Kategoriarkiv: Dans & scenkonst

Hangö teaterträff – en handbok i att vara människa

Åskådarna fick sand mellan tårna och knut på hjärnan av existentiella frågor när Hangö teaterträff ordnades för tjugosjunde gången. Ny Tid var på plats och såg hela 11 föreställningar. Träffen bjöd även i år på ett digert utbud av intressanta föreställningar, diskussioner och övrigt program.

Under torsdagens öppningsceremoni vid den blåsiga stranden fick vi se lokala tonåringar kapa festivalen för en stund när teaterträffens ordförande Jonas Welander höll sitt välkomsttal. Den här interventionen var också ett slags smakprov på en av teaterträffens intressantaste föreställningar, Nightwalks with Teenagers (se bilden ovan).

Det övergripande temat för den första festivaldagens program var systerskap, inre monologer, bitterljuva tillbakablickar och inspiration av gamla klassiker.

Teatr Weimars Tre systrar är en monologföreställning som väver samman fragment av Anton Tjechovs klassiska drama. Föreställningen är lågmäld, rentav introvert. Den avskalade scenografin, de drömska videoprojektionerna och Liv Kaastrup Vesterskovs minimalistiska uttryck väcker starka associationer till de känslor jag genomgick som ung flicka och kvinna.  Också Årets pjäs av Lina Ekblad är till sin form en monolog, men en helt annorlunda sådan. Föreställningen är ett slags studie av teaterkonsten och skådespelaryrket som sträcker sig från 1600-tal till nutiden, Ekblad är i ständig dialog med oss i publiken, hon skriver om manuset under föreställningens gång och publicerar bilder på Facebook och ber oss att gilla dem.

De langerhanska öarna i regi av Ulrika Bengts utspelar sig i sin tur på ett hotellrum där två excentriska systrar befinner sig. Stämningen är närmast dystopisk, men samtidigt fjäderlätt. Det är en fröjd att se på Ylva och Stina Ekblads noggranna skådespelararbete. Deras likartade fysiska uttryck, ståtliga hållning och nästan identiska röster skapar en alldeles unik stämning i kombination med Susanne Ringells poetiskt exakta och krävande pjästext. En oemotståndlig scen utspelar sig när de två systrarna i djupt samförstånd sitter och spräcker de luftfyllda bubblorna i bubbelplast.

Efter själva föreställningarna, bjöd torsdagens kvällsprogram på bland annat talkaraoke, som går ut på att deltagarna håller ett känt eller mindre känt tal istället för att sjunga en sång. Konceptet har utvecklats av den finländska konstnärsgruppen The Speech Karaoke Action Group. Under kvällen fick vi höra bland annat president Bill Clintons ökända ”I did not have sex with…” –tal, skådespelaren Ashley Judds ikoniska tal från kvinnomarschen i Washington efter Trump valdes till president, samt ett tal av Adolf Hitler.

Den här gången hade jag själv inte modet att ställa mig i talarstolen, men speech karaoke var definitivt en intressant ny bekantskap.

Anni Puolakka övertygade vid torsdagens talkaraoke.

OM UNGDOMEN OCH UNIVERSUM

Universum, mansrollen och den sköra ungdomen. En sådan, inte helt enkel tematik fick publiken bekanta sig med under fredagens föreställningar.

I föreställningen Den autonoma skådespelaren som utarbetats inom ramen för gruppen LUST:s (Långsiktig utveckling av svenskspråkig teater) treåriga fortbildningsprojekt, fick vi se och själva delta i korta demoföreställningar som utarbetats i samband med projektet. Flera av föreställningarna tangerade skolan med dess inrutade regler och krav och väckte många intressanta följdfrågor. Ska vi faktiskt gå med på det vi blir tillsagda att göra istället för att tänka själva och vad har det för konsekvenser? Att demona äger rum på Hangö centralskola bidrar till den autentiska stämningen.

Trots det underliggande allvaret är demoföreställningarna gjorda med glimten i ögat och skådespelarna lyckas engagera oss deltagare på ett fyndigt sätt.  I en demo får vi placera ut föremål som symboliserar olika livsskeden på en tidslinje – det är en fascinerande och överraskande svår uppgift.

Mr. Playbackboy (Laura Murtomaa) – en avväpnande karaktär.

Mr. Playbackboy, det vill säga scenkonstnären och musikern Laura Murtomaa, fortsätter i sitt andra politiska tal Greatest Love Songs att utforska mansrollen och toxisk maskulinitet. Och hon gör det på ett mycket älskvärt och underhållande sätt. I den musikaliska monologens repertoar ingår allt från Coolio’s “Gangsta’s Paradise” till tal av Juha Sipilä, de populärkulturella referenserna är många och de är ett fungerande grepp. Föreställningen äger rum utanför stadshusets ingång i Hangös absoluta centrum, också det kan ses som ett ställningstagande. Förbipasserande personer som stannar för att kolla in vad som försiggår och deras nyfikna reaktioner är en viktig del av föreställningens dynamik.

Universums skönhet är ett återkommande tema inom konsten. Ett ämne som Emil Uuttu och Ilmari Paananen i verket High Definition Earth Viewing Experience tacklar genom ingenjörsmässig exakthet. Istället för översvallande beskrivningar av hur vackert universum är, låter Uuttu och Paananen kamerabilder och fakta tala för sig. I verket får vi ta del av deras fascination för den realtidsvideo som sedan 2014 sänts från Internationella rymdstationen. Kamerabilderna är tillgängliga för vem som helst som har tillgång till en dator eller smarttelefon.  Projektionen i slutet av föreställningen, där vi i publiken med hjälp av en flyttbar skärm får se kamerabilder på jorden både på nära och långt håll är mäktig i all sin pixliga enkelhet. High definition earth viewing experience lyfter upp vilka hisnande upplevelser vi kan få med hjälp av smarttelefonens lilla skärm. Det är en fräsch infallsvinkel och står i kontrast till den kritik och de hotbilder som ständigt målas upp kring människans överkonsumtion av ny teknologi och beroendet av diverse applikationer och apparater.

Fredagens höjdpunkt är ändå Nightwalks with Teenagers som den kanadensiska forsknings- och konstgruppen Mammalian Diving Reflex har skapat tillsammans med lokala ungdomar.  Ungdomarna leder oss deltagare genom Hangö sent på kvällen. Mammalian strävar efter att undersöka den sociala kretsen och att upplösa barriärer mellan människor från olika bakgrund. Det här lyckas de verkligen med. Stämningen bland deltagarna, bestående av allt från barn i skolåldern till pensionärer, är nyfiken och uppsluppen.

Ungdomens sårbarhet är ständigt närvarande, trots att programpunkterna (allt från dans och talangtävling till trasiga telefonen) är lättsamma. Det här med att bara vandra omkring utan någon egentligen slutdestination för mig tillbaka till den egna tonårstiden då jag rörde mig i närliggande skogar och parker med mina vänner och pratade om allt mellan himmel och jord eller ensam grubblade över tillvaron. Frågan infinner sig: varför gör jag det inte längre som vuxen?

Jag blir också hoppfull inför framtiden när jag ser hur Hangöungdomarna interagerar med varandra och oss som deltar i vandringen och hur de får alla att känna sig inkluderade.  Trots att vandringsrutten inte är helt tillgänglig på alla ställen, har ungdomarna skött det på ett fint och okonstlat sätt, och sänder till exempel direkt på Instagram då det är svårt att ta sig fram.

Nightwalks with Teenagers är en varm och inkluderande performansföreställning.

KULTURFINANSIERING, FEMINISTISK KAMP OCH TAXICHAUFFÖRERS MINNESTEKNIKER

Lördagens teaterskörd bjöd bland annat på reflektioner kring kulturfinansiering, ett feministiskt slutarbete och studier i vad det är att vara människa.

På Greifswaldsgatan – en dröm om en föreställning handlar om arbetsgruppen Schimmels hängivna arbete med att sätta upp en intressant pjäs skriven av den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennig. Arbetsgruppen sökte finansiering under flera års tid utan någon nämnvärd framgång, trots att allt såg bra ut på pappret. Hela den här utdragna och mödosamma processen beskrivs på ett ärligt och humoristiskt sätt. Föreställningen väcker intressanta frågor om hur konst ska värdesättas. Trots att alla projekt självfallet inte kan få finansiering, vore det onekligen intressant att få veta hur rangordningen går till. Efter föreställningen ordnades ett diskussionstillfälle om kulturfinansiering och på kvällen hölls en liten begravningsceremoni för projektet, som på det här sättet fick ett värdigt avslut.

På eftermiddagen var det dags för Sannah Nedergårds och Minni Gråhns examensarbete från Konstuniversitets teaterhögskola. Arbetsprocessen har haft feministisk utgångspunkt och resulterat i föreställningen L’espirit de l’escalier. Inledningen är explosiv – vi möter Super Girl och Dike till tonerna av öronbedövande musik. Nedergård och Gråhn har skapat en föreställning om två kvinnor som negligerats av det omgivande samhället.  Trots destruktiva strukturer som försöker bryta ned dem, lyckas de ta makten över sina egna liv.

Den franska titeln syftar på fenomenet med att komma på goda argument och svar på tal först när det är för sent. Den upplyftande föreställningen är visuellt effektfull och modern.

Minni Gråhn och Sannah Nedergård i det feministiska slutarbetet L’esprit d’escalier. Foto: Arbetsgruppen

Vad är det att vara människa, frågar sig i sin tur lördagens sista föreställning Workshop.  Genom saker vi får berättat för oss och olika slags ritualer lär vi oss hur mänskliga varelser förväntas bete sig, till exempel hur en baby ska skötas och hur man går på rätt sätt. Genom utförliga beskrivningar och demonstreringar, som för tankarna till en instruktionsmanual, lyckas Mart Kangro, Juhan Ulfsak och Eero Epner blottlägga det absurda i hela den här processen. Samtidigt finns det något oerhört trösterikt med den här tanken – om det ändå vore så enkelt att vara människa att bara följa rationella instruktioner.

Trion Kangro, Ulfsak och Epner hör till Estlands internationellt mest framstående scenkonstnärer och det är sannerligen en omskakande teaterupplevelse de bjuder på. Emellanåt väcker föreställningen direkt olustiga känslor, till exempel då Ulfsak under några minuter som känns som en evighet ligger på golvet och demonstrerar den korrekta andningstekniken vid förlossning. Det är något hjärtskärande och brutalt med lätet han åstadkommer, som åtminstone hos mig orsakar en instinkt att vilja lämna salen för en stund. Men det är också konstens främsta uppgift, att ruska om våra invanda tankemönster. Den där litet obekväma känslan som infinner sig gör att Workshop blir den av årets föreställningar som gör det största intrycket på mig.

På lördagskvällen var det dags för fest på Smörmagasinet, där bland annat årets Antonia-pris delades ut. Priset delas ut för konstnärligt mod och mångfald inom finlandssvensk teater. I år gick priset till Teaterhögskolans föreställning Weimar – jakten på Zodiaken. Efter midnatt levererade den feministiska duon SOFA, som består av skådespelarna Sonja Kuittinen och Fanni Noroila, en explosiv spelning för en entusiastisk festivalpublik.

Under den sista festivaldagen stod Gunilla Heilborns föreställning The Knowledge på programmet. Heilborn är en scenkonstnär, koreograf och filmare baserad i Stockholm. The Knowledge, som uruppfördes år 2015, är uppbyggd som en föreläsning och den för tankarna till ett skickligt koreograferat TED-tal. Föreställningen, som fått sitt namn från Londons taxichaufförers högsta kunskapsnivå, handlar bland annat om navigering, minnestekniker och hur vi ska bära oss åt om vi tappar bort oss.

Heilborn lyckas på ett förträffligt sätt popularisera vetenskap utan att för den skull ge avkall på ämnets komplexitet – hon gör det dessutom med en stor portion humor och självdistans. Föreställningen är njutbar från början till slut.

Kritikerförbundets ordförande Maria Säkö ledde kritikerpanelen.

UNIKT KONCEPT SOM KUNDE UTVECKLAS

I år låg festivalens fokus på människans förmåga att ta till sig kunskap. I festivalprogrammet står att flera av föreställningarna ”reflekterar över människans förmåga och oförmåga att hantera kunskap.”  Den beskrivningen är lätt att skriva under efter att ha tagit del av föreställningarna.

Ett nytt inslag under årets teaterträff var den kritikerpanel som samlades varje förmiddag för att tillsammans med publiken diskutera föregående dags föreställningar och även kritikens utmaningar ur ett bredare perspektiv. I panelen ingick Kritikerförbundets ordförande Maria Säkö, som är teaterrecensent vid Helsingin Sanomat, Matti Tuomela från kulturtidskriften Mustekala och jag som representant för Ny Tid.

Det ger en helt nya dimension till den rätt så ensamma skrivprocessen att först kunna diskutera och reflektera verken tillsammans med andra. Förhoppningsvis blir kritikerpanelen ett bestående inslag under kommande teaterträffar i Hangö.

Jag åkte från teaterträffen på söndagen med många nya insikter och upplevelser i bagaget. Konceptet och miljön är unik och festivalens småskalighet har en alldeles egen charm. Men finns det utrymme för festivalen att växa och locka en ännu bredare publik i framtiden?

Text Linn Karlsson
Foto Ernest Protasiewicz om inte övrigt nämns

Riksdagen debatterade TTT och frågan om mer fyrk åt kulturarbetare

Marcus FlomanI veckan höjde riksdagens politiker sina röster till förmån för den finländska kulturen. Alla talade sig varma för att kultur är viktigt, men det var främst vänsteroppositionen flankerad av de gröna som tog upp konkreta ekonomiska förslag för att förbättra kulturarbetares ställning.

Samlingspartisten Pauli Kiuru hade samlat över 100 ledamöters underskrifter till ett debattinitiativ i höstas, och i onsdags tog rikspolitikerna till orda i riksdagens plenisal.

Vänsterförbundets ordförande Li Andersson påminde under debatten om att konstnärers och kulturarbetares inkomstutveckling släpat efter det övriga samhället i flera årtionden.

– Det behövs en total reform av konstnärers sociala trygghet. Dessutom är det ytterst viktigt att höja på konsnärsstipendiernas nivå. Ännu på 1970-talet följde konstnärsstipendierna den genomsnittliga lönenivån och utvecklingen i samhället, men sedan 1980-talet har konstnärernas inkomstnivå släpat efter det övriga samhället. Jag frågar därför om regeringen är redo att höja konstnärsstipendiernas nivå, sade Li Andersson.

Riksdagsledamoten och tidigare kulturministern Paavo Arhinmäki tillägger i en kommentar till Ny Tid att det finns exakt samma problem i kulturarbetarnas social- och pensionsskydd som är fallet för alla andra frilansare och ensamföretagare.

– Det här är en ständigt växande grupp i vårt samhälle och därför anser jag att vi snarast måste lösa frågan. Eftersom det är så många som är frilansare och ensamföretagare så ser jag det som sannolikt att det finns ett brett stöd i riksdagen för att förbättra deras situation, säger Arhinmäki.

Omfördelning av statens kulturpengar

Under riksdagsdebatten berörde många politiker den reform av statsandelarna, gällande museér, scenkonst och orkestrar, som just nu ligger ute på remissrunda. I det reformdokument som experter ska kommentera före 15. mars, finns bland annat förslag om att öka antalet så kallade fria konstgruppers möjlighet att, vid sidan om de stora institutionsteatrarna, ges rätt att söka om fleraåriga statsbidrag. Li Andersson och Paavo Arhinmäki kräver en tilläggsfinansiering på 20 miljoner euro för att finansiera statsandelsreformen. Andersson och Arhinmäki flankerades i kravet på de extra 20 miljonerna av bland andra av gröna partiordförande Touko Aalto och socialdemokraten Pia Viitanen. Konstrådet har räknat ut att det krävs 20 miljoner euro för att finansiera reformen.

I undervisningsministeriets reform av statsandelssystemet föreslås också att Svenska Teatern skulle upphöjas till officiell nationalscen, vid sidan av Nationalteatern och Nationaloperan. Från början av 1990-talet har Svenska Teatern och arbetarteatern Tampereen Työväen Teatteri TTT, åtnjutit en särskild status som en ”särskilt betydelsefull” teater och via det varit berättigade till ett högre statsbidrag. Till många tammerforsares och kulturvänners bestörtning föreslås nu TTT att ”degraderas” till en teater i mångden och på kuppen gå miste om ett årligt bidrag på omkring 2 miljoner euro.

Under kulturdebatten i onsdags blev det väldigt tydligt att arbetarteatern TTT åtnjuter ett oerhört starkt stöd av riksdagsledamöter över partigränserna,  främst från Tammerfors och Birkaland.

– Om TTT blir av med 2 miljoner anser jag att det är regionpolitisk diskriminering. I såfall skulle vi ha nationalscener bara i Helsingfors, sade centerns Mikko Alatalo.

TTT nämndes så många gånger i debatten att kulturminister Samp Terho, (Blå framtid) kände sig nödgad att säga att reformförslaget bara är ett förslag och att han visst ska besöka Tammerforsteatern inom kort för att bilda sig en egen uppfattning av läget.

Marcus Floman

 

 

Makten och litteraturen

Litteratur är kunskap och kunskap är makt, var kontentan av det vidsynta perspektiv på skönlitteraturen som Vasa Littfest 2017 erbjöd sina besökare.

Med ”Freaks” som sitt tema anslog Vasa Littfest en karnevalistisk ton. Och trots att programmet under lördag kvällen kulminerade i blod och sex – Fakiren Orthae stack fingrarna i rävsaxar och krossade en glödlampa i handen, medan Lady Laverna som uppträdde med en rodnadsframkallande burleskshow – så var det istället begreppet ”makt” som med en nästan arrogant självklarhet intog mittpunkten av de litterära diskussionerna i Littfestens program.

Under rubriken ”Freaks förr och nu” diskuterade författarna Leena Parkkinen, Karolina Ramqvist och Pajtim Statovci under ledning av Karin Tötterman, och begreppet ”freak” störtade intet ont anande in i en sociologisk aikidouppvisning där det dekonstruerades till en hårsmån ifrån total utplåning. Statovci värmde upp med konstaterandet att ”freak” traditionellt använts som en synonym för personer som inte möter förståelse i samhället.

– Nu lever vi i en tid då vi ifrågasätter vad identitet är, och vilka de egenskaper är som gör en människa till ett freak, och vem som tar sig rätten att definiera det. Och i den bemärkelsen verkar samhället gå framåt, säger Statovci.

Leena Parkkinen, som i sitt författarskap fokuserat på olika former av utanförskap, bland annat skildrat siamesiska tvillingar och två mäns kärlekshistoria i Åbolands skärgård, konstaterade att författarskap traditionellt utövats av medelklassen, och ofta av en vit medelklassman. Visserligen kan författaren gå utanför sig själv och ta sig an att skildra normavvikelse, men kommer ändå att göra det utgående från sin egen position och sin förståelse.

– Finland är ett så nytt land, och har en så bred historia utanför den historia som vi lär oss i skolan. Bland annat de homosexuellas historia har inte skrivits ner utan gömts undan och marginaliserats.

”Litteratur är också makt”, konstaterade hon i en av festivalens minnesvärda oneliners.

– Den stora drömmen för min generation av sexuella minoriteter har varit att få vara normala, och vi har kämpat för saker som att få gifta oss och få barn. Tidigare generationer kämpade för rätten att få vara synliga och vara en radikal minoritet som utmanade ett normativt ideal. Vi vill vara helt vanliga människor, säger Leena Parkkinen.

Mer än representation

Om litteratur är makt, vari består då den makten? Är det fråga om något större än en fråga om representation inom ett system av relativt respekterad underhållning? Frågan behandlades vidare i diskussionen ”Hjärnan som freak” där författarna Claes Andersson och Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), samt hjärnforskaren Minna Huotilainen intervjuades av filosofen Nora Hämäläinen.

UKON förde fram litteraturen som en metod som gör det mänskliga tänkandet omänskligt, det vill säga tillåter människan som art att förankra sitt tänkande i världen utanför sig själv. Vårt tänkande resulterar i texter och redskap, och vi kan föra vidare vår kunskap till följande generation. I sista hand är det detta som möjliggör den ackumulation av vetenskap är förutsättningen för det framåtskridande som vi trots allt kan urskilja i mänsklighetens historia.

– Jag tänker mig att den mänskliga tekniken, all forskning är ”farmakon”, det grekiska ordet som betyder både gift och botemedel. Vi kan se stora förbättringar och framsteg, men vi gör oss också helt beroende av en teknologi som skapar klimatförändring och andra allvarliga problem, som gör att världen går åt helvete, säger UKON.

Kunskap är makt, men när vi en gång uppnått den blir vi beroende av den. När problemen med våra skapelser blir tydliga finns det inget sätt för oss att frigöra oss från dem och gå tillbaka.

Psykiatrikern och författaren Claes Andersson lyfte fram mytologi, religion och sagor som ett annat exempel på sådan kunskap.

– Det är en otrolig mängd överförbar kunskap och visdom som finns i skönlitteraturen och i sagorna, som alla finns närvarande i vårt språk idag. Det sägs inom psykiatrin att det som Sigmund Freud hade rätt i, det hade han stulit från den grekiska mytologin. Allt det andra hade han hittat på och det var helt fel. Till exempel i pjäsen Fadren visar August Strindberg hur en människa görs vansinnig och bryts ner, genom att han behandlas som ett omyndigt barn, folk talar om honom i tredje person fast han sitter i samma rum, ända till den punkt att han hamnar i tvångströja. Allt det här har senare beskrivits i schizofreniforskningen med en vetenskaplig terminologi, men det är exakt samma sak, säger Andersson.

Ord är handling

Enligt Minna Huotilainen visar hjärnforskningen tydligt att ord är början till handling, när vi talar om en sak så förbereder sig hjärnan redan för att ta itu med den saken. Därför är det av väldigt stor betydelse vilka ord vi väljer att använda då vi talar om någon företeelse.

– Att tala är att förbereda sig för handling, säger Huotilainen.

Det är givetvis en påminnelse om varför olika former av hatretorik är något att ta på stort allvar i samähllet. Men som Nora Hämäläinen påpekade är det också en påminnelse om hur litteratur, och tillgången till den, är en vital form av makt som det är en jämställdhetsfråga att medborgaren har tillgång till.

– De ord vi väljer beskriver att vi förhåller oss till världen på ett visst sätt. Ord är redan ett stadium av handling, och ett rikt språk betyder att våra handlingsmöjligheter i förhållande till världen är större. Därför är det viktigt att till exempel barn ges tillgång ett rikt språk, genom att de får läsa litteratur. Det är en fråga om rättigheter, säger Hämäläinen.

Eller som Andersson formulerade sig i en annan slagkraftig oneliner, ”språket är tankens mikroskop”.

Den tvåspråkiga litteraturfestivalen Vasa Littfest arrangerades den 17–19 mars på Vasa Stadsbibliotek. Festivalens konstnärliga ledare var Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo.

Text Lasse Garoff
Foto Eija Aromaa & Janne Wass

Se galleri från Vasa littfest nedan:

Mångsidigt på Norpas

Den tvärkonstnärliga festivalen Norpas som ordnades i slutet av augusti i Dalsbruk lyckades igen med att skapa en intressant blandning av olika konstformer. Festivalledningen hade sett till att det fanns upplevelser för både kropp och själ; festivalpubliken bjöds bland annat på foto- och filmkonst, musik- och teckningsworkshopar, musikföreställningar och konstnärsmöten. Det fanns också möjlighet att njuta av örtbastu eller prova på koppning. Det nya för i år var samarbetet med Söderlångvik gård där festivalpubliken hade möjlighet att bl.a. njuta av en musikfylld promenad på naturstigen.

Ruamjai - körmusik bland träden i Söderlångvik.
Ruamjai – körmusik bland träden i Söderlångvik.

På musiksidan fick publiken njuta av väldigt olika musikgenrer från mongolisk strupsång till islamska sufilåter, finsk folkmusik, modern nigeriansk tuaregmusik och allt där emellan. Varje artist lyckades med att få publikens odelade uppmärksamhet och skapa en nästan magisk stämning som framträdde i form av en extasliknande stämning och vilt dansande som även tog över en del artister som kom med spontana encorenummer.   

Under hela veckoslutet var den allmänna stämningen glad och entusiastisk. Norpasledningen hade lyckats skapa en gemenskapskänsla som gör att det känns som om man skulle vara på en stor lägerskola dit alla är välkomna. Festivalpubliken är välkommen att vandra omkring och bekanta sig med byn, vilket är en positivt, jämfört med de stora festivalerna där man är tvungen att stanna inom ett inhägnat område. Under Norpas-kvällen nådde nyheten festivalpubliken att Dalsbruk hade valts till året by i Sydvästra Finland, inte utan orsak. Dalsbruk är en fin by med en intressant historia och festivalpubliken hade också möjlighet att bekanta sig närmare med den genom att delta i en guidad rundtur.

Nigerianska Mdou Moctar gav sitt finländska uruppträdande på Norpas.
Nigerianska Mdou Moctar gav sitt finländska uruppträdande på Norpas.

Även de praktiska arrangemang fungerade bra. Det finns tillräckligt med övernattningsställen och alla finns i närheten av festivalområdet. Man kommer gående överallt i Dalsbruk och dit man inte kommer gående ordnas det busstransport. I programbladet finns det en karta på festivalområdet som alltså är hela byn och området är väl skyltat så att publiken inte går vilse i misstag. Det man kanske blir småbeskiven av är att man inte hinner delta i all program eftersom det finns så mycket att välja mellan och många program går på varandra, med så är det alltid på festivaler. Det lönar sig alltså att bekanta sig med programmed på förhand.

M.A. Numminen och Pedro Hietanen har uppträtt i Finland förut.
M.A. Numminen och Pedro Hietanen har uppträtt i Finland förut.

Allt som allt kan man med gott samvete påstå att Norpas Festival är en unik festival som bjuder på intressanta nya upplevelser för dem som vill ha något annorlunda utöver det vanliga festivalutbudet.

Text & foto: Anna Poikkijoki  

Debatt bland glastaken

Bäste Viktor Idman, jag vill börja med att tacka dig för att du i ditt debattinlägg i Ny Tid 5/2016 svarade på de frågeställningar som väcktes hos mig efter att ha tagit del av Lampedusa – Dreams of Eutopia och som jag ställde i min recension (Ny Tid 4/2016). Jag är uppriktigt glad över att debatten förs i pappersversionen av Ny Tid. Det ger tid för eftertanke och nyanseringar.

Som du mycket riktigt påpekar är det i första hand det homogena teaterfältet som jag kritiserar och vill diskutera. Det här är inte något som gäller enbart teatern, utan kulturfältet och kulturinstitutioner överlag. Alltjämt är det den vita, heterosexuella, medelklassen – oftast av manligt kön – som syns, hörs och får sina berättelser berättade och tolkade om och om igen. Ingen nämnd, ingen glömd. Här kommer vi till de komplexa frågorna om representation, diskriminering och maktstrukturer. Diskussionerna och analyserna om mångkultur, etnicitet, hur konstscenen skapar och reproducerar ”den andre” – ett vi och de – är otillräckliga och har fram tills nu med några få undantag varit så gott som obefintliga. Liksom Idman är jag glad över att dessa frågor äntligen lyfts upp på agendan på ett seriöst sätt i medier, på utbildningar, inom institutioner i Finland och Svenskfinland. För vem får egentligen berätta vems historia och på vilket sätt?

Lampedusa bygger på dokumentärt material. Jag förstår att det är omöjligt för alla de människor som delat med sig av sina livsöden till er i arbetsgruppen att stå på scenen, utan ni som ensemble har valt att fungera som språkrör för ett urval av dessa.

Jag menar inte att en skådespelare inte ska ta sig an roller som inte har med hens eget liv eller erfarenheter att göra. Det vore att hamna tillbaka i ruta ett. En vit skådespelare kan naturligtvis spela en färgad person, liksom en färgad person kan spela en vit person. Det senare händer alltför sällan.

Dock kan jag inte låta bli att tycka, vilket jag tog upp i min recension, att det problematiska med Lampedusa, som explicit handlar om rasism, flyktingskap, diskriminering, makt och skapandet av ”den andre” – och som dessutom bygger på autentiskt dokumentärt material – är att de inte ens här ges utrymme åt en större etnisk mångfald på scenen eller för en problematisering av det egna perspektivet. Detta särskilt som Idman lyfter fram att medarbetarna på Viirus är medvetna om just den egna maktposition som teatern har som ensembleteater. För med makt kommer ansvar. Ansvar att komma åt, synliggöra och problematisera rådande normer, men också ansvar att se sina egna privilegier och delvis avstå från dem.

Sist och slutligen handlar det inte om Teater Viirus som enskild teater eller ens om Lampedusa som enskild pjäs utan om vilka strukturella glastak, blinda fläckar och osynliggörande som finns inom kulturinstitutionerna och vilka tolkningar som råder av vilkas berättelser i Finland idag. Det finns inga enkla svar eller lätta lösningar men min förhoppning – som teaterkritiker och som publik – är att vi i framtiden kommer att få ta del av en större mångfald, fler röster och perspektiv på scenerna, på utbildningarna, men också bland publik, bland kritiker och i medier runt om i Finland. Här är jag övertygad om att Teater Viirus kommer att vara en viktig scen och forum för detta inom teaterfältet.

Ylva Larsdotter