Kategoriarkiv: Film

Jerusalems många ansikten

Berlins judiska museums karaktär förändras av en stor och mångfacetterad temautställning som ersätter gammal tragedi med ny. ”Welcome to Jerusalem” är precis som staden den skildrar en explosiv blandning av olika element. Suggestiv religiös symbolik från de tre religioner för vilka staden är helig, invävd i hisnande djupa och intrikata lager av historia som sakta, nästan omärkligt övergår i mytologi.

Utställningen blandar autentiska historiska föremål, från intrikata gamla kyrkoreliefer till den israeliska arméns propagandavykort från 1967 för att fira att den tagit full kontroll över staden, med modernare foto- och videokonst. Historien, konsten och konflikten ramas, precis som i verkligheten, in av ett myller av olika slags människor som bara försöker leva sina liv. På skärmar runt om i museet spelar hela tiden avsnitt ur Wolker Heises och Thomas Kufus dokumentär 24h Jerusalem, som skildrar 90 olika invånare i staden under en vanlig dag. Själv fastnar jag för skildringarna av det myllrande gatulivet i de östra delarna: bland annat en judisk Rabbi Nachman-följare som badar i en helig källa och beskriver ”ett annat Jerusalem än i nyheterna, ett där olika slags folk kommer överens”, och en ung arabisk man från östra Jerusalem som varje dag tvingas bära sin lillasyster till handikapptaxistationen förbi ett hus ockuperat av aggressiva bosättare, ibland uppbackade av militärpolis.

Även om utställningen gör ett finstämt och effektivt jobb för att förmedla att staden Jerusalem är mer än bara konflikten, så försöker den inte ens med det hopplösa uppdraget att ignorera eller pudra över ockupationens konstanta, malande och assymetriska brutalitet. Det länder den till heder: allt annat skulle vara hopplöst och kännas förolämpande för en kritisk åskådare.

Det verk som bränner sig fast i mitt minne särskilt djupt är fotokonstnären Fazal Sheikhs Memory Trace. Hans bilder, eller ”visuella poem” av ruinerna av palestinska byar vars invånare fördrevs under den första våldsvågen, Nakban 1948, är spöklikt vackra och hjärtskärande, ett emotionellt slag i magen.

Otto Ekman

Welcome to Jerusalem. Jüdischen Museum Berlin, 11.12.2017– 30.4.2019.

Star Wars, digitaliseringen och det sublima

Ganska länge har det varit tydligt att man för att uppskatta Star Wars-filmerna bör vara åtminstone till någon mindre del ett fan eller ha ett fan-artat intresse för den speciella miljö, den speciella stämning och de speciella människorelationer filmerna bygger upp. Det som förändrats under vägen från den första filmen 1977 till denna senaste – är att det hela blivit alltmer av en familjekrönika där gott och ont hela tiden blandas om, i kampen mellan företrädare för imperiet och för den revolterande republiken, det vill säga framför allt mellan det onda imperiets militära makter och de nobla Jediriddarna. Under tiden har originaltrilogin fått tillökning både bakåt och framåt i historieskrivningen. Även en del sidospår har utvecklats i filmer som inte tillhör berättarkanon på samma sätt som ”de klassiska filmerna”. Totalantalet filmer är nu uppe i tio och åtminstone två filmer till är planerade, en i huvudspåret och en som ett sidospår.

Till en början föreföll filmerna vara smarta amalgam av en mängd tendenser i samtiden med plock ur historiens väldiga skafferi vad gäller arkitektur, levande former, religiösa och politiska föreställningar, allt framdrömt av skaparen av detta universum, filmfantasten och digitalpionjären vad gäller film, George Lucas. Lucas sågs som en del av ett nytt amerikanskt filmgäng, kallat movie brats där andra prominenta figurer var Steven Spielberg och Lawrence Kasdan (den senare var också involverad i de tidiga Star Wars-filmerna). Lucas sades ha fått inspirationen till sin filmfantasi från i första hand två källor, en ur den politiska verkligheten och en från kulturforskningen. Den första impulsen var Vietnamkriget där detta olycksaliga och illa tänkta krig från amerikanernas sida i filmerna omformades till den imperialistiska strömningen i galaxen. Den onda kejsaren var en förstorad bild av den dåvarande amerikanske presidenten, Richard M Nixon. Den andra och kanske ännu viktigare influensen var den amerikanske, jungianske mytforskaren Joseph Campbell, han som skrev boken The Hero with a Thousand Faces. Campbells syn på hjältar, både i historien och i litteraturen och sagornas värld, omformades av Lucas till de olika typer av hjältar och hjältemodiga varelser och dåd som filmerna är fyllda med.

Det senaste kapitlet i denna fantastiska familjesaga som utspelar sig på en avlägsen galax i världsrymden, The Last Jedi, tar fram en del tendenser i cykeln som blivit allt tydligare med åren. Parallellt med de ändlösa striderna mellan de två antagonistiska lägren, med vapen och vapensystem som är både bekanta och lätta variationer av sådant man sett tidigare, finns här nu alltmer av en reflektion över kampen mellan det goda och det onda. Den religiöst inspirerade filosofin som bär upp filmerna handlar om att finna en balans i tillvaron mellan ljus och mörker, mellan det onda och det goda, något som mer pekar i riktning gamla österländska filosofier än någon form av monoteism. De tre centrala aktörerna i filmen, den åldrade Jediriddaren Luke Skywalker (Mark Hamill), den unge mörka mästaren på imperiestyrkornas sida, Kylo Ren (Adam Driver), och den unga, lovande, Jedipraktikanten Rey (Daisy Ridley) som i filmen uppnår riddarens rang kämpar hela tiden i skenet av denna ”magnetism” mellan tillvarons motsatta poler. Det kanske starkaste intrycket av de två senaste filmerna i cykeln är ändå det ökande inslaget av magi, med överförd tankekraft, telepati, levitation som centrala uttryck för tendenserna. Att inslagen blir så dominerande i dag är troligen en följd av två tendenser som vuxit sig allt starkare sedan introduktionen av den första Star Wars-filmen: de digitala möjligheterna generellt som tycks ge sina användare en illusion av sublima kraftresurser och digitaliseringen av filmmediet specifikt där man nu kan skapa alltmer trovärdiga sammansmältningar av verkliga och fantiserade platser och personer.

Det sublima är den grundpoäng allt hängs upp vid. Här (liksom i förra filmen The Force Awakens) representeras det speciellt av den ensamma ön långt ute i världshavet (verklighetens Skellig Michael på den irländska sydvästkusten som här utökats med en del fantastiska inslag både vad gäller floran och faunan) dit Skywalker flytt undan imperiestyrkorna och dit den unga Rey söker sig för att fortsätta kampen genom att bli initierad i mysterierna. Jedikrigarna kan uppfattas som ett slags munkar och riddare, en orden med en egen litterär kanon eller samling heliga skrifter, en orden som är nästan utdöd men som tack vare filmens hjältar får en fortsättning. Att en del repliker från de ondas sida kan låta nästan som något president Trump sagt eller twittrat om är självfallet helt i linje med Lucas ursprungliga vision, den att Star Wars också har ett slags förtäckt politiskt budskap. Frågan om att rätt kunna avläsa budskapet är sedan en annan historia.

Sven-Erik Klinkmann

Star Wars: The Last Jedi (2017)
Regi: Rian Johnson.
Skådespleare: Daisy Ridley, John Boyega,Adam Driver, Oscar Isaac, Mark Hamill, Carrie Fisher

Ett tåg kommer lastat

Agatha Christies deckare Mordet på Orientexpressen utkom år 1934. Några spektakulära existenser färdas på ett tåg från Istanbul till Calais. När tåget fastnar i bergen någonstans i det insnöade Jugoslavien uppdagas det att en passagerare har mördats på ett sällsynt grymt sätt. Ett fall för Hercule Poirot – som råkar vara med på tåget.

Varför fortsätter denna historia att locka både läsare och filmvänner? Bortsett från Christies skickliga intrig finns här ett antal mäktiga arketyper som lever kvar i vårt kollektiva undermedvetna: ett omänskligt barnaöde (som bygger på flygaren Charles Lindberghs sons kidnappning i USA år 1932), tåget som metafor för drama (tänk bröderna –Lumiére, Èmile Zola, Leo Tolstoj), en skara av olika etniciteter instängda i en Noaks ark, världskartan som susar förbi och ritas om hela tiden.

Jag såg Sidney Lumets filmatisering (1974) i tolvårsåldern, på bio i Leningrad. Mordscenen var olidligt skrämmande, bakgrundsstoryn andades ren och skär ondska, en närmast sakral, gammaltestamentlig stämning vilade över hela filmbygget. Christie lär ha varit nöjd med Lumets version som fått lyft av bland annat Ingrid Bergman (en Oscar för bästa kvinnliga biroll) och Lauren Bacall.

Kenneth Branagh, mest känd för sina Shakespeare-filmatiseringar, träder in i rollen som Poirot har han stora stövlar att fylla, i synnerhet med tanke på tv-favoriten –David Suchet. Tyvärr hittar manusförfattaren inte på något nytt koncept: då Branagh inte ägnar sig åt clowneri gömmer han sig bakom sin stora mustasch. Michelle Pfeiffer gör en spektakulär Mrs Hubbard, Judi Dench övertygar som furstinnan Dragomiroff, Johnny Depp lyckas att tillföra sin rollgestalt en demonisk tyngd trots den ringa tiden på filmduken. Den grekiske läkaren har blivit skickligt ersatt av en afroamerikan (Leslie Odom Jr), men i och med att det är Penélope Cruz som gör rollen som missionären går tittaren miste om Mrs Hubbards berömda replik: ”Stackars människa! Hon är svenska.”

Rasaspekten sticker fram sitt fula tryne, men tidsandan kunde ha fått mera utrymme – idag, när det förflutna spökar både i Europa och i resten av världen. Stalin nämns två gånger, dock bara i förbigående.

Det som verkligen fastnar på näthinnan är det ödesdigra tåget som dundrar fram genom ett kosmiskt landskap, förbi de orter vars namn får en modern tittare att rysa. Ett Europa som gång på gång försöker bli av med ondskan genom att bilda allianser och hamna i nya förvillelser.     

Zinaida Lindén

Mordet på Orientexpressen
Drama/thriller. Storbritannien/ USA. 2017. Regi: Kenneth Branagh.
Manus: Michael Green, efter en roman av Agatha Christie. Foto: Haris Zambarloukos. I huvudrollerna:
Kenneth Branagh, Johnny Depp,
Daisy Ridley, Michelle Pfeiffer,
Judi Dench, Penélope Cruz,
Willem Dafoe, Leslie Odom Jr

Hejdlösa gränsöverskridanden och väldigt många björnar

Vanda konstmuseum riktade häromåret in sig på gatukonst, graffiti och performance, och bytte samtidigt namn till Artsi. Det har varit ett framgångsrikt ansiktslyft. Från att ha varit ett perifert konstmuseum som få visste om, har Artsi blivit något helt unikt.

Den nu aktuella utställningen ”Vallaton – Rascal” är del av Finlands jubileumsårs program och den är ohämmat genre-överskridande. Rocklyrik, punkattityd, serieteckningar, outsiderkonst, konceptkonst, graffiti, performance, realistiskt måleri och grafik från 40-talet samlas i en helhet som känns som en inspirationsvägg av uppnålade urklipp och postkort. Med skillnaden att här är det originalverk som gäller. Det är ett fräscht koncept. Som att scrolla sökresultat på Google utan att veta vad sökordet varit. För ovanlighetens skull finns inga infotexter eller små pedagogiska förklaringar till varför de olika verken valts ut och kombinerats som de gjorts.

Som besökare ges man ändå ett antal ledtrådar. För det första har utställningen ett soundtrack. En del låtar spelas som bakgrundsmusik och färgar läsningen av alla verk man just då betraktar. Andra kan man lyssna på i hörlurar på olika håll i rummet. Det går från Sibelius, till J.O.Mallanders Kekkonenkekkonenkekkonen, till Sex Pistols och Johnny Thunders – med tyngdpunkten på de sistnämnda. Punk- och rockmusiken refereras det till flitigt också på andra sätt.

I ljuset av detta fördomsfria blandande känns det lite överraskande att ett par konstnärer återkommer otaliga gånger. Tatu Hiltunens kollage finns generöst representerade, liksom Heli Rekulas verkserie Overflow. Dessutom finns en mystisk överrepresentation av verk som föreställer björnar. Och många porträtt av punk- och rockmusiker. Någon kan tycka att detta skapar en förvirrande helhet, men det är också ett spännande bildrebus: Hur är Finland100 = punk + Heli Rekula + Tatu Hiltunen + björnar? The plot thickens…

Tatu Hiltunens (f. 1977) roll i helheten är följdriktig i det att hans kollage är ett mellanting mellan 40-talets brunmurriga måleri och graffitins formspråk och lager-på-lager estetik, båda konstformer som finns med i utställningen. Verken byggs upp av former klippta ur olika tryckalster, kombinerade med gultonat lack till en abstrakt yta, fylld av detaljer och rörelse. Lite som utställningen i stort, faktiskt.

Heli Rekulas (f. 1963) Overflow från 2004 är i sin tur starkt förankrad i gallerikonstens värld, med ett visuellt språk avklätt allt överflödigt, halvvägs mellan det vackra och det obehagliga. I hennes videor följer vi med hur en seg vit substans sakta rinner över en kant. Som en serie abstrakta, symbolistiska verk kunde videon få intressanta nya tolkningar beroende på var den är placerad. Tyvärr kändes det snarare som om den tappar i styrka, omgiven av slogans och rakt-på-sak-uttryck.

Som helhet kan man inte påstå att ”Vallaton – Rascal” utgör den bästa möjliga omgivningen för alla medverkande alster. Den är inte heller en perfekt balanserad blandning. Den är dock en väldigt spännande öppning mot vad en konstutställning kan vara. Musiken, blandningen av epoker och stilar man sällan ser sida vid sida, till och med frånvaron av förklaringar, allt bäddar för en rolig, märklig upptäcktsresa. På många sätt liknar den internet: på nätet finns inte heller hierarkier, klassificeringar eller gränser mellan högt och lågt. Allt puttrar i samma gryta, moget att kombineras på de mest oväntade sätt. Lätt att närma sig, svår att fullständigt begripa.

Vi behöver forfarande tysta konstrum som ger plats för samhällets och livets symboliska nivåer. Men kanske det inte är så tokigt att dessutom ha konstrum som är som allmänna bibliotek, Googles bildsökningar och allas vår gemensamma inspirationstavla?

Det tål att fundera på, gärna bakom köpcentret i Myrbacka.

Text: Emma Rönnholm
Foto: Sami Seppänen

”Vallaton – Rascal” är öppen till 14.01 på Artsi. Påltorget 3, Vanda.

Kroppslighet och djuriska instinkter

I år firar filmfestivalen Kärlek & Anarki 30 år, med över 500 visningar och 60 000 besökare. Ny Tids recensent väljer att se filmer enligt principen ”ju konstigare desto bättre” – vilket leder till en intensiv vecka med kannibalism, perversa sexmöten, deformerade kroppar och djuriska amazonmän. Det som förenar filmerna är tematiken kroppslighet, instinkter, äckel och erotik.

You have this feeling when you bite some-one’s arm for fun, that you want to go a bit further, but you don’t because you have a moral canvas. This thing is in us, we just don’t want to see it, säger regissören Julia Ducournaus i en intervju för The Guardian och associerar till sin film Raw (2017). I filmen får karaktärerna möjligheten av att löpa linan ut och utforska känslan av att borra tänderna djupt in i människoköttet.

Raw är en punkig och blodig (två lär ha svimmat i publiken på Torontos filmfestival), men samtidigt humoristisk och feministisk utforskning av kroppslighet och djuriskhet. Vegetarianen Justine (Garance Marillier) börjar sitt första år som veterinärstuderande på ett grått och småsjaskigt campusområde och får genast ta del av en närmast fanatisk gulisintagning. Under intagningsveckan tvingas Justine att för första gången äta kött. Dagarna efter att ha ätit den gråa kaninlevern börjar det hända konstiga saker med henne: hon får utslag över hela kroppen, börjar tugga på sitt eget hår och får ett okontrollerbart sug efter rått kött. Det hela eskalerar allt mer och då den äldre systern av misstag klipper av sig fingret i en intim scen mellan de båda syskonen är det oundvikliga framme – Justine kan inte motstå frestelsen utan äter upp fingertoppen som ligger blodig på golvet. Och har man en gång smakat människokött är det svårt att vara utan.

Kroppslighet och kroppens gränser är ett stort tema i Raw. Kroppar av många typer, smaker och storlekar syns och beskrivs i filmen och referenser till olika ätstörningar skymtar också förbi. Den kvinnliga kroppen får (äntligen) synas och höras just sådan som den är: Julia Ducournaus kamera väjer varken för piss, spyor, våldsamt sex eller blod, utan filmar uppriktigt och ibland mycket intimt kroppens alla sidor.

Det gör att Raw också leker med kroppens gränser via de olika kroppsvätskorna och det omättliga suget efter andra kroppar. Tematiken kunde tolkas genom den feministiska forskaren Julia Kristevas term ”abjektion” som hon redogör för i verket Powers of Horror (1980). Abjektion beskrivs som en slags känsla av äckel och fascination i samband med en oklar skiljelinje mellan ”jaget” och ”den andra”. I Raw är gränserna mellan det yttre och inre, jaget och den andra, definitivt suddiga. Speciellt intressant blir relationen mellan den duktiga Justine och den rebelliska systern Alexia (Ella Rumpf) – relationen mellan systrarna är ambivalent, men där finns också ett djup och en gemenskap som skådespelarna gestaltar berömvärt. Då Justine äter Alexias finger blir relationen ännu mer laddad. Gränserna är inte oklara längre utan de försvinner helt och hållet – en mer fysisk utforskning av den egna kroppens gränser och utveckling är svår att tänka sig.

Filmen kunde också tolkas som en kommentar till diskussionen kring köttkonsumtion: kan det inte vara okej att äta människokött om det en gång är okej att äta djur?

Deformerade kroppar

Ifall utforskningen av kroppen är blodig och rå i Raw, så är den någonting helt annat i spanska Eduardo Casanovas Skins (2017). Här möts tittaren av en värld helt i babyrosa och -lila: kläder, möbler, tapeter, detaljer, allt går i en söt-ful My Little Pony-färgskala. Den marshmallow-aktiga scenografin lindar in de minst sagt speciella karaktärerna. Samantha har istället för en mun ett anus (medan munnen finns där bak), där ögonen borde sitta har Laura bara skinn, Anas halva ansikte är helt deformerat och hänger som en livlös köttklimp och Christian vill desperat bli av med sina friska ben för att kunna bli en sjöjungfru. Men Skins är inte bara en absurd komedi, utan filmen flirtar också med en allvarligare sida. Hur är det att vara fångad i sin kropp (eller sitt psyke) och vad händer med människorelationerna om du befinner dig i en kropp som ingen annan förstår?

Ur Skins.

Skins har starka drag av telenovela, men för också tankarna till Pedro Almodóvar (speciellt titelfränden The Skin I Live In, från 2011) och till exempel kultfilmregissören John Waters, med sina starka freak-karaktärer. Freaksen i Skins är ändå ljummare, här gestaltas en längtan att bli förstådd delvis med telenovelans klichéaktighet, men också med en rejäl dos ironi. Filmen börjar med en stark scen där pedofilen Simon kommit till en bordell för att få sina behov tillfredsställda. I det ljusröda väntrummet visar en fettvalkig bordellmamma bilder av de olika alternativen i en ljusröd katalog. Simon kämpar med sitt samvete och vill flera gånger lämna hela stället för att inte göra någon illa, men bordellmamman insisterar vänligt: ”Vissa av oss är dömda att vara slavar”. Till slut faller valet på Laura, flickan utan ögon, som Simon gråtande går in i ett mörkt rum med.

Lika lite som de andra karaktärerna klarar Simon av att kämpa emot den han är – det är bara att acceptera att han blivit född så här. Många av karaktärerna har problem med omvärlden och blir också utnyttjade (liksom Laura) på grund av sina handikapp. Eduardo Casanovas distans till sina tillspetsade karaktärer gör att en känsla av djup ibland saknas. Filmen kommer så att säga inte riktigt in under skinnet … Enbart för scenografins och karaktärernas skull är Skins ändå en upplevelse som varje freak-fantast borde uppleva.

Perversa performanser

I finländska Samira Elagoz dokumentär Craigslist allstars (2016), får tittaren emellertid träffa verklighetens freaks. Elagoz besöker Amsterdam, Berlin, New York och Tokyo och träffar olika män i deras hem, genom kontaktannonser på den ökända nätsidan Craigslist. Hon är alltid ensam och sköter filmandet själv. Bland männen hon träffar finns bland annat en sadistisk pianist, en blottare, en engelsk rörmokare och en magiker. Männen får själva bestämma vad de vill visa, berätta eller göra med henne, och den unga Elagoz möter dem utan fördomar, vilket leder till intima och ofta erotiska första träffar. Sexscensfrekvensen är hög, så det rekommenderas inte att man ser dokumentären med sina föräldrar.

Ur Craigslist Allstars

Tittaren dras mellan fascination och äckel inför de ocensurerade situationer Elagoz försätter sig i. Det känns ibland som perverst smygtittande då kameran hänger med i precis alla situationer. Just den känslan lyfter också fram problematiken kring dokumentärformen cinema verité som Elogaz använder sig av, det vill säga en direkt form av dokumentärfilm som försöker fånga verkligheten och sanningen som den är. Men i Craigslist allstars är det svårt att veta när intervjuobjekten verkligen är sina egna och sanningsenliga jag och när de triggas av kameran. Det mest okonstlade mötet är antagligen då Elogaz sitter i ett annat rum och följer med hur ett av hennes intervjuobjekt runkar framför sin datorskärm inför följare på internet. Här finns varken konversation eller beröring, ingen känsla av att intervjuobjektet vill imponera på Elogaz (som sitter och gäspar i rummet bredvid), förföra henne eller få till en show inför kameran. Det är rå och skär runkning inför den riktiga publiken.

Regissören bryter definitivt tabun genom att träffa männen precis som de är och inleda unika relationer med dem också om en del av mötena mest känns sensationssökande. Det är en vacker tanke att låta männen visa sig som de är men samtidigt inger många av mötena bara en obehaglig känsla. När en av männen efter att ha haft sex med Elogaz, tittar rakt in i kameran och säger ”next time I’ll kill you” utan att röra en min, är det svårt att förhålla sig till situationen. Hur stor kontroll har hon egentligen – blir hon i själva verket bara ett offer för sin önskan att göra sensationsfilm?

När fasaden rämnar

The Square är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi alla samma rättigheter och skyldigheter, utan åtskillnad”, lyder beskrivningen på installationen The Square. The Square är en ruta på marken som filmen med samma namn, av svenska Ruben Östlund, kretsar kring – bokstavligen.

The Square (2017) visades som Kärlek & Anarkis avslutningsfilm för en slutsåld festivalpublik. Förväntningarna var höga, delvis eftersom Östlund gjort sig känd som en kritikerdelare med filmer som Turist (2014) och Play (2011), vilka gjort att samhällsdebatterna svallat höga i Sverige. I The Square blir det svenska samhället återigen utsatt för vass satir och speciellt konstvärlden och den intellektuella eliten hamnar under lupp. I den ambitiösa produktionen har Östlund bland annat fått med Elisabeth Moss (Mad Men och The Handmaid’s Tale) som jobbig och naiv, men samtidigt kritiskt ifrågasättande, journalist och Dominic West (The Wire) som framgångsrik konstnär. I centrum av The Square står ändå Christian (Claes Bang), den konstnärliga chefen för det moderna konstmuseet X-Royal i Stockholm (finurligt nog placerat i det kungliga slottet), som fungerar som sinnebilden för den kritiserade eliten. Christian är en slipad, snygg man i yngre medelåldern, han är välutbildad, välklädd, smart och självironisk, men också extremt självmedveten.

Ur The Square

Genom hela filmens gång hörs med jämna mellanrum olika människors rop på hjälp och barnskrik i bakgrunden. Det är som en konstant påminnelse om den intellektuella elitens hjälplöshet och oförmåga att förhålla sig till de utsatta i samhället. Man måste vara medveten, men ändå distanserad, hjälpa men behålla sin integritet. Christian måste verkligen anstränga sig i balansgången och får i efterhand sopa upp efter sina spontana reaktioner med pinsamma men välformulerade ursäkter. Kulturmannens sits är inte lätt.

Liksom i Östlunds Turist är också basinstinkterna och den djuriska sidan av människan starkt framme i The Square. Vilka är våra omedelbara och naturliga reaktioner och hur bestämmer den sociala kontexten vårt beteende? Den starkaste och också vackraste scenen i filmen är då amazonmannen Oleg (Terry Notary) kommer in i en guldigt dekorerad festsal för en performans på konstelitens uppstyltade festmiddag. Det hela går ändå överstyr. Oleg går omkring och brummar och skriker som en testosteronstinn gorilla, vilket de galaklädda festdeltagarna först förhåller sig småskrattande till. Snart blir stämningen ändå obehaglig och ansträngd och ingen är längre riktigt säker på hur de ska förhålla sig till Olegs djuriska framfart – är det fortfarande bara en show eller är det allvar? Vågar någon ingripa med risken att framstå som obildad tönt? Ruben Östlund skildrar allt med en självsäker skärpa men lämnar också mycket utrymme för tittarens egna slutsatser. Det leder till en av Kärlek & Anarkis bästa filmupplevelser och en värdig avslutning på festivalen. N

Mathilda Larsson