Kategoriarkiv: Dans & scenkonst

Makten och litteraturen

Litteratur är kunskap och kunskap är makt, var kontentan av det vidsynta perspektiv på skönlitteraturen som Vasa Littfest 2017 erbjöd sina besökare.

Med ”Freaks” som sitt tema anslog Vasa Littfest en karnevalistisk ton. Och trots att programmet under lördag kvällen kulminerade i blod och sex – Fakiren Orthae stack fingrarna i rävsaxar och krossade en glödlampa i handen, medan Lady Laverna som uppträdde med en rodnadsframkallande burleskshow – så var det istället begreppet ”makt” som med en nästan arrogant självklarhet intog mittpunkten av de litterära diskussionerna i Littfestens program.

Under rubriken ”Freaks förr och nu” diskuterade författarna Leena Parkkinen, Karolina Ramqvist och Pajtim Statovci under ledning av Karin Tötterman, och begreppet ”freak” störtade intet ont anande in i en sociologisk aikidouppvisning där det dekonstruerades till en hårsmån ifrån total utplåning. Statovci värmde upp med konstaterandet att ”freak” traditionellt använts som en synonym för personer som inte möter förståelse i samhället.

– Nu lever vi i en tid då vi ifrågasätter vad identitet är, och vilka de egenskaper är som gör en människa till ett freak, och vem som tar sig rätten att definiera det. Och i den bemärkelsen verkar samhället gå framåt, säger Statovci.

Leena Parkkinen, som i sitt författarskap fokuserat på olika former av utanförskap, bland annat skildrat siamesiska tvillingar och två mäns kärlekshistoria i Åbolands skärgård, konstaterade att författarskap traditionellt utövats av medelklassen, och ofta av en vit medelklassman. Visserligen kan författaren gå utanför sig själv och ta sig an att skildra normavvikelse, men kommer ändå att göra det utgående från sin egen position och sin förståelse.

– Finland är ett så nytt land, och har en så bred historia utanför den historia som vi lär oss i skolan. Bland annat de homosexuellas historia har inte skrivits ner utan gömts undan och marginaliserats.

”Litteratur är också makt”, konstaterade hon i en av festivalens minnesvärda oneliners.

– Den stora drömmen för min generation av sexuella minoriteter har varit att få vara normala, och vi har kämpat för saker som att få gifta oss och få barn. Tidigare generationer kämpade för rätten att få vara synliga och vara en radikal minoritet som utmanade ett normativt ideal. Vi vill vara helt vanliga människor, säger Leena Parkkinen.

Mer än representation

Om litteratur är makt, vari består då den makten? Är det fråga om något större än en fråga om representation inom ett system av relativt respekterad underhållning? Frågan behandlades vidare i diskussionen ”Hjärnan som freak” där författarna Claes Andersson och Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), samt hjärnforskaren Minna Huotilainen intervjuades av filosofen Nora Hämäläinen.

UKON förde fram litteraturen som en metod som gör det mänskliga tänkandet omänskligt, det vill säga tillåter människan som art att förankra sitt tänkande i världen utanför sig själv. Vårt tänkande resulterar i texter och redskap, och vi kan föra vidare vår kunskap till följande generation. I sista hand är det detta som möjliggör den ackumulation av vetenskap är förutsättningen för det framåtskridande som vi trots allt kan urskilja i mänsklighetens historia.

– Jag tänker mig att den mänskliga tekniken, all forskning är ”farmakon”, det grekiska ordet som betyder både gift och botemedel. Vi kan se stora förbättringar och framsteg, men vi gör oss också helt beroende av en teknologi som skapar klimatförändring och andra allvarliga problem, som gör att världen går åt helvete, säger UKON.

Kunskap är makt, men när vi en gång uppnått den blir vi beroende av den. När problemen med våra skapelser blir tydliga finns det inget sätt för oss att frigöra oss från dem och gå tillbaka.

Psykiatrikern och författaren Claes Andersson lyfte fram mytologi, religion och sagor som ett annat exempel på sådan kunskap.

– Det är en otrolig mängd överförbar kunskap och visdom som finns i skönlitteraturen och i sagorna, som alla finns närvarande i vårt språk idag. Det sägs inom psykiatrin att det som Sigmund Freud hade rätt i, det hade han stulit från den grekiska mytologin. Allt det andra hade han hittat på och det var helt fel. Till exempel i pjäsen Fadren visar August Strindberg hur en människa görs vansinnig och bryts ner, genom att han behandlas som ett omyndigt barn, folk talar om honom i tredje person fast han sitter i samma rum, ända till den punkt att han hamnar i tvångströja. Allt det här har senare beskrivits i schizofreniforskningen med en vetenskaplig terminologi, men det är exakt samma sak, säger Andersson.

Ord är handling

Enligt Minna Huotilainen visar hjärnforskningen tydligt att ord är början till handling, när vi talar om en sak så förbereder sig hjärnan redan för att ta itu med den saken. Därför är det av väldigt stor betydelse vilka ord vi väljer att använda då vi talar om någon företeelse.

– Att tala är att förbereda sig för handling, säger Huotilainen.

Det är givetvis en påminnelse om varför olika former av hatretorik är något att ta på stort allvar i samähllet. Men som Nora Hämäläinen påpekade är det också en påminnelse om hur litteratur, och tillgången till den, är en vital form av makt som det är en jämställdhetsfråga att medborgaren har tillgång till.

– De ord vi väljer beskriver att vi förhåller oss till världen på ett visst sätt. Ord är redan ett stadium av handling, och ett rikt språk betyder att våra handlingsmöjligheter i förhållande till världen är större. Därför är det viktigt att till exempel barn ges tillgång ett rikt språk, genom att de får läsa litteratur. Det är en fråga om rättigheter, säger Hämäläinen.

Eller som Andersson formulerade sig i en annan slagkraftig oneliner, ”språket är tankens mikroskop”.

Den tvåspråkiga litteraturfestivalen Vasa Littfest arrangerades den 17–19 mars på Vasa Stadsbibliotek. Festivalens konstnärliga ledare var Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo.

Text Lasse Garoff
Foto Eija Aromaa & Janne Wass

Se galleri från Vasa littfest nedan:

Mångsidigt på Norpas

Den tvärkonstnärliga festivalen Norpas som ordnades i slutet av augusti i Dalsbruk lyckades igen med att skapa en intressant blandning av olika konstformer. Festivalledningen hade sett till att det fanns upplevelser för både kropp och själ; festivalpubliken bjöds bland annat på foto- och filmkonst, musik- och teckningsworkshopar, musikföreställningar och konstnärsmöten. Det fanns också möjlighet att njuta av örtbastu eller prova på koppning. Det nya för i år var samarbetet med Söderlångvik gård där festivalpubliken hade möjlighet att bl.a. njuta av en musikfylld promenad på naturstigen.

Ruamjai - körmusik bland träden i Söderlångvik.
Ruamjai – körmusik bland träden i Söderlångvik.

På musiksidan fick publiken njuta av väldigt olika musikgenrer från mongolisk strupsång till islamska sufilåter, finsk folkmusik, modern nigeriansk tuaregmusik och allt där emellan. Varje artist lyckades med att få publikens odelade uppmärksamhet och skapa en nästan magisk stämning som framträdde i form av en extasliknande stämning och vilt dansande som även tog över en del artister som kom med spontana encorenummer.   

Under hela veckoslutet var den allmänna stämningen glad och entusiastisk. Norpasledningen hade lyckats skapa en gemenskapskänsla som gör att det känns som om man skulle vara på en stor lägerskola dit alla är välkomna. Festivalpubliken är välkommen att vandra omkring och bekanta sig med byn, vilket är en positivt, jämfört med de stora festivalerna där man är tvungen att stanna inom ett inhägnat område. Under Norpas-kvällen nådde nyheten festivalpubliken att Dalsbruk hade valts till året by i Sydvästra Finland, inte utan orsak. Dalsbruk är en fin by med en intressant historia och festivalpubliken hade också möjlighet att bekanta sig närmare med den genom att delta i en guidad rundtur.

Nigerianska Mdou Moctar gav sitt finländska uruppträdande på Norpas.
Nigerianska Mdou Moctar gav sitt finländska uruppträdande på Norpas.

Även de praktiska arrangemang fungerade bra. Det finns tillräckligt med övernattningsställen och alla finns i närheten av festivalområdet. Man kommer gående överallt i Dalsbruk och dit man inte kommer gående ordnas det busstransport. I programbladet finns det en karta på festivalområdet som alltså är hela byn och området är väl skyltat så att publiken inte går vilse i misstag. Det man kanske blir småbeskiven av är att man inte hinner delta i all program eftersom det finns så mycket att välja mellan och många program går på varandra, med så är det alltid på festivaler. Det lönar sig alltså att bekanta sig med programmed på förhand.

M.A. Numminen och Pedro Hietanen har uppträtt i Finland förut.
M.A. Numminen och Pedro Hietanen har uppträtt i Finland förut.

Allt som allt kan man med gott samvete påstå att Norpas Festival är en unik festival som bjuder på intressanta nya upplevelser för dem som vill ha något annorlunda utöver det vanliga festivalutbudet.

Text & foto: Anna Poikkijoki  

Debatt bland glastaken

Bäste Viktor Idman, jag vill börja med att tacka dig för att du i ditt debattinlägg i Ny Tid 5/2016 svarade på de frågeställningar som väcktes hos mig efter att ha tagit del av Lampedusa – Dreams of Eutopia och som jag ställde i min recension (Ny Tid 4/2016). Jag är uppriktigt glad över att debatten förs i pappersversionen av Ny Tid. Det ger tid för eftertanke och nyanseringar.

Som du mycket riktigt påpekar är det i första hand det homogena teaterfältet som jag kritiserar och vill diskutera. Det här är inte något som gäller enbart teatern, utan kulturfältet och kulturinstitutioner överlag. Alltjämt är det den vita, heterosexuella, medelklassen – oftast av manligt kön – som syns, hörs och får sina berättelser berättade och tolkade om och om igen. Ingen nämnd, ingen glömd. Här kommer vi till de komplexa frågorna om representation, diskriminering och maktstrukturer. Diskussionerna och analyserna om mångkultur, etnicitet, hur konstscenen skapar och reproducerar ”den andre” – ett vi och de – är otillräckliga och har fram tills nu med några få undantag varit så gott som obefintliga. Liksom Idman är jag glad över att dessa frågor äntligen lyfts upp på agendan på ett seriöst sätt i medier, på utbildningar, inom institutioner i Finland och Svenskfinland. För vem får egentligen berätta vems historia och på vilket sätt?

Lampedusa bygger på dokumentärt material. Jag förstår att det är omöjligt för alla de människor som delat med sig av sina livsöden till er i arbetsgruppen att stå på scenen, utan ni som ensemble har valt att fungera som språkrör för ett urval av dessa.

Jag menar inte att en skådespelare inte ska ta sig an roller som inte har med hens eget liv eller erfarenheter att göra. Det vore att hamna tillbaka i ruta ett. En vit skådespelare kan naturligtvis spela en färgad person, liksom en färgad person kan spela en vit person. Det senare händer alltför sällan.

Dock kan jag inte låta bli att tycka, vilket jag tog upp i min recension, att det problematiska med Lampedusa, som explicit handlar om rasism, flyktingskap, diskriminering, makt och skapandet av ”den andre” – och som dessutom bygger på autentiskt dokumentärt material – är att de inte ens här ges utrymme åt en större etnisk mångfald på scenen eller för en problematisering av det egna perspektivet. Detta särskilt som Idman lyfter fram att medarbetarna på Viirus är medvetna om just den egna maktposition som teatern har som ensembleteater. För med makt kommer ansvar. Ansvar att komma åt, synliggöra och problematisera rådande normer, men också ansvar att se sina egna privilegier och delvis avstå från dem.

Sist och slutligen handlar det inte om Teater Viirus som enskild teater eller ens om Lampedusa som enskild pjäs utan om vilka strukturella glastak, blinda fläckar och osynliggörande som finns inom kulturinstitutionerna och vilka tolkningar som råder av vilkas berättelser i Finland idag. Det finns inga enkla svar eller lätta lösningar men min förhoppning – som teaterkritiker och som publik – är att vi i framtiden kommer att få ta del av en större mångfald, fler röster och perspektiv på scenerna, på utbildningarna, men också bland publik, bland kritiker och i medier runt om i Finland. Här är jag övertygad om att Teater Viirus kommer att vara en viktig scen och forum för detta inom teaterfältet.

Ylva Larsdotter

Intimitet i fokus på Cirko

I Södervik i Helsingfors ligger Cirko – Centrumet för nycirkus r.f. I mitten av maj avslutades den två veckor långa internationella nycirkusfestivalen, Cirkofestivalen, som Ylva Larsdotter räknar till en av vårens höjdpunkter i Helsingfors på scenkonstområdet.

Festivalen är, till skillnad från till exempel Cirque du Soleil, inte bombastisk – till all lycka kan jag tycka. På den här lilla men samtidigt stora festivalen är snarare känslan av intimitet i fokus. Amerikanska The Ricochets Project uppträdde med performancen Smoke and Mirrors, om sökandet efter autenticitet i en tillvaro som är satt ur spel på grund av en oändlig och tröstlös strävan efter lycka. I familjeföreställningen We are the monsters (Colette Sadler/Stammer Productions) vrider och vänder artisterna på sina händer och fötter (och resten av kroppen) på ett synnerligen bisarrt sätt. Slutklämmen är att vi alla är unika – också minimonster.

Dansaren och akrobaten Ilona Jäntti och sångerskan-låtskrivaren Aino Venna tog med oss till en fransk/portugisisk kabaréklubb i Södervik sent om aftonen i maj. I den timmeslånga föreställningen Yablochkov Candle bjöds vi på Vennas musik, med influenser av franska chansoner och amerikanska countryballader som klingade otroligt samspelt med Jänttis luftakrobatik. Hon klättrade, smög, svängde, hängde i draperierna, som tillsammans med en minimalistisk ljussättning skapade ett magiskt, suggestivt rum. Vennas texter är kortprosa eller mininoveller i låtform.

Grande finale stod svenska Cirkus Cirkör för, med den sprakande poetiska föreställningen Limits (regi Tilde Björfors) som spelades på Nationalteatern. Liksom i flera av vårens föreställningar undersöks flyktingskap, Europa, identitet. Här utforskas det emellertid mer existentiellt och utmanande. Cirkusdirektör Björfors och den mångsidiga ensemblen bestående av fem cirkusartister och en musiker förmår på ett gripande och konkret sätt spegla människans kraft, utsatthet och överlevnadsinstinkt, men också hopp och tillit, med cirkuskonstens gränsöverskridanden.

Här får vi ta del av en större berättelse än den om flyktingskapets fasor och Europa idag. Här får publiken tänka länge och utmana sin egen bekvämlighetszon och sitt perspektiv. En fråga som ställs är om folkvandringar behövs för att hålla jorden i balans. Ja, snarare etableras ett tillstånd. Mot en fond av Öresundsbron i dimma inleds föreställningen med starka bilder av Europa just nu. ”Var går gränsen i något som rör sig”, frågar sig Saara Ahola, som förgäves spanat bland vågorna från färjorna mellan Sverige och Finland. Öppningen etsar sig fast. Så går det vidare, över murar, hav, luftutrymmen. Sluttande plan att försöka klamra sig fast vid. En mur att hoppa över, en utsträckt hand, en Rubiks kub för minnesträning. Här överskrids olika gränser, både fysiska och mentala.

Än mer nära kommer Limits genom att låta två autentiska röster, Qutaiba Aldahwa från Irak och Javid Heidari från Afghanistan, berätta för oss om sina gränsöverskridanden. Samtidigt som deras röster ekar i salongen blickar migrationsstatistikens hårda siffror mot oss från över fonden.

Samtidigt slutet. Helt enastående. Genom att vända på ett galler så blir det en bro mellan människor. För så här det. Den enda lösningen eller vägen ut ur det här är tillit, mod, förtröstan och ett kollektivt tänkande, ett vi tillsammans. För gränserna behöver egentligen inte alls finnas.

Ylva Larsdotter
Foto: Kimmo Metsäranta
Cirkofestivalen pågick 6–15.5 i Helsingfors.

Alla sinnenas lyrik

Poesin stannar kanske alltför ofta i den privata sfären: mellan läsaren och den tunna lyrikbokens uppslag. I de alternativa fall då en läsare läser just lyrik och inte den senaste Ferranteromanen, vill säga. Lyrik ses ofta som något marginellt, komplicerat och smått avskräckande, till och med bland många litteraturvetare. Men många mjuknar för dikten och släpper gardet då de får se och höra den framföras.

Den allt livligare poetry slam-kulturen har putsat bort en del av det inbillade damm som omger lyriken. Ett annat sätt att framföra lyrik är, kanske ibland lite bortglömt, på teater. Det gör teatergruppen Vapaa Vyöhyke (Den fria zonen) med sin föreställning Toivo / Hoppet, en tolkning av Henriikka Tavis diktsamling med samma namn.

Ett rum. En skådespelerska. Hon varierar mellan kvicka, ångestfyllda rörelser; långsamma, paranoida blickar; och ett matt, tankspritt leende som ser nästan medicinskt betingat ut. Tavis diktrader strömmar ömsom ur hennes repliker, ömsom ur högtalarna. Rika poesibilder – ett jag som minns stigar, torp, och massa naturbilder – ackompanjeras på scenen av minimalistiska visuella intryck, till exempel en liten gräsmattskvadrat som konkret bildar ett avgränsat minnesfragment. Dessutom är Kristiina Männikkös projicerade fotografier centrala i föreställningen. De ser så tysta och stilla ut att man nästan hör klockan ticka, men har också element av att något döljs eller är snett. En person med ansiktet bakom en fjäder av spelkort. Ett svartvitt, guldinramat porträttfoto som står med huvudet upp och ned.

Snart börjar det klarna att figuren på scenen tampas med en sorgeprocess. Någon viktig har dött. Hon säger att hon minns så litet. Att hon skriver för att hålla fast vid det döda duet hon tilltalar. Fragmenten börjar forma sig till en suggestiv helhet. Det är som om den traumatiserande sorgen splittrat de minnesskärvor som vi får ta del av. Först kantas ångesten av på sin höjd matta leenden, men senare kommer plötsliga infall av hysterisk glädje: allt är rasande ”underbart underbart underbart”. Jag är lika tveksam till äktheten hos den pressat leende som den våldsamt lyckorusiga glädjen som visas. Kanske är det poängen.

Senast då även publiken får blåsa såpbubblor över scenen är det tydligt att föreställningen omvandlat raderna i Tavis lyrikrader till lyrik för alla sinnen. Ljudbandet och bilderna blir som två roller i sig. Rebecca Viitala ger en stark skådisprestation då hon trovärdigt rör sig mellan apati, ångest och hysterisk glädje. Lija Fischer har skapat en dramaturgi och regi som är skir med intensiva punktuationer.

I en uppsjö av högaktuella, samhällsdebatterande, ofta immigrationsfokuserade uppsättningar på den senaste tidens helsingforsiska teaterscen känns denna mer naturbildskantade, personligt lidande tematik synnerligen … klassisk. Men välgjorda föreställningar som förvandlar lyriken till något att tillsammans uppleva med alla sinnen förtjänar också sin plats på teaterscenen.

Edith Keto

Toivo / Hoppet på KokoTeatteri. Text: Henriikka Tavi. Svensk översättning: Henrika Ringbom. Arbetsgrupp: Vapaa Vyöhyke. Regi och dramaturgi: Lija Fischer. På scenen: Rebecca Viitala. Foto: Kristiina Männikkö. Ljud: Jussi Matikainen. Ljus: Anna Pöllänen. Kostymkonsultering: Sanna Levo. Röstskådespelare: Ragni Grönblom-Jolly, Emmi Pesonen och Sonja Westerberg. Produktion: Irina Duskova och Anita Parri.