Kategoriarkiv: Samhälle

Begreppet proletärlitteratur har överlevat sin tid

I början av 1949 utbröt på Ny Tids sidor en häftig debatt om arbetarlitteratur, och om vem som hade rätt att kalla sig arbetar- eller proletärförfattare. Vi har plockat ut några inlägg i debatten. Här är det Ny Tids litteratur- och kulturskribent Anna Wiik som uttalar sig, ni kan också klicka in och läsa vad tidningens chefredaktör Atos Wirtanen och medarbetaren Ragni Karlsson har att säga i ämnet. Ingress och digitalisering 19.5.2017. Anna Wiik var känd som folkbildare, långvarig arkivarie och framför allt som grundare av Folkarkivet i Sörnäs.

Såvitt jag förstår har begreppen “proletärlitteratur” och “proletärförfattare” överlevat sin tid och kommer inom kort att helt försvinna ur bruket. (En fråga: kan Ni minnas att Ni ofta skulle tränat på de orden exempelvis i Ny Tid — utom just i det hår numret?) De uppkom på en tid, då det ännu var ganska ovanligt att personer ur arbetarklassen skrev och gav ut böcker. Då den sociala frågan på allvar kommit på dagordningen och arbetarrörelsen var stadd i kraftig uppmarsch — och arbetarkulturen med den — hände det emellertid att en och annan som själv prövat kroppsarbetarens tillvaro kände sig manad att i väckande anda skildra arbetarklassens liv och sociala kamp. Det var så “proletärlitteraturen” uppkom och begreppet inneslöt i sig att författarna själva var arbetare. Minna Canths Arbetarens hustru t.ex. hör sålunda inte till proletärlitteraturen trots dess gripande skildring av finskt arbetarliv i slutet av förra seklet, eftersom författarinnan inte själv hörde till arbetarklassen. Däremot hör dit enligt definitionen en så pass sen bok som Allan Erikssons Vägen vi byggde från 1946, en skildring av nödhjälpsarbetarnas förhållanden i Sverge på 1930-talet, dem författaren själv prövat på som nödhjälpsarbetare.

Men tiderna förändras och vi med dem. I stället för de enstaka exemplaren av arbetarförfattare under tidigare årtionden kan vi, både här och annorstädes i världen, numera räkna med en hel falang av författare utgångna ur arbetarklassen. Somliga har blivit författare i samma mening som vilka andra författare som helst. Andra — och tack och lov för det! — känner fortfarande solidaritet med den klass ur vilken de utgått, och hämtar förty i främsta rummet sin inspiration ur ämnen, som ligger denna klass varmt om hjärtat. Men redan det, att den sociala frågan, som från början huvudsakligen tedde sig som “arbetarfråga”, har växt ut till att omfatta så många andra fält av samfundslivet — bonde- och medelklassens ställning jämte en massa andra ekonomiska och politiska problem — har kommit också fältet för dessa radikala författares ämnesval att växa ofantligt i jämförelse med de ursprungliga proletär-böckernas innehåll

Därtill kommer att en stor del av dessa författare väl utgått ur arbetarhem, men själva aldrig utfört kroppsarbete utan tack vare de nutida förhållandena, som i mycket underlättar också arbetarbarns kulturella fortkomst, hela sitt liv ägnat sig uteslutande åt intellektuella sysselsättningar. Om den ursprungliga definitionen på proletärförfattare ska upprätthållas, blir det då inte en bra nog konstlad skillnad att dra opp en gräns mellan en författare som härstammar ut ett arbetarhem, och en annan som är som exempelvis till en arkitekt, och av vilka ingendera någonsin varit kroppsarbetare men som bägge år inne på den socialt radikala linjen inom litteraturen?

Det är på alla dessa grunder jag menar att det i längden ska bli svårt, för att inte såga omöjligt, att dra opp en gränslinje kring “proletärlitteraturen” och “proletärförfattarna”, om orden ska bibehålla den betydelse de ursprungligen haft.

I förbigående sagt är det för resten ganska lustigt, att ordet “proletär”, som hörde hemma i arbetarrörelsens gamla propagandaarsenal, men numera i det stora hela kommit ur bruk, ska leva kvar just på detta speciella område. Om jag alltså anser, att orden “proletärlitteratur” och “proletärförfattare” numera liksom fallit ur sammanhanget, så är därmed naturligtvis alls inte sagt att det inte skulle finnas ett visst slags skönlitteratur, som arbetarna, “proletärerna”, skulle ha skäl att särskilt intressera sig för. Parollen “konsten för konstens egen skull” har allt mer kommit i det vanrykte, som den så innerligen väl förtjänar. Och skönlitteraturen är ett ypperligt medel ett upplysa, intressera, värma, hänföra, och det finns så många människor, som behöver upplysas, intresseras, värmas, hänföras för goda ting. De sociala problemen överskuggar vår tid framom alla andra. Skönlitteraturen har en stor uppgift i att belysa dem och vi på vänsterkanten har i skönlitteraturen ett förträffligt medel att belysa dem i vår anda, både för “proletärer” och andra. Kanske vore det önskvärt att genom en bestämd beteckning skilja denna radikala skönlitteratur från annan skönlitteratur, som också rör sig kring sociala problem, men i annan anda. Men var finna namnet, “proletärlitteratur” har tjänat ut. Utlys en pristävlan, det brukar hjälpa ibland. Fast jag fruktar att det är fåfängt i det här fallet. Vi tär väl nöja oss med att tala om radikal skönlitteratur.

Anna Wiik

 

Lenins hyresvärd i Finland fyller 70

I morgon onsdag fyller Arthur Blomqvist i Helsingfors 70 år. Vi besökte på måndagen kamrat Blomqvist i hans hem och anhöll om en intervju. Blomqvist blev störd i sin middagslur, men tog inte illa opp fördenskull utan var genast med på saken.

Hur känns det att fylla 70 år? var den inledande frågan.

— Ingenting särskilt. jag känner mig fortfarande som 20 år, kom det rappa svaret.

Det var roligt att höra. Kanske kamrat Blomqvist vill berätta litet om sitt liv och om märkligare händelser under årens lopp.

— Gärna. Jag år född i Borgå, där jag gick i folkskola och därefter i Borgå folkhögskola. År 1897, alltså Vid 19 års ålder, flyttade jag till Helsingfors och har alltsedan dess varit bosatt här. Här tog jag, då seklet var ungt, lokomotivförarexamen och besökte förutom industriskolan även andra fackkurser. Jag arbetar alltjämt sedan år 1925 som verktygsfilare vid Helsingfors stads trafikverk. Två skilda gånger blev jag avskedad från järnvägen av politiska skäl och ånyo anställd.

Vi skulle också gärna höra litet om kamrat Blomqvists verksamhet inom arbetarrörelsen, i all synnerhet då vi vet att Lenin bott i Blomqvists hem under den tid han år 1917 vistades i Finland som flykting.

— Ja, min verksamhet i den politiska arbetarrörelsen daterar sig från år 1902. Nämnda år anslöt jag mig till Helsingfors svenska arbetarförening och verkade inom denna till år 1918. Till den fackliga rörelsen har jag likaså hört alltifrån sekelskiftet.

(Han framvisar närmare femtio år gamla medlemsböcker)

­– Klart för mitt minne står tiden från år 1905 då min hustru Emilia och jag under kamrat K.H. Wiiks ledning deltog i arbetet för att hjälpa ryska och polska revolutionära flyktingar efter blodbadet i Petersburg den 22 januari 1905. Jag minns också väl den gång i början av augusti 1917, då jag avhämtade Lenin från Centralgatan till mitt dåvarande hem vid Tölögatan 46. ett fyravånings stenhus, som alltjämt står kvar. Lenin bodde hos oss i sex veckor och gjorde ett mycket sympatiskt intryck. Han var anspråkslös och stillsam och sysselsatt med förberedelserna för revolutionen. Han skrev också en bok under vistelsen i vårt hem och skänkte oss och kamrat K.H. Viik varsitt med namnteckning försett exemplar av nämnda bok. Den handlade om bondefrågan i Ryssland. Lenin var mycket arbetsam. Hela den långa arbetsdagen skrev och läste han eller besökte hemliga möten. Han följde också noga med tidningspressen. En gång då han kom hem med några tidningar pekade han skrattande på en notis i en rysk tidning där det påstods att Lenin befann sig i Petersburg och att Kerenski snart skulle spåra upp och häkta Lenin. Det behövs en bättre karl än Kerenski härtill, anmärkte Lenin. En gång fick Lenin besök av sin hustru Krupskaja och Lenin var mycket glad över det besöket. När Lenin tog avsked av oss hade han maskerat tig så skickligt att min hustru inte kände igen honom förrän han tackade oss för gästfriheten. Han begav sig därefter till Petersburg där kort därefter revolutionen utbröt och genomfördes. Under inbördeskriget i vårt land 1918 tillhörde jag folkkommissariatet som svensk representant, berättar Blomqvist vidare.

– Jag blev häktad i Kotka den 1 maj och i augusti samma år dömd till döden. Genom utländska makters intervention räddades jag dock till livet, men fick sitta fängslad i fyra år och fick stifta bekantskap med åtta fängelser. Efter frigivningen verkade jag åter inom Helsingfors svenska arbetarförening, men då fru och K. H. Viik år 1940 utstöttes av K.A. Fagerholm ur föreningen avgick jag och flera andra samtidigt därifrån. Jag tillhör nu Finlands Kommunistiska Parti och föreningen Forna rödgardister. Jag tänkte delta i arbetarrörelsen så länge mina krafter det medger, säger kamrat Blomqvist till slut.

Vi tackar för uttalandet och tillönskar ynglingen på 70 vårar fortsatt hälsa och kraft.

— Kom igen då jag fyller 100 år, säger Blomqvist med skälmen i ögonvrån. då vi tar avsked, kanske jag ännu får uppleva märkliga saker att berätta om.

Ja, måtte det pigga födelsedagsbarnet leva till sitt hundrade år!

Allan Asplund

Fotnot: tyvärr fick Arthur Blomqvist inte se sin 100-årsdag, utan gick bort bara tre år efter att denna intervju gjordes. Blomqvists dödsruna kan läsas här.  Artikeln är digitaliserad 19.5.2017. 

Hundratusen arbetare i strejk i går

Blir det regeringskris?
Vänstern vägrar godkänna förändrad representation
Avgörandet torde falla i dag kl. 14

En regeringskris utbröt i april-maj 1948, då folkdemokraternas Mauno Pekkala var statsminister och samma partis Yrjö Leino inrikesminister. Regeringssamarbetet mellan socialistiska DFFF, SDP, Agrarpartiet och SFP hade haltat avsevärt sedan regeringen bildades 1945. Saker och ting ställdes till sin spets på våren 1948: dels blev de borgerliga partierna på allvar oroliga för att kommunisterna i DFFF planerade en statskupp, och ville således avsätta Leino från inrikesministerposten – under vilken ju polisen agerade. Vidare stormade det bakom kulisserna kring Leino, då hans politiska motståndare, framför allt SFP:s Ernst von Born, hotade att i riksdagen ta upp händelserna 1945, då Leino hade överlämnat ett dussintal ryska politiska flyktingar till Sovjetunionen. Detta skrev DFFF:s partiorgan Ny Tid naturligtvis inget om, utan koncentrerade sig främst på de stödstrejker för de folkdemokratiska ministrarna som ordnades runtom i landet.
Ingress och digitalisering 19.5.2017.

Regeringfrågan löstes inte under gårdagens lopp, ehuru statsrådet sammanträdde tvenne gånger.

Vid dessa förevar emellertid inte officiellt tillsättandet av inrikesministerposten till behandling. men inofficiella förhandlingar gav vid handen, att socialdemokraterna och agrarerna kohandlat och att som gemensam kandidat för inrikesministerposten framföres antingen den socialdemokratiska andra finansministern Onni Hiltunen eller förra soc.dem. partisekreteraren Aleksi Aaltonen. Folkdemokraterna å sin sida har också under gårdagens lopp diskuterat det föreliggande läget. En av centralledningen utsedd komité, bestående av riksdagsman Hertta Kuusinen, generalsekreterare Ville Pessi och DFFFs ordförande K. L. Kulo har bl.a. upprepade gånger diskuterat om saken med statsminister Mauno Pekkala. Också DFFF:s riksdagsgrupp sammanträdde i går och har enhälligt beslutat, att inte retirera från de ursprungliga kraven. Statsrådet sammanträder igen i dag kl. 11 och därvid torde frågan om inrikesministerposten komma upp till behandling.

På många orter är strejken total

Strejkrörelsen får allt större omfattning över hela landet. På många orter har torn arbetsplats- och medborgarmöten anordnats.

I går utvidgades strejkrörelsen till ca 80 nya arbetsplatser i Helsingfors och dag har ytterligare åtminstone ett tiotal arbetsplatser gått i strejk. Strejkkomitéerna i Helsingfors hade i går ett av kampanda och fast beslutsamhet präglat möte, vars upprop återges på annan plats. I Åbo har 33 arbetsplatser under gårdagens lopp anslutit sig till strejkrörelsen. I Laitila utbröt i går strejk på 29 arbetsplatser o.s.v. Hamnstrejken är nu nästan total i landet. Allt detta talar ett tydligt språk, och dementerar de lögnaktiga nyheterna genom FNB och tidningspressen, att strejkrörelsen skulle vara på väg att avstanna.

På allt flera arbetsplatser inser också de socialdemokratiska arbetarna att angreppet mot arbetarnas livsvillkor är riktat även mot dem och ansluter sig till de kämpande leden. I Åbo har de strejkande i går anordnat ett gemensamt möte, i vilket ca 13.000 arbetare deltog. Då alla deltagarna inte rymdes på Folkets hus gårdsplan beslöt man anordna följande möte vid Kuppis källa. Också på många andra orter har strejkrörelsen brett ut sig o.s.v.

I Vasa strejkar flera fabriker, i Dalsbruk står fabriken, i Hangö strejkar hamnarbetarna. (trots att (hamnkaptenen i en intervju påstod att de inte skulle göra det, hamnarbetarna var emellertid av annan mening).

Provokationer har öorekommit . På vissa orter har man försökt värva strejkbrytare och t.ex. i Oulu Oy i Uleåborg har ingenjörer försökt sig som eldare, men i allmänhet har dessa provokationer inte fått större omfattning. Bland medborgarmötena må nämnas mötet i Borgå. som refereras på annat ställe, i Hyvinge med över 1.000 deltagare, i Dickursby där matsalen var fullsatt, i Högfors 1.300 deltagare osv.

Red

Amerikabrev från 1948

Till Ny Tids läsare, New York, den 9 januari 1948.

Ja, nu är det visst på tid att ni får ett brev härifrån till Ny Tid. Jag har just suttit och läst både Ny Tid och Folkets Jul, som kom med posten i dag. I den sistnämnda fann jag en berättelse av Runar Nordgren som handlade om livet bland finlandssvenskarna här i New York på 30-talet. Det där om tegelskraparförtjänsten intresserade mig särskilt och berättelsens sanningshalt kan jag bekräfta, för jag var själv med. Nu har vi nog haft det bättre med förtjänsten. Det har varit och är fortfarande rätt livligt i byggnadsbranschen. Och i den arbetar ju dc flesta av vårt folk här i New York. Men det kan ju när som helst få ett snöpligt stut. Jag var just i dag i samspråk med den byggmästare för vilken jag arbetar. Han påstod att vi sitter på dynamit. Om byggnadsmaterialet fortfarande går upp i pris blir det ingen annan utväg än att upphöra med byggandet. Ingen vill taga risken att bygga hus som genom för höga pris blir omöjliga att sälja. Ja, så påstod han.

De billigaste hus som nu bygges kostar omkring 12,000 dollars. För en familj som förtjänar 40-50 dollars i veckan vore det rena vanvettet att försöka lägga sig till med ett sådant hus. Nog sitter vi På dynamit om vi någonsin gjort det. Men vi som varit här en längre tid vet ju att vi nu och då bjudas på en liten kort glansperiod varpå det åter är att gå tillbaka till det sedvanliga depressionslevernet.

Och nu kan jag berätta, att vi finlandssvenskar igen efter ett längre uppehåll bildat oss en egen arbetarförening. Vi har nämligen fått vår egen “lodge” inom den stora amerikanska organisationen International Workers Order (Internationella arbetarorden). Det är liv och rörelse igen i Harlem. Vi har möten två gånger i månaden och får ständigt nya medlemmar. Den 15 november hade vi vår första fest. Det blev en i allo lyckad tillställning. Publiken uppgick till närmare 300-talet, och det är något ovanligt bland finlandssvenskarna här. Den 21 februari kommer vi att hålla vår nästa fest som ska kallas “österbottnisk afton”. Med tiden skall ni väl få veta hur det gick.

Det vore trevligt om vi någon gång finge höra något från våra landsmän på stillahavskusten eller från mellanstaterna och Kanada. Nog bör det väl finnas någon som får Ny Tid där. Låt oss i New York höra om ni har någon egen organisation. Vi hoppas här att ni inte är rädda för sendär oamerikanska komittén. Här bekymrar den oss inte ett dugg. Är dom missnöjda eller glada kvittar oss lika. Ingen rädder här.

Till sist en vädjan till er hemma i Finland. Låt oss genom Ny Tid få veta vad ni har för er ute på de olika orterna. Jag måste tillstå, att jag, då jag öppnar er tidning, först ser efter om det finns något från Närpesnejden. Men ofta blir jag besviken. Annars “likar” vi Ny Tid mycket bra. Ja, det var sant, jag miste laga i väg ett riktigt stort kaffepaket till den som prenumererat åt mig.

På återseende,

Närpesamerikanen

Digitaliserat 19.5.2017 

Traktorn – den nya tidens maskin

Denna text publicerades i Ny Tid nr. 7/1948 (12 januari).

OTK importerar från Amerika Vase-traktormodellen [sic]

För ett tiotal år sedan ansågs det att för mindre än 60 hektar åkerareal användning av traktor inte lönade sig. Utvecklingen har dock alla svårigheter till trots gått framåt, ty nu inser man att traktorn även på små lägenheter med fördel kan användas. Detta betyder naturligtvis inte att alla lägenheter med endast några hektar jord ensamma skulle kunna hålla sig med denna nya tidens maskin. Men genom samarbete – som praktiserats med framgång på många andra områden – kan saken ordnas. Sålunda har t.ex. det finska småbrukarförbundets avdelningar prövat denna metod med goda erfarenheter.

OTK har numera gått i författning om att från Amerika anskaffa en traktortyp som konstaterats väl passa våra förhållanden. Denna traktor är ingen nyhet i det land där den tillverkas utan har redan kommit till använding men för oss är den i alla fall en nyhet. Vi åsyfter Case (uttalas keis) traktorn.

Klicka för större bild av artikeln.
Klicka för större bild av artikeln.

Av jordbrukstraktorn Case finns fyra olika varianter, som skiljer sig från varann förnämligast beträffande storleken. Den största maskinmodellens effekt är 40 hästkrafter, den följande 30, den nästminsta 23 och den allra minsta 15. Remskivskraften är respektive 50, 37, 27 och 10 hästkrafter. Möjligheter för passande val finns således.

Alla modeller är försedda med gummihjul. I detta sammanhang är skäl att påpeka, att vid gemensamt bruk traktor med gummihjul är fördelaktig, enär maskinen ofta transporteras längs landsvägarna.

Alla modellerna av Casetraktorn utför arbetet väl. Vid OTKs utställning av de olika modellerna var den allmänna meningen den, att den minsta Case-modellen ur småbrukarens synpunkt var synnerligen lämplig ur flera synpunkter. T.ex. anordningarna för plogen gör denna lätt att lyfta och sänka vilket grepp ofta måste förekomma på kortare åkrar.

Alla Case-traktorerna är särdeles väl utrustade. Sålunda är de t.o.m. utrustade med elektriskt ljus som gör det möjligt att utföra arbete med traktorn den mörka tiden av dygnet.

Efter det maskinens fördelar konstaterats inställer sig frågan om dylika maskiner kan erhållas och vad de betingar i pris. De har inte ännu utkommit i handeln men i närmaste framtd [sic] torde de stå att erhålla. Beträffande priset kan inte ännu sägas mer än att det kommer att vara skäligt. Sålunda kan OTKs medlemsaffärer inom kort också i detta avseende uppfylla traktorköparnas önskemål. Närmare uppgifter om traktorerna kan hugade köpare erhålla från OTKs andelsaffärer då maskinerna anlänt.

[Text: Redaktionen]