Kategoriarkiv: Debatt

Svar till Joel Backström: Identitetsbegreppet är reducerande

Identitetspolitiken är överallt, skriver filosofen Joel Backström i ett mycket intressant inlägg i Ny Tid nr 3/2018. Det vi bevittnar är enligt Backström en del av en illusorisk avpolitisering där folk definierar sig mindre genom sin uppfattning om en önskvärd och rättvis samhällsutveckling, och mer genom livs- och konsumtionsstil. De avgörande politiska valen har redan gjorts i tysthet och samhällsutvecklingen drivs effektivt högerut. Identitetspolitiken har blivit konsumismens närsläkting och nyliberalismens baksida eller dess aningslöst granna fasad.

Backströms analys är smart och knivskarp. Den sätter fingret på en delikat, öm punkt i den rådande samhällsutvecklingen. Den visar i en noggrant utvald spegelbild med ett speciellt perspektiv någonting som vi alla som lever i den här typen av samhälle kan känna igen och känna igen oss själva i, mer eller mindre. Hans uppräkning av identiteter är förstås inte heltäckande, men dess anspråk på att vara det är det kanske.

Problemet med den här formen av samhällsanalys är bara att den opererar med någonting som alltid kommer att framstå som problematiskt, själva identitetsbegreppet.

Det problematiska med identitetsbegreppet är att det är tautologiskt och reducerande i den mån det skapar en föreställning om låsta, fasta identiteter. Det skapar en föreställning om människan, det mänskliga subjektet och känslan för ett själv som helt enligt varuestetikens logik liknar ett ting, någonting som finns på en hylla i ett varuhus, ett apotek eller en skrothandel. Den låser processer som är mycket komplicerade, frågor om hur vi uppfattar oss själva och hur andra eventuellt uppfattar oss, så att dessa kan ges stämplar, märkningar, identitetsmärken.

I stället för om identiteter borde man kanske, som sociologen Nikolas Rose gör, tala om genealogier och historia. Enligt Rose borde man tala om att skapa mening, relevans, samband genom normer, regler, tekniker för visualiteter (som reklam eller film), sätt att tala, uppföra sig på, sätt som placerar in oss som individer med erfarenheter. Och om olika praktiker: skolor, familjer, gator, hus, arbetsplatser, rättssalar, flygfältslounger, internet. Det handlar om heterogena processer och praktiker som gör att vi som människor relaterar till varandra, till oss själva och till andra, som subjekt, genom subjektiveringar som har sin egen historia.

Från subjektiveringarnas praktik är steget till traditioner inte långt. Filosofen Hans Ruin diskuterar i sin essäbok Tidsvändning några sådana livshållningar med ett historiskt djup. Han talar om en gammal impuls hos dem som söker svar på livsfrågorna inom exempelvis new age: att nå fram till en mer eller mindre heltäckande förklaringsmodell av individen i ett kosmiskt sammanhang. Ett begär efter att kunna kontrollera sitt kroppsliga och själsliga välbefinnande i ett större sammanhang, ett begär som kan förvaltas av kyrkor och samfund eller mindre grupper, sekter.

Ruin säger att ett samhälles andliga klimat bestäms inte bara av vad som i dess egen tid blir uttryckt utan också av vad som i denna tid är hörbart ur det förflutna. Han säger att man måste utgå ifrån att mottagligheten på detta område är mycket mer skiftande än vi först kan och vill ana.

Kan det vara så att det som utmärker denna tid mer än den identitetsmarknad som Backström identifierat utgörs av en tolkningarnas marknadsplats? Enligt litteraturvetaren Wolfgang Iser har exempelvis den marxistiska analysen mist en stor del av sin förklaringskraft till följd av att den eftersträvar tolkningsmonopol och verkligheten inte så enkelt låter sig reduceras till en enda ideologiskt baserad form av tolkning. Att tolka denna tolkning, marxismen, blir i dagens läge svårt eftersom varje tolkningsmodell har en inbyggd begränsning och vi i dag tycks leva i en period där de olika modellerna alltmer tävlar med varandra. Iser talar om en kannibalism där de olika teorierna försöker kompensera sina tillkortakommanden genom att låna och stjäla från de övriga. Resultatet av detta tolkningssystem blir ett monster av teorier och tolkningar som kan vara sinsemellan hur motstridiga som helst.

Kampen inom det ideologiska fältet tycks långt ske mellan något Iser kallar oppositionella respektive hegemoniska diskurser, alltså sätt att tala om och beskriva verkligheten på. Det kan handla om minoritet, postkolonialism eller feminism. De oppositionella diskurserna utvecklas av sociala grupper som eftersträvar erkännande och vill främja sin grupps intressen. Men, säger Iser, i sitt arbete strävar de oppositionella diskurserna till att bli lika logocentriska som de diskurser de kämpar mot. För logocentrismen – tilltron till förnuftet och en absolut sanning – är enligt Iser själva kännetecknet på en hegemonisk diskurs. I en värld som samtidigt tycks krympa och bli alltmer fragmentariserad kommer frågan om översättningen, tolkningen att bli kritisk. Utan översättningar, utan ett minimum av förståelse mellan olika kulturer, traditioner, subjektiviteter kommer vi inte att kunna leva i en verklighet som är fungerande, hanterbar, mänskligt sett möjlig.

Sven-Erik Klinkmann

Svar till Joel Backström: Identitet handlar om folks liv, inte tjafs

Att kritisera identitetspolitik är viktigt i en tid där det politiska riskerar att upplösas i olika partikulära intressen och där identiteter ibland används för att rättfärdiga en sluten inställning som inte går att ifrågasätta. Ungefär så skriver Joel Backström i Ny Tid 3/18, och det är lätt att hålla med om resonemangen kring identitetspolitikens självupptagna sidor, så där allmänt taget. Det finns fog för mycket av det Backström skriver om hur hävdande av rättigheter för identiteten sker på bekostnad av en samhällspolitik som berör till exempel fördelningen av arbete och kapital. Det ligger också en hel del i det han skriver om identitet som flykt: ”Identiteten hjälper inte, men den tröstar, lindrar ångesten över att inget eget ha att ge.” Enligt Backström är identitetspolitiken en självupptagen lindring av ångest, snarare än genuint kritiskt tänkande eller engagemang. Identitetspolitikens affektiva sidor (bland annat ”terapisnacket”) är kännetecknande för en tidsanda där en konsumtionslogik (den indignerade kunden som ”insisterar på sina förmenta rättigheter”) dominerar det mesta, och det är därför viktigt att uppmärksamma dessa problematiska mönster. Likväl bör vi lyssna på dem som utsätts för orättvisor, utan att för den skull anta att det de säger är bortom kritik. Men vilket perspektiv uttrycker Backströms eget förhållningssätt till identitetspolitik och det han skriver om? Hur skall vi förstå texten utan att läsa den som ännu ett avfärdande av frågor om tillhörighet och kön som politiska angelägenheter? Vad som bekymrar oss är Backströms förhållningssätt till det han skriver om, något som är viktigt att påtala eftersom debatter ofta blir låsta i två olika läger.

För det första är det viktigt att klargöra vad ’identitetspolitik’ omfattar. Det är nämligen oftast en term som används för att kritisera precis den typ av problematik Backström lyfter fram, där rättigheter ”hävdas i kraft av den partikulära identiteten”. Problemet med en lös användning av begreppet är att Backströms viktiga ärende att kritisera olika korrupta sätt på vilket människor hänfaller åt identitetsprat urartar i insinuationer som får en allmän karaktär. Att i ett par satser tala om trans och avfärda Pride får rollen av att bygga upp en tes om identitetspolitik i allmänhet, snarare än att göra oss till bättre kritiker både av oss själva och av politiska och kulturella fenomen. ”Identitetspolitik” används ofta som en svävande beskrivning av ett brokigt fenomen och ett avfärdande av lika brokiga rörelser som arbetar för politisk förändring och social rättvisa. En stor del av identitespolitikens förespråkare förhåller sig kritiskt till de kategorier och begrepp som används för att begripliggöra deras politik, t.ex. kön, sexualitet, klass eller ras, och kämpar med att synliggöra dessa perspektiv i en tid då, som Backström påpekar, ”fördomar och känsloströmningar flyter omkring i vårt kollektiva omedvetna”. Skam och stolthet är inte bara attityder vi ’identifierar’ oss genom, utan de uppstår i ett konkret liv och i en större samhällelig struktur. De kan vara mer eller mindre korrupta, men de blir abstrakta markörer om man inte ser dem i sina levda sammanhang.

Det kan verka vettigt att säga att identitetspolitik handlar om att fly in i en identitet, men det är en förenkling och en reduktion av det fenomen som identitetspolitik kan sägas handla om. En orsak till att diskussionen om identitetspolitik är så låst kan vara att identitetspolitikens kritiker lite för lätt går upp i ett projekt som går ut på brutalt avvisande, snarare än ett engagemang med det som driver olika identitetspolitiska anspråk.

För det andra vill vi därför uppmärksamma den anda i vilken Backström skriver, där hans inställning till det som kritiseras kommer till uttryck. ’Identitetspolitiken’ framställs som en utbredd tendens i tiden, ett kollektivt självbedrägeri. Men till vem och hur vänder sig den elokventa kritiken som avslöjar ’identitetspolitikens’ bedräglighet? Kanske är avsikten att kritisera en bekymmersam tendens som vi alla i någon mening faller offer för i sätten att tänka på oss själva (”Därför är våra identiteter systematiskt förljugna”). Men Backströms sätt att skriva är mera ett sätt att peka ut löjliga drag i samtiden, än det är sätt att få oss att på riktigt ödmjukt undersöka tendenser i oss själva.

Det som stör oss i vissa sorters avvisanden av ‘identitetspolitik’ är ett slags avslöjandets form som inte bryr sig om mottagaren, som inte befattar sig med exakt vad som kritiseras, om det sedan är trans, antirasism eller feminism. Svidande kritik av rättighetshävdande som inte går i dialog med det den kritiserar, som inte bryr sig om att sätta sig in i det som kritiseras, riskerar bara att bli ett allmänt sanningssägande som talar från ett tryggt, högt berg. Från det höga berget är det svårt att se varför frågor är såriga och sårbara, viktiga, engagerande, och brännande. ”Det här verkar så självklart att vi ska lägga ner det identitetspolitiska tjafset. Härifrån verkar allt så uppenbart dumt.” Om vi vill komma någon vart med att diskutera på vilka sätt identiteter har en destruktiv roll vore det viktigt att inte utgå från idén om att det finns ett kollektivt självbedrägeri som det är bara att avtäcka, och så förväntas folk lägga ner det där tjafset.

Backström talar om ”trivialiserande begreppsförvirring” angående till exempel kön – att kön ibland behandlas enligt en preferensvokabulär som liknar shoppingens. Kanske det. (För övrigt en problematik som Nancy Fraser och Judith Butler inom den feministiska teorin diskuterat i en känd debatt). Men när vi går in i ett riktigt exempel, där riktiga människors förståelser, nej LIV, kommer in, är det inte längre på den allmänna ”begreppsförvirringens” plan vi befinner oss. Vi förhåller oss inte till varandra som uttryck för en trivialiserande begreppsförvirring, utan som någon vi har ett ansvar att förstå och förhålla oss till, också när vi har stora svårigheter att göra det. Visst går det (kanske) att på ett abstrakt plan säga att någon lindrar sin ångest genom alla möjliga ”klassificeringar” och identifikationer. Men det är något helt annat att förhålla mig till dig som någon som ”lindrar ångesten” genom ”klassificeringar”. Det är här den här texten blir så undflyende, insinuerande, lite för svår att svälja. Vi har inte bara ett ansvar att se varandra på ett rättvist sätt utan också att på ett konstruktivt sätt vända oss till varandra.

Mio Lindman och
Salla Peltonen

Då kunde jag lika gärna bli filmregissör

Det kroniskt prekära arbetslivet fick Viktor Granö att till sist göra just det han ville. Dok: Theseuskomplexet är en film om Viktor Granös oförverkligade regissörsdrömmar. I den här texten beskriver han den ekonomiska frustration som till sist fick honom att inleda förverkligandet. Ursprungligen erbjöd Granö texten till Svenska Yles webb som en slags puff i samband med publiceringen av hans film, som nu finns att se på Yle Arenan.  Svenska Yles ledning refuserade texten. Ny Tid publicerar nu texten.

”It took poverty, not courage, to get me performing.” – Leonard Cohen

På bokmässan i Helsingfors stötte jag i höstas ihop med en av mina första uppdragsgivare. För mig var det ett glatt återseende. Hen frågade mig vad jag hade på gång. Jag svarade att jag nyss fått mitt tredje barn, att jag grundat ett produktionsbolag och som bäst färdigställer min första film.

”Och hur försörjer du din familj med ditt [konstpaus] produktionsbolag?”

Frågan skar i mig som en insinuation bara kan skära när den kommer från en människa man högaktar. I ett försök att avväpna kränkningen har jag förklarat den för mig så här:

Människor som inte följer sina drömmar intalar sig själva att de inte har något val. Och de intalar sig vidare, att människor som följer sina drömmar antingen måste vara ekonomiskt privilegierade eller ansvarslösa.

Graden av min ansvarskänsla får andra bedöma. Vad de ekonomiska privilegierna beträffar är sakförhållandet däremot glasklart. Det som till sist fick mig att ta steget ut i det okända var inte ekonomisk trygghet, utan kronisk ekonomisk osäkerhet.

Lägre lön för lika jobb

Sommaren 2009 gjorde jag min universitetspraktik som kulturredaktör på Svenska Yle. Praktiken följdes på hösten av ett vikariat. Mot slutet av vikariatet meddelade producenten mig att det framöver tyvärr inte kommer att finnas resurser till att engagera mig.
Det sved, men jag gjorde det bästa av situationen och slutförde mina studier. Våren 2012 tog jag min magisterexamen.

Vid det laget hade min sambo och jag fått tvillingdöttrar att försörja. På det fält där jag hade arbetserfarenhet fanns, då som nu, inga tjänster att söka.

Som så många andra högutbildade i min generation inrättade jag mig i den ovissa ströjobbartillvaro vi draperar i den friskt klingande eufemismen ”frilans”. Jag skrev recensioner, vikarierade i skolor och gjorde inslag för radion. Radion betalade bäst, så inom kort frilansade jag för Yle till hundra procent.

”Men hur kan det där gå ihop ekonomiskt?” beklagade en fast anställd kollega under ett sommarvikariat.

Oönskat medlidande smakar beskt, särskilt då det är befogat. För nej, det gick inte särskilt bra ihop, tackar som frågar.

Betala bäst betyder nämligen alltjämt inte betala bra.

När jag som frilans gjorde radioprogram motsvarade mitt arvode knappt två tredjedelar av det som en anställd fick för samma arbetsinsats. Jag påpekade detta missförhållandet för producenten och fick svaret:

”Månadslön får redaktörer som är anställda här.”
Vilket skulle bevisas.

Lite jobb för lägre lön

Det verkligt stora problemet var ändå inte den lägre lönen, utan den ständiga ovissheten: att jag ständigt fick lägga en ansenlig del av min tid och en ännu ansenligare del av mina krafter på att försöka hitta på och sälja in idéer.

I en sådan tillvaro är det oerhört svårt att slappna av, och omöjligt att arbeta långsiktigt.

Alltnog, det radioinnehåll jag skapade uppskattades. Gång efter annan erbjöds jag nya frilanshelheter och punktinsatser.

Under de långa perioderna mellan de korta visstidsanställningarna arbetade jag på att utveckla dokumentärer och featureprogram samt drygade ut kassan med arbetslöshetsunderstöd. Då gällde det bara att med jämna mellanrum övertyga FPA om att jag egentligen inte var frilans. En frilans är nämligen inte arbetssökande.

Men finns det någon som bättre kan beskrivas som arbetssökande, arbetsletande, arbetsspanande än en frilans?

Sista jobbet

Med familj var denna tillvaro knappast hållbar (ansvarsfull?) i längden. I aktiveringsmodellens Finland är den för övrigt inte längre ens möjlig.

Efter fem år hade jag fått nog.

Min sista anställningsperiod på Yle var min överlägset längsta: ett sex månader långt alterneringsvikariat. (”Det är så man får in foten”, log redaktören jag alternerade.)

Mötet då vikariatet erbjöds mig inledde producenten med frågan:

”Har du varit arbetslös under det senaste året?”

Jo, stammade jag lite osäkert, eftersom jag ännu inte visste vad mötet gick ut på. Kanske hade FPA ringt upp Yle för att utreda hur det nu egentligen låg till med det här frilansandet?

För att kunna ta emot ett alterneringsvikariat måste man ha varit anmäld som arbetssökande i minst nittio kalenderdagar under de senaste fjorton månaderna. Lättad svarade jag nu att jo visst, det kunde jag uppfylla om jag tog lite sommarsemester.

I övrigt var de arbetsvillkor som nu erbjöds nästan för bra för att vara sanna. Jag skulle skapa kulturinnehåll för webben, fördjupande texter utan fastslagen publiceringstidtabell, och framför allt skulle jag få göra kortfilm.

Jag tackade ja, och lade upp två föresatser för mig själv:

1. Efter detta tar jag inte emot fler visstidsanställningar.

2. Denna anställning behandlar jag som ett slags lön för lång och trogen tjänstlöshet. Jag arbetar med precis det jag vill och i precis den takt jag vill.

Resultatet blev mina överlägset främsta yrkesmässiga framgångar, med gratulationer ända uppifrån organisationens topp.

Mot slutet av halvårsperioden knackade jag på mellanchefens dörr och delgav mitt beslut: fast anställning eller inget.

Jag tror jag är ärlig mot mig själv när jag säger att jag innerst inne hoppades på det svar jag väntade mig att få och också fick:
”Vi skulle så otroligt gärna erbjuda en tjänst, men det är helt enkelt inte möjligt. Däremot kan vi erbjuda…”

Men nu var jag alltså inte längre öppen för vidare erbjudanden av det slaget.

Då det är lätt att vara djärv

För en (ansvarskännande?) familjefar hade en fast tjänst varit mycket svår att tacka nej till, och ännu svårare att hoppa av. När man ingenting har att förlora är det lättare att vara djärv.

Många var de som varnade mig för att bli företagare, särskilt producenter som tidigare anlitat mig för ströjobb.

Faktum är dock att den enda egentliga uppoffring jag gjorde när jag grundade mitt produktionsbolag var att jag frånsade mig möjligheten att lyfta arbetslöshetsunderstöd. Men mina framgångar hade nu blåst upp min självkänsla till den grad att jag vågade lita på att jag klarar mig ändå.

Förresten skulle jag ju få startpeng under ett år (kring 650 euro/månad före skatt). Startpengen hade också en annan funktion. Den garanterade att jag inte gav efter och tog emot ströjobb, eftersom detta hade inneburit att startpengen dragits in.

När jag nu en gång var djärv, kunde jag lika gärna passa på och vara djärv på riktigt. Alltså beslöt jag att mitt bolag i första hand inte skulle producera det jag visste mig behärska, radio och text. Nej, jag skulle göra film. Detta trots att jag a) inte hade någon relevant utbildning, bortsett från sex (6) studiepoäng i filmhistoria, och b) inte hade mycket mer erfarenhet heller, bara de fyra kortfilmer jag gjort för Yles webb (kortfilmer jag dock är mycket nöjd med).

Dessa för mina ambitioner ogynnsamma omständigheter var producenterna på Yle inte sena att påpeka.

Konsten att vända på steken

I ett uppenbart underläge bör man söka svaret på frågan: Hur kan jag vända underläget till min fördel?

I mitt fall blev frågan: Finns det någon film som bara jag kan göra och som jag dessutom bara kan göra just nu?

För knappt ett år sedan gick jag upp till Yles producent med en mapp i min hand. Korridorerna osade samarbetsförhandling. Sällan har jag varit så nervös.

Jag öppnade mappen och visade något jag aldrig förr visat någon annan: filmplanscher jag tecknat i pubertetsåldern, hopdrömda filmografier och hyllande recensioner.

Och min idé? En film om mina oförverkligade filmdrömmar.

Hon köpte den.

Så när jag på bokmässan samlat mig och återfunnit målföret, kunde jag svara min forna uppdragsgivare att jag försörjer familjen med min film.

Offerlös uppoffring

Fast riktigt så där rosigt var det nu inte.

Med finansieringen från Yle kunde jag avlöna fotograf, ljudplanerare, ljussättare och färgkorrigerare, samt bekosta utrustnings- och utrymmeshyror, rekvisita och musikrättigheter. För att också kunna betala lön till mig själv skickade jag in tre ansökningar om produktionsstöd till diverse institutioner.

De tre ansökningarna fick jag avslag på. Ingen lön för mig denna gång, utöver ett litet manusstöd. Undermåligt (ansvarslöst?) producentskap kunde någon säga.

Men jag har alltjämt min startpeng, jag har mitt förhållandevis förmånliga bolagslån, jag har min frihet och nu har jag också min film.

Och uppoffringen – om den nu kan kallas en uppoffring, för vad var det jag offrade? – uppoffringen lönade sig. Nu är jag redan i färd med min första fiktionsfilm. Denna gång med rimlig budget.

Så kom det sig till sist att jag blev det jag alltid drömt om att bli. (Är det skrytsamt att skriva så? Det bjuder jag i så fall på.)

Men varför kom det sig inte förrän nu?

Mitt svar på den frågan har en alldeles annan karaktär än den här texten. Det sänker sig ner i de tidlösa spänningarna mellan far och son. Mitt svar antar också en helt annan form: min film, Theseuskomplexet, som ni hittar via denna länk (Yle Arenan).

Viktor Granö

Debatt: Festivalen som inte ville och media som inte såg

Det finns litteratur, och så finns det barnlitteratur, och aldrig mötas de två. Helsinki Lit, det bejublade internationella litterära evenemanget, publicerade i februari programmet för sin fjärde festival och för fjärde året i rad är programmet totalt renons på barn- och ungdomsboksförfattare. Hannele Mikaela Taivassalo, en av de inhemska gästerna, kan eventuellt med god vilja anses representera barnlitteraturen, eftersom hon också gett ut bilderböcker, men det är rätt klart att det inte är i den egenskapen hon är inbjuden, eftersom den delen av hennes produktion inte nämns i författarpresentationen festivalen använder sig av.

Tittar man på festivaler utomlands är det svårt att hitta paralleller till Helsinki Lits val. Festivalerna i Oxford, Edinburgh, Hay och Berlin, alla har de barn- och ungdomsboksförfattarna väl representerade. Oxfordfestivalen leddes dessutom länge av Philip Pullman, en av Storbritanniens främsta författare av böcker för unga läsare och därtill Almapristagare. Detta är förvisso stora festivaler, som har helt andra resurser än Helsinki Lit. Men det vi efterlyser är inte ett stort program för barnen (även om det vore underbart, och verkligen inte omöjligt – om viljan bara fanns), utan ens en enda inbjuden författare, som kunde diskutera med någon annan författare, som, hör och häpna, inte ens behöver vara någon som själv skriver för barn och unga! För vi som skriver för yngre läsare kan diskutera skapande, litteratur och litteraturens villkor på exakt samma sätt som ”riktiga författare”. Barn- och ungdomslitteratur för vuxna – är det verkligen en omöjlighet, fyra år i rad?

Det finns tyvärr ännu mycket jobb att göra för att få vuxna att förstå att de kan läsa barn- och ungdomslitteratur helt för sin egen skull, för att njuta av god litteratur. Och det jobbet kunde, om bara lite vilja fanns, till exempel Helsinki Lit göra. Åbo Bokmässa föregick förra året med gott exempel, då det bland annat ordnades samtal mellan skapare av barnlitteratur om kreativitet, för en vuxen publik.

Detta är en privat festival, och därmed har man rätt att bjuda in vem man vill, kan man kanske hävda. Men är det verkligen så? Kan inte privata initiativ förväntas ha ett ansvar utöver de egna preferenserna? Det blir en lögn genom uteslutande – man hävdar att festivalen ”firar översatt litteratur” men glömmer behändigt bort att nämna att det redan i förväg finns begränsningar på urvalet – barn- och ungdomslitteraturen sållas först bort. Vilket är märkligt redan ur det perspektivet att det i Finland läses mängder med översatt barn- och ungdomslitteratur! Den mest sålda boken i Finland år 2016, alla kategorier, var till exempel Harry Potter ja kirottu lapsi.

Dessutom är Helsinki Lit en festival med understöd från många olika håll och inte bara privata medel. Finansiärernas ansvar är inte heller att förakta. Därmed kommer vi in på medias totala brist på intresse. Borde inte framför allt festivalens samarbetspartners såsom YLE Kultur syna diversiteten i utbudet i sömmarna? Det är alltid så att barn och ungdomsboksförfattare måste lyfta sin egen svans, för gör inte vi det gör ingen det, inte ens massmedia. Tyvärr. Trots att det borde finnas ett allmänt, medialt intresse att diskutera frågan.

Risken finns, när man har egen ko i diket, att folk tror att det är frågan om ett ”surt sa räven” då vi väljer att föra dessa saker på tal. Därför vill vi påpeka att det inte är för att vi suktar efter att stå på Helsinki Lits scen. Det är för att vi suktar efter att barnlitteraturen en dag skall tas på allvar. Det är för att vi anser att våra läsare bör tas på allvar. Det är för att vi vet att det finns en mängd spännande och intressanta internationella författare som vi gärna skulle komma och lyssna på!

Maria Turtschaninoff
Med understöd av styrelsen för Författare och illustratörer av barn- och ungdoms-litteratur (Fibul r.f.)

Philip Teir svarar

Maria Turtschaninoff har många bra poänger, bland annat det att Helsinki Lit är en festival som startats med privata drivkrafter. Det har naturligtvis aldrig varit något mål att utesluta barn- eller ungdomslitteraturen och det är mycket möjligt att Philip Pullman eller JK Rowling tackar ja till en inbjudan från Helsinki Lit en dag.

Men med en festival som ordnas i två dagar, och där det gäller att tänka på könsbalansen, på representation vad gäller länder (europeiskt kontra icke-europeiskt), på minoritets- och språkfrågor i stort, på tolkar och översättningar, så säger det sig självt att det inte går att pricka alla rätt när det handlar ett begränsat antal internationella gäster. Vanligtvis brukar tanken också vara att författarna är aktuella med en utgivning i Finland just det året.

Så tack för påminnelsen. Helsinki Lit drivs mycket riktigt med små medel, på arvodesbasis, och har inte i närheten av de resurser (eller samma uppsamlande uppdrag) som till exempel bokmässan har. Vi vet att vi inte heller är heltäckande när det gäller poesi eller facklitteratur, deckare eller essäer. Däremot uppmanar vi också intresserade aktörer att mobilisera det stora intresset för barn- och ungdomslitteratur i Finland för att få fler litterära festivaler till Helsingfors. Ett namnförslag finns redan, och det kom från den finlandssvenska barnboksförfattaren Anna Härmälä: Helsinki Little.

Philip Teir
programdirektör på Helsinki Lit

Ytterligare ett slag mot kulturtidskrifterna

Undervisnings- och kulturministeriet har beslutat att inte bevilja biblioteken inköpsstöd för kulturtidskrifter 2018. Enligt ministeriet beror det på att stödsystemet utvärderas under nästa års tid. Beslutet är kortsiktigt och äventyrar medborgarnas regionala jämställdhet, anser Kultur-, opinions-, och vetenskapstidskrifternas förbund Kultti ry. Ännu 2017 tilldelades biblioteken 183 900 euro för att beställa in kulturtidskrifter.

“2018 kommer stödet plötsligt att sänkas till noll”, säger Kultti ry:s ordförande Juha Säijälä enligt ett pressmeddelande. “Kulturtidskrifterna har inte informerats om saken på förhand. Slopandet av bibliotekens inköpsstöd påverkar direkt de små tidskrifternas spridning och synlighet. Det här väcker frågan om det finns en politisk linjedragning bakom beslutet, att försvåra verksamheten för små tidskrifter som sprider information som ibland kan vara otrevlig för regeringspartierna”, uppger Säijälä vidare.

Genom inköpsstödet har undervisnings- och kulturministeriet stött bibliotekens prenumerationer på kulturtidskrifter så att deras besökare ska få tillgång till dem. Enligt ministeriet pågår som bäst en helhetsutredning om stödet, och under processens gång kommer inget stöd alls att betalas ut.

Också Rauha Maarno från Finlands biblioteksförening är orolig över följderna av beslutet. I pressmeddelandet uttrycker Maarno förståelse för att myndigheterna följer upp och utvärderar sina stödformer.
“Men varför väljer man att under utredningens gång helt och hållet lägga på hyllan ett stöd som är jämförelsevis litet ur ett helhetsperspektiv, men som är oerhört viktigt för de små tidskrifterna?”

Inköpsstödet är avsett att stärka den kulturella mångfalden, mångsidigheten i informationsförmedlingen och pluralismen i samhället.

Kultti anser att inköpsstödet är en utmärkt stödform eftersom den breddar medborgarnas tillgång till kulturstidskrifter avgiftsfritt, men på samma gång förstärker tidskrifternas verksamhetsmöjligheter genom att biblioteken betalar prenumerationsavgifter. Vidare är det en stödform som kanaliseras ovanligt väl, eftersom dess användning avgörs av biblioteksproffs utgående från låntagarnas önskemål.

“Den objektiva informationsspridningen och pluralismen står i dag inför allvarligare hot än på långa tider. Inköpsstödet för kulturtidskrifter bör omedelbart återinföras, eftersom slopandet av det samma endast förstärker den pågående utvecklingen, och i värsta fall försvagar medborgarsamhället och medborgarnas jämlika tillgång till opartisk information”, säger Säijälä.

Kultur-, opinions-, och vetenskapstidskrifternas förbund Kultti ry fungerar som takorganisation för kring 200 finländska tidskrifter. Ny Tid är medlem i Kultti. 

Red