Kategoriarkiv: Film

Afrika speglar sig i film

Cinemafrica är Nordens största och mest spännande festival för samtida afrikansk film. Med nitton år på nacken och ett utbud på 60 filmer från nord och öst och väst och syd presenteras en filmkontinent, som annars får alldeles för litet plats. För det finns många guldkorn att hämta.

Sextio filmer visades i årets upplaga av Cinemafricas festival. Såsom i en spegel av dagens motsättningar handlade två om kamp och frustration i president Jacob Zumas Sydafrika, två lyfte fram unga hjältar från antiapartheid-kampen. Två beskrev folkets kamp –  i Chad och Senegal –  mot maktberusade presidenter.

Den arabiska våren, som när det begav sig fick uttryck i flera filmer på Cinemafricas festival, syntes i år enbart som nostalgi, i Tamer el Saids filmatiska dagboksanteckningar från hans Kairo två år före Egyptens korta politiska vår.

Kairo idag fick sin hyllning i en komedi om en gammal man med cancer på väg till sjukhuset med röntgenbilder i en gul kasse, som förutsägbart kom på villovägar när en brud och hennes kompis trängde sig in i taxin och råkade ta den gula kassen med sig till brudens fotografering. När mannen äntligen återfann kassen och dem hade brudgummen inte kommit. Den stressade fotografen ställde åldringen i brudgummens ställe, resten skulle kan fixa med Photoshop. I sista scenen ser man det ställföreträdande bröllopsfotot hängande på väggen hemma hos mannen, som läkaren inte gett lång tid att leva.

Fantasy eller tradition

Utanför den politiska agendan, eller kanske inte, fanns några ovanliga filmer kryddade av mystik. I en tunisisk film av Ala Edine Slim gör huvudpersonen en ändlös vandring i en skog, på svältens och törstens gräns, möter en skogsman som hittar djur att äta och vatten att dricka, men skogmannen dör och hans kompanjon ser ingen bannan utväg än att  gå ut i vattnet och dränka sig. En långsam film utan dialog, det kändes som hemma.

I den algeriska filmen Kindfil i regi av Damien Qunquiri går dem kvinnliga huvudpersonen ut och simmar när hon är med sin lilla familj på badstranden. Plötsligt överfalls hon av en hop män, våldtas och dödas. Hon sjunker till botten, men kommer upp som en vålnad. En militärt utrustad polis jagar henne, använder hennes man som lockbete för att tillintetgöra henne. Men vem är monster?

Två unga hjältar

Filmen Kalushi, regisserad av Mandlakyise Dube är ett filmatiskt bidrag till Sydafrikas historia. Fast det började med en annan vinkling. Dube  märkte med besvikelse när han föreläste om filmkunskap i Wits University i Johannesburg att eleverna, övervägande svarta, helt enkelt inte var engagerade. Han drog slutsatsen att de inte kunde identifiera sig med något och någon på filmduken. Tanken växte fram att göra en film om Solomon Mahlangu, som Kalushi hette till vardags, och som hängdes som 22-åring år 1979, i ett av apartheidtidens många justitiemord mot sin svarta motståndare.

Mahlangu bodde i Pretoria och blev en av många ungdomar som kämpade helt enkelt för rättvisa, men som blev tvungen att fly landet för att slippa förtryck och tortyr. I befrielserörelsen ANC:s läger i Moçambique och Angola fick han lära sig hantera vapen. När han kom tillbaka till Sydafrika gjorde två av hans kamrater ett väpnat anfall. Trots att Mahlangu inte skjöt blev han själv ihjälskjuten av polisen.

Mahlangu utnämndes av ANC till en frihetshjälte. Men hans bakgrund, person och liv har inte varit särskilt kända. Här blir filmen ett värdefullt bidrag till Sydafrikas historia. Under de flera år son filmen skapades hade filmteamet nära kontakt med både äldre brodern och modern, som i filmen spelas övertygande av Gcina Mhlophe. Porträttet av Mahlangu, hans familj och kamrater, blir ett porträtt av en tid och ett motstånd.

Ett frågetecken har jag. När Dube och Thabo Mahletsi (som spelar Mahlangu) hävdar till applåder att denna film är den första där svarta sydafrikaner får berätta sin egen historia frågar jag varför? ”Ett marknadstrick”, skrev en vän och sydafrikansk massmediaprofessor när jag frågade om anspråket var sant. Det finns en hel rad sydafrikanska filmer regisserade av svarta sydafrikaner och med svarta sydafrikaner i huvudrollen, min vän räknade upp ett tjugotal. Säkert har Cinemafrica visat några av dem. Vad däremot Kalushi kan göra anspråk på är att vara en sydafrikansk film där huvudrollen som befrielsehjältar inte spelas av en utländsk skådespelare.

Nästa dag visades visades en till sådan film. Nadine Angel Cloetes film Action Kommandant handlar om en ung kille, Ashley Kriel, i en förstad till Kapstaden. Kriel kämpar för jämlikhet mot rasism, är omtyckt av kamrater, vänner och familj, men tvingas ut av apartheidsystemet och får gerillaträning, och mördas av apartheids styrkor som 20-åring år 1987. Filmen om Kriel är mer dokumentärt lagd med många intervjuer, Kalushi är mer en action-berättelse. Men både vill och lyckas ge viktiga pusselbitar om motstånd och förtryck.Med lika rätt och angelägenhet.

Vart tog befrielsen vägen?

Två filmer på Cinemafricas festival gjorde upp med den stora besvikelsen i Sydafrika sedan segern mot apartheid 1994.  Den ena är från  2016 och gjord av ett kollektiv i Soweto, en samling svarta förstäder en bit från Johannesburg. De flesta scener är möten och en handlar dels om vreden över att livet inte blivit bättre, bostäder lovas men byggs inte, dels om yttrandefrihet och det regerande ANC:s vilja att täppa till munnen på sina kritiker. En generationskonflikt tänkte jag tills den mest talföra kritikern trädde fram, en nog så mogen kvinna som anklagade ANC för korruption och lögner. Ni rör henne inte, sade de yngre män som försvarade henne mot ANC-ledarna och deras patruller. Scener som ingen hade kunnat fantisera om  ens för tio år sedan. När polisen skjöt skarpt mot lönestrejkande gruvarbetare i Marikana i augusti-september 2012 brast förtroendet för ANC hos många.

En av dem är Rehad Desai, regissör för filmen The Giant is Falling. Det var en spännande och skrämmande panorama om politiskt förfall. Fokuseringen på president Zuma var självklar, men nästan lika mycket riktades kameran på Julius Malema, ledare för Economic Freedom Fighters sedan 2013. Det blev därmed en individcentrering, men nog så dramatisk. EFF kastas då och då ut från riksdagen för glåpord och störande beteende, med Zuma bara skrattade som om det var en barnlek i en sandlåda.

Protester mot politisk maktberusning

Om jag skulle välja bästa afrikanska filmen vid denna festival så blev det Hissein Habré, en tragedi i Tchad. Det är en dokumentär, gjord av Mahamat Saleh Haroun om  president Habrés otaliga tortyroffer under hans tid vid makten med USAs och Frankrikes stöd. En frivilligorganisation försöker ge vård och hopp. Samtalen med offren är filmens röda tråd och ger en grym berättelse. En ljusglimt kommer när Habré, som fick asyl i Senegal, i fjol ställdes för rätta och dömdes till livstids fängelse. Vittnesmål som i denna film vägde tungt.

En annan rörelse mot politiskt förtryck som kom på filmduken var protesterna mot just Senegals presidents Abdoulaye Wade och hans försök att manipulera grundlagen så att han kan bli president på livstid. Rörelsen heter ”Y’en a marré”, ungefär ”Nu är vi trötta på den här skiten”. Regissören Rama Thiawa som ger hiphop-gruppen Keur Gui stor plats, allt för att visa hur kultur och politik vävs samman.

”Nästa gång elden”

The Fire Next Time av James Baldwin var en av mina favoritböcker när den kom ut 1963 och jag befann mig i USA i ett helvitt college. Cinemafrica visade den film  om svarta om och av James Baldwin i USA som blev något av hans testamente, med titeln från en av hans böcker, I am not your Negro. För Cinemafricas introduktör, Girma, var James Baldwin en förebild. Som queer afrikan var det svårt att finna förebilder, sade han. Men Baldwin visade att vi är den människa vi är, inte den etikett vi har fått.

Som 24-åring lämnade James Baldwin Harlem och hela USA, for till Paris och kom tillbaka långt senare för att ge det filmtestamente vi fick se. För, menade han, den vita rasismen i USA är sjuk och sitter mycket djupt. Men han hann skriva endast 40 sidor innan han dog 1987. Redigeringen har tagit lång tid, men är ett fantastiskt reportage om tiden för det vita Amerikas rasism, som inte är förbi. Jag är mycket oroad, säger han på ett par ställen i filmen. ”Ni skall veta att de svarta inte precis ville komma hit”, sade han på ett annat ställe och tillade: ”Och inte ni vita heller”.

Kanske den sjuka vita rasismen motsvaras i Europa av försöken att mota fyktingar i grind. Cinemafrica visade ett urval filmer om dessa möten, gjorda inifrån upplevelserna  hos de som flyr. Så blir Afrika i Cinemafricas filmfestival världen.

Mai Palmberg

Cinemafrica: 22-26.3.2017 i Stockholm.

Shoa: Att betrakta förintelsen

Ett svallande grönt och dimmigt landskap, en roddbåt åker fram på en blank flodyta. Kameran rör sig närmare. En man sitter kapprak i fören, han sjunger ut i det tysta landskapet med klar röst. Bara båten rör sig, allt är stilla. Vi har anlänt till det före detta koncentrationslägret Chełmno i Polen.

Öppningsscenen i den 9 ½ timmar långa dokumentären Shoa (1985) av Claude Lanzmann sätter tonen för resten av filmen – på ytan stillhet och lågmäldhet, under ytan obeskrivlig smärta och ondska. Shoa är ett sätt att försöka förstå det oförståeliga genom att ge ordet till dem som vid dokumentärens tillkomst fortfarande var en del av det som för oss är historia. Inget historiskt filmmaterial används, det är endast rösterna som tar oss tillbaka. Bilder från dokumentärens samtid, ungefär 40 år efter att koncentrationslägren i Chełmno, Treblinka, Sobibór och Auschwitz-Birkenau lagts ner, är det som målar fram berättelserna. Det som nu bara är vida grässlätter, igenvuxna tågskenor och raserade byggnader vaknar till liv genom minnen och berättelser av dem som varit där då de nu tomma ytorna varit fyllda med död.

Döden är oundvikligen närvarande under de nio timmarna, men det är inte förtvivlan eller ångest som sköljer över en medan filmen rullar på, snarare en underliggande känsla av absurditet. Ungefär 72 år efter att andra världskriget tog slut, 42 år efter att Shoa gjordes, sitter vi tryggt i sammetsbeklädda röda sitsar i en mörklagd sal och ser på de här människornas historier och livsöden. Inne i salen har inte mycket ändrats sedan biografen byggdes år 1927, men utanför har världen och den enskilda människans levnadssätt förändrats radikalt. Historien är på ett absurt sätt närvarande och ändå oändligt långt borta. Under filmens gång sträcker historien upprepade gånger fram en trevande hand och plockar fram nyligen lästa nyhetsartiklar, sedda videoklipp och diskussioner vid matbord, i klassrum och barer, och rör om på ett obehagligt sätt. Vem hade jag varit då, vem skulle jag vara idag?

Möten

Shoa är ett möte människor emellan. Precis som Lanzmann sätter vi oss ner, möter de intervjuade ansikte mot ansikte och får ta del av vad som gömmer sig bakom deras åldrande ansikten. De här avskalade men intima mötena skapar en värdefull relation till de intervjuade och hjälper en att komma in i deras verklighet. Offren för Holocausten är i huvudrollen, men också bland annat invånarna från byarna Treblinka, Auschwitz, Sobibór och Chełmno och några SS-soldater kommer till tals. Det hela skapar ett universum av röster som tittaren bit för bit dras längre in i medan de intervjuade ledsagar, förklarar och berättar. Vi träffar tågföraren Henrik Gawkowsky från Treblinka som dricker för att klara av att göra sitt jobb, Filip Müller som berättar om hur han tvingats kremera sina landsmän i Auschwitz och Abraham Bomba som utan att kunna ändra en min tvingades klippa håret på kvinnor och barn före de blev ihjälgasade.

Lanzmann manar på, ”du måste berätta”, ”det här är viktigt” och de intervjuade stålsätter sig, tar sats och dyker in i svarta minnen. För att berätta behövs ett känslomässigt avstånd, många gånger är det sakliga redogörelser snarare än känslofyllda berättelser. Tittaren svarar den intervjuade med samma reaktioner – ett konstaterande: så här var det.

Medan de intervjuade tvingar känslorna tillbaka tampas de också med frågan om hur de ska kunna beskriva det som skett, hur vi tittare tiotals år senare ska kunna förstå. Då orden inte längre klarar av att behålla avståndet till det skedda springer känslorna fram, och tittaren svarar på samma sätt. Ett fysiskt tarmkramande illamående då den speglade känslan för en närmare människan på andra sidan filmduken. Då det skedda nämns vid dess rätta namn och sägs högt försvinner också avståndet mellan bara minnen och riktiga delade upplevelser. Ordvalen fungerar som ett slags upprättelse och Lanzmann tvingar också SS-soldaterna att använda ord som verkligen motsvarar handlingarna. De kan inte längre gömmas bakom termer som resettlement, Endlösung eller Sonderkommando. Som tittare skruvar man på sig, den pockande känslan är igen obehagligt nära – hur kan det vara så lätt att rättfärdiga handlingar med eufemismer? Avståndet till berättarnas universum krymper med några centimeter.

Inget är främmande

Som tittare är det lätt att ta avstånd från dem man inte vill identifiera sig med och tillsammans med Lanzmann ifrågasätta deras hjälplöshet, men faktum är att utanför den mörklagda salen väntar också en vardag som gör det lätt att stänga ute orättvisor och blunda för det man inte vill kännas vid. Det är just det vardagliga och människans förmåga att vänja sig vid allt som ständigt kommer upp i dokumentären. Ingenting är egentligen främmande. Miljöerna i dokumentären är också ofta bisarrt vardagliga. Tallarna och granarna som sakta vajar i vinden runt de före detta koncentrationslägren ser precis ut som hemma. Slätterna och de små tågstationerna hade kunnat vara vilken liten landsbyggdsort som helst man åkt förbi hundratals gånger. Byborna från Chełmno står 40 år efteråt tillsammans med den sjungande judiska mannen från båten och nickar och övertygar, det var hemskt, det var fel, men vi kunde inget göra.

Fastän tiden rusat framåt och raserat symboliska byggnader och samhällssystem och upprättat nya relationer och samhällsformer är människan ändå i grunden den samma. De rädslor och övertygelser som fanns då finns också idag i andra kroppar.

När den sista scenen går över till sluttexter är det som att vakna upp ur en lång sömn. Omkring en börjar stelnade människokroppar sakta röra på sig och titta sig omkring. Plocka ihop sina saker och lämna den gamla salen och den nu vita filmduken bakom sig. Under den lugna ytan har berättelserna och människomötena ändå lämnat spår. Shoa gör det synligare än någonsin att empatin är det som skapar förståelse för en annan människa och knyter ihop historiska skeden och livsöden till något greppbart. För de tyska byråkraterna och tjänstemännen var det lätt att reducera människor till siffror och praktiska lösningar – ”vi visste ingenting”. Men människomötena blir de som får en att agera. 

Mathilda Larsson

Claude Lanzmann: Shoah. Frankrike, 1985.
Speltid 544 minuter. Filmen visades på
DocPoint-festivalen i Helsingfors 2017.

Farligt spel i månförmörkelsens tecken

En italiensk film är en sällsynt gäst på våra biografer. Ironiskt nog betyder Perfetti sconosciuti totala främlingar, men Paolo Genoveses opus handlar om sju gamla vänner. Känner de verkligen varandra så väl?

En kväll samlas de hos plastikkirurgen Rocco (Marco Giallini) och hans fru Eva (Kasia Smutniak) som jobbar som psykoterapeut. Först anländer den mustaschprydde taxikusken Cosimo (Edoardo Leo) och hans söta sambo (Alba Rohrwacher) som undrar om det dyra biodynamiska vin hon köpt kommer att falla värdparet i smaken. Snart får hon annat att oroa sig för. Den eleganta Carlotta (Anna Foglietta) gör entré med sin sammanbitne make (Valerio Mastandrea). Sist anländer den mullige Peppe (Giuseppe Battiston) – till allas besvikelse utan sin nya, okända flickvän.   

Under middagen föreslår värdinnan en säregen lek: de lägger sina telefoner på bordet och låter alla läsa de sms som kommer in samt lyssna på eventuella telefonsamtal.

Snart får kvällen en dramatisk vändning: hemligheter och lögner avslöjas på löpande band, minst ett äktenskap går i kras, minst en person kommer ut ur garderoben, det ena parets tonårsdotter (Benedetta Porcaroli) fattar ett avgörande beslut.

Mobiltelefonen är den moderna människans ”svarta låda”, där finns hela hennes liv. Vad får sällskapet att ge sig in i leken? Tristess? I kulissen spökar Luis Buñuel med Borgarklassens diskreta charm. Ändå ryms här både värme och smärta. Manuset är väl inarbetat, med sex kockar runt grytan. Ofta verkar skådespelarna improvisera.

I denna pratglada film finns varken bovar eller hjältar. Det italienska temperamentet samsas med Dogma-estetiken. Precis som Roman Polanskis Carnage utspelas detta kammarspel på samma ställe, i vardagsrummet. Bara under korta tider visas karaktärerna i badrummet, i köket, i bilen eller i var sitt hem. Ibland går de ut på balkongen för att ta en titt på månförmörkelsen – som beundras även av ett gammalt par i huset mittemot, en symbol för ouppnåelig lycka.

Tempot är något haltande, Gloria Gaynor hörs lite väl ofta med I Will Survive, men finalen tar tittaren på sängen. Den allra sista rutan dröjer sig kvar på näthinnan. Då man lämnar salongen försöker man spola filmen baklänges i sin hjärna.

Zinaida Lindén

Perfetti sconosciuti. Italien, 2016. Regi: Paolo Genovese. Manus: Paolo Genovese, Filippo Bologna, Paola Mammini med flera. Foto: Fabrizio Lucci. I rollerna: Giuseppe Battiston, Anna Foglietta, Marco Giallini, Edoardo Leo, Valerio Mastandrea, Alba Rohrwacher, Kasia Smutniak, Benedetta Porcaroli.

Identiteter och livsval

”Every nigger is a superstar” spelar i bilradion, på instrumentbrädan vickar en guldig miniatyrkrona, och ut ur den blänkande bilen stiger langaren Juan, Chirons blivande idol och beskyddare.

I Barry Jenkins Oscarsvinnande drama Moonlight – baserad på pjäsen In Moonlight Black Boys Look Blue av Tarell Alvin McCraney – följer vi Chirons uppväxt och hans sökande efter ett jag i Miamis fattigkvarter. Filmen är uppdelad i tre delar, där varje namn står för Chirons olika livsskeden: ”Little” (där Chiron gestaltas av Alex R. Hibbert), ”Chiron” (Ashton Sanders) och ”Black” (Trevante Rhodes). I varje ålder stiger någonting nytt fram i Chirons identitet, medan skådespelarna skickligt lyckas behålla någonting av hans personlighets kärna i varje fas. Vad som formar identiteten, och vilka omständigheter som påverkar de val vi gör, är frågorna som för filmen framåt. Varför slutar Little som Black? Är Chirons livsöde en följd av determinism eller av fri vilja? Vet vi egentligen vem Chiron är då filmen tar slut?

Berättelsen i sig är en ganska klassisk uppväxthistoria i svåra förhållanden. Chiron mobbas i skolan för sin skörhet, hans drogmissbrukande mamma klarar inte av att ta hand om honom. Då mobbarna jagat in Chiron i ett övergivet hus blir han upphittad av Juan (Mahershala Ali), som tillsammans med sin empatiska flickvän Teresa (Janelle Monáe) blir hans beskyddare. Det som ändå gör den här filmen speciell är dess fokus på en svart, homosexuell pojkes uppväxt. Att hela rollistan består av mörkhyade skådespelare gör Moonlight till ett viktigt (och överraskande sent) tillskott i filmkanon.

Regissören Barry Jenkins starkaste verktyg är den värme han behandlar karaktärerna med. Utan att vare sig döma eller karikera lyfter han fram det mänskliga i varje karaktär, deras svagheter och styrkor. Bland annat Naomie Harris i rollen som Chirons mamma gestaltar med gripande övertygelse dragkampen mellan kärleken till sitt barn och drogberoendet. Likaså gör Mahershala Ali en stark skådespelarprestation som Juan (för vilken han vann Oscar för bästa manliga biroll), där han för en moralisk kamp mellan rollen som trygg beskyddare och droglangaren som förser Chirons mamma med hennes kicks.

Moonlight hade lätt kunnat bli en American dream-klyscha där Chiron går från fattiga förhållanden till framgång och ett stabilt liv. Men istället behåller hans idoler och de sociala omständigheterna sitt grepp om honom. Chiron pumpar upp sina muskler, sätter in guldtänder, anammar det avskydda smeknamnet Black och gör karriär som dealer i Atlanta. Den gamla vännen och första kärleken Kevin stannar kvar i Miami och försörjer sig som kock. Mötet mellan de gamla vännerna får en stark emancipatorisk kraft, men förhållandena omkring dem förblir de samma. ”It is what it is” säger Chiron till Kevin, och då han kör hem honom vickar en guldig miniatyrkrona på bilens instrumentbräda.

Mathilda Larsson

Moonlight (2016). Regi: Barry Jenkins. Manus: Barry Jenkins, Tarell Alvin McCraney. I huvudrollerna: Alex R. Hibbert, Ashton Sanders, Trevante Rhodes, Mahershala Ali, Naomie Harris.

En stillsam betraktelse över livet och poesin

Jim Jarmuschs nya film är som balsam för själen i en mörk och orolig värld. Paterson är en stillsam och opretentiös skildring över vardagslivets poesi som lyfts av regissörens underfundiga humor och skådespelarensemblens charm.

Adam Driver, bekant från den nyaste Star Wars-filmen, gör en diametralt motsatt roll till den bleke skurken Kylo Ren då han spelar Paterson, en busschaufför och amatörpoet i New Jersey som bor i en stad som bär samma namn som han själv. Driver formligen lyser. Det stoiska lugn han utstrålar i kombination med den lågmälda komiken i hans minspel gör honom perfekt för Jarmuschs universum där den absurda humorn hela tiden lurar under ytan.

Via Paterson introduceras vi till frun Laura, spelad av en sprudlande Golshifteh Farahani som gör en livfull tolkning av den bedårande men ibland lite enerverande bohembruden. Vi träffar också en engelsk bulldogg, Marvin, som Paterson troget rastar och tolererar eftersom hans fru älskar den, ett scenario som torde vara bekant för mången partner till en hundmänniska. Bulldoggen Marvin är ett exempel på filmens briljans som i många fall gömmer sig i detaljerna utan att väcka uppseende: Jarmuschs förmåga att ge karaktär åt djuret och utnyttja det för komisk effekt torde göra mången barnfilms- och komediregissör grön av avund.

Då kameran följer sin huvudperson på jobbet som busschaufför presenteras vi också för en väldigt vacker stad: Paterson, New Jersey badar i gyllene solljus och lummig grönska ramar in det förfallna industriområdet i rödtegel som ligger mellan busschaufförens hem och hans arbetsplats. Att stiga upp i ottan för att köra buss framstår inte som en plikt utan som ett privilegium i den paradisiska sommarmorgon som Jarmusch målar upp. Det är lätt att förstå varför filmens huvudperson också i pauserna mellan sina arbetspass skriver poesi.

Poesin är ett av filmens teman, och närvarar både i form av de dikter som Paterson själv skriver och i form av de som författats av hans favoritpoeter: William Carlos Williams och Frank O’Hara. Patersons egna dikter är i verkligheten skrivna av en riktig poet: Ron Padgett, och de fungerar perfekt för filmens stämning. Också den moderna urbana diktkonsten får en respektfull nick, då Paterson under en av sina nattvandringar med hunden Marvin snubblar över rapparen Method Man, spelad av sig själv, som skuggboxande slipar sina rim i ett tvätteri.

En uppfriskande egenhet i filmen är dess nästan totala avsaknad av dramatisk kurva eller konflikt: nästan allting som händer är taget ur den trygga vardagen. Jarmuschs egensinnighet gentemot Hollywoods konventioner gör att man som tittare aldrig behöver vara orolig för den udda men charmiga samlingen karaktärer kring Paterson. En annan tittare skulle eventuellt uppleva denna egenhet som lite tråkig, men i en verklig värld där katastroferna tycks följa på varandra blir Jarmuschs excentriskt mysiga universum en väldigt välkommen tillflyktsort.

Otto Ekman

Paterson, 2016. Regi & manus: Jim Jarmusch. Fotografi: Frederick Elmes.
I rollerna: Adam Driver, Golshifteh Farahani, William Jackson Harper, Chasten Harmon, Barry Shabaka Henley, Rizvan Manji, Masatoshi Nagase.