Kategoriarkiv: Essä

Utopin är både vågor och partiklar

Det är dags att vi lämnar bakom oss dikotomin om kapitalismen och socialismen, och utnyttjar de bästa sidorna med båda systemen för att bygga en ny värld. Det skriver molekylärbiologen Kai Simons, som låter sin komplementära samhällsmodell inspireras av Niels Bohrs filosofi.

Orosmoln skockar sig vid horisonten. Det drar ihop sig till oväder. I tidningar som jag regelbundet läser, som Ny Tid, New York och London Review of Books, samt Die Zeit, skrivs ett frapperande antal briljanta analyser om socialism, kapitalism, samt miljö- och finanspolitik, som visar hur våra samhällen har gått i olag. Men frågan hur vi kan få världen att fungera får inte stort spaltrum. Det saknas nya samhällsmodeller som målsättningar för politiken.

Genom min forskningsverksamhet i Dresden har jag på nära håll konfronterats med DDR-socialismens undergång. 1990-1991 reste jag reste kors och tvärs genom hela Östtyskland för att evaluera DDR-Akademins biologiska och medicinska forskning. Förfallet både i städerna och på landsbygden var häpnadsväckande. Det oaktat var detta land det effektivaste bland Comeconstaterna. Det visar hur bräckligt systemet var och illustrerar de problem som först blev uppenbara när systemet kraschade.

Vår kommissions evaluering visade att forskningen var långt under världsnivå. Forskarna hade länge varit helt isolerade. De hade varken tillgång till litteratur eller apparater och produkter som Västforskarna hade till sitt förfogande.

Ett annat exempel på hur långt på efterkälken DDR hade blivit, var mikroelektroniken. I Dresden presenterades det första 1-megabit-mikrochipet 1989 under festliga former med socialistpartiets generalsekreterare Erich Honecker som hedersgäst. Detta manuellt tillverkade chip kostade 500 mark, medan ett liknande chip var 100 gånger billigare i Väst.

När muren föll var östblocket praktiskt taget i konkurs. Medellivslängden började sjunka i alla Comeconländer redan på 1970-talet. Nedsmutsningen av luft, vatten och åkermark var oroväckande.

Antropocen är här

Dessa erfarenheter visar att ett samhälle inte kan fungera om det inte fortsätter att kontinuerligt satsa på att förbättra existerande teknologier och utveckla nya. Marxismen betonade forskning och utveckling som viktiga produktivkrafter i det socialistiska samhället. Men omsättningen stupade på en forskningspolitik som begränsade frihet och mobilitet.

Det finns naturligtvis exempel på detta problem ocksä i västvärlden. Typisk är antibiotikaresistensen. Läkemedelsindustrin trodde sig ha löst problemet, och insåg för sent att de antibiotika som hade varit effektiva, småningom inte mera bet på bakterier som hade muterat och förändrat sina egenskaper.

Detta visar hur dynamiska interaktionerna mellan natur och mänska är. Det mest graverande problem vi har ställt till med är naturligtvis den globala ekologiska krisen. Vi har inträtt i ett nytt tidevarv, antropocen, där det är människan själv som orsakar problemen. Det är vi som driver utvecklingen av vår planet i fel riktning. Vi måste tänka om och länka in vår livsföring i mera hållbara banor. Det betyder också att vi måste acceptera att vårt samhälle tvingas till ständig innovation.

Omställningen till nya teknologier fordrar en kraftansträngning som realsocialismen inte mäktade med.

Det oaktat hade socialismen kvaliteter som saknas i kapitalismen. Alla hade arbete. Det fanns mat åt alla. Kulturen stöddes. Det betydde trygghet för gemene man och kvinna. De som i dag hänger sig åt DDR-nostalgi är inte helt ute och cyklar. Men de som ville mera frihet och rörlighet hade svårt att komma till rätta i det repressiva realsocialistiska samhället. Den enorma våg av östtyskar som lämnade landet när muren öppnades, åskådliggjorde tudelningen av samhället.

Kapitalismens återvändsgränd

Kapitalismen är socialismens motpol. Enligt marxismens obönhörliga dialektik skulle kapitalismen gå under och socialismen ta över. Men så blev det inte. I stället proklamerade Francis Fukuyama att historien var slut när muren föll. Den liberala kapitalismens segertåg var oundvikligt.

Det var förstås en aning naivt.

I och med Donald Trumps val till president i USA, börjar Amerikas liberala intellektuella nu förstå att landet är hopplöst tudelat. Denna tudelning befrämjas av ett skolsystem som inte mera fungerar. Ojämlikheten har blivit ett allvarligt amerikanskt dilemma.

Kapitalismen karakteriseras ännu idag av samma problem som ledde till Marx och Engels marxistiska dialektik. Den drivs av profitbegär och den ackumulerar mervärde genom att exploatera billig arbetskraft. I de västliga industristaterna har den tämjts av fackföreningarna och socialdemokratin. Perioden efter andra världskriget var förebildlig. Återuppbyggnaden efter all förödelse ledde till ett enormt uppsving. För att täcka behovet av arbetskraft steg lönerna successivt. En tid rådde till och med full sysselsättning. Produktionen av olika konsumtionsartiklar kom i gång och inledde slit-och-släng-ekonomin som vi fortfarande är offer för. Därmed kunde kapitalismens profitbegär länge täckas.

Men på 1970-talet började nyliberalismens segertåg. Lönerna för den arbetande befolkningen skulle sänkas och skatterna för de rika likaså. Denna neoliberala kapitalism har lett till en ojämlikhet världen runt som har förödande verkningar. Idag äger de 8 rikaste personerna i världen lika mycket som den fattigare halva delen av jordens befolkning. Den rikaste 1-procenten har en förmögenhet som motsvarar det som de övriga 99 procent äger. Denna ojämlikhet har enbart negativa verkningar.

Välfärden stryps

Trots att den globala kapitalismen har lett till en ökad ojämlikhet och alarmerande polarisering, har globaliseringen av industriproduktionen också haft positiva sidor. Den har otvivelaktigt medfört ökat välstånd. Idag lever ungefär en miljard mänskor på samma nivå som medelklassen i västvärlden. Antalet fattiga i världen har halverats, och en allt större del av befolkningen är medelklass.

Avigsidan i denna positiva utveckling är givetvis att ökat välstånd betyder ökad konsumtion, vilket oundvikligt tär på naturresurserna.

Minst lika krasst är att kapitalismen har uppfunnit nya asociala sätt att kreera rikedom. Varje dag cirkulerar 5 000 miljarder dollar runt världen i tvivelaktiga transaktioner som de flesta inte förstår ett dyft av.

En annan avigsida av den nyliberala ekonomin är att den strävar till att strypa den offentliga sektorn för att spara skattemedel. ”Small is beautiful” är devisen. Storbritannien med Margaret Thatcher och Tony Blair i spetsen var förespråkare och föregångare. Också Sverige och Finland trodde, och tror ännu, på dessa illusoriska lockrop och fortsätter att minska på socialutgifterna. Om företag tar över välfärdstjänster som vård, skola och omsorg betyder det att verksamheten tvingas att vara lönsam. Det är svårt att kombinera mervärde med mänsklig kvalitet i denna sektor.

Kapitalismens fördelar

Det oaktat har kapitalismen också klara fördelar. Framförallt får kreativitet och innovation mera spelrum. Vad vore USA utan sitt skikt av pionjärer, forskare, uppfinnare och företagare? Kapitalismen vitaliseras av alla de olika initiativ som uppstår i liberala demokratier. Startups och nya företag är drivkrafter som leder till nya teknologier och arbetsplatser. Det är denna innovativa kraft som har gjort den kapitalistiska marknadsekonomin så motståndskraftig att den lyckats hålla sig vid liv trots alla problem.

Men nu är det tid att tänka om. Också de kapitalistiska demokratierna kommer att gå under om vi fortsätter rovdriften av planetens resurser. Därutöver håller ojämlikheten redan på att förändra världen. Trump, Brexit, Wilders, Le Pen, Orban, Kaczynski, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna är symptom på misären.

Lösning från fysiken

Mitt förslag är en samhällsmodell som har element av både socialism och kapitalism. Modellen är inspirerad av Niels Bohrs komplementarism. Bohr löste ett av kvantfysikens viktigaste problem med att införa komplementaritetsprincipen för att förklara hur ljuset eller elektroner kunde uppträda både som vågrörelser och som partiklar. Bohr utvidgade sin fysikaliska teori till en allmängiltig princip. Överallt såg han exempel på komplementaritet, till exempel i fri vilja och kausalitet. Det var inte fråga om ”antingen eller” som hans landsman Søren Kierkegaard blev berömd för utan ”både och”. Det är ingen tillfällighet att yin- och yang-symbolerna finns inristade på Bohrs gravsten. Bohrs medarbetare karakteriserade hans filosofiska tänkande som ”kaotisk klarsyn”, och det ligger något i det.

Nu åberopar jag komplementaritetsprincipen för att ställa upp en samhällsmodell med två sektorer, en mera kapitalistisk – driftssektorn – och en mera socialistisk – folkhemssektorn. Det finns naturligtvis också välprövade exempel på modeller där kapitalism och socialism smälter samman, till exempel i det svenska folkhemmet eller i den tyska sociala marknadsekonomin.  Den modell som jag beskriver bärs upp av två komplementära delar där olika organisationsprinciper är förhärskande, en helt ny lösning.

Folkhemssektorn

Den sociala sektorn bygger på basinkomst. Jag pläderar för en basinkomst inom denna sektor som ligger mellan 600 och 700 euro. Viktigt för modellen är att den sociala sektorn fungerar som stimulans för ett samhälle som söker nya vägar för att bättre sörja för sina medborgares välfärd. Många vill bort från den nyliberala privatiseringsvågen, som har haft en förödande inverkan på de sociala tjänsternas kvalitet. Samhället behöver fler som ägnar sig åt barnavård, åldringsvård, stöd för skolundervisningen, vård av handikappade och sjuka och omsorg av ensamma.

Man kunde också kalla den sociala sektorn för folkhemssektorn.

Trots den nordiska välfärdsmodellens problem var välfärden, jämlikheten och tryggheten i folkhemmet, när det var som bäst, en succéhistoria. Därför är termen ännu idag attraktiv.

Viktigt är att basinkomsten stimulerar till nya aktiviteter som vårt samhälle behöver och kan betala för. Nya småföretag grundas i folkhemssektorn, som prövar ut nya vägar för att göra framförallt omsorgssektorn mera mänskovänlig. Dessa nya småföretag bör få tillräckligt betalt för sina tjänster så basinkomsttagarnas löner kan toppas upp. På grund av att verksamheten i dessa nya företag är subventionerad genom basinkomsten, har de chanser att klara sig.

Men också andra sektorer bör stimuleras:

  • Folkhemssektorn bör motverka fetmaepidemin i Väst genom inskränkningar i livsmedelsindustrin och en satsning på en lokal och småskalig produktion av hälsosamma råvaror.
  • Low-tech-teknologi som är hållbar, hälsosam och miljösnål bör uppmuntras.
  • Nedskräpningen och resursslöseriet måste upphöra, och en cirkulär ekonomi tas till heders. Plastkassar och plastförpackningar bör förbjudas, och återvinning prioriteras.
  • Folkhemssektorn kunde utveckla en ny småskalig ekonomi som producerar produkter för ett hållbart samhälle. Den subventioneras med basinkomsten. När produktionen blir storskalig, flyttas företaget in i kapitalistsektorn. De två sektorerna skulle ha olika lagstiftning.
  • Var människas konstnärliga och kulturella talang bör stimuleras och uppmuntras. Livet i folkhemssektorn kan bli fyllt av innehåll med basinkomsten som stöd.
  •  största allmänhet behöver vårt samhälle bättre och mera framtidsbetonad skol- och högskoleutbildning. Komplementärmodellen kunde inspirera nya läroplaner som stärker förståelsen för betydelsen av innovation, kultur och hållbara lösningar för vårt samhälle.

Kapitalismsektorn

Den kapitalistiska sektorn i komplementärsamhället skulle till att börja med fortsätta att fungera som idag. Den är ansvarig för industrin, utrikeshandeln och för alla internationella fördrag som Finland har etablerat. Finland skulle förbli medlem av EU och euroområdet. En förhöjning av skatterna för dem som har det bättre ställt blir nödvändig för hjälpa till att finansiera folkhemssektorn. Var inkomstgränsen mellan de två sektorerna ska dras, blir en viktig fråga. Det är inte meningen att basinkomsten ska subventionera industrier och företag i den kapitalistiska sektorn. Det är den nya ekonomin i folkhemssektorn som behöver stimuleras.

  • Möjlighet till basinkomst ger arbetstagaren skydd för missbruk. Den som anser sig bli utnyttjad i kapitalismsektorn, kan frivilligt ta avsked utan att hamna i blåsväder. Andra inkomsttagare i kapitalismsektorn kan också besluta sig för att hoppa av och sluta sig till basinkomstagama.
  • Robotiseringen och digitaliseringen av arbetslivet är det ingen idé att kämpa emot. Vi behöver dock ny lagstiftning för att garantera att välfärdssamhället får ta del av de produktionsvinster som uppstår i och med effektiveringen av arbetet, då arbetsplatser försvinner. Ett alternativ är en robotskatt.
  • Samhället måste ständigt förnya sig. Nya innovationer och uppfinningar bör bidra till att energiförbrukningen såväl i hemmet som i lantbruket, industrin och transportsektorn minskar och förnybara energikällor prioriteras. Konsumtionshysterin måste stävjas genom hållbara och miljövänliga produkter.
  • Kapitalismsektorn ska ansvara för att komplementärsamhället kan finansieras. Den måste fungera som drivfjäder och motor för ekonomin. Därför kallar jag också kapitalismsektorn för driftsektorn. Den fortsätter med att producera varor för både hemma- och världsmarknaden men den måste också bli en drivmotor för innovationer som behövs för att bygga upp ett hållbarare samhälle. Både folkhemssektorn och driftsektorn arbetar parallellt på en omställning i denna riktning.
  • Finland och världen behöver nya lösningar för att komma bort från både cheap labour och cheap nature. Det är bara en tidsfråga innan vi når avgrundens brant.

Framåt!

Weiter so är inte längre möjligt. Vi kan inte luta oss tillbaka och fortsätta som om allt vore i ordning. Nu måste vi agera. Mitt komplementärsamhälle är ett lösningsförslag.

Komplementärmodellen bygger på förtroende. Världen är så korrumperad idag att de få länder där etiska normer ännu gäller i politiken, måste gå i spetsen för förändringarna. Norden hör till denna privilegierade del. Detta ”adelskap” förpliktar! Vi behöver nya meningsfulla utmaningar som kan fascinera de unga. Det behövs en våg av entusiasm för att generera stöd för nya lösningar. Tudelningen av samhället är redan ett faktum. Men den fattigare delen behandlas så styvmoderligt att Trump, Brexit, LePen, Sverigedemokrater och andra populister hotar att välta världsordningen. Vi måste handla om vi vill undvika krig och förödelse. Vill vi tillbaka till det tjugonde århundradets katastrofer? Komplementärsamhället kan erbjuda en lösning av en rad orsaker:

Drift- och folkhemssektorerna uppfyller de krav som måste tillfredsställas för att bemästra de problem som vi står inför. De kan generera både innovation och garantera trygghet.

Vi behöver ingen revolution att förverkliga komplementärsamhället. Det medför en radikal förändring men reformen kan realiseras stegvis.

Den nya folkhemssektorn bereder vägen för en hållbarare och sundare livsstil.

Alternativa valutor stabiliserar vårt finanssystem och stimulerar den nya ekonomin i folkhemssektorn.

Basinkomsten som har diskuterats i åratal kommer äntligen till sin rätt.

Drift- och folkhemsmodellen är både internationell och nationell, både europeisk och regional.

Til syvende og sidst, ”ge och ta-principen” binder ihop driftssektorn med folkhemmet. Vi avstår från debatten om för eller emot utan medger att de två samhällsformer som har konkurrerat med varandra i närmare tvåhundra år, båda innehåller positiva element som tyglas för att driva komplementärsamhället.

Hur ska det nya samhället realiseras? Precis som i Frankrike, behöver Finland ett nytt parti. Detta parti kunde redan från början vara företrätt i alla nordiska länder. Alla existerande partier har barlast som borde kastas överbord. Men utmaningen vi står inför är enorm. Den kända brittiska vetenskapsmannen Peter Medawar formulerade det så: The Art of the Soluble. Det gäller att finna lösningar för samhällspolitiken.

Text Kai Simons
Illustration Karstein Volle

Basinkomsten – reviderad

Kritiken mot basinkomsten ska tas på allvar, skriver Jan Otto Andersson, som själv var en av de första förespråkarna för modellen i Finland. En lösning på samhällets resursfördelning ser han som en dualmodell med en garanterad basinkomst och en delaktighetspenning.

Vänsterns idealsamhälle finns beskrivet i olika versioner. I News from Nowhwere (1890) vaknar William Morris upp förflyttad hundra år framåt i tiden. Han befinner sig i ett efterrevolutionärt rödgrönt London, fyllt av människor som är kreativa och aktiva. De trivs med och är stolta över det de arbetar med. Morris formulerade sin framtidsdröm som en kritik av den omåttligt populära skriften Looking Backward: 2000–1887 av den amerikanska journalisten Edward Bellamy.

Bellamys alter ego vaknade upp i en helt annan socialistisk utopi, där ekonomin byggde på storskalighet och högteknologi. Samhället styrdes demokratiskt med hjälp av avancerad samhällsplanering och en nationaliserad egendom. Arbetstiden var kort och varorna levererades på ett internetliknande sätt. Allt betalades med ”kreditkort”. Var som helst kunde man lyssna på predikningar och musik genom ”kabeltelefoni”.  För Morris var Bellamys utopi alltför centralstyrd och beroende av storindustriell organisering.

Det har rått en ständig spänning inom vänstern mellan dessa två visioner. Norden År 2030 som sammanställdes av Henrik Wahlforss och Leif O. Pehrson (1982) påminner i sitt upplägg om Morris roman, men var gjord i form av intervjuer och fotografier från ett efterrevolutionärt rödgrönt och förenat Norden. Publikationen var ett av svaren på den kris för det fordistiska masskonsumtionssamhälle som började bli allt tydligare. Men utan denna massproduktion hade varken det sovjetiska eller socialdemokratiska samhällsbygget varit tänkbara.

Med hjälp av Marx och Gorz försökte jag behandla denna spänning i boken Vänsterframtid, som gavs ut av Folkets bildningsförbund 1988. Ett kapitel ägnades Marx framtidsvision i dagens Norden. Min konklusion var att förutsättningarna för en ganska direkt övergång till genuin kommunism i Marx mening redan fanns i de nordiska länderna. Det gällde att kombinera en dualekonomi bestående av en ”nödvändig sektor” och en ”fri sektor”. Ett viktigt medel var en medborgarinkomst.

Vänsterns svar på den fordistiska kapitalismens kris blev emellertid alltför lamt. Hegemonin flyttades över på en nyliberal globaliseringsideologi, som nästan helt undanträngde traditionella vänsteridéer.

Hur mildra osäkerheten?

”Det enda säkra är att allting är osäkert”. Denna välkända, lite motsägelsefulla, sentens passar väl in på dagens ekonomi och arbetsliv. Åtminstone upplever en växande del av medelklassen det så. I boken Keskiluokan nosu, lasku ja pelot (Medelklassens uppgång, nedgång och rädslor) beskriver socialhistorikern Juha Siltala hur den individfokuserade konkurrensen lett till en allt större oro för att ramla ner i den nya underklassen: prekariatet. Men vi kan försöka följa den amerikanske matematikern John Allen Paulos visdomsord: ”Ovissheten är det enda vi kan vara säkra på, och att veta hur man lever med ovisshet är det enda säkra.”

Till allra först måste vi vara på det klara med att polariseringen är en följd av den djupa ekonomiska integrationen i samband med den snabba utvecklingen av nya teknologier. Det är fel att tro att vi inte kan göra något åt de här megatrenderna. Vi kan påverka både globaliseringens och den teknologiska utvecklingens karaktär, men för det krävs det medvetna politiska val. Om vi bara låter utvecklingen ha sin gång kommer de demokratiska institutionerna att bli allt svagare och populistiska, ofta protofascistiska, rörelser att förstärkas ytterligare.

Det är det okontrollerade kapitalflödet som utgör det viktigaste hotet. Det undergräver solidariteten, skattemoralen och demokratin. De klassiska teorier som visade på frihandelns positiva möjligheter antog att kapitalet var bundet till nationerna eller att staterna kunde kontrollera in- och utflödet av kapital. Vi måste våga införa skatter på kapitaltransaktioner, ändra sättet på vilket transnationella företag beskattas och använda diskriminerande tullar mot stater som inte tillåter fria fackföreningar eller som i konkurrenssyfte inte samarbetar mot miljöförstöringen. Likasinnade länder måste samarbeta för att åstadkomma en så global förmögenhetsbeskattning som möjligt.

Mättad doktorsmarknad

Genom lagstiftning, beskattning, forskning och omläggning av infrastrukturen kan innovationerna riktas så att de stärker det gemensamma sociala och ekologiska kapitalet. Företagsekonomisk effektivitet och BNP-tillväxt får inte längre vara de avgörande ledstjärnorna.

En sak som alla verkar att vara överens om är att alla borde få en bra utbildning. Det bästa som hänt under det självständiga Finlands hundra år har gällt utbildningen. Införandet av den allmänna läroplikten 1921. Genomförandet av grundskolan under 1970-talet. Den kostnadsfria utbildningen ända upp till universitetsnivån. Tack vare de här satsningarna har det skett en social utjämning som är av historiska mått. Vi ska givetvis fortsätta med den här politiken, men risken att den inte längre leder till en större social rörlighet har ökat. När mängden årligen utexaminerade doktorer är högre än antalet som blev studenter för hundra år sedan har vi nått ett läge då inte ens en hög examen kan garantera en varaktig anställning eller en trygg ekonomi. Vi konkurrerar med varandra på ett allt kostsammare sätt under en allt längre tid.

Vi är också rätt överens om att alla som vill bör ges möjligheten till någon form av arbetsinsats – om inte på annat sätt så med samhällets hjälp. Det vi inte kan enas om är hur mycket en sådan garanti får kosta. Ska alla faktiskt få en lön som är tillräcklig att leva på? Är det förnuftigt att sätta folk i arbeten som de inte är lämpade för eller som de själva inte uppskattar? Ett förslag som framförts är att göra det möjligt att ersätta arbetslöshetsstödet med en ”delaktighetsinkomst”; du får behålla stödet bara du gör något som samhället uppfattar som nyttigt. Idén kombinerar en ekonomisk minimitrygghet med de enskildas behov av aktivitet och uppskattning. Kritikerna ängslar sig emellertid för att förslaget kommer att leda till mera övervakning och mera press på de arbetslösa.

Delaktighetspeng

”Den andra maskinåldern” tvingar allt flera att bli ett slags företagare – till exempel frilansare – i stället för anställda med en regelbunden lön och reglerade arbetsförhållanden. Den som saknar ett grundkapital och en tillräcklig självtillit har svårt att utsätta sig för de risker entreprenörskapet innebär. De sociala försäkringssystemen är inte anpassade för att möta riskerna som egenföretagare. En företagare kan inte få utkomststöd eller arbetslöshetspeng förrän hen lagt ner sitt företag och realiserat sin förmögenhet. Det är uppenbart att det behövs en social trygghetsreform som också passar entreprenörerna. Problemet är svårlöst eftersom rollerna som anställd och företagare i praktiken blivit allt mer överlappande; den anställda bär allt oftare en del av företagsriskerna medan frilansarna också kan vara visstidsanställda. I den här situationen borde det antingen ske en kraftig utjämning av förmögenheterna, så att alla kan räkna med en pålitlig kapitalavkastning, eller fås till stånd en basinkomst.

Det nyligen startade experimentet med en ovillkorlig basinkomst – även om det är alltför begränsat och inte anpassat för att kunna gälla hela samhället – är därför en välkommen gåva till hundraåringen. Allt oftare, i både rika och fattiga länder, bland forskare, politiker, finanstoppar och allmänheten, har det vuxit fram en känsla av att en basinkomst kunde vara ett svar på de nya utmaningarna. Alla borde ha rätt till en andel av den enorma avkastning som naturen, förfäderna, vetenskapen och den nya briljanta teknologin gett oss. Vi ska visserligen använda en betydande del av denna avkastning för investeringar för framtiden – för utbildning, infrastruktur, miljösatsningar och andra samhällsfunktioner – men en ungefär lika stor del borde ges medborgarna i form av en social dividend eller basinkomst, så att de kan planera sina liv på längre sikt: studera, lönearbeta, bedriva företagsverksamhet, förkovra sig i någon specialitet eller arbeta i hemmet eller för en förening.

För dyrt?

Den viktigaste kritiken mot en ovillkorlig basinkomst är att den blir för dyr om den ska ge en tillräcklig ekonomisk trygghet. Politisk realism talar därför för att den borde vara ganska låg – lägre än grundpensionen. En annan form av kritik gäller risken för att de arbetslösa lämnas utanför, att de inte uppmuntras att delta i arbetslivet och samhällslivet. Rädslan för detta är ofta överdriven, men bör ändå tas på allvar. En möjlighet är att komplettera basinkomsten med en delaktighetsinkomst. Det skulle kombinera ekonomisk minimitrygghet med självvalda aktiviteter som samhället ger värde och respekt. I SDP:s ungdomsorganisation Demarinuorets ”yleisturva”-modell finns en ”takuutulo” (garanterad inkomst) i form av en negativ inkomstskatt och en ”aktiivitulo” (aktiv inkomst) i form av en delaktighetsinkomst. Den kan därför, tillsammans med andra konkreta basinkomstförslag, bli en bra utgångspunkt för fortsatta diskussioner och försök. Finland kan bli först med att få till stånd en århundradets reform av samma dignitet som den allmänna rösträtten och grundskolan.

Jan Otto Andersson

Framtidens gemensamma sysslor

1. I vårt samhälle handlar nästan allt om jobb, också för dem som står utanför arbetsmarknaden. Ett jobb måste var och en ha för att kunna försörja sig. Jobben drar in skatter och är sätt att genom löner fördela välstånd, även om det så att säga ofta sker i form av smulor. På sidan om jobben finns det frivilligarbete och föreningar av olika slag. Dessa sägs ofta vara en levande dimension av ett medborgarsamhälle (om de inte, mera cyniskt, sägs bygga upp vårt ”sociala kapital”). Men ändå är dessa aktiviteter sådana som förläggs till vår fritid – i den mån vi orkar, väljer och har möjlighet att ägna oss åt att till exempel engagera oss i Röda korset, Amnesty eller den lokala ungdomsföreningen eller frivilliga brandkåren.

Tänk dig ett samhälle – jag menar inte nödvändigtvis en stat – där en klyvning mellan jobb som självklar huvudsyssla och sedan frivilligarbete som fritidssyssla för dem som orkar inte skulle finnas. Tänk om det vore så att vi skulle dela på vissa grundläggande sysslor, så att dessa blev våra gemensamma angelägenheter, vårt gemensamma ansvar att organisera och utföra. Det kan handla om sophantering, vissa former av vård och omsorg, vissa former av matlagning, städning, jordbruk, transporter och annat.

Nu försöker jag uppenbarligen föreställa mig ett samhälle bortom kapitalismen – bortom ett samhälle som bygger på att pengar blir mera pengar och att varje människa är beroende av att sälja sin arbetskraft. Det är nämligen i kapitalismen uppdelningen mellan arbete och fritid uppstått (en sådan uppdelning fanns inte på medeltiden). Följande behöver sägas om och om igen: även om kapitalismen på många sätt varit ett effektivt sätt att utveckla teknik och samordna resurser, är dess begrepp om arbete inriktat på ekonomisk tillväxt, snarare än arbete som de sysslor som vi ser som avgörande att få gjorda på grund av de bedömningar vi gör av vilka behov som finns i ett samhälle.

Det är ju inte så att det saknas exempel på sätt att organisera sysslor genom att alla deltar med beaktande av folks enskilda läggning och kunskaper. Särskilt på mindre orter är detta ett vardagligt fenomen, som kan röra allt från att ordna fester till att jaga älg. I Finland är talko ett ord som förknippas just med ett sunt medborgarsamhälle där alla får plats och får ta ansvar. Kanske det är dags att knycka idealet från den retorik som det klämts in i på sistone, nämligen Juha Sipiläs uppmaning till oss alla att duktigt delta i ”spar-talkot”. Detta spartalko utgår inte från solidaritet, utan här slätar man över det att många, särskilt de (ofta kvinnor) som jobbar inom offentliga sektorn drabbas hårt av sparpolitiken. Sipiläs spartalko förutsätter en tanke om att var och en ska gno på med sitt och vara nöjd med sin lott. Kan vi inte istället tänka oss ett samhälle där grundläggande sysslor (”arbete”) är solidariskt fördelade – istället för att, som nu, vi har ett samhälle där allt fler verkar få nöja sig med att vara överflödiga, eller agera ständigt pressad reservarmé för arbetsmarknaden?

Det som vi inte på något sätt slipper undan är faktumet (de allra flesta går med på att det är ett faktum) att alla inte kan sysselsättas genom lönearbete. Det finns visserligen en förbiilande diskussion om vad samhället ska göra med människor som slås ut av dagens arbetsmarknad, de där människorna som ofta ses som ett hot och en börda. Jag skulle säga att vi har gett upp något viktigt om vi verkligen slår oss till ro med att huvudproblemet idag är att konstruera någon form av sysselsättning åt denna del av befolkningen. Risken med att slå sig till ro med den problemformuleringen blir tydlig i följderna av den förda sysselsättningspolitiken, där människor förvandlas till gratis arbetskraft åt företag som tackar och tar emot.

2. Arbetskritikern Roland Paulsen skrev för inte så länge sedan (1 april 2017, red anm.) en mycket intressant essä i Dagens Nyheter på temat utopier i apokalypsens skugga. Poängen jag fastnade för handlade om vad vi som bäst gör när vi föreställer oss ett bättre samhälle. Det är inte att gestalta ett samhälle där allting går som smort. En utopi anklagas ofta – jag tänker på anklagelsen om utopier som totalitära, för att koppla till en klassisk text av Isaiah Berlin – för att vara uttryck för en övergripande idé om hur samhället bör vara, en idé om perfektion, där människor med våld ska klämmas in i visionen. Paulsen menar att en utopi också kan rymma reflektion kring de problem som uppstår när samhället ser ut på ett visst sätt – exempelvis vilka oförutsedda konsekvenser en samhällsförändring får.

Om vi vill fundera vidare på vad det skulle innebära att dela på vissa grundläggande sysslor är det självklart så att vi också tänker på vårt eget samhälle. De flesta vänstersinnade undrar säkert nu över hur detta hänger ihop med racet att lägga ned välfärdsstaten, som ofta leder till att frivilliga, och familjen, bär upp ett flertal fundamentala samhällsbitar. Att dela på sysslor kan framstå som ett hån mot de kvinnor som redan nu axlar ett stort ansvar i frivilligorganisationer och i familjer, vid sidan av sina egna jobb. Högern å sin sida romantiserar frivilligarbete och osynliggör vem som axlar bördan när tjänster som alla fått ta del av genom välfärdsstaten avvecklas. Och att människor dessutom på grund av högerns åtstramningspolitik blir så trängda i sina (arbets-)liv att det blir svårt att ägna sig just åt förenings- eller frivilligarbete.

En annan viktig fråga är, just i anslutning till en krackelerande välfärdsstat: ska vi sätta vårt hopp till det som nu framstår som ett hot – sätt att överleva, när den formella ekonomin inte erbjuder jobb åt alla, eller när livsviktiga serviceformer ändå inte finansieras den vägen. Den informella ekonomin är betydelsefull på många håll i världen (till exempel i form av småskalig handel, jordbruk och hembiträden utan kontrakt). I många länder och i många slumområden i stora städer står ett befolkningsskikt utanför den kapitalistiska produktionen av rikedom, men också utanför facklig anslutning och lagstiftning som erbjuder rättigheter. Deras liv präglas av att de inte har någon anställning, samtidigt som det saknas förutsättningar för en stabil självhushållning. Det finns ingenting att romantisera i en arbetsfördelning som sker utanför den kapitalistiska ekonomin som en följd av kris och ojämlik fördelning av resurser. En verksamhet som inte är en del av en kapitalistisk ekonomi är inget ideal i sig.

Trots risken att legitimera nedskärningar skulle jag påstå att välfärdsstaten är en historiskt avgränsad period. Det måste gå att föreställa sig samhällen bortom den klassiska välfärdsstaten (som var ”klassisk” endast i några tiotals år). Att göra det innebär dock inte att ge upp kampen om till exempel arbetslöshetsunderstöd, dag- och åldringsvård, och barn- och bostadsbidrag.

3. Om det vore så att en del grundläggande sysslor roterar mellan människor i ett samfund, utan att detta var en fritidssysselsättning som bara en del kan ägna sig åt, skulle detta betyda en stor förändring för hur vi kommer i kontakt med våra närmiljöer och med varandra. I liten skala kan vi se det i husbolag eller stadsdelar där invånarna engagerar sig för den gemensamma miljön, vare sig det gäller att plocka skräp, stadsplanering, eller en gatufest. Eller varför inte: vi kan se det i hur pappor småningom blivit mera delaktiga i familjens sysslor.

Om det i ett samfund skulle finnas någon typ av ”samhällstjänst” skulle detta också innebära att vi lär oss pröva på nya sysslor som vi inte tidigare varit bekanta med, och därigenom skulle vi komma i kontakt med en brokig skara människor. Det lär oss också att känna omsorg för vår omgivning, att den angår oss på ett annat sätt än när vi köper in saker som varor och tjänster. Sophantering, odling, lagring av varor, att släcka en brand eller att assistera en rörelsehindrad människa är förmågor som kan sägas fördjupa vår kännedom om vår egen vardag. Att sysslor roterar kunde innebära att vi blir mera medvetna om de praktiska förutsättningarna för vår dagliga tillvaro.

När vi inte vet eller bryr oss om den insats en uppgift kräver, eller vilken kunskap eller skicklighet som förutsätts, är det lätt att klaga på att de som borde fixa saker är klantiga och inte gör sitt jobb, eller att vissa jobb är skitjobb som människor som får ekonomisk kompensation (eller kommer in på arbetsmarknaden) bör vara nöjda med att utföra. Därför tror jag inte att ett framtida samhälle som delar på vissa grundläggande sysslor skulle ringakta yrkeskunskap. Det finns sysslor som kräver många års utbildning och yrkeskännande som växer fram under lång tid på en arbetsplats. Men att säga att det finns krävande sysslor, och att det också finns sådant som i ett post-kapitalistiskt samhälle kunde rotera, betyder inte att de, som nu jobbar med de enklare sysslorna, betraktas som utbytbara och utan yrkeskunskap. Utbytbarheten och ”de-skilling” är istället grasserande problem vi måste hantera här och nu, och försöka skapa grunden för ett samhälle där människor inte behandlas som utbytbar arbetskraft.

Jag tänker mig inte att uppgifter skulle cirkulera genom att människor skulle tvingas göra sådant som de saknar fallenhet att göra. Ett system med att dela på sysslor skulle kräva en demokratisk ram. Det är inget som ingenjörsmässigt kan designas utifrån, eller skötas genom någon form av centraliserad planering i Sovjetstil. Medborgarnas egna initiativ skulle vara avgörande. Att fundera på ”modeller” handlar mest om att reflektera kring de omständigheter som gör att människor kan, vågar och får ta initiativ och komma med idéer om vad som behövs och hur saker ska göras. Den demokratiska ramen för att fördela sysslor är något som helt och hållet fattas i dagens samhälle, där det formellt är så att vi väljer våra jobb (jobben går inte i arv och i Norden är slaveri åtminstone formellt förbjudet), men där många i praktiken ändå utför jobb eller börjar en utbildning helt enkelt eftersom det är vissa saker som efterfrågas på marknaden. Vårt samhälle är just ett sådant där ett fåtal får njuta ynnesten av ”ett kreativt jobb”, en yrkeskunskap som respekteras och som ges praktiskt utrymme på arbetsplatsen. Vårt samhälle är dessutom fortfarande skiktat så att olika yrken starkt förknippas med män eller kvinnor.

Att sysslor roterar i ett mindre samfund kan, för att återknyta till Paulsen, vara utmanande på ett antal sätt. Osämja kan uppstå kring hur uppgifter fördelas rättvist, det finns kanske uppgifter ingen vill göra som måste kompenseras extra just därför, vissa uppgifter börjar kanske kodas som ”kvinnliga” och ”manliga”, det kan uppstå oenigheter kring vad som ska göras, hur och vem som har auktoritet att ta beslut. Dessa är utan tvekan frågor som finns också i vårt samhälle, men som inte verkar bekymra oss nämnvärt eftersom vi mer eller mindre slutat betrakta arbete som en del av demokratin.

4. Visst finns det en spänning mellan att betona gemenskaper utanför kapitalismen och att betona fasthållandet vid välfärdsstaten. Den får vi leva med genom att ibland vara pragmatiska och strategiska. Det hindrar oss inte från att nosa efter alternativ och söka efter redan befintliga praktiker som kan utvecklas. Under hela 2000-talet har teoretiserandet och aktivism som inriktar sig på allmänningar – en tillgång som förvaltas gemensamt – växt fram. Exempel på allmänningar kan vara en brunn, betesmark, ett bibliotek, en open source-kod eller varför inte en ockuperad plats.

Men allmänningar måste inte ses som enbart en resurs man har ”tillgång” till (för att koppla till ett resonemang av historikern Rasmus Fleischer). De kan vara ett sätt att skapa en gemenskap, där formen av sociala relationer blir avgörande – själva praktiken av att dela och göra något gemensamt. Det här har styrt uppmärksamheten mot sätt att arbeta tillsammans för att ta vara på resurser, istället för att verka enligt kapitalismens konstruerade knapphet och konkurrens där både sysslor och resurser aktivt dras bort från det gemensamma och görs knappa för att vara vinstbringande. Är det inte just det här som gör att vi behöver styra om hur vi hanterar gemensamma sysslor, just så att behov verkligen ska tillgodoses, inte bara för dem som kan betala för sig, utan allas våra gemensamma?  

Mari Lindman

Kräv mera, erbjud mera

Tankar för en bättre vänsterframtid

Vänsterns övergripande ideologiska mål borde vara att ersätta vertikala samhällsskillnader med horisontella. Man borde ta människors behov av individualism på allvar, genom att erbjuda en gränslös ekonomi av skillnader, upplevelser och immateriella varor som ersättning för att våra nuvarande kapitalistiska dagdrömmar måste skrotas, skriver Otso Harju.

Det var väl kring riksdagsvalet 2011 som jag för första gången tänkte att imagekonsult för Vänsterförbundet kunde vara ett drömyrke. Samlingspartiet hade satsat stort på en kampanj som sålde frihet och framgång, vilket fick mig att tänka på hur viktigt det var att på riktigt ha något att sälja. Högern ville vara ung och vacker; ”rösta på oss så blir du automatiskt en bra människa”, sa de. Idealsubjektet såg ut som Jens Lapidus. Det var en snuskig framtid, men betoningen på frihet var lockande.

För i jämförelse med detta erbjöd inte vänstern mig något egentligen, förutom kanske ett slags rättfärdig indignation. Definitivt inte den typ av gränslösa möjligheter till självskapande som konsumtionskapitalismen talade om. Jag hade väl alltid varit mer eller ännu mer vänster, så mig behövde man inte övertyga, men det var svårt att säga hur den lysande framtida vänsterindividen skulle se ut. Man tycktes liksom vara säker på att inget mera strålande än att lönenivåerna inte skulle sänkas kunde hända; ”det är politisk realism”. I den världen, vad var det som fick människor att känna sig levande, att överlag vilja leva? Jag kan inte komma ihåg vem jag röstade på, men det var någon med betydligt sämre hårväxt än Jens.

Vänsterns good life

Ja, ja, det var extremt självgott att tänka sig att det är lätt att ändra på saker, eller överlag att tänka mig veta vad som var coolt. Glömde bort hela tanken om stora visioner. Nuförtiden är jag betydligt mindre säker på att just jag borde få ha något att säga, och betydligt lyckligare för det, men Ny Tids temanummer om utopier påminde mig om den bakomliggande tanken: var var vänsterns sexiga framtidsvision? Var var individen, det stora äventyret, fräckheten, glädjen? Under åren har väl mitt förhållande till partipolitik också förändrats, men någonstans tror jag ännu på att även den kunde spela en mycket bättre roll om man började på nytt.

För hur är det möjligt att högern vinner trots att vänstern har rätt? Den ekonomiska och kulturella politik som högern står för kan aldrig erbjuda den vackra och glada framtid man påstår sig komma med, förutom kanske för några utvalda. Världens misär ökar, den minskar inte. Det ”liberala” samhället kommer dessutom aldrig att tillåta verklig individuell frihet, eftersom en sådan vore ett hot mot samhällets grunder. Vänstern å andra sidan kunde stå för en ekonomiskt, ekologiskt, feministiskt och kulturellt hållbar framtid. Man kunde stå för frihet, men man lyckas inte göra det. Varför?

Egentligen är det rätt självklart: för att man ber människor att ge upp de enda sätten att vara lyckliga som de känner till, utan att erbjuda något annat i gengäld. Man misslyckas för att man inte tar på allvar att det idag är samma maktstrukturer som förstör världen som får människor att vilja leva. Man säger ”sluta vara rik”, ”sluta konsumera dig till en identitet”, ”sluta känna dig speciell” genom att (öppet eller i smyg) gynnas av sexism och rasism, ”sluta tänka att din familj är viktigare än alla andra människors familjer”, i allmänhet ”sluta drömma om allt det du lärt dig att drömma om från dagen du fötts”.

Det finns ingen seriös, praktisk vision av vänsterns good life. Att ha roligt, att vara nyskapande, att vara snygg; kapitalismen har monopoliserat dem alla. Tänk dig en perfekt dag, tänk dig sedan hur mycket av denna dags innehåll som blir problematisk när du är vänster: Din södernresa representerar postkolonialt förtryck, flyget du tog förorenar, servitören som hjälper dig med brunchen kommer aldrig att kunna äta den själv, ditt favoritvin är filtrerat med djurrester, kläderna du bär är sydda av barn, sexet du har med din partner är hopplöst normativt, dörrvakten till klubben du dansar på är rasist och musiken representerar våldtäktskultur. Det blir inte väldigt mycket kvar.

En rolig vänster

Nu menar jag ju absolut inte att vänstern borde gå med i högerns tankar om vad som är vackert eller värt att drömma om, eller på något annat sätt blunda för ovan nämnda fasor, utan precis det motsatta: definiera välstånd och glädje på nytt och på ett oändligt mera mångsidigt sätt, satsa stort på att marknadsföra ett liv som är roligt, coolt, värt att leva, och extremt vänster. Sluta tro att ”individualism” i sig är suspekt – det är inte konceptet utan dagens drömmar det är fel på, men så länge vi inte erbjuds alternativ kommer vi att fortsätta drömma dem. Vänster ska ju egentligen stå för allt som är nyskapande inom arbete, förhållanden, konst, forskning, etc., men tydligen är vår självsäkerhet usel. Att stå för allt det som är rätt representeras främst som ett stoisk lidande, inte som det bästa någonsin, vilket det borde vara. Man vågar inte skamlöst kräva en tillräckligt radikal förändring och ännu mindre vågar man erbjuda något nytt i gengäld. Vad vi behöver är en känsla av iver, av att vi kommer att triumfera och att det kommer att vara roligt som fan – men just nu finns inte en enda vänsterpolitiker vars liv jag skulle avundas. (Observera att jag här talar om partipolitik; många andra vänstergrupper i världen [som antirasister och queerfeminister] har satsat hårt på att kräva rätten att ha roligt, kräva makten att själva definiera spelreglerna i stället för att alltid spela förloraren i högerns spel.)

Snobberi är bra

För att kunna drömma bättre måste vi skilja på vertikala (hierarkiska) och horisontella olikheter människor emellan. Vertikala skillnader handlar om en tävling om begränsade resurser, horisontella om en potentiellt obegränsad ekonomi baserad på upplevelser och de materiella saker vi i praktiken gjort obegränsade. Just nu baserar sig alla former av status i våra samhällen på att på ett eller annat sätt förtrycka någon annan – var rik, var man, var vit, var hetero, var högutbildad, var framgångsrik, var känd, etc. Alla dessa kan enbart existera som ”högstatus” genom att trampa på allt det de inte är. Helheten av våra kulturella drömmar handlar om att stiga i de vertikala hierarkierna, om att få vara den som förtrycker i stället för den som är förtryckt. Sätten som vi tänker på oss själva som ”unika” individer är just nu kodade i hierarkiska termer; detta gäller även potentiellt horisontella mål som sexualitet.

Om vi ser skillnaden mellan vertikalt och horisontellt, inser vi att det inte är något i sig dåligt med olikheter, strävan efter coolhet eller ens vissa former av avund. I en obegränsad ekonomi kan och bör indelningen i subkulturer, preferenser och distinktion gå hur långt som helst, utan att grupperna därför skulle på allvar förtrycka varandra. Skillnader är intressanta, roliga, spännande, sexiga – allt det som ger våra liv mening. Vänstern måste fira tanken på att människor vill vara annorlunda än de andra, vill ha sina innegrupper och kunna driva med dem som har dålig musiksmak eller tycker om prickiga klänningar. Snobberi är enbart dåligt om det är en representation av större samhälleliga ojämlikheter; klassförakt, sexism och rasism är problemen – inte att människor gillar att vara speciella.

För att sedan komma vidare måste våra antikapitalistiska drömmar också aktivt utvidgas. Som sagt, dagens bristande horisontella ekonomi är inte en ”neutral” produkt av människors kollektivt begränsade kreativitet, utan ett uttryck för samhälleligt dominanta gruppers antagna sanningar. Många saker som vi idag anser vara begränsade skulle inte alls behöva vara det. Ett avskaffande av intellektuella äganderätter och ett förespråkande av anti-auktoritär (det vill säga även anti-vänsterpartistisk) undervisning på alla nivåer skulle hjälpa människor omformulera sina drömmar på de sätt de själva vill. Målet borde vara en mosaik eller ett lapptäcke av grupper och drömmar, inte påtvingad enhetlighet.

Bättre individualism

I praktiken är saker som ditt heteronormativa förhållande en uppenbar startpunkt för en bättre individualism. Den positiva inverkan som avskaffandet av dagens hierarkier kunde ha på vänskaper, romantik, sexualitet och familjestrukturer är några av de mest uppenbara förbättringarna som vänstern kunde erbjuda. Idag är vi ett samhälle av dåliga förhållanden och antingen-eller-tänkande; sätten som vi ser på partners och vänner speglar kapitalistiska tävlings- och ägandefantasier. Förstås kan det vara coolt att vara medvetet monogam eller tvåsam förälder, men det är löjligt att till exempel feministisk polyamori och andra former av kritisk romantisk och (a)sexuell mångfald fortfarande inte finns på vänsterns partiprogram, då vänskap, kärlek och sex antagligen är de potentiellt mest överflödande resurserna på jorden. Postpatriarkala identiteter borde föras fram som en central del av vänsterns frihetssträvan, inte som något Seta ibland påminner oss om.

Förstås kan horisontella skillnader enbart fungera i kombination med att de vertikala görs samhälleligt oacceptabla. Totalt horisontella grupperingar är idag en fantasi och kampen för dem kommer aldrig att ta slut. För att kunna leva ut nya sätt att bli oss själva måste vi kräva betydligt mera när det kommer till den nuvarande ojämlikheten. Det alltid undflyende målet borde vara nolltolerans för strukturella hierarkier, inget mindre. Punkt. Det här är inget någon borde behöva upprepa. Feelgood-mångfald och pseudomultikulturalism – horisontella skillnader limmade på ett djupt ojämlikt samhälle – är till större skada än nytta.

Som individer kan vi knappast aldrig nå just det vår moral skulle diktera (se min andra kolumn i detta nummer), och misslyckanden är en naturlig del av varje process, men som rörelser måste vi kunna drömma större.

Otso Harju

Strange meat

Det mest oroande hos människoätare som Jeffrey Dahmer och Ed Gein är kanske att de upphäver själva den gränsdragning mellan människa och djur som ligger till grund för den human-kapitalistiska moralen, konstaterar Erik van Ooijen i en utforskning av kannibalism i populärkulturen, filosofin och närhistorien.

Cormac McCarthys postapokalyptiska roman The Road (2006) förekommer en scen så gräslig att ingen läsare kan glömma den. Desperata drar huvudpersonerna, mannen och pojken, runt i det döda landskapet, i jakt på bortglömda konserver, och på ständig vakt för de andra människospillror som lika förtvivlat söker överleva i konsumtionssamhällets ruiner. Ett lockande matos leder dem till en övergiven lägerplats, men när de väl inser vad väldoften stammar ur ersätts dock aptiten av skräck: på ett spett över öppen eld hänger de förkolnade resterna av ett grillat spädbarn. I en ekologiskt söndertrasad värld där ingenting längre växer är människan, liksom Kronos, förpassad till valet att äta sten eller sin egen avkomma.

I romanen blir kannibalismen det yttersta tecknet på civilisationens sönderfall. Likt ett besvärjande mantra upprepar de två huvudpersonerna att de fortfarande hör till ”de goda” eftersom de åtminstone inte äter sina medmänniskor. Tröst finner de istället i det andaktsfulla avnjutandet av en mirakulöst upphittad burk Coca Cola. Den civilisation som gått under är ju inte vilken som helst utan den västerländska senkapitalismen. I de bådas nöd och utsatthet måste denna svunna värld av varuöverflöd te sig som ett paradis.

Genom sin antropofagiska vägran lierar sig alltså de två med det system som idag håller på att realisera den dystra fiktionen. Att vägra äta människor är, lite paradoxalt, ett uttryck för konsumtionssamhällets moral. Marx antydde ju hur kannibalismen var kapitalismens anatema: den moderna exploateringen förtär inte arbetaren utan suger ut honom, vampyriskt. Att välja colaburken framför det rostade spädbarnet är att välja det förtäckta och globala utsugeriet framför det blottade och lokala förtärandet.

Som litterärt motiv tycks kannibalismen stå i avslöjande relation till den kapitalistiska ideologin. Det paradis vi lever i är ju ett samhälle där det inte bara är möjligt utan påkallat att köpa kroppar för all slags konsumtion utom den rent bokstavliga: för sex och arbete, surrogatskap och adoption, eller för organtransplantationer. Bjuds en kropp inte ut på den vita marknaden finns den säkert på den svarta, och dessa är i kapitalismen omöjliga att skilja åt. Med ett undantag, alltså: ingenstans säljs mänskliga kroppar för bokstavlig förtäring. Det är som att slukandet av människan gör hennes genomgående förtingligande alltför påtagligt. Liksom mannen och pojken i romanen kan kapitalisten övertyga sig om sin egen godhet därför att man åtminstone inte förtär sina medmänniskor. Genom att tro sig stå fri från barbariet framhärdar man i en idylliserande föreställning om konsumtionssamhället som befriat från egentlig konsumtion.

Att vägra äta människor är därför i sig något av en våldshandling. Här förenar sig kapitalismen i själva verket med den humanism som ofta tror sig korrigera dess värsta avarter. Denna vägran stammar ju ur det kategoriska förnekandet att människan är djur och därmed kött. Kapitalismen och humanismen ansluter sig i hyllandet av abstraktionen, av värdet som förandligat och frikopplat från materiella villkor. Att äta kött utan att äta människor är att förneka den materiella kontinuitet – de bokstavliga blodsband – som binder mänskliga och icke-mänskliga djur samman; ty om kroppen öppnas och blodet spiller ut blir det alltför uppenbart att ingenting egentligen skiljer oss från dem. Vi är alla kött och vi kan alla ätas.

Men istället för att stycka oss själva styckar vi upp världen i klart åtskilda kategorier.

I den avförtrollade moderniteten framstår kannibalismen som vårt kanske sista tabu; den utgör humanismens sista bastion. Socialantropologen Edmund Leach hör, tillsammans med föregångaren Claude Lévi-Strauss, till dem som utförligast analyserat detta tabu.

För att skilja människorna från djuren lyfter Leach fram den mänskliga ”kulturen” som han definierar som de sätt på vilka människogrupper delar upp ett grundläggande ”djuriskt” erfarande av världen. Med kulturella språksystem styckar människorna upp sin omgivning i språkliga kategorier som skapar ”artificiella inre världar”, som de misstar för något objektivt och utvändigt. Om barnet fortfarande ser materialiteten som ett flödande kontinuum utan tydliga avgränsningar kommer det så småningom, genom att tränas i språket, att ”lägga ett slags särskiljande rutnät över denna omgivning, vilket tjänar till att urskilja världen som vore den sammansatt av ett stort antal separata föremål, vart och ett betecknat med ett eget namn”.

Men i mötet mellan materiell kontinuitet och språkliga distinktioner föreligger ständigt ett glapp eller en rest som trotsar kategorierna. För att bevara ett slags stabilitet i vår världsbild måste vi ständigt tränga bort alla de gränstillstånd – gråzoner – som finns mittemellan begreppen. Och det är enligt Leach i denna bortträngning som tabut uppstår. Det bortträngda blir något outtalbart som endast kan erkännas indirekt, genom skapandet av sociala tabun, områden som blir särskilt känsliga för att de avslöjar godtyckligheten i ett system av motsatser som ständigt överlappar och glider in i varandra. Med Leachs formel:

Om A och B utgör två verbala kategorier, på så sätt att B definieras som ’det A inte är’ och vice versa, och det finns en tredje kategori C som bildar övergång i denna distinktion, så att C delar egenskaper med både A och B, så kommer C att bli tabu.

Människoköttet är just ett sådant ”C” som förmedlar mellan oförenligheter som människa och djur eller ätligt och oätligt. Köttets köttslighet skapar ett slags ohelig bindväv som språket vägrar godkänna. Enligt Leach kan det ätliga delas in i tre huvudsakliga kategorier. För det första det som utan problem erkänns som föda och som kan ätas som del av en normal diet. För det andra sådant som förvisso är möjligt att äta men som ändå förbjuds eller endast förtärs i undantagsfall, under särskilda omständigheter. Och slutligen sådant som visserligen är ätligt men som av någon anledning ändå inte erkänns som föda överhuvudtaget.

Sådana indelningar osäkras av kannibalismen. Människoköttet tycks ha sin trygga plats i den tredje kategorin där vi inte förväntas uppfatta det som en ätlig substans. Samtidigt är det ju lika styckbart och stekbart som gris eller ko. Därför blir vi emellanåt chockartat medvetna om att det under vissa omständigheter riskerar att flyttas till den andra kategorin. De faktiska vittnesmålen om kannibalism under svält och nöd är otaliga och tycks kittla det allmänna medvetandet i populärkulturella skildringar som Frank Marshalls Alive (1993) eller Ron Howards In the Heart of the Sea (2015).

Men i värsta fall slinker det också in i den första kategorin. Tänk bara på Alexander Pearce, den irländske straffången som bland annat utgör föremål för Jonathan auf der Heides film Van Diemen’s Land (2009). Under en fängelseflykt åt Pearce upp sina medrymlingar för att själv överleva. Så småningom tycktes han dock utveckla smak för proteinet, och under en senare rymning gjorde han om proceduren – trots att annan föda fanns att tillgå. Strax före det att Pearce slutligen hängdes ska han ha prisat det utsökta människoköttet som smakar bättre än både fisk och fläsk.

Det som stör oss mest hos moderna mytologiserade människoätare som Jeffrey Dahmer och Ed Gein är kanske inte att de behandlar människor som om de vore djur, utan att de upphäver själva den gränsdragning mellan människa och djur som ligger till grund för den human-kapitalistiska moralen. Det är ju denna moral som antyder att djur just kan behandlas ”som djur” – vilket historiskt alltid också kommit att inkludera de otaliga människogrupper som av någon anledning betraktats som särskilt djuriska.

Om tabut uppstår i gränsen mellan analog materialitet och digital semantik ter det sig passande att se hur det behandlas i datorspel. Medievetaren Ian Bogost påpekar hur spel utgör ett slags procedural retorik: genom att modellera hur alla möjliga slags system fungerar, och därmed bestämma vilka handlingar spelaren kan och bör utföra i förhållande till olika föremål, skapar spel ett slags implicita argument för hur saker och ting är och ”hur det går till”. I ett jaktspel, där dödandet är det enda sättet på vilket vi kan interagera med djuren, skapas ett påstående om relationen mellan djur och människa. På så sätt skapar spelen påtagliga modeller av våra ”artificiella inre världar”, inte minst därför att de måste dela upp alla ting, kroppar och varelser i objektsklasser vilka sedan definieras av de förbestämda interaktioner de möjliggör.

Medievetaren McKenzie Wark påpekar följaktligen att det verkliga spelvåldet inte ligger i de färgglada explosionerna utan i fastställandet av vart allting hör hemma och hur det klassificeras. Alla spel där våld förekommer reglerar exempelvis vilka karaktärer eller klasser av varelser som kan eller inte kan dödas.

I en del spel blir kannibalism verkligen en del av spelvärlden. Vanligen anmodas emellertid inte spelaren att ta del i handlingen. I Elder Scrolls-spelens fantasyvärld Tamriel har exempelvis skogsalverna slutit ett förbund med skogsguden Y’ffre som förbjuder dem att konsumera växter. Istället lever de uteslutande på kött, inklusive den egna artens. Men detta är del av spelvärldens bakgrundshistoria – dess lore – snarare än något som spelaren själv tar del i.

I Assassin’s Creed Syndicate (2015), som utspelar sig i det viktorianska London, förekommer en rad sidouppdrag baserade på Sherlock Holmes-berättelsernas format. I ”The Fiend of Fleet Street” utreder man några mystiska försvinnanden i ett avgränsat stadskvarter. Snart uppdagas att någon sålt billigt kött till bagaren, och levererat gödsel med skelettdelar i till blomsterhandeln. Det visar sig att det är den innovative lädermakaren som börjat mörda människor för att förse det lokala näringslivet med billiga råvaror. Genom kannibalismen görs den kapitalistiska konsumtionen alltför påtaglig och det blir upp till spelaren att upprätthålla ordningen genom att överlämna den skyldige till de straffande myndigheterna.

I enstaka fall gör spelmekaniken det möjligt att överträda det kannibalistiska tabut. De postapokalyptiska Fallout-spelen skildrar en värld efter atomkatastrofen, nästan lika död och ogästvänlig som McCarthys (om än beströdd med betydligt fler överblivna colaflaskor). Här kan man jaga djur för att överleva men i regel inte människor. Dock stöter man här och där på en ätbar substans som endast går under beteckningen ”strange meat”. Det är fullt möjligt att ta sig igenom spelen utan att närmare fundera på vad detta kan vara, men den uppmärksamme spelaren kan få besked.

Anekdoten om Pearce antyder emellertid hur kannibalismen inte enbart är en fråga om födotillgång; lagens överträdelse har också sin särskilda lockelse. Georges Bataille understryker följaktligen att det inte räcker att se kannibalismen som ett återfall till något slags djurisk okunskap om de sociala reglerna. Den uttrycker ett hyperkultiverat snarare än vilt begär, det vill säga något som är oskiljaktigt från kulturen som sådan: ”Begäret är inte djurets likgiltiga suktande efter något utan just det att objektet är förbjudet, heligt; det är tabut som väcker begäret.”

Att förbud kan skapa begär i spel syns kanske tydligast när man i öppna världar plötsligt stöter på en så kallad ”osynlig vägg” som till synes omotiverat avgränsar ett geografiskt område som enligt spelets etablerade logik borde vara tillgängligt. Trots att sådana gränser är tekniskt nödvändiga förkläs de ofta som geografiska hinder – ett oöverstigligt berg, en oändlig ocean – för att inte bryta spelarens inlevelse. När spelaren ställs inför en sådan osynlig vägg kan det lätt upplevas som ett slags utmaning: att trots allt nå denna punkt som, om den inte gjorts otillgänglig, istället mötts med fullkomlig likgiltighet. Själva förbudet gör platsen begärlig.

En liknande effekt uppstår när vissa objektklasser helgas och görs oantastliga. Många spel har ”essentiella” karaktärer som inte kan dödas då de behövs för att föra handlingen framåt. Fallout: New Vegas utgör ett ganska unikt undantag då man faktiskt kan döda alla man möter och ändå klara spelet. Ett förbehåll finns dock även här. Bland spelvärldens tusentals karaktärer finns några få, för handlingen oväsentliga, barn som varken går att skada eller ens sikta på. I spelarforum har denna begränsning pekats ut som en av de detaljer som tydligast bryter inlevelsen därför att den också bryter mot spelmekanikens egen etablerade logik. I samma stund uppstår ett begär hos spelaren att se om det ändå inte på något sätt är möjligt att kringgå denna till synes godtyckliga begränsning. Mycket riktigt har det också skapats inofficiella spelmodifikationer som gör det möjligt att döda barnen trots allt. Om det ursprungliga spelet argumenterar för barnets helighet understryker denna modifikation hur de förenas med oss i vår köttsliga dödlighet. Ännu har dock ingen skapat något tillägg som gör det möjligt att grilla dem över öppen eld.

Det ursprungliga spelet inkluderar dock möjligheter att aktivt överskrida tabut. Här specialiserar spelaren sin karaktär genom att tilldela den olika perks, ett slags bonusegenskaper. En sådan perk är just ”Cannibal”, vilken faktiskt gör det möjligt att, i en utstuderat ”djurisk” animation, äta lik. Blir man påkommen är risken stor att man attackeras av upprörda personer i sin omgivning; trots att handlingen är möjlig är den fortfarande socialt stigmatiserad. Men spelet skapar också incitament för att utforska kannibalismens potential. Den särskilt hängivne spelaren kan exempelvis belönas med en hemlig speltrofé – ”Meat of Champions” – om man lyckas med den svåra uppgiften att äta av spelets fyra mäktigaste karaktärer.

Och kannibalismen framställs faktiskt inte heller enbart som en bestialisk handling. I uppdraget ”Beyond the Beef” möter man ett anrikt gammalt sällskap, The White Glove Society, som tidigare ägnat sig åt, men nu upphört med, kannibalistiska ritualer. En medlem söker återställa traditionen genom att i hemlighet servera människokött vid en stor bankett och spelaren kan välja mellan att hjälpa till eller sätta stopp för det hela. Medlemmarna ges en sofistikerad och gammaleuropeisk look, i frack och galaklänning, hög hatt och venetianska masker. Galamiddagen framstår som en formaliserad ceremoni.

Här får motivet avslöja den kolonialistiska ideologi som differentierar mellan primitiva och civiliserade kulturer: här finns ritualens alla inslag, och överträdelsen presenteras som ett uttryck för, snarare än ett brott mot, den sociala konventionaliteten. Den djuriske likätaren och den uppklädde aristokraten förenas i att de båda agerar i det mellanrum, den rest eller gråzon, som genereras av de normativa kategorierna. Som socialantropologen Franz Steiner visat har ordet tabu etymologiskt sett samtidigt betecknat det heliga och det profana, det upphöjda och det nedsmutsade, vilka blir oskiljaktiga från varandra.

Det finns i själva verket inga samhällen helt utan kannibalism, konstaterar Lévi-Strauss. Hos oss sker den främst indirekt, i medicinskt syfte, som när mänskliga hormoner utvinns ur hypofysen för att injiceras i barn med tillväxtstörningar – vilket lett till dödsfall i Creutzfeldt-Jakob motsvarande kuru-utbrotten på Papua Nya Guinea. Dessa två namn betecknar samma sjukdom med samma orsak. Vi är redan kannibaler.

Text: Erik van Ooijen
Illustration: Karstein Volle