektorn för folkhemssektorn.

Trots den nordiska välfärdsmodellens problem var välfärden, jämlikheten och tryggheten i folkhemmet, när det var som bäst, en succéhistoria. Därför är termen ännu idag attraktiv.

Viktigt är att basinkomsten stimulerar till nya aktiviteter som vårt samhälle behöver och kan betala för. Nya småföretag grundas i folkhemssektorn, som prövar ut nya vägar för att göra framförallt omsorgssektorn mera mänskovänlig. Dessa nya småföretag bör få tillräckligt betalt för sina tjänster så basinkomsttagarnas löner kan toppas upp. På grund av att verksamheten i dessa nya företag är subventionerad genom basinkomsten, har de chanser att klara sig.

Men också andra sektorer bör stimuleras:

  • Folkhemssektorn bör motverka fetmaepidemin i Väst genom inskränkningar i livsmedelsindustrin och en satsning på en lokal och småskalig produktion av hälsosamma råvaror.
  • Low-tech-teknologi som är hållbar, hälsosam och miljösnål bör uppmuntras.
  • Nedskräpningen och resursslöseriet måste upphöra, och en cirkulär ekonomi tas till heders. Plastkassar och plastförpackningar bör förbjudas, och återvinning prioriteras.
  • Folkhemssektorn kunde utveckla en ny småskalig ekonomi som producerar produkter för ett hållbart samhälle. Den subventioneras med basinkomsten. När produktionen blir storskalig, flyttas företaget in i kapitalistsektorn. De två sektorerna skulle ha olika lagstiftning.
  • Var människas konstnärliga och kulturella talang bör stimuleras och uppmuntras. Livet i folkhemssektorn kan bli fyllt av innehåll med basinkomsten som stöd.
  •  största allmänhet behöver vårt samhälle bättre och mera framtidsbetonad skol- och högskoleutbildning. Komplementärmodellen kunde inspirera nya läroplaner som stärker förståelsen för betydelsen av innovation, kultur och hållbara lösningar för vårt samhälle.

Kapitalismsektorn

Den kapitalistiska sektorn i komplementärsamhället skulle till att börja med fortsätta att fungera som idag. Den är ansvarig för industrin, utrikeshandeln och för alla internationella fördrag som Finland har etablerat. Finland skulle förbli medlem av EU och euroområdet. En förhöjning av skatterna för dem som har det bättre ställt blir nödvändig för hjälpa till att finansiera folkhemssektorn. Var inkomstgränsen mellan de två sektorerna ska dras, blir en viktig fråga. Det är inte meningen att basinkomsten ska subventionera industrier och företag i den kapitalistiska sektorn. Det är den nya ekonomin i folkhemssektorn som behöver stimuleras.

  • Möjlighet till basinkomst ger arbetstagaren skydd för missbruk. Den som anser sig bli utnyttjad i kapitalismsektorn, kan frivilligt ta avsked utan att hamna i blåsväder. Andra inkomsttagare i kapitalismsektorn kan också besluta sig för att hoppa av och sluta sig till basinkomstagama.
  • Robotiseringen och digitaliseringen av arbetslivet är det ingen idé att kämpa emot. Vi behöver dock ny lagstiftning för att garantera att välfärdssamhället får ta del av de produktionsvinster som uppstår i och med effektiveringen av arbetet, då arbetsplatser försvinner. Ett alternativ är en robotskatt.
  • Samhället måste ständigt förnya sig. Nya innovationer och uppfinningar bör bidra till att energiförbrukningen såväl i hemmet som i lantbruket, industrin och transportsektorn minskar och förnybara energikällor prioriteras. Konsumtionshysterin måste stävjas genom hållbara och miljövänliga produkter.
  • Kapitalismsektorn ska ansvara för att komplementärsamhället kan finansieras. Den måste fungera som drivfjäder och motor för ekonomin. Därför kallar jag också kapitalismsektorn för driftsektorn. Den fortsätter med att producera varor för både hemma- och världsmarknaden men den måste också bli en drivmotor för innovationer som behövs för att bygga upp ett hållbarare samhälle. Både folkhemssektorn och driftsektorn arbetar parallellt på en omställning i denna riktning.
  • Finland och världen behöver nya lösningar för att komma bort från både cheap labour och cheap nature. Det är bara en tidsfråga innan vi når avgrundens brant.

Framåt!

Weiter so är inte längre möjligt. Vi kan inte luta oss tillbaka och fortsätta som om allt vore i ordning. Nu måste vi agera. Mitt komplementärsamhälle är ett lösningsförslag.

Komplementärmodellen bygger på förtroende. Världen är så korrumperad idag att de få länder där etiska normer ännu gäller i politiken, måste gå i spetsen för förändringarna. Norden hör till denna privilegierade del. Detta ”adelskap” förpliktar! Vi behöver nya meningsfulla utmaningar som kan fascinera de unga. Det behövs en våg av entusiasm för att generera stöd för nya lösningar. Tudelningen av samhället är redan ett faktum. Men den fattigare delen behandlas så styvmoderligt att Trump, Brexit, LePen, Sverigedemokrater och andra populister hotar att välta världsordningen. Vi måste handla om vi vill undvika krig och förödelse. Vill vi tillbaka till det tjugonde århundradets katastrofer? Komplementärsamhället kan erbjuda en lösning av en rad orsaker:

Drift- och folkhemssektorerna uppfyller de krav som måste tillfredsställas för att bemästra de problem som vi står inför. De kan generera både innovation och garantera trygghet.

Vi behöver ingen revolution att förverkliga komplementärsamhället. Det medför en radikal förändring men reformen kan realiseras stegvis.

Den nya folkhemssektorn bereder vägen för en hållbarare och sundare livsstil.

Alternativa valutor stabiliserar vårt finanssystem och stimulerar den nya ekonomin i folkhemssektorn.

Basinkomsten som har diskuterats i åratal kommer äntligen till sin rätt.

Drift- och folkhemsmodellen är både internationell och nationell, både europeisk och regional.

Til syvende og sidst, ”ge och ta-principen” binder ihop driftssektorn med folkhemmet. Vi avstår från debatten om för eller emot utan medger att de två samhällsformer som har konkurrerat med varandra i närmare tvåhundra år, båda innehåller positiva element som tyglas för att driva komplementärsamhället.

Hur ska det nya samhället realiseras? Precis som i Frankrike, behöver Finland ett nytt parti. Detta parti kunde redan från början vara företrätt i alla nordiska länder. Alla existerande partier har barlast som borde kastas överbord. Men utmaningen vi står inför är enorm. Den kända brittiska vetenskapsmannen Peter Medawar formulerade det så: The Art of the Soluble. Det gäller att finna lösningar för samhällspolitiken.

Text Kai Simons
Illustration Karstein Volle

Basinkomsten – reviderad

Kritiken mot basinkomsten ska tas på allvar, skriver Jan Otto Andersson, som själv var en av de första förespråkarna för modellen i Finland. En lösning på samhällets resursfördelning ser han som en dualmodell med en garanterad basinkomst och en delaktighetspenning.

Vänsterns idealsamhälle finns beskrivet i olika versioner. I News from Nowhwere (1890) vaknar William Morris upp förflyttad hundra år framåt i tiden. Han befinner sig i ett efterrevolutionärt rödgrönt London, fyllt av människor som är kreativa och aktiva. De trivs med och är stolta över det de arbetar med. Morris formulerade sin framtidsdröm som en kritik av den omåttligt populära skriften Looking Backward: 2000–1887 av den amerikanska journalisten Edward Bellamy.

Bellamys alter ego vaknade upp i en helt annan socialistisk utopi, där ekonomin byggde på storskalighet och högteknologi. Samhället styrdes demokratiskt med hjälp av avancerad samhällsplanering och en nationaliserad egendom. Arbetstiden var kort och varorna levererades på ett internetliknande sätt. Allt betalades med ”kreditkort”. Var som helst kunde man lyssna på predikningar och musik genom ”kabeltelefoni”.  För Morris var Bellamys utopi alltför centralstyrd och beroende av storindustriell organisering.

Det har rått en ständig spänning inom vänstern mellan dessa två visioner. Norden År 2030 som sammanställdes av Henrik Wahlforss och Leif O. Pehrson (1982) påminner i sitt upplägg om Morris roman, men var gjord i form av intervjuer och fotografier från ett efterrevolutionärt rödgrönt och förenat Norden. Publikationen var ett av svaren på den kris för det fordistiska masskonsumtionssamhälle som började bli allt tydligare. Men utan denna massproduktion hade varken det sovjetiska eller socialdemokratiska samhällsbygget varit tänkbara.

Med hjälp av Marx och Gorz försökte jag behandla denna spänning i boken Vänsterframtid, som gavs ut av Folkets bildningsförbund 1988. Ett kapitel ägnades Marx framtidsvision i dagens Norden. Min konklusion var att förutsättningarna för en ganska direkt övergång till genuin kommunism i Marx mening redan fanns i de nordiska länderna. Det gällde att kombinera en dualekonomi bestående av en ”nödvändig sektor” och en ”fri sektor”. Ett viktigt medel var en medborgarinkomst.

Vänsterns svar på den fordistiska kapitalismens kris blev emellertid alltför lamt. Hegemonin flyttades över på en nyliberal globaliseringsideologi, som nästan helt undanträngde traditionella vänsteridéer.

Hur mildra osäkerheten?

”Det enda säkra är att allting är osäkert”. Denna välkända, lite motsägelsefulla, sentens passar väl in på dagens ekonomi och arbetsliv. Åtminstone upplever en växande del av medelklassen det så. I boken Keskiluokan nosu, lasku ja pelot (Medelklassens uppgång, nedgång och rädslor) beskriver socialhistorikern Juha Siltala hur den individfokuserade konkurrensen lett till en allt större oro för att ramla ner i den nya underklassen: prekariatet. Men vi kan försöka följa den amerikanske matematikern John Allen Paulos visdomsord: ”Ovissheten är det enda vi kan vara säkra på, och att veta hur man lever med ovisshet är det enda säkra.”

Till allra först måste vi vara på det klara med att polariseringen är en följd av den djupa ekonomiska integrationen i samband med den snabba utvecklingen av nya teknologier. Det är fel att tro att vi inte kan göra något åt de här megatrenderna. Vi kan påverka både globaliseringens och den teknologiska utvecklingens karaktär, men för det krävs det medvetna politiska val. Om vi bara låter utvecklingen ha sin gång kommer de demokratiska institutionerna att bli allt svagare och populistiska, ofta protofascistiska, rörelser att förstärkas ytterligare.

Det är det okontrollerade kapitalflödet som utgör det viktigaste hotet. Det undergräver solidariteten, skattemoralen och demokratin. De klassiska teorier som visade på frihandelns positiva möjligheter antog att kapitalet var bundet till nationerna eller att staterna kunde kontrollera in- och utflödet av kapital. Vi måste våga införa skatter på kapitaltransaktioner, ändra sättet på vilket transnationella företag beskattas och använda diskriminerande tullar mot stater som inte tillåter fria fackföreningar eller som i konkurrenssyfte inte samarbetar mot miljöförstöringen. Likasinnade länder måste samarbeta för att åstadkomma en så global förmögenhetsbeskattning som möjligt.

Mättad doktorsmarknad

Genom lagstiftning, beskattning, forskning och omläggning av infrastrukturen kan innovationerna riktas så att de stärker det gemensamma sociala och ekologiska kapitalet. Företagsekonomisk effektivitet och BNP-tillväxt får inte längre vara de avgörande ledstjärnorna.

En sak som alla verkar att vara överens om är att alla borde få en bra utbildning. Det bästa som hänt under det självständiga Finlands hundra år har gällt utbildningen. Införandet av den allmänna läroplikten 1921. Genomförandet av grundskolan under 1970-talet. Den kostnadsfria utbildningen ända upp till universitetsnivån. Tack vare de här satsningarna har det skett en social utjämning som är av historiska mått. Vi ska givetvis fortsätta med den här politiken, men risken att den inte längre leder till en större social rörlighet har ökat. När mängden årligen utexaminerade doktorer är högre än antalet som blev studenter för hundra år sedan har vi nått ett läge då inte ens en hög examen kan garantera en varaktig anställning eller en trygg ekonomi. Vi konkurrerar med varandra på ett allt kostsammare sätt under en allt längre tid.

Vi är också rätt överens om att alla som vill bör ges möjligheten till någon form av arbetsinsats – om inte på annat sätt så med samhällets hjälp. Det vi inte kan enas om är hur mycket en sådan garanti får kosta. Ska alla faktiskt få en lön som är tillräcklig att leva på? Är det förnuftigt att sätta folk i arbeten som de inte är lämpade för eller som de själva inte uppskattar? Ett förslag som framförts är att göra det möjligt att ersätta arbetslöshetsstödet med en ”delaktighetsinkomst”; du får behålla stödet bara du gör något som samhället uppfattar som nyttigt. Idén kombinerar en ekonomisk minimitrygghet med de enskildas behov av aktivitet och uppskattning. Kritikerna ängslar sig emellertid för att förslaget kommer att leda till mera övervakning och mera press på de arbetslösa.

Delaktighetspeng

”Den andra maskinåldern” tvingar allt flera att bli ett slags företagare – till exempel frilansare – i stället för anställda med en regelbunden lön och reglerade arbetsförhållanden. Den som saknar ett grundkapital och en tillräcklig självtillit har svårt att utsätta sig för de risker entreprenörskapet innebär. De sociala försäkringssystemen är inte anpassade för att möta riskerna som egenföretagare. En företagare kan inte få utkomststöd eller arbetslöshetspeng förrän hen lagt ner sitt företag och realiserat sin förmögenhet. Det är uppenbart att det behövs en social trygghetsreform som också passar entreprenörerna. Problemet är svårlöst eftersom rollerna som anställd och företagare i praktiken blivit allt mer överlappande; den anställda bär allt oftare en del av företagsriskerna medan frilansarna också kan vara visstidsanställda. I den här situationen borde det antingen ske en kraftig utjämning av förmögenheterna, så att alla kan räkna med en pålitlig kapitalavkastning, eller fås till stånd en basinkomst.

Det nyligen startade experimentet med en ovillkorlig basinkomst – även om det är alltför begränsat och inte anpassat för att kunna gälla hela samhället – är därför en välkommen gåva till hundraåringen. Allt oftare, i både rika och fattiga länder, bland forskare, politiker, finanstoppar och allmänheten, har det vuxit fram en känsla av att en basinkomst kunde vara ett svar på de nya utmaningarna. Alla borde ha rätt till en andel av den enorma avkastning som naturen, förfäderna, vetenskapen och den nya briljanta teknologin gett oss. Vi ska visserligen använda en betydande del av denna avkastning för investeringar för framtiden – för utbildning, infrastruktur, miljösatsningar och andra samhällsfunktioner – men en ungefär lika stor del borde ges medborgarna i form av en social dividend eller basinkomst, så att de kan planera sina liv på längre sikt: studera, lönearbeta, bedriva företagsverksamhet, förkovra sig i någon specialitet eller arbeta i hemmet eller för en förening.

För dyrt?

Den viktigaste kritiken mot en ovillkorlig basinkomst är att den blir för dyr om den ska ge en tillräcklig ekonomisk trygghet. Politisk realism talar därför för att den borde vara ganska låg – lägre än grundpensionen. En annan form av kritik gäller risken för att de arbetslösa lämnas utanför, att de inte uppmuntras att delta i arbetslivet och samhällslivet. Rädslan för detta är ofta överdriven, men bör ändå tas på allvar. En möjlighet är att komplettera basinkomsten med en delaktighetsinkomst. Det skulle kombinera ekonomisk minimitrygghet med självvalda aktiviteter som samhället ger värde och respekt. I SDP:s ungdomsorganisation Demarinuorets ”yleisturva”-modell finns en ”takuutulo” (garanterad inkomst) i form av en negativ inkomstskatt och en ”aktiivitulo” (aktiv inkomst) i form av en delaktighetsinkomst. Den kan därför, tillsammans med andra konkreta basinkomstförslag, bli en bra utgångspunkt för fortsatta diskussioner och försök. Finland kan bli först med att få till stånd en århundradets reform av samma dignitet som den allmänna rösträtten och grundskolan.

Jan Otto Andersson

Ombord på Titanic

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
En stor bild av den sjunkande Titanic hängde länge i Finska Notisbyråns redaktion. Katastrofen 1912 var en av världshistoriens största nyhetshändelser. Den är också sprängfylld av symbolik.

Det kan vara orsaken till att museet Titanic Belfast för ett år sedan blev Europas mest besökta turistattraktion, före Eiffeltornet, Akropolis och la Sagrada Familia. Över tre och en halv miljoner besökare har betalat inträdesbiljett sedan öppningen 2012. Museet berättar inte bara om lyxfartygets undergång, utan även om en period av våldsam industrialisering under flera årtionden. Det var, för att citera Jan Olof ”Jolo” Olsson, ”en produkt av framstegsgtrons och ingenjörsoptimismens förkrigsår”.

Befolkningen i den nordirländska små staden Belfast växte i takt med industrin. Enligt min guidebok hade staden år 1900 ”samlat tillräckligt slum, rök, linspinnerier, viktoriansk arkitektur och sociala teoretiker för vara mera brittisk än irländsk”. Där fanns också skeppsbyggeriet Harlan and Wolff med 35 000 arbetare som stolt producerade den osänkbara, lyxiga Titanic.

Helsingfors upplevde samtidigt något liknande. Invånarantalet tredubblades på tre årtionden. Fabrikerna, järnvägen och Sörnäs hamn behövde arbetare. Befolkningen norr om Långa bron ökade från omkring 1 000 personer år 1870 till 40 000 år 1910. Fredriksbergs (numera Böle) slum liknade Belfasts, med koleraepidemier och allt.

I dag hotas både Belfast och Titanicmuseet av Brexit. Beslutet om Brexit baserades på känslor, inte på fakta, vilket enligt Jochen Bittner i Die Zeit är en påminnelse om Titanics öde. Fartyget byggdes med rationalitet och var resultatet av åratal av hårt arbete. Men det var känslorna, lusten till makt och snabbhet hos några få som förintade det inom loppet av några minuter.

Till tidsandan hörde att det var lyxpassagerarnas tragedier som slogs upp i pressen. Först tiotals år senare berättade Walter Lord om de många emigrantpassagerarnas öden. Resenärerna i fjärde klass visste inte var livbåtarna fanns, de var apatiska, kunde inte engelska och satt fogligt och väntade i matsalar och korridorer tills det var för sent. Ingen av överlevarna från fjärde klass intervjuades, och det skrevs mera om sjunkna smycken än om om spillda emigrantliv.

”Det var verkligen på ett sätt en epok som sjönk med Titanic” skrev Jan Olof Olsson år 1956. Månne det? Jolo skrev under inflytandet av efterkrigstidens framtidstro och Sveriges folkhem. Hur är det med dagens emigranter som drunknar i Medelhavet? Skiljer sig världen i dag från hur den såg ut för hundra år sedan?

Något år efter Titanics undergång skrev journalisten Guss Mattson i en bok om världsläget att upprustningen och anspänningen inte kunde fortgå utan utlopp. Han hoppades att det skulle komma snart, så att man sedan kunde börja bygga upp på nytt. I president Mauno Koivistos dödsannons citerades hans egna ord:

Om vi inte med säkerhet vet
hur det kommer att gå,
kan vi anta
att allt går bra.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist