Kategoriarkiv: Essä

Under kängan

Högerextremismen är tillbaka för att stanna. På debattsidor och akademiska fora går diskussionen het om huruvida nyfascismen är en spegelbild av socialismen eller en förlängning av nyliberalismen.  Extremhögerfilosoferna ömsom förkastar, ömsom omfamnar båda. Vad är högerradikalismens kärna?

Den 27 januari 1932 var den tyska staden Düsseldorf ett ideologiskt slagfält. Vänsterdemonstranter hade samlats vid uppfarten till det pråliga Park-Hotell invid Rhenfloden. Hofgarten-parken visade sig naturligtvis inte från sin bästa sida denna vintriga dag, men folkmassan var inte där för att njuta av naturen, utan för att häva glåpord över hundratals representanter för den tyska industrieliten som samlades i hotellets festsal för att lyssna på den omstridde politikern Adolf Hitler, ordförande för Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti NSDAP.

Hitler var på god väg att bli landets populäraste politiker och hans parti hade redan ett brett stöd bland arbetarklassen. Men för att ta makten behövde NSDAP den tyska industrin på sin sida. Magnaterna förhöll sig dock skeptiska till ett parti vars namn innehöll ”socialism” och ”arbetarparti”, och därför beslöt Hitler sig för att, med stöd av den övertygade nazisten och insdustrimannen Fritz Thyssen, sammankalla industrieliten till ett möte där han höll ett två och en halv timme långt tal, ett tal som betecknats som ett av hans absolut viktigaste steg på vägen till makten.

Park-Hotel i Düsseldorf.

Hitler slank in bakvägen till hotellet för att undvika demonstranterna. Festsalen var smockfull – de senare anlända tvingades stå, och till slut rymdes alla inte ens in. Talet var en vändpunkt för nazisterna, och hjälpte till att säkerställa stöd från storbolag och industrisläkter. Efter att Hitler slutat tala, bjöd Thyssen på några sista kommentarer, och avslutade tillställningen med ett entusiastiskt ”Heil, Herr Hitler!”

Adolf Hitler lade i sin långa orering fram sin syn på människan, ekonomin och tingens ordning i naturen. Det som framför allt övertygade industrimännen var hans förkastande av socialismen och hans omhuldande av rätten till privat ägande som en naturlag. En av Hitlers huvudteser var att tanken om alla människors lika värde, demokrati och jämlikhet var naturvidrig och i det långa loppet skulle vräka hela samhället i fördärvet.

Förkastade liberalismen

Jouko Jokisalo lyfter upp Hitlers tal i sin bok Euroopan radikaali oikeisto (Europas radikala höger), som gavs ut på Into i fjol, som en förenande länk mellan trettiotalsfascismen och den högerextrema politiska filosofi som började växa fram på sextiotalet. Det Jokisalo speciellt lyfter fram är att Hitler inte bara förkastade socialismen, utan också liberalismen. Han drog här inspiration från den konservativa revolutionens tänkare, som Edgar Julius Jung, Carl Schmitt och Oswald Spengler. Den konservativa revolutionen var en samhällsfilosofisk rörelse i Tyskland som hade sin storhetstid under mellankrigstiden, och som till vissa delar inspirerade den tyska nazismen. Enligt de konservativa filosoferna förutsatte liberalismens tankar om frihet och individualism samma typ av jämlikhetsideal som socialismen. De såg det här jämlikhets- och demokratiidealet som ett massornas herravälde och de lägre ståendes förtryck av de högre stående.

I stället förespråkade de avskaffandet av ”onaturliga” ideal som ”frihet, jämlikhet och broderskap”, och en återgång till en ”naturlig” hierarki. Hitler speglade i sitt tal de konservativa idéerna. Demokratiseringen av samhället menade han att obönhörligt skulle leda till att man snart skulle få se ”negern sitta i Nationernas Förbund”, vilket förstås stred mot alla naturlagar. Den här filosofin gick hem bland den fattiga arbetarklassen som gavs syndabockar för sin misär (judar och icke-vita), men också hos eliten, eftersom den antydde att människans värde och privilegier var en födslorätt, snarare än något man kunde förtjäna. Att den samlade tyska industrin själv företrädde ekonomisk liberalism hade mindre betydelse för Hitler. Huvudsaken var att han kunde vinna över samhällets ekonomiska motor på sin sida.

Thatcher ♥ fascismen

Den första högerextrema vågen efter världskriget uppstod på 1960-talet. I USA var det framför allt avskaffandet av rassegregationen som födde en högerextrem rörelse kring Alabamaguvernören George Corley Wallace, som 1963 fällde orden ”segregation now, segregation tomorrow, segregation forever”. I Europa pyrde missnöjet över förlusten av kolonierna. Storbritannien upplevde sin första stora immigrationsvåg, Frankrikes högernationalister slickade såren efter kriget i Algeriet, och flera nordeuropeiska länder som Tyskland och Sverige hade tagit emot stora mängder invandrare för att svara på arbetskraftsbrist. I detta skede drabbades Europa av sin första stora recession efter kriget, med hög arbetslöshet som följd, och då, som nu, fann sig invandrarna på de anklagades bänk.

Det var i det här klimatet som det uppstod grupperingar som British National Front, tyska nyfascistiska NPD, österrikiska FPÖ och på 1970-talet franska Front National.

Alain de Benoist.

De rörelserna inspirerade även en ny högerradikal samhällsfilosofi, som ville göra rent hus med den gamla, stigmatiserade nazismen och fascismen. Rörelsens chefsideolog kom under 1970- och 1980-talens andra högerextrema våg att bli den franska filosofen Alain de Benoist. Benoist och den nya högern byggde vidare på den konservativa revolutionens förkastande av såväl socialism som liberalism, men drog också inspiration från vänstertänkare som Karl Marx och Antonio Gramsci i en strävan att utveckla en kulturell, snarare än politisk, högerhegemoni. Den politiska rörelsen nådde på 1980-talet enbart spridd framgång. Paradoxalt nog blev dess största stötesten att nyliberalismen, företrädd av Margaret Thatcher och Ronald Reagan, alltför väl omfattade dess egen rasistiska och segregerande världsbild, menar Jokisalo. På samma sätt som högerextremismen, byggde nyliberalismen på en samhällssyn som framhävde exceptionalism och socialdarwinism.

Golem och parasiter

Ett annat tal som blev avgörande för åtminstone en viss gruppering inom extremhögern hölls lördagen den 19 november 2016 i Ronald Reagan-byggnaden i Washington, som i sin monolitiska, nyklassiska stil inte är mindre prålig än Park-Hotell i Düsselforf. Här höll tankesmedjan National Policy Institute sin årliga kongress, en kongress som sedan 2005 varit mötesplats för den så kallade alt-right-rörelsen (läs: amerikanska nyfascister). Denna kongress var mer laddad än tidigare år – landets medier hade nu ögonen på alt-right-rörelsen efter att Hillary Clinton lyft fram den i ett tal i augusti. NPI:s ordförande och den självutnämnda alt-right-ledaren Richard Spencer hade uppmanat talarna att försöka hålla en städad retorik inför den nationella pressen.

Då Spencer själv tog plats vid podiet för att avsluta kongressen på kvällskvisten var stämningen något sömnig. Kring 200 åhörare var på plats, prydligt uppklädda i kostymer och slips, även om vissa i det här skedet klätt ner sig i skjortärmarna. De hade lyssnat på elva timmar av politiska tal, och efter middagen hade merparten av pressens representanter gått hem. Då valde Spencer att spränga potten, och levererade ett brandtal som dröp av antisemitism, rasism och vit överhöghet. Han kallade medierna och den liberala eliten för icke-människor: golemar frambringade av mörka krafter, lyfte fram den vita rasen som det utvalda ”Solens Folk” och beskrev alla andra som parasiter på den amerikanska nationen som var ”byggd av oss, för oss”. Som avslutning höjde han armen i en alltför välkänd hälsningsgest och vrålade: ”Hail Trump! Hail Our People! Hail Victory!” All sömnighet i salen var bortblåst, och flertalet av åskådarna rusade till för att besvara hälsningen.

Richard Spencer. Foto: Vas Panagiotopoulos/CC

Folket i centrum

Alt-right-rörelsen är speciellt välrepresenterad i Silicon Valley och bland vad vi i Finland skulle kalla Slush-gemenskapen: unga, vita män inom teknologi- och internetbranschen. Trots att många skulle kalla dem för nyliberalismen personifierad, är alt-right-rörelsens filosofiska förhållande till liberalismen problematiskt, just för att dess demokratikrav undergräver tanken på den vite mannens exceptionalism.

Att kategorisera extremhögern utgående från dess förhållande till liberalismen är ändå knepigt. De högerradikala filosoferna må på papper förkasta såväl socialism som liberalism, men då det kommer till den politiska kritan, har vi sett att högerextremismen låter sig inspireras av båda, och omfattar framför allt liberalismen då det passar dess syften.

Den här slutsatsen dras också av redaktörerna till metaforskningsrapporten Populist Political Communication in Europe (Routledge, 2016), Roril Aalberg, Frank Esser, Carsten Reinemann, Jesper Strömbäck och Claes H. de Vreese. (För det finländska inslaget står Ov Cristian Norocel.) Den ambitiösa metastudien har gått igenom forskningen kring populistiska partier i så gott som alla västeuropeiska och flera östeuropeiska länder. I den finner forskarna egentligen inget entydigt förhållningssätt till den ekonomiska liberalismen bland de högerpopulistiska partierna. Det gemensamma för så gott som alla dessa partier är däremot att de sätter fokus på ”folket”, och framför allt då målar upp en världsbild där ”folket” är under attack från ett yttre hot, från ”den Andre”.

Vår hotade kultur

Både Jouko Jokisalo och metastudiens redaktörer är överens om att den rådande högerradikalismens och -populismens centrala komponenter är nationalism, främlingsfientlighet, rasism och anti-muslimska tankegångar.

Den nya extremhögerns filosofi utgår från tanken om att det finns distinkta ”rena” kulturer som bör bevaras för att mångfalden i världen ska fortleva. Uppblandning av kulturer resulterar i en degeneration av båda kulturerna och i slutändan till samhällelig kollaps. Rensar man bort de diplomatiska eufemismerna betyder det här naturligtvis att muslimer och annat pack ska hålla sig borta från vår vita civilisation. När denna filosofi förenas med den populistiska högerns påståenden om att invandringen utgör ett hot mot vår ekonomi, vår säkerhet och vår kultur, uppstår politiskt sprängstoff.

Det här sammanfaller enligt forskarna Carsten Reinemann, Jörg Matthes och Tamir Shaefer med de orsaker som högerpopulisternas väljare i Europa uppger till att de röstar på högerradikala partier. Enligt metastudien upplever väljarna att det kulturella hotet mot Europa är betydligt större än det ekonomiska hotet. Det betyder att högerpopulistiska partier har svängrum att vända kappan efter vinden till exempel i ekonomiska frågor utan att behöva oroa sig nämnvärt för att förlora väljare, så länge främlingsfientligheten består.

Ense i extremerna

Redaktörerna till metastudien påpekar att de moderna högerpopulisterna de facto ofta är politiska kameleonter i så gott som alla frågor utom dem som gäller invandring, islam och värdekonservatism. I Finland har vi sett det på nära håll tack vare Sannfinländarnas regeringsmedverkan. Otvivelaktigt är extremhögerns fenomenala framgång nära knuten till den globala ekonomiska recessionen, nyliberalismens misslyckande och socialdemokratins kräftgång. Svaret på hur vi bekämpar högerextremismen torde också i slutändan finnas inbäddat i en bredare frågeställning om hur ett postkapitalistiskt samhälle ser ut, där människan inte behöver skjuta ”den Andre” ifrån sig i rädsla över att förlora sin trygghet.

Men en granskning av de högerextrema partiernas politik och deras väljares bevekelsegrunder ger vid handen att det inte nödvändigtvis är fruktbart att analysera dem från en strikt ekonomisk höger-vänsterdikotomi. Den hårda kärnan i högerextremismen som har bestått från Hitlers tal i Düsseldorf till Spencers i Washington är dess rasistiska människosyn. Både den hårt nazistiska alt-right-rörelsen som förespråkar biologisk rasism och Sannfinländarna som talar om ”kulturella skillnader” strävar till upprättandet av en folklig hegemoni, ett utvalt, monokulturellt herrefolk, om man så vill.

Adam Smiths liberalism kan visserligen vara svår att förena med nynazismen, men det som slår en då en jämför extremhögern med extremliberalismen är hur väl deras människofientliga idéer passar ihop. Hur mycket skiljer sig egentligen Wall Street-yuppiens husgud Ayn Rands svaghetsförakt från nynazisten Anders Behring Breiviks våldsfilosofi? Alain de Benoist må förkasta nyliberalismen, men flertalet regeringssammansättningar runtom i Europa i dag bevisar att nyliberalismen inte har några större svårigheter att acceptera extremhögern, eller vice versa. När man skalar bort vilseledande termer och ekonomipolitiska luddigheter, står nyliberalismen och nyfascismen enade i sin i grund och botten egoistiska och misantropiska filosofi. I diametralt motsatsförhållande står den moderna socialistiska vänstern med sin solidaritetsprincip som ledstjärna. Det är talande att vänstern och extremhögern inte lyckats finna någon gemensam plattform för regeringssamarbete.  

Text Janne Wass
Illustration Karstein Volle (& Janne Wass)

Jouko Jokisalo: Euroopan radikaali oikeisto. Into, 2016.

Aalberg, Esser, Reinemann, Strömbäck, de Vreese: Populist Political Communication in Europe. Routledge, 2017.

Adolf Hitler: Vortrag vor westdeutschen Wirtschaftlern im Industrie-Klub zu Düsseldorf am 27. Januar 1932. Eher-Verlag, 1932.

Hur Breitbart satte tonen för USA:s presidentval

USA:s presidentval 2016 ruskade om den amerikanska politiken i dess grundvalar. För att förklara Donald Trumps oväntade valseger började medierna genast leta efter tecken på yttre påverkan – teorierna sträckte sig från ryska dataintrång till falska nyheter, ”fake news”.

Vi erbjuder en mindre sensationell men kanske mer oroande förklaring: vår egen studie, som granskade över 1,25 miljoner nyhetsartiklar som publicerades på internet mellan 1 april 2015 och valdagen den 8 november 2016, visar att ett nätverk av högerorienterade medier med stadig förankring kring den högerextrema sajten Breitbart News Network utvecklades till ett tydligt och avgränsat mediesystem, som huvudsakligen använde sig av sociala medier för att sprida sitt ultrapartiska perspektiv på omvärlden. Denna Trumpvänliga mediesfär verkar framgångsrikt ha satt agendan för det konservativa medielandskapet i USA, men utövade även ett kraftigt inflytande på mediernas bredare mittfåra, speciellt i deras bevakning av den demokratiska motkandidaten Hillary Clinton. Högermedierna lyckades alltså till en viss del dra de traditionella medierna i USA högerut.

Polarisering högerut

Farhågor kring politikens och mediernas polarisering har uttryckts under en längre tid, men vår undersökning visar att polariseringen som skedde inför valet var assymetrisk. De personer som stödde Hillary Clinton följde inte bara vänsterorienterade medier, utan även de traditionella medierna, som fortsättningsvis var de populäraste nyhetskanalerna bland allmänheten. Men den Trumpvänliga publiken å andra sidan följde nästan uteslutande kraftigt polariserade nyhetsmedier på högerkanten som har vuxit fram på väldigt kort tid. Många av dem är grundade efter presidentvalet 2008.

Angrepp mot integriteten och professionaliteten hos motståndarsidans medier var också ett centralt tema för den högerorienterade mediesfären. Men flera av de mest delade nyheterna kan bättre beskrivas som desinformation än som ”fake news”. Snarare än att förmedla helt falska nyheter, det vill säga fullständigt uppdiktade rapporter, kombinerade de avsiktligt sanna och delvis sanna påståenden till ett budskap som i grund och botten var vilseledande. Denna verksamhet formade under valkampanjens gång det högerorienterade mediasystemet till en internt sammanhängande, relativt isolerad informationsgemenskap, som förstärkte en gemensam världsåskådning bland konsumenterna och skyddade dem från journalistik som utmanade dess teser. Dominansen av den sortens material har skapat situation där presidenten kan berätta för sina anhängare om ”händelser i Sverige” som aldrig har ägt rum, och presidentens rådgivare Kellyanne Conway kan referera till den påhittade ”massakern i Bowling Green”.

Teknologin är inte boven

Illustration: Karstein Volle.

När vi kartlägger mediekällorna ser vi att Breitbart framträder som centret för ett tydligt högerorienterat medialt ekosystem, omgivet av Fox News, the Daily Caller, the Gateway Pundit, the Washington Examiner, Infowars, Conservative Treehouse och Truthfeed.

Vår analys utmanar det förenklade narrativet att det är internet som teknologi som fragmenterar offentligheten och polariserar åsikterna, genom att skapa filterbubblor eller låta oss läsa ”The Daily Me” (Dagens Jag, ett uttryck myntat av forskaren Nicholas Negroponte som avser ett nyhetsflöde som är helt anpassat till läsarens personliga preferenser, övers. anm.). Om teknologin hade varit den huvudsakliga kraften som drev oss mot en ”post-sanningsvärld” skulle vi rimligtvis se ett symmetriskt mönster både till vänster och höger av det politiska spektret.

Istället ledde de olika politiska lägrens interna politiska dynamiker till olika sorters mottagning och bruk av teknologi. Medan Facebook och Twitter tillät högerorienterade medier att kringgå de traditionella mediernas portvaktsroll, så motsvarades detta inte av någon liknande utveckling på vänsterhåll.

I detta molndiagram visar storleken på noderna hur ofta de delades på Twitter. Deras placering bestäms av hur ofta två sajter delades av samma användare under samma dag, vilket representerar i vilken utsträckning två sajter lockar samma publik. Färgerna representerar hur ofta läsarna delade tweets av Clinton eller Trump under valkampanjen. Färgerna representerar med andra ord läsarnas politiska beteende, och bygger inte på analys av sajternas innehåll. Mörkblå sajter lästes av åtminstone fyra gånger fler Clintonanhängare än Trumpanhängare, mörkröda sajter av fyra gånger fler Trumpanhängare. Gröna sajter delades ungefär lika mycket av båda kandidaternas anhängare. Ljusblå sajter delades av Clintonanhängare över Trumpanhängare i proportionen 3:2 eller mer, ljusröda sajter delades av 3:2 fler Trumpanhängare. (Klicka för större bild.)

Bubblan finns – till höger

Storleken på de noder som representerar traditionella professionella medier som The New York Times, The Washington Post, och CNN, omgivna av the Hill, ABC och NBC, visar att de här medierna lockade en särskilt stor publik. Färgen visar oss att de traditionella medierna besöktes av fler Clintonanhängare än Trumpanhängare, och deras närhet på kartan till mer tydligt demokratiskt partitrogna medier – som Huffington Post, MSNBC, eller the Daily Beast – antyder att de som följer medier som är kopplade till Demokratiska partiet också tar till sig innehåll från de traditionella ”neutrala” medierna. Det politiska läger som samlades kring Breitbart befann sig tvärtom längre bort från mittfåran och saknade noder som återkopplade dem till de traditionella medierna.

I klartext betyder det här alltså att den så kallade polariseringen av debattklimatet delvis är en myt. Ingen avsevärd polarisering har skett på vänsterkanten, medan man på högerkanten kan se både en kraftig isolering och en tyngdpunktsskiftning åt det radikalhögra hållet.

Ett annat sätt att tolka denna asymmetri är att mäta hur populära webbplatser som läses huvudsakligen av den ena sidan av det politiska spekret är. Det finns väldigt få center-höger webbplatser, alltså sådana som skulle locka mest Trumpanhängare men också en betydande andel Clintonanhängare. Mellan det måttligt konservativa Wall Street Journal, som läses av ungefär lika många Clinton- och Trumpanhängare, och de kraftigt vinklade högersajterna vars läsare föredrar Trump framför Clinton med en andel på 4:1 eller mera, finns det bara en handfull webbplatser. Men vid den punkt där sajter uteslutande har partitrogna läsare skjuter antalet högersajter i höjden, och överstiger klart antalet uppenbart partiska vänstersajter. Och som motsats, då man startar från The Wall Street Journal (mitten) och rör sig vänsterut, sprids uppmärksamheten jämnare över ett flertal sajter vars läsare representerar en gradvis ökande proportion av Clintonanhängare i förhållande till Trumpanhängare. Och till skillnad från medielandskapet till höger finns det ingen dramatisk ökning vare sig i antalet sajter eller deras popularitet då vi rör oss åt det mer tydligt partiska hållet.

Den huvudsakliga förklaringen för en sådan asymmetrisk polarisering är mer sannolikt politik och politisk kultur än teknologin i sig.

I detta molndiagram visar storleken på noderna hur ofta de delades på Facebook. (Klicka för större bild.)

Nykomlingar utmanar Fox

En anmärkningsvärd aspekt av högerns mediala ekosystem är hur nytt det är. Av samtliga nyhetskanaler som Trumpanhängare föredrog så är det enbart New York Post som existerade då Ronald Reagan valdes till president år 1980. Då Bill Clinton blev president 1992 var det bara Washington Times, Rush Limbaugh, och möjligtvis Sean Hannity som hade hunnit ansluta sig till skaran. Alex Jones vid Infowars startade sitt första opinionsprogram i radio år 1996. Fox News grundades inte förrän 1996. Breitbart grundades 2007, och de flesta av de större noderna inom högerns mediesystem har grundats efter det. Utanför högerflygeln visar kartan att läsarna visar stor uppmärksamhet för traditionella journalistiska medier blandad med spridd uppmärksamhet för nya eller partitrogna medier, eller enbart nätbaserade medier.

Under primärvalskampanjen etablerades ett mönster av hyperpartiska angrepp som riktade sig mot alla Trumps motkandidater men också mot de medier som inte stödde Trumps kandidatur. I vårt material ser vi att i de mest delade artiklarna under primärvalssäsongen, och i de månatliga mediekartläggningarna under dessa månader, blev Jeb Bush, Marco Rubio, och Fox News föremål för angrepp.

Kartan för februari månad visar till exempel Fox News som en mindre nod som befinner sig rätt långt borta från den Breitbart-dominerade högern. Det betyder att Fox News besöktes mer sällan än tidigare och senare under kampanjen, framför allt av personer som också uppmärksammade kärnan av Breitbart-centrerade sajter. Kartan för mars månad är liknande, och först under loppet av april och maj återställs Foxs besökarantal till tidigare nivåer.

Denna marginalisering av Fox News under våren 2016 sammanföll med Breitbarts långvariga angrepp mot kanalen. De 20 artiklar som toppar statistiken i det högerorienterade medielandskapet under januari rubriceras bland annat ”Trump Campaign Manager Reveals Fox News Debate Chief Has Daughter Working for Rubio” (Trumps kampanjchef avslöjar: Fox News debattmoderators dotter arbetar för Rubio). Generellt sett var Breitbarts fem mest delade artiklar där Fox News nämns ägnade att ifrågasätta Fox News trovärdighet som den huvudsakliga leverantören av nyheter för USA:s konservativa väljare. Artiklarna förknippar Fox News med immigration, terrorism, muslimer och korruption:

The Anti-Trump Network: Fox News Money Flows into Open Borders Group;

NY Times Bombshell Scoop: Fox News Colluded with Rubio to Give Amnesty to Illegal Aliens;

Google and Fox TV Invite Anti-Trump, Hitler-Citing, Muslim Advocate to Join Next GOP TV-Debate;

Fox, Google Pick 1994 Illegal Immigrant To Ask Question In Iowa GOP Debate;

Fox News At Facebook Meeting Is Misdirection: Murdoch and Zuckerberg Are Deeply Connected Over Immigration.

Dessa upprepade teman – sammansvärjning, korruption och mediaförräderi – är väldigt närvarande i de här vitt spridda rubrikerna som förknippar Fox News, Rubio och olaglig migration.

Då primärvalet var över visar våra kartor att Fox News återfick sin publik och integrerades närmare med Breitbart och resten av det högerorienterade medielandskapet. Den huvudsakliga måltavlan för högerflygelns medier blev istället samtliga traditionella medier.

Medan förekomsten av olika mediala källor inom högerns sfär varierar då man betraktar delningar på Facebook och Twitter, så är innehållet och den grundläggande strukturen, med Breitbart i dess centrum, stabil över alla plattformer. Infowars, och de likaså högerradikala sajterna Truthfeed och Ending the Fed, växer i betydelse i kartorna av Facebookdelningar.

Till och med under den högintensiva månaden innan presidentvalet bildar alla medier utanför det Breitbart-centrerade universet ett tätt sammanvävt uppmärksamhetsnätverk med traditionella massmedier och professionella källor i centrum. Högern i sin tur bildar en egen isolerad sfär.

Högerns fokus dominerade

De högerorienterade medierna lyckades även överföra sitt fokus på immigration, Clintons e-postskandal och övriga skandaler, till medielandskapets mittfåra. En analys av artiklar på satsnivå i samtliga delar av medielandskapet ger vid handen att Donald Trumps agenda – med starkt fokus på invandring och direkta angrepp mot Hillary Clinton – kom att dominera den offentliga diskussionen.

Bevakningen av Clinton fokuserade med överväldigande majoritet på hennes e-posthärva, följt av anklagelser om korruption i anslutning till familjen Clintons välgörenhetsstiftelse, och följde upp med rapportering om terrorangreppet mot USA:s konsulat i Benghazi. Bevakningen av Trump lyfte fram en del skandaler, men det mest framträdande temat i artiklar som fokuserade på Trump var hans främsta sakfråga, invandringen. Även hans påståenden om arbetsplatser och handel fick större uppmärksamhet än skandalerna kring honom.

Medan mittfårans mediebevakning ofta var ifrågasättande, kretsade den likväl kring den agenda som den högerorienterade mediesfären satte: invandring. Högerorienterade medier vinklade i sin tur immigrationsfrågor i termer av terror, brottslighet, och islam, vilket framgår av en genomgång av de mest spridda artiklarna på Breitbart och andra högerorienterade medier. Invandringen var nyckeltemat där Donald Trumps och Breitbarts agendor möttes; precis som Trump gjorde den till fokus för sin kampanj ägnade Breitbart en oproportionerligt stor del av sin bevakning åt detta ämne.

Bekämpa desinformation

Vårt material beskriver således ett nätverk av ömsesidigt bekräftande hyperpartiska sajter som återuppväcker det som Richard Hofstadter kallade ”det paranoida draget i amerikansk politik”, som kombinerar fakta tagna ur sin kontext, upprepade osanningar, och överdrivna slutledningar, i avsikt att konstruera en i grunden vilseledande världsbild. Termen ”fake news” (fabricerade nyheter), till skillnad från termerna propaganda och desinformation, antyder uppdiktat stoff skapat av apolitiska aktörer ute efter att tjäna en hacka på Facebooks marknadsföringspengar, och är en otillräcklig term för att beskriva vad som pågår. Genom upprepning, variation och cirkulation genom ett flertal närstående sajter gör nätverket sina påståenden bekanta för läsarna, och detta samspel med deras huvudsakliga narrativ skänker trovärdighet åt det otroliga.

En salig blandning av ogrundade påståenden och fakta sammanfogade av paranoida slutledningar är kännetecknande för majoriteten av det delade innehåll som kan spåras till Breitbart. Det vore ett misstag att avfärda de här artiklarna som ”fake news”; deras styrka bottnar i en blandning av verifierbara fakta, upprepningar av bekanta osanningar, paranoid logik, och en konsekvent politisk samordning inom ett ömsesidigt bekräftande nätverk av likasinnade sajter.

Bruket av desinformation inom partianknutna medier är varken nytt eller begränsat till den politiska högern, men isoleringen av de högerorienterade medierna från de traditionella journalistiska nyhetskällorna, samt fränheten i deras angrepp mot journalistiken i samordning med en lika frispråkig president, är ett tydligt och nytt fenomen.

Att återuppbygga grundvalen på vilken USA:s medborgare kan forma en gemensam uppfattning om vad som pågår i världen är en förutsättning för en fungerande demokrati, och det är den viktigaste utmaningen som pressen står inför i vår nära framtid. Vårt material antyder starkt att de flesta amerikaner, inklusive de som får sina  nyheter via sociala medier, också i fortsättningen konsumerar traditionella medier som följer professionella journalistiska konventioner, och jämför det de läser på partitrogna sajter med det som rapporteras på traditionella massmediers sajter.

För att uppnå detta måste traditionella medier omorientera sig själva och sin verksamhet, inte genom att satsa på klickjournalistik, utan genom att inse att de finns och verkar i en omgivning som är rik på propaganda och desinformation. Detta, och inte Facebook eller påhittade nyhetssajter, är den stora utmaningen under de kommande åren. Att möta denna utmaning kunde innebära början på en ny guldålder för den fjärde statsmakten.

Text Yochai Benkler, Robert Faris, Hal Roberts, och Ethan Zuckerman.
Översättning Lasse Garoff
Illustration Karstein Volle

Studien har tidigare publicerats i Columbia Journalism Review, och Ny Tid återpublicerar en redigerad version. 

Rosa utopier i en dystopisk tid

För att se en väg framåt behöver mänskligheten sina drömmar om det röda, trots de svek och besvikelser som drabbat de samhällen som försökt förverkliga dem. Tom Karlsson ger Nina Björks fenomenala bok om Rosa Luxemburg en stående ovation.

Det sägs, och möjligen var det Slavoj Žižek som sade det först, att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än ett slut på kapitalismen. Kanske det här är ett av tidens största ideologiska problem, bristen på utopier och överflödet av dystopier. Människan är en drömmande varelse som kan föreställa sig något annat än det närvarande, och i bästa eller värsta fall, också förverkliga dessa drömmar. Det har kapitalismens drömfabriker insett och vi översköljs av drömmar på det personliga planet. Drömmar om att lyckas, oberoende av bakgrund och realiteter. Vi uppmanas att hålla våra drömmar levande och arbeta hårt och ärligt, så skall de nog förverkligas i ”the happy end”. På det sociala planet erbjuds ändå bara dystopier, bilder av en framtid där alla krigar mot varandra i en förödd värld.

Denna brist på gemensamma utopier om en bättre framtid, ett rättvisare samhälle, har lett till att olika högerpopulistiska grupper för fram drömmen om en tillbakagång till en förfluten, nationell guldålder. Deras retroutopi är ändå inget annat än mytologi och härstammar snarast från samma drömfabriker som de människofientliga dystopierna. Det här är farliga drömmar, drömmar som förvandlas till mardrömmar i krigens aktuella verklighet.

Men det fanns en tid då man ännu skapade utopier för mänskligheten, då socialismen ännu inte sågs som en hopplöst naiv dröm om ett himmelrike på jorden. Socialismen, kommunismen och anarkismen var då helt realistiska alternativ, vägar för samhällsutvecklingen som ännu stod öppna.

I och med de ”nya” franska filosoferna och de postmodernistiska idéerna uppkom en misstro mot utopier. Man såg varje dröm om ett annorlunda samhälle som en hållplats på vägen till Auschwitz, eller Gulag. De samhälleliga utopierna förbyttes mot individualistiska frihetsdrömmar. Nu har vi i stället kommit in i en tid då man har lust att komma med motargumentet att varje nedskjuten utopi är ett steg närmare dystopin. Vårt behov av alternativ till kapitalismen är nu outsägligt, då liberalismen inte längre klarar av att leverera sina drömprodukter.

Svekfull socialdemokrati

Nina Björk har aldrig varit rädd för det utopiska. Redan i Under det rosa täcket framför hon tankar om en feministisk utopi. I sina senare böcker har hon naturligtvis inte förkastat feminismen, men det är mera och mera den socialistiska utopin och marxismen hon anknyter till. Längst på den här vägen når hon i sin senaste bok, Drömmen om det röda, där hon tar sig an en av marxismens ikoner, Rosa Luxemburg.

Den polsk-tyska sekulariserade judinnan Rosa Luxemburg hör till den tidiga europeiska marxismens viktigaste ideologer. Fascinationen för henne sträcker sig ända in i våra dagar, kanhända för att hon stod för en tredje väg inom den socialdemokratiska och kommunistiska rörelsen. Hon var en hård kritiker av den socialdemokrati som svek sina rötter och gick med i den fosterländska yran och första världskriget. Hon kritiserade också den före detta marxisten Eduard Bernstein och hans anhängares reformism, som enbart stärkte kapitalismen. Samtidigt ställde hon sig också kritisk till Lenins och bolsjevismens auktoritära och toppstyrda kommunism.

Socialdemokraternas medverkan i första världskriget hade katastrofala följder för arbetarrörelsen och för Europa. Motståndet mot kriget växte, inte bara i Ryssland som kastades in i en ny revolution som sparkade ut den rådande regimen och gav makten åt Lenins bolsjeviker. I Tyskland uppstod en revolutionär samhällssituation med masstrejker och soldatuppror. Ännu en gång svek socialdemokraterna och skyddade med hjälp av paramilitära frikårer den rådande kapitalistiska ordningen. Luxemburg drog sig ur partiet och var med om att starta Spartakusförbundet, som senare övergick till att bli ett kommunistiskt parti.

Flera vägar

Socialdemokraterna som med hjälp av armén besatt den nya makten förföljde de revolterande arbetarna och bland dem kommunisterna. Luxemburg fängslades och mördades. Det parti hon hade gett sitt liv för, tog det också. För senare tider har detta visat att den socialdemokratiska reformismen inte har varit en väg till socialism. Om hon hade överlevt kan man vara säker på att hon på ett eller annat sätt hade hamnat i fångläger eller antagligen mördats för den kritik som hon redan tidigt riktade mot bolsjevismen. Leninismen har visat sig vara en lika vansklig väg mot socialismen.

Nina Björk försöker med sin bok om Rosa Luxemburg visa att det finns flera vägar. Genom att använda sig av Luxemburg kan hon slänga ut sossarna och leninisterna med badvattnet, men ändå behålla marxismen som analysmodell.

Trots att Björks bok är en god inkörsport till Rosa Luxemburgs marxism, ligger dess största förtjänst inte i att fungera som en ”liv och verk”-monografi. Det finns andra böcker som mera fullständigt redogör för detta. Det jag själv finner mest stimulerande är hur hon för in Luxemburgs tankegångar i vår tid och låter dem konfronteras med aktuella frågeställningar och sina egna drömmar om det röda. Inom vänstern har det blivit allt vanligare att diskutera identitetspolitik och förhålla sig mera försiktigt till att betona klasskampen. Men det är inte Björks linje och naturligtvis inte Luxemburgs.

Klasskamp framom feminism

Rosa Luxemburg.

Trots att Rosa Luxemburg fått stå som en ikon också inom den socialistiska feminismen var kvinnofrågan i sig aldrig speciellt viktig för henne. Hennes politiska analys gällde kapitalismen, som hon såg som det centrala att avskaffa. Då hon i någon text tog sig an frågan om kvinnornas frigörelse, var det om kvinnorna som arbetare. I likhet med anarkisten Emma Goldman, en annan ikonisk revolutionär, hyste Luxemburg inga illusioner om en solidaritet mellan kvinnor, oberoende av samhällsklass.

Kapitalismen kan utnyttja sig av sexism och har också gjort det, men är inte beroende av den. Det samma gäller rasismen. Kapitalismen hade aldrig kunnat växa sig till sitt världsherravälde utan kolonialism, imperialism och rasistiska ideologier, men i dag kan man väl tänka sig en färgblind kapitalism. Det kapitalismen däremot inte kan leva utan är arbetarklassen. Socialismen innebar för Luxemburg och innebär för Björk ett samhälle utan rasism, utan sexism, men också utan klasser. Det är det klasslösa samhället som definierar socialismen, inte ett uppgraderande av ”arbetaren” som identitet, som vissa ”klassister” tycks nöja sig med i identitetspolitisk anda.

Nina Björk använder sig också av Rosa Luxemburg för att belysa ett annat område där hon redan tidigare provocerat delar av kvinnorörelsen. Hon vill hålla omvårdnaden och andra tidigare kvinnodefinierade sektorer fria från varufiering.  På så vis motsätter hon sig skarpt till exempel pigavdragen, som vissa borgerliga ”feminister” sett som en möjlighet för kvinnor att göra karriär på samma sätt som männen, och som ett sätt att skapa nya arbetsplatser. Enligt Björk stärker den här inställningen endast det kapitalistiska arbetssamhället som förvandlar allt till varor: omvårdnad, sexualitet, kärlek …

Emma Goldman är väl mest känd för citatet att det inte är hennes revolution, om hon inte kan dansa till den. Rosa Luxemburg hade en liknande inställning till kärleken. I många brev skrev hon om drömmen om ett traditionellt familjeliv. Hon ville inte ha antingen eller: kärlek eller klasskamp. Hon ville ha både den romantiska kärleken och den socialistiska revolutionen. ”Vad ska vi göra med Rosa Luxemburgs längtan”, frågar sig Björk. ”Jag vill att Rosa Luxemburg ska älska och drömma och längta och få allt.”

Något lugnt familjeliv fick hon aldrig. Hon fick nöja sig med älskare, katt och en orealiserad dröm om det röda. Det fanns ett ”fruset ögonblick av möjligheter” och sedan var det ögonblicket förbi, men drömmen om det röda är en dröm som stannar kvar, trots många bittra uppvaknanden. Den lever kvar för att den uttrycker något fundamentalt, allmänmänskligt.

Onaturlig orättvisa

Nina Björk börjar sin bok med att fråga: Hur har en människa som äger mark fått den marken? Egentligen är det samma fråga som anarkisten Pierre-Joseph Proudhon frågade: Vad är egendom? Frågan måste ställas om och om igen, för det är inget självklart med ojämlikheten. Försök med såväl människobarn som djur visar att orättvisor inte kan betraktas som naturliga. De väcker protest och motstånd. Historien kan visa upp slavuppror, bonderevolter och arbetarkamp, liksom också kamp mot patriarkatet, sexism och rasism. Människan har alltid hyst samma dröm om det röda, trots att den kunnat ta sig olika uttryck då den realiserats. Det har funnits revolutionära tidpunkter, då möjligheten att åstadkomma en förändring varit stor. Nina Björk talar om ”frusna ögonblick av möjligheter” och att varje stund är ett sådant.

Rosa Luxemburg fick vakna upp till en verklighet där socialdemokratin svek alla sina drömmar om det röda. Nina Björk lever i en tid där också de så kallade kommunistpartierna visat vägen till Gulag och folkmord. Naturligtvis är hon medveten om detta och redan Luxemburg var kritisk till Lenins tolkning av marxismen. Men drömmen lever ändå vidare i en värld då kapitalismens och liberalismens drömmar om ständig tillväxt och utveckling håller på att leda in oss i en oförutsägbar katastrof. Det är svårt att vara optimistisk i detta läge, men drömmarna om en annan värld kan vi ändå försöka hålla levande.

Rosa Luxemburg ställde fram altarnativen socialism eller barbari och det torde även nu vara de två alternativ som finns tillgängliga. Man måste naturligtvis då se upp för alternativet ”socialism och barbari”, som genomförts i många så kallade kommunistiska länder. Luxemburg var inte omedveten om denna möjlighet och betonade alltid vikten av en rörelse nedifrån i motsats till en elitistsk partidiktatur. Hon diskuterade spontaniteten och den revolutionära strejkens möjligheter, som alternativ till en politik via ombud.

Därför frågar jag mig, och jag undrar varför inte Nina Björk frågar sig det samma, varför Luxemburg i det läge där det socialdemokratiska partiet och den reformistiska fackföreningsrörelsen svek, inte närmade sig den mera frihetliga socialismen? Jag hade gärna läst mer om hennes förhållande till den radikala syndikalistiska fackföreningsrörelsen. Möjligtvis gjordes ett sådant närmande omöjligt av den totala låsningen mellan marxister och anarkister-syndikalister, som orsakades av den bittra konflikten mellan Karl Marx och Michail Bakunin inom den Internationella arbetarassociationen.

Nina Björk är litteraturvetare, vilket också färgar hennes läsning av Rosa Luxemburg. Det är inte enbart innehållet i texterna hon fäster sig vid, utan också vid stilen och de retoriska greppen. På samma vis framkommer dessa drag också i hennes egen bok, där hon blandar blixtklar analys med mera känslofulla uttryck. Ibland vänder hon sig direkt till läsaren och ibland verkar hon gå in i samtal med Rosa. Slutet av boken är som en flammande röd pamflett eller ett eldande brandtal för solidaritet och medmänsklighet. Som läsare står jag bara där och applåderar. Nina Björk har ännu en gång levererat en imponerande, välskriven och tankeväckande bok. 

Tom Karlsson

Nina Björk:  Drömmen om det röda – Rosa Luxemburg, socialism,
språk och kärlek. Wahlström & Widstrand, 2016.

En krokimodells tankar

7/2-2016

De tecknar av mig – brett och spretigt, på stora bruna papper rivna från rulle.

Träkolet ger variation. Det går att teckna exakt med ljus och skuggor, men det går också att ta i brutalt och hårt och svart. Och man kan göra en svepande gest med handen för att sudda eller använda engelskt vitt formbröd som formas till runda bollar.

Kolet bestämmer uttrycket.

Någonstans i min unga tonårstid började jag förföras av tanken att stå krokimodell. Lockelsen föddes djupt försjunken i en av alla de böcker som jag vid tidpunkten slukade. Jag kan inte minnas vilken, men under ett av mina nuvarande krokijobb nämnde någon den norska författaren under pseudonymen Cora Sandel och böckerna om Alberte som enligt dem varit, och fortfarande är, inspiration för många unga konstnärer. Böckerna skrevs mellan 1926 och 1939.

Jag lånade böckerna och läste dem (på nytt) nu tjugo år senare. Den första, i vilken Alberte befinner sig i Norge, kunde jag minnas klart och tydligt. Särskilt kölden och kaffet. Som krokimodell utsätts jag ständigt för köld.

26/1-2016

Tänker tillbaka ett år i tiden då jag i ett angränsande rum innesluten i en cirkel av stearinljus blev avtecknad. Ljuset och värmen var milt i det annars kyliga rummet.

Idag fryser jag trots infravärmaren. Jag virar en yllesjal kring halsen och drar på yllestrumporna i pausen, men det hjälper inte.

Jag ser ut på ett stort träd som nu under vintern är kalt och svart mot den vita himlen. Funderar på hur det skulle gestalta sig om jag sätter punkter på alla ställen där grenarna och kvistarna möts. I trädet sitter småfåglar, deras siluetter är lika svarta mot himlen som trädet. Lyssnar på torra kolpennor mot torrt papper.

Och kanske minns jag lite av den andra boken också. I den står Alberte modell. Men där framställs inte modellivet som något glamoröst, snarare långa sekvenser av kyla och plågsamma ställningar, få pauser och griniga konstnärer.

För i början av 1900-talet var konstnärsmodellyrket inte något eftersträvansvärt. Det var ett slitgöra. Elisabeth Bronfen skriver: […] the birth of the poet (artist) – necessarily entail someone else’s death.”

Jag kan ibland fortfarande erfara detta, det plågsamma i att stå modell:

2/10-2015

Jag står hårt mot trägolv. Redan efter ett par minuter blir jag varse tyngden som ligger på höger fot. Fotsulan bränner. Nästa smärtpunkt blir höften och två minuter senare känner jag av tummens position där jag håller den mot min höft. Fem minuter har passerat och redan tre smärtpunkter som tenderar bli ohållbara i ytterligare femton.

Men fotsulan domnar och smälter in i golvet, tummen bedövas och kvar bli en dov smärta i höften. Min blick ligger på en vit betongvägg.

Jag ser fyra kvinnor dansa där på ytan som påminner om målningen La Primavera av Botticelli. Först tror jag att det är någon som tecknat med kol eller blyerts, en skiss kanske eller ett avtryck av något slag. Men bilden är bara en illusion av min fantasi. Kvinnorna är bara väggens ojämnheter, skuggor i den inte helt släta betongen.

”Kvinnans funktion inom 1800-talets diskurs var att förlösa mannens kreativa energi, hans skapande kraft”, skriver Anna Höglund. Kvinnan påvisar här ett av borgerskapets kvinnliga ideal – kvinnan som passiv för mannens behag. ”Mannens sexuella makt över kvinnan genom den manliga blicken är central inom den västerländska kulturen, kvinnan tittar inte, hon blir tittad på”, skriver Elisabeth Bronfen.

Jag drömde om att vara den där passiva kvinnan som förlöste mannens kreativitet och fick honom upphetsad. Kanske uppstod det begäret i fantasin där jag – vacker, naken, betraktad som ett objekt – berör till den grad att mannen tappar sin besinning. Men min bekännelse häri befäster i själva verket mannens makt över sin musa och inte tvärtom. Foucault skriver:

”För makten som på så sätt tar hand om sexualiteten blir det en plikt att snudda vid kropparna; den smeker dem med ögonen; den intensifierar vissa områden av dem; den elektrifierar ytor; den dramatiserar ögonblick av dunkel upphetsning. […] makten förankrar njutningen som den just jagat fram ur dess gömställe.”

Under 1800-talet var det inget konstigt med kvinnor som led av klenhet och olika sjukdomstillstånd, samhället uppmanade i själva verket kvinnor att bli sjuka. Sandra Gilbert skriver:

”[…] the aesthetic cult of ladylike fragility and delicate beauty no doubt associated with the moral cult of the angel-woman obliged genteel women to kill themselves into art objects: slim, pale, passive beings whose charms eerily recalled the snowy, porcelain immobility of the dead.”

Och så fort kvinnan var för utmanande fördömdes hon totalt. Vad som är symptomatiskt med transformationen från att vara musa; (givare) till den som tar; (den skapande) är att hon blir steril. Hon måste offra sitt moderskap i egenskap av skapande kvinna. Enligt Virginia Woolf kunde kvinnorna i enlighet med dåtidens normer aldrig välja både karriär och familj. Mannen stängde in kvinnan i den privata sfären och hade henne under kontroll.

Jag har aldrig velat underkasta mig mannen. De sexuella fantasierna handlade snarare om att tillfredsställande kunna kontrollera mannen.

2008

Drömmen att stå modell var lockande… att förföra. Att bli avmålad, smekt av en pensels sensitiva drag. Att bli beskådad in i minsta detalj. Granskad och förevigad av en annan människas syn. Hon njöt av att stå modell inför Konstnären. Hennes sexuella fantasier eggade henne. Hennes kropp var vital och hon visste hur man skulle stå för att teckningarna skulle bli uttrycksfulla. Hon älskade vridningar, de poserna blev alltid fina. Hon vred sig runt en axel på hundraåttio grader samtidigt som hon varierade fötternas och armarnas placering och huvudets vridning. Hon tänkte på mellanrumsformer och förkortningar för att det skulle bli bra balans i bilderna.
Han tecknade med svart kol.

– Byt!

Värmefläkten surrade, strålkastarskenet lyste upp hennes pärlvita hud och skapade skuggor på den svarta fonden bakom henne. Runt Konstnären låg travar med papper av olika kvalitet, penslar i alla storlekar och tuber med oljefärg, akryl, pennor och hinkar med vit bakgrundsfärg till målningarna. Stora dukar hängde upptejpade med maskeringstejp direkt på väggen. Han arbetade alltid med hög musik, som i sin monotoniska rytm fick honom att arbeta frenetiskt utan uppehåll i timmar i sträck. Han var professionell i sin roll som konstnär och hur mycket han än önskade att få smeka hennes lena hud, så förträngde han sitt begär genom att följa linjernas böljande former och låta streck efter streck fylla det tomma pappret.

Jag ville vara demonkvinnan som förförde och utnyttjade, samtidigt som jag nu efteråt förstår att det även handlade om bekräftelse och en stor dos längtan efter att bli gravid. Det är krasst men det är sant. Men där fanns också en dos av något vi kallar kärlek.

Om jag hade levt för hundra år sedan kan jag bekänna att jag med stor sannolikhet varit en av de kvinnor som skulle offrat sin karriär för hem och familj, eftersom barn för mig är livsnödvändigt.

Vi samtalar ofta om det, jag och min fästmö, hur mycket vi har att tacka dem för – de kvinnor som offrade allt för sin frihet för över hundra år sedan. Som banade vägen för det liv som jag lever; som krokimodell med en dotter som är färgad, har en fästmö och nyss har skaffat barn med en nära vän.

Kanske började det hela med Alberte i 1930-talets Paris som till slut efter livsförnekelse och misär fullföljde sin författardröm. Kanske var det hon som fick mig att strunta i andras åsikter och teckna mina egna linjer över knaggliga ark.

Möjligtvis har jag alltid varit både musa och monster. Den som ger, men som kräver att få tillbaka. Och det skrämmer männen, den där osäkerheten. Dubbelheten i kvinnan som musa som ger allt och den andra kvinnan som faktiskt förväntar sig samma sak tillbaka skapar en, som Freud uttrycker det: kuslig intellektuell osäkerhet, vilket i sin tur leder till att mannen behöver kontrollera kvinnan och döda henne.

Jag har haft män som just känt sig tvungna att döda mitt jag för att behålla sin maktställning (detta genom psykisk och fysisk misshandel). Jag möter en annan krokimodell som uttrycker det här med makt och förväntningar ur en annan synvinkel:

24/2-2016

Möter samma modell igen, hon som har ADHD. Att vara krokimodell passar henne eftersom det är när hon jobbar ensam som hon kan glänsa. Med sig själv och sin kropp blir hon stjärnan. I grupp blir hon snarare en avvikelse, en som inte kan det sociala samspelet och därför fryses ut.

Hon talar om obehaget att stå med ryggen vänd mot eleverna. Det uttrycker hennes utsatthet. Hon vill känna kontakt med dem som tecknar av. Och det faktum att läraren ber henne stå bortvänd blir en symbol för kontroll, och hon vill inte bli kontrollerad. Det hör ihop med att bli utnyttjad och trampad på.

Åter till mina första tankar kring att stå krokimodell, som i mångt och mycket handlade om mitt eget kontrollbehov. Genom att stå naken inför andra hade jag kontroll över min egen kropp och mitt sinne. Ett slags duktighetskomplex.

2/10-2015

croquis 2 michael rahikainenKrokiläraren talar om Laurence Sterne och om boken Tristram Shandy som skrevs på 1700-talet. Tänk att försöka skriva en roman i realtid. Det är ju helt omöjligt, men Tristram Shandy är ett gott försök. Det finns ju ingen möjlighet att skildra en dag, där läsarens tid är likvärdig med händelsernas faktiska tid.

Hur skulle det bli om jag som krokimodell försöker skriva i samma tempo som mina tankar vandrar där jag står? Okej låt mig göra ett försök på en minut:

Jag sätter på tidtagaruret… nu:

Dramatiska ställningar, sade han, undrar om de tycker om den här? Den blev visst lik posen som han precis illustrerade. Men mina spretande fingrar är ju bra, och höften som skjuter ut sådär. Jag kanske ska göra några fler ställningar med spretande fingrar? Nästa halvsittande, vänd åt andra hållet med spretande fingrar mot underlaget kanske, eller ska jag stå framåtlutad kanske med armarna bakåt och fingrarna spretiga? Går det spreta med tårna också, om jag står på tå? Nu har jag stått åt vänster och höger, så nästa får iallafall bli med ryggen mot dem, och kanske en vridning. Nej, nu får jag bestämma mig, klockan ringer väl när som helst. Åh, den där blev ju uttrycksfull (ser på en teckning som läraren fäster upp på väggen). Ja, höften blev bra och handen. Det där ljudet är härligt, de skyndar sig, alla kommer inte hinna klart, det hörs. Kolen mot pappret, torrt mot torrt, överallt, hastigt. Riiiing…

Kenneth Clark uttrycker vår upplevelse av att betrakta en målning med en naken kropp som instinktivt, det som vi ofrivilligt upplever som ett första omedelbart intryck. Detta kan sedan omsättas i mer ingående tolkningar eller frågeställningar kring den nakna kroppen i konstverket. Den första upplevelsen handlar därför om närhet till en annan kropp:

”The desire to grasp and be united with another human body is so fundamental a part of nature, that our judgement of what is known as pure form is inevitably influenced by it; and one of the difficulties of the nude as a subject for art is that these instincts cannot lie hidden, […].”

Denna längtan av förening med en annan kropp behöver inte handla om lust eller sexualitet utan även om närhet i form av förälder/barn förhållande likväl som vänskap eller syskonskap. Det är en fundamental mänsklig inre drift att söka bekräftelse. I konsten har vi möjligheten att betrakta en naken kropp utan tabun och kan säkert uppleva det som Clark uttrycker. Men hur är det med krokin? Hur förhåller sig en elev till en levande naken kropp fri att betrakta ingående och helt öppenhjärtligt? Jag har inte undersökt detta, men vi kan försöka föreställa oss konstelevens blick genom följande tre övningsbeskrivningar:

29/1-2016

Ett första sätt: Abstrakt expressionism – att nollställa sig själv. Korta ställningar 2–3 min.

Apollinaire – poet i krig. Han upptäckte att folk som är sårade och har ont skriker rakt ut vad de tycker och tänker helt förbehållslöst. Det är det undermedvetna som ger sig tillkänna.

Det handlar om att befria sig från kedjor (linjer), att inte se på pappret. Att hitta det som är väsentligt och sedan relatera resten av figuren till det; att se helheten.

I det snabba tecknandet blir det en spänning i linjerna. Det är svårt att teckna dynamik med en slö linje. Det gäller att reagera på modellen utan att tänka.

Resultatet visar det som är till skillnad från nästa övning där tecknandet handlar om hur det ser ut.

Standard: Titta, Tänka, Teckna = tre T. Mellanlånga ställningar 5-10 min

Detta stadium är ett studiemoment som alla behöver för att lära sig se hur något verkligen ser ut, men det betyder inte att resultatet blir spännande eller bra, det visar inte hur något verkligen är. Och det är inte alltid kul att titta på.

Ett tredje sätt att teckna på är: Efterkonstruktion. Långa ställningar 15-20 min.

Att teckna efter erfarenhet. Summan av alla de bilder vi sett. Att studera en kropp och välja ut det mest essentiella, därefter lämna modellen och teckna ur minnet.

Jag (modellen) sitter i angränsande rum. Eleverna tycker att det är svårt, de tittar ingående, men så fort de lämnat rummet och sätter sig ned framför pappret har de redan glömt.

Under tiden eleverna tecknar, vandrar mina tankar.

Jag läser Älskade av Toni Morrison. Ute regnar det över Göteborgs hamn.

Det är fint att stå naken framför ett regnstinnt fönsterglas. Infravärmen bränner min hud. I boken som jag läser är huset centralt och de andar som befolkar dem. Här kan jag känna den första ägarinnan smyga över fiskbensparketten. Det var här hon bodde, innan hennes lägenhet tillföll konstskolan.

Eleverna skriver upp information om min ställning. Vilar på höger ben. Höften skjuter ut. Vänster ben har foten vinklad utåt vänster. Höger hand på övre bäckenbenet. Vänster arm korsar kroppen och tar tag i höger hand. Huvudet vridet åt höger och blicken är vänd nedåt. Öppen bröstkorg. Sedan får de inte se mig mer utan tecknar efter minnet och instruktionerna. Jag sitter och antecknar detta under tiden. Ser på balkongen; vridet järnsmide.

I pausen pratar jag och läraren om skillnaden mellan att vara strippa och krokimodell. Han jobbade som ung på en strippklubb där tjejerna rev sönder hans teckningar för de ansåg dem snuskiga. Atmosfären där hade varit asexuell.

Kanske är atmosfären här mer laddad eftersom den innehåller en hög nivå av koncentration. Själva intensiteten i blickarna innehåller laddning; den spänning som uppstår då eleverna verkligen fokuserar på kroppens former. Ingen annanstans tillåts någon titta så passionerat på en okänd människas kropp.

I ett konstverk av Elin Wikström sitter hon naken och läser i en röd låda, fri för besökare att betrakta. Elin Wikström skriver i ett mail till mig: ”Den nakna kroppen har jag valt för att poängtera att hur utsatt, blottad, övervakad, sedd man än är, är det möjligt att i sitt inre behålla sin integritet ändå.”

Med de orden uttrycker Elin något fundamentalt i att vara nakenmodell. Att jag som modell klarar av att behålla min integritet. Detta kan jag göra dels för att jag överhuvudtaget inte interagerar med eleverna. Vid ett tillfälle utmanade krokiläraren både mig (modellen) och eleverna genom att låta modellen stirra eleverna rakt in i ögonen. Detta var extremt oangenämt för alla parter.

Integritet kan även handla om roller. Jag blandar inte ihop min yrkesroll som modell med min person.

7/2-2016

Berättade jag om modellen som var filosof – som såg livet som ett skådespel och ställde upp i valet som politiker, men endast i en spelad roll eftersom det inte är förenligt att vara filosof med att vara politiker. Jag frågade mig: Vem är han?

Det var filosofens sätt. Det främsta svaret på hur jag behåller min integritet i krokimodellens blottade yrkesroll är egentligen mycket enkelt: Jag gör det för konstens skull och jag gör det i vetskap att eleverna avbildar mig för konstens skull.

7/2-2016

Läraren berättar om den gamla damen som är krokimodell, åttionio är gammal och hon gör det för konstens skull. ”Unga ska ha möjlighet att teckna gamla, rynkiga kroppar.”

Då eleverna skulle teckna henne påklädd bar hon sina finaste smycken och en klänning som framhävde hennes former.

Men för mig handlar yrkesvalet även om ett visst mått av exhibitionism. Jag njuter av att bli betraktad. Sedan lägger jag ingen värdering i hur jag blir betraktad, däri ligger en frihet. Min kropp värderas inte utifrån några samhällsideal, utan huruvida de ställningar jag väljer är bra att teckna av i förhållande till de tekniker som eleverna väljer att använda sig av.

Det är förlösande att stå naken framför andra utan att jag behöver framhäva mig själv på något annat sätt än hur jag står, sitter och ligger. Inga kläder, inget tal, inga sociala uppträdandekoder.

21/10-2015

Läraren berättar om krokimodellen Elis, en gammal man som älskade att vara naken. Han stod på huvudet i pauserna, för att få tillbaka blodet. På en fest kom han iförd endast balettkjol, med en mask över ansiktet, en över bakhuvudet en annan över rumpan och en över könsorganet. Ständigt hjulande så att benen blev armar och tvärtom. I över en timma hjulade han runt där och upp blev ned och ned blev upp.

I andra sammanhang kan den nakna kroppen ses som en markör för ett ideal som sträcker sig långt tillbaka i tiden.

Kenneth Clark beskriver i boken The Nude att den nakna kvinnokroppen i förhistorisk tid var en fertilitetssymbol. Kvinnokroppen var även ett uttryck för lust. Idealet skapas som ett tecken på ett visst samhälles filosofi och livsåskådningar, som förändras över tid. Patrik Steorn menar att genom århundradena fram till nutid kan vi idag se alla de ideal som existerat, och på så sätt skapas vår bild av ett ideal som blir normgivande för oss. Ända från antiken fram till idag har konstnärer ofta haft flera modeller som sammanförts till en kropp, häri ligger en syn på att en enda individ inte kan vara fullkomlig.

21/10-2015

Ståltråd – två modeller

Jag vill stå på andra sidan och titta på mig själv, på oss. Jag skulle välja en tjock ståltråd, ganska oböjlig som håller formen när den väl tvingats dit. Jag skulle börja med linjen mellan min och hennes fot. Hur den ligger på podiet. Sedan häfta fast den mot träskivan för att föra tråden upp längs formen mellan våra kroppar.

Mellanrumsformen förändras när vi vrids runt och ses från en annan vinkel. Axel möter inte längre axel…

Det sker ett ständigt skifte av synvinkeln. Hur ser förhållandet ut mellan min axel och hennes, mellan mitt bröst och hennes, mellan min höft och hennes?

Vissa elever jobbar koncentrerat ned bland trådar i stål, en snabb blick upp, så ned igen. Andra arbetar med blicken flackande upp och ned, medan fingrarna oavbrutet arbetar, vrider och bänder.

Åter andra går runt modellerna, betraktar från olika vinklar. Studerar länge, memorerar för att sedan återvända till sitt podium.

Efter hand tenderar modellens kropp att falla samman; kollapsa. Nacken tenderar att falla bakåt, hakan uppåt, axlarna framåt, ryggen kutar, höften åker ut, händerna kroknar, rumpan putar.

Andas och sträck upp!

Problematiken i att kombinera ideala kroppsdelar till en och samma kropp uttrycks av Clark ”[…] we do find certain individual limbs or features which, for some mysterious reason, seem to us perfectly beautiful, experience shows us that we cannot often recombine them.” Clark diskuterar även en syn där ett ideal är ett medel, lagom, detta kritiseras av Francis Bacon som skriver: ”There is no excellent beauty that hath not some strangeness in the proportion.” Dessa olika sätt att se på kroppen behöver inte vara motsägelsefulla. Lagom kan handla om en sundhetssyn, medan det unika är det som är medfött och därför opåverkbart.

Även om vi numera fortfarande har förståelse för det antika idealet, balansen och symmetrin, har vi andra ideal nu, som innehåller nya värderingar och andra livssyner. Det finns många som utmanar ett upphöjt, kroppsligt ideal till exempel genom konst och ser man till dagens modevärld använder man sig mer och mer av naturliga kroppar. Inom film eller reklam manipuleras fortfarande kroppen för att få fram skönhet som inte är naturlig. Detta sätt att framställa lever kvar i traditionen av kroppen som ett ideal. En viktig aspekt i denna diskussion tillför Griselda Pollock:

”Kvinnorörelsens politiska identitet har till stor del formats genom den kritik som riktats mot sättet att framställa kvinnor i finkulturen och i medier som film, television, annonser och  pornografi. Somliga har fördömt dessa kvinnobilder i feminismens namn. Ändå är det svårt att förkasta bilderna, eftersom deras sätt att utrycka kvinnlighet, deras fascinationskraft och sinnlighet har en sådan styrka. […] vi kommer inte ifrån att våra identiteter i viss mån har formats av sådana bilder.”

Under en krokilektion utmanade läraren idén om en idealiserad kvinnokropp.

22/3-2014

Med stor gravidmage blir krokin lite annorlunda.

Krokiläraren ger mig uppdraget att se arg ut både kroppsligt och i ansiktet. Ofta avbildas gravida kvinnor vackra men havande kvinnor kan visa en urkraft som manifesteras i okontrollerbar ilska. Jenny Saville vill utmana den rådande mansdominerade konsthistoriska bilden av idealiserade kvinnoporträtt genom sina nakna kvinnor i extrema tillstånd: deformerade; feta, djuriska eller stympade.

När jag står där kommer jag spontant att tänka på en nutida konstaktion då den ryska aktivistgruppen Pussy Riot hade gruppsex offentligt på ett museum. Då var gruppens frontfigur Nadezda Tolokonnikova höggravid. (Vilket gav upphov till ramaskri.)

Som krokimodell ser jag mig själv som en del i kampen mot ett manipulerat kvinnoideal genom att ge konstelever verktyg att teckna en kropp som är helt och hållet naturlig.

Den förförande tanken i att stå krokimodell som tonåring utmynnade i ett utövande. Och kanske kommer jag i framtiden vara den där åttionioåriga damen som fortfarande står modell för konstens skull.

Text: Anna Nero
Illustrationer: Michael Rahikainen

Texten är essä ur Hans Ruin-tävlingen 2016.

Om paradoxerna i konstens värld

I en tid där bildning, kunskap och tänkande har fått vika undan för penningens överväldigande makt har också konstscenen splittrats till helt skilda världar, skriver konstkritikern Leena Kuumola i sin uppgörelse med dagens konstsyn. 

Förundran är något av det mest oumbärliga för ett meningsfullt liv. Förmågan att uppmärksamma också det som annars lätt passerar obemärkt kan inte överskattas. Att stilla observera är förutom djupt tillfredsställande även behövligt för att undfly vanan och komma till insikt. Till synes små upptäckter skapar en grund ur vilken allt annat organiskt växer fram. Att acceptera slump och osäkerhet som en naturlig del av varat tyder på styrka och ihärdighet som båda behövs i konstnärligt skapande. Betydande konst uppstår med största sannolikhet i marginalen där det finns rum och förutsättningar för oberoende. Där ligger fokus på observation, eftertanke och upptäcktsglädje i stället för materiella framgångar. Marginalen har dock trängts undan i en tid där förtingligande, ytliga föreställningar och strävan efter ekonomisk vinning till stor del har ersatt den konstnärliga dialogen. På senare tid har även konstinstitutioner och kommersiella gallerier tvingats inse vikten av oberoende och visa intresse för fenomen bortom den etablerade konstscenen. Det har lett till paradoxer, till exempel när den till sitt ursprung oberoende och mot etablissemanget kritiska gatukonsten fann sin väg till salongerna och blev en allmän trend. En radikal gest förlorade sitt innehåll och blev till stora delar ointressant konst i en kontext som elementärt hör till det mål protesten riktats mot.

Med andra ord utgör konstens domäner tyvärr inget undantag i det mörker som under de senaste åren i allt större grad har brett ut sig. En outtröttlig entusiasm för nytta, vinst och konsumtion får allt mer absurda former som inte heller konsten besparats. Det råder ett slags storhetsvansinne och arrogant tanklöshet som uppstått ur ett sällan skådat välstånd i västliga samhällen, även i nordiska länder, där man dessutom lever under trygga omständigheter.

Marknadspratet har undan för undan slugt smugit sig in i konsten, i början som ironi och satir. På institutioner troddes det länge att termer och begrepp från näringslivet utan följder skulle kunna införlivas i konstsammanhang som ett slags formellt bevis för trovärdighet. Museer och andra konstinstitutioner är ivriga att ge prov på sin samhällsduglighet och försäkra sin förmåga att möta verkligheten såsom den ter sig ur byråkratins och makthavares perspektiv. Det man inte räknade med var att termer och begrepp inte uppstår ur tomma intet, i kölvattnet följer även ett annat sätt tänka.

Det har resulterat i en cynism som inte längre begränsar sig till konstmarknadens yttre former. Konst har i likhet med det mesta i samhället börjat likna en produkt som ses i relation till konsumtion. I en iver att tilltala massorna har konstens autonomi frivilligt övergetts. Reflektion och förundran inför ett konstverk skall det i dagens effektiva och snabba samhälle inte slösas tid på, allt skall vara omedelbart och lättförståeligt. Att tänka är elitistiskt och tyder dessutom på ett skrämmande behov av avskildhet, tvärtemot den långvariga trenden av det kollektiva. Konst skall inte gå att urskilja ur det vardagliga livet, ur reklamens och populärkulturens värld. Den skall vara igenkännbar och lätt att ta del av, som en harmlös och anpasslig spegelbild av den verklighet vi omges av. I praktiken innebär det premisser fullkomligt motsatta de tidigare. Vardagen och dess fenomen är inte att förakta som utgångspunkt för konsten, tvärtom utgör de en angelägen grund för försök att förstå samtiden. Dilemmat uppstår ur den skyndsamhet som i många fall går före eftertanken. Att utan en tillstymmelse till ett analytiskt sätt att förhålla sig, förflytta fenomen från en kontext till en annan är innehållslös populism, för att bli konst skall det redan bekanta och närvarande visas ur alternativa, oväntade perspektiv. Ett av många exempel på obetänksamhet utgörs av de oräkneliga konstverk som sågs under de första tiderna av den oväntade flyktingströmmen på färd mot Europa. Det vanligaste medlet blev flytvästar, bekanta från alla nyhetssändningar. De orangefärgade västarna var ett igenkännbart element som redan blivit en symbol för en bestämd period av kaos och mänskligt nöd. Att förflytta de konkreta flytvästarna från skådeplatserna till konstsammanhang blev en ihålig gest som endast upprepade nyhetsstoffet som sådant i en annan kontext. Var fanns tanken?

Enligt marknadens logik skall produkterna erbjuda svar på efterfrågan. Många museer liknar i dag nöjesparker där publiken bjuds in för att i stora skaror finna sin egen kreativitet. I stället för reflektion över det konstnärliga uttrycket uppmuntras publiken till varierande slags pyssel för att sedan ägna sig åt digitala självporträtt. Uppstår frågan om inte konstpubliken kraftigt undervärderas. Till följd av en simpel banalisering berövas publiken den stimulans och glädje som en stillsam begrundan kan skänka. Den berövas också spänningen av den oväntade insiktens tillblivelse, den oförklarliga magin och mycket annat. På museerna uppmuntras inte den självständiga tanken eller upplevelsen, snarare tvärtom. De utställda verkens natur har ofta på förhand fastställts och står att läsa i en detaljerad tolkning intill respektive verk. Konst- och kulturhistorisk realia har genom tiderna hört till museernas uppgifter men tolkning är någonting helt annat och skall lämnas till betraktaren. Utan möjlighet att ur egna utgångspunkter uppleva och tolka reduceras konstupplevelsen till en förutbestämd och därmed ointressant mekanisk upplevelse utan mening.

Men vad är att förvänta sig av en konstvärld som länge böjt sig i djup vördnad inför sina auktoriteter? Mot förmodan är inte dessa konstnärer utan hör till en fåfäng, svällande skara kuratorer och annat konstfolk bortom själva skapandet. Med ett osvikligt självtroende ser de i sämsta fall konsten som ett slags råämne i behov av förädling. Den genomförs bland annat genom ansträngda koncept som konstnärer med sina verk skall illustrera, och ändlösa texter där innehållet ofta förblir höljt i dunkel. De hierarkiska skikten blir sålunda allt fler och perspektivet förvrängs då konstnärer i likhet med publiken tvingas underordna sig de yttre skikten.

Detta slags förskjutningar är beklagliga men inte ovanliga i en tid som utmärks av tankens frånvaro och begrepp tömda på innehåll. Primitiva slagord och tomma fraser blir i snabb takt dominerande normer som accepteras och upprepas utan några som helst invändningar. I kapitalistiska urbana samhällen råder en illusion om valfrihet samtidigt som penningens och konsumtionens dolda strukturer med järngrepp styr människornas beteende. Liknande illusioner konstrueras oupphörligen å konstmarknadens bedrägliga vägnar.

Konstnärer utbildas i ett oförsvarligt stort antal. Då Konstuniversitetet efter en lång tids planering genom sammanslagningen av Bildkonstakademin, Teaterhögskolan och Sibeliusakademin blev till i januari 2013, väckte de inledande festtalen en vag oro. Paralleller till penningmarknaden gjorde sig påminda i uttryck där tillväxt och det stora formatets gynnsamma verkan lovordades. Helt förenligt med tidens förakt för det originella, eftertänksamma och personliga föresatte man sig att framför allt följa internationella influenser. Intima och kvalificerade universitet med konstnärligt tänkande i fokus, transformerades till oöverskådlig fantasiindustri driven av tankar på ekonomi, internationell karriär och materiella förväntningar. För Bildkonstakademins del innebar de nya idealen en kaotisk förvandlingsprocess med det internationella konstetablissemanget som förebild. En utländsk kurator utan konstnärsbakgrund skulle transformera akademins utställningsverksamhet till en ”experimentell” arena för gästande internationella kuratorer och etablerade konstnärer. Det experimentella fick sålunda en ny definition: att eliminera innehållet och ersätta det med form. Med andra ord skulle tanken på den fria konsten vara ett minne blott och framgångsidealet basera sig på imitation av ”stjärnmaterialet” och deras karriärer. I stället för att försvara konstens, akademins och elevernas integritet och bjuda motstånd mot konstmarknadens omåttliga och kommersiella begär valde man att helt kapitulera inför dem. Det mest absurda skeendet blev lyckligtvis relativt kortvarigt men belyste på ett konkret sätt konstutbildningens sårbarhet. Att samla intryck och kunskap är förutom att byta tankar och söka sitt eget uttryck det mest essentiella för en blivande konstnär. Därför är det fullkomligt förödande att i stället för kritiskt och självständigt tänkande förmedla färdigt definierade mål som dessutom inte handlar om innehåll utan om de ihåliga formerna. Då berövas de blivande konstnärerna också rätten och möjligheten till fel, misstag och mångsidiga experiment som förutan ingen utveckling sker.

Hänförelsen inför det internationella är en segsliten företeelse som endast överträffas av förslagna karriäristers pretentioner och dyrkan av materiell framgång. Även det tomma nonsenspratet tycks få ett ytterligare skimmer när det inte förs på ens eget språk. Det har lett till att de särdrag som utgör kärnan i varje kultur håller på att gå förlorade i den globaliserade världen. De har förbytts mot en populistisk massrörelse med strävan efter en universell intighet. Så är det även i konstvärlden. Koder, mönster och trender förs blixtsnabbt världen över, konstens salonger och det konstnärliga uttrycket är förvillande lika på alla håll, alltifrån nordiska städer till Teheran eller Bangkok. Överallt trängs också kuratorer i färd med att föra vidare tanken på konformitet för att kunna berättiga sin existens. Uppstår frågan om var de skulle finnas om inte konstnärerna fanns.

I en tid där bildning, kunskap och tänkande har fått vika undan för penningens överväldigande makt har också konstscenen splittrats till helt skilda världar. Den ena utmärks av konstmarknaden som domineras av materiellt värde och flärd. Inom den är konsten mätbar i termer av ekonomi, karriärer, positioner och internationell synlighet. Den andra världen innebär en skenbar demokrati som upprätthålls med hjälp av falska förespeglingar. Med andra ord med olika slags spektakel och pyssel där alla tillsammans i ständig rörelse skall känna sig kreativa. Till den här världen hör även de terapeutiska och läkande uppgifter konsten har börjat beläggas med.

Någonstans djupt under och utom räckhåll för dessa ytterligheter befinner sig den konstvärld som fokuserar på innehåll och där det fria och oberoende finns i centrum. Där, bortom trender och uppgifter utifrån, finns förundran och begrundan, observationer och upptäcktsglädje. Där har man förmågan att stanna upp, lyssna och se utan att ängslas för tystnaden. Där drivs man av en passion för att uttrycka, man har någonting att säga och en förmåga att göra det. I den världen får också mångfalden och den öppna dialogen existera. Den världen lämnas i fred av medierna och marknaderna då det odefinierbara inte kan mätas eller beräknas och således inte heller kan användas som medel. Det betyder integritet som förutan vare sig människan eller konsten kan överleva.

Leena Kuumola