Kategoriarkiv: Debatt

Debatt: Regeringen stöder animalie- produktionen på bekostnad av djur och miljö

Finland är ett av världens allra rikaste länder. Trots det har regeringen beslutat att inte införa förbättringar för produktionsdjuren i den nya djurskyddslagstiftningen ifall de medför kostnader. I mars beslöt regeringen dessutom att minska de nuvarande utrymmeskraven för svingårdar, eftersom överproduktionen av svinkött orsakat ekonomiska svårigheter för svinuppfödarna.

Den färskaste Eurobarometern visar att 90 procent av finländarna vill se bättre välfärd för produktionsdjuren. Enligt FN bör konsumtionen av animalieprodukter kraftigt minskas för att stävja den globala uppvärmningen. En växtbaserad kost är dessutom hälsosam, medan ett för stort intag av animalieprodukter kan vara direkt skadligt för hälsan. Trots detta väljer regeringen att skydda animalieproduktionen i stället för djur, miljö och folkhälsa.

Animalieproduktionen orsakar stort lidande för produktionsdjuren och omfattande förstörelse av vår hemplanet. Dessa ytterst viktiga frågor hör till mänsklighetens största och mest brådskande utmaningar. I många länder har man tagit fasta på detta och gjort betydande förbättringar i djurskyddslagstiftningen samt minskat på konsumtionen av animalieprodukter. Finlands nuvarande regering tycks däremot vara ovillig att möta dessa utmaningar.

Johanna Wasström
Sibbo

Debatt: Höger och vänster

Begreppen höger och vänster stammar från den franska revolutionen. De som var för den gamla regimen satte sig till höger i nationalförsamlingen och de som var för liberalismen och konkurrenskapitalismen satte sig till vänster. Under 1800-talets första hälft fördes den politiska kampen mellan konservativa (höger) och liberaler (vänster). Sedan kom arbetarrörelsen med i bilden samtidigt som liberalerna fick igenom sina politiska och ekonomiska krav. Arbetarpartierna blev då vänster, och konservativa och liberaler blev borgerliga (höger). Efter 1917 och 1968 ägde så många samhälleliga och politiska förändringar rum att konservatismen och socialismen försvann ur parlamentet. Högern blev liberal och arbetarrörelsen socialliberal.

Med liberaler avses i dag människor som vill ha en borgerlig demokrati och finanskapitalism. De partier som i dag kallar sig vänster saknar ett alternativ till finanskapitalismen men är fortfarande för välfärdsstaten. De är alltså socialliberaler. Den moderna högerns och finanskapitalets man i Frankrike är Macron. Han är liberal och ifrågasätter inte finanskapitalsimen, som han tvärtom försvarar. Han välkomnas därför av börsen och den liberala tyska kanslern Angela Merkel. Hon talar inte om finanskapitalismen utan kallar den för social marknadsekonomi. Senkapitalismen är ruttnande kapitalism. Den måste komma för att ett revolutionärt uppsving skall kunna uppstå och lyckas. Före revolutionen kommer degenerationen. Det visste redan den ryske marxisten Georgij Plechanov för över 100 år sedan. Redan madam Pompadour insåg det, hon myntade nämligen de bevingade orden ”Efter oss syndafloden”.

Vi humanister vill inte reduceras till njutningslystna kunder och konsumenter. Eller som det heter i den gamla arbetarsången: Människovärdet vi fordra tillbaka.

Ulf Modin
Ekenäs

Larsmo förklarar krig mot flygekorren

Magnus Östmans artikel ”Allt sämre för flygekorren” (Finlands Natur 4/2016) är ingen trevlig läsning, varken för makteliten i Larsmo eller för mig. Orsakerna är visserligen inte desamma. För egen del är jag alltmer bekymrad över de krympande grönområdena i kommunen i allmänhet och det minskande flygekorrbeståndet i synnerhet. Larsmos maktelit – med kommundirektör Gun Kapténs i spetsen – är eller borde vara förnärmad över att i Östmans artikel stämplas som miljömarodörer. En beskyllning som visserligen inte sägs ut direkt. Det räcker gott med nakna fakta.

Nakna fakta är att livsmiljön för flygekorrstammen i Larsmos skogar minskat från närmare 800 hektar 1994 till under 300 hektar idag. En nedgång som i stort sett motsvarar giraffens avveckling i Afrika – för att gripa till en aktuell parallell. En avgörande faktor för vardera arten är det krympande livsrummet; för giraffens del tillkommer en florerande tjuvjakt. Flygekorren torde sällan vara mål för jägares kulor, officiellt skyddas den av fridlysning och EU:s habitatdirektiv gällande förstörelse av platser där den rastar och förökar sig. Trots detta har alltså livsrummet i Larsmo krympt katastrofalt för denna art, i första hand beroende på att de privata flygekorrskogarna avverkats till närmare hundra procent. Av allt att döma utan någon påföljd.

Biter inte direktivet? Nej, det biter inte, lika litet som Larsmos egen miljönämnds förslag till skyddsplan för flygekorren, inlämnat 2010. Styrkt av vetskapen om sin makt lämnade Larsmo kommun (enligt miljöexperten Ralf Wistbacka, som citeras i Östmans artikel) samma år in en anmälan om skogsavverkning på ett fyra hektar stort område.  Ett av de viktigaste återstående områdena för flygekorrar, vilket Närings-, trafik- och miljöcentralens inventerare grundligt missat. Naturskyddsförbundets österbottniska distrikt besvärade sig mot beslutet, som gick vidare till Högsta förvaltningsdomstolen.  Men innan HFD hunnit fatta sitt beslut lät kommunen kalhugga skogen 2012-2013. ”NTN-centralen polisanmälde kommunen, men åklagaren valde att inte väcka åtal”, skriver Östman.

Hur är detta möjligt? I danskan finns ett belysande uttryck: De små tyve hænger man op, de store lader man løbe. Fallet Larsmo bekräftar iakttagelsen: den ena myndigheten sanktionerar den andra myndighetens lagstridiga förfarande. På kommunal nivå är ett brott inte ett brott, på sin höjd en kreativ tolkning av gällande bestämmelser. Närhelst det gynnar verksamheten åberopar man ändå gärna lagens bokstav, som då ovan nämnda distrikt besvärade sig till Vasa förvaltningsdomstol i fråga om ett annat område med flygekorre, den största kvarstående äldre granskogen i nordvästra Larsmo. Också där hade NTM-centralen missat noga taget ett dussin boträd för flygekorre – på en areal dessvärre redan tidigare splittrad i alltför små enheter. Men enligt den nya skogslagen går det inte längre att besvära sig mot avgränsningsbeslut.

Vems ärenden går NTM-centralen? Vem gynnas av den nya skogslagen? Vem gynnas av de radikala minskningar av miljöskyddets resurser som åstadkommits av vår nuvarande regering? Inte flygekorren. Risk finns att denna art, trots allt tänkbart skydd i vältaliga paragrafer, kommer att vara utrotad i Larsmo före 2020. Så bedömer Wistbacka. Lika illa kan det gå i grannkommunen Jakobstad. Där förbereds nu en egen miljökatastrof: exploateringen av Fårholmen. Kommunen har ritat in ett småhusområde i stadens största enhetliga naturskog, med en betydande flygekorrpopulation. Detta med NTM-centralens goda minne. Jakobstadsnejdens Natur har inlämnat besvär. Hur tror ni det kommer att gå? I Finland har flygekorren minskat med 23 procent under det senaste decenniet. Giraffen har minskat med 40 procent på 30 år. Allt fler arter närmar sig ättestupan. Javanoshörningen, bergsgorillan, sumatratigern, karettsköldpaddan, amurleoparden och många fler.  För att travestera Stanislaw Jerzy Lec, den polske aforistikern: Någonting är ruttet i kommunen Larsmo. Herregud, vad stort Larsmo är.

Nalle Valtiala

Damma av Marx

Karl Marx är en av västerlandets största tänkare, jämförbar med Isaac Newton och Albert Einstein. Nu har Vastapaino i Tammerfors tryckt upp en nyupplaga av Det kommunistiska manifestet, och studenterna kommer att sluka det. Statsminister Sipilä, som har fått information om att Manifestet har kommit har också fått höra av Skyddspolisen om hur explosivt manifestet i dagens läge är. Han fruktar därför enligt egen utsago att folket klyvs i två delar. Och då blir det cirkus. Marx och hans vapendragare Friedrich Engels efterlämnade en oerhörd intellektuell produktion, som fortfarande är i högsta grad läsvärd. Deras mest kända verk är Det kommunistiska manifestet, som är en pamflett skriven inför den väntade Februarirevolutionen 1848.

Manifestet skildrar västerlandets historia i makroformat på en mycket hög abstraktionsnivå. Det kom lagom till Februarirevolutionen i Paris och revolutionen spred sig på mindre än en månad till den andra stora oroshärden i Europa, Tyskland. Manifestet analyserar den 1848 förhärskande konkurrenskapitalismen, men stämmer fortfarande med utvecklingen i makroformat. Den stämde dock inte åren 1945-1975, då arbetarklassen tack vare sin kamp och den då starka Sovjetunionens existens avsevärt kunde förbättra sin ställning. Kapitalet fruktade nämligen revolutionen och släppte fram socialdemokratin, som fick genomföra sitt sociala program och därmed räddade kapitalismen från undergången. Sedan finanskapitalismen med sin nyliberala ideologi 1976 återtagit ledningen i klasskampen, därför att Sovjetunionen på alla nivåer gick tillbaka, har Det kommunistiska manifestet emellertid återigen blivit aktuellt. Vänstern saknar nämligen en modell för ett alternativ för socialismen och kommer därför ingen vart.

Nu lever vi emellertid inte längre i konkurrenskapitalismen utan två varv högre upp i spiralen, i kapitalismens ruttnande stadium, finanskapitalismen, vars ledande kapital tjänar sina förmögenheter på spekulation och inte på produktion. Tidigare beskrev kapitalismens bana serien pengar-vara-mera pengar. Nu ser formeln ut pengar-spekulation-mera pengar. Det produktiva kapitalet, som är samhälleligt nyttigt, tvingas spela en underordnad roll, pressat som det är mellan banker och storföretag. Då skapas en bred front mot storfinansen bestående av lönarbetare, småkapital och medelstort kapital, som arbetar under konkurrenstryck och vars ägare måste tänka för att inte åka av banan.

Nu är det bara så, att alla analyser blir gamla, så även de marxistiska klassikernas. Vi läser dem emellertid för att studera den marxistiska dialektiska metoden, som är genial och efter vilken vi gör våra analyser. Bäst kontakt med den marxistiska analysen får man genom att studera de klassiska texterna. Se till exempel de konkreta analyser Marx och Engels gör om Frankrike och Tyskland 1848-1851. De är oerhört invecklade och kräver sin man, men det lönar sig att försöka ta dem till sig.

Ulf Modin

Debatt bland glastaken

Bäste Viktor Idman, jag vill börja med att tacka dig för att du i ditt debattinlägg i Ny Tid 5/2016 svarade på de frågeställningar som väcktes hos mig efter att ha tagit del av Lampedusa – Dreams of Eutopia och som jag ställde i min recension (Ny Tid 4/2016). Jag är uppriktigt glad över att debatten förs i pappersversionen av Ny Tid. Det ger tid för eftertanke och nyanseringar.

Som du mycket riktigt påpekar är det i första hand det homogena teaterfältet som jag kritiserar och vill diskutera. Det här är inte något som gäller enbart teatern, utan kulturfältet och kulturinstitutioner överlag. Alltjämt är det den vita, heterosexuella, medelklassen – oftast av manligt kön – som syns, hörs och får sina berättelser berättade och tolkade om och om igen. Ingen nämnd, ingen glömd. Här kommer vi till de komplexa frågorna om representation, diskriminering och maktstrukturer. Diskussionerna och analyserna om mångkultur, etnicitet, hur konstscenen skapar och reproducerar ”den andre” – ett vi och de – är otillräckliga och har fram tills nu med några få undantag varit så gott som obefintliga. Liksom Idman är jag glad över att dessa frågor äntligen lyfts upp på agendan på ett seriöst sätt i medier, på utbildningar, inom institutioner i Finland och Svenskfinland. För vem får egentligen berätta vems historia och på vilket sätt?

Lampedusa bygger på dokumentärt material. Jag förstår att det är omöjligt för alla de människor som delat med sig av sina livsöden till er i arbetsgruppen att stå på scenen, utan ni som ensemble har valt att fungera som språkrör för ett urval av dessa.

Jag menar inte att en skådespelare inte ska ta sig an roller som inte har med hens eget liv eller erfarenheter att göra. Det vore att hamna tillbaka i ruta ett. En vit skådespelare kan naturligtvis spela en färgad person, liksom en färgad person kan spela en vit person. Det senare händer alltför sällan.

Dock kan jag inte låta bli att tycka, vilket jag tog upp i min recension, att det problematiska med Lampedusa, som explicit handlar om rasism, flyktingskap, diskriminering, makt och skapandet av ”den andre” – och som dessutom bygger på autentiskt dokumentärt material – är att de inte ens här ges utrymme åt en större etnisk mångfald på scenen eller för en problematisering av det egna perspektivet. Detta särskilt som Idman lyfter fram att medarbetarna på Viirus är medvetna om just den egna maktposition som teatern har som ensembleteater. För med makt kommer ansvar. Ansvar att komma åt, synliggöra och problematisera rådande normer, men också ansvar att se sina egna privilegier och delvis avstå från dem.

Sist och slutligen handlar det inte om Teater Viirus som enskild teater eller ens om Lampedusa som enskild pjäs utan om vilka strukturella glastak, blinda fläckar och osynliggörande som finns inom kulturinstitutionerna och vilka tolkningar som råder av vilkas berättelser i Finland idag. Det finns inga enkla svar eller lätta lösningar men min förhoppning – som teaterkritiker och som publik – är att vi i framtiden kommer att få ta del av en större mångfald, fler röster och perspektiv på scenerna, på utbildningarna, men också bland publik, bland kritiker och i medier runt om i Finland. Här är jag övertygad om att Teater Viirus kommer att vara en viktig scen och forum för detta inom teaterfältet.

Ylva Larsdotter