Kategoriarkiv: Dans & scenkonst

Mångsidigt på Norpas

Den tvärkonstnärliga festivalen Norpas som ordnades i slutet av augusti i Dalsbruk lyckades igen med att skapa en intressant blandning av olika konstformer. Festivalledningen hade sett till att det fanns upplevelser för både kropp och själ; festivalpubliken bjöds bland annat på foto- och filmkonst, musik- och teckningsworkshopar, musikföreställningar och konstnärsmöten. Det fanns också möjlighet att njuta av örtbastu eller prova på koppning. Det nya för i år var samarbetet med Söderlångvik gård där festivalpubliken hade möjlighet att bl.a. njuta av en musikfylld promenad på naturstigen.

Ruamjai - körmusik bland träden i Söderlångvik.
Ruamjai – körmusik bland träden i Söderlångvik.

På musiksidan fick publiken njuta av väldigt olika musikgenrer från mongolisk strupsång till islamska sufilåter, finsk folkmusik, modern nigeriansk tuaregmusik och allt där emellan. Varje artist lyckades med att få publikens odelade uppmärksamhet och skapa en nästan magisk stämning som framträdde i form av en extasliknande stämning och vilt dansande som även tog över en del artister som kom med spontana encorenummer.   

Under hela veckoslutet var den allmänna stämningen glad och entusiastisk. Norpasledningen hade lyckats skapa en gemenskapskänsla som gör att det känns som om man skulle vara på en stor lägerskola dit alla är välkomna. Festivalpubliken är välkommen att vandra omkring och bekanta sig med byn, vilket är en positivt, jämfört med de stora festivalerna där man är tvungen att stanna inom ett inhägnat område. Under Norpas-kvällen nådde nyheten festivalpubliken att Dalsbruk hade valts till året by i Sydvästra Finland, inte utan orsak. Dalsbruk är en fin by med en intressant historia och festivalpubliken hade också möjlighet att bekanta sig närmare med den genom att delta i en guidad rundtur.

Nigerianska Mdou Moctar gav sitt finländska uruppträdande på Norpas.
Nigerianska Mdou Moctar gav sitt finländska uruppträdande på Norpas.

Även de praktiska arrangemang fungerade bra. Det finns tillräckligt med övernattningsställen och alla finns i närheten av festivalområdet. Man kommer gående överallt i Dalsbruk och dit man inte kommer gående ordnas det busstransport. I programbladet finns det en karta på festivalområdet som alltså är hela byn och området är väl skyltat så att publiken inte går vilse i misstag. Det man kanske blir småbeskiven av är att man inte hinner delta i all program eftersom det finns så mycket att välja mellan och många program går på varandra, med så är det alltid på festivaler. Det lönar sig alltså att bekanta sig med programmed på förhand.

M.A. Numminen och Pedro Hietanen har uppträtt i Finland förut.
M.A. Numminen och Pedro Hietanen har uppträtt i Finland förut.

Allt som allt kan man med gott samvete påstå att Norpas Festival är en unik festival som bjuder på intressanta nya upplevelser för dem som vill ha något annorlunda utöver det vanliga festivalutbudet.

Text & foto: Anna Poikkijoki  

Debatt bland glastaken

Bäste Viktor Idman, jag vill börja med att tacka dig för att du i ditt debattinlägg i Ny Tid 5/2016 svarade på de frågeställningar som väcktes hos mig efter att ha tagit del av Lampedusa – Dreams of Eutopia och som jag ställde i min recension (Ny Tid 4/2016). Jag är uppriktigt glad över att debatten förs i pappersversionen av Ny Tid. Det ger tid för eftertanke och nyanseringar.

Som du mycket riktigt påpekar är det i första hand det homogena teaterfältet som jag kritiserar och vill diskutera. Det här är inte något som gäller enbart teatern, utan kulturfältet och kulturinstitutioner överlag. Alltjämt är det den vita, heterosexuella, medelklassen – oftast av manligt kön – som syns, hörs och får sina berättelser berättade och tolkade om och om igen. Ingen nämnd, ingen glömd. Här kommer vi till de komplexa frågorna om representation, diskriminering och maktstrukturer. Diskussionerna och analyserna om mångkultur, etnicitet, hur konstscenen skapar och reproducerar ”den andre” – ett vi och de – är otillräckliga och har fram tills nu med några få undantag varit så gott som obefintliga. Liksom Idman är jag glad över att dessa frågor äntligen lyfts upp på agendan på ett seriöst sätt i medier, på utbildningar, inom institutioner i Finland och Svenskfinland. För vem får egentligen berätta vems historia och på vilket sätt?

Lampedusa bygger på dokumentärt material. Jag förstår att det är omöjligt för alla de människor som delat med sig av sina livsöden till er i arbetsgruppen att stå på scenen, utan ni som ensemble har valt att fungera som språkrör för ett urval av dessa.

Jag menar inte att en skådespelare inte ska ta sig an roller som inte har med hens eget liv eller erfarenheter att göra. Det vore att hamna tillbaka i ruta ett. En vit skådespelare kan naturligtvis spela en färgad person, liksom en färgad person kan spela en vit person. Det senare händer alltför sällan.

Dock kan jag inte låta bli att tycka, vilket jag tog upp i min recension, att det problematiska med Lampedusa, som explicit handlar om rasism, flyktingskap, diskriminering, makt och skapandet av ”den andre” – och som dessutom bygger på autentiskt dokumentärt material – är att de inte ens här ges utrymme åt en större etnisk mångfald på scenen eller för en problematisering av det egna perspektivet. Detta särskilt som Idman lyfter fram att medarbetarna på Viirus är medvetna om just den egna maktposition som teatern har som ensembleteater. För med makt kommer ansvar. Ansvar att komma åt, synliggöra och problematisera rådande normer, men också ansvar att se sina egna privilegier och delvis avstå från dem.

Sist och slutligen handlar det inte om Teater Viirus som enskild teater eller ens om Lampedusa som enskild pjäs utan om vilka strukturella glastak, blinda fläckar och osynliggörande som finns inom kulturinstitutionerna och vilka tolkningar som råder av vilkas berättelser i Finland idag. Det finns inga enkla svar eller lätta lösningar men min förhoppning – som teaterkritiker och som publik – är att vi i framtiden kommer att få ta del av en större mångfald, fler röster och perspektiv på scenerna, på utbildningarna, men också bland publik, bland kritiker och i medier runt om i Finland. Här är jag övertygad om att Teater Viirus kommer att vara en viktig scen och forum för detta inom teaterfältet.

Ylva Larsdotter

Intimitet i fokus på Cirko

I Södervik i Helsingfors ligger Cirko – Centrumet för nycirkus r.f. I mitten av maj avslutades den två veckor långa internationella nycirkusfestivalen, Cirkofestivalen, som Ylva Larsdotter räknar till en av vårens höjdpunkter i Helsingfors på scenkonstområdet.

Festivalen är, till skillnad från till exempel Cirque du Soleil, inte bombastisk – till all lycka kan jag tycka. På den här lilla men samtidigt stora festivalen är snarare känslan av intimitet i fokus. Amerikanska The Ricochets Project uppträdde med performancen Smoke and Mirrors, om sökandet efter autenticitet i en tillvaro som är satt ur spel på grund av en oändlig och tröstlös strävan efter lycka. I familjeföreställningen We are the monsters (Colette Sadler/Stammer Productions) vrider och vänder artisterna på sina händer och fötter (och resten av kroppen) på ett synnerligen bisarrt sätt. Slutklämmen är att vi alla är unika – också minimonster.

Dansaren och akrobaten Ilona Jäntti och sångerskan-låtskrivaren Aino Venna tog med oss till en fransk/portugisisk kabaréklubb i Södervik sent om aftonen i maj. I den timmeslånga föreställningen Yablochkov Candle bjöds vi på Vennas musik, med influenser av franska chansoner och amerikanska countryballader som klingade otroligt samspelt med Jänttis luftakrobatik. Hon klättrade, smög, svängde, hängde i draperierna, som tillsammans med en minimalistisk ljussättning skapade ett magiskt, suggestivt rum. Vennas texter är kortprosa eller mininoveller i låtform.

Grande finale stod svenska Cirkus Cirkör för, med den sprakande poetiska föreställningen Limits (regi Tilde Björfors) som spelades på Nationalteatern. Liksom i flera av vårens föreställningar undersöks flyktingskap, Europa, identitet. Här utforskas det emellertid mer existentiellt och utmanande. Cirkusdirektör Björfors och den mångsidiga ensemblen bestående av fem cirkusartister och en musiker förmår på ett gripande och konkret sätt spegla människans kraft, utsatthet och överlevnadsinstinkt, men också hopp och tillit, med cirkuskonstens gränsöverskridanden.

Här får vi ta del av en större berättelse än den om flyktingskapets fasor och Europa idag. Här får publiken tänka länge och utmana sin egen bekvämlighetszon och sitt perspektiv. En fråga som ställs är om folkvandringar behövs för att hålla jorden i balans. Ja, snarare etableras ett tillstånd. Mot en fond av Öresundsbron i dimma inleds föreställningen med starka bilder av Europa just nu. ”Var går gränsen i något som rör sig”, frågar sig Saara Ahola, som förgäves spanat bland vågorna från färjorna mellan Sverige och Finland. Öppningen etsar sig fast. Så går det vidare, över murar, hav, luftutrymmen. Sluttande plan att försöka klamra sig fast vid. En mur att hoppa över, en utsträckt hand, en Rubiks kub för minnesträning. Här överskrids olika gränser, både fysiska och mentala.

Än mer nära kommer Limits genom att låta två autentiska röster, Qutaiba Aldahwa från Irak och Javid Heidari från Afghanistan, berätta för oss om sina gränsöverskridanden. Samtidigt som deras röster ekar i salongen blickar migrationsstatistikens hårda siffror mot oss från över fonden.

Samtidigt slutet. Helt enastående. Genom att vända på ett galler så blir det en bro mellan människor. För så här det. Den enda lösningen eller vägen ut ur det här är tillit, mod, förtröstan och ett kollektivt tänkande, ett vi tillsammans. För gränserna behöver egentligen inte alls finnas.

Ylva Larsdotter
Foto: Kimmo Metsäranta
Cirkofestivalen pågick 6–15.5 i Helsingfors.

Alla sinnenas lyrik

Poesin stannar kanske alltför ofta i den privata sfären: mellan läsaren och den tunna lyrikbokens uppslag. I de alternativa fall då en läsare läser just lyrik och inte den senaste Ferranteromanen, vill säga. Lyrik ses ofta som något marginellt, komplicerat och smått avskräckande, till och med bland många litteraturvetare. Men många mjuknar för dikten och släpper gardet då de får se och höra den framföras.

Den allt livligare poetry slam-kulturen har putsat bort en del av det inbillade damm som omger lyriken. Ett annat sätt att framföra lyrik är, kanske ibland lite bortglömt, på teater. Det gör teatergruppen Vapaa Vyöhyke (Den fria zonen) med sin föreställning Toivo / Hoppet, en tolkning av Henriikka Tavis diktsamling med samma namn.

Ett rum. En skådespelerska. Hon varierar mellan kvicka, ångestfyllda rörelser; långsamma, paranoida blickar; och ett matt, tankspritt leende som ser nästan medicinskt betingat ut. Tavis diktrader strömmar ömsom ur hennes repliker, ömsom ur högtalarna. Rika poesibilder – ett jag som minns stigar, torp, och massa naturbilder – ackompanjeras på scenen av minimalistiska visuella intryck, till exempel en liten gräsmattskvadrat som konkret bildar ett avgränsat minnesfragment. Dessutom är Kristiina Männikkös projicerade fotografier centrala i föreställningen. De ser så tysta och stilla ut att man nästan hör klockan ticka, men har också element av att något döljs eller är snett. En person med ansiktet bakom en fjäder av spelkort. Ett svartvitt, guldinramat porträttfoto som står med huvudet upp och ned.

Snart börjar det klarna att figuren på scenen tampas med en sorgeprocess. Någon viktig har dött. Hon säger att hon minns så litet. Att hon skriver för att hålla fast vid det döda duet hon tilltalar. Fragmenten börjar forma sig till en suggestiv helhet. Det är som om den traumatiserande sorgen splittrat de minnesskärvor som vi får ta del av. Först kantas ångesten av på sin höjd matta leenden, men senare kommer plötsliga infall av hysterisk glädje: allt är rasande ”underbart underbart underbart”. Jag är lika tveksam till äktheten hos den pressat leende som den våldsamt lyckorusiga glädjen som visas. Kanske är det poängen.

Senast då även publiken får blåsa såpbubblor över scenen är det tydligt att föreställningen omvandlat raderna i Tavis lyrikrader till lyrik för alla sinnen. Ljudbandet och bilderna blir som två roller i sig. Rebecca Viitala ger en stark skådisprestation då hon trovärdigt rör sig mellan apati, ångest och hysterisk glädje. Lija Fischer har skapat en dramaturgi och regi som är skir med intensiva punktuationer.

I en uppsjö av högaktuella, samhällsdebatterande, ofta immigrationsfokuserade uppsättningar på den senaste tidens helsingforsiska teaterscen känns denna mer naturbildskantade, personligt lidande tematik synnerligen … klassisk. Men välgjorda föreställningar som förvandlar lyriken till något att tillsammans uppleva med alla sinnen förtjänar också sin plats på teaterscenen.

Edith Keto

Toivo / Hoppet på KokoTeatteri. Text: Henriikka Tavi. Svensk översättning: Henrika Ringbom. Arbetsgrupp: Vapaa Vyöhyke. Regi och dramaturgi: Lija Fischer. På scenen: Rebecca Viitala. Foto: Kristiina Männikkö. Ljud: Jussi Matikainen. Ljus: Anna Pöllänen. Kostymkonsultering: Sanna Levo. Röstskådespelare: Ragni Grönblom-Jolly, Emmi Pesonen och Sonja Westerberg. Produktion: Irina Duskova och Anita Parri.

Äntligen!

Äntligen en intelligent, snygg och framförallt viktig föreställning som tar upp, belyser och problematiserar maktstrukturer, etnicitet och Finland idag med frågor om migration, mångkultur, globalisering i fokus!

Framförallt handlar det om representation. Framförallt handlar det om politik. Allt det här i blixtbelysning av koreograf Sonya Lindfors och hennes ensemble i föreställningen Noble Savage. Här utforskar, utvecklar och utmanar Lindfors och dansarna de vita institutionella scenkonstrummena men också samhället i stort i Finland, i Helsingfors. De gör det med bravur. Sällan har en och halv timme gått så fort.

Den helsingforsiska publiken har under våren förmånen att ta del av flera fina, ambitösa och välgjorda föreställningar som berättar om och visar på Finland idag. Här får vi möta och höra röster som går bortom de västcentrerade ”stora” berättelserna med den vite hetrosexuelle mannnen i fokus. Teaterscenen står verkligen i dialog med samtiden och lyfter upp frågor om migration, exil, globalisering, kön och tillhörighet, men ändå finns flera blinda fläckar, bland annat då det handlar om representation och etnicitet, särskilt då det kommer pjäser som föreställningen Lampedusa på teater Viirus. Därför är det oerhört på sin plats att Lindfors just nu gör föreställningen om den ”ädle vilden” och med den sätter fingret på dessa blinda fläckar. Framförallt öppnar hon upp för fortsatt diskussion kring ras, represenation och etnicitet.

Rasifiering syftar på en process där kroppar tillskrivs olika egenskaper baserade på våra föreställningar om ras. Och vi kommer inte ifrån hur rasifierade människor tilltalas, behandlas och utsätts för rasism och att vi måste bryta dessa strukturer – genom att till exempel ta del av berättelser som exempelvis Lindfors berättar.

Genom dansarnas positioner, flygande repliker, lättrörliga förflyttningar, genom ljud- och ljusprojektioner och bombastisk musik iscensätter och ifrågasätter Noble Savage allas våra positioner, men framförallt den vite människans som ser som rätt att ha tolkningsföreträde. Det är verkligen på sin plats att vi börjar lyssna på och tal till oss rasifierade personers kroppsliga och psykiska erfarenheter av rasism. Föreställningen bjuder in oss att omvärdera oss själva, våra blickar, språk, identiteter, hur vi ser på oss själva och andra. Vem är egentligen den andre, finns hen överhuvudtaget, vad händer med “jaget” (kroppar, minnen, språk) när allt som andra ser är min hudfärg. För den vite finns inte, lika lite som den svarte.

Noble Savage höjer våra liv och synliggör händelser och strukturer i allas våra parallella världar – vardagen om man så vill – i våra relationer, tankar, kärlekar och språk. Lindfors bjuder in till diskussion om de här frågorna utan att för den sakens skull bli navelskådande. Det är dags att nivån höjs och att vi inser att det handlar om strukturer och politik. Inte minst borde min egen yrkeskår – kritikerna, kulturjournalisterna, skribenterna – många gånger också granska sin egen blick och se det problematiska i vithetsnormen. Också mediahusen borde se över sin rekrytering. Vilka får skriva och om vad? Måste en mörkhyad journalist skriva om mångkultur och rasism? När får hen analysera Finlands budget och utrikespolitik? När får vi möta en mörkhyad Julia eller Romeo utan att det blir ett enormt spektakel kring det?

När arbetarrörelsens dag närmar sig vill jag påminna om att vi har mycket att lära av Karl Marx, vi måste se över produktionsmedeln, vilka som sätter agendan, vem som har makten och olika former av kapital för att få tillträde till scenrummen, utbildningarna, stipendierna och så vidare.

Sonya Lindfors och ensemblen skapar ett rum där den vite människan är satt på undantag – äntligen, måste jag säga. Detta med en rytmisk verbalitet och koreografi och ett tydligt och rakt narrativ som skär genom hela verket trots dess böljande framfart. Fin är också flerspråkigheten. I föreställningen talas engelska, finska, lingala och twi. Grundberättelsen är historien om Pochahontas, vilket är mycket lyckat. På grund av Disneyversionen finns hon med i ett slags kollektivt medvetande. I Noble Savage får hon komma till tals genom Amira Khalifia och i sann gruppterapianda berätta för John Smith (Deogracias Masomi) vad hon egentligen tycker om att bli dödad.

En scen som griper tag är när Erno Aaltonens Astronaut landar mitt ibland oss och tillsammans med oss i publiken är den exotiska, en Andra. “Får jag känna på ditt hår?” frågar dansaren/skådespelaren/rapparen Deogracias Masomi med len, insinuerande röst. Eller ”Vilket land kommer du ifrån?” För hur många gånger har inte jag ställt samma fråga till någon, bara för att få höra att hen är född och uppvuxen på Drumsö. Hur många gånger har jag själv fått frågan var i Finland jag är ”hemma ifrån” bara för att kunna svara på mer eller mindre knagglig finska ”Västeråsista, Ruotsi, en olen suomalainen”.

Oavsett om vi vill det eller inte rasifieras människor. Därför är det så gott som alltid bättre att ha det i åtanke i sin analys och sin kreativa process – också för att åtgärder ska kunna tas.

Hela ensemblen känns överlag väldigt samspelta och tajta. Det finns en lekfullhet i scenerna men allvaret, svärtan går inte förbi eller schabblas bort.

Som helhet är Noble Savage smart, snygg, rolig och egensinnig. Den vill kommunicera, bjuda in till samtal – här är Lindfors en sann folkbildare. För att rättvisa och jämlikhet ska vara en möjlighet måste också vi vita inse och förstå våra privilegier och dela med oss. Sist och slutligen handlar det om de stora existentiella frågorna, om identitet, jaget och kollektivet. Hur ska vi människor kunna leva tillsammans under vår stund på jorden? Avslutningsvis får Franz Fanon tala. Han menar att vi inte ska fokusera på hur den vita mannen skapar den svarta. För honom är det mer väsentligt att analysera hur den vita mannen skapar sig själv. Det är där vi måste lägga krutet och fokusera – i likhet med Lindfors och hennes arbetsgrupp.

Ylva Larsdotter

Centret för Ny Dans Zodiak: Noble savage. Koreografi och koncept Sonya Lindfors. På Scen: Ima Iduozee, Amira Khalifa, Sonya Lindfors, Deogracias Masomi, Julian Owusu, Esete Sutinen. Ljus och musik Erno Aaltonen. Ljuddesign och musik Jussi Matikainen. Scenografi Aino Koski. Kostymer Sanna Levo. Video Timo Wright, Laura Jantunen.