Kategoriarkiv: Samhälle

Journalister lever farligt i Ryssland – bättre ställt i Baltikum

Det stort uppmärksammade iscensatta mordet på den ryska journalisten Arkadij Babtjenko i slutet av maj satte på nytt strålkastarna på journalisters säkerhet i Ryssland med närområden.

Den ukrainska säkerhetstjänstens operation och den dramatiska presskonferensen där det avsöljades att Babtjenko lever inträffade samtidigt som en internationell konferens om yttrandefrihet, Speaking is Silver, ordnades på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. Konferensens fokus var på pressfriheten i Ryssland, Ukraina och Baltikum.

Först lite siffror: i Ryssland har 5 journalister fängslats år 2018, i Ukraina tre stycken. Under åren 2008–2018 har 11 journalister dödats i Ryssland och 11 i Ukraina, detta enligt organisationen Comittee to Protect Journalists.  På den ryska tidningen Novaya Gazetas redaktion hänger sju porträtt på journalister som mördats medan de jobbat för tidningen.

Organisationen Reportrar utan gränser ger varje år ut en lista på hur det är ställt med pressfriheten i 180 av världens länder. Estland ligger på 12:e plats, Lettland på 24:e plats, Litauen på 36:e plats, Ukraina på 101:e plats och Ryssland på 146:e plats.

Journalisten och politikern Sanita Jemberga som jobbar med grävande journalistik på den icke-vinstdrivande organisationen Re:Baltica säger att pressfriheten i Baltikum hela tiden blir bättre.

– I Lettland är medierna fria förutom de dagstidningar som tillhör de lokala oligarkerna. De är fria att skriva om vad som helst förutom oligarkerna. Jag tror inte att det handlar om att oligarkerna mutar dem men istället har de chefredaktörer som säger åt journalisterna vad de får och inte får skriva.

– Sovjets propagandamaskin försvann egentligen aldrig, säger Jemberga.

Det fanns en kort tid på 1990-talet då rysk tv var väldigt galen och modig. Sedan när Vladimir Putin tog över makten blev tv-politiken som under Sovjet-tiden igen, man bara kallade det för Ryssland.

Många ryska medier har tvingats flytta och flera journalister har flytt landet, för att slippa förföljelse. Meduza, som är en rysk nyhetswebbsida, flyttade sin verksamhet till Lettland för att undgå den ryska statens kontroll och minska risken för att journalisterna fängslas eller utsätts för hot.

Mark Teramae på Alexandersinstitutet i Helsingfors har forskat i det ukrainska medieklimatet.

– Precis som i Ryssland är tv det största mediet. Också i Ukraina styrs tv:n av staten, säger han.

Han tillägger att det som rapporteras och hur det rapporteras skiljer sig beroende på var i landet man är. Förutom de statliga tv-bolagen finns det andra mediebolag som inte ägs av staten. Enligt Teramae är de medierna dock inte alltid särskilt pålitliga.

– Det beror på vem som finansierar just den redaktionen. Ibland kan jag läsa något och undra om det faktiskt kan vara sant – och då är det antagligen inte det. Jag har många vänner och kolleger i Ukraina. När jag frågar dem om pålitligheten svarar de att man måste vara försiktig med vad man skriver. I värsta fall blir man av med jobbet.

Teramae menar att ingen bryr sig om vad som publiceras om kultur och musik. Särskilt inte på nätet, det är bara om det blir politiskt som reportern får se sig över axeln.

text & foto Tony Pohjolainen

Jakobstad vill bli fristad

Helsingfors blir i år som första stad i Finland en del av det internationella nätverket ICORN som verkar för att ge skydd åt förföljda författare, musiker och konstnärer. Mycket talar för att Jakobstad följer i spåren.

ICORN, The International Cities of Refuge Network, är en fristående organisation med över 60 medlemsstäder och -regioner i Europa och Nordamerika. Verksamheten har funnits sedan 2006 och syftet är att erbjuda förföljda kulturutövare fristad under två år.

I Sverige är ett 20-tal städer och regioner medlemmar. Finland har hittills varit utan representation i nätverket, även om arbetet med att skapa fristäder har pågått i Helsingfors inom andra ramar under flera år.

Det kommunala projektet Kulturell Mångfald i Jakobstad hade i maj sitt slutseminarium. En av de frågor som projektkoordinator Lisen Sundqvist arbetat med är den om att låta Jakobstad bli en del av ICORN. Idén väcktes för två år sedan av författarna Lars Sund och Philip Teir, och under slutseminariet diskuterades möjligheten bland annat i form av en paneldebatt av en rad gäster. En av dem var Marita Muukkonen, medgrundare till Perpetuum Mobile rf som via Artist at risk erbjuder fristäder i Helsingfors och många andra platser i Europa. Sedan 2014 har gäster regelbundet bott på Sveaborg med stöd av kulturförvaltningen i Helsingfors. 

– Det har gått till så att vi anställt våra gäster med minimi-inkomst under ett år, säger Muukkonen.

Hon gläds åt att Helsingfors blir en del av ICORN. Det är resultatet av långt arbete.

– Tjänstemännen sa först nej. Men politikerna har förstått att det ger något till Helsingfors som stad att vara en del av det här, säger hon.

Man får åbäka sig en del

På plats fanns även Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige, för att berätta om vad det i praktiken innebär att erbjuda fristad. Kostnaderna får respektive kommun stå för och hur mycket man lägger är varierande.

– Men det handlar om mellan 350 000 och 500 000 kronor per år (ca 35 000-50 000 euro, red.anm) för exempelvis boende, bredband, resor och en koordinator.

Verksamheten sker utan statlig inblandning och kan vara svår att infoga i en kommunal, byråkratisk struktur.

– Det går, men man får åbäka sig en del. Det har beskrivits som att få in en elefant i ett exceldokument.

Det viktigaste att minnas är att det här inte kan jämföras med ett konstnärsresidens eller ett vistelsestipendium.

– Man erbjuder inte ett residens utan i första hand en trygg plats. Fristadskonstnären får göra vad hen vill och måste inte nödvändigtvis jobba, säger Hansson.

– Men de som kommer är ofta i en uppbyggnadsfas av sin karriär och behöver lugn för att komma vidare. Sedan händer det alltid saker när man har en kulturutövare på plats. Exempelvis var Ramy Essam från Egypten (”The voice of Tahrir”) i Helsingfors som fristadsmusiker och när han släpper ett nytt album är finländska musiker med på det. Gästerna gör också avtryck på olika sätt, som genom att delta i den allmänna debatten. När den syriske filmskaparen Issa Touma från Aleppo var här ville folk prata om vad som händer i Syrien, men han riktade lika gärna blicken hitåt och påpekade att vi i Finland har en högerregering som verkar skära ner på i princip allting, säger Muukkonen.

Karin Hansson ger också ett exempel från Malmö där Parvin Ardalan från Iran var fristadsförfattare 2010-12.

– Efter det initierade hon ett projekt, Women making history, för att berätta om invandrarkvinnor under 100 år i staden. Det resulterade bland annat i boken Women making herstory.

Moderatorn Jeanette Östman, Marita Muukkonen från Perpetuum Mobile rf och Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige.

Kostnaderna inte ett problem

En av debattens åhörare frågar om man med en enda mening kan motivera att Jakobstad borde gå med i ICORN med tanke på att politiker sällan har tid att lyssna på långa förklaringar och ofta vill veta vad som är mervärdet. Panelen menar att man som politiker måste hitta svaret på det inom sig själv, att det handlar om humanitet och att det inte går att sälja.

– Vi måste välja att hjälpa, om inte den viljan finns inom politiken, vad finns då där? Frågar sig Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN som tillsammans med bland andra Finlands konstnärs- och musikerförbund är del av Artist at risk-arbetet i Helsingfors.

För Kulturell Mångfalds projektkoordinator Lisen Sundqvist var det delvis denna fråga som fick henne att också engagera sig politiskt. Sedan kommunalvalet förra året representerar hon Vänsterförbundet i kommunpolitiken.

– Jag tänkte att man borde kunna få det här att hända genom politiskt arbete. I mina ögon är Jakobstad en perfekt stad att vara värd för någon i behov av det. Vi har ett starkt teater- och musikliv och för att vara i Finland ett bra flyktingarbete. En enda person kan göra stor skillnad när hen berättar om sina erfarenheter. Förhoppningsvis kan det fungera som ögonöppnare. Folk från andra platser i världen blir ofta ansiktslösa och osynliga för allmänheten, säger hon.

I Jakobstad har frågan behandlats i politiska nämnder och tidsplanen är att staden ska ansöka om medlemsskap i ICORN i början av 2019. Panelisterna tror att det är en attitydfråga om tankarna blir verklighet. Kostnaderna borde inte vara ett problem.

– Politikerna är positiva. Det känns som att vi börjar förstå strukturerna och verkligen tro på det här. Även om Jakobstad blir fristaden tror jag att vi måste samarbeta regionalt om det här, säger Maria-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad.

– Som jag ser det vore det naturligt. Det finns en egen själ och en humanitet i den här trakten. Nu är det nästan 40 år sedan jag bodde i Nykarleby, men ju längre tiden går desto mer ser jag mig själv som just Nykarlebybo, säger Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.

På översta bilden  Baran Caginli, kurdisk artist at risk-konstnär I Helsingfors, Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN, Marja-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad och Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.

Text & Foto Pär Jonasson

  

  

Blir arkiven och museerna i kläm när data ska skyddas?

Kan arkiv, museer och biblioteken bli lidande när den nationella dataskyddslagen godkänns?  Allt hänger på hur riksdagen tolkar begreppen känsliga personuppgifter och det allmänna intresset.

Få kan väl ha missat störtfloden av nyheter och e-postmeddelanden om GDPR, EU:s nya dataskyddsförordning som trädde i kraft den 25 maj. De flesta blev väl till slut dödströtta på att få höra om alla företag som uppdaterat sin integritetspolicy.

Men medan många kan unna sig att avfärda GDPR (se faktaruta) utan att ägna dess verkliga innebörd desto mer uppmärksamhet handlar det om en omfattande och betydande omställning för alla dem som hanterar personuppgifter. Medan förordningen redan trätt i kraft när du läser denna text har inte den uppdaterade nationella dataskyddslagstiftningen för Finland ännu blivit färdigbehandlad, och troligen kommer riksdagen inte att hinna behandla den innan midsommar. Därför är vissa aspekter av den nya lagen fortfarande oviss.

Ursprungligen var det meningen att den nationella dataskyddslagen skulle vara klar och träda i kraft samtidigt som GDPR, men för tillfället är det fortfarande oklart exakt när den kommer att bli av. Att de så kallade känsliga uppgifterna får extra mycket skydd är ju till synes en väldigt positiv sak, men eftersom direktivets utgångsläge är att all hantering av känsliga uppgifter som inte får undantagstillstånd är förbjudet för det med sig orosmoment, speciellt för en viss typ av tjänster.

– Det värsta som kan hända i det här skedet, ur vårt perspektiv, är att lagförslaget godkänns av riksdagen i den form som det nu är, säger Jonas Lång som företräder SLS i ABM-sektorns (arkiv, bibliotek och museer) juridiska nätverk.

Lång avser här att arkiv- och kulturarvsorganisationers förutsättningar att bedriva sin verksamhet i mycket hänger på något som kallas ”allmänt intresse” som utgör den lagliga grunden för att erbjuda material för allmänheten.

– De två mest centrala begreppen, och även de största orosmomenten för oss här är just ”känsliga uppgifter” och ”allmänt intresse”. För det första, för att ta ett banalt exempel, kan vi ju tänka oss ett bröllopsfoto. Där kan man se personerna, deras etniska ursprung i viss utsträckning, deras sexuella läggning med avseende till vilket kön paret är, samt religiös övertygelse om det är i en kyrka. Detta foto innehåller alltså känsliga uppgifter. Om nu inte allmänt intresse specifikt definieras till att innefatta vår verksamhet är det alltså förbjudet att tillgängliggöra detta foto för allmänheten. I och för sig gäller förordningen bara levande personer. Och det hör ju till kulturarvsorganisationers uppgifter att göra det möjligt för folk att ta del av sin kultur och historia, fortsätter Lång.

Inte svårt att fixa

Lång säger ändå att det är rätt osannolikt att lagen inte skulle ändras för att innefatta de ändringar nätverket söker.

– Det är justitieministeriet som beredde det här lagförslaget. Det finns emellertid ett utlåtande av undervisningsministeriet där man lyfter fram dessa frågor och även kommer med ett konkret textförslag till förvaltningsutskottet. Går det igenom skulle den här saken lösa sig.

Enligt Lång är det alltså farligt om formuleringen är alltför vag, men det finns också en risk med att vara alltför tydlig.

– Till exempel hembygdsföreningars verksamhet är ju också viktig, även om de inte alltid är så professionellt skötta. Om definitionen på allmänt intresse blir alltför snäv kan de också falla utanför i så fall.

Hur reagerar du om förslaget klubbas igenom i den nuvarande formen?

– Jag tycker det vore fullständigt absurt, men i så fall får vi väl bara lobba för en ändring. Vi får se hur det blir bara utskottet ger sitt betänkande.

Text Felix Fortelius
Foto Väinö Kannisto 

Fängslande ord i Palestinas sociala medier

Närmare 500 personer i Israel och Palestina har blivit fängslade bara för att de uppdaterat sin status på sociala medier. Om det berättade utställningen Facebook Arrests som kunde ses i Helsingfors i sam-band med festivalen Världen i byn.

25 år gammal, journalist, aktivist, palestinier. Det är några gemensamma nämnare mellan Ahmad Al-Bazz och Faiz Abu Rmeleh som växte upp på olika sidor av Västbanksmuren. Sedan ett par år är båda aktiva inom kollektivet Activestills. När de ställer ut är det kollektivets namn som pryder bilderna. Delvis för att skydda fotograferna och delvis för att budskapet är viktigare än kreditering.

– Det finns egentligen inte något annat initiativ som gör det vi gör, säger Al-Bazz. Ofta handlar sådana om att skapa dialog, eller så uppmuntrar de till att försöka leva i fridfull samexistens, vilket jag inte helt kan godkänna. Det känns som att normalisera förtryck om man stöder ett sådant initiativ där palestinier måste gå med på att erkänna att de bär en del av skulden. Det är inte så en ockupation funkar. Under apartheidtiden i Sydafrika var det ju inte så att en lösning nåddes då båda sidorna plötsligt gick med på att sluta slåss, utan först när den ena sidan slutade förtrycka den andra tog förtrycket slut, säger han.

Geografiska utmaningar

Inte ens tonåringar skonas från övervakningen på sociala medier. I ett inlägg på Facebook skrev en 16-årig palestinsk tjej ”förlåt mig”. Budskapet var riktat till en jämnårig vän, men övervakarna såg det som ett incitament till våld. Hon blev arresterad och fick ett sociala medier-förbud. Det är ett av många exempel på fall där palestiniernas sociala media-flöden övervakas och tolkas av israeliska myndigheter. Men även israeler övervakas och döms baserat på tveksamma grunder. Al-Bazz berättar också att Activestills har både palestinska och israeliska medlemmar.

– Det viktiga är inte medlemmarnas bakgrund, utan att vi delar samma vision.

Gruppens mångfald kan emellertid också ställa till problem. När medlemmar inte får röra sig fritt i Israel och Palestina gäller det att hitta platser där de flesta kan samlas. För Activestills har mötesplatsen blivit staden Ramallah på Västbanken. Kollektivet har möten var tredje månad och de som inte kan vara på plats deltar via Skype.

Faiz Abu Rmeleh kommer från Östra Jerusalem och har därför ett israeliskt resedokument. För Ahmad Al-Bazz är verkligheten en annan: han får inte ens komma in i Jerusalem. Al-Bazz och Rmeleh hoppas att fler ska få upp ögonen för hur verkligheten i området ser ut.

Har själv blivit arresterad

Även om det är andras fall som står i utställningens fokus har fotograferna också upplevt sin beskärda del av trubbel.

– Jag blev senast arresterad 2015, säger Rmeleh. Jag fotograferade en demonstration i gamla staden i Jerusalem, och blev tillsagd att jag inte fick göra det. Efter att jag blivit gripen förbjöds jag från att vistas i gamla staden i 20 dagar. Problemet var ju att jag var den enda medlemmen av Activestills som var på plats som kunde dokumentera händelserna. Ja, och så bodde jag ju i gamla staden också, så det var ett annat problem. Det är skrämmande och farligt men jag har vant mig.

– Israeler med maskingevär får synas på Instagram men inte stenkastande palestinier, tillägger Al-Bazz.

Activestills 14 medlemmar arbetar oavlönat och på egen tid. Utöver frivilligarbetet är både Al-Bazz och Rmeleh journalister till yrket och får sin inkomst genom traditionellt nyhetsarbete.

Johannes Jauhiainen har arbetat som frivillig människorättsobservatör på Västbanken genom EAPPI:s verksamhet och han är en av hjärnorna bakom initiativet att inbjuda Activestills till Helsingfors.

De frivilliga i programmet tillbringar tre månader på Västbanken i taget och rapporterar brott mot mänskliga rättigheter till bland annat Unicef och FN. Programmet är finansierat och koordinerat av Kyrkans utlandshjälp.

– Egentligen har alla som varit där på plats deltagit i någon utsträckning i ordnandet av utställningen. Det är väldigt tajta nätverk man bildar då man tillsammans får uppleva så mycket under de tre månaderna man är där, så det är lätt att upprätthålla kontakten även efteråt.

Jauhiainen delar fotografernas förhoppningar om att också personer som inte så ofta tänker på konflikten ska få upp ögonen för den i och med utställningen.

– Min erfarenhet som frivillig är att det ofta blir så att ett seminarium eller en workshop ofta bara lockar till sig folk som redan är insatta och delar vår åsikt eller så folk av helt annan åsikt som bara kommit dit för att få säga någon syrlig kommentar på slutet. Därför har vi ordnat den här utställningen på ett sätt där även sådana som inte är så väl insatta eller tidigare särskilt intresserade kan stöta på den.

text & foto Felix Fortelius & Marcus Carlsten

Köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018 för att ta del av Activestills bilder. En lista på återförsäljare finns här

Sex, makt och beröringsångest

Joel Backström
Joel Backström.
Det har talats och skrivits en hel del om #metoo, senast i förra numret av Ny Tid. Men märkligt litet har blivit sagt. Alla är överens om att vittnesmålen blottat en oacceptabelt brutal verklighet, att vi måste se till att diskussionen fortsätter och leder till konkreta åtgärder. Men klargörande analyser av vad problemet egentligen handlar om, vilket naturligtvis är en förutsättning för att faktiskt göra något åt det, lyser mestadels med sin frånvaro. Ta till exempel den destruktiva sammanflätningen av makt och sex. Man kunde ägna hela livet åt att nysta upp den härvan; här blir det bara några korta anmärkningar.

Det som skiljer flirt och genuina sexuella inviter från sexuella trakasserier är att den som trakasserar, paradoxalt nog, inte är sexuellt intresserad av sitt offer. Det handlar inte om att han (om det är en han) åtrår henne (om det är en hon). Istället använder han sexuellt laddad kommunikation som ett maktmedel för att få henne att känna sig obekväm, för att förringa henne och manifestera sitt förmodade övertag över henne. Ofta har det här maktspelet en uppenbar sexuell laddning för förövaren: han njuter av att utöva makt över offret, att se hennes hjälplöshet. Men det sexuella här är ensidigt, det är förövarens privata sexualiserade fantasi som han dramatiserar med offret tvingat in i den roll han bestämt för henne. Vad han inte vill ha är just det som den genuina sexuella inviten frågar efter: ömsesidighet, förtjusning, en åtrå från den andras sida som svarar på ens egen.

I den genuina inviten sätter en människa sig själv på spel genom att öppet visa sin personliga förtjusning i den andra. Trakasserier iscensätts däremot från en avpersonaliserad, kollektiv position. Genomsnittskillen i killgänget som kommenterar tjejen som går förbi skulle aldrig öppna munnen om han stod där ensam. Han är ”en av killarna” som kommenterar ”en av dom (tjejerna)”. Och han utgår från att han inte ska få en förtjust respons av henne; om hon vände sig om och uppskattande kommenterar honom skulle han bli helt ställd. Sexuella trakasserier handlar inte om att skapa kontakt, utan om att upprätta ett avstånd mellan människor, men ett avstånd av det där obehagliga, samtidigt opersonliga och intima slaget som finns där en människa eller grupp ser på en annan som om den andra inte räknades, som om man kunde tala till och om henne, men hon inte fick svara. Offret blir samtidigt utpekat och osynliggjort. Allt förtryck fungerar i grunden enligt denna logik.

Problemet med sexuella trakasserier är alltså inte för mycket, utan för litet åtrå. Mot den bakgrunden är det beklagligt och ironiskt att #metoo förmodligen, i namn av ”nolltolerans” mot sexuella trakasserier, kommer att leda till en mer restriktiv och ängslig inställning till flirt och sexuellt laddad kommunikation överlag. Det visade sig redan i förvirrade manliga kommentarer under kampanjen, i stilen ”Men hur ska man veta vad man får göra nuförtiden? Får man skämta om sex överhuvudtaget längre, eller ens ge en kvinna en komplimang?” Såna kommentarer är förstås totalt idiotiska om tanken är att den stackars mannen inte har en aning om vad kvinnor tycker om hans beteende utan måste få klara förhållningsorder, som en liten pojke som mamma instruerar i hur man tilltalar en dam. Både män och kvinnor vet mycket väl, om de bara vill veta, huruvida avsikten är att uttrycka genuin uppskattning, eller ”komplimangen” i själva verket är ett förtäckt sätt att förringa och förödmjuka. Däremot kan man helt befogat bekymra sig för att samhällsklimatet utvecklas i en hysterisk riktning där också genuina eller harmlösa reaktioner börjar anses socialt oacceptabla. Det ironiska är att sånt ängsligt pryderi i själva verket manifesterar precis samma främlingskap mellan människor, samma beröringsångest, som trakasserierna man tror sig motverka.

Det har ofta sagts att vi måste lära våra pojkar att respektera flickor. Grovt taget: fråga om flickan vill och lämna henne ifred om hon säger nej. Och det är förstås ett minimikrav, men fokuset blir helt fel om man glömmer den positiva sidan av uppgiften: att lära pojkar att våga vara intresserade av flickor, och vice versa. Alltså inte bara intresserade på avstånd, som någon från det ena könslägret som kikar över muren på det andra, utan intresserade som en människa är intresserad av en annan. Könen är fortfarande i våra relativt jämställda länder extremt segregerade på dagis och i skolan: flickor och pojkar leker för sig, och det är bara undantagsvis som en flicka och en pojke är bästisar. Med en sån uppställning är det självklart att flickors och pojkars intresse för varandra kommer att förvrängas av kollektiva och främmandegörande idéer om hur ”dom” på ett både lockande, irriterande och obegripligt sätt är annorlunda än ”vi”. Och lika självklart är att sexuella relationer mellan enskilda ”representanter” från två sålunda segregerade läger fylls av projektioner, missförstånd och frustration, av maktlöshet och maktmissbruk, hur mycket samtyckesförhandlingar och respektfulla beteenderegler man än försöker införa.

Makt och sexualitet blandas ständigt ihop, inte bara i sexuella trakasserier. Makt i sig uppfattas ofta som sexigt, vilket visar hur ointresserade många människor är av sex; det som attraherar är makten, det vill säga den kollektiva prestigen. Och i kollektiva termer är sexighet omvänt en form av makt. ”Sexig” är ett slags opersonlig bedömning av vad som allmänt betraktas som attraktivt och avundsvärt, det handlar inte om huruvida du personligen tänder på en person, eller hon/han på dig. Vi kan alla instinktivt skilja de attraktiva från de oansenliga, och det spel om sexuell prestige, om popularitet och bekräftelse, som dagligen spelas i varje klassrum och på varje dansgolv är fullkomligt skoningslöst, även om ingen blir ”trakasserad”. I det spelet finns kvinnor och män ungefär jämnt fördelade bland vinnarna och förlorarna, bland offren och deras  bödlar. #Youtoo?

Joel Backström
är filosof