Kategoriarkiv: Debatt

Larsmo förklarar krig mot flygekorren

Magnus Östmans artikel ”Allt sämre för flygekorren” (Finlands Natur 4/2016) är ingen trevlig läsning, varken för makteliten i Larsmo eller för mig. Orsakerna är visserligen inte desamma. För egen del är jag alltmer bekymrad över de krympande grönområdena i kommunen i allmänhet och det minskande flygekorrbeståndet i synnerhet. Larsmos maktelit – med kommundirektör Gun Kapténs i spetsen – är eller borde vara förnärmad över att i Östmans artikel stämplas som miljömarodörer. En beskyllning som visserligen inte sägs ut direkt. Det räcker gott med nakna fakta.

Nakna fakta är att livsmiljön för flygekorrstammen i Larsmos skogar minskat från närmare 800 hektar 1994 till under 300 hektar idag. En nedgång som i stort sett motsvarar giraffens avveckling i Afrika – för att gripa till en aktuell parallell. En avgörande faktor för vardera arten är det krympande livsrummet; för giraffens del tillkommer en florerande tjuvjakt. Flygekorren torde sällan vara mål för jägares kulor, officiellt skyddas den av fridlysning och EU:s habitatdirektiv gällande förstörelse av platser där den rastar och förökar sig. Trots detta har alltså livsrummet i Larsmo krympt katastrofalt för denna art, i första hand beroende på att de privata flygekorrskogarna avverkats till närmare hundra procent. Av allt att döma utan någon påföljd.

Biter inte direktivet? Nej, det biter inte, lika litet som Larsmos egen miljönämnds förslag till skyddsplan för flygekorren, inlämnat 2010. Styrkt av vetskapen om sin makt lämnade Larsmo kommun (enligt miljöexperten Ralf Wistbacka, som citeras i Östmans artikel) samma år in en anmälan om skogsavverkning på ett fyra hektar stort område.  Ett av de viktigaste återstående områdena för flygekorrar, vilket Närings-, trafik- och miljöcentralens inventerare grundligt missat. Naturskyddsförbundets österbottniska distrikt besvärade sig mot beslutet, som gick vidare till Högsta förvaltningsdomstolen.  Men innan HFD hunnit fatta sitt beslut lät kommunen kalhugga skogen 2012-2013. ”NTN-centralen polisanmälde kommunen, men åklagaren valde att inte väcka åtal”, skriver Östman.

Hur är detta möjligt? I danskan finns ett belysande uttryck: De små tyve hænger man op, de store lader man løbe. Fallet Larsmo bekräftar iakttagelsen: den ena myndigheten sanktionerar den andra myndighetens lagstridiga förfarande. På kommunal nivå är ett brott inte ett brott, på sin höjd en kreativ tolkning av gällande bestämmelser. Närhelst det gynnar verksamheten åberopar man ändå gärna lagens bokstav, som då ovan nämnda distrikt besvärade sig till Vasa förvaltningsdomstol i fråga om ett annat område med flygekorre, den största kvarstående äldre granskogen i nordvästra Larsmo. Också där hade NTM-centralen missat noga taget ett dussin boträd för flygekorre – på en areal dessvärre redan tidigare splittrad i alltför små enheter. Men enligt den nya skogslagen går det inte längre att besvära sig mot avgränsningsbeslut.

Vems ärenden går NTM-centralen? Vem gynnas av den nya skogslagen? Vem gynnas av de radikala minskningar av miljöskyddets resurser som åstadkommits av vår nuvarande regering? Inte flygekorren. Risk finns att denna art, trots allt tänkbart skydd i vältaliga paragrafer, kommer att vara utrotad i Larsmo före 2020. Så bedömer Wistbacka. Lika illa kan det gå i grannkommunen Jakobstad. Där förbereds nu en egen miljökatastrof: exploateringen av Fårholmen. Kommunen har ritat in ett småhusområde i stadens största enhetliga naturskog, med en betydande flygekorrpopulation. Detta med NTM-centralens goda minne. Jakobstadsnejdens Natur har inlämnat besvär. Hur tror ni det kommer att gå? I Finland har flygekorren minskat med 23 procent under det senaste decenniet. Giraffen har minskat med 40 procent på 30 år. Allt fler arter närmar sig ättestupan. Javanoshörningen, bergsgorillan, sumatratigern, karettsköldpaddan, amurleoparden och många fler.  För att travestera Stanislaw Jerzy Lec, den polske aforistikern: Någonting är ruttet i kommunen Larsmo. Herregud, vad stort Larsmo är.

Nalle Valtiala

Damma av Marx

Karl Marx är en av västerlandets största tänkare, jämförbar med Isaac Newton och Albert Einstein. Nu har Vastapaino i Tammerfors tryckt upp en nyupplaga av Det kommunistiska manifestet, och studenterna kommer att sluka det. Statsminister Sipilä, som har fått information om att Manifestet har kommit har också fått höra av Skyddspolisen om hur explosivt manifestet i dagens läge är. Han fruktar därför enligt egen utsago att folket klyvs i två delar. Och då blir det cirkus. Marx och hans vapendragare Friedrich Engels efterlämnade en oerhörd intellektuell produktion, som fortfarande är i högsta grad läsvärd. Deras mest kända verk är Det kommunistiska manifestet, som är en pamflett skriven inför den väntade Februarirevolutionen 1848.

Manifestet skildrar västerlandets historia i makroformat på en mycket hög abstraktionsnivå. Det kom lagom till Februarirevolutionen i Paris och revolutionen spred sig på mindre än en månad till den andra stora oroshärden i Europa, Tyskland. Manifestet analyserar den 1848 förhärskande konkurrenskapitalismen, men stämmer fortfarande med utvecklingen i makroformat. Den stämde dock inte åren 1945-1975, då arbetarklassen tack vare sin kamp och den då starka Sovjetunionens existens avsevärt kunde förbättra sin ställning. Kapitalet fruktade nämligen revolutionen och släppte fram socialdemokratin, som fick genomföra sitt sociala program och därmed räddade kapitalismen från undergången. Sedan finanskapitalismen med sin nyliberala ideologi 1976 återtagit ledningen i klasskampen, därför att Sovjetunionen på alla nivåer gick tillbaka, har Det kommunistiska manifestet emellertid återigen blivit aktuellt. Vänstern saknar nämligen en modell för ett alternativ för socialismen och kommer därför ingen vart.

Nu lever vi emellertid inte längre i konkurrenskapitalismen utan två varv högre upp i spiralen, i kapitalismens ruttnande stadium, finanskapitalismen, vars ledande kapital tjänar sina förmögenheter på spekulation och inte på produktion. Tidigare beskrev kapitalismens bana serien pengar-vara-mera pengar. Nu ser formeln ut pengar-spekulation-mera pengar. Det produktiva kapitalet, som är samhälleligt nyttigt, tvingas spela en underordnad roll, pressat som det är mellan banker och storföretag. Då skapas en bred front mot storfinansen bestående av lönarbetare, småkapital och medelstort kapital, som arbetar under konkurrenstryck och vars ägare måste tänka för att inte åka av banan.

Nu är det bara så, att alla analyser blir gamla, så även de marxistiska klassikernas. Vi läser dem emellertid för att studera den marxistiska dialektiska metoden, som är genial och efter vilken vi gör våra analyser. Bäst kontakt med den marxistiska analysen får man genom att studera de klassiska texterna. Se till exempel de konkreta analyser Marx och Engels gör om Frankrike och Tyskland 1848-1851. De är oerhört invecklade och kräver sin man, men det lönar sig att försöka ta dem till sig.

Ulf Modin

Debatt bland glastaken

Bäste Viktor Idman, jag vill börja med att tacka dig för att du i ditt debattinlägg i Ny Tid 5/2016 svarade på de frågeställningar som väcktes hos mig efter att ha tagit del av Lampedusa – Dreams of Eutopia och som jag ställde i min recension (Ny Tid 4/2016). Jag är uppriktigt glad över att debatten förs i pappersversionen av Ny Tid. Det ger tid för eftertanke och nyanseringar.

Som du mycket riktigt påpekar är det i första hand det homogena teaterfältet som jag kritiserar och vill diskutera. Det här är inte något som gäller enbart teatern, utan kulturfältet och kulturinstitutioner överlag. Alltjämt är det den vita, heterosexuella, medelklassen – oftast av manligt kön – som syns, hörs och får sina berättelser berättade och tolkade om och om igen. Ingen nämnd, ingen glömd. Här kommer vi till de komplexa frågorna om representation, diskriminering och maktstrukturer. Diskussionerna och analyserna om mångkultur, etnicitet, hur konstscenen skapar och reproducerar ”den andre” – ett vi och de – är otillräckliga och har fram tills nu med några få undantag varit så gott som obefintliga. Liksom Idman är jag glad över att dessa frågor äntligen lyfts upp på agendan på ett seriöst sätt i medier, på utbildningar, inom institutioner i Finland och Svenskfinland. För vem får egentligen berätta vems historia och på vilket sätt?

Lampedusa bygger på dokumentärt material. Jag förstår att det är omöjligt för alla de människor som delat med sig av sina livsöden till er i arbetsgruppen att stå på scenen, utan ni som ensemble har valt att fungera som språkrör för ett urval av dessa.

Jag menar inte att en skådespelare inte ska ta sig an roller som inte har med hens eget liv eller erfarenheter att göra. Det vore att hamna tillbaka i ruta ett. En vit skådespelare kan naturligtvis spela en färgad person, liksom en färgad person kan spela en vit person. Det senare händer alltför sällan.

Dock kan jag inte låta bli att tycka, vilket jag tog upp i min recension, att det problematiska med Lampedusa, som explicit handlar om rasism, flyktingskap, diskriminering, makt och skapandet av ”den andre” – och som dessutom bygger på autentiskt dokumentärt material – är att de inte ens här ges utrymme åt en större etnisk mångfald på scenen eller för en problematisering av det egna perspektivet. Detta särskilt som Idman lyfter fram att medarbetarna på Viirus är medvetna om just den egna maktposition som teatern har som ensembleteater. För med makt kommer ansvar. Ansvar att komma åt, synliggöra och problematisera rådande normer, men också ansvar att se sina egna privilegier och delvis avstå från dem.

Sist och slutligen handlar det inte om Teater Viirus som enskild teater eller ens om Lampedusa som enskild pjäs utan om vilka strukturella glastak, blinda fläckar och osynliggörande som finns inom kulturinstitutionerna och vilka tolkningar som råder av vilkas berättelser i Finland idag. Det finns inga enkla svar eller lätta lösningar men min förhoppning – som teaterkritiker och som publik – är att vi i framtiden kommer att få ta del av en större mångfald, fler röster och perspektiv på scenerna, på utbildningarna, men också bland publik, bland kritiker och i medier runt om i Finland. Här är jag övertygad om att Teater Viirus kommer att vara en viktig scen och forum för detta inom teaterfältet.

Ylva Larsdotter

Vem blir hundra?

Nalle Valtiala
Nalle Valtiala
Hälften av de finländare som föds i dag har chans att bli hundra år!

Uppgiften återgavs för någon tid sedan i media. En minst sagt optimistisk prognos, som, om den stämmer, är en bekräftelse av läkarvetenskapens frammarsch i vår tid. En framgångssaga, kanske den enda, visserligen så långt det går begränsad av de marknadsliberala krafter vilkas mål är att montera ned välfärden – hälsovården inbegripen. Dessvärre inte det enda hotet mot en lång och lycklig framtid för dem som är unga i dag eller ännu väntar på att bli födda.

Den senaste hotbilden målades häromdan upp i nyheterna: rygg- och nackbesvären hos unga är på god väg att bli ett kroniskt problem för många. Vad tror ni det beror på? Tack vare den exploderande användningen av trådlöst uppkopplade mobiltelefoner, surfplattor och datorer har det klassiska stillasittandet antagit alltmer kolossala dimensioner. Dagligen hör jag skräckhistorier om ungdomar och yngre vuxna som under sin vakna del av dygnet med några minuters mellanrum måste kolla vad som skett på nätet. I sin skenbara frivillighet en mardröm värre än den som George Orwell tänkt ut, med ett pris långt högre än Soneras och Saunalahtis taxor.

En del av priset utgörs av mikrovågsstrålningen från mestadels minimala bildskärmar. Med ögonen på nära nog snuddavstånd skapas oxidativ stress i cellerna, en skademekanism som förekommer vid många ögonsjukdomar, exempelvis gråstarr. Normalt en sjukdom förbehållen de äldre, men studier av kalvar som fötts i närheten av mobilmaster har uppvisat onormalt hög förekomst av gråstarr. Genom ögat och örat färdas radiofrekvent strålning in i hjärnan från apparater i ständigt bruk; också nervsystemet kan skadas. Sömnproblem hör också till bilden, speciellt från det blå ljus med hög frekvens som apparaterna utstrålar under dygnets mörka tid. Blåljuset avbryter kroppens produktion av melatonin. Insomnandet uppskjuts med viktiga minuter och REM-sömnen minskar under natten. 

Alla ungdomar eftersträvar frihet, men de facto spelar en världsomspännande industri tärning med unga liv. Antingen motsvarar inte säkerhetsföreskrifterna verkligheten eller också är övervakningen obefintlig. Med lusens fart på tjärstickan införs i bästa fall förbud, i regel efter årslånga påtryckningar från ideella personer och organisationer med begränsade resurser. Sålunda förbjöds den allmänna plastkemikalien bisfenol A i nappflaskor inom EU år 2011, men något generellt förbud mot detta ämne i barnmatsburkar verkar inte ha införts. Hur ett ämne som enligt vad forskare världen över sedan 30-talet känt till att har kopplingar till diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, effekter på äggstockar, äggceller och spermier, missfall samt beteendeeffekter hos barn någonsin kunnat godkännas är obegripligt. Tro inte att nappar och barnmat är de enda källorna. Bisfenol A ingår i ett brett spektrum av produkter, från tandfyllningar och butikskvitton till konservburkar, plasttallrikar och plastglas.

Om världen i övrigt vore ren kunde vi förmodligen fortsätta dricka vårt kaffe ur plastmugg, men numera är planeten Tellus en enda häxbrygd av miljögifter, över vilkas kombinerade och ackumulerande effekt endast den onde själv har överblick. I det marknadstumult där vi rör oss är frestelserna inte lätta att övervinna. Överallt ljuder sirenernas sång. Färga ditt hår! Tatuera dig! Pigga upp dig med en energidryck! Vem berättar att hårfärger kan åstadkomma urinvägsinfektioner, rytmstörningar och svårartade eksem? Avslöjar tatueraren att alla utom 2 av 29 färger vid en svensk undersökning visat sig innehålla farliga ämnen, 15 av färgerna höga halter av arsenik, barium och bly, förutom karcinogener och ämnen som kan skada arvsmassan och fertiliteten samt framkalla allergi? Vad energidrycker beträffar kan redan en burk innehållande 400 mg koffein förgifta ett barn som väger upp till 30 kg. Motsvarande halter av taurin i vissa drycker kan hos känsliga personer åstadkomma hjärtklappning, krampanfall och njursvikt och rentav – i kombination med alkohol – leda till döden.

Här måste jag hejda mig. Utrymmet tryter – innan jag knappt kommit igång. Materialet är omfattande, ja, det är lika stort som världen. Så mycket borde sägas. Men vem lyssnar? Vem i Troja lyssnade på Kassandra? Ingen lyssnade, och Troja lades i spillror.

Vem har chans bli hundra år?

Nalle Valtiala

Klasshat

Rasismen i samhället är ingen borgerlig företeelse, utan baserar sig på ett klasshat som historiskt är förknippat med arbetarklassen, skriver Pontus Kyander i sin debatterande artikel.

– Här seglar vi inte!

Den uråldrige mannen, tätt tryckt mot den stöttande hustrun, kliver med hasande men inte desto mindre bestämda steg – eller snarare benrörelser av något slag – mot högen av segel och skot som bara tillfälligt och kortvarigt samlats i husets entréhall, på väg mot vinterförvaringen i mitt vindsförråd.

Den rakaste vägen till hissen går förvisso just över segelstapeln, även om mannen omöjligt kan forcera hindret. Istället är det en protest mot oordningen, hur övergående den än må vara. Men framförallt verkar det vara en protest mot en social oordning. Hans blick är vild och ursinnig, en ilska på inget sätt i proportion till det trots allt ganska modesta ingreppet i hallens vanligen kala ordning. Men det är hustrun som talar, som ett svar på mina enträgna ursäkter för att jag ställer till det. ”Här seglar vi inte!” säger hon barskt. Det är uppenbart att man inte kan segla just kring huset vid Josafatklippan i Helsingfors. Min gode vän som hjälpt till med transporten förklarar att kvinnan nog menade att man här i arbetarstadsdelen Berghäll med omgivningar inte ägnar sig åt sådant onödigt som segling.

Segling är inte bara onödigt. Det är också av hävd en överklassyssla. Till yttermera visso är det något som här förknippas med det finlandssvenska, med seglarskor, vita byxor, blå kavajer och kaptensmössor nonchalant i nacken på förra århundradets storseglare med namn som Ramsay och Ehrnrooth. Snobberi. Mina femtio år gamla segelsäckar må vara nötta och fula, men de representerar något. Det gör förmodligen också mitt finlandssvenska efternamn på dörren, och det tydliga faktum att mitt första språk inte är finska.

Klasshatet och språkhatet är en realitet i Finland. Min mor växte upp i arbetarmiljö, och just av den anledningen avskydde hon arbetarklassen till den grad att hon endast under yttersta motstånd handlade på Konsum sedan vi flyttat till Sverige, även om det var det närmaste alternativet. Pappa, som kom från en högborgerlighet på nedgång, hade inga som helst problem att umgås med folk av alla klasser. Mammas far var småföretagare, de bodde i arbetarstadsdelen Amuri i Tammerfors där verkstaden var på gården. Grannarnas barn var uttryckligen förbjudna att leka med verkstadsägarens barn även om han, svårt invalidiserad och rullstolsbunden, i realiteten knappast hade det bättre ställt än någon annan i kvarteret.

Just kring Tammerfors stod striderna som hetast under inbördeskriget i Finland 1918. Där stod klasshatet i centrum. Klass mot klass. I revolutionär yra hade sämre bemedlade grannar farit iväg och summariskt skjutit eller hängt sina möjligen bättre bemedlade grannar på deras egna gårdstun. Sedan kom nationalisterna och sköt eller hängde sina sämre bemedlade grannar med ännu större vidlyftighet. Det var inte bara en ideologisk härdsmälta utan en mellanmänsklig, och den skar i praktiken över såväl klass som språkgränser eftersom den drabbade alla, även dem som på inget vis önskat eller tagit del i kriget. Över denna katastrof gjöt Finland sin egen ideologiska betongsarkofag och talade inte mer om saken på ett par årtionden. Ännu tiger man dagligdags helst om inbördeskriget, på båda språken. Men nog finns rester av hatet kvar. Klasshatet.

Pappa kom från en annan finlandssvensk tradition än kustens hurtiga seglare. Inlandets självutplånande finlandssvenskar odlade fennomanin, de befrämjade det finska språket på svenskans bekostnad. Men där odlades också en liberal och demokratiskt radikal tankeådra. I Kuopio föddes finsk feminism i kretsarna kring Minna Canth, och därifrån kom hans egen farfar och dennes bröder. Redan 1897 motionerade en av bröderna om kvinnlig rösträtt i Lantdagen, jämnt tio år för tidigt. Tio år senare satt en annan av farfaderns bröder i Leo Mechelins senat – regeringen i det då ännu ryska storfurstendömet Finland – och skrev samman Finlands nya konstitution, den första i världen som gav alla, kvinnor och män oavsett klass eller ras, rätt att rösta och representera, och avskaffade i samma veva ståndsriksdagen. Det var Europas första moderna konstitution, något att vara stolt över oavsett språk eller klass. Den radikaliteten slogs i spillror ytterligare ett årtionde senare. Av klasshatet.

Som barn i Malmö bodde vi några år på Borgmästargården, ett nybyggt område nära centrum. Där bodde bättre ställd arbetarklass och gissningsvis den svällande klassen av tjänstemän och de som var på väg vidare. Här fick vi känna på ett annat slags klasshat, det mot invandrare och avvikare. Vi var bohemiska med många barn och dalmatinerhund, men framför allt var vi utlänningar med en doft av det borgerliga.  Hundskit i brevlådan var inget obekant under de åren, lika lite som det är idag för andra invandrare.

Märkligt nog upphörde den typen av uppvaktning när vi flyttade till villaförorten Limhamn, ett stenkast från stranden. Här hälsade grannarna, och vi umgicks med nästan alla. Den enda som inte ville umgås med oss var småbyggmästaren i den nybyggda gula tegelvillan bredvid, som med tydliga arbetarrötter också avskydde oss utlänningar.

När vänner till vänster pratar om ”arbetarklassens värderingar”, kan jag inte låta bli att le i mjugg, för just dessa värderingar så som de uttrycktes i verkligheten vaccinerades jag tidigt mot. För inte handlade de om tolerans och inkludering. Och när samma vänner till vänster försöker övertyga mig om att Sverigedemokraternas och Sannfinländarnas rasism är något slags manifestationer av borgerligheten måste jag ge uttryck för min protest. Jag vet ganska väl vilka de är. Jag såg dem redan som liten, och jag vet att hatet mot invandrare inte sällan också är ett uttryck för klasshat. Klasshat uppåt, och klasshat nedåt, ofta från den gamla arbetarklass som vant sig vid att hata.

Pontus Kyander