Kategoriarkiv: Kolumn

Smarta lösningar

Ida Sulin
Ida Sulin.
Det byggs mycket nuförtiden i storstäderna. Lyftkranar och betongbilar hör till vardagsbilden och framför allt är det bostadsområden som växer upp. I Helsingfors har man gjort stora satsningar på interaktiva och intelligenta bostadsområden, genom att redan i konstruktionsfasen bygga in lösningar för att digitalisera såväl infrastruktur, byggnader som hem.

Infradigitaliseringen innebär bland annat sensorer för att läsa av trafikmängd och luftkvalitet. På bostadsområdet kunde det vara möjligt att läsa av avfallsmängder, invånarnas rörelsemönster och varför inte ifall blommorna i rabatten behöver vattning. I hemmet kan exempelvis värmeanvändningen digitaliseras. (En tyst tanke: om det är möjligt att blanda sig i USA:s presidentval, så kan det inte vara omöjligt att ta sig in i systemet för avfallsavläsning i förorten.)

Det finns människor för vilka digitaliseringen med social media, digital kommunikation och digitala tjänster inte är rutin. Det finns de ibland oss som inte kan läsa och som inte växt upp bland smarttelefoner. Och dessutom finns det de ibland oss som har god anledning att vara misstänksamma och som av erfarenhet vet att små spår är allt som behövs för att bli upptäckt. Det finns människor som har god anledning att inte vilja bo någonstans där en avlägsen sensor ser ifall de är hemma eller inte och hur mycket sopor de slänger i veckan.

Representanter för förtryckarregimer har opererat i Europa så länge kontinenten har funnits. Jag har hört förstahandsberättelser om hur flyktingar, som tagit många steg för att gömma sig, hämtats i sina bostäder i Västeuropa och förts österut. Det är klart att intresse också finns för i alla fall några av de flyktingar som befinner sig i Finland, och det är lika klart att regimerna har tillgång och möjlighet att använda sig av de data som vi producerar.

Att förstå att vårt samhälle måste ta digitaliseringen på största allvar också ifråga om dem som har all anledning att vara än mer skeptisk än jag verkar vara svårt. Det verkar vara svårt att se farorna när farten är så hög som den är idag. Ögonbryn snörs ihop vid självklara ämnen som övervakningslagstiftning eller dylikt, men det är svårt att få igång en vettig diskussion om konsekvenserna av de digitala val som görs i relativt vardagliga frågor.

När jag frågade planerarna av de nya områdena i Helsingfors om de funderat på ifall de smarta lösningarna kan påverka befolkningsstrukturen negativt, ifall de kan bidra till segregering, fick jag tomma blickar till svar.

diskussionerna som förs gällande mänskliga rättigheter och digitalisering är säkerhetsaspekten en av de mest brännande frågorna. Digitaliseringen öppnar dörrar för faror som vi motat i den reella världen, och därmed krävs konsekvensbedömningar långt utöver det vanliga när nya lösningar bjuds in. I stadsplaneringen måste det vara rutin att reflektera över hur smarta lösningar uppfattas av olika befolkningsgrupper, inklusive flyktingar. 

Ida Sulin
är jurist

1918 i prosa – några tips (1)

Trygve Söderling
Trygve Söderling.
Det finns en enkel fråga man kan ställa till romaner som handlar om vårt inbördeskrig 1918: hur beskrivs den ”röda” sidan?

Genom någon enstaka fårskalle, vilseledd av vettlösa mördare? Eller som ett spektrum av mer och mindre förnuftiga figurer, med bakgrund i ett ”civilt” vänstersammanhang?

Idag är industristandarden för den senare varianten förstås andra delen av Väinö Linnas trilogi Täällä Pohjantähden alla, på svenska Upp trälar. Man kan försöka leva sig in i vilken väldig mental uppgradering den romanen innebar för en stor del av läsarna när den utkom, 1960, 42 år efter 1918.

Kunskapen om 1918 hade dittills varit ytterst knapp och givetvis kraftigt vinklad till segrarnas förmån. I skolböckerna klarades katastrofen av med någon fras i förbigående om ”frihetskriget”.

Idag vet vi att totalt fem gånger flera ”röda” än ”vita” miste livet – 27 000 mot 5 200, av dem 11 600 i de vitas koncentrationsläger (se vesta.narc.fi). På vänsterhåll fanns tidiga försök att samla in fakta, men för den större allmänheten var de okända. De började friläggas av yrkeshistoriker först under 1950-talets slut, samtidigt med, och i synnerhet efter Linnas skönlitterära nyordning.

Linna bröt mot den bild som många romanläsare nog tagit till sig ur F.E. Sillanpääs Hurskas kurjuus (1919, sv. Det fromma eländet, 1920) och Ilmari Kiantos tio år äldre Punainen viiva (sv. Det röda strecket, 1946). Det är fina naturalistiska romaner, inte minst språkligt, men deras ”hjältar” är lätta att avfärda som enkla själar, lurade av kringresande agitatorer. Det är lustigt, men till slut inte enbart lustigt, när Topi i Punainen viiva berättar för hustrun Riika om den nya läran,”soli-sali-ratti”.

Bilden av den stolliga mannen av folket fanns grundlagd redan hos Runeberg och Kivi; nu kunde den ”vita” läsaren känna igen en ny Sven Dufva och konstatera att denna i sitt välkända oförstånd hamnat på fel sida om frontlinjen.

En Sven Duva-figur är också Aapo i novellen av Runar Schildt, en av Nordens främsta stilister. Aapos hat mot överklassen blir begripligt genom scener där han förnedras av godsherren, även om hans barnslighet sen leder i fördärvet. En försiktig vädjan om mänsklighet är också novellen ”Hemkomsten” (bägge 1919), där en mor i hemlighet hämtar mat åt en undangömd son, rödgardist på flykt. Också här slutar det illa, men Schildt låter åtminstone en ”fiende” få en kontaktyta med den ”rätta” sidan.

Både Sillanpää och Schildt öppnar för en försiktig, psykologiserande inlevelse i de ”vilseledda”. Redan det var mycket, och vågat, i det extremt chockade och hatiska ”vita” åsiktsklimatet efter våren 1918. För en på den tiden mycket populär diktare som Bertel Gripenberg var de ”röda” inte ens mänskor, snarare djur.

Det är intressant att jämföra Schildt med Sigrid Backman, som liksom han snabbt var ute med ett par post-1918-berättelser: Ålandsjungfrun (1919) och Familjen Brinks öden (1922). Även om berättarperspektivet i bägge romanerna är unga kvinnor som försöker stå utanför konflikterna, får vi i bägge också glimtar från den socialdemokratiska motkultur som ju ännu sommaren 1917 representerades av en majoritet i lantdagen.

”Ålandsjungfruns” fästman är aktiv i lokala Folkets Hus, Ragna Brinks bror författar högstämda upprop för arbetarnas sak. Och efter att Ragnas bröder dödats i och efter upproret skriver hon till sin ”vita” fästman. ”Jag hatar ingen, men jag älskar inte längre den segrande överheten. Jag älskar inte längre segerherrarna. Jag älskar inte längre dig.”

Det var tillräckligt för att Sigrid Backman skulle få en stämpel som misstänkt ”röd” i den borgerliga offentligheten. Bränd, som hon sannolikt kände sig, återkom hon inte till tematiken.

Ändå står hennes två 1918-romaner – snarare än hennes samtida författarkollegers verk – närmare det större perspektiv som vi fyra decennier senare skulle få med Väinö Linna.

Från 1931 och 1932 har vi två nya försök att ta sig an inbördeskrigets tema: Jarl Hemmers En man och hans samvete och Elmer Diktonius Janne Kubik.

Jag har aldrig kunnat försona mig med Hemmers huvudpersons Kristuskomplex; prästen Bros beslut att offra sig istället för en dödsdömd röd fånge i lägret på Sveaborg smakar hysteri snarare än mänskokärlek. I Diktonius stiligt lakoniska Janne Kubik, troligen skriven som replik till Hemmer, finns en liknande martyr, fast tvärtom: rödgardisten Järvinen lämnar sig efter den flyende röda kolonnen, ensam med en kulspruta.

Janne Kubik själv är ändå mera släkt med Schildts Aapo och Runebergs Sven Dufva än med de mer eller mindre förnuftiga socialdemokrater som Backman och, senare, Linna beskriver. För i de följande kapitlen låter Diktonius Janne troka sprit, bistå IKL-fascister och jobba som strejbrytare – lika tanklöst som han 1918 gick med i Röda gardet. Yttervänster och höger – samma skrot och korn, verkar Diktonius mena 1932. Sin tids ”tolkun ihminen”.

1946 kom så Anna Bondestams Klyftan och 1961 Leo Ågrens Fädrens blod – två 1918-romaner som jag hoppas kunna återkomma till i en del 2.

Trygve Söderling
är litteraturvetare

McVegan och identitetspolitik

Elis Karell
Elis Karell.
Två dagar före nyårsafton besöker jag McDonald’s i Hagnäs. Jag minns inte när jag senast skulle ha varit där, men dagen innan har snabbmatskedjan lanserat McVegan – ”årets mest omtalade snabbmatsnyhet” enligt Hufvudstadsbladet – i hela Finland och Sverige, efter en lyckad testperiod i Tammerfors.

På McDonald’s har de tidigare alternativen för den ständigt växande andelen folk som lämnar bort köttet ur sin kost varit knappa – vegetarianer har fått nöja sig med att byta ut köttbiffen i McFeast-hamburgaren mot en smaklös biff av deprimerande grönsakssörja, veganer har fått nöja sig med franskisar. Men inte längre.

Den nya veganburgaren består av en biff gjord på sojaprotein, veganmajonnäs, tomat, sallad, saltgurka, lök, ketchup och senap. Smaken är helt fantastisk – ren McDonald’s. Biffen har tuggmotstånd och känns faktiskt mättande, den äggfria majonnäsen fungerar. Dessutom kostar det hela bara tre euro.

Att äta på McDonald’s igen känns lite spännande, men samtidigt har jag nästan hunnit glömma bort kedjans existens under de senaste åren. Det breda utbudet av växtbaserad mat i Helsingfors gör att en som nykonverterad vegetarian snabbt glömmer bort de gamla ställena. Utöver diverse trendiga små restauranger har också de flesta andra större snabbmatskedjorna redan en stund haft åtminstone några veganska alternativ i sitt utbud, så i sig är McVegan inte något subversivt eller nytt.

Men det känns ändå som en ett slags milstolpe att äta veganmat på McDonald’s. Trots sitt namn (ett oundvikligt första steg) är McVegan en indikator på att veganismen som politiserad identitet håller på att försvinna.

För dem som ännu minns djurrättsrörelsen och klimatrörelsens radikala förflutna kan blotta tanken på att äta på McDonald’s av förståeliga skäl kännas omvälvande och absurd. Berghälls trendiga veganställen kan kanske ännu erbjuda en starkare upplevelse av motkultur och grupptillhörighet – upplevelsen av en vegansk identitet – men i slutändan verkar de inom samma kapitalistiska ramar som McDonald’s. Det som gör skillnad är mängden animalisk mat som produceras, och för att minska på den behövs politiska beslut. Om du sedan väljer att föra dina pengar till McDonald’s eller något ”bättre” företag är bara en smaksak.

Den normalisering av veganism som McVegan innebär bör inte underskattas, men samtidigt äter vi mera kött än någonsin. På individuell nivå är det överlägset lättaste sättet att motverka en annalkande klimatkatastrof att äta färre animaliska produkter. Det behöver inte ske genom kvasireligiös abstinens – McVegan visar att det lika väl kan ske genom okomplicerad njutning. Veganismen vinner mera mark genom att erövra det hedonistiska köttätandets estetik än genom att förbjuda saker.

Att McDonald’s säljer vegansk mat i nästan 300 restauranger är alltså ingen obetydlig merit – det banar väg för en hedonistisk veganism, äntligen befriad från de sista spåren av tidigare årtiondens sektaktiga flum och moralism. Att avstå från att äta kött är inte längre identitetspolitik, utan enbart en praktisk fråga.

Som en logisk följd har ett nästan fanatiskt köttätande vuxit fram som en ny identitetsmarkör, inte sällan förekommande i kombinationen ”finsk/vit köttätande heteroman”. Ingen i hela riksdagen gör mera identitetspolitik kring sina matvanor än Timo Soini. Det är en identitetspolitik uppbyggd kring en skör, föråldrad och oundvikligen förlorande maskulinitets långsamma nedgång.

Elis Karell
är journalist

Jämlikhetsideal i ojämlika miljöer

Otso Harju
Otso Harju.
För en rejäl månad sedan höll jag en föreläsning om feministiskt fältarbete vid mitt gamla universitet i Sverige. Mitt eget forskningsprojekt kring familjekonflikter i Delhi innehåller en mängd etiska problem kring identitetspolitik, representation och erkännande. Då jag just var på väg till Indien för mina intervjuer, kändes det bra att ställas till svars inför en ny grupp kritiska åhörare. Ironiskt nog blev tiden för knapp för att ordentligt hinna tala om den andra, mindre omtalade delen av etiska problem i universitetsvärlden.

Det finns nämligen en tragikomisk aspekt speciellt inom samhällsvetenskaplig forskning. Variationer av det samma kan sägas gälla för alla som jobbar med kritisk textproduktion. Idealet är att (om inte göra världen bättre så åtminstone) inte göra någon illa. Maktanalys och konstant rannsakan av ens egen strukturella position i relation till dem man intervjuar, beskriver och analyserar är grundläggande förutsättningar för ens arbete. Teori, metodologi och etik har inte på årtionden kunnat skiljas åt. Man gör allt man kan för att försöka motarbeta maktobalanserna mellan forskaren och forskningssubjekten, och den som inte kan garantera att det yttersta gjorts för att de intervjuades röster och viljor går före forskarens får gärna lägga av.
Detta är självklart som sig bör, och fortfarande krävs enorma mängder vidare arbete för att förhindra att forskare kör över dem vars röster de lever av. Vad som är underligt är att samma krav på kritik, transparens och reflektion som vi förväntas ha ”på fältet” inte ställs på oss när vi är ”hemma”. Forskning handlar egentligen bara till en liten del om att träffa människor ute i världen, men ändå ignoreras eller avpolitiseras de miljöer där man de facto tillbringar största delen av sin tid: universiteten, organisationerna, konferenserna och de akademiska tidskrifterna. Vad som sker i dessa världar uppfattas oftast inte vara relevanta för ens forskning; få talar om intra-akademiska maktförhållanden. Ärligast vore att säga att de helt enkelt är för pinsamma eller skrämmande för att behandlas.

Det hela är vridet och suspekt nyliberalt. Den enskilda forskaren antas vara oändligt självreflexiv och kritisk; ansvaret för jämlik, icke-våldsam forskning ligger helt på individen. Hur det här skulle kunna förverkligas i miljöer som direkt motsätter sig jämlikhet på åtminstone två nivåer är ett mysterium.
För för det första är själva universitetsstrukturerna extremt hierarkiska. Det handlar inte bara om administrationernas egenvälde, utan även om universitetens behov att porträttera sig som ”toppskolor”. Det är ironiskt att poststrukturalistiska, postkoloniala och anti-elitistiska tankeströmmar globalt dominerar samhällsforskningen samtidigt som man gör allt för att marknadsföra sig som intellektuell elit. 
Ett annat problem är vurmen för författarskap. Feministisk forskningsetik säger att vetenskaplig produktion alltid är samarbete – mellan dig och dem du intervjuar, mellan dig och dem du läst och utbytt idéer med. Dina tankar är aldrig bara dina; ingen äger en berättelse. Under ens fältarbete gör man allt man kan för att ge dem man jobbat med högsta möjliga erkännande, men strukturerna för examen, publikationer och jobb gör att det i sista hand aldrig är möjligt att vara jämlik: på min doktorsavhandling får endast mitt namn stå, och det enda som spelar en roll för mina framtida arbetsmöjligheter är hur många artiklar jag är first author för. Du uppmuntras göra ett fält till ditt, sätta staket runt det och panta på informationen så att ingen annan bara stjäl ditt scoop.
Denna individualism förlöjligar den jämlikhetskamp forskarna bedrivit på fältet. Frågar du mig hjälper det inte mycket att du behandlade människorna du intervjuade väl om du använder det du skrivit enbart för att främja din egen karriär. Utan att nedmontera det enskilda författarskapet kan ingen på riktigt radikal forskning finnas.

Den andra nivån är själva människorna på universiteten. Oberoende av land och institution florerar nepotism och uppblåsta egon. Ofta återspeglar universiteten världen utanför: mäktiga vita mäns sexism och rasism tolereras på fakulteterna så som i samhället i stort. I många andra fall skapar universitetens tävlingsvurm sina egna monster.

Att människor är osolidariska även inom så kallade kritiska discipliner är fruktansvärt pinsamt, men att du är en känd feminist eller marxist betyder tyvärr inte att du inte kan vara en horribel människa. Många vänstersinnade akademiker är ökänt obehagliga.
God forskningsetik säger att vi bör studera vår egen makt och dem som har mera makt än vi. Man lär de studerande att ”på fältet” skriva ned allt de kan för att sedan skriva in det i sina avhandlingar, men få säger åt oss att även studera våra egna hemknutar. Denna kultur av tystnad följer sedan med genom hela ens karriär.

Medan en forskare kan göra mycket för att motarbeta sin egen maktposition, går det inte att ensam kämpa mot strukturell toxicitiet. För att kunna närma oss verkligt icke-våldsam forskning behöver vi en kollektivisering av det moraliska ansvaret för och en kritik av våra egna institutioner. Just nu är saker skrämmande slumpmässiga: råkar du få en bra, radikal chef kan du kämpa emot, belysa och försöka nedmontera hierarkier, men det räcker med bara en makthungrig eller negativt inställd professor för att göra livet surt.

Otso Harju
är doktorand i genusvetenskap

Foto: ILRI/CC

Grundinkomst – and then what? 

Li Andersson
Li Andersson.
I år tillbringade jag merparten av mitt jullov i USA. Den fråga jag mest fick debattera med de amerikanska vänsteraktivister jag hängde med, var hur man ska förhålla sig till kravet på grundinkomst. I USA har många av de unga fräsiga (och stenrika) cheferna för tech-företagen i Silicon Valley förespråkat grundinkomst som ett svar på de stora omställningar som en allt snabbare automatisering av arbetet kommer att föra med sig. Detta är bekant även från Europa, där grundinkomsten även har ett stort stöd bland unga inom högern, som gärna kopplar samman den med en vision om en arbetsmarknad där arbetsskydd och kollektivavtal är ett minne blott.

I Europa lyfte den europeiska autonomvänstern i början av 2000-talet fram grundinkomsten som en del av ett krav på större individuell autonomi och frigörelse från dåligt betalda och omänskliga anställningsförhållanden. Det var ett centralt krav kring vilket man byggde upp en kollektiv identitet för det europeiska prekariatet. 2000-talets debatt kring arbete byggde dock ofta på en uppdelning i prekära arbetsförhållanden och traditionella. Fokus var med andra ord mest på hur ”arbetet” utlokaliserades från ”arbetsförhållandet” och hur arbetets prekarisering utmanar de existerande samhälleliga institutionerna vad gäller allt från pensioner och arbetslöshetsskydd till familjeledigheter och dagvård.

Det man lyckades med var att skapa nya kollektiva identiteter och krav på reformer som svarar på den osäkerhet som prekariseringen fört med sig. Samtidigt skapades även, delvis medvetet, delvis omedvetet, en motsättning mellan ”traditionella arbeten” och ”prekära” dito. Den generationsdimension som diskussionen fick bidrog även till vissa generationer alienerades från den nya kollektiva identitet som artikulerades. Det man misslyckades med var att beakta hur arbetets automatisering och utvecklingen av artificiell intelligens utmanar de traditionella arbetsförhållandena och speciellt vissa branscher inom till exempel industrin.

Grundinkomsten har fungerat som en del av en vision om en ljusare framtid för det unga prekariatet, för vilken osäkra anställningsförhållanden, projekt, freelance-arbete och företagande alltid varit en självklarhet, och som många även förhåller sig positivt till. Men vilken positiv framtidsvision har man presenterat för ”blue-collar”-arbetarna inom industrin eller ”white-collar”-arbetare som sekreterare, redovisare eller tjänstemän, vars arbeten helt riskerar att försvinna genom automatisering och robotisering? Svaret är att man inte har presenterat någon.

Europa är det istället främst de högerpopulistiska rörelserna och i USA Donald Trump som svarat på den vita och mansdominerade medelklassens framtidsångest och existentiella ängslan. För delar av den amerikanska vänstern är grundinkomsten en del av en dystopisk framtidsbild för medelklassen. Då arbetena inom såväl blue- som white-collar-branscherna försvinner finns risken för att den amerikanska lägre medelklassen blir en enorm arbetskraftsreserv utan arbete. Vad kommer denna omställning att innebära för alla de människor som aldrig kommer att bli en av de unga och fräsiga typerna som spenderar sin arbetsdag på ett café med en sojalatte i ena handen och den andra vid läppären?

I de flesta moderna samhällen har liknande situationer lett till revolutioner, konflikter eller massmigration. ”Medelklassen kommer att försöka hållas nöjd genom grundinkomst, droger och artificiell intelligens”, beskrev en bekant sin tolkning av denna dystopi.

Många fruktar en tudelning av samhället där det bästa den arbetslösa medelklassen kan hoppas på är en grundinkomst som tryggar existensminimum, så att de unga fräsiga och stenrika arbetstagarna på tech-företagen kan fortsätta bygga sitt idealsamhälle. Det är en deprimerande samhällssyn, men en dystopi som vänstern måste kunna svara på. Svaret är inte att ge upp kravet på grundinkomst, utan att kunna formulera en framtidsvision som handlar om mer än det. Den mest centrala ödesfrågan är hur man skapar ett samhälle där en människas värde och betydelse inte är kopplad till det arbete man utför, det yrke man har och den lön man får.

Li Andersson
är Vänsterförbundets ordförande