Kategoriarkiv: Samhälle

Leo Ågren: Om vårt borgerliga bildningsideal

Leo Ågren
Leo Ågren, född i Nykarleby, var en av de tre Ågrenska författarbröderna, tillsammans med Gösta och Erik. Leo är i dag mest känd för sin historiska torpartrilogi, ett storverk skrivet under loppet av endast sex år. Alla tre bröder skrev under 1950-talet flitigt i Ny Tid.
Ty vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ.

Nej, detta är ingen predikan, åtminstone inte någon predikan i vanlig mening. Men det ligger i alla fall en obestridlig sanning i det gamla bibelordet. Vi stirrar med blåögd förtjusning på allt det materiella; vi vill ha bättre löner, bättre bostäder, bättre och mera mat, bilar, villor, båtar, barnen i lärdomsskolan — kort sagt en skrytstandard. Detta är den förborgerligade arbetarens ståndpunkt.

Jag är ingen motståndare till en hög levnadsstandard! Tvärtom. Jag försöker skaffa mig så höga inkomster som möjligt. Jag offrar — om det kräves — mina sista blodsdroppar i kampen för brödbiten. Och jag kommer antagligen också att försöka få in mina ungar i lycéet. Därför att detta är beteendemönstret i det samhälle jag lever i. Därför att om man vill äta med vargarna, så bör man också tjuta med dem. Men ibland blir jag ändå så förbaskat utled på alltsammans. Vad gör jag då? Jo, eftersom jag förstår att det är min ande, som håller på att bli svältfödd, går jag följaktligen till närmaste tidningskiosk och köper lite näring för den med. Mat à 75 mark portionen i form av “Döden går på operan”, “Mord efter noter”, “Nakna fakta” o.s.v. Och med denna blandning slår sig min ande villigt till ro.

Men på sista tiden har jag trots dit blivit rädd. Är detta livet? Arbete, hets och femte klassens detektivromaner. Skall detta kallas att leva? Det måste finnas mera än arbetslöner, hyra, elräkningar, brännvin och andra bekymmer. De får inte fylla hela min tillvaro! Om detta år det borgerliga samhällets livsideal, så hoppas jag verkligen att jag inte är någon god medborgare i detta samhälle.

Det här skulle ju inte bli någon självbekännelse. Men jag tog bara mig själv som exempel för att visa vilken fasaväckande tomhet vi håller på att glida in i. Kanske vi inte märker den så mycket än. Vi får ännu slita hårt för att få kropp och själ att hänga ihop. Men den dag når vi har både villan och bilen betald. Då känns den desto mera. — Hur skall vi komma ur den?

Det är just här skon klämmer.

Vi vill nämligen inte alls komma ur den. Det finns inte något dylikt behov. Åtminstone erkänner vi det inte. Vi är nöjda med att vår själ svälter, bara buken är fylld. — Besök exempelvis ett lånebibliotek! Ett dylikt är väl i alla fall en möjlighet för envar. Men jag har aldrig sett att det varit någon strid på kniven om de skatter som obestridligen finns på hyllorna i varje bibliotek. Den massa kunskap och skönhet som står upptravad där får dammas ner i frid och oberördhet. Och undrar man stillsamt över varpå det beror att lånefrekvensen år så låg, svaras det: Man har ju ingen nytta av att läsa biblioteksböcker. Nej, man har ingen nytta av alt läsa filosofiska, historiska och skönlitterära verk.

Vad menar då detta samhälle med nyttig kunskap? Givetvis en lärdom som kan omsättas i pengar. Det är det vår borgerlighet avser med bildning, Det är så man kan spricka.

Kunskap är ju egentligen inte annat än efterhärmning. Och härma kan ju t.o.m. apor och papegojor. Kan vi inte fördjupa kunskapen, föra den vidare, göra den fruktbar, så måste den ju totalt sakna varje annat värde än det rent ekonomiska.

Verklig bildning skulle jag vilja definiera som förmåga att tänka, att lämna den egna trånga kretsen, förmågan att reflektera, att förstå.

Slutligen hoppas jag läsarna förstår att jag med dessa rader inte velat racka ner på skolor och praktisk utbildning. Jag vill endast framhäva att kunskap som bara är s.a.s. ett huvudets uppslagsbok, utan att vara en del av personligheten, inte är någon tillgång i och för sig. Skall vår värld nån gång bli bättre måste vi lära oss tänka själva. Apor har vi varit länge nog.

Leo Ågren

Artikeln är digitaliserad 2.6.2017.

Vårt finlandssvenska språk

Radiodiskussionen om finlandssvenskan och rikssvenskan och ”provinsialismerna” har varit märklig framförallt i det avseendet, att en ny tanke där har brutit segrande fram: flere årtiondens professorsmässiga inställning till det språk, som talas i det svenska Finland, har kastats över ända av en intellektuell ungdomsfalang (författare och journalister) som gott in för ungefär följande program: Erkänn finlandssvenskan som litterärt språk! Rensa inte ut alla våra säregenheter! Vårt språk behöver kontakt med den levande finlandssvenska verkligheten för att leva! De i diskussionen deltagande språkmännen har, också kanske motvilligt, bifallit detta.

Man kan utan vidare dra den slutsatsen, att det program, som på så sått delgetts offentligheten, nu får allmänt godkännande. Det är också oundvikligt. Det går helt enkelt inte annorlunda mer.

Sedan professor Hugo Bergroths dagar, då olikheterna mellan finlandssvenskan och svergessvenskan (finlandismerna) katalogiserades och vissa omotiverade och på direkt slöhet beroende sådana blev föremål för kampanj, har språkforskarna och språkvårdarna i det svenska Finland med raseri ägnat sig åt att följa och fullfölja Bergroths verk under blint ryktande och ansande, fördömande, utdömande, men icke utrotande, av de finlandssvenska säregenheterna. Det har gått så långt, att Bergroths efterföljare, uppbärarna av vad som med ett dristigt uttryck kunde kallas för den finlandssvenska professorskulturen, i finlandismernas utrotande sett så att säga den finlandssvenska kulturgärningens huvuduppgift. Det finns en mängd groteska exempel. Radions herr Ölander framhöll ju en gång i ett famöst uttalande för tidningarna, att svenska rundradions uppgift år att ”lära finlandssvenskarna ett vårdat språk” (sic!), det har förekommit, att böcker recenserats efter antalet finlandismer i texten, Svenska teaterns skådespelare har tvingats införa en affekterad finlandssvergessvenska för greve- såväl som för torparroller (skillnaden har markerats genom tjockt l i torpargubbarnas tal), våra uppläsare har reciterat en spöklik sverge- finlandssvenska från landet ingenstans och författaren Sven-Olof Högnäs framkastade för ett par år sedan i Hufvudsladsbladet den förtvivlade frågan: på vilket språk ska man skriva en realistisk skildring från våra svenskbygden? på dialekt? — men den förstås av ett fåtal, på rikssvenska? — men då är den inte realistisk! Litteraturkritikern Warburton antydde en gång, att vår litteratur utmärkes av ett torftigt och stelt språk, då man jämför den med den rikssvenska, vilket torde bero på språklig ängslan och mindervärdeskomplex hos författarna. Stormbom erinrade om samma sak i radiodiskussionen. Sedan finlandismutrotningsraseriet började grassera i läroverken, har allt fler ungdomar bibringats språkligt mindervärdeskomplex. Landsbygdens mänskor har förstås fortsatt att tala dialekt, men generade, stadsborna har fortsatt att tala en mer eller mindre finlandistisk svenska, men skamfyllda, och kanske har de ofta tänkt: Vore det inte bättre att börja tala finska, det är ju åtminstone ett språk? Vad professorerna beträffar, har de fortsatt att medels regler riva ner.

Visst är detta en karrikatyr, men i och med att professorskulturen börjar ramla, så ter den sig karrikarytmässig för ett allt större antal mänskor.

Varför har just finlandssvenskarna så länge låtit sig tryckas ner i ett kärr av regelraseri, språkförkvävning och språkbyråkrati, som är hemskare än den litterära klassicitetens tvångströja på 1600-talet? Det synes mig alldeles klart att just finlandssvenskarna skulle få lida detta, emedan de är toppridna av ett nationellt mindervärdeskomplex i allmänhet. Ty det år ju så att en nationalitet under inflytanden av personer, som inte vet att och om den är en nationalitet, förhåller sig ängslig och känner sig bortkommen, och det inte bara i sitt tal och i sin skrift. Nej, i alla avseenden.

Vad är det sist och slutligen vi talar? Vad är finlandssvenska för något? En dialekt? Ett svergessvenskt provinsspråk, jämförligt med skånskan? Vad är finlandssvenskarna för något? En östsvensk folkspillra, en stam, som ”bör böja sig som träd för ovädret” (Nils Meinander)? Svensktalande i Finland (Ernst von Born)? Se den principiella, den teoretiska, den logiska sidan av saken, den berördes inte i radiodiskussionen och den beröres överhuvudtaget ytterst sällan i den offentliga diskussionen. Men för att veta vad vi bör göra med vårt språk, vore det inte klokt att först säga ut, vilka vi är?

Att finlandssvenskarna utgör en egen, från svergesvenskar och från finnar särskild nationalitet står utom allt tvivel. Förr i tiden begagnades om oss ordet nationalitet av borgerliga kulturpersonligheter som Lille och Estlander. Numera gör man det igen — del fälldes i radiodiskussionen. Men under ett par tiotal år var det ur bruk — av politiska skäl, medan vänstern allena konsekvent höll före och även bevisade, alt finlandssvenskarna utgör en nationalitet enligt den enda klara och logiska definition, som blivit uppställd för detta begrepp — av J. V. Stalin.

Orsaken till denna med förlov sagt blyghet på borgerligt håll år klar: se som det inte passade i stycket med en viss politik under trettiotalet, se som de aderton kapitalistfamiljerna med svenskt namn och deras parti, svenska folkpartiet, hade intresse av raka motsatsen. Och följden är lika klar: nationellt mindervärdeskomplex, oklarhet, defaitism ect, hos den stora massan av finlandssvenskar. Här är en av rötterna till professorskulturens kulturkriser, till den reaktionärt borgerliga litteraturens förfall, och till det språkelände, för vilket den nyss timade radiodiskusslonen betytt den officiella början till slutet.

Nu är det stor skillnad, om man diskuterar en dialekt eller en nationalitets språk. Vilketdera diskuterar vi? Logiskt sett är en nationalitets språk en sak, som man måste acceptera, som man inte kan göra våld på, som man kon ansa men inte snöpa. Frågan, hur man i praktiken skall vårda sig om denna nationalitets språk är beroende av nationalitetens — alltså folkets, inte de aderton nyssnämnda familjernas eller deras partis, svenska folkpartiets, ställning och intressen. Frågan blir alltså: hur ska vi vårda vårt språk, för att det bäst ska tjäna vårt folk som ett arbetets och kulturens språk?

Ett språk, säger densamme man som uppställt den enda logiskt acceptabla definitionen för en nationalitet, är inte ett klasskännetecken utan ett arbetsredskap för en hel nationalitet. Hittills har de, som utnämnts att ha uppsyn över vårt språk, betraktat det genom en klass’ glasögon. Resultat: klyfta mellan litteraturen och folket, de intellektuella och folket, stagnation och kris. Sålunda har Stalins ord besannats:

”Så snart språket glider bort från denna det allmänna folkspråkets ståndpunkt, så snart språket börjar särskilt gynna och stöda en viss samhällsgrupp till skada för andra samhällsgrupper, förlorar det sin betydelse, det upphör att vara ett medel för mänskligt umgänge i samhället, det förvandlas till en viss samhällsgrupps slang, förfaller och dömer sig självt att försvinna.”

– Stalin, Om marxismen i språkvetenskapen.

Vi har sannerligen inte beaktat dessa moment för mycket i våra tidigare kultur- och språkdiskussioner. Vi har faktiskt beaktat dem endast på vänsterhåll. Genom sunt förnuft och praktisk verksamhet har nu det svenska Finlands klyftigaste unga intellektuella kommit till slutsatsen, att bergrothandan måste förskingras. Droppen, som kom bägaren att rinna över, var, det må konstateras i förbigående, N.B. Storboms översättning av Väinö Linnas ”Okänd soldat”. När denna bok kom ut, denna finlandssvenska bok, med sitt realistiska språk och sina dialekter, vann den med ett slag nya människor för finlandssvenskans sak. Det har varit beklämmande förr. En Eva Wichmans språkliga mästerskap, en Diktonius’ burleska utsvävningar har varit undantagsfenomen, och författarnas (liksom allmänhetens) ängslan har varit regel. Så trädde, bejublad och hurrad, Stormboms och Högnäs’ österbottniska Hietanen fram i professorernas mitt och yttrade:

”Ja ä rikti förbanna förvåna. Så mytji veit ja ju äntå så att ja int tror tokote pratä”

Och se, fästningen föll!

Ty den var rutten, och även om vi emigrerar, så är vi en hel massa kvar av denna nationalitet, som är en nationalitet enligt Stalin, Otto Ville Kuusinen, DFFF, en sunt tänkande intellektuell ungdomsfalang och en hel del österbottningar i allmänhet. Och nu har vi en barriär mindre mellan den finlandssvenska kulturen och det finlandssvenska folket. Professorsspråket är lagt i byrålådan. Professorskulturen är naggad i [oläsligt]. Tavaststjerna, som i sin förtvivlan utbrast:

”Giv mig ett språk, giv mig ett land!!! har fått sitt språk postumt. Leve finlandssvenskan, inte den som ”står i jono och får en paikka” eller den som ”drar från håret”, men den finlandssvenska nationalitetens levande språk. Där går vägen fram mot en barriärlös kultur, en vid, rik, framtidens kultur i det svenska Finland.

Margaretha Romberg

Digitaliserad 2.6.2017.

Massflykt från Närpes

Över 2 000 har nödgats lämna fädernejorden

Mellan Vinterkriget och sjuttiotalet emigrerade över en halv miljon finländare till Sverige — Finland var fattigt och jordbrukarna led av den gradvisa automatiseringen av deras bransch. I Sverige hade industrialiseringen kommit igång mycket bättre, och fabriksjobben lockade. En av statistiktopparna för Sverigemigrationen kom på 1950-talet, då framför allt svenskspråkiga österbottningar valde att åka över Östersjön i i stället för att söka arbete på finskspråkiga orter. Artikeln är digitaliserad 2.6.2017. 

Närpes, sa K.J. Wenman och tittade på väggkartan, är 550 kvadratkilometer stort och innehåller 12,500 hektar odlad mark.

Det är med andra ord en mycket stor kommun, som vi befinner oss i när vi sitter i Wenmans trevligt gammaldags-moderna gård. Jag är dock osäker om huruvida kommunen intar någon ledande ställning i det fallet. Men på ett annat sätt leder den utan diskussion. Nämligen i fråga om antalet emigrerade. Låt oss alltså fråga Wenman, som är folkdemokratisk kommunalman och välkänd också utom sin kommuns gränser, om det exakta antalet.

Karl Johan Wenman var riksdagsledamot för SDP 1933-1945 och elektor i flera presidentval. Under fortsättningskriget hörde han tillsammans med bl.a. Ny Tids sedermera chefredaktör Atos Wirtanen till de 33 i den så kallade fredsoppositionen som överlämnade en fredsappell till president Risto Ryti. Då kommunistpartiet igen blev lagligt efter kriget, anslöt han sig till DFFF.

— Det vet jag inte, men så mycket kan jag säga, att det nog är över tvåtusen i detta nu!

De flesta emigrerar till Sverge. Men hur många stannar?

— I stort sett, så stannar de nog där. Nästan alla kommer ju hem på semester, men alla återvänder också när den är slut.

När blir strömmen Sverge-resenärer starkast?

— På hösten, svarar Wenman.

— På somrarna finns här bättre tillgång på arbete. Det hela är ju katastrofalt, främst därför att det är ungdomen, som far. Sen blir det inga barn heller! Skolorna måste snart nog reduceras. Det är ju mest småbrukarungdom, som reser, för befolkningen består mest av småbrukare. En hel del är gifta och tar familjen med sig. Är de inte gifta, så gifter de sig ofta där – i synnerhet flickorna.

Och orsaken till emigrationen?

— Mycket lätt att finna. Själv har jag fem barn i Sverge. Tre här hemma. Vi är småbrukare och mer än ett visst antal människor går ju inte att försörja på hemmanet; blir det många barn, så måste en del med naturnödvändighet ge sig i väg. Och eftersom förtjänstmöjligheter är något, som i stort sett inte finns i Närpes, så måste de fara någon annanstans. Och så bär det av till Sverge…

— Många bygger gård åt sig där. En stor del av våra ungdomar har redan slagit sig ner för gott. En mindre del stannar ju förstås bara om vintrarna och kommer hem för att hjälpa till i skördearbetet om somrarna. Men ofta nog blir det så att de börjar komma bara till semestern…

Hur är det med de finska språkkunskaperna här?

— Finska förekommer egentligen inte alls i Närpes. Största delen kan det väl nog inte. Vi har ju ett Medborgarinstitut här och många har gått i deras finskakurser.

— Som en kuriositet, tillade Wenman, kan det nämnas att det är en stor fördel att kunna finska när man reser till Sverge. Man behövs mycket ofta som tolk, för det far också andra än finlandssvenskar till Sverge. En annan kuriositet år det faktum att “Närpes-språket” är ytterligt allmänt i Nyby utanför Eskilstuna. Där lär sig barnen det, eftersom så många Närpesbor hamnat just dit.

Wenman berättar en anekdot från sin “Amerikatid”. En tid, som många äldre österbottningar kan se tillbaka på. Det var i en trakt, med många närpesbor, där några negerpojkar råkade i gräl. På äkta Närpesdialekt skrek en: Gåseka, gåseka …

Var har emigranterna från Närpes i allmänhet bosatt sig i Sverge?

— Ja, det finns många exempel i Stockholm, i Fagersta och i Krylbo. Andra ställen också förstås.

Hur reser de?

— De flesta reser över Åbo. Men en del av invånarna i strandbyarna for med båt över Bottenviken, oftast till Härnösand. I sommar har många rest på det sättet.

— Finns det någon by, som blivit speciellt utsatt för emigrationen?

— Jovisst. Norrnäs heter den kommunen. Därifrån har de flesta farit. Senaste höst i oktober tror jag, att där bara fanns några få pojkar och två flickor. Annars är antalet flickor och pojkar bland emigranterna jämnt.

Hur är det ned ungdomsarbetet här i kommunen nu?

— Förklarligt nog ligger det nere!

Finns det då ingen möjlighet alls göra småbruken mera inkomstbringande, så att fler människor kunde få sin utkomst därifrån?

— Specialodlingar vore det enda sättet Men det finns inte avsättning för de produkterna. Nästan alla här är ju jordbrukare. Nästan alla år producenter och kan inte börja köpa av varandra. Transporten är annars mycket väl ordnad. Den har andelslagen skött om. Men det finns som sagt inget omsättningsområde. Om bara industrin växte till sig här, så kunde det gå att vara bonde! Exempelvis om så skulle ske i norra Finland.

Nationalekonomiskt är ju emigrationen en stor åderlåtning av landets livskraft. Exempelvis skatteunderlaget minskar. Och folk borde ju ha moralisk rätt till livsuppehälle i eget land!

Besök i Norrnäs

Norrnäs sade vårt föregående intervjuobjekt som bekant, när vi frågade efter någon by, som är alldeles speciellt utsatt för emigrationen. Vi far alltså dit för att få reda på orsaken. Norrnäs borde ha ett ganska unikt rekord för övrigt. Närpes är den värsta emigrationssocknen, Norrnäs värst utsatta by i denna kommun. Följaktligen ledande i hela landet!

Vi ser ingenting ovanligt hos byn. Gårdar och fält, en del sämre, en del bättre. Vi uppsöker K. J. Finell, Som är en av byns många jordbrukare och frågar om det är sant att endast två flickor fanns förra hösten.

— Jag vet inte riktigt. Kanske det inte var så pass få som två, men många var det i varje fall inte — svårt är det här med emigrationen. Många stannar visserligen bort bara om vintrarna, men inte är de ju hemma här inte.

Vi får vela att Norrnäs har några hundra invånare och räknar ut att det kan vara över två tredjedelar av ungdomen, som emigrerat. En del kommer som sagt hem om somrarna men i allmänhet stannar de och oftare år det flickor än pojkar. De gifter sig ofta. Själv har Finell en dotter, som gift sig i Jönköping och ren har ett par barn.

Hur har det då gått med befolkningsantalet i Norrnäs under de senaste åren, när så många emigrerat?

— Jag känner inte till några siffror, men säkert har det snarare minskat än ökat.

Inträffar det att alla barnen lämnar hemmet?

— Nej, ofta stannar nog en eller ett par — vanligen pojkar — hemma och sköter jordbruket. De andra måste fara, då det ju inte finns några arbetsmöjligheter. Jag har en pojke här hemma, som var i Sverge under kriget och fick lära känna det då. Men han vill nog inte tillbaka!

Så inte är det någon slags “äventyrslust”, som driver ut ungdomarna inte! I vanliga fall d.v.s. om det funnes arbetsmöjligheter här, så skulle kanske några få pojkar av “äventyrslust” fara ut och resa. Men de skulle vara så få att de inte skulle märkas och förresten skulle de snart nog komma tillbaka! Någon som helst betydelse i stor sett skulle den emigrationen inte ha. Nej, det är nödvändigheten, som driver ut folk.

Red

Oravais klädesfabrik har igen 400 arbetare

Arbetarnas månadslön ca 20 000 mk — kritiskt läge för diversearbetarna.

Vad har tilldragit sig i Oravais efter strejken år 1953? Har arbetarrörelsen gått tillbaka där? Hur har löneutvecklingen varit? Finns det arbete för alla där på landsbygden? För att få svar på alla de frågorna, söker vi reda på Viljo Björkholm, som är folkdemokratisk fullmäktigemedlem och aktiv arbetarförkämpe. Vid tiden för strejken var han anställd på Oravais fabrik, men fick då sparken tillsammans med bland andra Albin Hägglund.

— För närvarande dikar jag små skogsdiken åt staten, berättar kamrat Björkholm. Det är mycket tungt arbete och räcker väl bara ett par månader ytterligare. Har man arbetsförmåga, så kan man nog göra sig en dagspenning på 1 500 mark.

— Hur är det med fabrikens löner då?

— Ja, tack vare kollektivavtalet höjdes de i höst med sex mark i timmen för de tidsavlönade. Men det har inte mycket att betyda, då det är en mycket liten procent, som arbetar på tidslön. 80 procent har ackord. Och för dem som fått den där förhöjningen märks ju sex mark ganska litet! I allmänhet blir det väl en tiotusen mark för de vuxna arbetarna varje likvid. Den utbetalas två gånger i månaden.

— Högkonjunkturen inverkar också på fabriken, berättar Björkholm vidare. Cirka 400 arbetar där nu och det är ungefär lika många, som före strejken — men arbetarstammen har man föryngrat förstås! Ett trettiotal fick som bekant sparken sid strejken — bland dem Hägglund och jag, men det var för att vi var strejkledare.

Björkholm är inte lätt att kuva genom terroråtgärder — det intrycket fick vi, när vi satt där i hans stora egnahem och lyssnade till hans sakliga berättelse om tillståndet i kommunen för närvarande. — För diversearbetarna — fortsätter Björkholm — är det ganska ont om arbete. Vägarbetet har nu tagit slut helt och hållet. De sista, som arbetar där, 4-5 stycken, får slutlikviden i dagarna. Vi har inget arbetslöshetsregister, så man vet inte hur många arbetslösa det finns. Att de finns är emellertid säkert! Och värre blir det till vintern. Annars finns det nog möjlighet att ordna arbete. Vägen och färjan till Oxkangar, det är kommunala projekt, som vore av stor betydelse för de små skärgårdsbyarna.

— Det har också varit uppe till behandling i fullmäktige här. För-slaget gick ut på att Oravais, Vörå och Maxmo, som är en mindre skärgårdssocken, tillsammans skulle stå för kostnaderna. De två förstnämnda kommunerna godkände projektet, men tyvärr inte Oravais. Folkdemokraterna röstade för ett godkännande av kostnadsfördelningen — inte för att de var nöjda med den, utan för att man av två onda ting väljer det minst onda. Förverkligandet av det här projektet skulle ha gett arbete först och främst och för det andra varit nödvändigt för skärgårdsbyarna.

— Det kan hända, fortsatte Björkholm, att kommunen får ångra sin obeslutsamhet. Kostnadsförslaget går nämligen ut på tio miljoner mark och vi hade fått löfte om att sjuttiofem procent av detta skulle ges som statsbidrag, om arbetet genast hade startat. Men nu, när det fördröjts, vet man inte hur mycket som ges för arbetet i fråga — om vi alls får något!

— Hade också Oravais vågat slå till genast, så hade det varit bara tre miljoner att dela mellan tre kommuner och den summan är det ju onödigt att slåss om. Nu blir det kanske tio miljoner att dela, ty att arbetet måste starta snart är klart. Beslutet kommer att påskyndas av frågan om arbetslösheten. Och folkdemokraterna tänker verka för att få igång det så snart som möjligt.

Eget kommunalhem

— Oravais har hittills, berättar Viljo Björkholm, varit utan kommunalhem. Striden har stått het i flera års tid ifall vi ska bygga tillsammans med Vörå och Maxmo i Vörå eller sköta om ett eget bygge. Nu har fullmäktige äntligen beslutat alt kommunen ska bygga ett eget kommunalhem.

— Medel har reserverats — cirka tolv miljoner, tror jag. De har samlats genom att man reserverat en mindre summa vart år.

Björkholm anser att det arbetet också borde starta i höst tillsammans med väg- och färjbygget. Så kunde arbetslösheten tryckas ner i skorna. Just nu är det endast en fråga om tomten. Det finns ungefär tre stycken att välja mellan, så man tycker att det inte borde vara något svårt val.

Föreningen i livligt arbete

Den svenska folkdemokratiska föreningen i Oravais verkar fortfarande mycket livligt, får vi också höra av Björkholm. Just nu hjälper de till att reparera gamla föreningshuset. Höjer taket. De manliga medlemmarna är också i färd med talkovedhuggande för föreningskassan.

Också annars går verksamheten uppåt i höst och ännu livligare blir det väl till valet.

Red

Digitaliserad 2.6.2017.

Metallare i Pojo om arbetsförhållandena

1955 hade Ny Tids andre chefredaktör Atos Wirtanen slutat på sin post, och Mikael Romberg inlett sitt 19-åriga värv som chef på tidningen. Utmärkande för denna tid var fokuset på politik och arbete, och fackliga val och kongresser fick också då stort utrymme. I den här artikeln har den anonyme skribenten besökt Västnyland och intervjuat arbetare och förtroendemän inför fackförbundet Metalls kongress, och kongressen dök upp flera gånger i spalterna. Artikeln står som ett typexempel på den verkstadsgolvsjournalistik som idkades i Ny Tid på 1950-talet.

Kongressförberedelserna är i full gång i avdelningarna. Som bäst pågår nomineringen av kongresskandidater — nomineringen började den 16 september och pågår till den 9 oktober. Sedan återstår röstningen om kandidaterna. Frågan ägnas i avdelningarna den allra största uppmärksamhet — det är ju meningen att kongressrepresentanterna verkligen skall företräda arbetarnas åsikt.

Ny Tid har rest i metallkommunen Pojo och frågat vad arbetarna anser i Billnäs, Åminnefors, Skuru och Fiskars. 

Representanten bör vara den bästa kamraten i avdelningen, säger metallarbetaren Eino Hyvönen i Billnäs. Han bör vara en person som känner ansvar inför de uppgifter kamraterna anförtror honom. Han representerar ju inte bara sig själv i förbundets “parlament” utan metallarbetarna på sin arbetsplats. Därför är det nödvändigt att det är fullt hus i möteslokalen då representanterna väljs och får sin vägkost, understryker Hyvönen. På detta möte bör var och en komma fram med vad han har på hjärtat, vare sig det rör förbundets inre angelägenheter, kollektivavtal eller andra överenskommelser, i allmänhet frågor som är gemensamma för oss metallare och som förbundet bör ta itu med. På detta sätt ger vi gemensamt vägkost åt representanterna. och då kommer vår kongress säkert att fatta beslut som tillfredsställer medlemskåren.

Hyvönen framhåller till slut att kandidaternas politiska uppfattning inte får vara utslagsgivande vid valet. Huvudsaken är att kamraten motsvarar de krav man ställer på honom — att han inte “äter upp” sin vägkost utan ställer sig bakom de gemensamtna besluten. På detta sätt är han värd sina kamraters förtroende

Grundlönen bör stiga så man kan leva enbart på grundlönen, säger Werner Ahlström, också i Billnäs. Detta är det första villkoret. Vi måste komma bort från det nuvarande tvångsackordet — något annat kan man inte kalla det då timlönen år så låg.

Många arbetare i Billnäs har under 30 000 i månaden. Årslönen är omkring 30 000 mk i medeltal [sic]. Enligt metallarbetarförbundets tidskrift Ahjo är metallarbetarens medellön — index inberäknat — 181 mk i timmen. Detta varierar mycket på olika arbetsplatser. I Billnäs räknar man med i medeltal 181 mk i timmen för en yrkesman. Hjälpkarlarnas löner går under 150 mk.

— Arbetstakten har drivits upp på vår arbetsplats så mycket att det knappast går att driva upp den mera, fortsätter Ahlström. Detta år också en sak som vi måste råda bot på. Och tidmätningsmännen gör vi ingenting med. De står dagen lång och tar tid, och stör arbetarna, och kommer till resultat som år si och så, och oftast används resultaten inte alls når man bestäm-mer arbetarnas löner.

— Vad anser du om sysselsättningsläget i metallbranschen?

— Utan sovjethandeln vore det stor arbetslöshet inom metall. Sovjethandeln har sin betydelse också för oss här i Billnäs, fast vi inte tillverkar någonting för Sovjetunionen. Om tiotals tusen metallarbetare på andra orter blir arbetslösa vet vi nog hur det skulle gå med våra löner. Förresten har vi här i Billnäs gjort också för Ryssland i tiden — jag kommer ihåg de s.k. infanteriyxorna från första världskrigets dagar

Huvudförtroendeman Vuorinen i Billnäs vill ännu inte uttala sig i fråga om kollektivavtalet.

— Så länge världen står finns det alltid önskemål, något, sade han, Jag vill inte ännu säga något om uppsägning eller inte. Först ska det komma cirkulär från Metall, sen behandlas frågan.

I fråga om styckenormssystemet konstaterar Vuorinen, att det ingenstädes tagits väl emot.

Om tidmätningsmännen säger han, att de inte är några omtyckta karlar. Det är en allmän uppfattning, framhåller han.

— Det senaste avtalet har medfört en viss förbättring i förtroendemännens ställning. säger Vuorinen. Ändå finns det vissa “kryphål”. Han framhåller i denna fråga att utvecklingen inte tycks leda till det som förtroendemännen väntar sig.

Vuorinen håller på 40-timmarsveckan.

— Någon gång måste den ju ändå komma, säger han.

Om rationaliseringen säger Vuorinen, att den blir värre och värre. Man tar ut allt mer av arbetarna.

Vi konstaterar att det bland arbetarna råder en tuppfattning, att metallarbetarförbundets nya kollektivavtal ska underställas medlemskåren för godkännande.

— Man kan diskutera för och emot, säger Vuorinen.

— Vad anser du om metallindustrins utvecklingsmöjligheter?

— Vi metallare är inte sämre än andra. Metallindustrin kom bra igång genom skadeståndet och har goda utvecklingsmöjligheter. Om handeln säger Vuorinen att vi måste bedriva handeln med alla länder.

Metallindustrin utvecklas — ett nytt valsverk i Åminnefors.

I Åminnefors har Fiskars-koncernen ett nytt valsverk under byggnad. Man har trängt in det mellan gamla valsverket och en annan gammal byggnad. Resultatet är att det nya valsverket inte alls kommer att motsvara de anspråk man borde ställa på en ny fabriksbyggnad. Dåliga ventilationsmöjligheter och halvmörker i valsverkshallen blir resultatet av en dylik hopgyttring. Med rätta är arbetarna i Åminnefors allmänt missnöjda med att nybygget skäms bort på detta sätt. Dålig planering och strävan att spara in skatter anser man att är orsaken. Då man krånglat det nya valsverket ihop med det gamla räknas det hela bara som utvidgning och man klarar sig undan stora skattesummor. Skattelagarna borde således förändras så att inte de skulle bidraga till dylika missförhållanden. I närheten av valsverket stöter vi på arbetaren Göran Björkqvist. Det år söndag så han har god tid att resonera. Vi pekar på nybyggnaden och frågar hur han känner det att få ett nytt valsverk till Åminnefors.

— Det är nog på tiden att få ett nytt, för det gamla ärså gammalmodigt som det bara kan vara. Arbetet kanske blir litet lättare och mindre farligt i det nya. Men mest kommer förstås förnyelsen att inverka på produktionen, som igen kommer att stiga åtskilligt.

Produktionen har stigit, vinsterna har stigit — men inte lönerna

— Vi alla arbetare här vet att produktionen ständigt har stigit, ibland riktigt med stora språng. Det har ju dels berott på nya tekniska metoder men också till stor del på att arbetstakten pressats uppåt. Hittills har denna utveckling lämnat spår efter sig endast beträffande bolagets vinster, så arbetsgivaren ensam kan glädja sig. Det är ju en sak som var och en kan övertyga sig om som bara litet studerar skattekalendern för flera år i följd. Arbetarnas årsinkomster har minsann inte orkat med i utvecklingen, har de stigit en liten aning beror det uteslutande på den starkt ökade arbetstakten, som arbetsgivaren i alla fall förtjänat mest på.

— Jag tror att utvecklingen varit likadan överallt. Och jag måste säga att jag gläder mig över att vår metallindustri utvecklas i så snabbt tempo. Redan nu visar ju vinsternas ökning att möjligheter finns till stora löneförhöjningar och då vinsterna stiger ytterligare kommer nog den dag då vi enar oss och tar ut vår del och har Liljeström att göra litet bättre avtal med arbetsgivaren.

— Aldrig tidigare har arbetsgivaren på eget initiativ höjt våra löner och inte kommer han nu heller att göra det. Allt beror på oss metallarbetare, hur beslutsamt vi framlägger våra krav. Vi har ju snart vår kongress och då borde denna fråga ordnas tillsammans med med många andra. Tiden för kollektivavtalet går ju även ut så vi borde denna gång få ett nytt och ordentligt sådant.

Må kongressen bestå av endast en part — metallarbetarna

Björkqvist berättar att på Åminnefors bruk har arbetarna insett möjligheterna att förbättra livsvillkoren genom att mangrant ansluta sig till fackavdelningen och gemensamt sträva till förbättringar.

— Jag tror att både socialdemokrater och folkdemokrater själva insett det onyttiga i att ställa till stridigheter på arbetsplatsen m och fackets möten om t.ex. vem som började kriget i Korea, då vi har fullt upp att diskutera våra egna arbets- och lönevillkor. Därför kommer det numera inte heller på frågan att representanter till fackets kongresser eller konferenser skulle utses på grund av att han tillägnat sig den ena eller andra världsåskådningen utan vi väljer helt enkelt sådana kamrater som står fast vid avdelningens beslut och som handlar enligt våra gemensamma intressen

— Må förbundets kongress denna gång bestå av endast en part — metallarbetarna — så att det inte blir nödvändigt att hålla alla sorters gruppmöten som tidigare.

— Jag anser det vara av betydelse att medlemmarna diskuterar kravet som ställes till förbundskongressen så att representanten rätt förstår sina uppgifter och efter mötet kan förklara de beslut som gjorts. De representanter som i handling verkar för genomförandet av kraven på högre löner, kortare arbetstid och förbättrade sociala förhållanden kommer att erhålla alla arbetskamraters förtroende och stöd. Det nuvarande kollektivavtalet motsvarar inte våra berättigade krav och bör därför sägas upp i lagstadgad ordning. Så lägger Björkqvist fram sina åsikter om metallarbetarnas frågor. Vi kliver in i valsverket, vandrar mellan maskinerna, som även de har vilodag och pustar ut efter veckans hårda duster med järnet.

Längst bort finner vi två man på söndagsarbete. De bryter loss slagg ur en ugn med långa järnspett. Nu är ugnen kall, men i morgon kommer den att sprida en stekande hetta omkring sig och driva mycket svett ur arbetarnas kroppar.

Här råkar vi vellaren Gösta Grönholm, huvudförtroendeman och ordförande för Åminneforsarbetarnas fackavdelning, samt hans arbetskamrat Bertel Barman. Vi skall även höra deras mening.

Grönholm berättar att han är uppfödd och trivs bra i Åminnefors. Under yngre år var han på sjön och såg sig omkring i världen, men nu är han fast förankrad på orten.

Barman bor i bolagets rum i Fiskars och har lång väg till arbetet. Han anser att ännu mera borde göras att avskaffa bostadsbristen i Åminnefors.

På tal om lönefrågor framhåller Grönholm följande:

Grundlönerna borde höjas betydligt

— Grundlönerna är så små att ingenting kan existera på dem. De borde höjas betydligt. När grundtimpengen är så låg som den är, blir ackordprocenten så stor och arbetsgivaren har alltid det som käpphäst mot oss. Vore grundlönen närmare den verkliga lönen sku ackordprocenten bli mindre.

Grönholm berättar att lönefrågan i martinverket är olöst men hoppas att den snart skall bli ordnad. Premiesystemet har man sluppit, och det var ett dåligt system ty arbetarnas lön steg inte alls i samma takt, som han ökade produktionen. Beträffande martinverket har man dessutom kämpat för att få ett fyrskiftsystem infört. Nu måste arbetarna där arbeta 8 timmar även på lördagen utan att få någon övertidsersättning.

Vi får veta att 99 % av arbetarna i Åminnefors är fackligt organiserade och att förberedelserna för kongressen är i full gång

— I söndag har vi allmänt möte och ställer upp kandidater. På samma möte skall vi även ta upp. dalsbruksarbetarnas strejk och sätta igång med en understödsinsamling.

Grönholm har ingenting att klaga på metallarbetarförbundets ledning. Han framhåller att man i Åminnefors för det mesta fått igenom frågorna utan att anlita förbundets stöd.

Medlemmarna bör godkänna kollektivavtalet

— Avtalet bör sägas upp så fort det finns möjligheter att förbättra det, säger Runar Lindén, också i Åminnefors.

Lindén har tidigare varit företroendeman och fackavdelningens ordförande, men nu anslår han största delen av sin tid åt sitt arbete som socialdemokratisk kommunalman.

Grundlönerna är på tok för låga, förklarar Lindén. Ändå är det ju just grundlönerna söm bör vara det stabila att falla tillbaka på.

— Anser du en höjning på 10 % möjlig?

— Det är svårt att ge ett exakt svar på den frågan, men arbetstakten och produktionen har ökat — i synnerhet i smältverket — utan att lönerna stigit i motsvarande grad. Produktionen ökar fortsättningsvis och dessutom kommer industrin att förstoras. En tillbyggnad är som bäst igång. En lönehöjning vore skälig och nödvändig.

— Flera arbetare har svårt att klara sig.

— Vad anser du om arbetsförhållandena här?

— Det är liksom “friare” här än på många andra orter. Därför flyttar en del arbetare hit. Men arbetarskyddet har inte varit som det bort vara. I det avseendet finns det en lid del övrigt att önska.

— Hur kommer det att bli med det nya valsverket?

— Det ser ut att bli en ganska trist arbetsplats, det blir ont om ljus och luft. Det byggs nämligen mellan två gamla byggnader.

— Hur är bostadsläget?

— Bostadsstandarden har betydligt förbättrats under de senaste åren. Många bygger egnahem.

Vi återgår till avtalsfrågån.

— Vad anser du om tanken på att underställa det nya avtalet medlemskårens prövning?

— Jag anser att det vore bra, om avtalet innan det slutligt godkänns underställs alla avdelningar.

Också fjäderfabriken utvidgar driften

I Skuru får vi tag i fackavdelningens viceordförande Kauko Vainio. Han uppför tillsammans med arbetskamrater skorstenen i ett egnahem. Vi avbryter honom för en stund för att höra hans åsikt om en del av metallarbetarnas problem.

— Grundlönerna bör höjas, är även hans fasta ståndpunkt. Så som det nu är måste man göra tvångsackord för man är ju tvungen att göra hurdana ackord som helst, inte kan man ju heller tänka sig att arbeta för grundlönen

— Annars är det brått på fjäderfabriken, berättar Vainio. Jag tror att kvaliteten på de fjädrar vi gör är ganska bra så att de väl kan tävla med de utländska. Nu håller man ju på att förstora fabriken med det dubbla så affärerna tycks nog gå bra

— För oss metallarbetare har affärerna inte gått något bra. Men snart, så ska vi hoppas, får vi ett nytt kollektivavtal då det gamla går ut. Och vi ska hoppas att vi metallarbetare denna gång får vara med och göra det så att det blir ett bra avtal. Senaste gång fick vi bara kalla fakta på bordet, ”så här är det skrivet och där med jämt”. Det är fel att det blir så.

82-84 mk grundlön i Fiskars

I Fiskars träffar vi Arvi Lindstedt som understryker att förbundet nu energiskt bör ta itu med arbetarnas krav. Förbättringar är önskvärda i flera avseenden, framhåller han.

— T.o.m. om man gör ackord på 75 % (också minimum 30 % förekommer) blir förtjänsten liten. En hög ackordprocent betyder ännu inte stor inkomst om grundlönen är så låg som 82-84 mk.

— Under fem års tid har produktionen stigit med ca. 200 %. Men lönerna är i allmänhet här 140 mk i timmen. Yrkeskarlarnas årslöner pendlar mellan 300 000 mk och ca. 460 000 mk — årslöner på 500 000 mk förekommer, men i dem ingår en hel del övertidsarbete.

— I fråga om sociala förmåner har det förekommit inskränkningar. Läkare ficks tidigare gratis, men nu måste arbetarna betala 150 mk (på natten 300 mk) per besök. Det vore riktigt, om arbetarna skulle ha läkarbesök och sjukhusvistelse helt och hållet betalda från bolagets kassa. Vad beträffar förhållandena på arbetsplatserna här — tvättmöjligheter m.m. — är i vissa fall skäliga, i andra dåliga.

— Under den senaste tiden har någon mera märkbar uppskruvning av arbetstakten inte förekommit här. Detta beror delvis på att det i varit ledningsskifte.

Red