Kategoriarkiv: Film

Det är på teatern som Ingmar Bergman lever vidare

Tomas Jansson besöker Stockholms internationella Bergmanfestival, ser allt från rasande tysk teater till en icke-vit duo göra en Persona-version, och funderar på vad som får både unga och äldre teatermänskor att fortfarande hylla Bergmans texter.

Jag landar i Stockholm mitt under pågående valkampanj, och märker

hur kulturbegreppet gärna erövras av populismen. ”Stäng P3, vänsterliberal skitkanal”, utbrister Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i en intervju (i P3!), samtidigt som SD-politiker ute i regionerna inte sticker under stol med att man gärna bestämmer över framtidens svenska litteratur och teater. Men det finns också motkrafter. Flera kända folkmusiker har i ett upprop protesterat mot populismen, också teaterförbundet har uttalat sig mot SD:s kultursyn.

Själv ser jag också Dramatens Bergmanfestival som en motkraft. Här ger man plats för gästspel med en helromsk ensemble (Roma armee av Berlins Gorki-teater) som berättar egna historier, eller producerar en Persona-version med en icke-vit ensemble regisserad av den kaxiga dramatikern Dimen Abdulla.

Mera om det senare, först försöker jag få ett grepp om vad det är som gör Bergman så relevant idag att han är värd en jättelik festival.

Regissören är död, leve författaren

Då jag själv växte in i kulturvärlden på 1980-talet, var det regissören Ingmar Bergman det handlade om. Hans filmer var en viktig del av biohistorien, och som teaterregissör var han ohotad svensk kung. Men idag betyder de rollerna inte längre mycket. Det är författaren Bergman som lever vidare, och då uttryckligen på teaterscener runtom i världen.

Kanske var det för att Bergman under sin livstid gärna förhindrade uppsättningar av hans verk som det efter hans död uppstod en boom av teater baserade på hans filmer, för att det fanns något exklusivt över det. Men alla trodde det skulle gå över på några år, till och med Bergmanstiftelsens VD Jan Holmberg räknade med att boomen skulle mattas av. Istället är Bergman idag Sveriges största teaterexport, med 50–60 nya produktioner världen över varje år.

– Och det som är intressant, konstaterar Holmberg, är att när de första pjäserna efter Bergmans manuskript kom, var man alltid noga med att i marknadsföringen säga ”efter Bergmans film eller tv-serie”.

Men idag har originalet förskjutits till att vara manuskriptet. Ingen talar om filmerna längre.

– Lägg till att man med Bergman får hela den skandinaviska teatertraditionen i ett och samma paket, Ibsen och Strindberg och Bergman. Och teatervärlden är inte mindre kommersiell än att det kan vara en anledning till att han spelas utomlands. Men när det är sagt måste man tillägga att hans texter är oerhört starka berättelser om mänskligt liv, från lust och glädje till djupaste lidande och förtvivlan, allt finns där. Och Bergmans rykte till trots är han inte alls så svårbegriplig eller intellektuell. Ta bara Scener ur ett äktenskap, det är ett allmängiltigt verk som ingen kan gå oberörd från.’

Liv Ullman och Ingmar Bergman.

 

Suverän dialog

Då jag under de två senaste Bergmanfestivalerna har intervjuat teaterpersonligheter för att få ett grepp om vad det är som gör att hans texter lever vidare, har svaren alltid handlat om den fina dialogen. Plus att han fokuserat på tidlösa teman, relationer och svartsjuka och kärlek och ångest och återvändsgränder.

Enligt holländska regissören Ivo van Hove är Bergmans styrka att inte bry sig om det samhälleliga utan enbart skriva om människor som man känner, som Tjechov, och gräva så djupt det bara går.

Eller skådespelaren Stina Ekblad: ”Vi längtar efter det där borrandet i märgen som han ägnade sig åt.”

Samtidigt är det intressant att han verkar vara mycket större internationellt än i Norden, framför allt större än i Finland där teatrarna knappt alls uppmärksammat jubelåret. Inte ens ett finländskt gästspel under årets festival blev av, även om jag fått vinkar om ett sådant under festivalen för två år sedan.

Dramatenchefen Eirik Stubø beskriver det med hur utländska teatrar brukar förhålla sig till samarbetsprojekt.

– Det är först när man nämner det här med International Bergman Theatre Festival som det händer saker, för det är något som de vill vara en del av. Det finns en hel säck av saker som folk vill förknippas med i namnet Ingmar Bergman. Jag har svårt att analysera vad det handlar om, men jag märker det tydligt.

Också den kända belgiska gruppen TG Stans Frank Vercruyssen lyfter fram den magnifika dialogen, som fått gruppen att under de senaste åren producera en hel rad Bergman-texter.

– Då vi väljer det som vi vill jobba med handlar det ofta om att man hittar nånting som får en att reagera, ibland kan det räcka med några repliker som man känner att man bara måste få säga på scenen. Och i Bergmans manuskript finns det mycket sådant, för han är ju framför allt en suverän författare. Och han lyckas prata om allvarliga tunga plågsamma saker, på ett sätt som kan få en att skratta. Det är inte många som lyckas med det.

Teater som extremt ”här och nu”

I år gästade TG Stan festivalen med Infidèles Otrohet), berättelsen om en kärleksaffär som leder till skilsmässa och vårdnadstvist om ett barn. Men den storyn kombinerar man med bitar ur Bergmans självbiografiska Laterna Magica, och så bygger man upp en helhet där Bergman går i dialog med både skådespelarna och textens passionerade och bittra triangeldrama.

Den belgiska gruppen bjuder på en spännande blandning av modernt uttryck och ett högst traditionellt textdrivet spel. Allt görs inför öppen ridå, klädbyten och uppvärmning och scenbyten. Föreställningen inleds med att skådespelarna liksom funderar på vad man är på väg att spela, hur rollerna ska gestaltas, som om de steg in i rummet och skapade i stunden. Här suddas gränserna mellan skådespelare och rollfigur ut, och så skapas ett slags vardaglighet över hela situationen.

Tanken är att ett här och nu skall genomsyra föreställningen. Men så är gruppens arbetsprocess också speciell. Istället för att repetera för man långa diskussioner runt arbetsbordet, egentligen är det först under premiären som man på riktigt gör pjäsen på golvet, det är först med publik i salongen som man börjar spela.

Hotel Strindberg

Fem timmar Strindberg

Hotel Strindberg (också Strindberg ges plats under festivalen, självklart eftersom Strindberg var en startpunkt för Bergman) är den unga Schweizbaserade succéregissören Simon Stones projekt. Han sysslar med att skriva om klassiska stycken, men så att handlingen och dramaturgin finns kvar, det är dialogernas formuleringar som är nya. Eller så gör han som här, kokar ihop en bunt pjäser och gör ett slags koncentrat av ett författarskap. Den magnifika scenbilden består av sex hotellrum staplade på och bredvid varandra, och så leds man som åskådare via korta scener från rum till rum, från pjäs till pjäs.

Det är nästan fem timmar rasande tysk teater där man som åskådare förflyttas mellan hotellrummen, ständigt med en livemusikmatta som sällskap. Det är vansinnigt snyggt, och det är svårt att inte imponeras av den där tyska exaktheten i spelet som kan få ett femton minuter långt fyllegräl mellan ett vuxet par att bara bli så vansinnigt underhållande.

Sverige omfamnar dagens samtida tyska teater, det som i Finland sker på små fria scener gör man här på stora institutioner. Förutom Simon Stone har man bjudit in Falk Richter, som tillsammans med Dramaten-ensemblen skapar verket Safe baserat på Richters upplevelser av en bunt Bergman-filmer, och dagens Sverige.

Men jag ser också hur man bjuder på högst traditionell borgerlig teater, men även hur man på ett respektfyllt sätt gör Bergman på nya sätt.

På Strindbergs Intima Teater presenterar chefen Anna Pettersson en feministisk läsning av Bergmantexter, och på Dramaten ser jag det som i Finland är så ovanligt; icke-vita skådespelare som konfronterar sin situation och historia med Bergmanska tankar, signerat dramatikern Dimen Abdulla.

– Det som kan kännas föråldrat hos Bergman är hur den etablerade mannens blick är ständigt närvarande, konstaterar hon. Man kan tänka ”en gammal gubbe”, men jag kan också känna att det är en person som faktiskt förstått nånting. Och det vill jag äta en bit av, säger Abdulla.

Det gör hon med Persona, persona, persona, där hon utgår från den 52 år gamla Persona-filmens relation mellan den berömda skådespelerskan Elisabet som klappar ihop och bestämmer sig för att sluta prata, och hennes sköterska. Men här bygger pjästexten på samtal mellan Abdulla och skådespelarna Nanna Blondell och Bahar Pars. Och nu är Elisabet inte alls tyst. Den 50 minuter korta föreställningen fylls av hennes inre monologer.

Persona.

Motpolen är Dramaten-chefen Eirik Stubøs uppsättning av Bergman-skådisen Erland Josephsons En natt i den svenska sommaren, som bygger på upplevelser från inspelningarna av den ryska filmgiganten Andrej Tarkovskijs sista film Offret. Medan man otåligt väntar på att Tarkovskij ska hitta rätt ljus och miljö och stämning, samtalar man om livet och konsten, kärlek och ångest. Det är en i högsta grad musikalisk uppsättning, fulländad i sin rytm – lite i Bergmansk anda känns det som. Dessutom har man i Thomas Hanzon hittat ett ansikte som är skrämmande likt Josephson.

Då den elva dagar långa festivalen är över, sammanfattar Svenska Dagbladets Lars Ring med en glädje över det internationella möte som uppstått, hur festivalen ”sänder ringar på vattnet genom den svenska teatersfären … Den som tydliggör en tradition sår också ett frö till att förändra den”.

Och visst är det något som jag saknar i Finland. Hur förhåller vi oss till traditionerna? Och till de internationella mötena? Visst fungerar Tammerfors teatersommar som ett sådant, men sällan med de riktigt stora namnen, stilbildarna. Där har Dramaten hittat något som också Teatersverige saknat – en plats där världen samlas, och där den nationella teatern på riktigt möter och skaver mot stora internationella trender.

Så som världen ser ut idag, är en sådan plats ovärderlig. N

Text Tomas Jansson
Foto Sören Vilks, Reinhard Maximilian Werner, Therese Öhrvall

Ingmar Bergman, såsom i en spegel

Den mest intressanta svensken genom tiderna.

Sagt av Jane Magnusson om Ingmar Bergman. Hon är bioaktuell med en Bergmandokumentär som uppmärksammats bland annat i Cannes. Tidigare hade hon regisserat tv-serien Bergmans video samt filmen Trespassing Bergman tillsammans med Hynek Pallas och Fatima Varhos.

När Magnusson arbetade med den nya filmen gick hon genom kopiösa mängder stillbilder och mycket arkivfilm samt gjorde 55 intervjuer.

Namnet Bergman – Ett år, ett liv är aningen missvisande. Visst kretsar filmen mycket kring år 1957, Bergmans mest produktiva (och galnaste) år, ändå är det hans hela fenomenala karriär och kontroversiella persona som filmen återspeglar. Slutresultatet är Magnussons magnum opus. Det är inget stelt legendarium utan en levande skildring av ”den mest intressanta svensken”.

Varför är Bergman så stor? Varför prisas han av Lars von Trier, Zhang Yimou och andra kulturpotentater? Filmen ger inget direkt svar, men den tar så spännande omvägar att man känner sig frestad att dra egna slutsatser.

På det pryda 50-talet hittade Bergman på ett framgångsrecept: att filma unga nakna kroppar i nordisk natur. Efter Sommaren med Monika började han intressera sig för människans inre.

Låter lite väl förenklat, eller hur? Men Magnussons smått ironiska introduktion är ingen tillfällighet. En röd tråd går genom hennes film: förhållandet mellan olika epoker, värderingar, moraluppfattningar. Kanske blev Bergman så stor tack vare sin unika förmåga att balansera i gränslandet mellan 1800- och 1900-talen? Han lät stumfilmens grand old man Victor Sjöström (född 1879) bli sitt alter ego, en gammal professor i Smultronstället som spelades in i slutet av år 1957, då Bergman själv var bara 38 år gammal. Vidare i dokumentären hör vi Bergman berätta om de viktorianska föreställningar och den kvinnosyn som han, en prästson, var uppvuxen med. Genom några samtal med bland andra Gunilla Palmstierna-Weiss och Maria-Pia Boëthius (som år 1999 intervjuade Bergman om hans nazisympatier) får vi en allt annat än utslätad bild av konstnären. Med sin blandning av borgerlighet, anarki, raseri och strävan efter något absolut att tro på var Bergman så 1900-tal att mången kulturvän upplevde hans död år 2008 som århundradets grande finale.

Sveket var ett återkommande tema i hans privatliv. ”Jag har varit familjelat. Jag har inte beflitat mig om min familj.” Fem äktenskap, otaliga affärer. Nio barn – de flesta ”halvt födda, halvt ihågkomna”, enligt Linn Ullman. En skitstövel, javisst. Ändå låter Magnusson den tårögda Liv Ullman uttala framför kameran: ”Han var den bäste vän jag någonsin haft.”

I vilken utsträckning hittade Bergman på sig själv? Han var inte bara en stor filmmakare utan också en skicklig författare. I 24-årsåldern läste jag hans bok Laterna Magica. År 1987 kände jag inte ens till ordet mytoman. Dokumentären bjuder på en intervju med Ingmars storebror Dag som avslöjar att det inte var Ingmar som fick stryk som barn utan han själv. Tydligen var det Dag som piskades med rottingen likt Alexander i filmen Fanny och Alexander. Kanske påminde Ingmar om Fanny som bara stod bredvid? I vilket fall som helst visades Dags intervju aldrig offentligt. Ingmar lär ha stoppat den.

Det var först efter 13 filmer, år 1957, som Bergman fick fria händer som filmmakare. Både på teaterscen och bakom kameran var han ”mycket entusiastisk med att bygga upp regi”, berättar Barbara Streisand som iakttagit Bergman under en filminspelning och Gösta Ekman som i 19-årsåldern assisterade honom. Men mot slutet blev Bergmans auteur-status och makt närmast ett hinder för att se teater och film som kollaborativ verksamhet. I samband med uppsättningen av Misantropen på Dramaten uppstod en konflikt mellan honom och huvudrollsinnehavaren Thorsten Flinck. Bergmans vredesutbrott är spektakulära, men min favoritscen skildrar hans neurotiska inställning till grönsaker. Den disciplinerade arbetsnarkomanen led av magsår.

Dokumentären är respektfull utan att vara vördnadsfull. Konst var Bergmans sätt att vara helt uppriktig, att ge sig hän. ”Slutar du aldrig att fråga?” undrar Döden i Det sjunde inseglet. ”Nej, jag slutar aldrig”, svarar Riddaren.

Zinaida Lindén

Bergman – ett år, ett liv.
118 min. Dokumentär. Sverige, 2018.
Regi: Jane Magnusson

Är de Clérambaults syndrom mannens öde? – kommentar till Joel Backström

Trygve Söderling
Trygve Söderling.
“Vad tycker hon om mig, hur tog hon att jag…, vad menade hon med att le sådär?”

I förälskelsen är vi alla hyper-semiotiker, letar desperat efter ord och gester från den åtrådda, tolkar på högvarv alla tecken på att förhållandet ”går framåt”.

Fantasier är stapelvara i det förälskade tillståndet, det nyktra omdömet ofta ovälkommet. Ibland spårar vi ur helt. I filmen À la folie… pas du tout (”Vansinnigt förälskad”, 2002) gestaltar Audrey Tautou (bekant från bland annat Amélie) Angéliques, en 20-årig konstuderandes, hemliga romans med Loïc, medelålders hjärt(!)läkare, gift. Det är ingen bra film, Laetitia Colombanis regi hugger sig fram med stora yxan, men uppbyggnaden är intressant. I filmens första halva ser vi, genom Angéliques ögon, hur hon och Loïc utbyter hemliga tecken, hur hon organiserar att han ska lämna sin gravida fru och sticka iväg med henne, Angélique, till Firenze, för deras första kärleksmöte – hon har redan köpt flygbiljetterna.

När han sen (ursäkta spoilern) inte dyker upp i terminalen, rasar hennes värld samman. Efter ett självmordsförsök kommer den formellt intressanta vändpunkten: plötsligt snabbspolar filmen tillbaka till början och nu är Loïc fokalisator. Han har aldrig noterat den där tjejen i grannhuset, han har inte förstått vem de mystiska presenterna kommer från, och hans äktenskap är lyckligt.

En bit in i del 2 kan man som tittare ännu fråga sig vilkendera som är den sanna versionen – kanske den osympatiska Loïc är en opålitlig berättare? Ljuger han och döljer sitt förhållande med Angélique för oss? Det kunde ha varit en lösning. Istället utmynnar filmen i en helt entydig bild: det är hon som varit besatt av sina förhoppningar, som har tolkat alla ’svaga signaler’ fel. Vill man ha diagnos så heter tillståndet erotomani eller ”de Clérambaults syndrom” och är släkt med autism, alltså nedsatt ”social interaktions-, kommunikations- och föreställningsförmåga”.

Det leder mig osökt in på Joel Backströms kolumn i föregående nummer av Ny Tid (6–7/2018), där han i kölvattnet på #metoo diskuterar ”sex, makt och beröringsångest”. Backström hör till Svenskfinlands ytterst få kreativa tänkare, både i Ny Tid och i sina inhopp i Radio Vega-programmet –Eftersnack har hans roll varit att dra upp diskussionen ur plattitydernas trista träsk. I just den här kolumnen verkar han ändå inte ha tänkt igenom saken till slut.

Backströms tes är att de trakasserier som #metoo lyft fram i ljuset inte egentligen handlar om sexuellt intresse, utan om maktutövning. ”Makt i sig uppfattas ofta som sexigt, vilket visar hur ointresserade många människor är av sex”. Intressant tanke, men jag anser ändå att JB hugger i sten, till och med i två stenar i en smäll. Hans resonemang förutsätter 1) att makt är något fult och skumt, 2) att sex är ljuvlig, ren och underbar dialog mellan jämställda varelser.

Ingetdera ’är’ håller för granskning.

Ett lika ytligt resonemang som man ofta hör lyder:”våldtäkt handlar inte om sex utan om makt”. Man säger alltså makt, fast man menar förtryck. Man säger sex, fast man menar kärlek.

Utan att nu gå in på motexemplet sadistiska sexlekar mellan vuxna i fullt samförstånd (fast varför inte?), vet vi alla att också helt konventionellt romantiskt standardsex kan inge en sällsynt känsla av makt – berusande, beroendeframkallande, förstås också öppen för missbruk. I Helsingin Sanomat intervjuades för en tid sen en holländsk professor, Robert Horselenberg, som forskar i skillnaden mellan äkta och falska våldtäktsanklagelser (”Viihteen luomat myytit antavat raiskauksista väärän kuvan – Tutkija: puskaraiskaus ei aina ole nopea, tekijä käyttäytyy kuin rakkaussuhteessa” – HS 9.7.2018). En av myterna kring våldtäkt sitter enligt Horselenberg i förövarens huvud: förbluffande ofta vill han skapa ett slags simulation av ömsesidighet, till och med kräver att offret för övergreppet ska spela förälskad.

Våldtäkt är inte trakasserier, på samma sätt som trakasserier – systematisk förföljelse – är något annat än ångersex eller de klumpiga flirtförsök som också har förtecknats inom ramen för #metoo-berättelsernas oerhört breda spektrum. Ändå ingår alla de här formerna för ensidighet – kriminell eller bara obehaglig för den drabbade – i samma ’struktur’ och poängen är 1) att de verkligen ”handlar om sex” (vad annat?) och 2) att förövaren oftare än man kanske tror faktiskt är besatt av det romantiska kärleksidealet; vill desperat tro att det han eller hon gör handlar om ömsesidighet.

Många män lider alltså av samma självpåtagna blindhet, samma de Clérambault-syndrom som Angélique, den sinnesrubbat erotomana kvinnan i filmen À la folie.

Det kunde vara intressant att diskutera #metoo i termer av mansrollsbetingad signalblindhet, det vill säga att pojkar och män uppfostras till bristande förmåga att ’läsa av’ sina medmänskor, inte minst i erotiska sammanhang. Den mansroll som nu håller på att dö innehåller fröna till erotisk autism, till en tondövhet i förhållande till den man åtrår.

Varför är många av de här socialt inkompetenta individerna så framgångsrika? För att patriarkatet ger dem (oss?) gratis makt på andra vägar än den makt man kan förtjäna så att säga hederligt, genom att vara lyhörd, empatisk. Donald Trump vet vad jag pratar om här. Det är inte ’lönsamt’ att vara en normalkänslig och -vettig typ, ifall Systemet belönar en buse, en ’bully’. I globala handelsavtal lika väl som på firmafesten.

Makt och sex är verkligen en sammanflätad ”härva”, som JB skriver, men det är inget konstigt med det. ”Makt” är inget brott i sig, bara för att den också förekommer i kriminella och förtryckande versioner. Tänk bara på den makt som den åtrådda har över dig.

Lösningen är alltså inte att på prokrustesianskt sätt med våld försöka skilja mellan sex och makt (det går inte) utan att arbeta för att de oförtjänta belöningarna uteblir. Ett första praktiskt steg kunde vara att sänka mäns löner.

Läs Joel Backströms svar här.

Trygve Söderling
är litteraturvetare

Venus tur-retur – en socioekologisk utopi

När de omstridda Zeitgeist-filmerna kom i slutet av 00-talet hänfördes den unge Carl Lindgren av deras antikapitalistiska samhällsberättelse. Framför allt var det Jacques Frescos utopistiska framtidsstad Venusprojektet som tilltalade en Y-generation med ångest och dåligt världssamvete. 10 år senare, men lika ångestfylld, hyr Lindgren en bil och kör ut till projektets högkvarter i Florida för att leta efter svar.

So maybe we’re a bliss/Of another kind 
Lately, I’m in to circuitry/What it means to be
– Tori Amos, “Bliss”, från albumet To Venus and Back (1999)

I en lyxig amerikansk bil hyrd för en billig peng gasar jag fram på en motorväg med alltför många filer mot byn Venus, som ligger kring 1,4 kilometer från Miami. Framför mig ligger The Venus Project, det mytomspunna forskningscentret i Florida som presenterades i 00-talets omstridda Zeitgeist-dokumentärer. Jacques Frescos vision om ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle fångade miljontals unga tittares uppmärksamhet, under en tid då medierna fylldes av nyheter om den internationella marknadsekonomins krasch, klimatkatastrofen och högerextremismens nya gryning. På många sätt känner jag mig lika borttappad och utan mål och mening som jag gjorde då jag som 20-åring fascinerades av Zeitgeist-filmernas konspirationsteorier. Mina föräldrar finns inte längre, jag har lämnat Finland bakom mig, och har i fickan en enkelbiljett till Colombia.

Weltschmertz

I dag befinner vi oss i Donald Trumps USA. Det är december 2017, tre månader efter att Orkanen Irma slagit till i delstaten Florida. På hemsidan till The Venus Project kan man läsa om hur Frescos futuristiska byggnader klarat sig oskadda genom orkanen, trots fallna träd och översvämningar. Webbsidan berättar triumferande att Fresco alltid velat se hur bra byggnaderna skulle hålla under dylika omständigheter.
Under min två veckor långa vistelse i USA känner jag en obekväm energi, som kanske delvis kan förväxlas med min egen konstanta finländska ångest och weltschmerz, men jag undrar såklart om det har något att göra med landets politiska klimat?

Det var denna weltschmerz som i tiderna väckte mitt intresse för Venusprojektet då det presenterades i Peter Josephs Zeitgeist-trilogi. Filmernas trovärdighet har med rätta ifrågasatts då de laborerar med en mängd konspirationsteorier om till exempel det amerikanska banksystemet, USA:s armé och underrättelsetjänster, 9/11 och hela den västerländska kulturen. I grund och botten frågar sig filmerna, som utkom 2007, 2008 och 2011, vem som vinner mest på ett samhälle som grundar sig på kristendom och kapitalism. Josephs filmer handlar främst om hur våra kapitalistiska system har gjort sig skyldiga till krig, fattigdom och nedsmutsningen av vår värld och bidragit till klimatförändringen. För en förvirrad Y-generation som växte upp under allt detta, blev Zeitgeist ett kultfenomen.

Ett eko från 70-talet

Jag upplever att många av oss så kallade Y-generationens barn, som är födda i slutet av 70-talet eller början av 80-talet lider av en svår kluvenhet gällande vad vi vill och hur vi vill förändra vår värld. Denna kluvenhet kanske beror på våra föräldrars engagemang och tro på en bättre värld under 70-talet, som sedan förändrades till små individuella konsumtionsfester under 80-talets uppsving, vilka i sin tur föll i dåligt ljus under 90-talets depressioner och den ökade medvetenheten om klimat- och miljöförstörelsen. Vi är förlamade av informationsflödet, de oändliga möjligheterna till att få uppleva och förverkliga oss själva, kluvna av den enorma längtan av att få tillhöra något större och meningsfullt, att få vara med om att förändra och uppleva altruism. Ett eko från 70-talet. För oss som led mest av denna förlamning, denna existentiella narcissism, blev Zeitgeist en perfekt tröst. Men också en inspiration, i och med att filmerna presenterar alternativa lösningar för en bättre värld,  till exempel Jacques Frescos resursbaserade ekonomi och hans Venusprojekt.

En produktiv uppfinnarjocke

Längs en glest bebyggd, smal grusväg kör jag in till Venus, som känns som en blandning av landsort och djungel. Här bodde Fresco och hans livskamrat Roxanne Meadows till hans död sommaren 2017, 101 år gammal. Då Meadows och hennes medarbetare tar emot mig känner jag att det ligger en tung atmosfär i luften, en blandning av sorg, ljus och tacksamhet.

Jacques Fresco och Roxeanne Meadows.

Fresco föddes 1916 i New York och var en tvättäkta uppfinnarjocke som uppfann allt möjligt mellan himmel och jord ända till sin död. Frescos CV är imponerande lång. Han arbetade som ung bland annat med industriell design, till exempel inom flygbranschen, men är mest känd för sina futuristiska samhällsvisioner som publicerades i boken Looking Forward (1969), som också ligger bakom The Venus Project. Det anmärkningsvärda med Fresco är att han kombinerar sina futuristiska uppfinningar med sociologi och filosofi som syftar till att göra våra samhällen rättvisare, mer ekologiska och hållbara, i enlighet med hans koncept om en resursbaserad ekonomi. Detta kallar Fresco för ”sociocybernearing”.

Varken socialism eller 1984

Frescos definition av en resursbaserad ekonomi är ett teoretiskt ekonomiskt system där alla varor och tjänster är tillgängliga för alla människor utan kontantbetalning eller krediter. I korthet handlar det om att planera projekt enligt de resurser som finns tillgängliga, så att de varken tär på ekoystemet eller människans välbefinnande. Att fortsätta som förut kommer att försätta hela vår värld i en ekologisk och humanitär kris, menar Fresco, och därför är en radikal omfördelning av världens resurser nödvändig.

Fresco påpekar att resursbaserad ekonomi varken är någon uppdatering av socialismen eller av Orwells 1984. Enligt honom beaktar teorin alla mänskliga behov och beteenden.

Venusprojektet består av en massa olika tankar, idéer och uppfinningar, men främst handlar det om självförsörjande städer där framtidens människor skulle bo. Teorin städar bort tråkiga jobb med automatisering och utlovar en mångfald av arbets- och studiemöjligheter. Pengar och fattigdom hör i Venus till det förflutna, liksom nationalstater och parlament. Detta gränslösa, närdemokratiska samhälle förklaras av Fresco ingående både filosofiskt och teknologiskt. Venusprojektet erbjuder en holistisk syn på den framtida staden och människan i den. Dessa självförsörjande städer och deras innovationer skulle alltså vara lösningen på våra ekologiska och ekonomiska kriser och Fresco menar att vi kunde bygga upp Venusstäderna världen över på ett par decennier eller mindre.

Ännu i utvecklingsstadiet

Roxanne Meadows har tagit sig an förvaltningen av arvet efter Fresco. Det är också Meadows som under lördagar håller guidade rundturer på The Venus Project. Rundturen börjar med förfriskningar och en föreläsning av Meadows om  projektet och Fresco. På området finns prototyper av byggnader för de framtida Venusstäderna, kompletta med möbler, toaletter, och en uppsjö av miniatyrer av olika av Frescos uppfinningar.
Meadows förevisar med stor entusiasm området, dess byggnader, uppfinningar och nu dessutom vad orkanen Irma fört med sig. Hon berättar en anekdot om en rik affärsman som frågade Fresco hur det är möjligt att en så intelligent uppfinnare som han är så fattig och hur då Fresco förundrat frågat affärsmannen hur det är möjligt att en så dum affärsman lyckats bli så rik. Venusprojektet kämpar ständigt med ekonomiska utmaningar.

Mycket mer än det här prototyphuset existerar än så länge inte av Venusprojektet.

Meadows berättar att det första steget var att bygga forskningscentrumet The Venus Project.

Det andra steget var att sprida information och producera dokumentärt material. Det finns redan två dokumentärer producerade av The Venus Project, Paradise or Oblivion och The Choice is Ours, och en till längre produktion planeras.

Det tredje steget är att bygga en prototyp Venusstad, för att sedan på allvar kunna implementera och sprida idén runtom i världen. Meadows berättar att de haft seriösa förhandlingar om att bygga en Venusstad i både Indien och i Arabvärlden, men att samarbeten fallit på motviljan att genomföra städerna enligt principen med en resursbaserad ekonomi. Hon påpekar att städerna enkom som innovationer inte fungerar utan konceptet med resursbaserad ekonomi, och att de därmed heller inte är till salu.

Längtan efter meningsfull aktivism

En aktivismrörelse, Zeitgeist-rörelsen, grundades av Zeitgeist-filmaren Joseph år 2008. Rörelsen ordnar olika evenemang, informationsspridning och medverkade i Occupy Wall Street-aktivismen. Jacques Fresco tog dock avstånd från rörelsen, och menade att den inte representerar Venusprojektets ideal och metoder.

Jag undrar om vi i generation Y verkligen vill bygga en bättre värld, liksom på riktigt? Hur många är vi i så fall, och kan vi lyckas?

Är vi verkligen så kluvna och paradoxala som jag tidigare påstod eller handlar det egentligen mest bara om lättja? Kanske jag bara projicerar min egen kluvenhet på andra? Jag vill förbättra världen, men å andra sidan vill jag bara vara fri, resa bort och fly från allt ansvar.
Jag och mina generationskamrater har alldeles säkert på olika sätt hjälpt, berört och förändrat på en massa olika sätt som vi inte ens kommer att tänka på för att vi varit så upptagna med att vänta på en pretentiös inbjudan till världsrevolutionen. N

Text Carl Lindgren
Redigering och bearbetning Janne Wass
Bilder Jeff Grigsby, Joel Holt, Jacques Fresco, Roxeanne Meadows

En popkulturell Fågel Fenix

Popkulturens död skiljer sig  från de flesta böcker som skrivits om popkultur eftersom den redan i titeln förkunnar sitt objekts död och avslutar med två ikoniskt klingande meningar: Popkulturen är död, länge leve popkulturen.

Men vad är denna kultur för någonting, hur ska den förstås och ur vilken position är det man vill säga någonting om den?

För Martin Aagård och Natalia Kazmierska, som skrivit Popkulturens död, är popkulturen framför allt någonting som hänger samman med det underordnade, det underklassiga, det i positiv mening skräpiga, skräpkulturen när den är som mest utmanande.

Det är när de beskriver sådana delar av det de kallar popkultur som de lyckas allra bäst. Det gäller avsnitten om skvallerjournalistiken i den elektroniska tidsåldern, om de döende shoppingcentren, om den utpräglat lågkulturella formen av pop, disco polo, som utvecklades i Polen på 1980- och 90-talen i skarven mellan kommunism och kapitalism, om dokusåpornas värld. De här avsnitten bjuder på lysande kulturjournalistik, skriven med ett engagemang som är starkt och därmed svårt att inte bli berörd av. Det är skildringar av verkligheter som sällan getts den här synligheten och det här respektfulla sättet att behandlas på. De här kapitlen lyser också för att författarduon drar nytta av sina egna erfarenheter av att ha varit ”mallrats” i sin ungdom, alltså ungdomar som hängde i köpcenter ”i brist på något bättre att göra”, eller för att de bygger på en faibless för rykten och skvaller. Just avsnittet om skandal- och skvallerskribenter tillhör bokens viktigaste bidrag till en samtidsdiskussion.

Starkt om dokusåpor

Avsnittet om dokusåporna är också det välskrivet och spännande och har liksom flera av kapitlen en historisk länk bakåt, i det här fallet till det som brukar kallas den första moderna dokusåpan (även om den kanske mer liknar cinéma vérité), tv-serien från 70-talet om den amerikanska medelklassfamiljen Loud i Santa Barbara, Kalifornien, An American Family. Därifrån tas sedan ett ganska snabbt steg över till den dokusåpa som enligt Aagård och Kazmierska dödade hela genren, möjligen hela det kulturfält som de kallar popkultur, nämligen Donald Trumps dokusåpa The Apprentice.

Popkulturens död är alldeles tydligt skriven i ett tillstånd av uppdämd vrede över hur världen ser ut i dag. Det gäller speciellt det författarna uppfattar som en omkramning av popkulturen av överklassen och den högre medelklassen, en omkramning som tar livet ur allt det spontana, glada och subversiva i popen, genom en omfattande gentrifieringsprocess.

Pamela Anderson utnämns till den sista skandaldrottningen, numera approprierad av konstetablissemanget: ”Finkulturens rovdrift på blondinerna handlar ju lika mycket om fascinationen för råsnygga tjejer som om borgerlig skräck för deras ytliga, vulgära och utmanande leverne.”

Tvärsäkert men tudelat

Men tyvärr är det korta steget från det man kan se som en berättigad indignation till en oreflekterad och starkt förenklande aggressivitet någonting som utmärker flera av texterna och gör att intrycket av boken blir ytterst tudelat. För samtidigt som boken innehåller starka texter av kulturreportagekaraktär innehåller den också ett antal mindre lyckade grepp.

Den andra sidan i denna Jekyll & Hyde-artade historieskrivning (om man får kalla den så, pamflett är kanske ett bättre ord) är den aggressivitet boken förmedlar gentemot vissa personer, grupper, kulturer, och i ett fall ett helt land, Danmark, som utpekas som ett land vars kulturliv alltid präglats av småborgerlighet, konsensustänkande och menlöshet. Man tycker att författarna kunde ha kollat lite noggrannare i spegeln hur det ser ut på deras sida av sundet vad gäller kultur, kommers och konsensustänkande. Visserligen ger man risbastu åt den gentrifieringsprocess som man menar drabbat den svenska popkulturen – Göteborgsduon The Knife (bestående av syskonen Karin och Olof Dreijer) är här paradexemplet på allt som gått fel vad gäller ärlighet, uppkäftighet och ”autenticitet” i popmusiken. Men man ser inte hur väl ”den svenska modellen” på kulturens och kulturexportens område är anpassad för olika samhällssystem och situationer, också de mer renodlat kapitalistiska som USA. Inte minst inom det som brukar betecknas som underhållnings- och upplevelsesektorn. Kan den svenska anpassningsförmågan ha något att göra med svenskarnas skicklighet att skapa nätverk, viljan att vara omtyckta? 

Inga hipsters, tack

Andra Aagård och Kazmierska ogillar är skäggiga hipsters och nörd- och hippie-entreprenörerna i Silicon Valley som blir lockande att använda som enkla, tydliga symboler för det nya gentrifierade, kommersiella och tekniknördiga samhällsideal som författarna mer än något avskyr. Arketypen för en girig hippie är Steve Jobs. I sann rock’n’roll-anda sägs att Little Richards betydelse för 1900-talets musik är långt större än Frank Sinatras. Från Little Richards överträdelser på en herrtoalett i Macon, Georgia kan man nämligen enligt boken rita upp ett perfekt släktträd över rockens utveckling, via Jimi Hendrix, James Brown – och något överraskande – fram till Paul McCartney (i Hamburg-fasen) och Elton John. Viljan att skapa en sådan ”perfekt” rockgeneralogi gör att alla tankar på alternativa linjer försvinner, linjer där andra egenskaper än det fräna, det våldsamma och omtumlande premieras. En starkt romantiserande, heroiserande och nostalgiserande hållning driver hela bokprojektet. Världen var bättre förr, när samhällsomvandlingen leddes av pop- och rockstjärnor, seriemagasin, det lågklassiga överlag. ”Popkulturens viktigaste egenskap var att den var tillgänglig för alla. Den var en masskultur, till stora delar gratis. Den erbjöd kunskaper, bildning och frigörelse från den identitet du tvingats in i av det omgivande samhället.”

När författarna tror sig citera den italienske neo-marxisten Antonio Gramsci är det i själva verket den tyske radikale studentpolitikern Rudi Dutschke de citerar (”marschen genom institutionerna”). Att som Aagård och Kazmierska gör säga att ordet underground började användas mer allmänt om kulturfältet först under det sena 80-talet är knappast korrekt. 1968 och 60-talets ”revolutionära rytmer” (för att parafrasera titeln på en ny bok av sociologen Håkan Thörn) kan inte förstås utan att begreppet underground finns med i bilden (tänk Velvet Underground, Frank Zappa, tidningen Oz, i Finland rockpoeter som Markku Into, Jarkko Laine, M. A. Numminen).

Definition som glömdes bort

Det här är en bok som är skriven i ett merkuriskt nu, med en energi, ett driv i beskrivningarna som gör att läsningen löper fint. Det innebär att boken av allt att döma kommer att kunna fungera som ett viktigt tidsdokument om hur två framstående svenska kulturjournalister tänkte om pop, rock, klass och genus mot slutet av tiotalet. Men den kommer knappast att hålla speciellt länge som ett redskap för att förstå de processer som är involverade i de här transformationerna. Därtill är analyserna alldeles för trubbiga, tvärsäkra eller obefintliga. Det handlar både om självförståelsen och förståelsen av det beskrivna objektet. Vilket är det egentligen? Popens död genom gentrifiering, dess vildvuxna korta liv som ”avarter”, ”provokationer”, ”smaklösheter” sedda från medelklassens, mainstreamens horisont?

Men vad är popkultur? Problemet med Popkulturens död är att man aldrig gör ens ett försök att ringa in själva begreppet popkultur, vilket, det ska erkännas, är svårt. Något som kulturforskarna lärt sig alltid måste ske i relation till någon annan form av kultur, antingen då högkultur, finkultur, överklasskultur, medelklasskultur eller skräpkultur. Ordet popkultur, som boken överflödar av, används parallellt med det längre populärkultur. Ändå täcker de två orden inte riktigt samma fält. Popkultur känns snävare, mer inriktat på musik och konst, populärkultur förefaller bredare.

Popkulturkritik har alltid först och främst handlat om att vara snabbast med att dödförklara ny och spännande kultur, menar Aagård och Kazmierska. Bara genom att omedelbart riva ner och bränna det gamla kan man skapa den fertila mylla där ny och spännande popkultur kan spira och gro. För likt en Fågel Fenix ska den hädangångna popkulturen resa sig ur askan, ”större, mer vansinnig, feministisk, mångkulturell och demokratisk än någonsin”. En tanke som är lika vacker som den är ostrukturerad och utopisk.

Sven-Erik Klinkmann

Martin Aagård & Natalia Kazmierska: Popkulturens död. Atlas, 2018.