Kategoriarkiv: Essä

Det främmande huset: ”Ljubov” – en essäfilm om kärlek

”Med honom kände jag en fullständig trygghet, jag upplevde aldrig smärta eller oro. Det står ju i alla böcker att kärlek är lika med smärta, så jag väntade mig att den skulle föra med sig lidande.”

Det är Leta, 30 år, alldeles i början av Svetlana Aleksijevitjs (bilden) och Staffan Juléns dokumentär – Lyubov – kärlek på ryska (det ryska Люубовь (Ljubov, kärlek) stavas av någon anledning på engelska i titeln). Och Letas förvåning, över att ha upplevt kärlek utan lidande, får Aleksijevitj att fundera: ”vår litteratur har inga böcker om lycka … det är som en okänd värld, ett hus med en massa rum, med nycklar som är okända för oss”.

”Lycka utan gräns, kärlek så det känns, kassan aldrig läns”, som Laila Luger sjunger i Ulf Lundqvists tecknade serie Assar.

Tolstoj straffar Anna Karenina med döden för att hon upplever lycka genom otrohet, så långt stämmer protokollet.

Tjechov, däremot, klipper av sin novell Damen med hunden i ett öppet tillstånd, både lycka och kris. Tolstoj lär ha blivit mycket sur.
Idén om en speciell rysk (vitrysk?) syn på kärleken går igen i flera samtal i filmen. Ibland är det den sovjetiska erfarenheten man minns och försöker ringa in. En kvinna har varit gift med en KGB-officer. En annan, Julija, professor, säger  med glimten i ögat att ”den röda mänskan” var ”mycket kysk”.  ”Vi flickor hade alltid urinvägsinfektion, för vi kunde promenera omkring i sex timmar med någon pojke, utan att någonsin gå på toaletten. Vi visste ju att romanhjältinnorna i böckerna aldrig kissar.”

”På ryska”?

Rysk, sovjetisk, speciell – en tankefigur om en särskild syn på kärlek, en som finns bara ”hos oss”, det är kanske ett uttryck för något annat. Längtan efter en ”identitet”? Visst, den klassiska litteraturen spelar en påfallande roll, och repliker som ”till och med teet smakar bättre när man dricker det med en annan” känns rätt ”ryska”. Men vilar inte de här försöken att hitta en ”kärlekens nationalkaraktär” ändå på ganska lösa boliner? Är ”kärlek på ryska” så annorlunda och exotisk att den aldrig kunde vara ”kärlek på svenska”? Det tycker säkert rikssvensken, om man frågar. Liksom ryssen gör det. Men ursäkta, jag tvivlar.

Snarare än ett bevis för den svensk-ryska tesen om en särskild rysk kärlek är filmen Ljubov en kartläggning av en del av de många vitt skilda fenomen som vi i slattrigt vardagsspråk skuffar in under paraply-ordet ”kärlek”. Man kunde säkert undvika en del missförstånd om vi till exempel som de gamla grekerna höll isär eros och agape. Eller, som den italienska sociologen Francesco Alberoni, göra tydlig skillnad mellan ”förälskelse” och ”kärlek”.

Förälskelsen är, menar Alberoni, framför allt en revolution: ett tillstånd där man tillsammans är beredd att ge upp allt, också svika och bedra sin omvärld, riva ner, bryta mot lagar. Skapande förstörelse, ibland asocial och grym, mot alla andra än det nya, revolutionära tvåpersonerssamhälle som förälskelsen (om den är ömsesidig) vill etablera.

Kärlek, däremot, är något annat, menar Alberoni: långsiktigare, tålmodigare, mera kompromissvillig, inte nödvändigtvis asocial och hänsynslös mot alla andra än det begärda föremålet. Revolutionen har stabiliserat sig, erkänts, för inte längre krig mot sin omvärld.

Möjligen kände Alberoni inte till det när han skrev sina essäer, på 1980-talet, men boskillnaden han gör får starkt stöd i vad vi vet om känslornas biokemi. Förälskelsehormonet ger samma kick som heroin, kan givetvis leda till samma beroende och ”missbruk” (fast är det inte just ”missbruket” som är meningen?). Medan den lugnare kärleken – och dess kusin, allmänt gullande – också kan registreras i kemiska termer. Men en annan kemi.

Nu säger någon: ”Kärlek som bara kemi? Cyniska tanke!”. Till vilket man bara kan svara: ”Vad menar du med ’bara’?”

Alberoni skrev, förutom Förälskelse och kärlek också essäer under rubrikerna Erotik och Vänskap, och man kan konstatera att alla fyra typer av attraktion har skuffats in under begreppet kärlek. Tyder det på att vi inte är särskilt intresserade, egentligen? Eller är vi tvärtom så intresserade att vi inte klarar av att tänka klart?

Kristalliseringen

I Ljubov finns också ett ungt, sött och lyckligt par, Zjenja och Julija, med två barn men uppenbart kära. Trots att de, som de säger, har kommit förbi ”blommor och choklad-fasen”. Vad säger Alberoni, behövs här en tredje kategori? Och flera andra intervjuade nämner förstås förälskelsen, detta åtråvärda och skrämmande tillstånd. ”Kristalliseringen”, som 1800-talsförfattaren Stendhal talade om. Han såg en gruva där kristaller bildades på en trädgren man hade slängt ner, och såg parallellen till förälskelsefasen. Där vi i vårt ständiga och rastlösa ältande och suktande klär den åtrådda i de mest skimrande egenskaper; mentala kristaller. Stendhals finlandssvenska kollega Henry Parland talade i romanen Sönder om hur den förälskade oupphörligt bygger upp och tar isär sin bild av den älskade – ända tills konstruktionen är färdig, bilden framkallad, inte längre spännande. Skedet där förälskelsen i bästa fall övergår i kärlek eller vänskap. Skulle väl Alberoni säga.

Stendhals och Parlands kollega Roland Barthes löpte den analytiska, strukturalistiska linan ut och sammanställde ett slags lexikon över kärlekens ”figurer” med exempel både från egna upplevelser och klassiker typ Goethes Werther. Han skapar alltså en katalog över alla(?) förälskelsens olika besattheter, till exempel det ständiga teckentolkandet (”vad menade hon/han med det ordet, den gesten?” ”hur tolkade han/hon att jag…?” och så vidare), eller det fetischistiska heligförklarandet av  föremål och kläder som den älskade har vidrört.

Allt detta kaos prydligt ordnat, alfabetiskt – när boken översattes till till exempel svenska (med titeln Kärlekens samtal) hamnade alltså ”figurerna” i en annan ordningsföljd. Som för att markera att förälskelsen saknar lineär utsträckning, dramaturgi; den är ett framför allt ett skärrat tillstånd, ett besatt trampande i ring. Kreativt, hopplöst och underbart.

Sexet?

Erotiken då? Sexet? Det är klart att Eros, ”den grymmaste av gudar” (Södergran) är den tunga faktor som driver på, dolt eller öppet, en stor del av de olika relationer vi klumpar ihop under täcknamnet ”kärlek”. Samtidigt som inte ens den hetaste förälskelsen alltid ”levs ut”, ”förverkligas”.

Bland annat den medeltida kristendomen är som känt besatt av sex, och besatt av att låtsas inte vara besatt. Sex var visserligen ett nödvändigt ont – också så kallade kristna måste strängt taget göra barn om inte sekten skulle försvinna. Men okristlig, icke-saklig sex stämplades i tusen år plus som syndfull, ”smutsig”, Djävulens verk, eftersom den ledde tankarna till kroppen, bort från den så kallade själen.

Bland annat kyrkans besatthet av och fördömande av kärlek (sic) mellan mänskor av samma kön kan härledas till den här tankefiguren: all icke-reproduktiv erotik – inklusive singel-sex, enkvällsaffärer, pornografi, prostitution – är misstänkt, självisk, ful och ”smutsig”.

Det talas inte mycket om erotik i Svetlana Aleksijevitjs och Staffan Juléns dokumentär, även om den är underförstådd. De ryska romanhjältinnorna kissar inte, men de går inte heller i säng. Och här gissar jag att vi verkligen har en viss kulturskillnad – snarare än i den brist på litterära beskrivningar av lycka som Aleksijevitj tycker sig se. Eller hänger de kanske ihop, erotiken och lyckan?

Sexet faller hur som helst knappast inom den definition av ”kärlek” som filmen Ljubov ringar in, och här ser jag ett val som dikterats både av Aleksijevitjs egen personlighet och av den ryska (vitryska?) kulturen i stort, där den medeltida kristendomen, pre-Freud, pre-Marx, pre-Nietzsche ännu lever starkt.

Svetlana Aleksijevitj talar själv i början av dokumentären om hur främmande temat kärlek är, för henne alltså. Hon har fått Nobelpriset för sina skildringar av krig och Tjernobyl, men säger att hon måste ”liksom bli en annan, uppfinna en ny mänska” för att kunna ge sig in på det här okända territoriet.

Den rena kärleken

Den intervjuperson som får mest plats, både i början, slutet och mitten av filmen, är Volodja – medelålders konstnär (och misstänkt vacker). Han beskriver sitt livs stora förälskelse, i 20-årsåldern, i en kvinna som, som han säger, inte ville offra sin frihet att älska också andra. ”Jag var en av många”. Efter ett långt uppehåll kom hon ändå tillbaka till honom: ”Jag är med barn – snälla, gift dig med mig”. Dottern (som inte kunde vara hans, ”pausen” hade varat länge) föds och visar sig lida av cerebral pares. I slutändan blir det Volodja som tar hand om henne.

Budskapet är tydligt: det här är kärleken i sin grundform, den som verkar gå mot alla odds. Som till vår häpnad inte har ”låga” och ”smutsiga” motiv, enligt till exempel en ”kristen” syn på högt och lågt, rent och smutsigt.

Lyckligtvis har religionerna ingen ensamrätt till kärleken. Även om de häftigt försöker – religionernas olyckliga kärlek till kärleken. Det är som med jul och midsommar: man kan kolonisera dem, tukta dem, klistra på och dränka in dem med sina copyrightade myter. Med varierande framgång. Förr eller senare rasar ändå påläggskonstruktionerna och fakta kvarstår.

Förälskelse, kärlek, erotik, vänskap … Mänskokärlek. Moderskärlek. ”Obefläckad” avlelse. Osjälviskhet. Empati. Filantropi. Solidaritet. Många begrepp, hoptrasslade, svåra att hålla isär eftersom alla kanske är ”kärlek” på något sätt.

Och varför hålla dem isär? Vem vågar till exempel hävda i sten att vänskap är en sak, erotik en annan – ofta är drivkraften också erotisk, även om man inte skulle råka ligga med alla sina vänner. ”Vänskap” som den definieras av Facebook, å andra sidan, är kanske den mest uttunnade, lama och tvivelaktiga form av kärlek man överhuvudtaget kan tänka sig. Men var drar vi gränsen?

Kärleken är mild och söker inte sitt, meddelar Höga visan, men beskriver då självklart bara en liten färg i det stora kärleksspektrets regnbåge. Volodja i filmen Ljubov, med sin kärlek till sin CP-skadade dotter, verkar vara själva exemplet på den osjälviska kärleken. Men visst ”får” han ut något av den, som han beskriver den.

Det är som om alla relationer där vi inte beter oss omedelbart själviskt, uppenbart svinaktigt, förbluffar oss till den grad att vi behöver något slags magi som förklaring: kärleken. Att vara generös, kanske avstå något, ge julklappar utan garantier för att den som vi satt i tacksamhetsskuld återbetalar fullt ut nästa jul – vi ser sånt beteende som ett mer eller mindre knäppt, naivt eller bara annars misstänkt. Alltså: kärlek! Och vi gratulerar oss, förbluffade, till att vi lyckas hysa också denna mystiska känsla; inte är så till 100 procent rationella och tråkiga som vi hade trott.

En kanske förhastad slutsats.

Underlätta i vardagen

Litteraturprogrammet Babel i SVT gjorde för något tiotal år sen en kärleksenkät. Inspirationen kom från det kungliga hovet som inför något prinsessbröllop hade visionerat om att alla landets författare skulle skriva kärleksdikter till paret.

En fantastisk plan, som föll platt när det visade sig att landets poeter inte ville (kunde? vågade?)  skriva beställningsdikter för kungahuset. Babel bad istället TV-tittarna skicka in sina egna definitioner på kärlekens väsen. Många förslag kom in, det jag kommer ihåg utantill lydde: ”Kärlek är att underlätta för varandra i vardagen”.

Rätt långt från svettigt S/M-sex med kamelpiskor, kan man tycka. Men inte helt osant ändå; problemen börjar först när man i stället för ”kärlek” börjar tala om ”kärleken”. I bestämd form, uteslutande.

Svetlana Aleksijevitjs och Staffan Juléns Kärlek på ryska är, trots den exotiserande titeln, inte särskilt ”rysk” – eller syftar man kanske på det ovanligt öppna och ärliga tilltalet, som verkar ha marinerats vid åtskilliga köksbord? Framför allt fångar filmen in en rad former, aspekter och sätt att tala om ”kärlek”, vad det nu sen än är. Det hedrar filmteamet att de vågat sig ut på denna modiga upptäcktsfärd till det stora, okända huset med alla dess låsta rum. Denna främmande kontinent där så få har varit och så många gått under. N

Text: Trygve Söderling
Foto: Majaq Julén Brännström

Fassbinder – Ut ur kvinnorummet

Om Fassbinders optimistiska melodrama ”Petra von Kants bittra tårar”

”Det låter bara hårt, därför att jag använder huvudet. Det är du tydligen inte van vid, att kvinnor tänker.”
(replik av Petra von Kant)

Världen är sådan som man har vilja och förmåga att föreställa sig att den borde vara. Om den nuvarande världen inte lever upp till ens föreställningar om hur den borde vara, och ens vilja inte är stark nog att genomdriva ens föreställningar om världen, har man trots allt den bräckliga möjligheten att existera i konsten eller i drömmen. Det finns bara detta enda liv och det kan man inte uppskjuta tills det tusenåriga riket eller revolutionen har kommit. Det fordrar att man lever det här och nu.”

Så skriver den danska filmvetaren Christian Braad Thomsen i boken Fassbinder – en resa mot ljuset som gavs ut 1983. En sorgebok över den tyska filmregissören Rainer Werner Fassbinder som dött året innan av en överdos, endast 37 år gammal.

Fassbinder föddes på Hitlers dödsdag, den 31 maj 1945 och lämnade efter sig en uppseendeväckande stor produktion: 43 filmer (vissa av dem tv-serier) plus pjäser och teaterföreställningar. I genomsnitt gjorde han fyra–fem filmer per år – en så rasande takt att han verkade veta hur lite tid han hade på sig. Många av dem är klassiker idag, som min favorit Rädsla urholkar själen, Veronika Voss längtan, Berlin-Alexandersplatz och Maria Brauns äktenskap.

Han var en arbetsnarkoman som gjorde sitt privatliv till film och bodde, levde och älskade med de människor han jobbade ihop med. Utbildad skådespelare men självlärd allt annat. Flyttade hemifrån vid 11 års ålder, fnaskade, läste böcker, gjorde avantgardeteater i München – sexton föreställningar på tre år som författare/regissör/skådespelare. Till teatergruppen hörde bland andra Anders Baader som senare försvann med vissa av de andra skådespelarna för att bränna varuhus och vidare till andra terroristaktioner. Fassbinder var också samhällskritisk men ville verka som konstnär.

Braad Thomsen skriver: ”hur fet, ovårdad, hysterisk och aggressiv [Fassbinder] än var, så har jag aldrig känt någon vackrare människa än han och denna bok är ett försök att säga, att hur depressiva, motsträviga, provocerande och avvisande hans filmer än är, har jag aldrig sett vackrare filmer än de.”

Utgående från filmerna går det att skönja en klar linje från Fassbinder till Pedro Almodovar, främst till hans färgmättade kvinnomelodramer. Till Lars von Trier som verkar ha haft en lika kaotisk barndom i ett vänsterintellektuellt hem (Rainer flyttade ut då mamman tog hem sin 20-åriga älskare). Även till Aki Kaurismäki och hans lakoniska arbetare, knappa dekor och märgfyllda dialog. Och så klart till Todd Haynes som älskar Hollywood-regissören Douglas Sirk lika högt och vars Far from heaven är lika influerad av Fassbinders utsökta Sirk-remake Rädsla urholkar själen som av originalet.

Men vem, förutom filmregissörer, ser Fassbinders filmer idag? Med jämna mellanrum lyfts de upp på filmarkiv och vid festivaler men för den stora publiken är de tämligen okända. Det är synd för vår tid skulle behöva hans filmer som undersökte fascismens rötter och Tysklands närhistoria och hur de blottades i människors relationer.

Politiskt var Fassbinder klarögd: ”kapitalet har uppfunnit terroristerna för att tvinga staten att skydda kapitalet bättre”, säger en av hans rollfigurer. Han trodde aldrig på att kapitalismen kunde störtas med revolution eftersom de som tar till våld blir till vad de bekämpar. Han trodde överhuvudtaget inte på några andra utopier än utopiernas nödvändighet. I hans filmer är människorna varandras befriare och bödlar. Vilken ondska eller svaghet han än skildrar hos sina rollfigurer förhåller han sig aldrig överlägset till dem utan som en medskyldig. Han såg människan: sjaskig, sårad, ful, rå, utsatt, motbjudande, öm, okontrollerad, älskvärd och ärlig. Står filmpubliken idag ut med att se henne?

Älska utan att äga

Fassbinder sa i en intervju 1974: ”Det bästa jag kunde tänka mig skulle vara att skapa ett slags förbindelse mellan ett sätt att göra filmer som är lika vackra, starka och underbara som Hollywoodfilmerna och som ändå inte ovillkorligen är bekräftande. Det är verkligen min dröm att göra en tysk film som är lika vacker, fantastisk och underbar och ändå systemkritisk.”

Det här var precis vad han gjorde i Petra von Kants bittra tårar, en ironisk kärleksfilm som spelades in på tio dagar. Melodramat är mättat av känslor, hysteri, närbilder, silkeslena 1950-talsballader (använda narrativt, utan ironi). Färger: rosa, orange, rött, bruntonade renässansmålningar på väggarna.  Rodnande och fnasig hud. Skyltdockor och speglar. Hela filmen utspelar sig i ett enda klaustrofobiskt rum.

Filmen påminner inte så lite om Bergman, kanske mest Scener ur ett äktenskap med sina närbilder, långa pratsessioner, stora känslor. Men alla de sex rollerna är besatta av kvinnor, inga män. Telefonen har en komiskt påtaglig roll, som ett vapen eller en mikrofon. 1970-talsestetiken skulle för bara ett par år sedan ha tett sig vidrigt ful. Nu ser den plötsligt modern ut igen (kanske modet är en pålitlig mätare för att undersöka när en viss tematik är tillbaka i samhället? Blir även idéerna aktuella då en viss tidsperiod blir retro – eller betyder det tvärtom att de har blivit ofarliga och irrelevanta, en del av mainstream?)

Huvudpersonen Petra von Kant är en känd modetecknare, spelad av en av Fassbinders favoritskådespelare Margit Carstensen. Hon är 35 år, frånskild, bor i en elegant lägenhet där hon även jobbar med sin medhjälperska och allt i allo Marlene. Hennes tonårsdotter Gabi är på internatskola. Hennes väninna Sidonie introducerar henne för Karin Thim, spelad av en ung knoppande Hanna Schygulla. Karin och Petra har en stormig kärlekshistoria.

Första gången vi ser Petra kvittrar hon som en kanariefågel i ett telefonsamtal med modern. Hon ser rakt in i kameran. Vacker och dominerande berättar hon aggressivt sin historia åt alla, som människor med makt har för vana vid att göra. Om hur hon hade drömt om att leva jämställd med sin man: ha ett öppet, ärligt, vackert förhållande. Men att det slutade med att hon blev lägrad som en ko av en tjur.

Men Petra lever uppenbart enligt devisen ”tro på vad jag säger, inte vad jag gör”. Hon vill egentligen inte ha jämställda relationer utan sminkar sig, förtrycker sina närmaste, använder sina pengar för att dominera dem, köper deras kärlek och ber dem ljuga eller tiga för att göra henne glad.

På slutet ser vi Petras sammanbrott till tonerna av The Great Pretender av The Platters. Hennes ansikte är en likblek mask, ömsom stel, ömsom skälvande. Ibland ser hon uråldrig ut, ibland som en man. Full krälar hon på golvet vid sin telefon, väser, slår sönder saker. Hon far ut i anklagelser mot sin dotter, sin väninna, sin mor. Till slut går något sönder och hon förstår att hon själv inte har varit ett dugg bättre än sin ex-man: hon har heller inte kunnat älska utan att ställa krav. ”Jag älskade henne inte. Jag ville bara äga henne”, säger Petra om Karin.

Och därför att hon äntligen ser sig själv kan hon också möta sin mamma i en av de mest oväntat ömma mor-och-vuxen-dotter-scenerna jag sett. Mamman har lagt Petras förtvivlade dotter till sängs och Petra försöker slå ifrån sig skulden. Då säger mamman, sakligt och sant, apropå sin egen roll som vittne till Petras liv: ”Man måste kunna säga vad man vet”.

Förutom om kärlek och kvinnoroller (alla förebilder är reaktionära, ansåg Fassbinder) handlar filmen om att kommunicera. Liksom alla melodramer delar Petra von Kants bittra tårar drömmen om att kunna säga allt, förklara allt och bli förstådd av alla. Men poängen är att Petra använder sina ord till att hålla andra människor på avstånd – hon vill till varje pris inte få reda på vad de tänker. Kan man ens tala om kärlek på sådana premisser?

Ändringarna mellan Fassbinders eget pjäsmanuskript och den färdiga filmen pekar i samma riktning. De flesta handlar om Marlene, denna typiskt melodramatiska rollfigur: den stumma som börjar tala. I filmens inledning dansar Petra och Marlene tryckare till den bitterljuva låten Smoke gets in your eyes av The Platters med raden ”Something here inside, cannot be denied”. Fassbinder klipper ofta till Marlenes reaktion. På slutet medger Petra att hon har behandlat Marlene illa och säger: ”Berätta nu lite om ditt liv.” Men det är för lite, för sent. I filmen följer ytterligare en scen där Marlene packar sin kappsäck, på väg bort.

Filmer med sorgliga slut

We’ve come a long way, baby. Eller har vi? Problematiken i denna fyrtiofem år gamla film kommer mig fortfarande inpå huden – många mönster är tröttsamt bekanta. Den blev till 1972, en optimistisk tid när kvinnorörelsen var som mest på offensiven i Västvärlden, under den andra feministiska vågen. Petra säger hoppfullt: ”Jag tror att människan är så funtad att hon behöver en annan människa, men vi har inte hunnit lära oss hur man lever tillsammans.” I Fassbinders filmer är Petra en nästan unik rollfigur: en kvinna som lär sig och blir klokare av sina erfarenheter. Idag syns det tydligare att Petras bittra tårar inte faller för att hon är kvinna, utan för att hon är människa. Och det är så fruktansvärt svårt att leva tillsammans.

Fassbinder sa själv att så länge familjekonstellationen pappa mamma barn existerar kommer inget att ändras och det stämmer att strukturer är överraskande sega ting. Hans lösning var att göra sina filmer med sorliga slut. Inte för att uppfylla åskådarens längtan – utan för att väcka den. Som han sa i en intervju 1981:

”Bara genom varje enskild persons längtan efter något annat kan något annat uppstå.” N

Sara Ehnholm-Hielm

Kärlekens adelsmärke är förlust

Den judiske författaren Amos Oz, född och uppvuxen i Israel, skriver i sin bok Hur man botar en fanatiker apropå konflikten i Mellanöstern som pågått sedan 1948: ”Personligen råkar jag tro att kärleken är något sällsynt.” Och han fortsätter några rader längre fram: ”Jag tror inte att  kärleken är den dygd vi löser internationella problem med.” Här sätter i alla fall jag morgonkaffet i vrångstrupen, men jag tillhör förstås den sentimentala och romantiska sorten, som bara ser två alternativ: sentimentalitet eller cynism.

Men det intressanta är vad som händer sen, hur han fortsätter att skriva. Han verkar inte vara medveten om att han faktiskt definierar kärleken som annars kan vara ett ganska diffust begrepp för oss vanliga dödliga: ”Vi behöver andra dygder. Vi behöver känsla för rättvisa, men vi behöver också sunt förnuft, vi behöver fantasi och förmåga att tänka oss in i den andres situation. Vi behöver den rationella förmågan att kompromissa och ibland göra uppoffringar och eftergifter, men vi behöver inte begå självmord för fredens skull. […] Enligt min åsikt är motsatsen till krig inte kärlek och medlidande, motsatsen till krig är inte generositet eller broderskap eller förlåtelse. Nej, motsatsen till krig är fred. Nationerna behöver leva i fred.”                                                                                

Vi talar så ofta om att finna kärleken, att hitta någon, något att älska, att livet är tomt och meningslöst utan ömhet, innerlighet, samhörighet, hängivenhet och lust. Men vi tänker inte på att vi samtidigt med denna längtan bjuder in sorgen och förlusten i vårt liv. Vad är sorgen annat än minnet av kärleken?

Som poet har jag inte riktigt kunnat famna och gestalta sorg och smärta, eller det är ett medvetet val, man kunde nästan säga en överlevnadsstrategi. Jag har helt enkelt inte velat, har varit rädd för att själv sjunka till botten och dra med mig mina läsare. Har gjort allt jag kunnat för att låta bli att hamna i ångestfacket, tyckte också att melankoli och ångest var överrepresenterat på bibliotekets lyrikhylla då jag började skriva på allvar i slutet av 1980-talet. Har också tyckt att andra gör det bättre och har velat skapa ett alternativ till svek, bitterhet, cynism och sorg. Dels för att jag kanske inte haft distans till det egna själsmörkret – dels för att det gjort för ont att gå in i de känslorna. Har inte velat sänka mina läsare till de undre regionerna i tillvaron, inte kunnat ta ansvaret om de faller i gråt och blir hysteriska. Nu har jag börjat tycka att tårarna är läkande, de syr ihop såret, de är en bro över till den andra sidan. För att ta till ett judiskt ordspråk: ”Tårar är själens tvål. ”

Jag har velat ge mina läsare något annat än ångestdikter och poem för dödsannonser så jag gav dem glädjen och dikter om kärlek, innerlighet, ömhet och omsorg. Kalla det sentimentalitet i brist på nåt bättre ord. Men nu när jag gått som katten kring het gröt i trettio år återstår bara att glänta på förlåten, att skildra haveri, svek och besvikelser men först och främst den oerhörda friheten när man lägger också detta bakom sig, när man tar av sig också tårarnas mask och hänger den sörjandes hjältegloria på en rostig femtums spik och går hem från livets teater.

Men hur var nu det judiska ordspråket? ”Tårar är själens tvål.” Alltså, jag har fått ett sånt djupt behov att skriva om kyrkogårdar, spöken och tårar, om förlust, tomhet, ensamhet och om ålderdomen – om när det blir så tomt i livet att det blir sakralt, ett tillstånd bortom materialism, perfektion och social mani. Kanske har det här något att göra med åldern? Antagligen, då är det i alla fall nån nytta med förfallet. Jag har inte haft samma självdistans förut, även om jag varit ärrad, har stått mitt i livet, hört mistluren i dimman, men inte ändå kunnat orientera mig. Nu är det är dags för fördjupning, acceptans och att bejaka det som aldrig blev, av smärta och förlust. För kanske är det här också en sida av kärleken, glädjen?

Simone de Beauvoir skriver i sin bok Ålderdomen: ”Åldern tar oss med överraskning och det gör att vi ha en dunkel känsla av orättvisa: denna känsla ynglar av sig i massivs med revolter och avståndstaganden. Den gamla människan ser sig som offer för ödet, samhället, sina närmaste: man har gjort henne orätt och man fortsätter att göra henne orätt.”

Jag hade inte väntat att det skulle finnas något lustfyllt i att göra upp med livet, att ta i tu med  oförrätter, svåra barndomsminnen och alltings djävulskap. Att möta sina inre demoner öga mot öga. På samma sätt har jag också oroat mig för att kroppskrafterna ska mattas och att jag kommer att bli oförmögen att göra det jag brukar, att nåt – någon ska inkräkta på min frihet. Nu har jag upptäckt att jag inte vill hålla på som förr, det roar mig att sitta tyst och tomglo, att stillna, svalna, vila, kontemplera, att i det finns en ännu större frihet. Men hur var det nu Bodil Malmsten skrev i sin sista diktsamling Det här är hjärtat: ”Ett svart flor över en byggnadsställning / En mörkblå fasad / En byggnadsarbetsplats när det regnar / Gula grävskopor dis / Genomlyst plast / Det blir inte mer konst än så / Går inte att spärra in på muséerna.”

Sånt är livet, sån är kärleken – går inte att spänna in. Det finns ingen tvångströja som är stor nog. Livet bjuder alltid på överraskningar, nya infallsvinklar och perspektivförskjutningar. Och det kan vara skönt att sörja om man är mycket ledsen eller blivit uppfostrad att det är fult och svagt att gråta, att visa känslor – den första tåren som kommer är en seger, man har upprättat kontakt med kärnan, den springande punkten. Man måste till brunnens botten för att hämta upp det där guldmyntet. Då är befrielsen nära, då finns det en väg framåt, inåt, uppåt. Det kan vara lika skönt med ensamhet. Tanken på tomhet skrämmer oss, man för in det sakrala i vårt liv. För att något nytt ska rymmas in i vårt liv måste vi städa bort allt eller delar av det gamla, förbrukade, trasiga. Städning är en underskattad syssla.

Men kärleken handlar egentligen inte om att hitta ett gömställe, om trygghet och att bli räddad – utan tvärtom, om förlust, om gungflyn och osäkerhet, om en gäckande sökan – om en resa med hållplatser men utan slutdestination. Det handlar inte bara om den kameleontartade varelsen som antar färgen av blomstertapeten den håller på att smälta samman med. Det handlar om hela världen, hela kosmos som en enda varelse, med både gälar och lungor som dyker ner i stjärnhavet, ner till det bittraste, ensammaste mörkret för att om och om och om igen hitta det bortkastade myntet i tidens brunn: kärleken.

Kärleken handlar om att gå vilse, om förlust, om metamorfos, att föras bortom det kända, ut på öppet hav, om att sjunka mot botten, om djup och fördjupning, om sprickan, att dyka ner i såret, svepas bort – att bli en annan, bli något mer – dock osäkert vad. Kärleken handlar om nya upptäckter och erfarenheter. Men den är inget för vinnarskallar, eftersom kärlekens adelsmärke är förlust – den kan bara ökas genom att delas, skingras – det enda man kan göra med kärleken är att slösa. Kärleken är ingen handelsvara, man kan inte investera i kärleken – man kan bara satsa allt och förlora allt. Försöker man stänga in den eller befalla över den förtvinar den och dör, garanterat. Kärleken är okontrollerbar, så ett kontrollfreak göre sig icke besvär. Kärleken handlar om att bli nån annan: bli du. Att älska, resa, se konst och film, och att läsa förvandlar oss, gör oss till en annan.

Den rastlöse författaren och vildhjärnan Gustave Flaubert, som reste runt en hel del i Nordafrika och Mellanöstern under sin livstid, har kommit kärlekens väsen ganska nära då han säger: ”Kärleken är som den skiraste vårblomma, den smyckar även ruinen den växer på.” Och visst är det sant, det säkraste tecknet på om det handlar om kärlek är längtan och saknad – det är så att säga kärlekens symptom, därav kan man ställa den rätta diagnosen. Men denna saknad och längtan kan förvandlas till en inre rikedom, som kan locka oss att nå längre än vi trodde var möjligt.

Kärleken har alltid stått poesin och poeterna närmast, de är dess apostlar och evangelister. De har försökt gestalta det som vi vanliga dödliga upplever kanske bara en enda gång i livet. De kallar den älskande en tidlös pilgrim som ständigt är på vandring mot den älskade. De initierar oss att sträva mot högre höjder, för så fort vi tror vi nått vårt mål börjar vi förstelna och våra liv och nationer och egon måste igen raseras, krossas och genomgå en ny metamorfos. Det som sker med vår kropp: celler, atomer, nanopartiklar och molekyler, mineraler förbrukas, byts ut och förnyas sker också på ett inre plan, på känslonivå så väl som på ett andligt plan.

Hafiz, poeten född på 1300-talet i Iran, beskriver i en dikt hur kärleken söker människan – kärleken springer genom gränder och städer och letar efter den älskade. Han gör människan till objekt och kärleken till subjekt. Den afghanske poeten Rumi som levde och verkade århundradet före Hafiz lär ha slutat undervisa i koranskolan sedan han läst en annan poets, Sana`is ord: ”Kunskap som inte för dig utanför dig själv – sådan kunskap är mycket värre än okunskap.” Man kunde säga det samma om kärleken, att den kärlek som inte för dig utanför dig själv är värre än att inte älska. Hafiz slutade också undervisa i den koranskola som han var föreståndare för, kanske efter att samma sak hänt honom. Han fylldes av saknad, bytte ut boklärdomens väg mot ingivelsens och den värld som bara kan upplevas genom omedelbar närvaro. Bland de mest rusiga sufierna upphörde spänningen mellan dårskap och vishet, mellan sken och verklighet, mellan religioner, klasser, kön och nationaliteter – allt gled samman till ett helt. De avvisade skenhelighet och ansåg att den sanna fromheten inte låg i stel bokstavstro och blind laglydnad utan helt och hållet i uppriktig kärleksdyrkan.

Fahkr al-din Araqi – också han från Iran och verksam på 1300-talet – förenade den tidigare sufismens intuitiva kärleksbudskap med den mystik som den andalusiske poeten Ibn Arabi får sägas representera. Fahkr al-din Araqi skriver om kärlekens dårskap, att varje ting har ett namn och ingår i ett språk och om hur kärleken kan drabba oss så att vi tycker oss se bergen driva förbi som moln, och hur vi mitt i varandets virvlande dans kan tycka oss stå stilla då vi är drabbade av kärleken.

Kärt barn har många namn och den som letar synonymer till kärlek och kär blir inte besviken: öm låga, betagen, böjelse, svärmeri, åtrå, lidelse, brånad, sympati, empati, tillgivenhet, lust, håg, tillgiven, hjärtevarm, smäktande, betuttad, barmhärtig, öm, innerlig, söt, rar, näpen och gullig. Glömde jag: dyrbar, dyrkad och avhållen?!

Myten förtäljer att kärleksguden Cupido har två sorters pilar: silver och guld – den ena för olycklig kärlek och den andra för lycklig. Det är således inte upp till människan själv att välja vilken, eller ens om hon ska förälska sig, det är större krafter som styr och ställer bortom den enskilda individens, samhällets och traditionernas kontroll. N

Text: Eva-Stina Byggmästar
Illustration: Otto Donner

Finlands spända skinkor

Varför består Helsingfors statyer mest av allvarsamma män i kostym?, frågar sig konstkritikern Pontus Kyander i sin essä. Och om de är nakna är det mest män med spända skinkor och bara ett fåtal kvinnor. Undantaget som bekräftar regeln finns strax utanför Helsingfors gränser, vid Hanaholmens kulturcentrum.

Konst är mitt yrke, och under några år var den offentliga konsten särskilt viktig för mig. Arbetet med offentlig konst i Auckland i Nya Zeeland inbegrep även de existerande konstverken.  Stoltheten över maorikulturen – blandad med uppenbara koloniala skuldkänslor – syntes tydligt i stadsrummet i konstverk som skapats från och med 1980-talet. Bland den äldre konsten dominerade koloniala skulpturer av brittiska myndighetspersoner i brons.

I Sydkoreas huvudstad Seoul står det i nästan varje hörn i det centrala affärsdistriktet Ganghwamun en skulptur som avbildar en familj – oftast far, mor och barn. Dessa skulpturer, ofta beställda av storföretag, tillkom efter Koreakrigets slut. Även helt abstrakta konstverk värdesattes av det privata näringslivet, helst överdimensionerade cirklar i sten eller stål.

Om man sveper med samma medvetet ytliga men ändå nyfikna blick över den offentliga konsten i Helsingfors är det en helt annan ikonografi som slår emot betraktaren. Om man som vilken annan turist ställer sig i Engels storslagna provinsimperiala centrum ser man självklart ryska maktdemonstrationer – imperiets dubbelörn, Alexander II – men i en ganska elegant och lössläppt form. Deras barocka form bäddar för konsten längs Esplanaden, där skulptören Ville Vallgrens Havis Amanda från 1908 uppträder i på sin tid chockerande nakenhet. Längre bort uppför Esplanaden får den sällskap av ett par vällustigt utsträckta fontäner av Viktor Jansson med lekande havsbarn som rider på en sjöjungfru och en välväxt vattensprutande fisk.  Ett högt Runebergsmonument i granit och brons med Finlands mö och en majestätiskt tronande skald försöker ganska fruktlöst återkalla till något slags ordning i all denna frivolitet som inte varit möjlig om inte Ville Vallgrens Havis Amanda angett tonen.

Historiens allvar tynger

Men sedan blir det allvarsammare. En anakronistiskt ålderdomlig Eino Leino från 1953 på en modern sockel en bit upp på Esplanaden pejlar redan ett annat stämningsläge, som slår igenom med förlamande bombasm för den som händelsevis rör sig kring parlamentsbyggnaden vid Mannerheimvägen. Tyngda av tidernas allvar sitter, står och i Mannerheims fall rider landets presidenter och fäder, med mustascherna mestadels slokande och kavajerna tunga som om de nyss gått genom ett skyfall utan paraply. Det är svårt att bli riktigt glad av att titta på Kyösti Kallio, K J Ståhlberg och P E Svinhufvud. Det är uppenbart att självständighet inte är lätt, men det verkar inte heller särskilt roligt. Det är inte så konstigt, med en nation som nödtorftigt hålls ihop efter extremernas konfrontation och all morals kollaps i inbördeskriget 1918. Tyngden i bronsskulpturerna och gestaltningen är förmodligen tänkt att inge respekt, men i efterhand är det lätt att även se ett moment av fruktan i denna konsekvent tillämpade gestaltningsform. Fruktan för en hotfull granne i öst, för revolutionsgnistor från en förnedrad vänster och skjutsningar och attentat från en övermodig höger. Det är alltför lätt att glömma Finlands historia av dödligt politiskt våld. Först vid 1990-talets slut tycks man ha kommit över dessa trauman uttryckta genom sorgtyngda politikergestalter, för i parken vid Tölöviken hittar man konstnären Pekka Jylhäs ganska uppsluppna presidenthyllning, som gestaltar Urho Kekkonen medelst fyra höga stolpar med vinkande händer högst upp och en vänligt glittrande damm mellan träden.

Manlig styrka

Så vad gör ett litet land som med nöd och näppe undkommit historiens framvältrande katastrofer, och som har många bistra år att blicka fram emot? I Sydkoreas än mer blodkantade historia och under en brutal diktatur blev familjen en bild att samlas kring. Vilka bilder skulle finländarna samlas under? Bortsett från de relativt sparsamt förekommande verken i tung modernistisk abstraktion (dit jag även räknar ett mästerverk som Eila Hiltunens Sibeliusmonument i Sibeliusparken och den vackra hyllningen till skådespelerskan Ida Aalberg bakom Nationalteatern, gjord av den alltför förbisedde Raimo Utriainen) faller blicken på en helt annan form av kompensering: genom manliga styrkedemonstrationer. Skulpturgruppen Tre smeder av Felix Nylund på öppningen utanför varuhuset Stockmann bankar i inåtvänt samförstånd och med förödande styrka på sina städ och ger därmed signalen till ett iögonfallande fokus i den finska offentliga konsten. Här spänns ryggar, armar, bålar och bakar inför idrottsliga urladdningar i naken manlig skönhet. Paavo Nurmi sträcker ut sitt eleganta steg i adamsdräkt borta vid Tölö sporthall i en skulptur av Wäinö Aaltonen från 1925. Varför han springer naken är en källa till förvåning och återkommande kommentarer, men det är uppenbart ett antikt ideal som slår igenom. Han har för övrigt sällskap av löparkollegan Lasse Virén hundratalet meter bort (i sportbyxor, av skulptören Terho Sakki). Desto naknare är den S:t Göran och draken vars stiliga skinkor hälsar kunskapstörstande finlandsvenskar välkomna framför entrén till bildningsinstitutet Arbis i Tölö (av Gunnar Finne, 1938). Nära Hagnäs torg pucklar två manliga – nakna, vad annars? – pugilister på varandra, eller snarare avvaktar de nästa slag eller steg i anspänd koncentration i ett verk på hög granitsockel av Johannes Haapasalo från 1932. Den som söker skall finna många fler nakna män som med sina spända skinkor visar Finland vägen till framtida nationell upprättelse.

Det är emellertid svårt att släppa tanken, att parkerna där många av dessa idrottsliga män spänner sätesmusklerna också var träffpunkter för Helsingfors fram till 1971 olagliga och till 1981 officiellt sjukförklarade homosexuella män. Är det kanske här som de första impulserna kom till Touko Laaksonens (mer känd under artistnamnet Tom of Finland) testosteronstinna estetik? ”Vi möts bakom Paavo Nurmi” är en inte orimlig invit i 1960-talets bokstavligen ljusskygga gaykultur. Det var kanske inte så stadens beslutande tänkte när de beställde skulpturerna, men med Laaksonens teckningar som en av Finlands mest framgångsrika konstexporter genom tiderna är det omöjligt att bortse från den stilistiska parallellen. Visst är det manligt med spända skinkor, men också lite bögigt, ändå?

Men kvinnorna då? Ja, där är det märkligt påklätt och kyskt i Helsingfors. Den som söker kvinnliga gestalter på offentlig plats kommer att finna dem bara ytterst sparsamt. Där de förekommer, är de mestadels påklädda i löst draperade klänningar som inte lämnar ut några fysiska företräden i onödan, som Wäinö Aaltonens Gryning (1956) utanför Riksbanken i Kronohagen, eller flickan med hund utanför Sockerbolagets kontor på Mannerheimvägen. När nakenhet förekommer, så är den påfallande återhållsam och antydande – som Viktor Janssons Convulvulus (1931) i Kajsaniemiparken, för vilken dottern Tove Jansson stod modell. I detta sammanhang står Havis Amanda ganska ensam som en påminnelse om en annan tid, ett annat samhälle som det ryska förtrycket till trots hade större utrymme för sinnlig lössläppthet än det fria Finland haft under sina 100 år.

Anna Uddenbergs Free Fall vid Hanaholmen.

Frigjordhet från Sverige

Vill man se en mer bokstavligen tygellös gestaltning av kvinnlig identitet får man fara halvvägs till Esbo. Där utanför Hanaholmen står en kvinna i tajt våtdräkt fyra meter upp i luften, med ryggen bakåtkastad i en båge. Den svenska konstnären Anna Uddenbergs Free Fall (2017) står placerad ute i vattnet och återger en kvinnlig jetboardåkare. Kvinnan tycks rida på en snett nedåtriktad vattenstråle, på väg att göra en av de akrobatiska volter som hör jetboardåkandet till. Den dramatiska bronsskulpturen tar vattentematiken från –Havis Amanda in i 2000-talet. Här är det mindre fråga om kvinnlig sexualitet än om kvinnlig aktivitet – i sig något helt nytt i den offentliga konsten i Helsingfors. Skulpturen är en gåva från broderlandet i väster med anledning av Finlands hundraårsjubileum. Medan den på sin tid upprörande frivoliteten hos Ville Vallgrens skulptur kan ses som ett uttryck för den ryska imperietidens franskt präglade lössläppthet, ligger det en mild ironi i att när till sist en kvinnlig skinka spänns i Helsingfors, så är den svensk.

Men jetboardåkerskan vid Hanaholmen är ett undantag i den manligt muskelspända finska glåmigheten. Kanske är det dags att släppa lite på en inåtvänd, bekymmerstyngd och föga inbjudande självbild? Inte för de gästande turisternas skull, utan för vår egen. På och kring Sandvikstorget ser jag något som pekar mot en sådan öppning. Här har konstnärsgruppen OLO (Marko Vuokola och Pasi-Eerik Karjula) spritt en stor mängd högblanka stålkulor i varierande storlekar. Det är ett verk som avviker radikalt från den övriga offentliga konsten i Helsingfors centrum.

Så ter sig den offentliga konsten i Helsingfors om man som jag anlitar flanörens blick, det vill säga uppmärksammar det uppenbara och synliga. Finland är inte underligt därför att ganska bestämda önskebilder av ”nationen” eller ”folket” dyker upp i konsten. Konsten ger oss möjlighet att se oss själva såväl i en narrspegel som med kritisk blick. Det senare är viktigare. För liksom nationalismen är ett gissel så är de omedvetna, ofta propagandistiska nationella självbilderna också en blytyngd att bära på. Vi kan bara frigöra oss från nationalismen om vi gör oss medvetna om den smygande symbolism som nationsmedvetandet byggs upp kring. Kanske kunde vi finländare slappna av bättre, om vi inte (förmodligen metaforiskt) alltid gick med så spända skinkor? N

Text: Pontus Kyander
Foto: Janne Wass & Marcus Floman

Namngivandet är vårt enda vapen mot maktfullkomliga män

Med otryggt arbete, ekonomisk osäkerhet och icke-existerande skyddsnät är det svårt för kvinnor att säga ifrån om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Det är här kvinnokampen blir klasskamp, och även om naming-and-shaming-förfarandet har sina baksidor, är det det enda som verkligen biter igenom patriarkatets skyddspansar, skriver den svenska författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman.

Kajsa Ekis Ekman.

Under hösten fick jag frågan, upprepade gånger, av utländska journalister men även av människor i min närhet: varför just nu? Varför berättar alla kvinnor om sexuellt våld just nu?

Mitt svar var alltid att vi berättat länge – ni kanske inte har lyssnat förrän nu.

Var var ni till exempel 2001?

Då kom den största studien någonsin om svenska kvinnors erfarenheter av våld – Uppsala universitets studie ”Slagen dam”. 10 000 kvinnor i olika åldrar över hela landet hade svarat på detaljerade frågor om sina erfarenheter av att ha blivit utsatta för våld, hot och kränkningar.  Resultatet visade att nästan varannan kvinna, 46 procent, hade utsatts för våld och att 56 procent av alla kvinnor hade trakasserats sexuellt. I förordet skrev Brita Bjelle, generaldirektör för Brottsoffermyndigheten: ”Tigandets tid tycks vara förbi. Kvinnor i olika åldrar kan och vill uttrycka sina upplevelser av hot och våld.”

Men få ville lyssna, tvärtom. En massiv kampanj sattes igång för att misskreditera Slagen dam och dess författare Eva Lundgren, Gun Heimer, Jenny Westerstrand och Anne–Marie Kalliokoski. Hanne Kjöller Dagens Nyheters ledarsida skrev att den var ”mager historia fylld av konstigheter”, ”förljugen” och att det var ”ingalunda några 46 procent” som blivit slagna – hur nu hon kunde veta det. Kriminologen Jerzy Sarnecki menade att ”resultatet – att varannan kvinna utsatts för våld eller hot – är ointressant” därför att män också är utsatta för våld. Våld, menade en upprörd kritikerkår, var ju sånt som alkoholiserade män på samhällets botten utövade och vad hade det med vanliga hot eller knuffar att göra?

Kvinnorna slutade tiga

Uppsala universitet dränktes av arga e-mail i Sveriges kanske allra första nätdrev, vilket ledde till att studien granskades av universitetet för vetenskaplig ohederlighet. Den friades, men en av författarna, Eva Lundgren, fick ändå lämna universitetet några år senare.

Makten ville inte höra kvinnors berättelser. Tigandets tid fortsatte. Att tala om tigande kanske verkar paradoxalt, då sex och våld ibland tycks vara kvällspressens enda nyhet, och våldtäktsdebatten gick under tiden igenom en mängd olika cykler, den ena bisarrare än den andra. Under 2006 var det kritiker av sexköpslagen som hävdade att antalet våldtäkter i Sverige var skyhöga eftersom svenska män inte fick köpa sex och därför kastade sig över vem som helst på stan. Under 2010 när Julian Assange misstänktes för att ha våldtagit och ofredat två kvinnor hette det att svenska kvinnor i själva verket var hysteriska och kallade vad som helst för våldtäkt, därför var siffrorna så höga. Under 2016 efter Köln-incidenterna när liknande berättelser kom fram i Sverige hette det att vi hade tagit emot för mycket invandrare, därför hade våldtäkterna ökat. Få tycktes vilja ta in förklaringen att antalet anmälda våldtäkter ökar därför att kvinnorna har slutat tiga.

#Metoo blev en upprättelse

Tills #metoo-upproret exploderade hösten 2017 och spred sig från bransch till bransch: skådespelare, jurister, restauranganställda, arkeologer, fackföreningsmedlemmar, till handikappade kvinnor som vittnade om övergrepp från färdtjänstpersonal, missbrukande kvinnor, kvinnor i nykterhetsrörelsen och kvinnor i prostitution. Över sextiotusen kvinnor vittnade just om det som Slagen dam försökt säga sjutton år tidigare: att det är så vanligt att bli utsatt, och att det finns ett samband mellan trakasserier, hot och våld. Här har vi också kvinnokampen i ett nötskal: det som förenar oss över klasser, åldrar och länder. Att vi delar liknande erfarenheter just därför att vi har samma kön. Kvinnokamp = klasskamp är därför en totalt idiotisk slogan. Kvinnokamp är inte per definition klasskamp! Kvinnor från alla klasser drabbas av sexuellt våld. Till och med kronprinsessor. Det är därför feminism är en egen sak.

#Metoo-rörelsen i Sverige kom att bli störst i Norden och kännetecknas av tre saker: 1) att den var arbetsplatsbaserad, 2) att kända kvinnors vittnesmål och namngivningar av enskilda män utgjorde draghjälp för alla de andra okända kvinnor som därmed fick mod att skriva under ett manifest, och 3) att den historiska tystnad som sexköpande män kunnat räkna med, prostituerade kvinnors tystnad, nu är bruten – till hälften. Män som köpt sex har vetat att vad de än gör mot kvinnor i prostitution så kommer ingen få veta. De kan slå, våldta, förnedra och sedan gå hem till sin fru. #Intedinhora har ändrat på detta. Nu kan ingen sexköpare gå säker – det han gör mot en sextonårig missbrukande tjej kan komma att hamna på instagram, eller i hennes självbiografi många år senare. Men än har inte kvinnor i prostitution börjat namnge sina förövare – när detta sker kommer det att bli en bomb.

Politiska beslut behövs

Mycket har sagts om problematiken i att ”hänga ut” förövare, och det är sant att vissa fall har slunkit med som inte alls hör hemma här. Men faktum är att när vi summerar det som hänt efter #metoo så är det i just de konkreta fall där män hängts ut, som förändring har skett. Vanligen att mannen har avskedats. Det är svårt att tänka sig skandalen som nu skakar Svenska Akademien och som lett till ett inställt Nobelpris, ifall det endast funnits ett allmänt upprop om ”problemet med sexuella trakasserier i kulturvärlden.” Alla uppropen om systematiska missförhållanden på arbetsplatser har hittills gett mycket magra politiska resultat. Regeringen har ställt krav på att nationalscenerna ska ha handlingsplaner och branschmöten – men sådant riskerar lätt att sluta i ritualer och ord. Vad vi behöver är ju verkliga, reella maktförskjutningar. Trygga anställningar till exempel! I arbetaryrken är det 50 procent större risk att en ung kvinna blir sexuellt trakasserad om hon har en visstidsanställning än om hon har en tillsvidareanställning. Eller att rätt till sjukpenning också borde gälla kvinnor! Vilket det i praktiken inte gör i Sverige. Som Vänsterpartiets Rossanna Dinamarca skrivit, så får dubbelt så många kvinnor som män avslag från Försäkringskassan, vilket gör oss extra utsatta när vi är sjuka och utan lön.

Något som skulle stärka kvinnor i prostitution är att återupprätta Mikamottagningen i Stockholm som nu avslutat sin behandlande verksamhet, samt att skapa liknande mottagningar i flera städer. Och varför inser inte samhället att varje krona de sparar in på stöd till missbrukande och hemlösa kvinnor innebär att den kvinnan kan ligga i en buske och bli våldtagen, eller sova över hos någon gubbe bara för att få värme? Varför har inte alla kvinnor någonstans att gå dit vi kunde sova utan att få några frågor? Tänk hur många våldtäkter som aldrig skulle ske! Varför görs det inget åt polisen och åklagarna och domarna som inte tagit kvinnors ord på allvar hur mycket vi än anmält? Och varför får inte vi som fött och uppfostrat barnen någon pension värd namnet? Fram för ett pensionssystem där kvinnor slipper vara beroende av våra män, och där vi kompenseras för att vi tagit det grundläggande ansvaret för mänsklighetens fortlevnad.

Kvinnokamp är (ibland) klasskamp

Och det är här som kvinnokampen blir klasskamp: för att den som inte har ett säkert arbete, en lön och en pension hon kan leva på, eller ett tak över huvudet, vågar inte säga ifrån i samma utsträckning som den som är mätt, trygg och mäktig. Vi lever i en värld där kvinnors chefer generellt är män, inte sällan maktfullkomliga män, och utan trygghet på arbetet blir vi utlämnade åt dem. Det är en mycket farlig situation – och vårt enda motvapen blir då namngivandet. N

Text: Kajsa Ekis Ekman
Illustration: Otto Donner