Barnet, döden och fantasin
På sjuttiotalet försökte den japanska animatören Hayao Miyazaki få rättigheterna att göra en animerad version av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Han reste till Sverige, gjorde research och en del skisser från Visby (där den svenska teveserien är inspelad) och så träffade han nationalhelgonet i egen hög person. Planerna var rätt långt hunna när Lindgren av någon anledning blev skeptisk och stoppade projektet.
På den tiden var Miyazaki relativt okänd men sedan hans popularitet ökat har han i olika intervjuer nämnt författare som Ursula K. Le Guin, Lewis Carroll, Diana Wynne Jones, Eleanor Farjeon, Rosemary Sutcliff, Philippa Pearce och Roald Dahl som inspirationskällor. Trots ivrigt googlande hittar jag inga referenser till Lindgren – eventuellt är Miyazaki lite bitter för de uteblivna Pippirättigheterna (han hade utan tvivel gjort något mycket bättre än den fullständigt undermåliga kanadensisk-tysk-svenska animationen från slutet av nittiotalet). Oberoende av detta är Miyazakis filmer fulla av Lindgrenreferenser.
Barndom på blodigt allvar
Isabella Rothberg tjusas av Kjellegubbens tjocka kinder, mormor som skrattar och gråter om vartannat och reportagen i tidningen The Happy Corkscrew när hon på nytt läser Barbro Lindgrens självbiografiska dagbokstrilogi.
Det var den där pannluggen. Jag hatade den. Och jag hatade det faktum att mamma tog till saxen så fort hårtopparna närmade sig axlarna. Jag ville ju ha långt hår som de stora flickorna!
Barndomen drabbar alla
En bilderbok om förintelsen – bara för vuxna eller lämplig läsning också för de små? Ylva Larsdotter har läst den kontroversiella boken Lägret av Oskar K. och Dorte Karrebaek.
Bilderboksutgivningen i Danmark har under senare år radikaliserats, framförallt ifråga om ämnesval. Diskussionen om vad som är lämplig läsning för barn har varit intensiv. Den danska bilderboksduon Oscar K. och Dorte Karrebaek, nominerade till årets Almapris, menar att även det mest oförsvarbara och ohyggliga går att säga i en bilderbok för barn, bara det sker med tillräckligt hög konstnärlig kompetens. Det är dessutom de vuxnas ansvar att visa på tillvarons komplexitet genom att låta barnen ta del av dessa berättelser. Istället för att vagga och vyssja de minsta till ro med mediokra berättelser ska det dundras och ifrågasättas i barnböckerna.
Alltför optimistiskt om döden
Nalle Valtialas och Maarit Gunnervalls Jonna och mirkaelträdet ska visa att döden hör livet till. Emellertid gör berättelsen det rakt motsatta. Läsaren luras att tro att det ändå – med hjälp av lite hokuspokusfrön – går att beveka döden.
Sorg, saknad och förlust är en del av livet. Även riktigt små barn behöver tala om, ställa frågor och få berättelser om döden utan banala omskrivningar eller förskönande ord. En bra barnbok hjälper barnet att hitta verktyg för att bearbeta tankar och rädslor kring döden. En utmärkt är dessutom ärlig i sin hållning. Författaren lyckas med konststycket att ledsaga läsaren genom det svåra, oförklarliga och visar på förtröstan utan att bli moraliserande. En ytterst svår balansgång med andra ord.
När sorgälvan kommer på besök

Foto: Yakup Albekoglu
Också barnföräldrar kan drabbas av depression. Med pjäsen Sorgälvan vill Jessica Suni uppmärksamma just detta.
Det är bråda dagar för Jessica Suni – om ett par veckor är det premiär för pjäsen Sorgälvan som hon regisserar. Manuset är skrivet Jarkko Uro från Jyväskylä. Han och Suni har ofta bollat texter med varandra och då Suni i höstas fick en urversion av berättelsen framför sig blev hon ivrig.
