Kategoriarkiv: Samhälle

Venus tur-retur – en socioekologisk utopi

När de omstridda Zeitgeist-filmerna kom i slutet av 00-talet hänfördes den unge Carl Lindgren av deras antikapitalistiska samhällsberättelse. Framför allt var det Jacques Frescos utopistiska framtidsstad Venusprojektet som tilltalade en Y-generation med ångest och dåligt världssamvete. 10 år senare, men lika ångestfylld, hyr Lindgren en bil och kör ut till projektets högkvarter i Florida för att leta efter svar.

So maybe we’re a bliss/Of another kind 
Lately, I’m in to circuitry/What it means to be
– Tori Amos, “Bliss”, från albumet To Venus and Back (1999)

I en lyxig amerikansk bil hyrd för en billig peng gasar jag fram på en motorväg med alltför många filer mot byn Venus, som ligger kring 1,4 kilometer från Miami. Framför mig ligger The Venus Project, det mytomspunna forskningscentret i Florida som presenterades i 00-talets omstridda Zeitgeist-dokumentärer. Jacques Frescos vision om ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle fångade miljontals unga tittares uppmärksamhet, under en tid då medierna fylldes av nyheter om den internationella marknadsekonomins krasch, klimatkatastrofen och högerextremismens nya gryning. På många sätt känner jag mig lika borttappad och utan mål och mening som jag gjorde då jag som 20-åring fascinerades av Zeitgeist-filmernas konspirationsteorier. Mina föräldrar finns inte längre, jag har lämnat Finland bakom mig, och har i fickan en enkelbiljett till Colombia.

Weltschmertz

I dag befinner vi oss i Donald Trumps USA. Det är december 2017, tre månader efter att Orkanen Irma slagit till i delstaten Florida. På hemsidan till The Venus Project kan man läsa om hur Frescos futuristiska byggnader klarat sig oskadda genom orkanen, trots fallna träd och översvämningar. Webbsidan berättar triumferande att Fresco alltid velat se hur bra byggnaderna skulle hålla under dylika omständigheter.
Under min två veckor långa vistelse i USA känner jag en obekväm energi, som kanske delvis kan förväxlas med min egen konstanta finländska ångest och weltschmerz, men jag undrar såklart om det har något att göra med landets politiska klimat?

Det var denna weltschmerz som i tiderna väckte mitt intresse för Venusprojektet då det presenterades i Peter Josephs Zeitgeist-trilogi. Filmernas trovärdighet har med rätta ifrågasatts då de laborerar med en mängd konspirationsteorier om till exempel det amerikanska banksystemet, USA:s armé och underrättelsetjänster, 9/11 och hela den västerländska kulturen. I grund och botten frågar sig filmerna, som utkom 2007, 2008 och 2011, vem som vinner mest på ett samhälle som grundar sig på kristendom och kapitalism. Josephs filmer handlar främst om hur våra kapitalistiska system har gjort sig skyldiga till krig, fattigdom och nedsmutsningen av vår värld och bidragit till klimatförändringen. För en förvirrad Y-generation som växte upp under allt detta, blev Zeitgeist ett kultfenomen.

Ett eko från 70-talet

Jag upplever att många av oss så kallade Y-generationens barn, som är födda i slutet av 70-talet eller början av 80-talet lider av en svår kluvenhet gällande vad vi vill och hur vi vill förändra vår värld. Denna kluvenhet kanske beror på våra föräldrars engagemang och tro på en bättre värld under 70-talet, som sedan förändrades till små individuella konsumtionsfester under 80-talets uppsving, vilka i sin tur föll i dåligt ljus under 90-talets depressioner och den ökade medvetenheten om klimat- och miljöförstörelsen. Vi är förlamade av informationsflödet, de oändliga möjligheterna till att få uppleva och förverkliga oss själva, kluvna av den enorma längtan av att få tillhöra något större och meningsfullt, att få vara med om att förändra och uppleva altruism. Ett eko från 70-talet. För oss som led mest av denna förlamning, denna existentiella narcissism, blev Zeitgeist en perfekt tröst. Men också en inspiration, i och med att filmerna presenterar alternativa lösningar för en bättre värld,  till exempel Jacques Frescos resursbaserade ekonomi och hans Venusprojekt.

En produktiv uppfinnarjocke

Längs en glest bebyggd, smal grusväg kör jag in till Venus, som känns som en blandning av landsort och djungel. Här bodde Fresco och hans livskamrat Roxanne Meadows till hans död sommaren 2017, 101 år gammal. Då Meadows och hennes medarbetare tar emot mig känner jag att det ligger en tung atmosfär i luften, en blandning av sorg, ljus och tacksamhet.

Jacques Fresco och Roxeanne Meadows.

Fresco föddes 1916 i New York och var en tvättäkta uppfinnarjocke som uppfann allt möjligt mellan himmel och jord ända till sin död. Frescos CV är imponerande lång. Han arbetade som ung bland annat med industriell design, till exempel inom flygbranschen, men är mest känd för sina futuristiska samhällsvisioner som publicerades i boken Looking Forward (1969), som också ligger bakom The Venus Project. Det anmärkningsvärda med Fresco är att han kombinerar sina futuristiska uppfinningar med sociologi och filosofi som syftar till att göra våra samhällen rättvisare, mer ekologiska och hållbara, i enlighet med hans koncept om en resursbaserad ekonomi. Detta kallar Fresco för ”sociocybernearing”.

Varken socialism eller 1984

Frescos definition av en resursbaserad ekonomi är ett teoretiskt ekonomiskt system där alla varor och tjänster är tillgängliga för alla människor utan kontantbetalning eller krediter. I korthet handlar det om att planera projekt enligt de resurser som finns tillgängliga, så att de varken tär på ekoystemet eller människans välbefinnande. Att fortsätta som förut kommer att försätta hela vår värld i en ekologisk och humanitär kris, menar Fresco, och därför är en radikal omfördelning av världens resurser nödvändig.

Fresco påpekar att resursbaserad ekonomi varken är någon uppdatering av socialismen eller av Orwells 1984. Enligt honom beaktar teorin alla mänskliga behov och beteenden.

Venusprojektet består av en massa olika tankar, idéer och uppfinningar, men främst handlar det om självförsörjande städer där framtidens människor skulle bo. Teorin städar bort tråkiga jobb med automatisering och utlovar en mångfald av arbets- och studiemöjligheter. Pengar och fattigdom hör i Venus till det förflutna, liksom nationalstater och parlament. Detta gränslösa, närdemokratiska samhälle förklaras av Fresco ingående både filosofiskt och teknologiskt. Venusprojektet erbjuder en holistisk syn på den framtida staden och människan i den. Dessa självförsörjande städer och deras innovationer skulle alltså vara lösningen på våra ekologiska och ekonomiska kriser och Fresco menar att vi kunde bygga upp Venusstäderna världen över på ett par decennier eller mindre.

Ännu i utvecklingsstadiet

Roxanne Meadows har tagit sig an förvaltningen av arvet efter Fresco. Det är också Meadows som under lördagar håller guidade rundturer på The Venus Project. Rundturen börjar med förfriskningar och en föreläsning av Meadows om  projektet och Fresco. På området finns prototyper av byggnader för de framtida Venusstäderna, kompletta med möbler, toaletter, och en uppsjö av miniatyrer av olika av Frescos uppfinningar.
Meadows förevisar med stor entusiasm området, dess byggnader, uppfinningar och nu dessutom vad orkanen Irma fört med sig. Hon berättar en anekdot om en rik affärsman som frågade Fresco hur det är möjligt att en så intelligent uppfinnare som han är så fattig och hur då Fresco förundrat frågat affärsmannen hur det är möjligt att en så dum affärsman lyckats bli så rik. Venusprojektet kämpar ständigt med ekonomiska utmaningar.

Mycket mer än det här prototyphuset existerar än så länge inte av Venusprojektet.

Meadows berättar att det första steget var att bygga forskningscentrumet The Venus Project.

Det andra steget var att sprida information och producera dokumentärt material. Det finns redan två dokumentärer producerade av The Venus Project, Paradise or Oblivion och The Choice is Ours, och en till längre produktion planeras.

Det tredje steget är att bygga en prototyp Venusstad, för att sedan på allvar kunna implementera och sprida idén runtom i världen. Meadows berättar att de haft seriösa förhandlingar om att bygga en Venusstad i både Indien och i Arabvärlden, men att samarbeten fallit på motviljan att genomföra städerna enligt principen med en resursbaserad ekonomi. Hon påpekar att städerna enkom som innovationer inte fungerar utan konceptet med resursbaserad ekonomi, och att de därmed heller inte är till salu.

Längtan efter meningsfull aktivism

En aktivismrörelse, Zeitgeist-rörelsen, grundades av Zeitgeist-filmaren Joseph år 2008. Rörelsen ordnar olika evenemang, informationsspridning och medverkade i Occupy Wall Street-aktivismen. Jacques Fresco tog dock avstånd från rörelsen, och menade att den inte representerar Venusprojektets ideal och metoder.

Jag undrar om vi i generation Y verkligen vill bygga en bättre värld, liksom på riktigt? Hur många är vi i så fall, och kan vi lyckas?

Är vi verkligen så kluvna och paradoxala som jag tidigare påstod eller handlar det egentligen mest bara om lättja? Kanske jag bara projicerar min egen kluvenhet på andra? Jag vill förbättra världen, men å andra sidan vill jag bara vara fri, resa bort och fly från allt ansvar.
Jag och mina generationskamrater har alldeles säkert på olika sätt hjälpt, berört och förändrat på en massa olika sätt som vi inte ens kommer att tänka på för att vi varit så upptagna med att vänta på en pretentiös inbjudan till världsrevolutionen. N

Text Carl Lindgren
Redigering och bearbetning Janne Wass
Bilder Jeff Grigsby, Joel Holt, Jacques Fresco, Roxeanne Meadows

Jakten på de försvunna estlandssvenskarna

100 år har gått sedan Estland utropade sin självständighet för första gången. Friheten har kostat. Seklet har kantats av krig, ockupation och flykt. Estland har gått igenom många förändringar sedan år 1918. Då hade drygt en procent av befolkningen svenska som modersmål. De flesta har flytt västerut. Men än i dag kan man höra svenska även efter att båten lagt till. Det gäller bara att leta på rätt ställe.  

Aibolands museum i Hapsal. Det är en het torsdag i maj. Trägolvet knarrar och i nyrenoverade lokaler blandas det friskt mellan estniska och svenska. Några damer möts här en gång i veckan för att umgås och hantverka.

Torsdagstanterna kallar de sig och de har samlats kring ett stort bord i den gula museibyggnaden. I en tresitssoffa sitter två damer avslappnat, men händerna jobbar flitigt. På stolar kring samma bord sitter ytterligare tre kvinnor. De har alla estlandssvensk bakgrund men deras relation till det svenska språket varierar. Under ockupationstiden undervisade man inte på svenska i skolorna och många estlandssvenskar tappade därför sitt modersmål.

Vid bordets ena kortsida sitter Silvi-Astrid Mickelin, 82. Gruppen pekar ut henne som den mest svenskspråkiga. Mickelin ler försiktigt. Hennes svenska börjar lite avvaktande men snart kommer hon igång.

– I mitt barndomshem pratade vi bara estniska men min far var svenskspråkig, säger hon.

Mickelin växte upp på Ormsö, en ö strax utanför fastlandets Hapsal. Ön hade flera tusen svenskspråkiga invånare när hon föddes och där talades ormsömål. De hade egna ord och uttal, exempelvis uttalas långt ö som ett e.

– Jag talade också ormsömål när jag var en liten flicka. Jag kommer ihåg en sång. I den sjöng vi att potatis och kött är godaste maten… Eller tufflar och kett som det hette där, säger hon.

Silvi-Astrid Mickelin ler och verkar drömma sig tillbaka. När Mickelin sjöng visan som barn kunde hon knappast ha föreställt sig det öde som väntade många i hennes omgivning. När majoriteten av estlandssvenskarna lämnade ön, fanns det inte längre många att prata svenska med. Språket föll i glömska.

Numera är hennes barndomshem obebott och har i stället blivit ett museum. Ormsö hembygdsmuseum i Sviby. Eller Svibi som Mickelin uttalar det. Ett annat drag för svenskan på Ormsö är också att y uttalas i, vilket verkar hänga kvar. Mickelin fortsätter:

– Det är vackert på Ormsö. Du kan träffa Jonne Berggren där. Han kan svenska och kanske Oskar Friberg… Han har varit sjuk men går kanske i sin trädgård ändå, säger hon.

Jonne Berggren är övakt på Ormsö. Hans namn dyker ofta upp i estlandssvenska sammanhang men kanske inte lika ofta som Oskar Fribergs, den äldsta estlandssvensken på Ormsö.

Att Mickelins hem förvandlats till museum verkar ligga rätt i tiden. Intresset för estlandssvenskarnas historia har ökat och många reser numera tillbaka, för att komma närmare sina rötter.

Medan Mickelin berättar om sin hemö, låter de övriga torsdagstanterna händerna arbeta. De lyssnar och ibland nickar någon instämmande. Då och då byter de några ord på estniska. Det är lugnt i rummet. Men stämningen ändras snabbt när en nytillkommen karaktär slår sig ner i tresitssoffan som därmed är fullsatt. Hon talar till en början estniska med torsdagstanterna, som skrattar åt hennes anekdoter.

Inga Nylander

Både söderböna och est

Plötsligt hörs i stället en utpräglad stockholmska från damen i mitten. Inga Nylander är född i Hapsal. Nylander skiljer sig från de övriga vid bordet, eftersom hon som 12-åring flydde till Sverige. Nylander är nu 86 år men sprudlar av energi och är märkbart lycklig över att ha återvänt. Det är det första återtåget på tre år, fast innan dess blev det många glada stunder med torsdagstanterna.

– På 90-talet blev jag pensionär och då fick vi tillbaka husen. Jag orkade inte med det, så jag skrev över det till min son. Men i huset fanns flera lägenheter, så jag bodde sommarhalvåret under 12-13 år här i Hapsal. Då jobbade jag också som torsdagstant, ja, det heter ju faktiskt så, säger Nylander.

I början hade hon svårt att hitta ett meningsfullt sammanhang i sitt nygamla land. Men när hennes son blev tillsammans med en tjej vars mor var torsdagstant vände allt.

– Jag blev presenterad för tanterna här och då var lyckan total. Det blev en väldigt rolig tid, säger Nylander.

När Nylander i slutet av 90-talet åter befann sig i Hapsal fick hon lära sig estniska på nytt. Språket fanns någonstans långt bak i huvudet. När hon skojar på estniska är det svårt att tro att hon en gång hade tappat estniskan.

– När jag kom till Sverige slutade jag prata estniska. Pappa talade också svenska, men inte mamma. Så han fick översätta för henne, säger hon.

Längtade tillbaka men mamma satte stopp

Inga Nylander växte upp i Sverige och bildade familj. Fast längtan efter att återse sitt Estland var stark. Landet var då ockuperat av Sovjetunionen och hennes mamma ville inte att hon skulle resa tillbaka.

– Mamma blev tokig när jag sa att det skulle vara roligt att besöka Estland igen. Hon vägrade att låta mig åka, säger hon.

Det var först efter att hennes mor dog, som Inga Nylander beslutade sig för att ta med sin äldsta dotter och göra resan. Då var det inte möjligt att åka till Hapsal utan guide och destinationen blev därför Tallinn. Det var i början av 1980-talet och minnesbilden stämde inte överens med den hon hade från barndomen. Att inte få röra sig fritt var påfrestande.

Nylander hade efter sin första resa tillbaka ingen aning om att hon snart skulle återvända till ett självständigt Estland. Eller att hon skulle bo i landet igen och prata estniska helt obehindrat.

Och ungefär samtidigt som Inga Nylander lärde sig estniska på nytt i vuxen ålder, lärde sig Silvi-Astrid Mickelin svenska igen.

– Det hjälpte mig att hålla kontakt med släkten i Sverige, säger Mickelin.

Damerna runt bordet börjar packa ihop och en efter en reser de sig. De har kommit långt med sina hantverk och nu är dagens insats gjord. I vanliga fall hade det dröjt till nästa torsdag innan de träffats igen. Men nu ser de alla fram emot färsk fisk på lördag, när museet anordnar Näbbgäddans dag.

Museichefen Ülo Kalm kommer förbi och tackar damerna för den här gången. När den sista damen gått ut genom dörren, berättar han stolt om museets renovering.

– Under vintern, var det också vinter här inne. Det fanns ingen värme i huset, säger Kalm.

Ingen torsdagstant behöver frysa när isolering och värme är fixat. Bakom den nya värmeanläggningen leder en något dold trappa upp till några gästrum. Efter några knarrande fotsteg ler han och blickar ut genom ett fönster mot havet.

– Här kan gäster sitta med sitt morgonkaffe, säger Kalm och visar den soldränkta terrassen som har utsikt över Hapsalviken.

Vattnet är lugnt och det finns helt klart sämre utsikter. Halvön Nuckö skymtar på andra sidan viken. Det är där Ülo Kalm har sina rötter.

– Där bodde 3 000 svenskspråkiga vilket var lika många som på Ormsö, säger Kalm.

Ülo Kalm var tidigare Nuckös kommundirektör. Då var han drivande vad gäller både svensk språkundervisning och landreform. De är båda projekt som gett frukt.

Ülo Kalm.

Ville få de yngre intresserade av svenskan

Svenskundervisningen på Nuckö började under sovjettiden, närmare bestämt år 1989. Då bjöd skolledningen in en estlandssvensk från Sverige. Manfred Stenberg var pensionär och blev först med att lära ut svenska på Nuckö skola. Starten var svår då det inte fanns några svenska läroböcker. Stenberg fick vara kreativ.

– Han hade med sig gitarr och elpiano från Sverige. Många lektioner fick hållas ute i naturen. Han sjöng, spelade instrument och visade blommor och växter, säger Kalm.

Jord- och egendomreformen drevs igenom år 1993 på Nuckö. Då kunde estlandssvenskar skicka in ansökningar om att få tillbaka hus och mark. Det gjordes till en av kommunens prioriteter.

Numera ägs drygt 20 procent av marken i Nuckö kommun av estlandssvenskar och deras ättlingar. På Nuckö gymnasium startade svenskundervisningen år 1990 och än i dag får elever lära sig svenska där. Både gymnasiet och Aibolands museum har svenskspråkiga bibliotek.

– I Estlands senaste folkräkning från 2011 uppgav 375 personer svenska som sitt modersmål. Men samtidigt finns det 11 500 som kan tala svenska i Estland och eleverna på Nuckö gymnasium kommer från hela landet. När eleverna åker hem gör de också reklam för det estlandssvenska, säger Kalm.

Ett initiativ där man kan språkbada på svenska i Hapsal hoppas Kalm ska ge resultat och göra fler unga intresserade av kulturen. Han nämner att den finlandssvenska journalisten och Aibolandsvännen Mikael Sjövall varit med och startat projektet.

Runt museet är det tomt och fridfullt den här torsdagseftermiddagen. Men om två dagar blir det folkfest, när en av museets fiskedagar går av stapeln. Då ska Ülo Kalm ta på sig sitt förkläde och röka ofantliga mängder näbbgädda, till toner av dragspelsmusik och fiskkonässörers förväntansfulla sorl.

Bland myggor och höns på Ormsö

Det är lätt hänt att man romantiserar sitt barndomshem. Visst doftade barndomens syrenträd lite bättre? Visst var havet lite varmare och var det inte så att fiskmåsarna höll sig på ett behagligare avstånd?

Silvi-Astrid Mickelin och hennes gäng älskar Ormsö. När färjan lägger till är det lätt att förstå varför. Solens strålar skiner på fälten och på bländande vita ben. Många ben försvinner emellertid snabbt in i bilar och kör i väg.

Men en promenad på sex kilometer kan ju bli riktigt trevligt i sommarsolen. Ett härligt samtalsämne när nya estlandssvenska bekantskaper ska stiftas. Fast, när vägen till Oskar Friberg sticker av igenom ett tätt skogsparti är det lätt att inse varför ingen annan traskar längs landsvägarna. Gårdarna var fler förr. Självaste Silvi-Astrid Mickelin kanske skuttade fram här och sjöng om tufflar och kett.

Men nu finns bara myggor som girigt tar för sig av blottade vader. Efter att ha tappat vad som känns som, om än något överdrivet, flera liter blod ser jag ljuset i tunneln. En svenskregistrerad bil uppenbarar sig, vars ägare känner till ön väldigt väl.

– Jag har aldrig sett så många myggor här. Det är nog det tidiga sommarvädret som gjort att det exploderat så, säger han och smäller en mygga. Och sedan en till… Och en till.

Även denna karl känner Oskar Friberg och bjuder dessutom på skjuts den sista biten dit. Utanför huset går ett par höns. Det är oklart om de kacklar på estniska eller på ormsömål.

Den omtalade herr Friberg visar sig inte vara hemma. Han ligger nämligen på sjukhus. Den vänliga chauffören visar sig känna Jonne Berggren och förvarnar honom att Ny Tid är på väg.

Övakten som blev kvar

Jonne Berggren föddes på ön år 1953. Här har han tillbringat större delen av sitt liv. Men militärtjänsten tog två år och den gjorde han i Kaliningrad. Det blev också en avstickare till svenska Norrtälje under några månader i början av 90-talet.

Hans pappa var från ön medan mamma var från fastlandet. Strax efter kriget, år 1946, träffades föräldrarna på Ormsö. Under kriget hade Berggrens pappa skadats och skickats till Armenien. När fadern återvände hem var Ormsö en ödslig plats. De flesta han kände hade flytt. I hans hus hade nya människor flyttat in. Men han fick tillbaka huset och familjen stannade på ön. De var grannar med Oskar Friberg och hans familj och släkterna har kontakt än i dag.

– Pappa var yrkesfiskare och jobbade i fiskekolchosen. Allt vatten var under sovjetisk militärkontroll så han fick informera dem om när han skulle åka och återvända, säger Berggren.

Numera är det Jonne Berggren och inte militären som övervakar ön. Eftersom han jobbat 18 år inom kustbevakningen, är jobbet som övakt som klippt och skuret för honom.

– Folk hör av sig om de behöver hjälp. Det kan gälla miljön eller att få kontakt med polisen. Man kan säga att jag är öns kontaktperson, säger Berggren.

Skyltat på svenska.

Svenskan har återvänt till honom – och skyltarna

Att han lärde sig sin fars modersmål gjorde att han kände sig närmare honom. Det svenska språket hänger också kvar i släkten, eftersom Berggren också har en son som talar svenska. Men det har blivit ett slags bonusspråk som de inte talar så ofta med varandra.

Språket har ändå hjälpt honom på ön. Jonne Berggren kommunicerar ofta med hemvändare och turister som inte kan estniska. Ortnamnen på ön har också fått tillbaka sina svenska namn, något som försvann efter de svenskspråkigas flykt från ön.

– Man kan inte säga att Ormsö är väldigt tvåspråkigt ändå. De svenskspråkiga som fick tillbaka mark och byggde sommarstugor har blivit gamla. Bara några orkar komma hit och många har sålt. Min kusin i Sverige byggde hus här men sålde nyss. Hans barn är inte intresserade av underhållet och de lever ju sina liv i Sverige. Kommer de hit så hyr de istället, säger Berggren.

Berggren menar ändå att intresset för Ormsö ökat och att man hör mer svenska på ön nu än förr.

– Vi har fler turister här nu och många har faktiskt ingen koppling till ön, mer än att de gillar den, säger Berggren.

I Jonne Berggrens barndomshem kom svenskan oftare från hans fars radio än mun. Radion stod på varje dag. Annars talade familjen estniska hemma.

– Vi läste inte heller svenska i skolan, så jag kunde bara några ord. År 1988 började jag på svenskkurs här på Ormsö. Det var svårt till en början men jag hade ju hört språket i bakgrunden hela mitt liv så det kom tillbaka, säger han.

Studierna fortsatte under hans tid i Sverige. Hans kusin försökte få honom att göra flytten permanent. Men 6 månader i Norrtälje fick räcka. Ormsös dragningskraft var för stark.

– Sverige är ju inte mitt hemland, säger han och ler stort.

Näbbgäddor röks.

Aiboland festar för framtiden

När nästa dag gryr över fastlandet kan man känna doften av nyrökt fisk ifrån Aibolands museum. Näbbgäddans dag är kommen. Festen sker på museets bakgård och torsdagstanterna har tagit på sig somriga kläder. Dragspelsmusik ljuder ut över folkmassan. De hälsar glatt med ena handen i luften och varm, nyrökt fisk i vita plastpåsar i den andra. En av tanterna som tidigare inte sagt något på svenska utbrister ”färsk fisk!”, och pekar på sin plastpåse.

Estniska är språket som hörs mest men nyfikna svenskspråkiga söker sig också till varandra. Vid museibryggan guppar traditionella estlandssvenska båtar. Musikerduon sjunger om Roslagen fast på estniska. Flera bekanta ansikten skymtar, bland annat Ülo Kalm som joggar mellan rökstugan och besökarna.

Estlandssvenskarna fick en egen flagga långt efter att de flesta flytt. Den ser ut som en estnisk flagga fast med gult i stället för vitt. Precis som näbbgäddans dag var den ett initiativ för att hålla kulturen vid liv och för att känna samhörighet.

Ülo Kalms dröm är en strandpromenad hela vägen till museet. Då skulle ännu fler komma förbi och intressera sig för historien. För han vill att estlandssvenskarnas kultur inte bara lever i det förgångna. Den ska också fortsätta att utvecklas. N

Text & foto Marcus Carlsten

Exporterar Ungern illiberalism?

Håller den klassiska demokratin på att tunnas ut i Europa och ersättas av den så kallade illiberala demokratin, ofta ett hårdhänt enmansvälde av turkiskt snitt? Inom EU representeras den tendensen tydligast av Ungern, där premiärminister Viktor Orbán uttryckligen gått in för den illiberala demokratin och gärna ser den spridas i Europa.

– Vi har ersatt den liberala demokratin, som lidit skeppsbrott, med en kristlig demokrati för 2000-talet som garanterar folkets frihet och säkerhet. Den stöder den traditionella familjemodellen med en man och en kvinna, håller antisemitismen borta och ger möjlighet för tillväxt, deklarerade han i parlamentet i Budapest den nästsista maj när han installerades som premiärminister för fjärde gången.

Hänvisningen till antisemitismen var skenhelig, eftersom Orbáns parti Fidesz drev sin valkampanj under temat ”Stoppa Soros” och hävdade att den ungerskfödde judiska investeraren George Soros verkar för att fylla Europa med muslimer. Det stämmer att den nu 87-årige Soros skrivit mycket om flyktingarnas situation, men tanken på att han skulle ha underblåst krigen i Främre orienten för att jaga muslimer på flykt till Europa är absurd. Ändå lyckades Orbán och Fidesz vinna parlamentsvalet i stor stil genom att göra flyktingfrågan till det helt avgörande ämnet.

Detta trots att Ungern har mycket få flyktingar och mycket få muslimer.

Det öppna samhället

”Huvudfienden” i valet var alltså George Soros, som figurerade på mängder av valplakat som en spindel i ett farligt nät och mannen bakom oppositionspolitikerna. I verkligheten ser Orbán nog honom som en motståndare, men det handlar inte om flyktingar utan om demokratin. Soros har finansierat olika institutioner som verkat för klassisk demokrati och mänskliga rättigheter i Ungern, bland annat Central European University.

Soros främsta inspiration är den österrikiske filosofen Karl Popper som han studerade för i London i slutet av 1940-talet. Poppers huvudverk är The Open Society and Its Enemies och Soros blev så inspirerad av hans försvar för klassisk demokrati mot nazism och bolsjevism, som han båda upplevt under sin barndom i Budapest, att han senare i sitt liv – efter att ha tjänat miljarder på valutaspekulation – tog Open Society som ledord för sina organisationer för att försvara demokratin, speciellt i Östeuropa.

Nu har alltså Orbán i Soros personifierat den liberala demokrati som han gör motstånd mot och avgett det första lagpaketet för att stoppa papperslösa invandrare. Varje organisation eller privatperson som hjälper en sådan kan dömas till kännbara straff. FN:s flyktingorganisation UNHCR är djupt oroad över människorättsjuristers och till exempel Helsingforskommitténs framtida möjligheter att verka i Ungern.

Den illiberala demokratin

Viktor Orbán är i likhet med Turkiets Erdoğan en skicklig och effektiv politiker. Han har formulerat sitt ideal i ett tal 2014 där han citerade ett uttryck som ursprungligen myntades av den amerikanska journalisten och författaren Fareed Zakaria 1997. Denne slog då larm mot tendensen att demokratiskt valda regeringar inte höll sig inom de begränsningar som grundlagen hade bestämt utan inkräktade på medborgarnas rättigheter.

Orbán vände sedan på steken och såg 2014 den illiberala demokratin som något eftersträvansvärt: ”En demokrati är inte nödvändigtvis liberal. Fast något inte är liberalt kan det vara demokratiskt.” För att nå internationell konkurrenskraft ”måste vi överge liberala metoder och principer för att organisera ett samhälle”.

”Stjärnor i dagens internationella bedömningar är Singapore, Kina, Indien, Ryssland, Turkiet. (…) Vi strävar efter att finna, avvikande från i Västeuropa godkända normer och ideal (…) en ny ungersk stat som är kapabel att göra vår gemenskap konkurrenskraftig för årtionden framåt”.

Redan i november 2010 hade Orbán och Fidesz lanserat en ”öppning österut”. Orbán förklarade då att Ungern seglade i ett västligt skepp, men att det var östliga vindar som blåste i världshandeln. Därefter gjorde utrikeshandelsminister Péter Szijjártó 34 officiella besök i 28 länder. Parlamentets vicetalman förklarade att öppningen österut visade att Ungern inte glömt sina asiatiska rötter.

Budskapet sprids

Efter Orbáns tal har begreppet illiberal demokrati blivit populärt speciellt i östra Centraleuropa, där den liberala demokratin aldrig slagit rot. Polen följde exemplet snabbast och de båda länderna har allierat sig inom EU. Men också i de två andra Visegrád-länderna Tjeckien och Slovakien sprids liknande tankesätt.

Nu har kretsen kring Orbán gjort en satsning på de forna jugoslaviska republikerna Slovenien och Makedonien. Vänner till honom har startat en rad mediaföretag speciellt i Slovenien, som stödde högerpolitikern Janez Jansa inför valet i juni. Ett av dem var skvallertidningen Skandal24, som spred tvivelaktiga uppgifter om en del av Jansas konkurrenter. Men Orbán deltog själv i valkampanjen och förklarade att valet handlade om ”den slovenska nationens överlevande”. När Jansa segrade hoppas Orbán nu få en allierad inom EU.

I Makedonien har kretsen kring Orbán tagit kontrollen över en TV-station nära lierad med förre premiärministern Nikola Grujevski.

En av Orbáns närmaste rådgivare mötte i fjol president Trumps förre chefsstrateg Stephen Bannon för att diskutera startandet av en filial av nyhetsorganisationen Breitbart News i Östeuropa. Bannon har nu börjat arbeta i Europa för att befrämja kontakterna mellan extremhögern här och i USA. Fareed Zakaria mötte honom i Rom där han var entusiastisk över det kaos som det italienska valet skapat och de nya möjligheter för högerpopulism som uppstått i Europa. USA:s nye ambassadör i Berlin, Richard Grenell framförde i en intervju för Breitbart vikten av ett nära samarbete mellan konservativa krafter i USA och Europa i så starka ordalag att det framkallade protester i Tyskland. Motstånd mot invandring är ett av Grenells teman.

Styrning av historien

En bakgrundsteckning till utvecklingen mot illiberalism ger statsvetaren och historikern Heino Nyyssönen i sin bok Tasavallan loppu? Unkarin demokratian romahdus. Han har bott i Ungern, talar ungerska och är insatt i den speciella ungerska historiemedvetenheten. Ungrarna har levat i mitten av Europa i tusen år med sitt eget språk som kanske skyddat dem från att integreras av sina germanska, slaviska och romanska grannar.

Språkets bakgrund ger fortfarande i vår tid upphov till politiska konflikter. När ungrarna kom till sitt nuvarande område lite före år 900 kom de österifrån.  Man har antagit att de tillsammans med finnarna sökte sig västerut, tills deras väg skildes och finnarna drog sig mot norr. Men den fennougriska gemenskapen är omtvistad och det finns en teori om gemensamt ursprung med hunnerna, antagligen bottnande i att dessa var ett mäktigare folk än finnarna.

Nyyssönen skildrar ungrarnas starka historiemedvetenhet, som inte alltid böjer sig för historiska fakta. Tusenårsminnet firades förstås stort 1896, då regeringen antog en minneslag där man tackade för Guds försyn och för kejsar Franz Josefs konstruktiva regim. Det är symptomatiskt att man skapar lagar för att styra uppfattningen av historien, liksom man skapar monumentala platser i Budapest för nationens hjältar.

Man har också i 2012 års grundlag stiftat om den riktiga historieuppfattningen och bestämt att Ungerns socialistiska arbetarparti, som var i regeringsställning ännu på 80-talet, var en brottslig organisation och instiftade en kommitté för det nationella minnet.

När Ungern 1988 ansökte om medlemskap i EU framhöll man att Ungern i tusen år stått i nära kontakt med västliga kulturer och värden, därför är en anslutning till EU en historisk nödvändighet. Nu är kontakterna mellan Budapest och Bryssel dock kyliga och förhoppningarna ställs på USA – Orbán välkomnade valet av Donald Trump som lyckligt för Ungern och Europa. N

Peter Lodenius

Heino Nyyssönen: Tasavallan loppu? Unkarin demokratian romahdus. Atena, 2017.

Dugin, Putin eller kyrkan – vem styr Kreml?

Finns det i dagens Ryssland en tydlig ideologi som driver Kreml framåt? Enligt David Hallbeck, doktorand  i Östeuropas historia vid Münchens universitet, spelar traditionalisten  Aleksander Dugins eurasiska tankar en ytterst marginell roll i Putins bygge – i både amerikansk och svensk debatt kan man däremot lätt få en bild av att Dugin vore en grå eminens i Röda torgets skuggor.

På senare år har ideologiska förklaringar blivit centrala när det gäller att belysa utvecklingen i Ryssland. Särskilt i anglosaxisk litteratur har den så kallade eurasiska rörelsen, särskilt i samband med den traditionalistiska filosofen Aleksander Dugin, väckt stort intresse och oftast setts som en nyckel till förståelse av en rad olika särdrag i rysk politik. Detta gäller journalister som Charles Cloover, tidigare vid Financial Times i Moskva, amerikanska akademiker som John Dunlop, i Sverige professorer som Magnus Ljunggren med flera.

Sannolikt var det dock en tysk forskare, Andreas Umland, som med en doktorsavhandling satte igång det uppskruvade intresset för Aleksander Dugin. Själv tycks Dugin dock inte ha uppskattat det akademiska intresse han blev föremål för utan började förtala Andreas Umland.

Teori om hav mot land

Eurasierna var en emigrantrörelse under 1920-talet och första halvan av 1930-talet som gav ut ett flertal kollektiva verk, framförallt i Prag och Sofia, i vilka de hävdade att Rysslands orientering mot Europa sedan Peter den Store varit förfelad och att landet, oavsett om dess framtid blev bolsjevikisk eller om ett annat styre skulle ta över, borde orientera sig mot det område som de kallade Eurasien och i stort sett sammanföll med det gamla Tsarryssland, och vilket enligt de djärva och ofta självmotsägande teorier de utvecklade utgjorde en geografisk, kulturell och därtill naturlig ekonomisk enhet. Eurasierna, och särskilt ekonomen Petr Savitskij, ansåg att det fanns en naturlig ekonomisk motsättning mellan havs- och landmakter och att de senare alltid skulle komma att förlora i den globala konkurrensen om de inte orienterade sig inåt istället för att som tidigare, försöka delta i den maritima världshandeln. Motsättningen mellan hav och land var förvisso inte en originell teori, den förekommer hos den brittiske geografen Halford Mackinder, nu ganska populär i Ryssland, och senare hos den tyske juristen Carl Schmitt.

Eurasierna tillhör också en allmän tendens efter första världskriget att ifrågasätta Europas krav på att företräda en universellt giltig kultur, en tendens som är tydlig såväl hos Oswald Spengler som i den tidiga négritude-rörelsen. Eurasierna förblev marginella bland de många emigrantrörelserna, och hade svårt att vinna gehör i en emigration där restaurativa eller liberala ideal var förhärskande, men där intresset för Asien var mycket begränsat. Genom sin dröm om en så kallad ideokrati som skulle ledas av en utvald elit stod de kanske ganska nära såväl samtidens fascistiska som sovjetryska tänkande.

En viss kontinuitet, om än i dagens Ryssland ofta kraftigt överdriven, finns mellan de klassiska eurasierna och geografen och historikern Lev Gumilev (1912-1992), son till Anna Achmatova och diktaren Nikolaj Gumilev, som i en mycket egenartad form fortsatte deras teoribildning och utvecklade en på pseudo-naturvetenskaplig grund byggd teori om olika nationers och kulturella enheters uppgång och fall. I en sen intervju yttrade han att eurasierna var en betydande historikerskola, men att de led brist på naturvetenskapliga kunskaper, vilka enligt Gumilev skulle kunna förklara historien. Hos Gumilev finns också en stark sympati för de olika folkslag som levde i Tsarryssland och Sovjetunionen och en tämligen stark antipati mot Västeuropa, även om alla nationer och kultursfärer enligt hans explicita uppfattning är jämbördiga.

Vilken roll spelar Dugin?

I en underlig legering av kryptofascism, guénonsk traditionalism, sovjetisk nostalgi och samtidig nostalgi i förhållande till det gamla, ”äkta” Europa har Gumilevs idéarv övertagits av Aleksander Dugin, som en tid verkat som föreläsare på den ryska generalstaben och professor i sociologi på Moskva-universitetet till år 2014.

Men den viktiga frågan är förstås: utövar verkligen Dugin och den eurasiska rörelsen något inflytande över samtida rysk politik och eventuell ideologibildning?

Naturligtvis är det mycket svårt att säga utan att ha en insikt bakom kulisserna som i grunden endast den verkliga makten har. Om man dock ser till vilken roll Dugin har spelat i offentligheten och vilket reellt genomslag hans idéer har i officiella och halvofficiella uttalanden, på statliga tv-kanaler med mera förefaller det dock mycket tveksamt. Dugin var alltså en tid professor vid det prestigefyllda Lomonosov-universitetet i Moskva. Han erhöll denna post 2008 under ganska förvånande omständigheter, vilket i och för sig kan tyda på att det verkligen fanns ett ideologiskt intresse av att ge honom en akademisk plattform. När det blev aktuellt att utnämna honom hade han nämligen inte ens disputerat, även om han hade en ganska omfattande geopolitisk, filosofisk och idehistorisk bokproduktion bakom sig. En av hans geopolitiska skrifter godkändes då av det inte särskilt välansedda universitetet i Rostov-na-Donu som doktorsavhandling och förefaller även ha legat till grund för en titel motsvarande en docentur. Förfarandet erinrar för övrigt om hur Wittgenstein blev professor i Cambridge 1939. År 2014 blev Dugin dock avsatt från sin professur, officiellt efter att ha gjort några synnerligen blodtörstiga uttalanden riktade mot Ukraina, ett land med vilket relationerna då naturligtvis var mycket ansträngda, men som å andra sidan inte alls uppfattas som främmande i Ryssland. Dessa uttalanden ska ha lett till studentprotester på grund av vilka Dugin fick avgå. Sedan dess har han fortsatt sitt skriftställarskap, bland annat med en lång kulturfilosofisk serie, Noomachia, om olika länders och språkområdens kultur, i vilken han ger en mycket personligt färgad bild av exempelvis Frankrikes kultur och till stor del skriver om sina identitära och traditionalistiska idoler.

President Putin har förvisso ett fåtal gånger, bland annat inför duman år 2012, i officiella framträdanden citerat Lev Gumilev, dock, väl att märka utan att referera till de eurasiska inslagen i hans läror. Genom den reella popularitet Gumilev åtnjöt i varje fall under 1990-talet kan Putin räkna med att de flesta av hans åhörare känner igen namnet. Presidenten refererar dock inte till Gumilevs eurasiska teorier utan till hans egenartade begrepp passionarnost, som nog bland allmänheten tolkas mer i ljuset av sin etymologi än i Gumilevs mycket speciella kulturfilosofiska betydelse.

En jämförelse av de uttalanden företrädare för den ryska maktsfären och innehållet i såväl den moderna eurasiska rörelsens läror som den klassiska från den tidiga efterrevolutionära tiden ger knappast vid handen att det skulle finnas något större inflytande från dessa.

Ortodoxa kyrkans inflytande

I flera avseenden får man nog, i likhet med Masha Gessen, anta att förhållandet till ideologiska frågor är rent taktiskt, vilket framgår av att innehållet i officiella uttalanden har varierat betydligt under åren. Detta kan inte nog framhävas. Det finns mycket lite som talar för att det finns en genomtänkt officiell ideologi i Ryssland, eller att, som många iakttagare förefaller anse, att en sådan i varje fall är på väg att uppstå. Med tanke på de nära band flera ledare, bland annat Vladimir Putin själv har till ortodoxa kyrkan och Sretinskij-klostret utanför Moskva ter det sig mera sannolikt att anta att det finns ett ideologiskt samband mellan uttalanden från kyrkans företrädare och den ideologi makten vid varje tidpunkt vill förmedla.

I en dokumentärfilm (Den bysantinska läxan, imperiets fall) från år 2008 skildrar arkimandriten Tlkhon, med sannolikt nära band till Vladimir Putin, hur det bysantinska riket föll på grund av etnisk separatism, ogrundad förlitan på hjälp från det katolska Västeuropa, ortodoxins förfall och oligarkernas bristande patriotism. Som historisk analys har nog Tikhons film sina brister, men den ger, om den jämförs med andra uttalanden från företrädare för den nuvarande ryska makten, en god bild av vilket ideologiskt tankegods man vill förmedla till befolkningen. Viktigast är statens styrka och enhet, prelaten skildrar med emfas hur maktens vertikal upplöses. Maktens vertikal är ett ofta använt uttryck i Ryssland, bland annat användes det i samband med att presidenten fick rätt att tillsätta guvernörer i landets olika regioner. Därtill skildras Bysans som en helt egen civilisation, som varken är östlig eller västlig i traditionell bemärkelse, utan utgör ett tredje alternativ. Vidare definieras det statsbärande folket inte så mycket genom sina traditionellt etniska drag utan genom sin trohet till staten och den enhetsskapande religionen.

Dessa tankar, som är ganska lika exempelvis tsartidens statspatriotism, återkommer i olika former bland Kremls ideologer. Bland annat har Vladislav Surkov, en av Putins närmaste medarbetare, talat mycket om suverän demokrati, det vill säga att ett väsentligt mål för all politik är att bevara statens suveränitet och inte låta några andra stater eller internationella organisationer utöva otillbörligt inflytande över den.

Putin har, i Boris Jeltsins efterföljd, fortsatt att betona en identitet som bygger mer på troheten till staten än på rysk etnicitet. Dock ska man inte glömma att det finns omfattande program avsedda att underlätta för etniska ryssar i tidigare sovjetrepubliker att förvärva ryskt medborgarskap. Detta är dock återigen knappast en eurasisk tanke utan snarare en traditionellt etnonationalistisk eller, om man så vill, slavofil dito.

Varför har då föreställningen om Dugin som ett slags statsfilosof och det eurasiska tänkandet som ett slags statsideologi uppstått? Det är en utbredd föreställning, även om den förvisso förkastas av skribenter som författaren och journalisten Masha Gessen, historikern och slavisten Georges Nivat och filosofen Michel Eltchaninoff. Kanske för att tanken på att Ryssland måste ha en officiell ideologi lever kvar sedan det kalla krigets dagar då detta förvisso var fallet, även om ideologin också i Sovjet modifierades taktiskt, kanske också för att Dugin, läsare av Julius Evola och René Guénon passar ganska bra in i en västlig föreställning om en ideologisk grå eminens.

Det är dock svårt att se att dessa föreställningar skulle leda till något annat än att försvåra förståelsen för de verkliga problemen i Europas förhållande till Ryssland och de verkliga problemen i själva Ryssland. De verkliga problemen handlar snarare om konkreta brister i rättstatlighet och demokrati – alltså problem som är fullt möjliga att förstå ur en europeisk synvinkel – än att en relativt marginell kulturfilosof i Weimarrepublikens stil genom den eurasiska läran plötsligt skulle ha fått ett enormt politiskt inflytande. N

David Hallbeck

Konservbaronens uppgång och fall

Berättelsen om Gheorghe Olarus liv är som en spegelbild av Moldaviens närhistoria. Den lilla pojken som växte upp i ett koncentrationsläger i Sibirien blomstrade inom den Sovjetdrivna moldaviska industrin som fabriks-vd och akademiker, bara för att förlora allt under den postsovjetiska rovkapitalismen.

Det är en kall och grå decemberdag och små vattendroppar faller från himlen. Låtsasregnet håller folk inomhus, gatorna i Moldaviens huvudstad Chisinau är tomma i dag. Jag kör nordväst längs huvudgatan Stefan cel Mare Boulevard. Vägen är en kaotisk blandning av nylagd asfalt och partier som inte reparerats på 50 år, men landskapet är vackert: vi passerar Ghidighicisjön, en Sovjetrelik byggd som rekreationscenter för stadens arbetare, i dag mer eller mindre övergiven. En bit av vägen har nyligen restaurerats med bidrag från USA, vilket görs mer än tydligt av de massiva skyltar som basunerar ut den amerikanska goodwillen. Det är med ett visst vemod jag svänger av den jämna amerikanska vägen då jag anländer till byn Roscani, och återigen finner mig bland sorgligt försummad Sovjetinfrastruktur.

Det här lapptäcket av gammalt och nytt, förfall blandat med lyx, modernitet och Sovjetnostalgi är beskrivande för mitt intervjuobjekt Gheorghe Olaru. Liksom republiken Moldavien har Gheorghe slungats från välstånd till avgrund, arbetat upp sig på grön kvist bara för att falla offer för omständigheterna igen. Som den eviga optimist han är, arbetar han i dag, efter nyss fyllda 70, på nästa projekt för att förbättra sitt och sin familjs liv.

Inga gatunamn

Gheorghe ger mig instruktioner över telefon: förbi Heliga Treenighetens monument, andra korsningen, fortsätt mot Kristus av Nasaret-korset, sedan vänster mot metallikonen Heliga modern och sonen, och så tredje huset till höger.

Jag undrar om det inte vore enklare om jag fick gatunamn och -nummer.

– Här finns inga gatunamn! Vi är för fattiga för det.

Slutligen hittar jag fram till Gheorghes hus, där han tar emot mig med leende blå ögon och öppna armar. Det lilla nedgångna blå huset är byggt av lersten och kronas av ett tak av korrugerad plåt. Alltid har han inte bott så här trångt – för bara några år sedan kunde han skryta med att han bodde i en av Chisinaus förnämsta paradbyggnader, ett pråligt ryskt Empire-hus från 1800-talet med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern i centrum av staden. I dag visar han mig hålet i marken utanför deras lilla kyffe, som snart ska bli en inomhustoalett.

– Det är det sista som ännu krävs för att huset ska bli helt beboeligt, förklarar han optimistiskt. Han klagar lite på orken, men sprudlar fortfarande av idéer och överlevnadsstrategier. Hans hustru Maria tillbringar hellre tiden med att överse gårdens prydliga trädgårdsland.

Sju år i Sibirien

Gheorghes släkthistoria är en förunderlig berättelse, från morfar Stefan med ”det magiska pappret” utfärdat av Lenin, som gav honom och hans familj fri lejd i allt samröre med kommunisterna, till pappa Nicolae som skadades i andra världskriget och blev krögare under smeknamnet ”Den glada krymplingen”, och Gheorghes föräldrars öden under kriget.

När Gheorghe föddes 1947 rådde brutal hungersnöd i Bessarabien, som omfattar större delen av dagens Moldavien, inklämt mellan Ukraina och Rumänien. Sovjetunionen annekterade Bessarabien 1940, och inledde omedelbart en utsvältnings- och deportationskampanj för att göra rum för ryska nyinflyttare. 1949, då Gheorghe var knappt två år gammal, utfärdades den sovjetiska politbyråns order nummer 1290-467cc, enligt vilken 11 239 familjer skulle tvångsförflyttas till Sibirien, som kulaker (storbönder) eller nazistiska medlöpare. En av dem var familjen Olaru, i vars hem två sovjetiska soldater bröt sig in en ovanligt mörk, månlös natt. Nu fanns ingen Stefan på plats med sitt magiska papper. Familjen blev förd till tågstationen, där de packades in i ett godståg tillsammans med hundratals andra personer.

”Passagerarna” serverades inget annat än saltig, torkad fisk, då och då en bit bröd och en hink vatten som skulle räcka till 50 personer under ett helt dygn. Tåget kunde stå stilla i flera dagar för att så många som möjligt skulle dö av törst eller syrebrist. Efter tre månader av tortyr anlände de till sin destination, ett litet improviserat läger mitt ute i skogen i Tyumen Oblast nära gränsen till Kazakstan, 300 kilometer från närmaste större bosättning, byn Berdjuzje. Vintern hade kommit, och ett tunt lager snö täckte redan den mark de var dömda att bo på resten av sina liv.

Deras ”hem” var ett gammalt stall på 10 gånger 15 meter, där 50 familjer skulle trängas i ”rum” som bestod av draperier hängda från stålvajrar i taket. Genom de gallerförsedda fönstren var de ständigt under uppsikt av sovjetiska soldater.

Ett av Gheorghes första tydliga minnen är då han en morgon vaknade på stallets jordgolv, tätt hopkurad med resten av familjen, och upptäckte att det hade bildats is ovanpå deras tunna filt.

Hem på soptippen

Kutymen var att varje månad skriva brev till Stalin och be om benådning, och likväl var kutymen att svaret varje månad var nekande. Tills en dag då en överraskande ynnest uppenbarade sig, och familjen Olaru fick tillåtelse att bosätta sig i ett nedgånget hus i en övergiven by i närheten. Huset var omgivet av en liten odlingsmark som de gavs tillstånd att kultivera för eget bruk. De sibiriska omständigheterna gjordes inte lättare av de månatliga ”inspektionerna” av sovjetiska soldater, som för det mesta utmynnade i att kuddar höggs sönder med knivar, möbler förstördes och invånarna terroriserades.

Räddaren i nöden var Ranca, en tjockpälsad bergsko med långa, spetsiga horn, som familjen fick av en lokal kazakstam i utbyte mot en moldavisk matta. Gheorghe blir fortfarande tårögd då han talar om Ranca, och minns hur barnen brukade smyga ut bröd från middagsbordet till henne, och hur hon slickade deras händer med sin sträva tunga för att visa sin tacksamhet.

1953 blev det slut på brevskrivandet till Stalin, då diktatorn dog. I kölvattnet efter Stalins död fick Olarus och sju andra moldaviska familjer till sin stora förvåning tillstånd att bosätta sig i Berdjuzje. Tomten de tilldelats var en avstjälpningsplats, men tillsammans lyckades de röja bråtet, och bodde där i tre år, tills de helt utan förvarning meddelades att de kunde återvända till Moldavien om de så ville. Och visst ville de det. Så efter sju år i Sibirien var de tillbaka hemma i Donduseni, där morfar Stefan, han med det magiska pappret, mötte dem i sin hästdragna kärra med ett par saftiga vattenmeloner under var arm.

Konservkung

Gheorghe flyttade till Chisinau 1967 och började studera oenologi, eller vintillverkning, på polytekniska universitetet. Här träffade han också Maria, och paret gifte sig 1969, då Gheorghe fick arbete på en fruktkonserveringsfabrik. Han steg snabbt inom fruktkonserveringens hierarkier, och fann sig 1973 som chefsingenjör på Sovjetunionens största fabrik för inlagd frukt – bland annat ansvarade han för utvecklingen av livsmedelskonservering för rymdfärder.

1980 blev han invald i Chisinaus vetenskapsakademi som forskare i livsmedelsteknologi, och 1984 valdes han både till chef för sin avdelning i akademin och till vd för konservfabriken han arbetade på. Han disputerade i Moskva och kunde titulera sig ”doktor Gheorghe Olaru”. Livet log, och familjen flyttade nu in i sin flotta Empire-lägenhet på Mihai Eminescu-gatan, den med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern. Inte illa för en liten pojke som 35 år tidigare vaknat under en isig filt i ett sibiriskt stall.

Barnbarnet Alexei och en ung Gheorghe.

Första kraschen

Men så kom 1991, Sovjetunionens fall och Moldaviens självständighetsförklaring. Och med Sovjet föll också Sovjetindustrin. Nästan över en natt förvandlades det moldaviska Orhei-distriktet från en av Sovjets industrigiganter till en rosthög som slumpades bort bit för bit till den som kunde betala de högsta mutorna. Utvecklingen var densamma som i de flesta länder som abrupt övergick från kommunism till fri marknadskapitalism.

Det var inte bara ekonomin som förändrades, utan även de sociala värdena. Det här var inte längre Gheorghes värld, och han kunde bara med fasa iaktta utvecklingen från sitt skrivbord vid akademin. Fabriken han hade gett 14 år av sitt liv gick i konkurs, och hans forskarbudget imploderade. Det var dags för stora beslut.

Familjen sålde en bostad de ägde i Chisinau, samt den restaurang i staden som Maria drev. Med pengarna köpte de ett gammalt tobakstorkeri i Sipoteni, nordväst om Chisinau, där de grundade ”Gheorghe Olarus traditionella gård”. I de gamla fabrikshallarna och på den omkringliggande marken byggdes en ny familjeindustri, där de odlade, torkade och lade in frukt och grönsaker. Snart blomstrade kommersen, med körsbärsmarmelad som exporterades till Ryssland som flaggskeppsprodukt. Gheorghe Olaru hade än en gång lyckats klättra upp för karriärstegen. Men återigen väntade ett katastrofalt bakslag bakom hörnet.

Andra kraschen

I april 2009 skakades Moldavien av blodiga protester i samband med parlamentsvalet, då landets styrande kommunistiska parti anklagades för valfusk. Den ”kommunistiska” presidenten Vladimir Voronin tvingades avgå, och landet störtades i politiskt kaos. Kapitalism var det som de unga demonstranterna skanderade för utanför parlamentsbyggnaden, och kapitalism var vad de fick: den ryska formen av oligarki-kapitalism. En extremform av kapitalism som mer liknade vilda västern än en modern ekonomi.

Gheorghe Olaru kände inte till reglerna för detta nya spel med cowboys och banditer, och föll i en av de finansfällor som var så vanliga under de här åren. 2012 nåddes Gheorghe av ett kreditlånserbjudande av en aktör som kallade sig CFR, eller ”Finanskorporationen för landsbygden”. CFR erbjöd kreditgarantier för små lantbruk för att expandera sin verksamhet. Gheorghe var naiv nog att falla för frestelsen, och hade stora drömmar om en moderniserad gård att lämna över till en familj som genom åren hade fått tillskott av sex barnbarn. Som garanti för kreditprogrammet skrev han över så gott som allt han ägde och hade: gård, fabrik, hus, bil, maskiner.

Och allt gick som smort fram till sommaren 2013 – det enda som saknades var en stor ångtank för sterilisering av glasburkar, som var nödvändig för tillverkning av höstens plommonsylt, och den planerade expanderingen av verksamheten. Tanken skulle köpas från Italien. Men då deadline för betalning kom och gick, hade Gheorghe inte fått några pengar från CFR. Varken e-post eller telefonsamtal till organisationen fick heller några svar, det var som om hela firman hade gått upp i rök. Långsamt gick det upp för Gheorghe att han blivit offer för ett listigt bedrägeri.

Utan pengar kunde Gheorghe inte köpa sin ångtank, och på hösten ruttnade plommonen på sina grenar. När vintern kom, var gården skuldsatt, och då plötsligt dök ”Finanskorporationen för landsbygden” igen upp som gubben ur lådan. Genom ett domstolsbeslut övergick Gheorghes gård, fabrik och resten av hans garanti i CFR:s ägo. CFR sålde sedan rubbet på en sluten auktion för en tiondel av dess värde.

Ett bedraget folk

Det här var livet i Moldavien efter protesterna 2009. 1,65 miljarder amerikanska dollar försvann mystiskt från Moldaviens statliga bank, organiserade i så kallade mikrokrediter på tiotals miljoner dollar var, som kanaliserades till en och samma bank i Vilnius. Samma bank hade tidigare använts för att kanalisera flera miljarder i ”mikrokrediter” från Ryssland, vars slutdestination var samma skatteparadis dit de moldaviska lånen slutligen hamnade. Moldavien, ett utfattigt land vars BNP ligger på plats 150 globalt, och där universitetsprofessorernas lön är 200 euro i månaden.

Men i sitt lilla hus av lertegel och korrugerad plåt bortom den amerikanska asfaltvägen låter Gheorghe Olaru sig inte nedslås. Med sin digra bakgrund i livsmedelsteknologi arbetar han som bäst på att uppfinna en helt ny sorts ångtank, som endast kräver en tredjedel av den energi som den italienska som han i tiderna försökte köpa. Om allt går väl, kan den bli det arv som han lämnar efter sig till sina barnbarn.

Innan jag lämnar Gheorghe och hans familj plockar Maria ihop en påse med godsaker åt mig. I den finns bland annat några burkar inlagd rödbeta enligt ett recept från hennes hemregion Gaugazien. Burkarnas metallock är tillslutna med den enda maskin som de lyckades rädda från den ekonomiska katastrofen 2013. En liten påminnelse om den optimism som vägrar att ge upp, och får en att resa sig igen mot alla odds. N

text & foto Octavian Balea
översättning & bearbetning Janne Wass