Kategoriarkiv: Kolumn

Ornament och brott

Trots att jag brukar föredra dikter (som ändå blott spelar piano på mina nerver) som strandläsning, gjorde jag i somras det udda valet att läsa Adolf Loos Ornament and Crime. Selected Essays. Jag förväntade mig en seg tortyr bestående av knastertorr prosa med oändliga meningar som insisterar på fortsatt liv över flera sidor. Därför blev jag uppspelt som en stinn undulat när jag fann att Herr Loos tvärtom är en oförfalskad humorist. Jag skrattade högt när jag följde Loos bisarra penna som plötsligt riktar sig mot mig, när han gör narr av överflödig dekoration: ”Du vill ha en spegel? Här är den. Uppburen av en naken kvinna. Du vill ha ett bläckhorn? Här är det. Najader ligger intill två skålar av sten, av vilka den ena innehåller bläck, den andra sand. Du vill ha en askkopp? Här är den. En ormdansös breder ut sig framför dig, du kan knacka askan från din cigarr på hennes näsa.”

Adolf Loos (1870-1933), den store österrikiske arkitekten, skribenten, modernismens förste överstepräst – som förhöll sig skeptisk till jugendstilen, specifikt Wiensecessionen, så tidigt som 1898 då denna internationella ”nya stil”, art nouveau, stod i sin fulla blomstring. Som arkitekt, trots att han aldrig utexaminerades som sådan, känd för sitt Looshaus (1911) i Wien, en byggnad som väckte lika mycket indignation som hans fasad och inredning av Café Museum hade väckt 1899. Intressantare för ett öga som redan sett modernismen är Loos Maison Tristan Tzara (1926) i Montmartre, Paris. Jag blir lika tokig som en dadaist när jag super in bilder av husets anatomi.

Som skribent, känd för slagkraftiga formuleringar som: ”Ju mindre avancerad en nation är, desto mer extravaganta dess ornament, dess dekorationer. Indianen förser varenda objekt, varenda båt, varenda paddel, varenda pil om och om igen med dekorationer … Målet mot vilket hela mänskligheten strävar är att se skönhet i formen allena, och inte göra den beroende av ornament och dekoration” (ur essän Luxury Carriages,1898).

Loos ställer den tillspetsade frågan varför man i Wien anser det viktigt att vara införstådd i de grekiska kolonnernas fem ordningar för att designa en stol, då det enda formgivaren borde ha kunskap om är att sitta! Och ifråga om andra vardagliga bestyr skriver han att ett dricksglas vill han använda för att dricka ur. Det är den enda poängen, och därför ser han rokokoimitationer och art nouveau-dekorationer på dricksglas som omotiverade. Han applåderar att imiterandet av aristokratin sakta håller på att gå ur modet, och konstaterar att avsaknaden av diamanter inte är vulgärt, men att fake diamanter, fuskpälskragar och konstläder är vulgärt! Och på tal om aristokratin inflikar Loos att adeln under Ludvid den XIV:s tid såg till att hålla sig borta från smuts, emedan de inte heller tvättade sig, det var bara något för folket. Aristokratin var emaljerad. ”En människa som tvättar sig själv varje dag måste vara ett snuskigt svin”, brukade man säga.

”För moderna människor är konsten en underbar gudinna och att begagna sig av den på praktiska bruksföremål är att prostituera henne”, skriver Loos i Surplus to Requirements. Och fortsätter med stora, djärva penseldrag: ”Utsmyckandet av ett köksredskap innebar konstens begynnelse /…/ Mänsklighetens historia visar hur konsten försökte befria sig från profanerandet av detta missbruk, hur den emanciperade sig från hantverkarens praktiska bruksföremål. [Under 1600-talet] hade man nerver nog för att skära upp sitt kött på en tallrik dekorerad med Berninis Våldtäkten av Proserpina. Vi kan inte göra det. Vi kan inte. Vi moderna.”

Ornament and Crime, som skrevs 1908, men inte publicerades på tyska förrän 1929, i Frankfurter Zeitung, upprepar Loos oförtröttligt sin tes om att ornament och dekoration inte hör det propra moderna livet till. Lite dubiöst diktar Loos att ”Papuanen täcker sin hud med tatueringar, [och dekorerar] sin båt, sina åror, i all korthet allt han kan lägga händerna på. Han är inte kriminell. Den moderna människan som tatuerar sig är antingen kriminell eller degenererad. Det finns fängelser där åttio procent av internerna har tatueringar. Folk med tatueringar som inte sitter i fängelse är antingen latent kriminella eller degenererade aristokrater”!

Givet Loos aversion mot ornament i kombination med hans hyperbola stil, inbjuder den första tolkningen av essäns titel en till att konkludera att brottet i fråga är av estetisk natur. Detta är retorik. För det egentliga brottet i utsmyckandet handlar om pengar och tid – vad annat i dessa moderna tider? Jämför två hantverkare. Den ena smider ett avskalat paraplyställ på fyra timmar, som på grund av sin minimalism får en aura av tidlöshet och därför nyttjas i decennier, priset därefter. Den andra hantverkaren smider ett paraplyställ utsmyckat med lejontassar, rosenblad och sjöjungfrur på tjugofyra timmar, men tack vare dess dekorationsdensitet blir paraplystället omodernt efter några futtiga år, priset därefter. I processen har vår ornamentala hantverkare förlorat tid, pengar, material, och i värsta fall sitt anseende.

En viss socialliberal underström genomsyrar Loos texter, vilket synliggörs av följande maxim: ”Arkitekter finns där för att greppa livet på djupet, att tänka igenom behov till deras logiska slutsats, att hjälpa de underprivilegierade i vårt samhälle.” Funktionalismen skall inte bara vara yta, utan det funktionella hemmet skall göra livet lättare för kvinnor, arbetare och individer med nedsatt funktion.

Dessutom – trogen den modernistiska flocklusten att chockera borgerskapet – är han också en pappersfeminist. Han ger kvinnor carte blanche för att klippa sitt långa hår, bära byxor och uppmanar dem att nå ekonomiskt och intellektuellt oberoende genom arbete, hellre än att söka status med silke, satin och rosetter.

Fast vem vet. Gift och skild tre gånger, med åtal för pedofili på åttaåringar som saknar ornament. Kanske Herr Loos bara försökte intellektualisera sin patologiska girighet, sin strid för renhet. Skulle inte förvåna mig. Det moderna livet har producerat en massa underliga klubbar av manliga, opportunistiska fake feminister.

Julia Knežević
är latent kriminell, degenererad och tatuerad, med en förkärlek för fake diamanter.
Översättningarna från engelska är skribentens.

100 år – Tillsammans

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Åtminstone Schweiz, icke-Nato-landet, utmärker sig genom ett antal stora evenemang till ryska revolutionens 100-årsjubileum. I Bern har man haft hela två konstutställningar, den större under rubriken ”Revolutionen är död, länge leve revolutionen”. Det ryska avantgardet före och efter 1917 förändrade den europeiska konsthistorien. Världen efter Kasimir Malevitjs svarta kvadrat på vit botten var inte längre densamma. Frågan måste ställas, om konsten alls har avancerat under 100 år. Ja, förstås, mera sladdar och flimrande elektronik har släpats in i museerna.

En utställning i Zürich om Ryssland och Schweiz kring 1917 flyttar i oktober till det stora Historiska museet i Berlin, med rubriken ”Russland und Europa”. Tjocka kataloger och essäsamlingar ingår. Hm, men vad sker hos oss? Ryssland var ju ändå vårt större fädernesland, som man sade. När det mindre firar sina 100 år av självständighet under parollen ”Tillsammans”, så gäller detta tillsammans åtminstone inte historien kring 1917, ser det helt tydligt ut som.

Nationalmuseet i Helsingfors visar 100 fotografier; en pop up-utställning kring Kalevala koru-smyckena; anordnar ett stickkafé; en föreläsning om arkeologiska textilier och en stor insamling av hemlagade bastuskopor (!!). En annan pop up-utställning heter Arktiska andan. Redan för något år sedan togs ett initiativ av samhälls- och historiebevarande medborgare för att åstadkomma ett nytt historiskt museum i Finland till detta år, 2017. Därav blev intet, men inte ens 100 bastuskopor i det gamla museet kan skapa en historisk helhetsbild.

Det finns många stora frågor, som duger i Bern, Zürich och Berlin, men uppenbarligen inte här. Man rentav saknar en aktuell uppgörelse med det gamla klassikertemat: ”Lenin och Finland”. I Estland har man sitt nya nationalmuseum och till landets 100-årsjubileum i februari 2018 öppnas ett nytt historiskt museicentrum vid Maarjamäe utanför Tallinn. Ett urval gamla statyer av Lenin med flera presenteras här inom en särskild inhägnad.

De stora konstmuseerna då – konstens revolutionärer var ju våra landsmän som kejserliga undersåtar? Ateneum firar senhösten med en storutställning kring bröderna von Wright. Fågelmåleri och biedermeier-idyller, nationsbyggande i sig. Och nutidskonstens Kiasma presenterar under året  Ars 17 med rubriken ”Hello World!” digital konst, även upplevelser via nätet, så att man slipper besöka hela stället.

Men hello, alla museimänniskor! En tröst finns på Helsingfors stadsmuseum. Huvudnumret bland utställningarna är ”Helsexinki”, om ”stadsbornas egna erfarenheter av sexualitet, kön och sex”.

Den enda institution som har reagerat med allvar på Finlands självständighet verkar vara Riksarkivet, som i en serie expositioner redan i ett par års tid i sina källarvalv har lagt fram dokument och reliker från tiden kring 1917, Finland och olika europeiska makter, åtföljda av bastanta bokvolymer. Allt detta har dessvärre gått media spårlöst förbi, men det bästa kommer till sist: inför självständighetsdagen öppnas en utställning om Finland, Ryssland och 1917.

Det sägs att engelsmännens historieuppfattning är enkel: historia = Hitler. I Finland håller den på att bli historia = Mannerheim, eller historia = krig, helst fortsättningskriget och avvärjningssegern, men även inbördeskriget 1918 slår alltid an. Årets Mannerheimböcker är snart ett tiotal. Den ännu osedda nya filmatiseringen av Okänd soldat framstår som något slags huvudnummer i det självständiga Finlands historia. Ett förslag: historia = krig och fred.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Genusobalans

Martina Reuter
Martina Reuter.
Förutom inom ingenjörskonsten och vissa av de exakta naturvetenskaperna är kvinnor också underrepresenterade inom flera av de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna. De typiska exemplen är filosofi och statskunskap. Detta har väckt en livlig debatt speciellt i USA, där de nationella organisationerna American Philosophical Association (APA) och American Political Science Association (APSA) förenar rollerna av vetenskaplig förening och facklig intresseorganisation. Dubbelrollen har gjort att organisationernas årliga megakonferenser utgör ett naturligt forum att diskutera yrkeskårens genusobalans ur både vetenskapliga och fackliga perspektiv. Det är allt annat än lätt att hitta tydliga orsaker till varför trenden verkar vara så seg inom vissa discipliner. Eftersom uttalad chauvinism är relativt sällsynt har den angloamerikanska debatten fäst uppmärksamhet vid mera subtila fenomen.

Det har framförts hypoteser om att implicita förhandsantaganden, till exempel gällande kvinnors filosofiska förmåga, under vissa omständigheter kan påverka också dem, som explicit försöker göra objektiva och jämlika bedömningar. Detta gäller förstås kvinnor i lika hög grad som män. Det har framförts att personer som uppfattar sig själva som objektiva jämlikhetsivrare kan vara speciellt utsatta för svåridentifierade implicita antaganden. Dessa hypoteser är omdiskuterade och långt ifrån empiriskt bekräftade, men de har fungerat som utgångspunkt för mångas självreflektion och den vägen gjort åtminstone mig mera försiktig gällande min egen omdömesförmåga.

samband med årets APSA-konferens analyserade redaktörer från internationellt ledande statsvetenskapliga tidskrifter varför kvinnor är underrepresenterade bland artikelskribenterna. Resultaten från de olika tidskrifterna visade entydigt att situationen inte beror på att kvinnor refuseras i högre grad än män, snarare tvärtom, andelen publicerade kvinnor är något högre än andelen kvinnor som skickar in artiklar. Problemet är med andra ord att tidskrifterna inte får in tillräckligt med manuskript där åtminstone en skribent är kvinna.

I publiken satt också en yngre kvinnlig forskare som gjort en bred analys av statsvetares publiceringsbeteende. Hennes enkät visade att procentuellt färre kvinnor än män börjar med att skicka in sina artiklar till de högst rankade tidskrifterna. Kvinnor satsar hellre på tidskrifter de upplever som säkrare kort  – vilket intressant nog också belyser varför andelen refuserade män är högre. De skickar in ofärdiga manuskript, refuseras lite oftare, men får också den feedback de behöver för att finslipa sina argument.

I diskussionen som följde var det flera som betonade vikten av att äldre kolleger uppmuntrar yngre kvinnor att satsa högt då de väljer tidskrift. En av de manliga redaktörerna ansåg att alla borde satsa på att skriva färre och bättre artiklar. Det har han förstås helt rätt i, men, vilket jag påpekade, är det inte lite farligt att genast övergå till problemet med en accelererande publiceringsspiral när man diskuterar varför kvinnor publicerar mindre än män.

Martina Reuter
är filosof och genusforskare

En sak att dö för

Lars Sund
Lars Sund.
Vid det här laget har bilden av den misstänkte gärningsmannen bakom knivhuggningarna i Åbo fått klarare konturer. Det verkar uppenbart att Abderrahman Bouanane hade som uttryckligt motiv att begå en terrorhandling. Den 22-årige asylsökande mannen från Marocko handlade av allt att döma ensam. Dådet var planerat – men någon stor terroristcell fanns inte. Polisen grep Bouananes hela bekantskapskrets i Åbo, och fick släppa samtliga vart efter utredningen framskred.

Det hör till mönstret vid utredningar av misstänkta terrordåd. Polisen måste naturligtvis följa upp alla spår och säkerställa att samtliga inblandade ställs till svars för sina dåd.

I nuläget förefaller det alltså som att Bouanane är ensam gärningsman. Han är ensam också i ett vidare avseende: varken Islamiska Staten eller någon annan jihadistisk terrororganisation har velat ta på sig ansvaret för attackerna i Åbo. Vad IS anbelangar är Bouanane inte en av dem. Skälet ska vara att han överlevde attacken.

I flera avseenden är han typisk för nutida ”jihadistiska” terrorister: förutom att de i allmänhet agerar ensamma eller i en liten krets – ofta tillsammans med bröder eller andra nära anförvanter – har de gjort sig skyldiga till allehanda brott och ”radikaliseras” mycket snabbt. I Bouananes fall ska radikaliseringen ha skett på bara en månad; under så kort tid blir nog omvändelsen till radikal salafi-jihadism högst ytlig, och Bouanane kan knappast ha skaffat sig några mer omfattande kunskaper om Koranen eller haditherna, berättelserna om profeten Muhammeds liv.

Enligt Centralkriminalpolisen hade Bouanane räknat med att dödas i samband med attacken, han hade med andra ord hoppats bli martyr för IS. I det hänseendet är han urtypen för de senaste 20 årens jihadistiska terrorister.

”Det som är nytt [för de här terroristerna] är sambandet mellan terrorism och jihadism å ena sidan och det avsiktliga sökandet efter döden å den andra. Från Khaled Kelkal 1995 till massakern på Bataclan i Paris 2015, har nästan alla terrorister sprängt sig till döds eller sett till att bli skjutna av polisen, utan att göra några allvarliga försök att fly och utan att deras död skulle vara absolut nödvändig för att fullfölja deras mission … Terroristens egen död är inte ett alternativ eller en olycklig konsekvens av hans handling; den är en central del av hans plan.”

Så skriver Olivier Roy, professor vid EU-universitet i Florens och en av världens allra främsta terroristexperter, i boken Le djihad et le mort (Jihad och döden) som kom ut i Frankrike i fjol. Boken finns på engelska men tyvärr inte på finska eller svenska. Den borde snabbt översättas och läsas av alla som vill försöka förstå vad som driver dagens jihadistiska terroister.

I korthet säger Roy att vi börjar i fel ände när vi söker orsaken till terrorn i en radikalisering av islam. Det handlar istället om en islamisering av radikalismen. Enligt honom kommer radikalismen först och därefter söker radikalen en sak att dö för. Unga män med rötter i Mellanöstern hittar denna sak i salafi-jihadismen.

Den gängse bilden av jihadistisk terror som ett medvetet använt vapen för radikala islamister i ett pågående ”kulturernas krig” mot Väst går knappast ihop med det här synsättet. Tvärtom, menar Roy, har den ”nya” jihadistiska terrorns självdestruktivitet ingenting att göra med geostrategin i Mellanöstern. ”Den är rent av kontraproduktiv i ett politiskt och strategiskt perspektiv”, skriver han och fortsätter:

”När det gäller Islamiska Statens plan att återupprätta kalifatet blir det omöjligt att nå en politisk lösning, driva någon form av förhandlingar och skapa social stabilitet bakom erkända gränser. Den som har beslutat sig för att dö har ingenting att förhandla om.”

Jihadismen, som den kommer till uttryck i Väst, är enligt Roy ”en ungdomsrörelse, som utvecklats självständigt vid sidan om föräldragenerationens religiösa och kulturella referenser samtidigt som den är omöjlig att separera från ’ungdomskulturen’ i våra västliga samhällen”. Generationsaspekten är fundamental, påpekar Roy. Till det vill jag själv lägga också genusaspekten: självmordsterroristerna i väst har hittills så gott som uteslutande varit unga män. Det är viktigt att komma ihåg.

Strax efter knivdådet i Åbo tycktes det som om hela Finland sattes i mentalt belägringstillstånd: en formlig våg av islamofobi svepte genom sociala medier samtidigt som regeringen och företrädare för myndigheter gick ut med förslag som inte alltid var så genomtänkta. Det är självklart att polisen och andra myndigheter måste få redskap för att skydda samhället och avstyra terrorhandlingar – men frågan är hur långt man ska inskränka medborgarnas frihet för att öka säkerheten. Att i snabb ordning ändra grundlagen för att bland annat möjliggöra massövervakning av finländarnas data- och teletrafik är, som professor Martin Scheinin påpekat, en farlig väg att gå, risken är att man snart kommer att kräva ytterligare försvagningar av medborgarnas rättsskydd för att möjliggöra ännu mer övervakning. 

Abderrahman Bouanane hade sökt asyl i Finland och fått nej; men att tro att man kan skydda Finland från nya terrordåd genom att låsa in alla som nekas uppehållstillstånd i särskilda ”avvisningscentra” är nog att lura sig själv: förutom att en stor grupp människor utsätts för kollektiv bestraffning är risken stor att traumatiserade, rädda och besvikna unga män snabbt radikaliseras på sådana anstalter. För att inte tala om alla dem som kommer att försöka ta sitt liv bakom taggtråden. Rätt snart efter knivdåden i Åbo framgick att Bouananes beteende uppmärksammats på hans flyktingboende och att man gjort en anmälan till polisen, som vidarebefordrade den till kollegerna på Skypo. De reagerade inte på tipset, eftersom det inte var förbundet med något konkret hot om en attack. Terrorprevention på individnivå har inte diskuterats särskilt mycket, men jag tror att vi måste börja fundera också på sådant, vid sidan av det polis- och underrättelsearbete som redan bedrivs, om vi vill stoppa nya attacker.

Och något förlag kan gärna ge ut Olivier Roys bok i Finland med det snaraste.

Lars Sund
är författare

Översättningarna av Olivier Roys texter är skribentens egna och hämtade från den engelska utgåvan av Roys bok Jihadism and Death: The Global Appeal of Islamic State.

Nedslag i en författares vardag

Henrika Andersson
Henrika Andersson.
För trettio år sen utbildade jag mig till skådespelare. För dryga tio år sedan började rollerna sina, vilket gäller för de flesta kvinnor som närmar sig fyrtiostrecket. Jag tänkte aldrig bli författare men skrivandet hade jag alltid burit med mig. Ett andrum och sätt att förstå världen. För att inte bli arg och sysslolös gick jag en tremånaders skrivarkurs på heltid. Jag fick verktyg och nya möjligheter (med tack till Åsa Stenvall-Albjerg) att skapa världar med ord, bemästra språket och uppfinna något nytt. Det är en lycka att skriva och att aldrig bli fullärd.

Nu skriver jag om teatervärlden, läser på nytt pjäser jag en gång spelade med i och skapar föreställningar i mitt inre. Skådespelarens längtan är både smärtsam och nostalgisk men jag har accepterat faktum: för den som byter bransch finns sällan efterfrågan. Efter att jag övergick till att skriva var det som om tjugo år av skådespelande raderades ut.

Det är ett privilegium att få betalt för det man älskar att göra. En annan del av mig anser det vara självklart att man skall få lön för skapande arbete liksom för alla andra jobb. Även om ett konstnärligt yrke ofta är ett kall, ett måste, är det något du utbildar dig till och blir bättre på med åren. Men som författare kan man de facto sällan ens överleva. En författare i Finland förtjänar för sitt skönlitterära arbete i genomsnitt 2000 euro i året. Att inneha arbetsstipendium är för de flesta ett måste för att kunna skriva.

Trots att jag vid sidan om författandet jobbar som läsambassadör, skrivarkursledare, gör författarbesök, skriver dramatik, barn- och ungdomsböcker och vid sidan om min tidigare högskoleexamen också utbildat mig till pedagog, så lyckas jag sällan få ihop ens den genomsnittliga månadslönen i vårt land. I fjol tog mitt representationsjobb på Sveriges Kulturråd slut (ett arbete som skänkte både kunskap, mening och rimlig ersättning för de dryga 300 böcker jag årligen läste och gav utlåtande om).

I april fick jag nej på min ansökan om arbetsstipendium från Svenska Kulturfonden. Samtidigt ströp Undervisningsministeriet fortsatt finansiering för fortsatta projekt som läsambassadör och jag blev åter medveten om osäkerheten i att leva ur hand i mun. Jag får inte bli sjuk och varje jobb skall levereras på utsatt tid. Ändå finns sällan garantier för att överenskommelser håller streck. För en månad sedan annullerades två skrivarkurser som bokades in tidigt på våren. Ingen ersättning för planering eller förberedelser utbetalades. Från och med oktober är jag de facto arbetslös.

I maj fyllde jag redan i en ansökan om att bli flygvärdinna för Finnair (fick tipset av en författarkollega som också var rätt desperat). Jag har aldrig varit rädd för nya utmaningar och var innerligt trött på att många instanser, särskilt i Svenskfinland, verkar förutsätta att kulturarbetare gärna jobbar mer eller mindre gratis. Så visst var det en lättnad då beskedet från Centralen för konstfrämjande kom.

Med en tyst bön av tacksamhet över möjligheten att få leva skrivande ännu ett år.

Eller för att avsluta med ett citat av Brecht (ur Bengt Ahlfors översättning av Tolvskillingsoperan):

”Ni herrar som är kloka nog att veta/ och lära oss att dygdens vägar gå. /Först får ni ge oss någonting att äta, /sen kan ni prata – inte förrän då.”

Henrika Andersson
är författare