Kategoriarkiv: Debatt

Backström: Kommentar till Trygve Söderling

Trygve Söderling (TS) resonerar högintressant kring relationen mellan sex, makt, kärlek och förälskelse (läs Söderlings kolumn här) . Han menar att man inte kan skilja makt från sex, och att det viktiga istället är att skilja mellan bra och dåliga (förtryckande) former av sexuell makt. Vi tycks se olika på problematiken här, men inte riktigt på det sätt TS tror. Uppfattningen att makt i sig är sexigt visar på ett ointresse för sex, citerar TS mig. Jag uttryckte mig otydligt; jag menade att maktintresset är ett ointresse för den människa man har en sexuell relation med, alltså ett ointresse för att utforska de möjligheter till mänsklig kontakt sexuellt umgänge rymmer. Men också att tala om ”ointresse” är egentligen helt missvisande, ett alldeles för neutralt ord för det som djupast är rädsla för den andra och äckel för en själv, det jag kallade beröringsångest. Maktsträvan uppstår som ett symptom på och ett försök att förtränga denna beröringsångest.

Att vårt sexuella liv, liksom livet i övrigt, är genomsyrat av beröringsångest och olika maktsträvanden  förnekar jag inte, utan vill understryka. Men frågan är hur detta ska förstås. Det väsentliga, menar jag, är att skilja på, och se den ständiga spänningen mellan ömsesidighet, eller hellre öppenhet mellan människor och, å andra sidan, det TS kallar olika ”former för ensidighet”. Öppenhet handlar om längtan till och försöket att nå den andra, ensidighet om att spela ut olika fantasier om den andra och en själv. Materialet till fantasierna är kollektiva stereotypier, och de är förbundna med en maktsträvan medan öppenheten, eller med ett annat namn kärleken, är ett bokstavligen maktlöst tillstånd där båda söker den andras gensvar och ingendera försöker tvinga, pressa, manipulera för att få som den vill, få sin fantasi utspelad. Och i förbigående sagt är ”det romantiska kärleksidealet” (TS), i motsats till kärleken själv, en av våra mest potenta och destruktiva kollektiva fantasier, där rollerna och koreografin är strikt normerade, alltså helt opersonliga, som varje romantisk Hollywood-komedi illustrerar.

Om man uppfattar livet bara i makttermer, vad vore då problemet med sexuella trakasserier eller ens våldtäkt? Att man inte fick som man själv ville utan den andra lyckades trumfa igenom sin maktsträvan? Varför skulle det vara värre än att den som har en svagare förhandlingsposition i en affärstransaktion tvingas ta förlusten? Kränkningen, det djupt destruktiva i en våldtäkt blir osynligt om man ser på det hela i rena makttermer, och att tala om ”oförtjänta belöningar” (TS) missar helt målet. Paradoxalt nog kan man inte ens förstå makten själv i rena makttermer. Om det bara fanns makt skulle det inte ens finnas makt, med allt vad den inbegriper av ”berusande, beroendeframkallande” maktkänslor (TS), av fantasier, förnedring och skuldkänslor, utan bara rent instrumentella, känslolösa förfaranden. Och som TS noterar är en simulation av ömsesidighet centralt för sexuella fantasier: till och med våldtäktsmän försöker ofta inbilla sig att offret ”var med på det”. Men om allt var ”rent” maktspel, varför skulle man, och hur kunde man ens, simulera något annat?

Joel Backström

Är de Clérambaults syndrom mannens öde? – kommentar till Joel Backström

Trygve Söderling
Trygve Söderling.
“Vad tycker hon om mig, hur tog hon att jag…, vad menade hon med att le sådär?”

I förälskelsen är vi alla hyper-semiotiker, letar desperat efter ord och gester från den åtrådda, tolkar på högvarv alla tecken på att förhållandet ”går framåt”.

Fantasier är stapelvara i det förälskade tillståndet, det nyktra omdömet ofta ovälkommet. Ibland spårar vi ur helt. I filmen À la folie… pas du tout (”Vansinnigt förälskad”, 2002) gestaltar Audrey Tautou (bekant från bland annat Amélie) Angéliques, en 20-årig konstuderandes, hemliga romans med Loïc, medelålders hjärt(!)läkare, gift. Det är ingen bra film, Laetitia Colombanis regi hugger sig fram med stora yxan, men uppbyggnaden är intressant. I filmens första halva ser vi, genom Angéliques ögon, hur hon och Loïc utbyter hemliga tecken, hur hon organiserar att han ska lämna sin gravida fru och sticka iväg med henne, Angélique, till Firenze, för deras första kärleksmöte – hon har redan köpt flygbiljetterna.

När han sen (ursäkta spoilern) inte dyker upp i terminalen, rasar hennes värld samman. Efter ett självmordsförsök kommer den formellt intressanta vändpunkten: plötsligt snabbspolar filmen tillbaka till början och nu är Loïc fokalisator. Han har aldrig noterat den där tjejen i grannhuset, han har inte förstått vem de mystiska presenterna kommer från, och hans äktenskap är lyckligt.

En bit in i del 2 kan man som tittare ännu fråga sig vilkendera som är den sanna versionen – kanske den osympatiska Loïc är en opålitlig berättare? Ljuger han och döljer sitt förhållande med Angélique för oss? Det kunde ha varit en lösning. Istället utmynnar filmen i en helt entydig bild: det är hon som varit besatt av sina förhoppningar, som har tolkat alla ’svaga signaler’ fel. Vill man ha diagnos så heter tillståndet erotomani eller ”de Clérambaults syndrom” och är släkt med autism, alltså nedsatt ”social interaktions-, kommunikations- och föreställningsförmåga”.

Det leder mig osökt in på Joel Backströms kolumn i föregående nummer av Ny Tid (6–7/2018), där han i kölvattnet på #metoo diskuterar ”sex, makt och beröringsångest”. Backström hör till Svenskfinlands ytterst få kreativa tänkare, både i Ny Tid och i sina inhopp i Radio Vega-programmet –Eftersnack har hans roll varit att dra upp diskussionen ur plattitydernas trista träsk. I just den här kolumnen verkar han ändå inte ha tänkt igenom saken till slut.

Backströms tes är att de trakasserier som #metoo lyft fram i ljuset inte egentligen handlar om sexuellt intresse, utan om maktutövning. ”Makt i sig uppfattas ofta som sexigt, vilket visar hur ointresserade många människor är av sex”. Intressant tanke, men jag anser ändå att JB hugger i sten, till och med i två stenar i en smäll. Hans resonemang förutsätter 1) att makt är något fult och skumt, 2) att sex är ljuvlig, ren och underbar dialog mellan jämställda varelser.

Ingetdera ’är’ håller för granskning.

Ett lika ytligt resonemang som man ofta hör lyder:”våldtäkt handlar inte om sex utan om makt”. Man säger alltså makt, fast man menar förtryck. Man säger sex, fast man menar kärlek.

Utan att nu gå in på motexemplet sadistiska sexlekar mellan vuxna i fullt samförstånd (fast varför inte?), vet vi alla att också helt konventionellt romantiskt standardsex kan inge en sällsynt känsla av makt – berusande, beroendeframkallande, förstås också öppen för missbruk. I Helsingin Sanomat intervjuades för en tid sen en holländsk professor, Robert Horselenberg, som forskar i skillnaden mellan äkta och falska våldtäktsanklagelser (”Viihteen luomat myytit antavat raiskauksista väärän kuvan – Tutkija: puskaraiskaus ei aina ole nopea, tekijä käyttäytyy kuin rakkaussuhteessa” – HS 9.7.2018). En av myterna kring våldtäkt sitter enligt Horselenberg i förövarens huvud: förbluffande ofta vill han skapa ett slags simulation av ömsesidighet, till och med kräver att offret för övergreppet ska spela förälskad.

Våldtäkt är inte trakasserier, på samma sätt som trakasserier – systematisk förföljelse – är något annat än ångersex eller de klumpiga flirtförsök som också har förtecknats inom ramen för #metoo-berättelsernas oerhört breda spektrum. Ändå ingår alla de här formerna för ensidighet – kriminell eller bara obehaglig för den drabbade – i samma ’struktur’ och poängen är 1) att de verkligen ”handlar om sex” (vad annat?) och 2) att förövaren oftare än man kanske tror faktiskt är besatt av det romantiska kärleksidealet; vill desperat tro att det han eller hon gör handlar om ömsesidighet.

Många män lider alltså av samma självpåtagna blindhet, samma de Clérambault-syndrom som Angélique, den sinnesrubbat erotomana kvinnan i filmen À la folie.

Det kunde vara intressant att diskutera #metoo i termer av mansrollsbetingad signalblindhet, det vill säga att pojkar och män uppfostras till bristande förmåga att ’läsa av’ sina medmänskor, inte minst i erotiska sammanhang. Den mansroll som nu håller på att dö innehåller fröna till erotisk autism, till en tondövhet i förhållande till den man åtrår.

Varför är många av de här socialt inkompetenta individerna så framgångsrika? För att patriarkatet ger dem (oss?) gratis makt på andra vägar än den makt man kan förtjäna så att säga hederligt, genom att vara lyhörd, empatisk. Donald Trump vet vad jag pratar om här. Det är inte ’lönsamt’ att vara en normalkänslig och -vettig typ, ifall Systemet belönar en buse, en ’bully’. I globala handelsavtal lika väl som på firmafesten.

Makt och sex är verkligen en sammanflätad ”härva”, som JB skriver, men det är inget konstigt med det. ”Makt” är inget brott i sig, bara för att den också förekommer i kriminella och förtryckande versioner. Tänk bara på den makt som den åtrådda har över dig.

Lösningen är alltså inte att på prokrustesianskt sätt med våld försöka skilja mellan sex och makt (det går inte) utan att arbeta för att de oförtjänta belöningarna uteblir. Ett första praktiskt steg kunde vara att sänka mäns löner.

Läs Joel Backströms svar här.

Trygve Söderling
är litteraturvetare

Backström: “Jag talar ur träsket, inte från någon bergstopp”

Min kolumn om identitetspolitik (Ny Tid 3/2018) kommenteras i två debattinlägg i Ny Tid 4/2018. Sven-Erik Klinkmann påpekar att själva identitetsbegreppet är problematiskt, eftersom det ”skapar en föreställning om låsta, fasta identiteter”. Jag håller helt med. Identitetstänkandets kärna är viljan att slå fast att om man är det ena eller andra, till exempel man eller kvinna, så ska man vara och bete sig på ett visst sätt. Beter man sig annorlunda är man ingen ”riktig” Man/Kvinna, utan en löjeväckande, motbjudande eller farlig figur. Sociala identiteter består i såna  allmänt omfattade förväntningar, som alltid samtidigt är uttryckliga eller underförstådda krav. Handgripligen visar det sig till exempel i hur flickor som är lika vilda som pojkar, eller pojkar som är ”onaturligt” stillsamma, betraktas som problemfall. Identitetsskapandet är en väsentligen våldsam process, där allt som inte passar formen förnekas, förkastas och förvrids. Det finns därför inga entydigt goda identiteter. Och att i postmodern anda tala för valbara, flytande, mångtydiga identiteter är bara ett förvirrat sätt att säga att ju mindre en identitet faktiskt är en identitet, desto bättre.

De begrepp Klinkmann erbjuder som alternativ betecknar snarare andra sidor av identitetsproblematiken: identiteter definieras bland annat genom sina ”traditioner” och ”diskurser”, vilka liksom identiteter är mer förtryckande ju dominantare de är. Och ”oppositionella diskurser” tenderar, som Klinkmann noterar, att själva vilja bli härskande, kalifer på kalifens plats. Det som först såg ut som frihetslängtan visar sig vara vilja att få bestämma ofrihetens form. Identitetspolitikens ”progressiva” varianter, från 1800-talets nationella uppvaknanden till dagens transrörelse, erbjuder otaliga exempel. Det  frigörande i att träda fram som representant för en förtryckt minoritet och hävda sin existensrätt  (”pride”) förvandlas bara alltför lätt till tyranniska krav på hur ”sant frigjorda” individer ska tänka och bete sig.

Mio Lindman och Salla Peltonen (L&P) medger att många av tendenserna jag diskuterade är verkliga problem, men ogillar vad de uppfattar som min attityd till frågorna, och därmed till de människor för vilka frågorna är personligen brännande. De tycker att min ton är ömsom insinuant och brutalt avvisande, att jag reducerar komplicerade levda sammanhang till abstrakt svepande teser, att jag inte brytt mig om att sätta mig in i det jag kritiserar eller bryr mig om dem jag borde vända mig till, så att min text blir ett ”allmänt sanningssägande” från ett ”tryggt, högt berg”. Kort sagt, de sågar min inställning minst lika skoningslöst som jag sågade identitetspolitiken. Och bra så. Problemet är bara att inställningen de kritiserar inte är min.

Jag förringade på inget sätt vikten av att kämpa för samhällelig rättvisa, eller brutaliteten i det förtryck som drabbar människor i olika utsatta grupper, de som lever med allmänt föraktade identiteter. Mitt ärende var att peka på hur idéer om identitet, rättigheter, lidande och ”personlig upplevelse” ofta idag uppträder i vissa typiska konstellationer, oavsett vilken specifik orättvisa, verklig eller inbillad, det handlar om. Det är ständigt samma mönster, lika moraliskt förljuget som det är politiskt destruktivt. Det här sade jag klart och tydligt: jag insinuerade ingenting. Jag pekade inte finger mot någon, utan försökte sätta fingret på vissa problematiska förhållningssätt. Det är läsarens uppgift att fråga sig om den känner igen förhållningssätten jag beskriver, och framför allt om den känner igen dem hos sig själv. Att jag inte uppfattar mig stå ovanom problemen jag beskriver borde väl knappast behöva påpekas. Jag talar ur träsket, inte från någon bergstopp.

Man kan nog säga att jag pekade på vissa begreppsförvirringar, men begreppsförvirringar är inga abstrakta saker, utan uttryck för verkliga moraliskt-existentiella konflikter och frestelser som förvrider just det som L&P anser jag ignorerar: riktiga människors verkliga liv. Destruktiva attityder såsom självupptagenhet – vare sig av den pösigt privilegierade eller ynkligt självömkande sorten – visar sig också, och väsentligen, i hur destruktivt och självbedrägligt man tänker om (begreppsliggör) sitt liv och andras. Inte heller sociala identiteter är abstrakta saker, utan det handlar om ett ångestfyllt behov av det som med ett positivt klingande ord kallas tillhörighet, och vars frånsida är en dubbel skräck dels för social utfrysning, dels för en alltför personlig, naken kontakt med andra människor. Identiteten erbjuder ett skydd mot båda hoten. När man formar sig till ”en av oss som tänker och känner så här” kollektiviserar man sig, gör sig opersonlig, och håller därmed andra människor på ett visst avstånd, samtidigt som man accepteras i kollektivets varma famn, ”får vara med”. Det våldsamma begäret efter identifikation kommer inifrån enskilda människor, det handlar inte primärt om yttre tvång. L&P har rätt i att vår uppgift är att hitta sätt att verkligen ”på ett konstruktivt sätt vända oss till varandra”. Men det lyckas bara om vi befriar oss från identitetstänkandets bojor. Svårigheten är att vi inte vill släppa bojorna, för de ter sig för oss i vår frihetsångest som livbojar, det enda som håller oss flytande.

Joel Backström

Podd: Hjallis sparkade igång presidentspelet

Ny Tids utgivarförening Tigern rf:s podcast Tigerpodden är ute med ett nytt avsnitt! Hannele Mikaela Taivassalo, Jan Rundt och Janne Wass diskuterar Hjallis Harkimos nya politiska rörelse Liike Nyt, och konstaterar att det luktar väldigt mycket som att herr Harkimo förbereder sig på presidentval.

Inne i Tigerskrubben tar de tre tigrarna också fasta på dokusåpan Svenska Akademien, president Sauli Niinistös nya porträtt och Taivassalos nya bok. Samtliga medverkande avslöjar också sin enorma kärlek för hockey-vm!

Lyssna på podden nedan!

Stöd Ny Tid genom att bli understödsmedlem i Tigern. Årsavgiften är 30 euro, och genom ett understödsmedlemskap säkrar du Ny Tids fortsatta utgivning. Fyll i medlemsblanketten här.

Svar till Joel Backström: Identitetsbegreppet är reducerande

Identitetspolitiken är överallt, skriver filosofen Joel Backström i ett mycket intressant inlägg i Ny Tid nr 3/2018. Det vi bevittnar är enligt Backström en del av en illusorisk avpolitisering där folk definierar sig mindre genom sin uppfattning om en önskvärd och rättvis samhällsutveckling, och mer genom livs- och konsumtionsstil. De avgörande politiska valen har redan gjorts i tysthet och samhällsutvecklingen drivs effektivt högerut. Identitetspolitiken har blivit konsumismens närsläkting och nyliberalismens baksida eller dess aningslöst granna fasad.

Backströms analys är smart och knivskarp. Den sätter fingret på en delikat, öm punkt i den rådande samhällsutvecklingen. Den visar i en noggrant utvald spegelbild med ett speciellt perspektiv någonting som vi alla som lever i den här typen av samhälle kan känna igen och känna igen oss själva i, mer eller mindre. Hans uppräkning av identiteter är förstås inte heltäckande, men dess anspråk på att vara det är det kanske.

Problemet med den här formen av samhällsanalys är bara att den opererar med någonting som alltid kommer att framstå som problematiskt, själva identitetsbegreppet.

Det problematiska med identitetsbegreppet är att det är tautologiskt och reducerande i den mån det skapar en föreställning om låsta, fasta identiteter. Det skapar en föreställning om människan, det mänskliga subjektet och känslan för ett själv som helt enligt varuestetikens logik liknar ett ting, någonting som finns på en hylla i ett varuhus, ett apotek eller en skrothandel. Den låser processer som är mycket komplicerade, frågor om hur vi uppfattar oss själva och hur andra eventuellt uppfattar oss, så att dessa kan ges stämplar, märkningar, identitetsmärken.

I stället för om identiteter borde man kanske, som sociologen Nikolas Rose gör, tala om genealogier och historia. Enligt Rose borde man tala om att skapa mening, relevans, samband genom normer, regler, tekniker för visualiteter (som reklam eller film), sätt att tala, uppföra sig på, sätt som placerar in oss som individer med erfarenheter. Och om olika praktiker: skolor, familjer, gator, hus, arbetsplatser, rättssalar, flygfältslounger, internet. Det handlar om heterogena processer och praktiker som gör att vi som människor relaterar till varandra, till oss själva och till andra, som subjekt, genom subjektiveringar som har sin egen historia.

Från subjektiveringarnas praktik är steget till traditioner inte långt. Filosofen Hans Ruin diskuterar i sin essäbok Tidsvändning några sådana livshållningar med ett historiskt djup. Han talar om en gammal impuls hos dem som söker svar på livsfrågorna inom exempelvis new age: att nå fram till en mer eller mindre heltäckande förklaringsmodell av individen i ett kosmiskt sammanhang. Ett begär efter att kunna kontrollera sitt kroppsliga och själsliga välbefinnande i ett större sammanhang, ett begär som kan förvaltas av kyrkor och samfund eller mindre grupper, sekter.

Ruin säger att ett samhälles andliga klimat bestäms inte bara av vad som i dess egen tid blir uttryckt utan också av vad som i denna tid är hörbart ur det förflutna. Han säger att man måste utgå ifrån att mottagligheten på detta område är mycket mer skiftande än vi först kan och vill ana.

Kan det vara så att det som utmärker denna tid mer än den identitetsmarknad som Backström identifierat utgörs av en tolkningarnas marknadsplats? Enligt litteraturvetaren Wolfgang Iser har exempelvis den marxistiska analysen mist en stor del av sin förklaringskraft till följd av att den eftersträvar tolkningsmonopol och verkligheten inte så enkelt låter sig reduceras till en enda ideologiskt baserad form av tolkning. Att tolka denna tolkning, marxismen, blir i dagens läge svårt eftersom varje tolkningsmodell har en inbyggd begränsning och vi i dag tycks leva i en period där de olika modellerna alltmer tävlar med varandra. Iser talar om en kannibalism där de olika teorierna försöker kompensera sina tillkortakommanden genom att låna och stjäla från de övriga. Resultatet av detta tolkningssystem blir ett monster av teorier och tolkningar som kan vara sinsemellan hur motstridiga som helst.

Kampen inom det ideologiska fältet tycks långt ske mellan något Iser kallar oppositionella respektive hegemoniska diskurser, alltså sätt att tala om och beskriva verkligheten på. Det kan handla om minoritet, postkolonialism eller feminism. De oppositionella diskurserna utvecklas av sociala grupper som eftersträvar erkännande och vill främja sin grupps intressen. Men, säger Iser, i sitt arbete strävar de oppositionella diskurserna till att bli lika logocentriska som de diskurser de kämpar mot. För logocentrismen – tilltron till förnuftet och en absolut sanning – är enligt Iser själva kännetecknet på en hegemonisk diskurs. I en värld som samtidigt tycks krympa och bli alltmer fragmentariserad kommer frågan om översättningen, tolkningen att bli kritisk. Utan översättningar, utan ett minimum av förståelse mellan olika kulturer, traditioner, subjektiviteter kommer vi inte att kunna leva i en verklighet som är fungerande, hanterbar, mänskligt sett möjlig.

Sven-Erik Klinkmann