Kategoriarkiv: Debatt

Ytterligare ett slag mot kulturtidskrifterna

Undervisnings- och kulturministeriet har beslutat att inte bevilja biblioteken inköpsstöd för kulturtidskrifter 2018. Enligt ministeriet beror det på att stödsystemet utvärderas under nästa års tid. Beslutet är kortsiktigt och äventyrar medborgarnas regionala jämställdhet, anser Kultur-, opinions-, och vetenskapstidskrifternas förbund Kultti ry. Ännu 2017 tilldelades biblioteken 183 900 euro för att beställa in kulturtidskrifter.

“2018 kommer stödet plötsligt att sänkas till noll”, säger Kultti ry:s ordförande Juha Säijälä enligt ett pressmeddelande. “Kulturtidskrifterna har inte informerats om saken på förhand. Slopandet av bibliotekens inköpsstöd påverkar direkt de små tidskrifternas spridning och synlighet. Det här väcker frågan om det finns en politisk linjedragning bakom beslutet, att försvåra verksamheten för små tidskrifter som sprider information som ibland kan vara otrevlig för regeringspartierna”, uppger Säijälä vidare.

Genom inköpsstödet har undervisnings- och kulturministeriet stött bibliotekens prenumerationer på kulturtidskrifter så att deras besökare ska få tillgång till dem. Enligt ministeriet pågår som bäst en helhetsutredning om stödet, och under processens gång kommer inget stöd alls att betalas ut.

Också Rauha Maarno från Finlands biblioteksförening är orolig över följderna av beslutet. I pressmeddelandet uttrycker Maarno förståelse för att myndigheterna följer upp och utvärderar sina stödformer.
“Men varför väljer man att under utredningens gång helt och hållet lägga på hyllan ett stöd som är jämförelsevis litet ur ett helhetsperspektiv, men som är oerhört viktigt för de små tidskrifterna?”

Inköpsstödet är avsett att stärka den kulturella mångfalden, mångsidigheten i informationsförmedlingen och pluralismen i samhället.

Kultti anser att inköpsstödet är en utmärkt stödform eftersom den breddar medborgarnas tillgång till kulturstidskrifter avgiftsfritt, men på samma gång förstärker tidskrifternas verksamhetsmöjligheter genom att biblioteken betalar prenumerationsavgifter. Vidare är det en stödform som kanaliseras ovanligt väl, eftersom dess användning avgörs av biblioteksproffs utgående från låntagarnas önskemål.

“Den objektiva informationsspridningen och pluralismen står i dag inför allvarligare hot än på långa tider. Inköpsstödet för kulturtidskrifter bör omedelbart återinföras, eftersom slopandet av det samma endast förstärker den pågående utvecklingen, och i värsta fall försvagar medborgarsamhället och medborgarnas jämlika tillgång till opartisk information”, säger Säijälä.

Kultur-, opinions-, och vetenskapstidskrifternas förbund Kultti ry fungerar som takorganisation för kring 200 finländska tidskrifter. Ny Tid är medlem i Kultti. 

Red

Rätt om Frame

I Pontus Kyanders debattartikel om den finländska konststiftelsen Frame i Ny Tid 10/2017 fanns ett sakfel och en missvisande formulering.

1. Kyander kallar i texten Frame för en myndighet, vilket är felaktigt. Frame är en privat stiftelse vars styrelse utnämns av undervisnings- och kulturministeriet, och genom vilken ministeriet kanaliserar konststipendier.

2. Som ett förbättringsförslag av Frame framför Kyander att anställda inom Frame inte ska ge ut egna publikationer i organisationens namn och på dess bekostnad. Formuleringen antyder att dylikt skulle ha skett inom Frame, men det har det veterligen inte gjort, och därför är denna formulering missvisande.

Ny Tid beklagar misstagen.

Nedan svarar Frames vd Raija Koli på Kyanders kritik.

Red

Svar till Pontus Kyander

”Hur går det till när ett konstliv blomstrar?” frågar Pontus Kyander i sin kommentar i Ny Tid den 13.10.2017.  Debatten om vad som kan anses vara internationellt betydande för finska konstnärer är aktuell. Kyanders inlägg sammanfaller med en diskussion om hur vi kan mäta internationell framgång som förts i Helsingin Sanomat tidigare i höst. Man kan också som FD Annamari Vänskä i det senaste numret av Taide fråga sig vilket syfte myten om den finska konstens (o)internationella ställning tjänar. Enligt henne är myten viktigast för dem som skriver om ämnet: diskussionen ger innehåll i livet.

Det internationella konstfältet är väldigt annorlunda nu än på det 1990-tal som Kyander beskriver. Vi har internet och billiga flyg. Det finns över 200 biennaler, konstmässorna utvidgar sig till att omfatta okommersiell konst och residensernas betydelse för konstnärernas nätverk och arbete har blivit central. En internationell karriär är så naturlig för yngre konstnärer att den inte ens behöver diskuteras skilt. Att den finska samtidskonsten verkligen är genomgående internationell utgår också från Cupores utredning Viennistä vuoropuheluun, vaikutteista verkostoihin som Frame gav ut ifjol. De över 700 bidragsansökningar vi får årligen stöder detta. Finska konstnärer har under de senaste åren ställt upp bland annat på biennalerna i Göteborg, Ural, Thessaloniki, Venedig, Sydney, Sao Paolo och Gwangju.

Kyander spekulerar också om sakkunnigheten inom Frame. Detta är en fråga som uppkommer med jämna mellanrum: ansökande som inte får stöd är av naturliga skäl missnöjda med avslaget. Bidragsverksamheten på Frame styrs av statsunderstödslagen, stiftelselagen, Frames stadgar samt vår interna reglering. Den baserar sig på kollegial granskning av en kommitté som sitter i perioder på två år. Namnen på de sakkunniga finns på våra nätsidor. Kyander vill öka transparensen för motiveringar när stöd eller avslag ges. Det är en kärnfråga för konstfältets kriterier i sig; vem är konstnär, vilka konstnärer är bra, på vilka grunder skall konstnärlig kvalitet bedömas? Traditionellt är det tre faktorer eller så kallade portvakter som skapar en grund för att avgöra detta: yrkesskolning, medlemskap i konstnärsorganisationer samt konstnärens CV. Inom Frames sakkunnighetsarbete värderas den konstnärliga verksamhetens kvalitet, projektets kvalitet, omfattning och verkningar samt genomförningspotential. Frågan om transparens i motiveringar inom utdelning av offentliga medel bör riktas till Taike (Centret för konstfrämjande) eller undervisnings- och kulturministeriet. Om de börjar motivera besluten så gör vi det naturligtvis på Frame också.

Det största problemet med bidragsutgivning ligger enligt min erfarenhet inte på brister i sakkunnighet, jävighet eller partiskhet utan bristen på medel. År 2016 fick vi på Frame 752 ansökningar på sammanlagt 2,52 miljoner euro. Vårt årliga anslag för bidrag är 270 000 euro.

Hur kan vi idag på bästa sätt stöda finska konstnärer som jobbar internationellt? Just nu gör Frame det genom samarbete med museer, gallerier och andra som jobbar internationellt samt genom att skapa och stöda nätverk. Under 2016 samarbetade vi med 72 finska och utländska konstorganisationer. Vi ordnade gästprogram för 64 utländska konstprofessionella som besökte Finland. De bekantade sig med över hundra konstnärers arbete och träffade 65 kolleger i finska gallerier och museer.

Kritik och diskussion är bra och nyttigt. Istället för att blicka nostalgiskt till svunna tider är det dock mera produktivt att aktivt analysera trenderna som konstant ändras i den internationella konstvärlden och i samarbete jobba för att se så många finska konstnärer där som möjligt.

Raija Koli
Verkställande direktör
Frame Contemporary Art Finland

Chefredaktören kommenterar

Ny Tid välkomnar kritisk granskning av och debatt om tidskriftens artiklar, och det torde säga sig självt att vi månar om innehållets riktighet. För transparensens skull delger vi våra läsare informationen om att Frame efter att Ny Tid 10/2017 publicerats kontaktade redaktionen angående möjlighet att svara på kritiken, vilket organisationen genast bereddes. En dryg vecka innan pressläggning meddelade Frame ändå att stiftelsen inte tänkte delta i diskussionen innan en rättelse hade gjorts, och i stället övervägde att åtala Kyander och tidskriftens ansvariga utgivare, det vill säga chefredaktören, för ärekränkning.

Vi välkomnar Frames beslut att trots allt bemöta kritiken på Ny Tids sidor, och stiftelsen har naturligtvis full rätt att kräva rättelse av felaktigheter. Däremot finner vi det oroväckande att en aktör som Frame, som handhar och kanaliserar offentliga medel, använder sig av skrämseltaktik som åtalshot i samband med krav på rättelse.

Janne Wass
Ny Tids chefredaktör

Nils Torvalds fegar ur om vapenexport

Johannes Jauhiainen
Johannes Jauhiainen
Tankesmedjan Saferglobe, som forskar kring freds- och säkerhetsfrågor offentliggjorde en färsk rapport om vapenexport i oktober. Rapporten fick många att sätta kaffet i vrångstrupen: Finland säljer vapen till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Bägge strider i Jemen, där kriget lett till två och en halv miljon interna flyktingar.

I och med vapenexporten bryter Finland mot Europeiska Unionens uppförandekod som bland annat förbjuder vapenhandel med parter som aktivt deltar i en konflikt. Därtill förbjuder uppförandekoden vapenhandel ifall det kan leda till att en pågående konflikt fördröjs. Vilket låter begripligt eftersom det är omöjligt att följa upp hur de sålda vapnen används. I och för sig är en uppförandekod inte jämförbar med en lag, utan mer som en överenskommelse som EU-länderna har bundit sig att följa utan juridiska påföljder.

En vecka efter att den oberoende tankesmedjan Saferglobes rapport publicerades konstaterade Svenska folkpartiets presidentkandidat Nils Torvalds till Svenska Yle att problemet är moraliskt men inte juridiskt och att Finland agerar på samma sätt som våra grannländer. Gröna presidentkandidaten Pekka Haavisto däremot krävde ett förbud på vapenhandeln till Mellanöstern. På samma linje var även Tuula Haatainen (Sdp) och Merja Kyllönen (Vf).

Tidigare har Torvalds agerande varit mindre teknokratiskt. År 2013 skrev han under en adress för den finländska grenen av Israeli Committee against House Demolitions där han tillsammans med bland annat Heidi Hautala (gröna) och Thomas Wallgren (Sdp), krävde ett förbud av vapenhandeln med Israel. Adressen hänvisade till just EU:s uppförandekod och mänskliga rättigheter. I EU-parlamentet röstade Torvalds 2 februari 2016 för ett uttalande om kriget i Jemen, som kräver ett slut på vapenhandeln med Saudiarabien. Så vad är det som har förändrats?

Då jag ringer upp Torvalds på Svenska dagen svarar han hurtigt, medan det i bakgrunden hörs operamusik. Han understryker att beslut gällande vapenexport inte hör till presidentens uppgifter och att han därför i egenskap av presidentkandidat inte kan låtsas kunna kräva något förbud, trots att han personligen förhåller sig kritiskt till vapenhandeln till bland annat Saudiarabien och den Förenade Arabemiraten. Att Haavisto kräver ett förbud anser Torvalds vara opportunistiskt.

Torvalds har enligt egen uppfattning alltså inte ändrat sig. Utan agerar som presidentkandidat enligt nya omständigheter.

Då jag ringer upp Ilkka Rentola på utrikesministeriet berättar han att det första beslutet gällande tillstånd för vapenaffärer görs av försvarsministeriets tjänstemän tillsammans med ministern. Ifall summan överskrider en miljon euro, eller ifall affären behöver en politisk utvärdering behandlas den av ett organ vid utrikesministeriet som har en politisk representation.

Presidenten har inte några formella möjligheter att ingripa i processen men blir nog hörd och kan agera som en vägvisare för värderingar om hen så vill, säger Rentola.

Delvis handlar det alltså om process, men även preferenser. För att göra en kanske populistisk jämförelse, så är det inte heller presidenten som bestämmer om ett eventuellt NATO-medlemskap. Eftersom det för medlemskapet krävs ett brett folkligt stöd. Därför kan även frågan om NATO ses som något presidentkandidaterna antingen kan ta ställning till, eller vädja till en process. Allt beror på tolkning.

Slutligen vill jag presentera ett önskemål till massmedierna: sluta kalla krigen i Syrien och Jemen för inbördeskrig. De är högst antagligen världens mest internationella konflikter där även Finland, i en pytteliten skala, har sina smutsiga fingrar inblandade.

text: Johannes Jauhiainen

foto: Campaign Against Arms Trade

Läs även Ny Tid-artikeln “Finsk vapenindustri beväpnar diktatur” (2012), där dåvarande försvarsminister Stefan Wallin inte ser några problem med vapenexport till Saudiarabien.

 

Kättersk betraktelse: Marknaden och moralen

Många inom vänstern menar att de representerar en mer moralisk och etisk politik än högern. Man använder högstämda ord ur den moralfilosofiska vokabulären som solidaritet med de förtryckta, rättvisa och allas lika värde för att beskriva sin hållning. Högern förutsätts företräda egoism, ojämlikhet och likgiltighet för andras lidande. Jag tror inte detta är en hållbar inställning, åtminstone inte om man vill göra världen bättre.

Alla politiska krafter säger sig vilja åstadkomma något gott. Jag tvivlar på att någon politisk rörelse någonsin gått ut och öppet sagt: ”Rösta på oss så får ni det sämre”. På sin höjd kan utpräglade intressepartier ibland begränsa sina löften till att omfatta den egna gruppens medlemmar, bara de ska få det bättre på alla andras bekostnad. Till och med envåldshärskare och auktoritära ledare och brukar framställa sig själva och sin maktutövning som det i något avseende bästa alternativet i en rådande situation; även när en utomstående bedömmare kan tycka att de enbart drivs av en strävan till makt.

Under franska revolutionen försvarade den ursprungliga högern adelns ärftliga privlegier med en hänvisning till en av gud given hierarkisk ordning. Mot detta stod upplysningstidens sekulariserade liberalism och företrädde jämlikhet och allas lika möjligheter; de ville avskaffa gräddfilen för en samhällsklass som inte längre gjorde någon samhällelig nytta utan mest bara levde som parasiter  vilande på gamla lagrar. I dag har liberalerna övergivit jämlikhetstanken och politiskt hamnat till  höger när de försvarar ärftlig ekonomisk makt. Deras moraliska argument är att ojämlikheten är det pris vi måste betala för att alla i grunden ska få det bättre i det globala marknadssamhället. Mot detta står en ny vänster som håller fast vid allas lika värde och som arbetar för att alla ska ha lika stora möjligheter att utforma sina liv utifrån sina egna förutsättningar och preferenser och att detta bara kan ske i ett samhälle av frivilligt samarbete.

Man brukar från högerhåll kritisera den socialistiska vänstern för att den vill göra våld på den mänskliga naturen; i Sovjetunionen försökte man med tvångsmetoder skapa ”den socialistiska människan” men misslyckades. Människor är inte villiga att ge upp sina egna, personliga intressen till förmån för ”ett gemensamt bästa”, menar man på den kanten. Samtidigt drivs i dag även från nyliberalt håll en intensiv kamp för att göra våld på människans natur och skapa en ”homo economicus”, en individualistisk och egoistisk människa. ”Tänk på dig själv, ingen annan gör det,” kan det heta. Eller som i glassreklamen i dag: ”Så god att man vill behålla den för sig själv” där det ännu för tjugo år sen hette: ”Så god att man vill dela med sig”. Man får hoppas att även detta försök att tvinga in människan i en förutbestämd Prokrustes-säng ska misslyckas.

Den österrikiska samhällsfilosfen Friedrich von Hayek, en av nyliberalismens husgudar, är i detta avseende inte en ortodox nyliberal. Han menar att människan visst har förmåga till samarbete, solidaritet och spontan omsorg. Utan den förmågan hade vi aldrig överlevt som art.

Enligt Hayek hör dock denna samarbetsförmåga och ska vi säga detta ”altruistiska förhållningssätt” hemma i den snäva krets där människor kommer i direkt kontakt med varandra. Därutanför gäller en annan etik. Samtidigt förundrar han sig över att människan utan medveten planering har kunnat skapa ett system för globalt samarbete över alla gränser mellan människor som inte känner varandra och aldrig ens kommer att mötas, det som kallas den globala marknadsekonomin. För att den ska kunna fungera behövs tillit, förutsägbarhet och gemensamma regler.

Eftersom mänskligheten består av ett oändligt antal individer, var och en med sina specifika behov, intressen och preferenser, får vi, enligt Hayek, den bästa av världar om varje individ själv får bestämma hur hen vill leva, vad hen behöver och vad hen vill ha. Ingen organisation, varken statliga myndigheter eller privata företag, kan tala om för människor vad de behöver och hur de ska leva sina liv. Av detta drar Hayek slutsatsen att marknaden, detta spontant utvecklade samarbetssystem, inte bara är det bästa utan det enda sättet att uppnå detta goda. Därmed förlorar han sig i en övertro på att marknaden kan lösa alla problem.

Hur ska vi då kunna angripa detta förhatliga samhällssystem, som skapar och övervältrar på framtiden så många olösta problem, om vi inte får använda moraliska argument; om vi inte får peka på det orättvisa i att några få äger så mycket och därmed har tillskansat sig en oförtjänt makt; om vi inte får framhålla de svagas, de sjukas och de gamlas behov av omsorg och därmed av vår solidaritet; om vi inte får öppet försvara allas lika värde när människor diskrimineras och berövas sitt människovärde genom att de stängs ute från ett meningsfullt deltagande i samhällslivet?

Jag tror att vi måste visa att dagens system med vinstmaximering som den övergripande principen gång på gång leder fel; när lösningen på ett problem skapar tre nya; när systemet förhindrar att vi tar itu med problem som kräver samverkan och politiska lösningar. Det finns ingenting som säger att inte marknaden skulle vara en effektiv form för distribution av varor och tjänster, särskilt i kombination med medborgarlön som kunde utjämna skillnaderna i köpkraft. Det stora problemet ligger i finansmarknaden, den som borde vara ett instrument för fördelning av resurser till samhälles produktiva verksamher men som i stället har blivit ett enda stort lotteri. Spekulationsekonomin har skapat orimliga förväntningar på avkastning vilket gör att det inte längre lönar sig att investera i produktiva verksamheter.

Vinstmaximering tycks inte kunna lösa problem som världssvälten, klimatfrågan eller slöseriet med jordens resurser. Det är kanske dags att hitta nya ekonomiska styrmedel som fördelar resurserna så att samhällsnyttan maximeras och inte enskildas vinster.

Rabbe Kurtén

Debatt: Regeringen stöder animalie- produktionen på bekostnad av djur och miljö

Finland är ett av världens allra rikaste länder. Trots det har regeringen beslutat att inte införa förbättringar för produktionsdjuren i den nya djurskyddslagstiftningen ifall de medför kostnader. I mars beslöt regeringen dessutom att minska de nuvarande utrymmeskraven för svingårdar, eftersom överproduktionen av svinkött orsakat ekonomiska svårigheter för svinuppfödarna.

Den färskaste Eurobarometern visar att 90 procent av finländarna vill se bättre välfärd för produktionsdjuren. Enligt FN bör konsumtionen av animalieprodukter kraftigt minskas för att stävja den globala uppvärmningen. En växtbaserad kost är dessutom hälsosam, medan ett för stort intag av animalieprodukter kan vara direkt skadligt för hälsan. Trots detta väljer regeringen att skydda animalieproduktionen i stället för djur, miljö och folkhälsa.

Animalieproduktionen orsakar stort lidande för produktionsdjuren och omfattande förstörelse av vår hemplanet. Dessa ytterst viktiga frågor hör till mänsklighetens största och mest brådskande utmaningar. I många länder har man tagit fasta på detta och gjort betydande förbättringar i djurskyddslagstiftningen samt minskat på konsumtionen av animalieprodukter. Finlands nuvarande regering tycks däremot vara ovillig att möta dessa utmaningar.

Johanna Wasström
Sibbo