Kategoriarkiv: Kolumn

Ombord på Titanic

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
En stor bild av den sjunkande Titanic hängde länge i Finska Notisbyråns redaktion. Katastrofen 1912 var en av världshistoriens största nyhetshändelser. Den är också sprängfylld av symbolik.

Det kan vara orsaken till att museet Titanic Belfast för ett år sedan blev Europas mest besökta turistattraktion, före Eiffeltornet, Akropolis och la Sagrada Familia. Över tre och en halv miljoner besökare har betalat inträdesbiljett sedan öppningen 2012. Museet berättar inte bara om lyxfartygets undergång, utan även om en period av våldsam industrialisering under flera årtionden. Det var, för att citera Jan Olof ”Jolo” Olsson, ”en produkt av framstegsgtrons och ingenjörsoptimismens förkrigsår”.

Befolkningen i den nordirländska små staden Belfast växte i takt med industrin. Enligt min guidebok hade staden år 1900 ”samlat tillräckligt slum, rök, linspinnerier, viktoriansk arkitektur och sociala teoretiker för vara mera brittisk än irländsk”. Där fanns också skeppsbyggeriet Harlan and Wolff med 35 000 arbetare som stolt producerade den osänkbara, lyxiga Titanic.

Helsingfors upplevde samtidigt något liknande. Invånarantalet tredubblades på tre årtionden. Fabrikerna, järnvägen och Sörnäs hamn behövde arbetare. Befolkningen norr om Långa bron ökade från omkring 1 000 personer år 1870 till 40 000 år 1910. Fredriksbergs (numera Böle) slum liknade Belfasts, med koleraepidemier och allt.

I dag hotas både Belfast och Titanicmuseet av Brexit. Beslutet om Brexit baserades på känslor, inte på fakta, vilket enligt Jochen Bittner i Die Zeit är en påminnelse om Titanics öde. Fartyget byggdes med rationalitet och var resultatet av åratal av hårt arbete. Men det var känslorna, lusten till makt och snabbhet hos några få som förintade det inom loppet av några minuter.

Till tidsandan hörde att det var lyxpassagerarnas tragedier som slogs upp i pressen. Först tiotals år senare berättade Walter Lord om de många emigrantpassagerarnas öden. Resenärerna i fjärde klass visste inte var livbåtarna fanns, de var apatiska, kunde inte engelska och satt fogligt och väntade i matsalar och korridorer tills det var för sent. Ingen av överlevarna från fjärde klass intervjuades, och det skrevs mera om sjunkna smycken än om om spillda emigrantliv.

”Det var verkligen på ett sätt en epok som sjönk med Titanic” skrev Jan Olof Olsson år 1956. Månne det? Jolo skrev under inflytandet av efterkrigstidens framtidstro och Sveriges folkhem. Hur är det med dagens emigranter som drunknar i Medelhavet? Skiljer sig världen i dag från hur den såg ut för hundra år sedan?

Något år efter Titanics undergång skrev journalisten Guss Mattson i en bok om världsläget att upprustningen och anspänningen inte kunde fortgå utan utlopp. Han hoppades att det skulle komma snart, så att man sedan kunde börja bygga upp på nytt. I president Mauno Koivistos dödsannons citerades hans egna ord:

Om vi inte med säkerhet vet
hur det kommer att gå,
kan vi anta
att allt går bra.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Frågan om fördelning

Nora Hämäläinen
Nora Hämäläinen.
Vi börjar med en tes som är ganska självklar: om ägandet av vårt lands samlade tillgångar var mer jämnt fördelat, skulle framtidens framskridande automatisering, försvinnande jobb, den höga arbetslösheten, den skeva ”försörjningsbalansen” och liknande problem inte vara problem alls. (Man kan säkert göra samma tankeexperiment i global skala, men då blir det så mycket mer komplicerat att vi kan lämna det till en annan gång.)

Vi håller oss alltså hypotetiskt till Finland eller ett jämförbart västligt land. Robotarna skulle sköta allt mer av de tråkiga jobben och de som nu räknas som arbetslösa och pensionärer skulle kunna njuta av sin lediga tid med lite mera pengar tack vare sitt ägande. Även de som lönearbetar skulle tack vare sitt delägande av allt mer robotiserade industrier och byråkratier kunna dra ner på betalda arbetstimmar och göra andra intressanta och kreativa saker vid sidan av: syssla med musik, konst, byggnadsvård, trädgårdsskötsel, vetenskap, sömnad.

En del av de här verksamheterna skulle kanske bli ekonomiskt lönsamma i ett senare skede, andra inte. En del aktiviteter skulle vara till nytta på andra sätt. Förhållandet mellan lönearbete, annat arbete och övriga sysselsättningar skulle förändras, men knappast på radikalare sätt än när befolkningen övergick från det tidiga 1900-talets småbrukarsamhälle och säsongbetonat lönearbete till mer regelbundet lönearbete, eller när den offentliga sektorn byggdes ut och medelklasskvinnorna gick in i arbetslivet.

Hursomhelst skulle automatiseringen inte vara ett hot som gör människor onödiga, utan en möjlighet till större personlig frihet och möjlighet att bygga livet kring sådant som man tycker om att göra. Eftersom de flesta inte äger just mer än kanske en del av sin bostad, och lever främst på sitt lönearbete framstår automatiseringen som ett av de största framtidshoten idag, strax efter klimatförändringen och antibiotikaresistensen.

Vi måste förstås komma ihåg att ingen riktigt vet hur många jobb som drabbas i den närmast utannonserade jobbdöden. Men vi kan för resonemangets skull utgå från att massor med jobb kommer att försvinna, och att nya inte kommer att uppstå i samma takt som de har gjort tidigare. Eller alternativt att de nya som uppstår är så osäkra eller illa betalda att de inte ger en hållbar utkomst. Det här skulle tvinga fram ett systemskifte, från lönearbete till något annat. Frågan är alltså: till vad?

Problemet med en jämn fördelning av ägande är att den är ganska svår att uppnå och ännu svårare att upprätthålla. Man kan inte hindra folk från att ge, spela eller schabbla bort sitt ägande, och inte heller från att göra ”bra affärer”. Även med ett bibliskt jubelår vart femtionde år (som David Graeber förespråkar) skulle ägande och skulder snabbt fördelas ojämnt på sätt som lämnar barn utan mat och sjuka utan vård.

Om den här lösningen alltså är för opraktisk, måste vi tänka på något annat.

Högre löner, mer kvalificerade och därmed bättre betalda arbetsuppgifter, beskattning, inkomstöverföringar, omfattande pensions-, föräldraledighets- och sjukersättningssystem, och kollektivt ägande av central infrastruktur har tidigare gjort människor delaktiga av samhällets växande förmögenhet också utan personligt ägande.

Om löner inte längre fungerar som rationell fördelningsmekanism och privat ägande är behäftat med inbyggd tendens till ojämlikhet, verkar det rimligt att ge mera vikt åt andra beprövade metoder: gemensamt ägande, sociala försäkringar, inkomstöverföringar.

Det paradoxala är att vårt samhälle under de senaste årtiondena har förlorat tron på flera av 1900-talets fördelningsinstrument. Universella sociala förmåner ses som förlegade, i vissa fall även av vänstern.

Infrastruktur såsom vatten, värme och elförsörjning, kommunikation, skolor, sjukhus och läkarstationer, tåg och vägnät, ses rätt och slätt som potentiella marknader för privat företagsamhet där brukaren ses som köpande kund.

De flesta som idag argumenterar för större andel av privata aktörer inom infrastruktur tänker sig den offentliga sektorn som inköpare av centrala tjänster som vård och utbildning. Då fungerar den offentliga sektorn som fördelningsmekanism även utan gemensamt ägande och gemensam drift. I praktiken finns det ändå många som vill se ett system där individer kan välja att köpa sig en bättre sjukvård, bättre utbildning, och bättre kommunikationer.

Man kunde förstås också gå in för att minimera gemensamt ägande och offentligt finansierade tjänster, och i stället betala ut en månatlig summa till var och en. Medborgarlön av ett eller annat slag kommer med ganska stor sannolikhet att förverkligas inom några årtionden, inte minst för att det inte är en tydlig vänster- eller högerfråga. Med medborgarlönen som ersättande fördelningsmekanism i ett arbetslöst samhälle kan människor kanske lättare ta tillbaka kontrollen över sina liv. Men det säger sig självt att en månatlig summa på till exempel 1000 euro, kompletterat med snuttjobb, inte räcker särskilt långt i ett samhälle där nästan inget är gemensamt och det mesta är till salu.

Vare sig man är en vän av gratis tjänster eller en vän av inkomstöverföringar förutsätter de hursomhelst att samhället både vill och förmår beskatta de vinster som görs på ägande, och som de obesuttna inte längre blir delaktiga i genom lön. Ju fler jobb som försvinner i en eventuell automatisering, desto nödvändigare blir beskattningen av ägande.

Det finns praktiska svårigheter med att beskatta kapitalinkomster in en globaliserad värld, men politisk vilja och internationellt informationsutbyte kan också ge snabba resultat. Det finns också ideologiska svårigheter, för man måste förmå att sätta samhällets välmåga framom individers subjektiva rätt att öka sin förmögenhet.

Moraliskt sett borde det inte finnas någon oklarhet här. Även om vi tänker på de större, verkliga framtidshoten (klimatförändringen, antibiotikaresistensen) är det viktigt att människor inte selektivt slås ut, eller lever under konstant hot om att slås ut i konkurrens om grundläggande försörjning, utan kan verka rationellt tillsammans för att förändra våra livsbetingelser i en mer hållbar riktning.

Nora Hämäläinen
är filosof

Finland och Sverige, tillsammans eller hur?

De nordiska länderna är som döttrar av samma familj, det har jag sagt många gånger. De är inte kopior av varandra, men de har mycket gemensamt. Samarbete, öppenhet och solidaritet är en fördel för oss alla, en plikt och en rättighet. De tillför stabilitet i samhället, vilket är viktigt i nuvarande tider av osäkerhet.

Den nordiska välfärdsmodellen är i många avseenden en föregångare och en bra bas för hållbar utveckling, och de nordiska länderna ligger nästan alltid på toppen i olika internationella jämförelser. Förutsättningen är vårt långsiktiga arbete för jämställdhet, rättvisa och tolerans.

Vårt jubileumsår är öppet för alla, både finländare och det hundraåriga Finlands vänner. Vem som helst kan delta och bidra till jubileumsårets program, som bygger på en öppen ansökan. Hittills har finländarna och landets vänner kommit med över 4 000 godkända programprojekt. Antalet ökar varje vecka. Samma nordiska värden syns också i de här ansökningarna.

Jubileumsåret firas i cirka 100 länder på alla sex kontinenter. Jag har redan deltagit i några av de här tillställningarna, eftersom de ofta sammanfallit med möten om FN:s mål för hållbar utveckling. I Sverige har Finlands 100-årsjubileum rotat sig väl. Den finländska identiteten är starkt närvarande i det svenska samhället. I det officiella programmet ingår det för tillfället över 70 projekt som äger rum i Sverige. Detta är inte att undra på. Finlands och Sveriges liknande samhällen och ekonomi, gemensamma värden och kultur samt de täta och omfattande historiska förbindelserna skapar en fruktbar grund för samarbete.

De utmärkta officiella relationerna mellan våra länder har under de senaste åren blivit allt intensivare. Samarbetet har också blivit allt mer nödvändigt då de internationella spänningarna i närområdet har tilltagit.

Men känner vi varandra, eller är vi mer som gamla familjemedlemmar som har flyttat isär? Vi liknar varandra på många sätt, fastän vi inte märker det själva. Vi har en 700-årig gemensam historia. Samma familjs eller släkts kulturella arv kan å andra sidan vara så starkt, att även små skillnader verkar stora och irriterande. Men när det gäller, håller man ihop. För barn från samma familj kan livets lotter vara mycket olika, och detta gäller också nationerna. Finländarnas historia har av många orsaker varit hårdare än Sveriges och detta har format nationens karaktär. Också vår geopolitiska situation är något annorlunda.

Känner vi alltså verkligen varandra? Emellanåt märker jag att vår långa gemensamma historia döljer det faktum att vi inte nu känner varandra eller varandras historia efter separationen år 1809. Inte heller Sveriges historia, särskilt inte arbetarklassens historia, har enbart varit en dans på rosor. Kanske skulle en bättre kännedom till exempel om varandras närhistoria hjälpa oss att hitta varandra på nytt.

Vi kunde också fundera på varför Sveriges inställning till euron, flyktingpolitiken och den internationella politiken på många plan varit annorlunda än Finlands.

Vore det inte på tiden att hitta varandra igen?

Tarja Halonen
är president

Våra sämre sidor

Henrika Ringbom
Henrika Ringbom.
En av frågorna som upptagit mig är främlingsfientligheten i Finland och varför våra ledande politiker så sparsamt vädjar till våra bättre sidor för att motverka den. Varför påminner de oss inte om vår förmåga till medkänsla och generositet? Eller om vår kapacitet att möta det främmande och om att den tillit man visar kan locka fram också andras bättre sidor? Varför tar de inte hjälp av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna för att hamra in i oss att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter … har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”?

Allt som oftast låter de i stället förstå att de som försvarar alla människors lika värde utgör den ena extrempunkten på en skala där den andra extremen är de rasistiska grupperingarna. Och att mellan dessa fåtaliga företrädare för ytterlighetshållningar finns en stor majoritet av ”tolkun ihmiset” som förtröstar på att vi i Finland lever i den bästa av världar där lagar stiftas och tolkas klokt och att vi utan samvetsbetänkligheter kan fortsätta att se om vårt hus och medan vi gör det känna oss kloka.

Jag hade tänkt ställa frågan retoriskt. Men igår medan jag borstade tänderna flöt frågans givna svar upp i mitt huvud: våra makthavare tiger för att de föredrar att majoriteten är trogen sina sämre sidor. Misstrogna medborgare är lättare att styra över än engagerade. Klokt och reserverat ger vi efter för känslan av att vi riskerar luras om vi öppnar oss – den som ger lillfingret förlorar som känt fort hela handen.

För hur skulle det se ut om landets invånare började ta deklarationerna om alla människors lika värde på fullt allvar? Ännu fler skulle uppröras över främlingsfientligheten och den förda asylpolitiken och prilliga av medkänsla springa omkring och granska lagar och deras verkställande, författa insändare och kolumner, starta upprop och trumma samman demonstrationer?

Frågan visar ändå med stor tydlighet att tanke och känsla i högsta grad hänger ihop. I spetsen för den medborgarrörelse som uppkommit mot den förda asylpolitiken står ledande personer inom kyrkan och den akademiska och kulturella världen.

Ett motdrag har då varit att reducera försvaret av det mänskliga till elitistiskt joller från biskopar och professorer som inte behöver befatta sig med konsekvenserna av sitt prat, en ”billig statusjakt inför en rättrogen publik”. Alla formulerar sig inte lika brutalt som Paul Lillrank (Hufvudstadsbladet 5.5.2017) men mellan raderna kan man ofta ana en liknande uppfattning.

Att vädja till våra goda sidor kunde utlösa en rörelse, göra vårt samhälle mera oberäkneligt, och kanske också, gud bevare, få människor i nöd att tro att de här kunde mötas av medmänsklighet. Flyktingar kunde börja söka sig hit i större antal. Vi skulle sättas på prov och säkert ibland brista, men med en annan inställning till oss själva och andra kunde vi, som det heter, växa. Det finns kraft i den medborgarrörelse som vuxit fram, medan våra politiker visar mycket lite av moraliskt ledarskap. Till slut får jag då också ställa min retoriska fråga: hur utvecklas det samhälle vars makthavare stryker invånarnas sämre sidor medhårs?

Henrika Ringbom
är författare

Fotnot: kolumnen skrevs innan regeringskrisen och rabaldret kring Sannfinländarna då Jussi Halla-aho valdes till partiordförande. 

Könet ryker

Lilian Tikkanen
Lilian Tikkanen.
Man, kvinna, annat. Så kunde kategorierna för kön se ut i framtiden. Tänk dig en verklighet där translagen är historia, könet inte längre anges i personbeteckningen och där det finns minst tre juridiska kön. Det går att växa upp och bli hon, han eller hen. Nyfödda interkönade barn hamnar inte under kirurgens kniv och deras outvecklade unika kroppar behöver inte anpassas enligt könsnormer. Transpersoner kan korrigera sitt juridiska kön via en konfidentiell elektronisk blankett utan att behöva söka nya identitetsbevis. Människor vars utseende inte överensstämmer med de redan föråldrade könsnormerna får inte sin identitet ifrågasatt. Män, icke-binära, kvinnor, transkönade, könlösa och människor som inte vill definiera sin könsidentitet är jämlika inför lagen och i samhället.

Genusautonomi och flera alternativ på juridiska kön vore fullt möjliga i det framtida Finland, men än så länge står konservativa attityder och kapitalistiska krafter i vägen. I nuläget bryter den föråldrade translagen från 2002 mot grundläggande fri- och rättigheter genom att förutsätta att de personer som vill korrigera sina identitetshandlingar saknar fortplantningsförmåga, är myndiga samt blivit diagnostiserade med könsidentitetsstörning.

Ute i världen kör man än en gång förbi arma Finland. År 2015 visade Pakistan, Nepal, Indien, och Bangladesh ett juridiskt mittfinger år kolonialismens binära värderingar och återinförde ett tredje juridiskt kön. Även Australien, Tyskland och Malta har tagit i bruk ett neutralt könsalternativ. I början av maj kan Finland äntligen ha tagit ett steg mot en mindre rigid könsordning. Medlemmar i De gröna unga och studerandenas förbund har lagt fram ett initiativ om att slopa kön i personbeteckningen. Förslaget behandlas under partimötet i mitten av juni. Förändringen skulle underlätta vardagen speciellt för personer som i nuläget kan råka ut för trakasseri då de måste bestyrka sin identitet.

Män och kvinnor, såväl cis som trans, bemöts ända sedan en ung ålder med en drös av krav och förväntningar, inte minst av sig själva. Kanske kan orsaken till att en del personer tar till sig en icke-binär könsidentitet egentligen vara viljan att friskriva sig från de normativa identiteterna. Istället antar man en identitet fri från tvåkönsnormen eller alternativt helt frikopplad från konstruktionen kön.

Viima Lampinen blev i år Setas första ordförande utanför könsdikotomin. Lampinen förespråkar förståelse oavsett kunskaper om genus och kön men att alla ska bli mötta med respekt. Följande citat är fritt översatt från ”Könlös identitet”, Voimas artikel baserad på hens intervju år 2016 innan ordförandeskapet. ”Jag måste själv låta bli att anta och även främja det att andra inte antar. Då man låter bli att anta är man friare. Är det alltid nödvändigt att veta? Måste man alltid fråga? Varför är det viktigt?”

Lilian Tikkanen
studerar journalistik vid Soc&kom