Kategoriarkiv: Kolumn

Sex, makt och beröringsångest

Joel Backström
Joel Backström.
Det har talats och skrivits en hel del om #metoo, senast i förra numret av Ny Tid. Men märkligt litet har blivit sagt. Alla är överens om att vittnesmålen blottat en oacceptabelt brutal verklighet, att vi måste se till att diskussionen fortsätter och leder till konkreta åtgärder. Men klargörande analyser av vad problemet egentligen handlar om, vilket naturligtvis är en förutsättning för att faktiskt göra något åt det, lyser mestadels med sin frånvaro. Ta till exempel den destruktiva sammanflätningen av makt och sex. Man kunde ägna hela livet åt att nysta upp den härvan; här blir det bara några korta anmärkningar.

Det som skiljer flirt och genuina sexuella inviter från sexuella trakasserier är att den som trakasserar, paradoxalt nog, inte är sexuellt intresserad av sitt offer. Det handlar inte om att han (om det är en han) åtrår henne (om det är en hon). Istället använder han sexuellt laddad kommunikation som ett maktmedel för att få henne att känna sig obekväm, för att förringa henne och manifestera sitt förmodade övertag över henne. Ofta har det här maktspelet en uppenbar sexuell laddning för förövaren: han njuter av att utöva makt över offret, att se hennes hjälplöshet. Men det sexuella här är ensidigt, det är förövarens privata sexualiserade fantasi som han dramatiserar med offret tvingat in i den roll han bestämt för henne. Vad han inte vill ha är just det som den genuina sexuella inviten frågar efter: ömsesidighet, förtjusning, en åtrå från den andras sida som svarar på ens egen.

I den genuina inviten sätter en människa sig själv på spel genom att öppet visa sin personliga förtjusning i den andra. Trakasserier iscensätts däremot från en avpersonaliserad, kollektiv position. Genomsnittskillen i killgänget som kommenterar tjejen som går förbi skulle aldrig öppna munnen om han stod där ensam. Han är ”en av killarna” som kommenterar ”en av dom (tjejerna)”. Och han utgår från att han inte ska få en förtjust respons av henne; om hon vände sig om och uppskattande kommenterar honom skulle han bli helt ställd. Sexuella trakasserier handlar inte om att skapa kontakt, utan om att upprätta ett avstånd mellan människor, men ett avstånd av det där obehagliga, samtidigt opersonliga och intima slaget som finns där en människa eller grupp ser på en annan som om den andra inte räknades, som om man kunde tala till och om henne, men hon inte fick svara. Offret blir samtidigt utpekat och osynliggjort. Allt förtryck fungerar i grunden enligt denna logik.

Problemet med sexuella trakasserier är alltså inte för mycket, utan för litet åtrå. Mot den bakgrunden är det beklagligt och ironiskt att #metoo förmodligen, i namn av ”nolltolerans” mot sexuella trakasserier, kommer att leda till en mer restriktiv och ängslig inställning till flirt och sexuellt laddad kommunikation överlag. Det visade sig redan i förvirrade manliga kommentarer under kampanjen, i stilen ”Men hur ska man veta vad man får göra nuförtiden? Får man skämta om sex överhuvudtaget längre, eller ens ge en kvinna en komplimang?” Såna kommentarer är förstås totalt idiotiska om tanken är att den stackars mannen inte har en aning om vad kvinnor tycker om hans beteende utan måste få klara förhållningsorder, som en liten pojke som mamma instruerar i hur man tilltalar en dam. Både män och kvinnor vet mycket väl, om de bara vill veta, huruvida avsikten är att uttrycka genuin uppskattning, eller ”komplimangen” i själva verket är ett förtäckt sätt att förringa och förödmjuka. Däremot kan man helt befogat bekymra sig för att samhällsklimatet utvecklas i en hysterisk riktning där också genuina eller harmlösa reaktioner börjar anses socialt oacceptabla. Det ironiska är att sånt ängsligt pryderi i själva verket manifesterar precis samma främlingskap mellan människor, samma beröringsångest, som trakasserierna man tror sig motverka.

Det har ofta sagts att vi måste lära våra pojkar att respektera flickor. Grovt taget: fråga om flickan vill och lämna henne ifred om hon säger nej. Och det är förstås ett minimikrav, men fokuset blir helt fel om man glömmer den positiva sidan av uppgiften: att lära pojkar att våga vara intresserade av flickor, och vice versa. Alltså inte bara intresserade på avstånd, som någon från det ena könslägret som kikar över muren på det andra, utan intresserade som en människa är intresserad av en annan. Könen är fortfarande i våra relativt jämställda länder extremt segregerade på dagis och i skolan: flickor och pojkar leker för sig, och det är bara undantagsvis som en flicka och en pojke är bästisar. Med en sån uppställning är det självklart att flickors och pojkars intresse för varandra kommer att förvrängas av kollektiva och främmandegörande idéer om hur ”dom” på ett både lockande, irriterande och obegripligt sätt är annorlunda än ”vi”. Och lika självklart är att sexuella relationer mellan enskilda ”representanter” från två sålunda segregerade läger fylls av projektioner, missförstånd och frustration, av maktlöshet och maktmissbruk, hur mycket samtyckesförhandlingar och respektfulla beteenderegler man än försöker införa.

Makt och sexualitet blandas ständigt ihop, inte bara i sexuella trakasserier. Makt i sig uppfattas ofta som sexigt, vilket visar hur ointresserade många människor är av sex; det som attraherar är makten, det vill säga den kollektiva prestigen. Och i kollektiva termer är sexighet omvänt en form av makt. ”Sexig” är ett slags opersonlig bedömning av vad som allmänt betraktas som attraktivt och avundsvärt, det handlar inte om huruvida du personligen tänder på en person, eller hon/han på dig. Vi kan alla instinktivt skilja de attraktiva från de oansenliga, och det spel om sexuell prestige, om popularitet och bekräftelse, som dagligen spelas i varje klassrum och på varje dansgolv är fullkomligt skoningslöst, även om ingen blir ”trakasserad”. I det spelet finns kvinnor och män ungefär jämnt fördelade bland vinnarna och förlorarna, bland offren och deras  bödlar. #Youtoo?

Joel Backström
är filosof

Älskade farfar

Mikael Sjövall
Mikael Sjövall.
Min farfar föddes 1892 under tsar Alexander den tredjes tid. Tidsperspektivet svindlar. Det känns svårt att greppa att min farfar var 25 år gammal då Finland utropade sin självständighet eller att han deltog i inbördeskrigets strider i Tammerfors.

Han växte upp i en backstuga med jordgolv i Larsmo. Det dröjde till 1906 tills min farfarsfar Anders Henriksson i likhet med andra obesuttna torpare, backstugusittare och jordlösa fick rösträtt. Likt kutymen bland annat fattigt och löst folk konstruerades min farfars efternamn enligt logiken pappans namn plus efterledet son, alltså Andersson. Efternamnet Sjövall antog han efter att släktnamnslagen trädde i kraft 1920.

Då jag föddes hade farfar och jag en åldersskillnad på 74 år. Som familjens sladdbarn vande jag mig tidigt vid att inte fästa så stor uppmärksamhet vid åldersskillnader. Ett lunchbord med släktingar i alla åldrar ingav trygghet. Mina föräldrar var födda på 1920-talet och var i regel 20 år äldre än alla andra föräldrar som jag kom i kontakt med i kompiskretsen.

Farfars höga ålder var inte något jag tänkte på så värst mycket då jag började skolan. Jag hade inte full koll på hur gammal han var och tidsaxeln ser väldigt annorlunda ut för ett litet barn. Det enda jag visste med säkerhet var att jag älskade honom sådär som en liten grabb på sju år kan älska en annan människa. Vi gjorde upptäcktsfärder till Åbo slott och vallfärdade till zoologiska museet om och om igen. Vi plockade blåbär i skogen och metade på bryggan i Åbolands skärgård. Farfar berättade om sitt liv som skräddare och ibland gläntade han på dörren till min pappas barndom. Han kunde berätta om cykelfärderna med min pappa på pakethållaren då de åkte till simstranden i Hällören. Farfar gav mig ett sammanhang och skänkte mina rötter näring.

I år har det förflutit 28 år sedan min farfar dog i 97 års ålder. I juni ska vi hedra hans minne vid släktgraven i Jakobstad i samband med en kusinträff. Saknaden består.

I dag är det allt fler familjer som lever utan sina mor- och farföräldrar. Kontakten är sporadisk och individualismen firar triumfer. Utan att romantisera den forna trångboddheten så tror jag inte att det främjar vårt välbefinnande att generationer separeras genom att bo åtskilt, långt ifrån varandra. Min farfar bodde en stor del av sitt liv i samma hus som min faster och min kusins familj. Det var säkert inte lätt alla gånger, men den fysiska närheten till nära och kära släktingar bidrog säkert till att han blev så långlivad.

Då jag fuskade i politikens domäner ställdes jag inför en situation på en partidag i Karleby där Svensk Ungdom motsatte sig mor- och farföräldrarnas rätt att träffa sina barnbarn. Debattens vågor gick höga och oförståelsen för den generationsöverskridande umgängesrätten var kompakt. Det var hittills den första och den enda gången jag var av samma åsikt som bibelbältets laestadianer, som i likhet med mig försvarade umgängesrätten.

”Man behöver inte älska sina släktingar”, sade en av mina släktingar lakoniskt då hon blev osams med sin mormor om en struntsak, vilket ledde till långvarig tunghäfta som försatte mormor i offside. Det ungdomliga övermodet saknar perspektiv. Och då vi lyckas få rätsida på perspektiven igen i mogen ålder är det ibland för sent då liemannen har gjort sitt.

En god vän till mig berättade att hans blinda och ålderstigna, men sociala och vitala faster bor i ett så kallat kollektivhus i Malmö där olika generationer och hushållskonstellationer bor under ett och samma tak. Den gemensamma nämnaren stavas mångfald. Kollektivhusen har gemensamma lokaler där bostadsföreningen ordnar gemensamma middagar för alla boende några kvällar i veckan. Det låter som klippt och skuret för mig den dagen då jag får ty mig till rollatorn.

Mikael Sjövall
är journalist och ordförande för Finlands Svenska Publicistförbund

Att införa nytt och behålla gammalt

I en dröm drog jag en gång på två dragkärror. Den ena var en gammaldags sak i porslin med sirliga dekorationer, den andra en hypermodern konstruktion i lättmetall med mängder av rörliga delar. Ingendera var till hjälp för att frakta det jag hade med mig, den ena för opraktisk och skör, den andra för avancerad.

Drömmen flöt upp när jag reflekterade över en japansk företeelse som både förbryllar och förtjuser mig. Till skillnad från vad jag tror att de flesta här tror avskaffar man där inte gammalt när man inför nytt. Särskilt här i Norden (misstänker jag) är vi snabba med att slänga det vi ser som uttjänt och förlegat, för att i stället införa luft och ljus och det allra senaste inom teknologi och forskning. I Japan låter man däremot, som det förefaller ganska bekymmerslöst, gammalt samexistera med nytt, som två (eller flera) parallella eller mer eller mindre sammanvävt. Det gäller religionen där den inhemska animistiska folktron shinto bestått genom århundradena vid sidan av buddhismen. Olika former av synkretism har också vuxit fram. På 500-talet kom med buddhismen också de kinesiska skrivtecknen till Japan. De var inte särskilt väl lämpade att skriva japanska med så man utvecklade till och med två olika inhemska stavelsealfabet. Alla tre alfabet används fortfarande, huller om buller, och idag också det västerländska alfabetet, till exempel på datorernas tangentbord. Det ger den skrivna japanskan en sällsynt rörlighet men innebär också att startsträckan för den som vill lära sig språket blir lång – efter några års ansträngningar är jag fortfarande inne på den.

Också i den japanska vardagen tillåts gammalt leva kvar fast nytt kommer in. Såhär går det till exempel till när man åker buss i Kyoto: utan att betala stiger man på genom mittdörren. Längst fram i bussen finns en elektronisk tavla där biljettpriset anges, det är oftast 230 yen (ungefär 2 euro). Exakt den summan ska man sedan droppa i en behållare vid chauffören när man stiger av.

Men om man inte har några slantar då? Då växlar man förstås i sedelväxlaren som också finns längst fram i bussen!

Man kan förstås använda elektroniska betalkort i stället, men det verkar främst turister som jag föredra. De flesta Kyotobor verkar tycka att det är bara trivsamt att sitta och klirra med mynten medan kön sniglar sig ut ur den (ofta) stekheta bussen.

På liknande sätt lever den gamla japanska kulturen kvar i dagens samhälle, både som bevarad och i nya former. Yamanba är, enligt legenden, en monstruös bergshäxa som föder mängder av barn bara för att sedan äta upp dem. Om henne handlar ett fascinerande No-skådespel från 1400-talet som uppförs ännu idag.

Men om du googlar på Yamanba (och det föreslår jag att du gör) är det framför allt foton av brunbrända tonårsflickor med väldiga blekta, tuperade hårmanar och massor vitt smink kring ögonen och läpparna du får se. De kröp fram bland skyskraporna i Shibuya på 1990-talet och ser inte heller helt ofarliga ut.

Henrika Ringbom
är författare

Biaudet: Höj kvaliteten på vården av minnessjuka

Eva BiaudetLägger ifrån mig boken och funderar om jag är tillfreds med att det inte egentligen fanns ett slut. Berättelsen om Alice; Still Alice av Lisa Genova – om att insjukna i Alzheimers mitt i en beundrad akademisk karriär, är bara för sorglig att berättas till slut. Och hur skulle Alice egna tankar kunna beskrivas i ord efter att hon förlorar förmågan att förmedla sina tankar i förståeliga meningar eller då hennes minnen inte längre bildar en helhet som kan uppfattas kronologiskt eller logiskt, utan består av fragment såsom pusselbitar som skakats om i lådan. Men länge har hon, vad man utifrån kanske kan ha svårt att tro, ett väldigt stort antal pusselbitar som passar ihop – samtidigt som andra verkar ha tappat sina former som kopplar dem till varandra. Tidigt tappar hon bort sig på hemvana platser som hon känt till hela sitt liv och tidvis förlorar hon sin anknytning till även de käraste personerna kring henne. Ur mänskligt perspektiv känns det nästan outhärdligt att läsa och rädslan att eventuellt drabbas  av denna nya folksjukdom smyger under skinnet.

Mitt i all sote-politik om förvaltning, finansiering och privatisering av vår hälsovård, känns det absurt att vi inte använder mer energi på att analysera vad som egentligen mäter kvaliteten på vården, vad är bra hälsovård, och vilka är utmaningarna för omsorgen och sjukvården för de allt fler äldre. Hur skulle vi kunna erbjuda  även de minnessjuka ett mänskligt sett bra liv. Ett liv där de kan leva så normalt som möjligt, trygga men fria att själva bestämma hur de vill ha det. Hur skall vi trygga personalresurserna – att det finns tillräckligt med människor omkring en Alzheimerpatient som inte kan sova om natten, som är orolig och rädd eller att hon om dagarna får röra sig ute och inne, njuta av solen och vinden och naturen. 

Idag lyckas det inte. Åtminstone  finns det alltför få exempel på bra boenden. Ni får gärna skriva till mig om ni har sådana. Det finns inte heller indikatorer som skulle mäta hur tillräckligt bra omsorg och boende ser ut eller hur självbestämmanderätten skall förverkligas. Hur skall de anhöriga veta vad som är bra omsorg? Att få bo hemma har stor betydelse, men bara om det finns omsorg med proffs och anhöriga. Men ju längre sjukdomen framskrider ju tyngre blir kärleken för de anhöriga och då måste samhället erbjuda mänskliga former av boende med mycket resurser som stöd – dag och natt. Utan ett samarbete av frivilliga och av professionell vård, kan detta kanske inte realiseras. 

För att förändringen kunde bli barmhärtigare för den som tappar bort plats och tid, borde boendet vara småskaligt, icke-institutionaliserat och friheten får inte kännas begränsad. Boendet måste planeras så att närheten till naturen och närheten till andra människors liv – unga och gamlas – inte skärs av. Jag sörjer att jag inte idag har ett sådant alternativ att erbjuda, men är övertygad om att det är möjligt att skapa sådana framöver om vi bestämmer att det är viktigt. Viktigt för att även den som insjuknar i minnessjukdom skall få leva värdigt.

Eva Biaudet
är riksdagsledamot för Svenska folkpartiet

Elisabeth av Böhmen och Descartes

Martina Reuter
Martina Reuter.
I år firar prinsessan Elisabeth av Böhmen (1618-80) 400-årsjubileum. Hon var dotter till kung Fredrik V av Böhmen och Elizabeth Stuart, och växte upp i exil under 30-åriga kriget. Fadern regerade bara en vinter och hennes morbror Karl I av England avrättades 1649. Världspolitiken bildar med andra ord en relativt våldsam fond för den omfattande brevväxling Elisabeth förde med filosofen René Descartes och som idag är den främsta orsaken till hennes berömmelse.

Elisabeth är den första, och i viss mån fortfarande den enda, av 1600-talets kvinnliga filosofer vars filosofiska gärning nått allmänt erkännande. Det finns ett ökande intresse för filosofihistoriens kvinnliga pionjärer, men det råder fortfarande relativt vattentäta skott mellan den forskning som berör kvinnliga filosofer och den forskning som berör filosofihistorien i stort. Elisabeth är den enda man regelbundet stöter på också i sådana filosofihistoriska sammanhang som inte uttryckligen handlar om kvinnor och genus.

Erkännandet av hennes filosofiska gärning förklaras delvis av att den är så intimt och ömsesidigt sammanflätad med Descartes filosofiska tänkande att man helt enkelt inte kan bedriva seriös Descartes-forskning utan att beakta hennes brev. Elisabeth var en tidig kritiker av det vi idag kallar cartesiansk dualism (efter den latinska formen av Descartes namn, Cartesius) och hon ifrågasatte upprepade gånger hans försök att förklara hur två substanser, tänkande och kropp, som inte har några gemensamma egenskaper ändå kan påverka varandra så att vi å ena sidan kan utföra viljestyrda handlingar och å andra sidan upplever kroppslig smärta och andra passioner.

De brev där Descartes försvarar sin ståndpunkt är speciellt intressanta därför att brevväxlingens privata karaktär gör att han är mindre på sin vakt och i vissa fall utvecklar mera genuina och filosofiskt intressanta svar än han gör i mer offentliga sammanhang. Där Descartes relativt arrogant nöjer sig med att förbise till exempel materialisten Thomas Hobbes synpunkter, för han en mera generös dialog med Elisabeth.

Brevväxlingen handlar inte enbart om filosofi. Elisabeth var en inflytelserik person, och i ett brev beskriver hon hur hon stött utnämnandet av Descartes anhängare Frans van Schooten till professor vid universitetet i Leiden. Brevet vittnar om samma typ av nätverk och personligt inflytande som på senaste tid nystats upp vid Svenska Akademien, men läsaren slås också av Elisabeths tolerans och den självklarhet med vilken hon skiljer åt vetenskapliga meriter och religion. Schooten tillhörde en sekt grundad av Jacob Arminius, som ansågs gravt irrlärig av alla parter i det religiöst färgade 30-åriga kriget. Elisabeth ifrågasätter inte irrlärigheten i sig, men hon gör sig löjlig över de idioter som motsätter sig utnämningen därför att de är rädda att Schooten skall blanda in religion i sin matematikundervisning. Något sådant gör inte en vettig människa och det visste Elisabeth och Descartes, som stod på varsin sida av den klyfta som delade Europa, han katolik och hon protestant.

Martina Reuter
är filosof och genusforskare