Kategoriarkiv: Film

Film: Fanns han verkligen, den där pojken?

Juryns pris på filmfestivalen i Cannes gick i fjol till Andrej Zvjagintsevs Neliubov. Namnet betyder ”ickekärlek” – alltså inte Saknaden som filmen döptes till på svenska. I sina filmer Återkomsten, Jelena, Leviathan förenar Zvjagintsev socialt, nästan publicistiskt patos med universell civilisationskritik. Mången landsman har anklagat honom för att svartmåla Ryssland. Men Aleksej Balabanov och Aleksej German den yngre har gjort ännu mörkare skildringar av Ryssland. Deras filmer är knappt kända i väst medan Zvjagintsev är ett hushållsnamn här.

I samarbete med filmfotografen Michail Kritjman skapar Zvjagintsev riktigt hypnotiska naturskildringar. I Ryssland ordnas guidade turer i naturen i Zvjagintsevs fotspår.

Den 12-årige Aljosja (Matvej Novikov) bor i utkanten av Moskva. Efter skolan har han inte bråttom hem utan vandrar vid en å i skogen. Hans föräldrar (Marjana Spivak, Aleksej Rozin) är mitt i en uppslitande skilsmässa. Förtvivlat lyssnar Aljosja på deras gräl. Ingen bryr sig om barnet, inte ens hans mormor (Natalja Potapova) – en paranoid och snål kärring. Föräldrarna odlar bitterhet gentemot varandra och gentemot livet i allmänhet. En dag försvinner pojken. Rymde han? Blev han kidnappad? Tiden går och de avtrubbade föräldrarna tvingas att inse att det är allvar.    

Sett med ryska ögon finns här en del allusioner som kanske undgår en västerländsk tittare. Osökt tänker jag på talesättet ”Fanns han verkligen, den där pojken?” – ett citat ur Maksim Gorkijs roman Klim Samgins liv. Detta citat som symboliserar skuld för i sin tur tankarna till Boris Godunovs monolog i Aleksandr Pusjkins tragedi.

Pojkgestalten som metafor finns i Andrej Tarkovskijs dramer Andrej Rubljov, Spegeln, Offret – som han tillägnade sin egen son Med hopp och förtröstan.

Finns det något hopp eller någon förtröstan i Zvjagintsevs film?

En mera skrämmande verklighet får man leta efter. Den familj som skildras består varken av missbrukare eller utslagna utan är ett välmående medelklasspar. Ihåliga, självcentrerade repliker, manipulativt sex utan någon riktig attraktion, osunt symbiotiska mor-dotterrelationer, Instagrams verklighetsflykt, propaganda på tv – allt detta är Zvjagintsevs Ryssland där kapitalismens, nationalismens och klerikalismens missgärningar bara staplas på förfädernas synder.

Enligt egen utsago påverkades Zvjagintsev av Ingmar Bergmans äktenskapsdramer. Även Lars von Trier anas här och där, särskilt i domedagstemat.

Ändå finns här både hopp och förtröstan. Zvjagintsevs grupporträtt av några volontärer som letar efter försvunna människor känns äkta och medryckande. Frivilligorganisationer är ett starkt fenomen i Ryssland, ett frö till civilsamhälle. Filmmakarna inspirerades av Liza Alert-organisationen. Äntligen en ljusglimt i Zvjagintsevs dystra värld.

Zinaida Lindén

Neliubov (Saknaden). Ryssland, 2017.
Regi: Andrej Zvjagintsev
Manus: Andrej Zvjagintsev, Oleg Negin
Foto: Michail Kritjman
Musik: Jevgenij och Sasja Galperin
I rollerna: Marjana Spivak, Aleksej
Rozin, Matvej Novikov, Marina
Vasiljeva, Andris Keiss, Natalja
Potapova, Varvara Sjmykova.

Att få sin röst hörd

Jesper Karlsson
Jesper Karlsson.
I sin kolumn i Hufvudstadsbladet 25.3 kritiserar journalisten Geo Stenius den mediala storm som har uppstått kring filmregissören Aku Louhimies, efter att hans arbetsmetoder offentligt blivit kraftigt ifrågasatta av ett flertal skådespelare. Stenius efterlyser ett ”journalistiskt ansvar”, och påminner oss om hur det gick för Stockholms Stadsteaters skandalomsusade chef Benny Fredriksson som begick självmord för några veckor sedan. Stenius förargar sig framför allt över den stora uppståndelsen i nyhetspressen som uthängningen har lett till, och påpekar att sådana fall borde behandlas inom ”arbetsgemenskapens egna hierarkier”.

Stenius sällar sig därmed till ett flertal andra röster i media och på Facebook som anser att dessa problem ska behandlas internt, på arbetsplatsen eller, om situationen så kräver, i domstol. Men vad både Stenius och övriga debattörer verkar oförmögna att inse är hur utsatta och ensamma dessa arbetstagare är. Var och en som har jobbat inom ett film- eller teaterprojekt vet hur osäkra arbetsförhållandena är, hur oklara hierarkierna kan vara. Det finns sällan någon etablerad ”arbetsgemenskap” att ty sig till. De egentliga arbetsgivarna, producenterna eller projektledarna, är bara i undantagsfall närvarande i själva arbetet. Att utse en förtroendeman är lönlöst om inte denna person är tillgänglig eller har allas förtroende. Somliga arbetar bara några dagar, andra några månader, men allting sker i stunden, och då är det vanligen regissören som är maktfullkomlig. Den ohyggligt intensiva process som det innebär att skapa ett verk av kulturell eller konstnärlig betydelse kräver både tilltro och hängivenhet av en mängd frilansare som alla känner sig både priviligierade och utbytbara samtidigt. I detta sammanhang är det nästan omöjligt för någon att ställa sig på tvären, att ifrågasätta ett beteende som kanske inte ens i stunden uppfattas för vad det är. Ofta är det just i eftertankens kranka blekhet som orättvisorna börjar synas klart. Och då är det för sent.

Det finns en aspekt av denna problematik som redan nu kan skönjas också utanför våra små kulturkretsar. I takt med att de fasta arbetsplatserna minskar, att allt fler av oss ska se oss själva som frilansare, som enskilda företagare som “säljer vårt kunnande”, blir vi alla så småningom lika utsatta som de skådespelare som nu har uttalat sig om orättvisorna. Vem skyddar prekariatet från maktfullkomliga bolagsdirektörer och småsinta avdelningschefer? Vem ska en frilansare vända sig till i en arbetsmiljö där var och en är utbytbar? Snart finns bara den offentliga debatten kvar som något slags trygghet. Kanske det bara är genom att skrika högt som vi kan få upprättelse.

Mobbning är inte brottsligt. Dåligt ledarskap är inte brottsligt. Så några juridiska åtgärder är egentligen inte möjliga. Och ofta är produktionsbolagen beredda att försvara processen med alla medel. Det handlar trots allt om tusentals, om inte miljoner euro som har investerats, hundratals arbetskontrakt i vågskålen. Så vad återstår för den som blivit orättvist behandlad? För dem som ser de systematiska övertrampen? Mönstret framträder långsamt, och till slut måste ju någon tala ut.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg rannsakade sig själv efter Fredrikssons självmord. Men hon konstaterade samtidigt att tidningen bara rapporterade det som sades, och att ingen ville uttala sig positivt om Fredriksson. Det var ingen som ville försvara honom i dagspressen. Och det är ju begripligt, när debatten är som värst är det sällan klokt att sticka ut hakan. Men vilka krav kan vi då ställa på dagspressen, speciellt då vi själva slukar varenda artikel som publiceras om ämnet? Jag antar att vi får den press vi förtjänar.

Jesper Karlsson
är kulturproducent

Suggestiv stäppskildring

Den finländska språkforskaren Gustaf John Ramstedt (1873–1950) var en av sekelskiftets resenärer och forskare som utforskade Centralasiens geografi och språk. Från och med 1898 finansierade det nygrundade Finsk-ugriska sällskapet forskningsresorna som tog honom till Mongoliet och nuvarande Xinjiang i Kina. Här tillbringade han en stor del av sitt liv fram till 1912 på forskningsresor som avbröts av oroligheterna kring det rysk-japanska kriget 1905.

Han lämnade efter sig en banbrytande forskargärning och medryckande resedagböcker, som dokumentärfilmarna Niklas Kullström och Martti Kaartinen använder som narrativ grund för dokumentärfilmen G. J. Ramstedts värld, en nutidsskildring av de områden där Ramstedt rörde sig.

Filmen är en suggestiv beskrivning av de ofantliga och oföränderliga mongoliska vidderna där Ramstedt tillbringade så många år, och av de människor som lever där nu, från munkar till moderna rappare som stolta förvaltare av en tusenårig språklig tradition. Ramstedt lämnade också efter sig ett bestående rykte som forskare i Mongoliet, och det är något överraskande att höra de mongoliska intervjupersonerna tala ingående och engagerat om hans forskargärning.

Miljöskildringarna ackompanjeras av skådespelaren Frank Skogs hypnotiska högläsning ur Ramstedts memoarer, där vi får ta del av fatalistiska iakttagelser som vittnar om en livsåskådning som känns grundligt främmande vår egen. Som då Ramstedt berättade att man i väst skriver papper på att man äger jord, och säljer pappret till varandra. Då skrattade de mongoliska herrarna åt honom och föreslog att de gärna skriver ett papper på månen om han vill köpa den av dem.

Filmen gör också intressanta nedslag i 1900-talets politiska historia. Ramstedts reser i Asien både före och efter den ryska revolutionen, och han spelar en roll både då Mongoliet bryter sig loss från det kejserliga Kina och (något överraskande) då Nationernas Förbund löser Ålandsfrågan 1921.

1919 utses Ramstedt till Finlands diplomatiska representant i Japan, Kina och Siam, med stationeringsort Tokyo, och där kommer han något motvilligt att tillbringa åren fram till 1930, då han slutligen tillåts återvända hem. Kullström och Kaartinen följer med till Japans metropoler där de bland annat intervjuar japanska downshiftare, och till Korea, vars språk Ramstedt också forskade i. Kontrasten mellan den tidlösa stäppen till de hypermoderna och postindustriella samhällena är chockartad, och som åskådare kan man inte låta bli att fascineras av hur olika livet kan te sig på olika platser, och undra över vilka de människor är vars röster och ansikten flimrar förbi på duken.

Lasse Garoff

G.J. Ramstedtin maailma. Regi Niklas Kullström, Martti Kaartinen. Musik Rasmus Hedlund. Finland, 2018. 86 min.Visades på dokumentärfilmfestivalen DocPoint i Helsingfors i februari.

Ärligt och oförblommerat om hemmafronten

Första världskriget med de blodiga slagen vid Somme och Verdun är än idag ett stort trauma för fransmän. Det är ingen slump att traditionen med Den okände soldatens grav uppstod just i Frankrike år 1920.

Xavier Beauvois är inte den första franska filmmakare som ger sig i kast med temat ”Kvinnan och första världskriget”. Jean-Pierre Jeunets drama En långvarig förlovning hade den inofficiella titeln Amélie s’en va-t-en, Amélie drar ut i krig.

Precis som Jeunets hjältinna är huvudpersonen i Les gardiennes en ung föräldralös kvinna. Filmen som bygger på en roman av Ernest Pérochon (1924) omfattar perioden från och med år 1915 fram till slutet av kriget. Francine (Iris Bry) som växte upp på ett barnhem blir anställd vid en gård för att hjälpa till med skörden. Medan männen är vid fronten sköts gården av matriarken Hortense (filmveteranen Nathalie Baye) och hennes dotter Solange (Bayes dotter Laura Smet). När Hortenses söner Constant (Nicolas Giraud) och Georges (Cyril Descours) och Sola nges äkta man Clovis (Olivier Rabourdin) beviljas permission hjälper de till med arbetet.

Efter några månader blir den flitiga, skönsjungande Francine närmast adopterad av klanen. Men hur blir det när Georges fattar tycke för henne? Dessutom visar några amerikanska proviantörer intresse för de unga kvinnorna på gården.

I Gudar och människor konstruerar Beauvois ett känt motiv, Nattvarden, i en av slutscenerna. Även i Les gardiennes inspireras han av bildkonsten. Då Constant lämnar gården i soldatuniform ser vi honom upplösas i morgondimman. Caroline Champetiers (Holy Motors) kamera visar lantbefolkningens vardag omständigt och detaljerat. Här plöjs det och harvas, det tröskas och mjölkas. Den som anser att berättartempot är lite väl långsamt, får ändå behållning av de fina mise-en-scèner som för tankarna till Barbizonskolans landskapsmåleri. Jordbrukets industrialisering är med på ett hörn. Under kriget var den lika viktig som framtagandet av nya vapen.

Kriget visas främst genom Georges mardrömmar. Under en närstrid slår han ihjäl en anonym figur, men bakom gasmasken döljer sig ingen annan än han själv. ”Tyskar är likadana människor som vi”, säger Clovis. Före detta skolläraren Constant hälsas välkommen av sina elever som reciterar en dikt om de omänskliga les boches. Han har ingen glädje av sin tapperhetsmedalj och undrar bara om myndigheterna nu kommer att övervaka krigsveteranerna som ju vet alldeles för mycket.

Den begåvade nykomlingen Iris Bry har en viss likhet med Isabelle Huppert i Spetsknypplerskan. På ytan är det samma linje: en introvert lågutbildad tjej möter en man med högre social status, men Brys rollkaraktär är av ett helt annat virke. Sakta men säkert växer ett nytt tema fram: kvinnans frigörelse.

Les gardiennes är inget för den otålige, men definitivt en gåva till vänner av gedigen filmkonst. Några melodier av Michel Legrand används skickligt i filmen.

Zinaida Lindén   

Les gardiennes. Regi: Xavier Beauvois. Manus: Xavier Beauvois, Frédérique Moreau, Marie-Julie Maille, efter en roman av Ernest Pérochon. Foto: Caroline Champetier Musik: Michel Legrand. I rollerna: Nathalie Baye, Laura Smet, Iris Bry, Cyril Descours, Olivier Rabourdin, Nicolas Giraud. 

Då kunde jag lika gärna bli filmregissör

Det kroniskt prekära arbetslivet fick Viktor Granö att till sist göra just det han ville. Dok: Theseuskomplexet är en film om Viktor Granös oförverkligade regissörsdrömmar. I den här texten beskriver han den ekonomiska frustration som till sist fick honom att inleda förverkligandet. Ursprungligen erbjöd Granö texten till Svenska Yles webb som en slags puff i samband med publiceringen av hans film, som nu finns att se på Yle Arenan.  Svenska Yles ledning refuserade texten. Ny Tid publicerar nu texten.

”It took poverty, not courage, to get me performing.” – Leonard Cohen

På bokmässan i Helsingfors stötte jag i höstas ihop med en av mina första uppdragsgivare. För mig var det ett glatt återseende. Hen frågade mig vad jag hade på gång. Jag svarade att jag nyss fått mitt tredje barn, att jag grundat ett produktionsbolag och som bäst färdigställer min första film.

”Och hur försörjer du din familj med ditt [konstpaus] produktionsbolag?”

Frågan skar i mig som en insinuation bara kan skära när den kommer från en människa man högaktar. I ett försök att avväpna kränkningen har jag förklarat den för mig så här:

Människor som inte följer sina drömmar intalar sig själva att de inte har något val. Och de intalar sig vidare, att människor som följer sina drömmar antingen måste vara ekonomiskt privilegierade eller ansvarslösa.

Graden av min ansvarskänsla får andra bedöma. Vad de ekonomiska privilegierna beträffar är sakförhållandet däremot glasklart. Det som till sist fick mig att ta steget ut i det okända var inte ekonomisk trygghet, utan kronisk ekonomisk osäkerhet.

Lägre lön för lika jobb

Sommaren 2009 gjorde jag min universitetspraktik som kulturredaktör på Svenska Yle. Praktiken följdes på hösten av ett vikariat. Mot slutet av vikariatet meddelade producenten mig att det framöver tyvärr inte kommer att finnas resurser till att engagera mig.
Det sved, men jag gjorde det bästa av situationen och slutförde mina studier. Våren 2012 tog jag min magisterexamen.

Vid det laget hade min sambo och jag fått tvillingdöttrar att försörja. På det fält där jag hade arbetserfarenhet fanns, då som nu, inga tjänster att söka.

Som så många andra högutbildade i min generation inrättade jag mig i den ovissa ströjobbartillvaro vi draperar i den friskt klingande eufemismen ”frilans”. Jag skrev recensioner, vikarierade i skolor och gjorde inslag för radion. Radion betalade bäst, så inom kort frilansade jag för Yle till hundra procent.

”Men hur kan det där gå ihop ekonomiskt?” beklagade en fast anställd kollega under ett sommarvikariat.

Oönskat medlidande smakar beskt, särskilt då det är befogat. För nej, det gick inte särskilt bra ihop, tackar som frågar.

Betala bäst betyder nämligen alltjämt inte betala bra.

När jag som frilans gjorde radioprogram motsvarade mitt arvode knappt två tredjedelar av det som en anställd fick för samma arbetsinsats. Jag påpekade detta missförhållandet för producenten och fick svaret:

”Månadslön får redaktörer som är anställda här.”
Vilket skulle bevisas.

Lite jobb för lägre lön

Det verkligt stora problemet var ändå inte den lägre lönen, utan den ständiga ovissheten: att jag ständigt fick lägga en ansenlig del av min tid och en ännu ansenligare del av mina krafter på att försöka hitta på och sälja in idéer.

I en sådan tillvaro är det oerhört svårt att slappna av, och omöjligt att arbeta långsiktigt.

Alltnog, det radioinnehåll jag skapade uppskattades. Gång efter annan erbjöds jag nya frilanshelheter och punktinsatser.

Under de långa perioderna mellan de korta visstidsanställningarna arbetade jag på att utveckla dokumentärer och featureprogram samt drygade ut kassan med arbetslöshetsunderstöd. Då gällde det bara att med jämna mellanrum övertyga FPA om att jag egentligen inte var frilans. En frilans är nämligen inte arbetssökande.

Men finns det någon som bättre kan beskrivas som arbetssökande, arbetsletande, arbetsspanande än en frilans?

Sista jobbet

Med familj var denna tillvaro knappast hållbar (ansvarsfull?) i längden. I aktiveringsmodellens Finland är den för övrigt inte längre ens möjlig.

Efter fem år hade jag fått nog.

Min sista anställningsperiod på Yle var min överlägset längsta: ett sex månader långt alterneringsvikariat. (”Det är så man får in foten”, log redaktören jag alternerade.)

Mötet då vikariatet erbjöds mig inledde producenten med frågan:

”Har du varit arbetslös under det senaste året?”

Jo, stammade jag lite osäkert, eftersom jag ännu inte visste vad mötet gick ut på. Kanske hade FPA ringt upp Yle för att utreda hur det nu egentligen låg till med det här frilansandet?

För att kunna ta emot ett alterneringsvikariat måste man ha varit anmäld som arbetssökande i minst nittio kalenderdagar under de senaste fjorton månaderna. Lättad svarade jag nu att jo visst, det kunde jag uppfylla om jag tog lite sommarsemester.

I övrigt var de arbetsvillkor som nu erbjöds nästan för bra för att vara sanna. Jag skulle skapa kulturinnehåll för webben, fördjupande texter utan fastslagen publiceringstidtabell, och framför allt skulle jag få göra kortfilm.

Jag tackade ja, och lade upp två föresatser för mig själv:

1. Efter detta tar jag inte emot fler visstidsanställningar.

2. Denna anställning behandlar jag som ett slags lön för lång och trogen tjänstlöshet. Jag arbetar med precis det jag vill och i precis den takt jag vill.

Resultatet blev mina överlägset främsta yrkesmässiga framgångar, med gratulationer ända uppifrån organisationens topp.

Mot slutet av halvårsperioden knackade jag på mellanchefens dörr och delgav mitt beslut: fast anställning eller inget.

Jag tror jag är ärlig mot mig själv när jag säger att jag innerst inne hoppades på det svar jag väntade mig att få och också fick:
”Vi skulle så otroligt gärna erbjuda en tjänst, men det är helt enkelt inte möjligt. Däremot kan vi erbjuda…”

Men nu var jag alltså inte längre öppen för vidare erbjudanden av det slaget.

Då det är lätt att vara djärv

För en (ansvarskännande?) familjefar hade en fast tjänst varit mycket svår att tacka nej till, och ännu svårare att hoppa av. När man ingenting har att förlora är det lättare att vara djärv.

Många var de som varnade mig för att bli företagare, särskilt producenter som tidigare anlitat mig för ströjobb.

Faktum är dock att den enda egentliga uppoffring jag gjorde när jag grundade mitt produktionsbolag var att jag frånsade mig möjligheten att lyfta arbetslöshetsunderstöd. Men mina framgångar hade nu blåst upp min självkänsla till den grad att jag vågade lita på att jag klarar mig ändå.

Förresten skulle jag ju få startpeng under ett år (kring 650 euro/månad före skatt). Startpengen hade också en annan funktion. Den garanterade att jag inte gav efter och tog emot ströjobb, eftersom detta hade inneburit att startpengen dragits in.

När jag nu en gång var djärv, kunde jag lika gärna passa på och vara djärv på riktigt. Alltså beslöt jag att mitt bolag i första hand inte skulle producera det jag visste mig behärska, radio och text. Nej, jag skulle göra film. Detta trots att jag a) inte hade någon relevant utbildning, bortsett från sex (6) studiepoäng i filmhistoria, och b) inte hade mycket mer erfarenhet heller, bara de fyra kortfilmer jag gjort för Yles webb (kortfilmer jag dock är mycket nöjd med).

Dessa för mina ambitioner ogynnsamma omständigheter var producenterna på Yle inte sena att påpeka.

Konsten att vända på steken

I ett uppenbart underläge bör man söka svaret på frågan: Hur kan jag vända underläget till min fördel?

I mitt fall blev frågan: Finns det någon film som bara jag kan göra och som jag dessutom bara kan göra just nu?

För knappt ett år sedan gick jag upp till Yles producent med en mapp i min hand. Korridorerna osade samarbetsförhandling. Sällan har jag varit så nervös.

Jag öppnade mappen och visade något jag aldrig förr visat någon annan: filmplanscher jag tecknat i pubertetsåldern, hopdrömda filmografier och hyllande recensioner.

Och min idé? En film om mina oförverkligade filmdrömmar.

Hon köpte den.

Så när jag på bokmässan samlat mig och återfunnit målföret, kunde jag svara min forna uppdragsgivare att jag försörjer familjen med min film.

Offerlös uppoffring

Fast riktigt så där rosigt var det nu inte.

Med finansieringen från Yle kunde jag avlöna fotograf, ljudplanerare, ljussättare och färgkorrigerare, samt bekosta utrustnings- och utrymmeshyror, rekvisita och musikrättigheter. För att också kunna betala lön till mig själv skickade jag in tre ansökningar om produktionsstöd till diverse institutioner.

De tre ansökningarna fick jag avslag på. Ingen lön för mig denna gång, utöver ett litet manusstöd. Undermåligt (ansvarslöst?) producentskap kunde någon säga.

Men jag har alltjämt min startpeng, jag har mitt förhållandevis förmånliga bolagslån, jag har min frihet och nu har jag också min film.

Och uppoffringen – om den nu kan kallas en uppoffring, för vad var det jag offrade? – uppoffringen lönade sig. Nu är jag redan i färd med min första fiktionsfilm. Denna gång med rimlig budget.

Så kom det sig till sist att jag blev det jag alltid drömt om att bli. (Är det skrytsamt att skriva så? Det bjuder jag i så fall på.)

Men varför kom det sig inte förrän nu?

Mitt svar på den frågan har en alldeles annan karaktär än den här texten. Det sänker sig ner i de tidlösa spänningarna mellan far och son. Mitt svar antar också en helt annan form: min film, Theseuskomplexet, som ni hittar via denna länk (Yle Arenan).

Viktor Granö