Kategoriarkiv: Samhälle

Fattigdomens omoral

Den som i dag går och ser den klassiska musikalen My Fair Lady på teatern reflekterar knappast på verkets snarast socialistiska ursprung. Historien om den fattiga blomsterflickan Eliza Doolittle som tar tallektioner hos Henry Higgins för att kunna framstå som en lady har sitt ursprung i den irländska pjäsförfattaren, skribenten och polemikern George Bernard Shaws talpjäs Pygmalion (1913).

I ursprungsverket är Elizas far Alfred Doolittle en synnerligen osympatisk figur – en bitter fattiglapp som uppsöker Henry Higgins i tron att denne har utnyttjat dottern för sexuella tjänster. Doolittle är inte upprörd å Elizas vägnar, Higgins får utnyttja henne bäst han vill, men anser att han som flickans far borde få ekonomisk kompensation.

Senare i pjäsen, då Doolittle som genom ett trollslag själv kommit på grön kvist, är det en helt annan man vi möter. Då har den omoraliska bittra mannen som är redo att sälja sin egen dotter till prostitution förbytts i en som i stället vill framstå i god och moralisk dager.

George Bernard Shaws politik och filosofi är omöjlig att spika fast i någon förutbestämd mall. Men en fråga han brann för genom hela sitt liv var avmoraliseringen av fattigdomsfrågan, och han närde en bestämd uppfattning om att fattigdomen var hela samhällets, inte bara den fattigas, problem.

Ännu i början av 1900-talet, före socialismens slutliga genombrott, rådde bland överklassen en allmän uppfattning om att fattigdom berodde på den fattigas egna moraliska tillkortakommanden. Den fattiga var fattig på grund av att hen var lat, syndig, dum, alkoholiserad, etc.

Med sitt porträtt av Alfred Doolittle ville Shaw visa att det inte var den fattigas omoraliska beteende som gjorde honom fattig, utan hans fattigdom som drev honom till omoraliska handlingar. Eller som han uttryckte det i en annan pjäs, Major Barbara, motsatte han sig det ”idiotiska lättsinne med vilket vi ser fattigdomen som en hälsosam tinktur för lata människor”.

Fattigdomen har en enkel orsak, enligt Shaw: den fattiga har för lite pengar.

Tanken om att de fattiga förtjänar sin fattigdom är en som igen har fått starkt fotfäste i vår nyliberala era. Det här kommer inte minst till uttryck i den nästan universellt kritiserade så kallade ”aktivmodellen” för arbetslöshetsunderstödet som vår regering och riksdag nyligen klubbade igenom. Som bland annat Vänsterförbundet rasande påpekat, bestraffar modellen de arbetslösa helt enkelt för att de är arbetslösa, utan att den enskilda individen kan rå för sin situation.

Det är ett genomgående drag i den samlingspartistiska politik som förs av regeringen att arbetslösa och fattiga skuldbeläggs för situationen de befinner sig i, oberoende av orsaken till situationen. Trots att en enkel matematisk övning visar att arbetslösheten är hög i Finland på grund av att det inte finns tillräckligt många lediga jobb, anser regeringen att det bästa sättet att åtgärda problemet är att anta att fattigdomen är hög för att de arbetslösa – som grupp – är lata och omoraliska och behöver piskas till bot och bättring.

Jag har tidigare noterat att regeringens politik för oss mot ett dickenskt klassamhälle, och den snarast viktorianska syn på samhällets underklass som Sipiläregeringen under det gångna året gett uttryck för endast stärker denna uppfattning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

”Återta  diskussionen om frihet!”

Nyliberalismen har inget med frihet att göra,  säger Teivo Teivainen, professor i världspolitik och en av Finlands få ”public intellectuals”. I sin kapitalismkritik får han medhåll av själve Milton Friedman.

Sommaren 2012 blev Finland indraget i kalabaliken kring den ryska performancegruppen Pussy Riot, vars medlemmar Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina satt fängslade i Moskva i efter deras Putinkritiska punkprotest vid Kristus Frälsarens katedral. Samtidigt ordnade professor Teivo Teivainen i samarbete med Kiasma en så kallad Världspolitisk stadsvandring, där han tog med deltagarna till olika centrala platser i Helsingfors och höll en kort föreläsning om deras historiska betydelse i ljuset av diverse aktuella världspolitiska fenomen, ofta kombinerat med någon form av performance. Utanför Uspenskijkatedralen talade han om människorättssituationen i Ryssland, och hade bjudit in två finländska konstnärer som iklädda färggranna skidluvor ropade ”Free Pussy Riot!”

Döm om Teivainens förvåning då han plötsligt fick läsa i ryska medier om hur han uppviglat aktivister att klä sig nakna, trängt in sig i katedralen, kastat en hink urin på altaret och på andra sätt skändat kristendomen. Vidare visste medierna att berätta att han blivit åtalad för flertalet brott, bland annat hädelse (som visserligen fortfarande är en brottsrubricering i Finland, men en som knappast åberopats under ganska många årtionden). På en webbsida kunde han läsa att han de facto för tillfället befann sig i häktet. Inget av detta hade naturligtvis hänt. Det som hade hänt var Johan Bäckman, den infamösa Putinkramaren som så ofta förser ryska medier med vilseledande information om Finland. Bäckman hade tillsammans med en handfull andra Kreml-propagandister, inklusive Jon Hellevig och Juha Molari, undertecknat en grovt överdriven beskrivning av aktionen, där de krävde att Helsingfors universitet skulle avskeda Teivainen.

– Inte var jag egentligen överraskad över hur den här lilla incidenten förvrängdes i ryska medier, men visst kändes det en aning absurt, säger Teivainen själv då vi träffas strax efter nyår på hans arbetsrum i statsvetenskapliga fakultetens byggnad i Kronohagen.

Några större olägenheter orsakade svartmålningen inte Teivainen, speciellt som universitetet genast tog honom i försvar, och gick ut med en rättelse där man redde ut de felaktigheter som förekommit i de ryska medierna. Dessutom förvånades han över hur återhållsamma de finländska medierna var i sin rapportering.

– Från flera medier meddelade man mig att det fanns redaktionella beslut på att inte ge ”en viss finländare med Rysslandskopplingar” onödigt spaltutrymme.

Läs: Johan Bäckman, Helsingforsdocenten som så ofta anlitas som Finlandsexpert i ryska medier, och ofta går ut med osanningar som stöder Vladimir Putins och Kremls propaganda.

Ställningstaganden

Incidenten kring Pussy Riot-performansen återberättar Teivainen i sin nya bok Maailmanpoliittinen kansalliskävely (Världspolitisk nationalpromenad), i vilken han utvidgar de teman som han behandlade på sina promenader 2012. Han påpekar i den att Ryssland inte hör till hans primära forskningsområden. Teivainen har utfört stora delar av sitt yrkesvärv i Nord- och Sydamerika, med fokus på Latinamerika, där han tillbringat flera år. Han har också gjort forskning kring globala rörelser och skrivit uttömmande om kapitalismanalys.

Teivainen har under årens lopp gärna uttalat sig om en mängd ämnen i offentligheten, och har ofta kommit med överraskande infallsvinklar och belyst alternativ och aspekter som inte alltid varit populära. I dag framstår han lätt som en av Finlands få så kallade ”public intellectuals”, experter som uttalar sig i egenskap av sakkunniga, men inte heller drar sig för att ge sig in i aktuella debatter och föra fram sina egna ståndpunkter.

– Det här har gett mig ett rykte som ”den ställningstagande akademikern”, framför allt i medierna. Men faktum är att jag ganska sällan ”tar ställning” för eller emot saker och ting, utan jag lyfter fram frågor. Låt vara att frågorna ibland är lite ledande och klumpigt framförda.

Ryssland är vår spegelbild

Vi håller oss till Rysslandstemat, även om Teivainen vidhåller att han inte är någon expert på ämnet.

– Det som jag däremot är väldigt intresserad av är hur vi diskuterar Ryssland i Väst. En av de mest utbredda myterna är tanken om Rysslands oligarkisering, det vill säga hur de som sitter på olje- och gaspengarna styr politiken och samhället.

Teivainen förnekar inte att Ryssland skulle vara oligarkiserat, men tanken om att just Ryssland styrs av kapitalet till skillnad från ”Väst” kan man däremot enligt honom betrakta som en myt.

– I och med att vi återskapar bilden av den ryska oligarkin ”andrafierar”vi också Ryssland. Men om vi ser på hur kapitalismen fungerar i västländerna, är situationen verkligen så väldigt annorlunda?

Man behöver inte ha speciellt kraftigt färgade vänsterglasögon på sig för att konstatera att vi också i det så kallade väst lever i samhällen där bolag och pengastark lobby kontrollerar mycket av politiken. I Finland är den pågående privatiseringen av sjuk- och hälsovårdssektorn ett uppenbart exempel, och vi har bland annat sett nära kopplingar mellan de stora hälsovårdsföretagen och Samlingspartiet. Banksektorn har i praktiken dragit upp många av de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken och från Nokias storhetstid minns vi hur det politiska etablissemanget stod med darrande byxbuntar då vd:n Jorma Ollila höjde rösten. USA är naturligtvis ett fall helt i sin egen klass, där storbolag på regelbunden basis köper beslut som gynnar dem själva.

– Vi är vana vid att tala om Ryssland som ett varnande exempel på hur våra länder kan se ut om vi missköter oss, men är det inte snarare så att Ryssland är det uppenbara typexemplet för hur våra kapitalistiska samhällen ser ut idag?

Fast i Sovjet

Via Ryssland kryper samtalet in på en av Teivainens käpphästar, nämligen kapitalismanalys. Teivainen har beklagat den historiska bristen på kritisk kapitalismanalys i Finland.

– Situationen har blivit betydligt bättre, men framför allt på 80- och början av 90-talet var kapitalismanalysen nästan obefintlig i Finland.

Denna avsaknad av kapitalismanalys kan ses som en orsak till att Finland var ett av de länder som allra snabbast slog in på socialdemokratins tredje väg och anammade den så kallade nyliberalistiska doktrinen.

– En av orsakerna till kapitalismkritikens svaga ställning i Finland på 1980-talet var att de finländska socialisterna till så stor del varit inriktade på Sovjetkommunismen. När det blev tydligt att Sovjetsystemet inte skulle hålla, hade man väldigt lite diskussion och forskning att falla tillbaka på i Finland. Såtillvida var situationen väldigt annorlunda än till exempel i Sydeuropa, där det sedan länge fanns starka socialistiska strömmar som inte baserade sig på Sovjetkommunismen, om det då sedan var socialliberalism, anarkosyndikalism eller nån form av gramsciism.

– I dag finns en yngre generation i Finland som inte är invuxna i Sovjetkommunismen, både inom de akademiska kretsarna och politiken.

Speciellt inom vänsterkretsar som vuxit upp kring Vänsterunga och andra medborgarorganisationer ser Teivainen en stark kapitalismkritisk eller -analytisk ådra. Man kan kanske notera att kapitalismanalysen har en stark ställning också inom den akademiska grenen världspolitik – Teivainens kollega i arbetsrummet mittemot är professor Heikki Patomäki, före detta vänsterpolitiker och författare till flertalet ekonomiska böcker.

Nyliberalismens förtryck

Ordet ”nyliberalism” är ett av Teivo Teivainens stora hatobjekt.

– Överhuvudtaget har ju ordet liberalism en intressant historia – från början var det vänsterpolitiker som kallade sig liberala, medan begreppet sedan vandrat högerut. Men när jag tänker på liberalism, så talar jag om ordets ursprungliga betydelse som frihet. Friheten för alla människor att göra det som de vill i sina liv och förverkliga sig själva. Men ser man på det som i dag avses med nyliberalism, så har det ju inget med den här friheten att göra, tvärtom skapar dagens kapitalistiska system förtryck som kringsskär människors frihet. Att de som förespråkar den här typen av förtryckande marknadskapitalism gärna använder ord som som börjar med ”liber-” kan man ju förstå, men jag begriper inte varför systemets kritiker envisas med att sammankoppla marknadskapitalismen med frihetsbegrepp.

Teivainen själv skulle gärna se att den så kallade nyliberalismens företrädare allt mer skulle utmanas i fråga om just frihetsbegreppet. Här anser han att vänstern kunde göra ett betydligt bättre jobb med att försöka påtala just hur marknadskapitalismen de facto fråntar människor deras frihet och motverkar deras möjlighet att bestämma över sina egna liv. Jag påpekar att det här en en fråga som i allt högre grad börjat diskuteras också inom vänstern – det vill säga återtagandet av frihetsbegreppet från högern – och att bland annat Vänsterförbundets ordförande Li Andersson hör till dem som på sistone talat allt mer om frihet.

– Jag vill påpeka att jag inte är medlem i något parti och inte vill stöda det ena eller det andra dito, men här igen kan man ju konstatera att det är just Vänsterunga och dylika kretsar som är bland de få där de här tankarna har fotfäste i Finland.

Företagsansvaret är en början

Trots att det kan kännas tröstlöst för en motståndare av privatiseringar och marknadskapitalistiskt övervåld då man ser på den sittande finländska regeringens förehavanden, ser Teivainen ändå positiva signaler. En sådan är att företagsansvar i dag är ett vedertaget begrepp som de flesta företag uppger sig ta i beaktande.

– Här har det faktiskt skett en stor förändring. Att nästan företag som företag säger sig bära sitt ansvar för miljö, hållbarhet och rättvisa skulle för några årtionden sedan ha varit otänkbart.

Enligt Teivainen har företagsansvarets genombrott en större betydelse än vad man vid första anblick kunde tänka sig, eftersom det bryter ned den klassiska dogmen om att företagens första – och enda – uppgift är att göra vinst.

– Tidigare var det här en sköld som företagen kunde gömma sig bakom – vår uppgift är att skapa vinst för våra ägare, och det är inte vår sak att befatta oss med världens orättvisor. Nu har man avsagt sig det oberoendet.

Och när man gett lillfingret är det svårt att inte tvingas ge hela handen. Teivainen säger att han hittat stöd för sin teori från ett lite överraskande håll – från nyliberalismens gudfader Milton Friedman.

– Det är helt sant! Milton Friedman uppmanade företagsledare att inte ens med en pinne röra i frågan om företagsansvar; ”det är en subversiv doktrin”, menade han.

Enligt Friedman öppnar ens den minsta eftergift till företagsansvar dörren till en politisering av marknadskapitalismen, och då företagen en gång avsagt sitt samhälleliga oberoende, så går det inte att sätta anden tillbaka i flaskan.

– Därifrån är det sedan bara nedförsbacke för nyliberalismen, menade Friedman. N

Text & foto: Janne Wass

Smarta lösningar

Ida Sulin
Ida Sulin.
Det byggs mycket nuförtiden i storstäderna. Lyftkranar och betongbilar hör till vardagsbilden och framför allt är det bostadsområden som växer upp. I Helsingfors har man gjort stora satsningar på interaktiva och intelligenta bostadsområden, genom att redan i konstruktionsfasen bygga in lösningar för att digitalisera såväl infrastruktur, byggnader som hem.

Infradigitaliseringen innebär bland annat sensorer för att läsa av trafikmängd och luftkvalitet. På bostadsområdet kunde det vara möjligt att läsa av avfallsmängder, invånarnas rörelsemönster och varför inte ifall blommorna i rabatten behöver vattning. I hemmet kan exempelvis värmeanvändningen digitaliseras. (En tyst tanke: om det är möjligt att blanda sig i USA:s presidentval, så kan det inte vara omöjligt att ta sig in i systemet för avfallsavläsning i förorten.)

Det finns människor för vilka digitaliseringen med social media, digital kommunikation och digitala tjänster inte är rutin. Det finns de ibland oss som inte kan läsa och som inte växt upp bland smarttelefoner. Och dessutom finns det de ibland oss som har god anledning att vara misstänksamma och som av erfarenhet vet att små spår är allt som behövs för att bli upptäckt. Det finns människor som har god anledning att inte vilja bo någonstans där en avlägsen sensor ser ifall de är hemma eller inte och hur mycket sopor de slänger i veckan.

Representanter för förtryckarregimer har opererat i Europa så länge kontinenten har funnits. Jag har hört förstahandsberättelser om hur flyktingar, som tagit många steg för att gömma sig, hämtats i sina bostäder i Västeuropa och förts österut. Det är klart att intresse också finns för i alla fall några av de flyktingar som befinner sig i Finland, och det är lika klart att regimerna har tillgång och möjlighet att använda sig av de data som vi producerar.

Att förstå att vårt samhälle måste ta digitaliseringen på största allvar också ifråga om dem som har all anledning att vara än mer skeptisk än jag verkar vara svårt. Det verkar vara svårt att se farorna när farten är så hög som den är idag. Ögonbryn snörs ihop vid självklara ämnen som övervakningslagstiftning eller dylikt, men det är svårt att få igång en vettig diskussion om konsekvenserna av de digitala val som görs i relativt vardagliga frågor.

När jag frågade planerarna av de nya områdena i Helsingfors om de funderat på ifall de smarta lösningarna kan påverka befolkningsstrukturen negativt, ifall de kan bidra till segregering, fick jag tomma blickar till svar.

diskussionerna som förs gällande mänskliga rättigheter och digitalisering är säkerhetsaspekten en av de mest brännande frågorna. Digitaliseringen öppnar dörrar för faror som vi motat i den reella världen, och därmed krävs konsekvensbedömningar långt utöver det vanliga när nya lösningar bjuds in. I stadsplaneringen måste det vara rutin att reflektera över hur smarta lösningar uppfattas av olika befolkningsgrupper, inklusive flyktingar. 

Ida Sulin
är jurist

Vingklippt opposition rubbar inte Putin

Aleksej Navalnyj är i dag den enda oppositionspolitiker som utgör ett ens symboliskt hot mot Vladimir Putin i det kommande presidentvalet – såpass att hans kandidatur i presidentvalet har stoppats. Det hindrar honom ändå inte från fortsätta sätta käppar i Putins hjul, menar Östgruppens Tobias Ljungvall.

18 mars går medborgarna i Putins styrda demokrati till presidentval. Förändringens vindar blåser denna gång i huvudsak från två personer – Aleksej Navalnyj och Ksenija Sobtjak. Men det är bara den förre som på allvar utmanar Vladimir Putin.

Ksenija Sobtjak är också oppositionell, men har samtidigt kapitulerat inför systemet och blivit en del av den styrda demokratin. Hennes förhoppning är att genom sitt deltagande i presidentvalet lägga grunden för ett nytt politiskt parti som, om Putin tillåter det, kan ta plats i statsduman. Allt hänger på Putins syn på henne som en ofarlig flicksnärta ur den gamla vänkretsen. Och på hans eventuella insikt att Ryssland på sikt kan vara betjänt av ett modernt liberalt parti, samt kanske ett annorlunda samhällsbygge än hans egen auktoritära maffiastat.

Det är åtminstone så jag uppfattar att hon tänker.

Navalnyj (i mitten på bilden ovan) har å sin sida redan ett partiprojekt bakom sig. Hans Framstegsparti, som han tog över efter att ha ställt upp i Moskvas borgmästarval 2013, ägnade över ett år åt att försöka erhålla officiell status. Det föll på motstånd från regionala myndigheter: dessa nekade hans lokala partiorganisationer registrering, och därmed kunde det federala justitieministeriet hävda att partiet inte nådde upp till lagens krav på regional förankring.

Samtidigt har Navalnyj och hans bror Oleg varit föremål för två bedrägeriprocesser. Oleg sitter i fängelse och tidvis har det rapporterats att han behandlas illa. Aleksej själv har fått båda sina domar upphävda av Europadomstolen för mänskliga rättigheter, men i ett av fallen har en rysk domstol därefter helt fräckt förkunnat samma villkorliga fängelsedom en andra gång.

Detta är dock inte det värsta som kan drabba ett oppositionsparti och dess ledare. Ledaren för Framstegspartiets tänkta koalitionspartner RPR-Parnas, Boris Nemtsov, blev under samma tid ihjälskjuten av den Putintrogne tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrovs hantlangare.

Filmen som vapen

I avsaknad av ett parti har Navalnyj fortsatt att förlita sig på en enda politisk fråga: korruption. Han har ett team som mycket effektivt kartlägger skumrask med förgreningar till landets ledarskikt, och som förmår presentera sina fynd i slagkraftiga dokumentärfilmer. Någon tv-kanal som visar dessa filmer finns såklart inte men Navalnyjs genomslag är numera så kraftigt att han når miljontals tittare via sin hemsida och via Youtube.

För två år sedan blev riksåklagaren Jurij Tjajka måltavla för en sådan succédokumentär. Under filmens 44 minuter visades hur Tjajka via sina två söner – och med åklagarmyndighetens hjälp – hade byggt upp ett företagsimperium med saltgruvor, betongfabriker, rederier och grekiska lyxhotell. Mördande gangstergäng och vägpirater, arrangerade självmord, riggade upphandlingar och illegala kasinon seglade förbi. Det gjorde även den reaktionäre kulturministern Vladimir Medinskij, vid invigningen av det grekiska lyxhotellet, jämte den kände artisten Filipp Kirkorov.

Riksåklagaren hävdade att filmen var ett fuskverk beställt av någon som ville åt honom. Men att Navalnyj agerar på beställning finns det knappast något fog för. Och filmen ligger alltjämt kvar på hans webbsida, vilket tyder på att den är hederlig nog att inte vara sårbar för förtalsstämningar.

Oppositionsledaren Aleksej Navalnyj utsattes för en kemikalieattack som tillfälligt färgade hans ansikte grönt i april i fjol. Kemikalien gjorde honom också halvblind på ena ögat. Foto: Jevgenij Feldmann/CC

Medvedev rotborstades

För snart ett år sedan, efter att Navalnyj meddelat att han tänkte ställa upp i presidentvalet, presenterade han så sin största succédokumentär hittills: den om premiärminister Dmitrij Medvedev. Den som sedan Medvedevs inhopp som ”liberal” president 2008-12 fortfarande närde några illusioner om honom som ett annat slags politiker än Putins övriga omgivning fick sig nu en ögonöppnare. Genom gamla studiekamrater har Medvedev nämligen samlat på sig storslagna residens, lyxjakter och italienska vingårdar. Hans övriga konsumtion inkluderar bland annat en ny t-tröja varje dag och två par nya träningsskor i veckan. Inte undra på att han, i en tv-sänd paneldiskussion nyligen, sade sig ha väldigt roligt i jobbet. Han surnade bara till när Navalnyjs film råkade komma på tal och kallade då denne för både fårskalle och skurk.

Men att öppet befatta sig med Navalnyjs anklagelser vore sannolikt kontraproduktivt. I stället har Kreml låtit den skumme gruvmagnaten Alisjer Usmanov – som hade byggt ett av Medvedevs residens – stämma Navalnyj i domstol och vinna. Domstolen bestämde att Navalnyj måste radera filmen, vilket han dock har vägrat att göra.

Filmen hade då för övrigt redan fyllt sitt syfte, vilket var att i mars förra året mobilisera landsomfattande demonstrationer av sällan skådad omfattning. Även i juni ägde vitt spridda protester rum, sannolikt inte lika omfattande, men ändå med bortåt tvåtusen polisgripanden som följd. Navalnyj dömdes själv till 30 dagars arrest.

Ungdomsrörelse

Under hösten tog så Navalnyjs presidentvalskampanj fart. Trots avsaknad av ett politiskt parti har han upprättat valstaber i ett åttiotal städer och hållit mycket välbesökta appellmöten i närmare trettio av dem. Lokala myndigheter har av allt att döma tvingats hantera situationen utan centrala direktiv, på egen hand. Ofta har mötena beviljats tillstånd men mötts av diverse tafatta motåtgärder, som snabbt hopkokade konkurrerande evenemang, till exempel bullriga magdansfestivaler eller polisledd patriotisk körsång. Inte sällan har de lokala staberna utsatts för polisrazzior eller huliganattacker och skolor har försökt avskräcka sina elever från att besöka mötena.

Det sistnämnda illustrerar en uppenbar svaghet i kampanjen: på bilder från massmötena syns mest ungdomar. En rysk gäst berättade nyligen att hans fjortonårige son dekorerat sitt rum med Navalnyjs kampanjmaterial. I början av hösten trodde jag också själv att Kreml faktiskt tänkte låta Navalnyj ställa upp i valet, i hopp om att hans kampanj på egen hand skulle skrämma bort de breda väljarskarorna med sin ungdomliga radikalism.

Så blev det nu inte.

Kommission i Putins ficka

Formellt hade man redan lagt grunden för att stoppa hans kandidatur genom det villkorliga fängelsestraffet. Enligt rysk lag får den som avtjänat ett sådant straff inte ställa upp i politiska val förrän tio år efteråt. För Navalnyjs del blir detta efter 2027. Att han i november överklagade det senaste domslutet hjälpte honom inte i detta val: strax innan årsskiftet beslöt Centrala valkommissionen att han inte skulle få ställa upp.

Under Valkommissionens sammanträde uppmanade Navalnyj ledamöterna att inte vara robotar utan att för en gångs skulle i livet fatta ett riktigt, och självständigt, beslut. Detta gjorde dock bara kommissionens ordförande Ella Pamfilova förbaskad. Hon anklagade Navalnyj för illegal pengainsamling och för att fördumma ungdomen. Den sistnämnda anklagelsen upprepades av en annan av kommissionens ledamöter, Nikolaj Bulajev, som framhöll att han arbetat som lärare i trettio år och lät förstå att han därför kände ett särskilt ansvar gentemot de unga.

Dessutom var det enligt Bulajev inget fel på Rysslands nuvarande president.

Navalnyj manade efter avslaget till bojkott av valet. Han vill att bojkotten kombineras med övervakning av vallokalerna, så att myndigheterna inte kan överdriva valdeltagandet.

En bojkott är förstås bara meningsfull om den genomförs ur en styrkeposition. Detta är den avgörande skillnaden mellan Navalnyj och andra oppositionella i Ryssland i dag – han beter sig som om han vore stark. Och han visar ofta att han faktiskt också är det. Men att han ska kunna övervinna å ena sidan den ryska statens amalgamering av maffia och KGB, och å andra sidan det ryska folkets fogliga paternalism, är det nog ännu få som vågar hoppas. Vi får se. Ett första apellmöte till stöd för valbojkotten är utlyst till 28 januari. Navalnyj lovar att demonstrationer kommer att äga rum i minst åttio städer. N

Tobias Ljungvall

Skribenten är journalist och
informationshandläggare på
Östgruppen i Sverige.

Från tv-rutan till presidentspelet

”Rysslands Paris Hilton” har hon kallats av elaka tungor, men tv-kändisen Ksenia Sobtjak kommer från en prominent politisk familj och är både affärskvinna och magister i statsvetenskap. På grund av sin nära relation till Vladimir Putin kan hon driva en skarpt regeringskritisk linje i presidentvalet utan att frukta Alexej Navalnyjs öde.

Under de senaste 17 åren har en liten cirkel av personer som kontrollerar tillgången till maktapparaten skapat det politiska spelets regler i Ryssland. Dessa regler är både formella, i form av konstitution och lagar, och informella, i form av förvaltning och personliga relationer, med uppdelning i ”egna” och ”icke-egna” personer – det vill säga de som är accepterade som en del av Putins och etablissemangets krets (egna), och de som inte är det (icke-egna). Under årens lopp har Vladimir Putin skapat en vertikal maktstruktur, varefter valen blivit som kasinospel. Men med en huvudskillnad: kasinot väljer själv med vem det spelar. Och kasinot väljer alltid att spela med sina egna spelare. Maktapparaten manipulerar den allmänna opinionen och genom den de demokratiska processerna. Genom analys av opinionstrender och tolkning av desamma, kan makteliten flexibelt välja vilken information som ges allmänheten till godo, och kanalisera den till redaktörer som i sin tur styr informationsflödet.  Denna arbetsprincip kan kallas ”vad vi ger och vad vi inte ger”.

Detta gäller både filtreringen av de allmänna samtalsämnena och utvärderingen av händelser: Ukraina och Amerika beskrivs alltid i ett negativt jämförande, och ibland avledande format. Nyheter från Syrien består bara av den ryska militärens framgångar och om hur ”löjlig” den amerikanska militären framstår som, och att USA bistår IS med vapen. Men ryska soldater distribuerar mat till lokala invånare, och Putin besökte i dag två toppmöten och räddade djur.

Navalnyj utspelad

För att återkomma till kasinot skulle jag vilja notera att kasinot i år beslutade att tillåta två gamla spelare och två nya spelare att ta del. De gamla är Vladimir Zjirinovskij och Grigori Javlinskij. Den första är en slags rysk Donald Trump, om denne hade varit engagerad i politik hela sitt liv. Och den andra är för min generation är sedd som en evig outsider med eländiga framtidsutsikter. Den ena nya spelaren, kommunisten Pavel Grudinin är i mina ögon en ärlig chef för den kollektiva gården, och kan väl locka några väljare bland Sovjetnostalgiker och personer som förlorat förtroendet för Putin. Naturligtvis är det värt att nämna Aleksej Navalnyj, som inte spelar i kasinot på grund av att han är ”icke-egen”. Han har en rätt bred publik, men knappast större än Javlinskijs eller Grudinins.

Den sista kandidaten är Ksenia Sobtjak, en TV-programledare, skådespelare, oppositionell politisk journalist, aktivist och dotter till den första borgmästaren i det postsovjetiska S:t Petersburg, Anatolij Sobtjak, som hade mycket nära relationer med Putin. Det är värt att fästa uppmärksamhet vid henne av flera skäl.

I innekretsen

Det första skälet är att hon är definitivt hör till ”de egna”, hon är en företrädare för S:t Petersburgs intelligentsia, och liksom stora delar av denna samhällsklass blev hon i samband med de stora protesterna 2012 oppositionsaktivist. I Ryssland är det allmänt accepterat att den rika klassen motarbetar sina egna intressen. Upproret mot tasrens autokrati organiserades av representanter för den priviligerade klassen och de högt utbildade. Muravjov, Turgenjev, Pusjkin, Gribojedov och många fler hörde till dem som utmanade tsarväldet, trots att deras egna positioner i samhället var både goda och stabila. Nästan alla var officerare i tsarens armé.

År 2012 gjordes husrannsakan i Ksenia Sobtjaks hem, hon förlorade sitt jobb och föll till och med för en tid ur ”de egnas” krets. Sedan dess har hon lämnat programledarskapet på tv. Hennes personliga bekantskap med Vladimir Putin är dock ett trumfkort som ingen annan rysk oppositionsfigur har. Det här kallas i Ryssland för ”po blatu”, det vill säga att man når framgång genom sina personliga kontakter. Hennes position tillåter henne att ens tänka tanken på att ställa upp i presidentvalet. Och det gjorde hon, men klokt nog först efter att ha begärt om Putins tillstånd. Hon vet hur man spelar i det här kasinot.

Ksenia Sobtjak har redan under flera år deltagit i oppositionsrörelsen, trots hennes nära personliga band till Putin. Här är hon fotograferad i samband med massdemonstrationerna i Moskva 2012. Foto CC/Jevgeni Isajev

Chodorkovskij stöder

Det andra skälet att notera Sobtjak är hennes kombination av medietalang och kändisskap med ett skarpt intellekt. Hon är 36 år gammal, begåvad programledare och skådespelerska, men också affärskvinna. Hon är alltså hemma i tv-rutan, och kan använda medierna som sin egen lekplats. Hennes förmåga att kommunicera med människor är unik och till skillnad från de andra kandidaterna kommer hon inte att tycka att fåniga upptåg och skämt i tv är under hennes värdighet.

År 2002 tog hon examen i statsvetenskap vid Moskvas statliga univeritet, i sin avhandling gjorde hon en jämförande analys av presidentskapet i Frankrike och Ryssland. Hon talar engelska, franska och spanska.

Forbes uppskattar Sobtjaks egendom till 2,1 miljoner dollar. Enligt VCIOM (den största opinionsundersökningscentralen i Ryssland) känner 95 procent av Rysslands befolkning till henne, en rätt unik siffra i dagens Ryssland.

Sobtjak har uppgett att hon tänker spendera cirka 400 miljoner rubel (kring 6 miljoner euro) på sin valkampanj. Hon säger att hennes finansiärer främst är affärsmän, men har inte avslöjat deras namn. Hon har ändå medgett att dissidenten Michail Chodorkovskij är en av hennes sponsorer (han stöder även övriga oppositionella projekt).

Privatiseringsivrare

Det tredje intressanta faktumet är hennes valprogram. Ksenia Sobtjak företräder det liberala partiet Civilt initiativ, som leds av Andrej Netjajev. Netjajev var 1992–1993 ekonomiminister i Boris Jeltsins regering. Sitt program kallar hon ”123 svåra steg” och har det är indelat i fyra kategorier: inhemsk politik, ekonomisk utveckling, socialpolitik och utrikespolitik. Såtillvida är det intressant att Sobtjak inte ser sig som en president av Putins modell, utan vill ändra konstitutionen och göra Ryssland till en parlamentarisk republik. Hon vill också decentralisera myndigheterna, vilket ger regionerna mer befogenheter, minskar på polisens befogenheter och sänker kostnaden för armén några gånger över.

Sobtjak anser att Ryssland omedelbart ska dra tillbaka alla sina trupper från Ukraina och inleda en dialog om situationen på Krim och ”sluta lura alla”. I stället för att införa visumtvång för de asiatiska ex-sovjetrepublikerna, föreslår hon att man utvecklar ett modernt program för social och kulturell integration av arbetskraftmigranter. Hon vill även reformera polis- och rättsväsendet.

Tack vare Andrej Netjajev ser den ekonomiska delen av programmet realistiskt ut. Sobtjak hävdar att staten inte bör kontrollera, men reglera ekonomin, och hon efterlyser en genomgripande privatisering (”alla stora statliga bolag borde privatiseras”), bättre skydd av privat egendom, en förenkling av skattesystemet och en ”stegvis men radikal förändring av regelverkets karaktär”. Liksom de flesta ryska kvinnor är hon särskilt angelägen om frågor som berör hälsa, barn, pensionärer och utbildning. Hon föreslår också en reform av alla dessa områden enligt europeiskt snitt och vill höja de statliga anslagen för dem.

Vem kommer då att rösta på Ksenia Sobtjak? Antagligen främst europeiskt orienterade i personer i åldern 25–40 år som inte avskräcks av Sobtjaks brist på direkt politisk erfarenhet. Dessutom kan hon vinna röster bland kulturarbetare och medelålders människor som helt enkelt vill ha åtminstone vissa förändringar i samhället. Äldre människor ser på henne skeptiskt, eftersom hon för dem främst är en TV-presentatör, och många i den äldre generationen anser att Ryssland ”behöver en tsar eller en stark hand”. N

Text Aleksandr Foy