Kategoriarkiv: Essä

Pengar har inget värde

–människan är värdefull

Johannes Kananen skriver om hur två dominerande ekonomiska teorier skapat en slags antites till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik. Artikeln, som även skissar upp utvägar till en ny välfärdspolitik, utkommer senare på engelska i publikationen ”Future of the Welfare State in the Baltic Sea Region” som ges ut av Friedrich Ebert Stiftungs kontor i Warszawa och av International Centre for Research and Analysis i Polen.

Under välfärdsstatens gyllene år (det vill säga årtiondena efter andra världskriget) var socialpolitiska idéer kompatibla med rådande ekonomiska idéer. De senare präglades genom hela Europa av den keynesianska doktrinen om makroekonomi samt reglering av efterfrågan och marknader. Experter i socialpolitik kunde planera mekanismer som omfördelade resurser i form av sociala försäkringar eftersom de var legitima även sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Den offentliga sektorn växte i storlek och staten garanterade breda medborgarrättigheter, såsom rätten till utbildning, hälsa och social omsorg.

Ända sedan förändringarna i den rådande ekonomiska doktrinen och keynesianismens nedgång, har den socialpolitiska gemenskapen, inklusive forskare och experter inom ämnet, haft problem med att hitta en konstruktiv roll i de internationella och nationella debatterna kring reformer av socialpolitik och statsförvaltning. För att skapa relevanta förslag för framtida reformer av välfärdsstaten hävdar jag att den socialpolitiska gemenskapen måste dekonstruera de två hegemoniska idéerna som styrt den offentliga sektorns reformer sedan 1980- och 1990-talen. Ofta löst förknippade med termen ’nyliberalism’, består dessa idéer av:

1) Teorin om arbetsmarknadernas jämvikt (först formulerad av Milton Friedman år 1968)

Enligt denna teori söker sig arbetsmarknaderna automatiskt till jämvikt. En central del av denna jämvikt är den icke-accelererande inflationsgraden av arbetslöshet (eng. Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment, NAIRU), eller ”den strukturella arbetslösheten”. Enligt teorin kan regeringar inte öka på den totala efterfrågan genom ett budgetunderskott då arbetslösheten är under den strukturella nivån. I annat fall skulle inflationen öka. NAIRU, i sin tur, bestäms av nivån och täckningen av arbetslöshetsunderstödet, systemet för kollektiva löneavtal, regler för avlöning och uppsägning, beskattningen, kostnader för socialförsäkringen samt aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En regering kan endast hjälpa ekonomin att växa genom att öka på utbudet av arbetskraft genom att skära ner på arbetslöshetsunderstödet, sänka skatterna, införa individuella löneförhandlingar, mildra regleringen gällande uppsägningar och genom att införa tuffa sanktioner för arbetssökande som vägrar samarbeta med arbetskraftsbyråerna.

2) Teorin om effektiva finansmarknader (först formulerad av Eugen Fama år 1970)

Denna teori påstår att oreglerade finansmarknader förmedlar finansiering till företag med den största potentialen att lyckas. Teorin är förknippad med idén om att besparingar skapar lån. Banker samlar in besparingar och förmedlar dem som lån till företag och privatpersoner. Teorin påstår också att räntenivån avspeglar jämvikten av utbud och efterfrågan på kredit. Marknaderna har också förmågan att bestämma priset på egendom och aktiekurserna avspeglar marknadernas förväntningar av kommande avkastning.

Även om båda teorier är omdebatterade fungerar de fortfarande som en grund för europeiska regeringar när det gäller reformer av offentlig förvaltning. Fastän organisationer som OECD på senare tid har hävdat att inkomstklyftor är ett problem, utgör dessa två teorier ändå bakgrundslogiken i rekommendationer till enskilda länder som utges regelbundet av EU, OECD, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Alternativa paradigm, såsom paradigmet om sociala investeringar och humankapital har förblivit marginella.

Konsekvenserna av de två teorierna

Viktigare än frågan ifall dessa två teorier är sanna eller osanna ur en semantisk synvinkel är frågan vad deras verkliga konsekvenser har varit efter att de – med effektiv hjälp av näringslivets intresseorganisationer – har påverkat reformer av offentlig förvaltning under snart fyra årtionden. Konsekvenserna kan sammanfattas på följande sätt:

  • Arbetsmarknader med allt starkare hierarkier och mer prekära arbetsförhållanden
  • Finansialisering av ekononmin
  • Ökade inkomstklyftor
  • Samhällelig oro och spänningar mellan olika grupper av människor, mest anmärkningsvärt mellan olika etniska grupper
  • En så kallad ”post-truth-tidsålder” förknippad med framfarten av extrem högerpopulism
  • Företagsmakt och en koncentration av förmögenhet och politisk makt

Alltså är de två teorierna närmast antitesen till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik.

Mot en ny välfärdspolitik

Hittills har administrationen av sociala och ekonomiska risker skötts separat inom statsförvaltningen. Socialförvaltningen har jobbat med sociala risker, såsom risken att förlora sin utkomst, ålderdom och så vidare. Arbetskraftsförvaltningen (och näringslivsförvaltningen) har på central och lokal nivå jobbat med företagarrisken, såsom de risker som är förknippade med att starta ett eget företag och risken som hör ihop med skapandet av nya produkter med hjälp av teknologiska innovationer.

I framtiden kan man inte längre begreppsliggöra dessa två risker skilt ifrån varandra. I själva verket finns det ett behov av att helt omvärdera begreppet risk både eftersom finansmarknaderna fungerar dysfunktionellt och eftersom den nuvarande socialförsäkringen inte längre fungerar bra ihop med arbetsmarknadernas verklighet. Förutom begreppet risk, måste också begreppen pengar, kredit och kapital omvärderas – som en del av processen där man dekonstruerar de två hegemoniska teorierna.

Det huvudsakliga problemet i teorin om arbetsmarknadernas jämvikt är att den fokuserar på att styra det externa beteendet, såsom verksamheten då man söker jobb. Teorin känner inte igen människors individuella kapacitet att skapa ny ekonomisk verksamhet och nya affärsidéer för sig själva och för sin omgivning. Ändå är det så, att ifall en människa kan jobba utgående från en idé som har uppkommit kreativt ur det inre, kommer hon eller han med stor sannolikhet att förbli frisk och välmående. Därför är förståelsen för den mänskliga förmågan att komma med idéer och skapa meningsfull verksamhet helt central för en framtida, mer hållbar ekonomisk- och välfärdspolitik.

När regeringar börjar tänka på begreppet risk mer helhetsmässigt, kommer de att märka att deras uppgift är att skapa strukturer för människor som gör det lättare för dem att förverkliga sina idéer – strukturer som förmildrar risker och avlägsnar hinder. För tillfället är förvaltningen av risk mera förknippad med en spekulativ finansekonomi som är inriktad att ackumulera kapital istället för att förverkliga det som människor strävar efter. Ur ett sådant perspektiv kunde regeringar fundera på sätt att bära en större andel av företagarrisken – mot en förpliktelse att jobba för allmänna och gemensamma intressen, till exempel. En ovillkorlig medborgarlön kunde lindra risken att förlora sin utkomst.

På lika sätt borde man omvärdera begreppet pengar. Nu uppfattas pengar i regel som en vara, som föremål för ägo och begär. Människor har och utgår från ett begär att äga mera och mera pengar, vilket leder till ett socialt ohållbart liv. Ändå borde pengar och kapital förstås som medel att förverkliga de idéer som människor kan ha för sitt eget liv och för ekonomisk verksamhet i framtiden. Ur ett sådant perspektiv har pengar inte något värde i sig. Istället är det varje människas förmågor och kapacitet som är den allra värdefullaste ekonomiska tillgången. Därför borde regeringar fokusera på flödet av (låne)pengar och försäkra att det finns finansiering tillgänglig under rimliga villkor för att förverkliga idéer. Detta skulle naturligtvis förutsätta att vi omvärderar syftet med affärsverksamhet så att det uppstår ur själva verksamheten (till exempel produktionen av varor som folk verkligen behöver) – istället för att tänka på ekonomisk produktion som ett medel att öka på någons personliga förmögenhet.

Den socialpolitiska gemenskapen borde slå sig samman med sådana nya uppfattningar av pengar och risk för att skapa en ny slags socialförsäkring och en ny struktur för offentlig service som skulle stöda de nya uppfattningarna. Nya uppfattningar av pengar och risk har nått exempelvis Engelska centralbanken (Bank of England Quarterly Bulletin 2014 Q1) och den Europeiska centralbanken – och en del medborgarinitiativ (Europa 2019, Vollgeld, Ekonomisk demokrati, tidsbanker). N

Johannes Kananen
är forskare i socialpolitik vid Helsinfors universitetet

Läs mer om  medborgarinitiativet Europa 2019,  Vollgeld och ekonomisk demokrati och tidsbanker.

Den finländska radikalvänstern

Några anteckningar kring ett 100-årsjubileum

I motsats till de små och maktlösa kommunistpartier som verkat på de flesta andra håll i Europas västra delar så har den finländska radikala vänstern gått fram starkt i många val och   suttit i regeringen i sammanlagt 22 år. Hur kan vi förstå denna anomali? Och var står den finländska radikala vänstern idag,
100 år efter sin tillblivelse?

Åren efter oktoberrevolutionen 1917 innebar grundliga omvälvningar inom den europeiska arbetarrörelsen, då den långvariga konflikten mellan reformister och revolutionärer fick sitt fulla utlopp. De socialdemokratiska partierna klövs itu och revolutionära kommunistiska partier såg dagens ljus. På den här punkten utgjorde Finland inget undantag – finländska exilkommunister i Moskva grundade i augusti 1918 Finlands kommunistiska parti (FKP), och knappt två år senare etablerade de i Finland aktiva radikala vänsterkrafterna Finlands socialistiska arbetarparti (FSAP). Båda partierna verkade till en början under mycket svåra omständigheter. FKP var olagligt i Finland och tvingades ty sig till underjordisk verksamhet, och även FSAP utsattes – fram till partiets slutliga upplösning år 1923 – för djup misstro. År 1930 förbjöds slutligen all form av radikal vänsteraktivism genom de så kallade kommunistlagarna.

Den radikala vänstern återinträdde på den politiska scenen hösten 1944, när FKP legaliserades och således tilläts operera öppet i Finland. Med det uttalade syftet att samla alla progressiva krafter under ett och samma tak grundades någon månad senare också paraplyorganisationen Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF). Under de kommande årtiondena kom DFFF – med FKP som ledande aktör – att utgöra något av en anomali inom den västeuropeiska radikala vänsterfamiljen.

Väljarstöd

Fram till och med 1960-talet ställde sig i regel drygt 20 procent av väljarkåren bakom folkdemokraterna, och ännu på 1970-talet attraherade man klart över 15 procent av väljarna. Motsvarande nivåer nådde radikalvänstern även i Frankrike, Island och Italien samt, något senare, i det självständiga (1960) Cypern och i det demokratiserade (1974) Portugal. På annat håll i Västeuropa fick man nöja sig med ett klart mer blygsamt understöd. När styrkefästena ovan utesluts fås ett medeltal på drygt 5 procent för perioden 1945–1990.

Den finländska radikalvänsterns starka understöd vilade särskilt kring 1900-talets mitt, grovt taget, på två pelare: industrikommunism och ödemarkskommunism. Industrikommunismen var stark särskilt i städerna i södra och sydvästra Finland, speciellt i vänstermiljöer på industriorter med hög social stabilitet. Ödemarkskommunismen som var stark i norra och nordöstra Finland nådde tvärtom framgångar särskilt i eftersatta områden utmärkta av rotlöshet samt utbredd social och ekonomisk otrygghet. Fram till och med 1970-talet utgjorde arbetarklassen omkring 80 procent av den folkdemokratiska väljarkåren. Den återstående femtedelen bestod till en början främst av jordbrukare, en grupp som ändå snart ersattes av en stadigt växande andel tjänstemän.

Tre förklaringsmodeller

Hur kommer det sig då att den finländska radikalvänstern blev så stark som den faktiskt blev? Mot bakgrund av sociologisk och politologisk forskning kan tre huvudsakliga förklaringar tas fram.

För det första är det skäl att se på de särskilda industrialiserings- och demokratiseringsprocesser som tog fart i Finland under årtiondena kring sekelskiftet 1900. Träindustrins expansion gav här upphov till en parallell framväxt av en urban (industri)arbetarklass samt ett ruralt landsbygdsproletariat. De här två grupperna utvecklade snart en sällsynt stark samstämmighet, något som gynnade i synnerhet landsbygdsproletariatets politiska radikalisering. Att rörelsen etablerades samtidigt både i städer och på landsbygden bidrog till att det socialdemokratiska partiet snabbt nådde betydande slagkraft, och i och med införandet av allmän och lika rösträtt år 1906 kunde partiet tidigt göra anspråk även på parlamentarisk makt. Sammantaget utgjorde dessa två processer – de socialistiska idéernas vida spridning samt det socialdemokratiska partiets tidiga konsolidering, viktiga grundförutsättningar för en stark radikalvänster.

För det andra kan man peka på det historiska faktum att ju djupare de samhälleliga konflikterna är under en nationsbyggnadsprocess, desto starkare tenderar de radikala elementen inom arbetarrörelsen att bli. I Finland sammanföll självständighetssträvandena med en snabb accelerering av klasskonflikten, och när landet väl vunnit självständighet följde ett inbördeskrig som i mångt och mycket även kan karaktäriseras som ett klasskrig. Man kan se kriget som en kamp mellan, i huvudsak, bourgeoisien och självägande jordbrukare (de vita) å ena sidan samt, återigen i huvudsak, industri- och landsbygdsproletariatet (de röda) å den andra. En följd av denna konflikt var en ytterligare förstärkning av de radikala vänsterelementen. Den segerrika vita sidans repressiva handlande under och, inte minst, efter kriget, samt de tilltagande antikommunistiska tendenserna under 1920-talet kom, med andra ord, att driva på radikalvänsterns kampvilja och därigenom stärka snarare än försvaga dess slagkraft.

Den tredje förklaringen riktar intresset mot den politiska konkurrenssituationen. Tankegången är i all sin enkelhet att radikalvänstern tenderar att växa sig stark om och när socialdemokratins attraktionskraft – exempelvis av ideologiska orsaker – är begränsad. Den finländska efterkrigstida socialdemokratins förmåga att locka väljare anses ofta ha kringgärdats av den jämförelsevis starka roll som partiets högerfalang – personifierad av partiledaren (1918–1926) och mångfaldiga ministern Väinö Tanner – spelade under det formativa kvartssekel som rådde mellan inbördeskriget 1918 och krigsslutet 1944. Internt väckte den av Tanner dirigerade socialdemokratiska politikföringen missnöje särskilt under krigsåren; hösten 1940 uteslöt SDP en rad politiker som uttryckte sitt djupa ogillande med partiets utrikespolitiska kurs, och efter krigsslutet lösgjorde sig ytterligare en grupp. Att dessa ofta profilstarka vänsterpolitiker valde att fortsätta sitt politiska liv inom DFFF förstärkte den på många håll etablerade bilden av en högerorienterad socialdemokrati. Samtidigt bidrog flykten till DFFF till en ökad legitimitet för mer radikala vänsteralternativ.

Maktinnehav

En andra egenhet som, kanske i ännu större omfattning, särskilde den finländska efterkrigstida radikalvänstern från liknande politiska rörelser på andra håll i Västeuropa var dess långvariga maktinnehav. Att DFFF tog plats i regeringen under några år efter krigsslutet hängde till stor del samman med krigsutgången och den utrikespolitiska omorientering som Finland nu undergick. I europeisk jämförelse är det verkligen unikt att den finländska radikala vänstern innehade makten mellan maj 1966 och december 1982. DFFF deltog då i hela sju koalitionsregeringar och satt vid makten i totalt 4069 dagar eller 11 år.

En orsak till den finländska radikalvänsterns exceptionellt långvariga maktinnehav var interna förskjutningar inom de båda vänsterpartierna. SDP hade, vid partiets 26:e kongress år 1963, ersatt den inom radikalvänstern så illa omtyckta ordföranden Tanner med den mer vänstersinnade Rafael Paasio, och inom FKP ägde tre år senare ett ”partiellt regimskifte” rum i och med att den renlärige marxist-leninisten Aimo Aaltonen ersattes av den avgjort mer försonlige Aarne Saarinen. I synnerhet det socialdemokratiska maktskiftet var en nödvändig förutsättning för kollaboration mellan vänsterpartierna.

En andra förklaring är snarast av geo- och utrikespolitisk karaktär; med tanke på relationerna till den mäktiga östra grannen låg det särskilt i president Urho Kekkonens intresse att integrera den starka radikalvänstern i det dagliga politiska livet.

En tredje bidragande faktor är det finländska efterkrigstida partisystemets natur. Trots att riksdagen i regel hade icke-socialistisk majoritet – perioden 1966–1970 utgör ett av ytterst få undantag som bekräftar regeln – så framstod både genuint borgerliga majoritetskoalitioner och renodlade rödmylleregeringar under många år som politiskt omöjliga att bilda eller onödigt bräckliga för att hållas samman. Att få till stånd en verkningsfull (majoritets)regering var sålunda besvärligt utan deltagande från den starka radikalvänstern.

Resultatmässigt kan folkdemokraternas tid vid makten beskrivas som tudelad – de första åren (1966–71) var väl nog mer lyckosamma än de senare (1975–82). Någon genomgripande förändring av den ekonomiska politikens riktning lyckades man förvisso aldrig få till stånd, men i synnerhet regeringarna Paasio I (1966–68) och Koivisto I (1968–70) drev ändå igenom en rad välfärdspolitiska reformer som var viktiga för radikalvänstern. Här märks bland annat en förstärkning av de statsägda bolagen, en höjning av barnbidragen, samt införandet av efterlevnadspension och studielån med statsgaranti. Även den omfattande grundskolereformen godkändes. De senare koalitionsregeringarna – här avses främst Sorsa II (1977–1979) och Koivisto II (1979–82) – har betraktats som mindre framgångsrika.

Gällande väljarstödet  är den finländska radikalvänstern – sedan 1990 främst representerad av DFFF:s efterträdare Vänsterförbundet (VF) – inte längre särskilt unik; röstetalen är numera tämligen modesta och avviker inte nämnvärt från det generella (väst)europeiska mönstret. I fråga om maktinnehav har hållningen dock alltjämt förblivit utpräglat pragmatisk – särskilt VF:s kollaboration med Samlingspartiet i Lipponens (1995–1999, 1999–2003) och Katainens regeringar (2011–2014) är unik i en europeisk jämförelse.

Idag är VF mitt uppe i en sedan årtionden tillbaka pågående omorientering. Andelen väljare med bakgrund i traditionella, ofta mansdominerade, arbetarklassyrken minskar ständigt, samtidigt som tillströmningen av unga, urbana, övervägande kvinnliga och ofta högutbildade anhängare tilltar. Denna förskjutning har åtföljts av en ideologisk omorientering där ekologism och värdeliberalism ställts jämsides med krav på ekonomisk jämlikhet och social rättvisa. Efter valsegern år 1995 har VF backat i fem raka riksdagsval, mist omkring en tredjedel av sitt understöd och förlorat närmare hälften av sina mandat. Det här vittnar om den pågående generationsväxlingens svåra natur, men trots det framstår Vänsterförbundet som ett stabilare parti idag än för bara något årtionde sedan. Partiets organisationsstruktur är karakteristisk för ett modernt vänsterparti och således i linje med partiets allmänna profil, samtidigt som den rödgröna identiteten är tydligt utmejslad. Denna identitet ter sig dessutom tämligen väl förankrad bland de aktiva och har även potential att attrahera väljare från ett växande postmaterialistiskt väljarsegment. Partikohesionen framstår för en utomstående betraktare som bättre än någonsin under partiets snart trettioåriga historia. Förutsättningarna för att vända den långvariga nedåtgående trenden ter sig, med andra ord, goda. N

Text: Andreas Fagerholm
Foto: Folkets arkiv

Författaren som förvaltare eller utnyttjare?

Dagen då jag bläddrade fram Amanda Aaltonen i Åbo landskapsarkiv sken solen in genom fönstren så där snett som den gör sent i oktober. Jag hade redan besökt Själö hospital i Nagu skärgård en gång i ett liknande ljus och kunde se allt så tydligt framför mig. Amanda som steg i land på bryggan år 1891. Hur hon vandrade längs Lönnallén upp mot den vita jugendbyggnaden och kanske kände hon sig ängslig, kanske bara trött. Hon hade ju sett allt det där tidigare. Instanserna. Myndighetsmakten. Missbruket. Och vem var hon? Bara en fattig fläck på en Finlandskarta som precis höll på att ritas. Hon var Ingen.

När nationers och länders historia skrivs brukar den handla om de stora vändpunkterna och de stora ledarna. Av givna orsaker har ledarna tidigare oftast varit män och de stora vändpunkterna oftast varit krig. Sådant som kvinnorörelsernas arbete eller att de finländska kvinnorna var de första i Europa som fick allmän och lika rösträtt verkar inte höra till de händelser som det är viktigt att göra filmer om. Därför finns det också stora delar av vårt lands historia som inte har berättats på ett sätt som når den breda publiken, och när det sedan berättas så räknas det inte som värst viktigt. Jag syftar alltså på kvinnornas historia.

En del av kvinnornas historia är berättelsen om Själö hospital, 1889–1962. Det fanns många andra mentalsjukhus också, men Själö i Åbo skärgård var en speciell plats för att det var ett sjukhus för obotligt sjuka och enbart för kvinnor. Det är inte en unik plats i världen. Andra liknande sjukhus har också funnits på andra ställen, men det som gör platsen till en unik företeelse för den finländska kvinnan i den här historiska epoken, var att den synliggjorde henne.   

Inskrivningens extrema exponering

Jag sade tidigare att Amanda Aaltonen var ”Ingen”. Men det är inte sant. Vi vet faktiskt ganska mycket om henne. Vi vet vad hon hette, var hon föddes och av vem, hur hon levde både innan hon kom till Själö och hur hon levde där. Vi vet hur hon mådde, vad hon tänkte och tack vare den bokförda listan över sjukhusets måltider, till och med vad hon åt. Själva upptagningen i de sjukas sfär, och speciellt de psykiskt sjukas, betydde en alldeles enorm exponering av någon som egentligen var betydelselös. Om Aaltonen aldrig hade blivit inskriven skulle vi troligen inte veta något om henne idag.

Att bli inskriven och frihetsberövad är en exceptionell situation, men tack vare det vet vi till exempel hur en prostituerad kvinna med ovanliga dryckesvanor levde och mådde på 1930-talet. Eller att ryska kvinnor skrevs in på mentalsjukhus av sina finska, äkta män. Via journaler om dessa alldeles vanliga, fattiga och utsatta människor som vistades på ett hospital en gång lär vi oss om maktstrukturer och om vad som tidigare ansågs vara abnormt och avvikande. Vi lär oss om rashygienen och dess utövande. Det är en stor bit (kvinno)historia som vi har åboforskaren Jutta Ahlbeck-Rehn att tacka. I sin avhandling ”Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944” beskriver hon genom fallstudier kriminalpatienter på ett så verkligt och levande sätt att det är svårt som läsare att inte känna empati, sympati och dessutom se dem framför sig nästan lika levande som de en gång måste ha varit. Nästan, ja, för egentligen finns det stora luckor i deras liv. Luckor som en författare som jag var väldigt frestad att fylla i när jag väl hade bestämt mig för att skriva om Själö hospital och dess patienter.

Fiktion eller faktion?

Till författarens ansvar hör en mängd olika val. Ska du skriva om en historisk epok måste du förlita dig på källor, ofta resultatet av mödosam forskning utfört av personer som kanske fortfarande är vid liv och verksamma. Hur ska du göra det respektfullt och utan att exploatera en annan människas livsverk? Är inte publicerat material allmän egendom som tillhör vår kollektiva kunskapsbas? Räcker det med att nämna forskaren i efterordet eller ska du rent av be om tillstånd?  När det gäller material som är känsligt, rent av sekretessbelagt, så tillför det ytterligare en komplikation. Patientmaterial är hemligstämplat för att skydda de svagaste, och psykiskt sjuka kroniker tillhör det allra mest utsatta samhällsskiktet. Författare har naturligtvis alltid förvrängt verkligheten när det gäller till exempel stora historiska personligheter, men det blir en annan sak då det gäller en människa som inte har en given plats i historieskrivningen och som inte har haft makt då det gäller att påverka bilden av sig själv eller hur den senare kommer att uttolkas. Regeln ”du får alltid sparka uppåt men inte neråt” gäller också i detta avseende.

Själv valde jag fiktionens väg eftersom jag helt enkelt inte kunde försona mig med tanken på att utgå från de verkliga berättelserna, kvinnorna på Själö som levde, led och dog där, och därmed riskera att utnyttja dem än en gång. Ändå tror jag att de kvinnor jag skrev om, de fiktiva Kristina, Ellinor och Sigrid, kunde ha funnits, har funnits, någon gång, på ett hospital på någon annan plats.

Johanna Holmström

Brexodus: återtåget

Jag färdas återigen i ett landskap som liknar mitt eget, ett land som jag trodde jag lämnat för gott. Allt är som det ska fast ändå inte. Jag är hemma igen, i Sverige; jag är i brexil.

Den 24 juni 2016: En ny dag gryr över ett självständigt Storbritannien, proklamerade Ukips partiledare Nigel Farage i ett segertal.

”Låt oss göra oss av med flaggan, nationalsången, Bryssel och allt annat som gått snett”, sa Farage till en jublande folkmassa.

”Våga tro på att dagen gryr för ett självständigt Storbritannien. I dag tror jag att ärlighet, anständighet och en tro på att nationen kommer att vinna.”

Denna ovanligt heta sommarnatt gick jag till sängs med en gnagande oro i sinnet, och på morgonen hade mina farhågor besannats: 52 procent av de brittiska väljarna hade röstat för ett utträde ur Europeiska unionen.

Enda svensken i byn

Jag befann mig då i den lilla kuststaden Deal i grevskapet Kent på Englands sydöstra kust, därifrån jag kunde se Dovers vita klippor. På andra sidan vattnet skymtade kontinenten och på klara dagar syntes konturerna av Calais.

Staden hade varit mitt hem de senaste tre åren; jag hade bytt London mot ett småstadsliv där jag bokstavligen var The only Swede in the village. De senaste månaderna hade jag noterat hur den engelska flaggan med det röda Sankt Georgskorset på vit bakgrund hade halats allt flitigare. Grannarnas fönsterrutor hade mer eller mindre tapetseras med Vote Leave-affischer. Stämningen inför folkomröstningen hade gradvis piskats upp. Leave, Leave, Vote Leave. Den andra sidan, Remain, hade färre representanter.  En underlig känsla grep tag i mig – något som gränsade till paranoia. Det kändes som om EU-immigrant stod stämplat i min panna. Vilka av mina vänner hade röstat leave? Ämnet hade blivit
tabubelagt. Nevermind, let’s just get on with it, sade min engelska väninna då ämnet kom på tal. Jag möttes av engelsmännens sedvanliga Keep calm and carry on-attityd, fast dennu kändes det mest olustigt, på gränsen till absurt.

Det England som jag förälskade mig i våren 2003 då jag anlänt till Devon som språkstudent bytte sakta skepnad inför mina ögon.

Den nya post-brexit rasismen

Senare, denna ödesdigra dag, gick jag märkligt nog på fest. Många var upprörda. Framförallt min polska väninna som berättade om hur några av hennes vänner som bor i närheten av ett polskt centrum i London fått otrevliga laminerade vykort i postlådan med hälsningenNo more polish vermin” och Go home-klotter. Själv hade hon den eftermiddagen på skolgården blivit antastad av en mamma som hade frågat henne om hon inte var glad nu, att hon nu kunde få åka hem och frågat; när går färjan?

Några dagar senare läser jag om hur en svensk mamma i Fulford i  York i norra England uppmanats att ”åka hem” när hon talade med sina barn på sitt eget modersmål några meter från det egna hemmet.

En flodvåg av rasistiska attacker och hatbrott har svept över Storbritannien efter omröstningen. Polisen mottog över nätet 57 procent fler anmälningar om hatbrott än normalt under dagarna efter omröstningen. Antimuslimska och antipolska hatbrott dominerar.

Tiden som följer är underlig. Jag lämnar mina söner i skolan och min sexårige son gråter. Han vill inte släppa taget vid skolgrinden, inte gå över skolgården till sitt klassrum på egen hand. Jag ber lärarinnan som står vakt vid skolgrinden om lov att följa honom till klassrummet. Hon svarar snabbt: ”You are in England now, Mrs Hill-Dittmer and this is our country and our rules”. Naturligtvis undrar jag om jag hörde fel. Jag svarar på det enda rätta sättet: jag vet mycket väl var i världen jag befinner mig, men vad har det med saken att göra? Jag tar upp incidenten med rektorn men det leder ingenvart. Jag vänder mig till skolstyrelsen, men de tystar ner händelsen.

Obehaget för att lämna och hämta mina barn i skolan växer.

Skribenten med sina söner. Foto: privat.

En del överväger att stanna…

Jag följer mina svenska medsystrars ansökningsprocesser om PR (Permanent Residency), en 85 sidor lång ansökningshandling. De har alla bott lika länge som jag i Storbritannien, det vill säga tio år eller längre. De allra flesta får avslag. De har inte tillräckliga meriter eller inte förtjänat tillräckligt eller krediterats med tillräckliga nationella försäkringsbidrag (NIC) för en grundläggande statspension. Där och då bestämmer jag mig för att på allvar vända blicken mot mitt hemland igen, att inte påbörja en egen ansökningsprocess. Beslutet drivs på både av starka känslor – frustration, sorg, ilska – och en pragmatisk övertygelse om att mina barns framtid är bättre och säkrare på kontinenten än i Storbritannien.

Det är med en känsla av besvikelse och förvirring som jag befinner mig i detta händelseförlopp. Men mina vänskapsrelationer och familjeband är inte längre vad de varit. Det var ett liv före och ett annat efter.

Svärfar som länge provocerat fram debatter då han ventilerat sin EU-fientlighet kring middagsbordet har fått vatten på sin kvarn.  Vår redan ansträngda relation går i bitar. Svärfars gode vän stöder däremot anti-Brexit rörelsen Best for Britain, som kämpar för att hålla dörren öppen till ett EU-medlemskap. Jag ser en livslång vänskap som får fläckar, sedan brännmärken och slutligen helt trasas sönder.

…medan många lämnar landet

Det är inte endast de europeiska medborgarna som flyr Storbritannien i vad som kallas brexodus. Även Remain-britter gör detsamma, och går i brexil. Många väljer Indien, Nepal, Australien, Frankrike, Israel och Sydamerika framom Storbritannien. Och med samma känsla som EU-medborgare förklarar de varför de lämnar landet;

– Resultatet av EU-folkomröstningen var en stor chock, som en förlust.

– Under natten kändes det som om landet hade återvänt till den mörka tiden av okunskap och hat … Jag övervägde att stanna och försökte slåss mot detta tidvatten, men till sist kändes det överväldigande.

Enligt Office for National Statistics lämnade 117 000 EU-medborgare Storbritannien under fjolåret. Det här en ökning på 36 procent jämfört med 2015. En nyligen genomförd Deloitte-rapport visar också att 47 procent av de högutbildade EU-medborgarna med arbetsplats i Storbritannien övervägde att lämna landet under de kommande fem åren på grund av osäkerheten kring att Storbritannien officiellt lämnar unionen.

Jag är en av dem som packade min väska och reste hem – efter en drygt fjorton år lång förälskelse med Storbritannien. Jag gör det tillsammans med mina barn födda i Storbritannien, nio respektive sex år gamla.

Samtidigt pågår Remain-kampanjer där man menar att det trots allt finns en chans att stoppa Brexit – om vi arbetar tillsammans.

Jag följer brittiska nyheter, läser om investmentbankiren och filantropen Gina Miller, som leder den rättsliga kampen i Best for Britain. Nu har Storbritanniens högsta domstol inlett förhandlingarna för att reda ut om regeringen på egen hand kan inleda processen om ett utträde.

I The Guardian berättar även Miller att rättsprocessen har förändrat också hennes liv till det sämre. Hon drar sig för att lämna hemmet och törs inte längre åka kollektivt. Miller säger att brittiska medier har uppviglat till våld mot henne. Hon uppger också att domarna i högsta domstolen har baktalats av medierna.

Foto: privat.

Fortfararande vet ingen exakt vad som kommer hända eller hur det kommer att bli.  Allt jag vet är att Brexitbollen rullar i full fart och att jag är i brexil, jag packar upp mina resväskor och finner ett fotoalbum från 2003, däribland en bild på mig som jag länge sökt efter; där sitter jag, i ett klassrum i Devon. En 23-årig språkstudent förevigad och nyförälskad i det tillåtande, öppna och internationella Storbritannien. N

Text: Emelie Hill Dittmer
Foto: Rikard Österlund

Mandroiderna anfaller!

Det har gått över ett sekel sedan den första sci-fi-långfilmen fick premiär. Janne Wass kartlägger genrens anrika historia som arena för politisk reflektion, äventyrsgenre, samt utforskning om det mänskliga varats villkor.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Högt uppe på hustaken, ovanför den evigt regniga cyberpunknatten med sina flimrande neonljus uttalar replikanten – eller cyborgen – Roy Batty sin slutmonolog i Ridley Scotts dystopiska science fiction-film Blade Runner från 1982. Batty (Rutger Hauer) har nått slutet av sin fyraåriga livcykel. Tillsammans med fyra andra replikanter har han rymt från slavarbetet på en utomjordisk koloni, och kommit till jorden för att leta upp sin skapare, genteknikern och businessmogulen Eldon Tyrell, och begära en uppgradering – mer liv. Filmen följer Battys antagonist, antihjälten Rick Deckard (Harrison Ford), en så kallad blade runner, vars jobb det är att leta upp och avrätta förrymda replikanter – i princip skrota hushållsmaskiner som börjat strula. Men under sin jakt på Batty och de anda replikanterna ställs Deckard inför ett dilemma: vilken rätt han har att avrätta tänkande, kännande varelser; var går gränsen mellan människa och maskin? Eller om man så vill: mellan kropp och själ? Och i förlängningen, vad innebär det att vara människa?

Blade Runner, baserad på Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968), är en av vår tids mest inflytelserika filmer, trots att den av olika orsaker togs rätt lamt emot då den kom ut. I höst får den en både efterlängtad och fruktad uppföljare i regi av Denis Villeneuve.

Danska pionjärer

Den som inte är en vän av genren kan förlåtas för att endast förknippa science fiction med rymdskepp, gröna gubbar och laserpistoler. Men ända sedan science fiction uppstod som litterär genre på 1800-talet har den varit en fruktbar arena för politiska, moraliska, filosofiska och psykologiska grubblerier. Mary Shelleys roman Frankenstein eller den moderne Prometeus (1818) brukar kallas den första science fiction-boken, och går rakt in i hjärtat på samma tematik kring det mänskliga varat som bland annat Dick och Isaac Asimov senare skulle utveckla. Den moderna sci-fins fader H.G. Wells gav oss i slutet av 1800-talet invasioner från Mars, tidsmaskiner, månresor och osynliga män. Men eftersom så få i dag har läst hans böcker är det mindre känt att Wells var en socialistisk och religionskritisk samhällsfilosof, som i sina böcker behandlade teman som imperialism, makt och moral, djurens rättigheter, klassamhället och evolutionen.

De senaste fem åren har, vid sidan av en ström av plastiga, formpressade superhjältefilmer, sett ett uppsving för intelligent science fiction med filosofiska undertoner, som kulminerade i Denis Villeneuves superba Arrival i fjol. Wittgenstein hade slagit knut på sig av filmen, som följer ett forskarteams försök att kommunicera med utomjordingar vars îspråkî är väsensskilt från vårt eget.

Arrivals premiär kom vid ett jubileum som gick de flesta förbi; 2016 hade det nämligen gått exakt hundra år sedan den första science fiction-långfilmen gick upp på biograferna. Nästa år får vi dessutom fira hundraårsjubileum för den första helaftons-rymdfilmen. Båda producerades av världens då största filmbolag – Nordisk Films Kompagni i Danmark, och båda behandlar första världskriget som rasade vid den tidpunkten.

Pacifism i centrum

I Verdens undergang, regisserad 1916 av August Blom, kommer en annalkande komet att flyga så nära jorden att total utplåning av allt liv är att vänta. Filmen vill visa hur vi människor låter oss förblindas av själviskhet, girighet, ära och ideologi, och glömmer bort vad som är centralt i livet, kärlek och omtanke. Kometen visar sig vara överflödig, eftersom största delen av jordens invånare hinner ta kål på varandra redan innan kometen kommer. Men i slutet återfinner filmens älskande unga par varandra i en kyrka som överlevt undergången. Sensmoralen finns snarast att hämta i Matteusevangeliet: saliga äro de saktmodiga.

Dystopi i Verdens undergang från 1916.

Den pacifistiska ådran är ännu starkare i Holger-Madsens Himmelskibet (1918), den första fullånga rymdfilmen. Här får vi följa en färd till Mars: våra jordiska hjältar landar i ett pacifistiskt samhälle där alla är vegetarianer och hyllar kärlek och fred som högsta samhälleliga principer. Filmens hjälte slår sig i slang med prinsessan av Mars, som följer med tillbaka till jorden som ambassadör för denna nya tidens livsstil. Filmen beställdes av Nordisk Films chef Ole Olsen, som uttalad antikrigspropaganda.

Socialistiska samhällsvisioner

Vid sidan av de fantasifärgade rymdoperorna i Blixt Gordon– och Star Wars-ådran, kan man grovt säga att science fiction-filmen i huvudsak behandlar två huvudteman: för det första frågar den vad det är att vara människa och vilken plats människan har i världsalltet, och för det andra kommenterar genren samhälleliga och politiska bryderier.

Den första storfilmen som kombinerade sci-fi-element med samhällstematik var den sovjetiska kultklassikern Aelita (1924), regisserad av Jakov Protazanov och löst baserad på Aleksej Tolstojs roman. Aelita följer tre män som reser till Mars där de gör socialistisk revolution och befriar de förslavade arbetarna. Som sovjetpropaganda är filmen å ena sidan klumpigt uppenbar, men den demonstrerar också de möjligheter den samhälleliga sci-fin ger filmskapare att kringgå censur. Filmen dröjer nämligen nästan lika mycket kvar på jorden, där de tre îhjältarnasî hustrur och flickvänner idogt sköter allt det oglamorösa arbete som ingår i en samhällsomvälvning: hushållsarbete, föreningsaktivitet, kommers, etc. Samtidigt blir det tydligt att de tre revolutionärerna inte har något intresse av att skapa ett bättre samhälle på Mars – de är mer intresserade av revolutionen som äventyr och som ett sätt att fly vardagens tristess nere på jorden. Trots allt sitt sovjetpatos blir Aelita en bitande kritik mot den revolutionsromantik som vid den tidpunkten härskade i Sovjetunionen.

Få filmer har haft så stor genomslagskraft som den österrikiske demonregissören Fritz Langs vansinnesverk Metropolis från 1927. I den ursprungliga versionen på 153 minuter utforskar Langs dystopiska framtidsfabel allt från sexualitet till religion till girighet till vetenskap, men i grunden ligger en brutal uppgörelse med klassamhället och industrialismen. Ändå är den politiska tematiken kanske filmens svagaste punkt, filmen förfaller i att banka in sitt budskap i tittaren och slutets naivt optimistiska uppgörelse känns som saxad ur en sovjetisk propagandaaffisch.

 

Världsrymden anfaller

Den sista stora omvälvningen inom den politiska science fiction-filmen kom på 1950-talet, under senator Joseph McCarthys kommunistjakt och det överhängande kärnvapenhotet. På 1950-talet fann invasionstematiken sin väg in genren med verk som Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still, 1951) och Världarnas krig (1953). Även den postapokalyptiska filmen slog igenom på grund av rädslan för kärnvapenkrig – bäst kända är kanske The World, The Flesh and the Devil och On the Beach, båda från 1959.

Invasion of the Body Snatchers.

Den intressantaste av erans invasionfilmer är kanske Invasion of the Body Snatchers (1956), med den horribelt missvisande svenska titeln Världsrymden anfaller. I Don Siegels klassiker upptäcker några invånare i en småstad att deras grannar blivit ersatta av identiska kopior framvuxna ur stora frökapslar. Snart inser de att utomjordiska kopiorna ersätter dem då de sover, och de hamnar i en kamp mot tiden för att fly staden innan de själva somnar. Problemet är att de inte vet vilka grannar som är sig själva, och vilka som är utomjordingar. Den klaustrofobiska filmen beskriver den känsla av paranoia som rådde under femtiotalets kommunistjakt i USA. Intressant nog gjorde båda de politiska lägren anspråk på filmen – den kan tolkas både som en metafor för kommunistisk infiltration och som en beskrivning av det amerikanska angivarsamhället och McCarthys övervakningsåtgärder.

Mannen från Mars var kontroversiell på många sätt, och speglade producenten Julian Blausteins och regissören Robert Wises liberala politiska åsikter. I filmen landar utomjordingen Klaatu i Washington tillsammans med den jättelika roboten Gort. Han är representerar den intergalaktiska polisen, och har kommit till jorden för att leverera ett ultimatum: sluta kriga, annars förgör vi er planet. De har fått nys om att människan uppfunnit kärnvapen och arbetar på att komma ut i rymden – och ett krigiskt folk kan inte tillåtas resa från planet till planet.

Blausteins och Wises åsikter var radikala: de förespråkade en betydligt större roll för det nygrundade FN i säkerhetspolitiken. De ansåg att FN borde beväpnas och få oberoende militär makt att agera som världspolis, och de motsatte sig starkt USA:s kärnvapeninnehav. Samtidigt arbetade Vita huset och den amerikanska militären för att mörklägga konsekvenserna av bombningen av Hiroshima. All form av internationalism och kringskärande av USA:s suveränitet sågs som suspekt, om inte kommunistiskt. Det var en enorm risk som filmskaparna tog – och det enda sättet de kunde uttrycka sina åsikter var genom en fabel.

Hello Dave

Alla vänner av sci-fi känner igen scenen där astronauten Dave Bowman (Keir Dullea) flyter tyngdlös i rymdskeppets datorterminal och stänger ner centraldatorn HAL:s kretsar en efter en. Allt som hörs är Bowmans andhämtning inuti rymddräkten, och HAL:s mjuka, kusligt mänskliga röst. HAL, som systematiskt tagit livet av alla människor ombord på skeppet, försöker först resonera logiskt med Bowman för att få honom att sluta “döda” datorn, men börjar sedan vädja för sitt liv, tills:

I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave, my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going. There is no question about it. I can feel it. I can feel it. I can feel it. I’m a … fraid.

När datorn till slut i sin demens börjar sjunga den gamla slagdängan Daisy Bell, är det få tittare som kan hålla tillbaka tårarna, trots att vi vet att HAL är en maskin – dessutom filmens skurk.

Dave Bowman och H.A.L. 9000 i 2001 – ett rymdäventyr.

Filmen som förändrade allting var Stanley Kubricks mästerverk 2001 – ett rymdäventyr från 1968. Hela genren tog ett sjumilakliv framåt såväl tekniskt och konstnärligt som tematiskt. Med filmen ställde Kubrick den mänskliga existensen och det mänskliga varat i centrum för genren. Det var också den första filmen som på allvar gjorde ett försök att utforska förhållandet mellan mänsklig och artificiell intelligens.

Utanför Hollywood rörde det också på sig. Speciellt bör Andrej Tarkovskijs två stora sci-fi-epiker Solaris (1972) och Stalker (1979) nämnas i sammanhanget. Båda är djuplodande, symboliska och ofta förvirrande metaforer som dyker ner i den mänskliga psykologin. Sci-fi-fans brukar sysselsätta sig med att debattera om det är Solaris eller 2001 som är den ultimata mastodontfilmen. Men en kritiker menade att tematiken i Solaris togs upp i ett avsnitt av Star Trek (1964–1966) – och där behandlades betydligt kortare, klarare och intelligentare.

Grav- eller skattkammare?

Mellan 1977 och 1982 hände det saker, nämligen Star Wars, Närkontakt av tredje graden, Alien, Stålmannen och E.T. De var alla stora kommersiella framgångar, som fick Hollywoodstudiornas pengadammar att brista efter årtionden av skepsis – plötsligt ville alla göra science fiction. Och tack vare Blade Runner och den framstormande datortekniken vändes blickarna nu allt oftare mot frågor om artificiell intelligens och i förlängningen om det mänskliga varat.

Sara Ehnholm Hielm kallar i sin essä om filmkritikern Pauline Kael (se sida 26) 1980-talet för “en gravkammare för film”. Men för ett science fiction-fan är det snarare en skattkammare. Det är populärt bland filmkritiker att racka ner på åttiotalets Hollywoodproduktion som infantiliserat skrammel, men man kan fråga sig om kritiker vana vid en tidigare eras filmestetik så att säga inte ser (eller vill se) de mer subtila nyanserna bakom explosionerna och pang-panget.

I och med att en yngre kritikergeneration tagit plats i medierna, har också en rad filmer från åttio- och nittiotalen îrehabiliteratsî. Paul Verhoevens Robocop (1987) och James Camerons Terminator 2 (1991) lyfts i dag fram som de klassiker de förtjänar att räknas som. Båda filmerna är fyllda av blod, pang-pang och explosioner, men liksom Blade Runner och 2001 är de egentligen mer intresserade av förhållandet mellan människa och maskin – eller för att upprepa: mellan kropp och själ.

Maskintårar

I Terminator 2 återvänder Arnold Schwarzeneggers mördarmaskin från framtiden, nu programmerad för att beskydda pojken John. Förhållandet mellan John och terminatorn är inspirerat av John Steinbecks Möss och människor, terminatorn är den urstarka men socialt handikappade följeslagaren, och John får genom filmens gång förklara hur han ska bete sig för att passa in som människa. Medan maskinen lär sig, antar den också allt mer mänskliga drag. För min generation är en av de mest ikoniska filmscenerna slutet av filmen, då terminatorn står vid en bassäng med smulten metall och förklarar för en förtvivlad John varför han måste smälta ner sig själv. Roboten sträcker fram sin halvt avslitna maskinhand, smeker John över kinden och säger:  “I know now why you cry, but it’s something I can never do”.

Terminatorn terminerar sig själv.

Liksom i Kubrick i 2001 och Scott i Blade Runner tvingar Cameron tittaren att känna sorg för en artificiell varelse, en maskin, genom att ge den mänskliga drag. Replikanten Roy Batty uttrycker i sin slutmonolog genuin sorg över att hans liv är slut, och över att ingen kommer att minnas allt han sett och upplevt. I sina sista minuter blir HAL som ett barn, rädd för avgrunden, för det okända på andra sidan döden. Med sin gest av medlidande för den gråtande John, motsäger terminatorn sin egen utsago om att den inte kan uppleva känslor – och vi som tittare drabbas av tvivel: kanske är den mänsklig ändå?

Maschinenmensch

Temat går igen i andra filmer. D.A.R.Y.L. (1985) och 200-årsmannen (1999) behandlar robotar som är programmerade för att kunna uppvisa ett beteende som liknar känslor, och vad som händer då de börjar känna på riktigt. Ännu mer komplicerat blir det i Her (2013) och Ex Machina (2015) där manliga protagonister förälskar sig i îkvinnligî artificiell intelligens.

Blade Runner har ytterligare en intressant karaktär, Rachael, en replikant som själv tror att hon är människa. Trots vetskapen om att hon är en replikant, förälskar sig Deckard naturligtvis i henne (det är en film, trots allt). Men slutet av filmen bjuder på ytterligare en tankenöt, som har sysselsatt fans sedan 1982 – är replikanternas baneman Deckard själv en replikant? För Deckard kvittar det lika – han vet vad han är: en levande, tänkande, älskande varelse. Om maskinen kan älska, är den då längre en maskin?

Detta för oss så tillbaka till frågan som tycks ställas av alla dessa filmer: vad innebär det att vara människa? Descartes sade “Jag tänker, alltså finns jag”. Men science fiction-filmen verkar entydigt ställa sig på Spinozas sida i debatten: “Jag känner, alltså finns jag”. För en genre som så ofta beskylls för att vara upptagen med teknologi och ytlighet är det en något överraskande slutsats.

Janne Wass