Kategoriarkiv: Debatt

Kättersk betraktelse: Marknaden och moralen

Många inom vänstern menar att de representerar en mer moralisk och etisk politik än högern. Man använder högstämda ord ur den moralfilosofiska vokabulären som solidaritet med de förtryckta, rättvisa och allas lika värde för att beskriva sin hållning. Högern förutsätts företräda egoism, ojämlikhet och likgiltighet för andras lidande. Jag tror inte detta är en hållbar inställning, åtminstone inte om man vill göra världen bättre.

Alla politiska krafter säger sig vilja åstadkomma något gott. Jag tvivlar på att någon politisk rörelse någonsin gått ut och öppet sagt: ”Rösta på oss så får ni det sämre”. På sin höjd kan utpräglade intressepartier ibland begränsa sina löften till att omfatta den egna gruppens medlemmar, bara de ska få det bättre på alla andras bekostnad. Till och med envåldshärskare och auktoritära ledare och brukar framställa sig själva och sin maktutövning som det i något avseende bästa alternativet i en rådande situation; även när en utomstående bedömmare kan tycka att de enbart drivs av en strävan till makt.

Under franska revolutionen försvarade den ursprungliga högern adelns ärftliga privlegier med en hänvisning till en av gud given hierarkisk ordning. Mot detta stod upplysningstidens sekulariserade liberalism och företrädde jämlikhet och allas lika möjligheter; de ville avskaffa gräddfilen för en samhällsklass som inte längre gjorde någon samhällelig nytta utan mest bara levde som parasiter  vilande på gamla lagrar. I dag har liberalerna övergivit jämlikhetstanken och politiskt hamnat till  höger när de försvarar ärftlig ekonomisk makt. Deras moraliska argument är att ojämlikheten är det pris vi måste betala för att alla i grunden ska få det bättre i det globala marknadssamhället. Mot detta står en ny vänster som håller fast vid allas lika värde och som arbetar för att alla ska ha lika stora möjligheter att utforma sina liv utifrån sina egna förutsättningar och preferenser och att detta bara kan ske i ett samhälle av frivilligt samarbete.

Man brukar från högerhåll kritisera den socialistiska vänstern för att den vill göra våld på den mänskliga naturen; i Sovjetunionen försökte man med tvångsmetoder skapa ”den socialistiska människan” men misslyckades. Människor är inte villiga att ge upp sina egna, personliga intressen till förmån för ”ett gemensamt bästa”, menar man på den kanten. Samtidigt drivs i dag även från nyliberalt håll en intensiv kamp för att göra våld på människans natur och skapa en ”homo economicus”, en individualistisk och egoistisk människa. ”Tänk på dig själv, ingen annan gör det,” kan det heta. Eller som i glassreklamen i dag: ”Så god att man vill behålla den för sig själv” där det ännu för tjugo år sen hette: ”Så god att man vill dela med sig”. Man får hoppas att även detta försök att tvinga in människan i en förutbestämd Prokrustes-säng ska misslyckas.

Den österrikiska samhällsfilosfen Friedrich von Hayek, en av nyliberalismens husgudar, är i detta avseende inte en ortodox nyliberal. Han menar att människan visst har förmåga till samarbete, solidaritet och spontan omsorg. Utan den förmågan hade vi aldrig överlevt som art.

Enligt Hayek hör dock denna samarbetsförmåga och ska vi säga detta ”altruistiska förhållningssätt” hemma i den snäva krets där människor kommer i direkt kontakt med varandra. Därutanför gäller en annan etik. Samtidigt förundrar han sig över att människan utan medveten planering har kunnat skapa ett system för globalt samarbete över alla gränser mellan människor som inte känner varandra och aldrig ens kommer att mötas, det som kallas den globala marknadsekonomin. För att den ska kunna fungera behövs tillit, förutsägbarhet och gemensamma regler.

Eftersom mänskligheten består av ett oändligt antal individer, var och en med sina specifika behov, intressen och preferenser, får vi, enligt Hayek, den bästa av världar om varje individ själv får bestämma hur hen vill leva, vad hen behöver och vad hen vill ha. Ingen organisation, varken statliga myndigheter eller privata företag, kan tala om för människor vad de behöver och hur de ska leva sina liv. Av detta drar Hayek slutsatsen att marknaden, detta spontant utvecklade samarbetssystem, inte bara är det bästa utan det enda sättet att uppnå detta goda. Därmed förlorar han sig i en övertro på att marknaden kan lösa alla problem.

Hur ska vi då kunna angripa detta förhatliga samhällssystem, som skapar och övervältrar på framtiden så många olösta problem, om vi inte får använda moraliska argument; om vi inte får peka på det orättvisa i att några få äger så mycket och därmed har tillskansat sig en oförtjänt makt; om vi inte får framhålla de svagas, de sjukas och de gamlas behov av omsorg och därmed av vår solidaritet; om vi inte får öppet försvara allas lika värde när människor diskrimineras och berövas sitt människovärde genom att de stängs ute från ett meningsfullt deltagande i samhällslivet?

Jag tror att vi måste visa att dagens system med vinstmaximering som den övergripande principen gång på gång leder fel; när lösningen på ett problem skapar tre nya; när systemet förhindrar att vi tar itu med problem som kräver samverkan och politiska lösningar. Det finns ingenting som säger att inte marknaden skulle vara en effektiv form för distribution av varor och tjänster, särskilt i kombination med medborgarlön som kunde utjämna skillnaderna i köpkraft. Det stora problemet ligger i finansmarknaden, den som borde vara ett instrument för fördelning av resurser till samhälles produktiva verksamher men som i stället har blivit ett enda stort lotteri. Spekulationsekonomin har skapat orimliga förväntningar på avkastning vilket gör att det inte längre lönar sig att investera i produktiva verksamheter.

Vinstmaximering tycks inte kunna lösa problem som världssvälten, klimatfrågan eller slöseriet med jordens resurser. Det är kanske dags att hitta nya ekonomiska styrmedel som fördelar resurserna så att samhällsnyttan maximeras och inte enskildas vinster.

Rabbe Kurtén

Debatt: Regeringen stöder animalie- produktionen på bekostnad av djur och miljö

Finland är ett av världens allra rikaste länder. Trots det har regeringen beslutat att inte införa förbättringar för produktionsdjuren i den nya djurskyddslagstiftningen ifall de medför kostnader. I mars beslöt regeringen dessutom att minska de nuvarande utrymmeskraven för svingårdar, eftersom överproduktionen av svinkött orsakat ekonomiska svårigheter för svinuppfödarna.

Den färskaste Eurobarometern visar att 90 procent av finländarna vill se bättre välfärd för produktionsdjuren. Enligt FN bör konsumtionen av animalieprodukter kraftigt minskas för att stävja den globala uppvärmningen. En växtbaserad kost är dessutom hälsosam, medan ett för stort intag av animalieprodukter kan vara direkt skadligt för hälsan. Trots detta väljer regeringen att skydda animalieproduktionen i stället för djur, miljö och folkhälsa.

Animalieproduktionen orsakar stort lidande för produktionsdjuren och omfattande förstörelse av vår hemplanet. Dessa ytterst viktiga frågor hör till mänsklighetens största och mest brådskande utmaningar. I många länder har man tagit fasta på detta och gjort betydande förbättringar i djurskyddslagstiftningen samt minskat på konsumtionen av animalieprodukter. Finlands nuvarande regering tycks däremot vara ovillig att möta dessa utmaningar.

Johanna Wasström
Sibbo

Debatt: Höger och vänster

Begreppen höger och vänster stammar från den franska revolutionen. De som var för den gamla regimen satte sig till höger i nationalförsamlingen och de som var för liberalismen och konkurrenskapitalismen satte sig till vänster. Under 1800-talets första hälft fördes den politiska kampen mellan konservativa (höger) och liberaler (vänster). Sedan kom arbetarrörelsen med i bilden samtidigt som liberalerna fick igenom sina politiska och ekonomiska krav. Arbetarpartierna blev då vänster, och konservativa och liberaler blev borgerliga (höger). Efter 1917 och 1968 ägde så många samhälleliga och politiska förändringar rum att konservatismen och socialismen försvann ur parlamentet. Högern blev liberal och arbetarrörelsen socialliberal.

Med liberaler avses i dag människor som vill ha en borgerlig demokrati och finanskapitalism. De partier som i dag kallar sig vänster saknar ett alternativ till finanskapitalismen men är fortfarande för välfärdsstaten. De är alltså socialliberaler. Den moderna högerns och finanskapitalets man i Frankrike är Macron. Han är liberal och ifrågasätter inte finanskapitalsimen, som han tvärtom försvarar. Han välkomnas därför av börsen och den liberala tyska kanslern Angela Merkel. Hon talar inte om finanskapitalismen utan kallar den för social marknadsekonomi. Senkapitalismen är ruttnande kapitalism. Den måste komma för att ett revolutionärt uppsving skall kunna uppstå och lyckas. Före revolutionen kommer degenerationen. Det visste redan den ryske marxisten Georgij Plechanov för över 100 år sedan. Redan madam Pompadour insåg det, hon myntade nämligen de bevingade orden ”Efter oss syndafloden”.

Vi humanister vill inte reduceras till njutningslystna kunder och konsumenter. Eller som det heter i den gamla arbetarsången: Människovärdet vi fordra tillbaka.

Ulf Modin
Ekenäs

Larsmo förklarar krig mot flygekorren

Magnus Östmans artikel ”Allt sämre för flygekorren” (Finlands Natur 4/2016) är ingen trevlig läsning, varken för makteliten i Larsmo eller för mig. Orsakerna är visserligen inte desamma. För egen del är jag alltmer bekymrad över de krympande grönområdena i kommunen i allmänhet och det minskande flygekorrbeståndet i synnerhet. Larsmos maktelit – med kommundirektör Gun Kapténs i spetsen – är eller borde vara förnärmad över att i Östmans artikel stämplas som miljömarodörer. En beskyllning som visserligen inte sägs ut direkt. Det räcker gott med nakna fakta.

Nakna fakta är att livsmiljön för flygekorrstammen i Larsmos skogar minskat från närmare 800 hektar 1994 till under 300 hektar idag. En nedgång som i stort sett motsvarar giraffens avveckling i Afrika – för att gripa till en aktuell parallell. En avgörande faktor för vardera arten är det krympande livsrummet; för giraffens del tillkommer en florerande tjuvjakt. Flygekorren torde sällan vara mål för jägares kulor, officiellt skyddas den av fridlysning och EU:s habitatdirektiv gällande förstörelse av platser där den rastar och förökar sig. Trots detta har alltså livsrummet i Larsmo krympt katastrofalt för denna art, i första hand beroende på att de privata flygekorrskogarna avverkats till närmare hundra procent. Av allt att döma utan någon påföljd.

Biter inte direktivet? Nej, det biter inte, lika litet som Larsmos egen miljönämnds förslag till skyddsplan för flygekorren, inlämnat 2010. Styrkt av vetskapen om sin makt lämnade Larsmo kommun (enligt miljöexperten Ralf Wistbacka, som citeras i Östmans artikel) samma år in en anmälan om skogsavverkning på ett fyra hektar stort område.  Ett av de viktigaste återstående områdena för flygekorrar, vilket Närings-, trafik- och miljöcentralens inventerare grundligt missat. Naturskyddsförbundets österbottniska distrikt besvärade sig mot beslutet, som gick vidare till Högsta förvaltningsdomstolen.  Men innan HFD hunnit fatta sitt beslut lät kommunen kalhugga skogen 2012-2013. ”NTN-centralen polisanmälde kommunen, men åklagaren valde att inte väcka åtal”, skriver Östman.

Hur är detta möjligt? I danskan finns ett belysande uttryck: De små tyve hænger man op, de store lader man løbe. Fallet Larsmo bekräftar iakttagelsen: den ena myndigheten sanktionerar den andra myndighetens lagstridiga förfarande. På kommunal nivå är ett brott inte ett brott, på sin höjd en kreativ tolkning av gällande bestämmelser. Närhelst det gynnar verksamheten åberopar man ändå gärna lagens bokstav, som då ovan nämnda distrikt besvärade sig till Vasa förvaltningsdomstol i fråga om ett annat område med flygekorre, den största kvarstående äldre granskogen i nordvästra Larsmo. Också där hade NTM-centralen missat noga taget ett dussin boträd för flygekorre – på en areal dessvärre redan tidigare splittrad i alltför små enheter. Men enligt den nya skogslagen går det inte längre att besvära sig mot avgränsningsbeslut.

Vems ärenden går NTM-centralen? Vem gynnas av den nya skogslagen? Vem gynnas av de radikala minskningar av miljöskyddets resurser som åstadkommits av vår nuvarande regering? Inte flygekorren. Risk finns att denna art, trots allt tänkbart skydd i vältaliga paragrafer, kommer att vara utrotad i Larsmo före 2020. Så bedömer Wistbacka. Lika illa kan det gå i grannkommunen Jakobstad. Där förbereds nu en egen miljökatastrof: exploateringen av Fårholmen. Kommunen har ritat in ett småhusområde i stadens största enhetliga naturskog, med en betydande flygekorrpopulation. Detta med NTM-centralens goda minne. Jakobstadsnejdens Natur har inlämnat besvär. Hur tror ni det kommer att gå? I Finland har flygekorren minskat med 23 procent under det senaste decenniet. Giraffen har minskat med 40 procent på 30 år. Allt fler arter närmar sig ättestupan. Javanoshörningen, bergsgorillan, sumatratigern, karettsköldpaddan, amurleoparden och många fler.  För att travestera Stanislaw Jerzy Lec, den polske aforistikern: Någonting är ruttet i kommunen Larsmo. Herregud, vad stort Larsmo är.

Nalle Valtiala

Kultur är inte ytkultur

Detta inlägg Ny Tids kulturredaktör Margaretha Romberg är ett svar på en debattartikel av en annan Ny Tid-medarbetare, den sedermera Finlandiaprisbelönade författaren Gösta Ågren, som i sin tur var ett svar på en annan debattartikel av Margaretha Romberg. Ågren kritiserade Romberg för hennes elitistiska syn på kultur. Även andra personer deltog i debatten om kultursidan, vi har valt att ytterligare lyfta upp Ågrens svar på Rombergs svar, samt ett inlägg av Eva Wichman. Artikeln är digitaliserad 27.6.1957

”Kultur – ordet låter tråkigt”, så började Gösta Ågren sitt inlägg i en debatt som startade i nr 1 av Ny Tid 1957. Det första inlägget var försett med min signatur, men utrustades av ombrytningsnisse med ett lättigenkännligt fotografi av mig, varpå Gösta Ågren identifierade mig och riktade sitt svar till mig. På arenan har sedan dess uppträtt sign. Stns (utan foto), som kompletterat och fördjupat mina synpunkter på kulturspalten i en tidning. Rektor Anna-Lisa Österberg införde nya moment i diskussionen. Jag tar fasta på Stns’ definition av fostran till kultur-förståelse: en orientering, bibringande av förmågan att skilja agnarna från vetet. Vidare vill jag instämma med A-L. Öster-berg, som understryker att landsortens bibliotek är otillräckliga och betonar att dialekterna utestänger många från litteraturläsning och kulturkontakt. [Rombergs signatur var M-a R-mg, vilket kanske inte var helt ogenomträngligt också utan bild, red.anm.]

Kultur — ordet låter tråkigt. Men tråkig kultur är ju ytkultur, vetande utan djup, spackelfärg, som någon smetar på en och som man snobbar med. Man kan slå i sej lite Runeberg och Goethe om man har förmånen att gå i läroverk, höra lite Beethoven till maten i sin matsal och titta på Van Gogh på en vägg. Det är inte kultur. Det är snobberi, men det var kultur vi talade om.

Vanligen är det av en slump, som folk i detta land når fram till kulturens skatter. Somliga lär sig själva, såsom Gösta Ågren gjort, somliga blir lyckligt påverkade av föräldrar eller vänner eller organisationer och går vidare ensamma. Ingen får i sig kulturen med modersmjölken! Jag känner massor av arbetare, och bland dem finns det en del som har föreståelse [sic] för konst. Jag känner också flere akademiskt bildade, som inte har det. Härav drar jag den slutsatsen — och någon annan kan inte dras — att ifrågavarande arbetare lärt sig genom självstudier eller genom verksamhet i organisationerna, och å andra sidan, att skola och högskola inte har förmått ge ifrågavarande ingenjörer etc. förståelse för kulturlivet.

Det var lite onödigt av Gösta Ågren att ta upp frågan om att kulturen är av folket. Vi vet alla, att all kultur baserar sig på folkets arbete, har växt upp ur det och aldrig kan existera utan det. Folkets arbete är kulturskapande, men alla människor är inte kulturspecialister. På folkets arbete baserar sig både Einsteins relativitetsteori och den estetiska katharsisteorin, men det betyder inte, att hela folket är specialister på dem.

På tjugotalet hade dadaisterna en tes, enligt vilken dikten är mänskans normala uttryckssätt och utan vidare förståelig för envar, t.o.m. barn under skolåldern. Praktiken visade att denna tes var fullständigt verklighetsfrämmande. Jag har inte sett den upprepas så frejdigt förrän nu, när Gösta Ågren slog fram den igen med stor fräschör. Alla sådana spontanitetsteorier är osmälta och hör hemma i en overklig värld.

Ågren efterlyser det material, som skall förmedla föreståelse [sic] för kulturens värden till en bredare allmänhet. Det är sant, att han inte fann några påtagliga förslag i mitt inlägg. I själva verket är den frågan en mycket omdebatterad fråga, frågan om material av ny typ för pressen. Jag kunde bara hänvisa till att pressen genom att följa med kulturhändelserna, recensera och presentera populärt, kan göra en insats hand i hand med organisationerna och folkbildningsarbetet. Och med skolan, det viktigaste av allt. Nya synpunkter på dessa saker har ju redan visat sig. Och det är skäl att fundera allvarligt på frågan alltjämt.

Margaretha Romberg
Foto: CC/Väinö Kannisto