Kategoriarkiv: Kolumn

Tågluffen är tillbaka

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
För mig var det den stora friheten när jag var yngre att tågluffa runt Europa. Länge har drömmen om en ny tågluff, med Ann och barnen, levt kvar hos mig. I sommar blev det så av, vi vaknade upp när nattåget nådde alperna, hälsade på vänner i norra Frankrike, åt currywurst i Berlin och såg på EM-fotboll i Nederländerna.

Så visst går det fint att tågluffa även 2017. Några saker har blivit enklare än förr, andra lite mer besvärliga. Interrailkortet kommer i flera varianter. Billigare för unga och äldre, gratis för barn upp till elva år. Det är en bra deal för familjer. Interrail har en utmärkt hemsida med info, www.interrail.eu. Svenska SJ har märkligt nog slutat sälja internationella biljetter, så det var bara att handla på nätet. Eftersom jag bokade i tid fick vi till och med rabatt.

Lågprisflyget har ersatt många av de internationella tågen. För det mesta är det billigare att flyga, men om man vill resa runt till fler ställen så är tågluffen prisvärd, för att inte tala om roligare och med friheten att ändra sina planer resa dit lusten bär en. Appar och hemsidor, inte minst från interrail och tyska bahn.de, gör det lätt att planera.

Länder som Nederländerna, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland har verkligen satsat på järnvägen. Moderna snabba tåg tar dig bekvämt genom landskapet. En av mina favoriter är franska snabbtåget TGV. Paris-Barcelona går på drygt sex timmar. Så mycket snabbare än förr! Men för att åka snabbtåg behöver du som regel betala platsbokning eller tillägg, och det kan vara ganska kostsamt och kräva lite planering.

Tyvärr är många nattåg borta, inte minst i Tyskland och Frankrike, och det som förut gick från Köpenhamn. Men Österrikiska ÖBB kör nattåg i flera grannländer. Även i länder som Polen och Tjeckien finns många nattåg kvar. Jag och familjen bokade en familjekupé i ÖBBs liggvagn Hamburg-Innsbruck för 130 euro, inklusive frukost serverat i kupén. Ett lagom äventyr för nioåriga tvillingar, och en stor del av sträckan till släkten i Italien sov vi oss igenom Tyskland.

Det blir ett annat resande än flygresor till solen. Ett par timmar i Hamburg för att se på stan och världens största modelljärnväg blev en liten barnsuccé. Lugna samtal och kortspel när landskapet susar förbi ger tid för eftertanke. Vi testade pretzels på tyska stationer, köpte croissanter i Paris och märkliga friterade kroketter i Amsterdam. Vi kom hem med minnen och upplevelser att tala om och dela. Kanske lyckades jag också föra över lite av min dröm till barnen. Att Europa är fullt av spännande ställen och nya vänner som väntar på att upptäckas med ett tågluffarkort på fickan.

Att tågluffa är klimatsmart och socialt. Rekommenderas!

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige

En finsk tiger

Hannele Mikaela Taivassalo
Hannele Mikaela Taivassalo.
Det finns så mycket tigande i detta land som borde diskuteras, och en politisk debatt som borde föras, dialoger som borde skapas istället för monologer och kommunikéer och dekret som serveras ur olika läger.

Vågar man då ens fråga vilka andra samtal som kunde vara viktiga?

I en annan tidning, i en annan kolumn, skriver Anu Koivunen (Hufvudstadsbladet, 22 juli 2017) så här: ”I våras förintervjuades jag av en SVT-journalist inför ett inslag om Finlands 100-årsjubileum. Reportern ville veta vilka frågor som är hetast på de finska kultursidorna och varför. Mitt svar var enkelt: i Finland finns varken kulturdebatt eller -journalistik i svensk bemärkelse.”

Ett samhälle är inte bara en politisk dagordning, ett samhälle är en kontinuitet, ett sätt att vara, ett sätt att interagera, människor emellan. I ett dynamiskt samhälle borde också konsten och kulturen – och samtalen som rör sig kring dem och ur dem – vara väsentliga jämsides med diskussionen om hur man praktiskt ordnar detta samhälle. Det räcker inte att säga ordet ”värdegrund” om det inte finns en ständigt pågående diskussion och väv av tankar att hänvisa till med ordet.

Vi blir till i samtal.

Koivunen, professor vid Stockholms universitet och forskare i projektet Demokratins drivkrafter, fortsätter: ”Medan svenska kvällstidningar stoltserar med sina kulturskribenter föder finska motsvarigheter närmast förakt mot allt vad lärd samhälls- och kulturdebatt innebär.”

Ett sådant samhällsklimat påverkar förstås också den finlandssvenska medievärlden, som ytterligare försvagas av att kanalerna är så få och små, och utrymmet därför begränsat.

Kom titta, se! Konsten lever, trots allt! It’s alive. Myös in Swedish in #finlandhundra.

Men det är sällan diskussioner uppstår. Varför?

I ett klimat där det är svårt för enskilda tidningar och tidskrifter att överleva är det ändå fortfarande HBL:s kulturredaktion som har kapacitet att föra en synlig kulturbevakning och –debatt på svenska i Finland. Men upplevs kultursidorna inte längre som ett levande och öppet forum? Finns det ett redaktionellt intresse för att skapa diskussion, vad är signalerna? Och ska svaren komma enbart i samma tidning, är det dynamiskt? Eller på nätet i olika halvofficiella eller slutna sammanhang? Med fördröjning i månadstidskrifter – också där i rätt begränsade bubblor? Och vem ska debattera? Den dagstidningsointresserade generationen?

Vårt statliga bolag Yle har ju både potential och egentligen också ett ansvar att vara den kulturredaktion som är den andra rösten här – eller egentligen den första. Men är kulturdebatt i etermedia och på nätsidor svårhittad, svårhanterlig? En ny form av kulturdiskussion borde ju kunna uppstå just på den här typen av offentliga, samlande nätforum. Men hur skapar man kontext och kontinuitet?

Det finns fler frågor här än utrymmet i en kolumn.

Vi blir till i samtal. Men var är samtalet?

Få kulturbevakande instanser innebär förstås snarare smakkonsensus och monokultur än diversitet. Också när det gäller urvalet av frilansrecensenter och andra samarbetsparter, som till exempel kolumnister. Här uppstår lätt en cirkel där de som är synliga och därmed har inflytande också hörs eller blir hörda i den enda rikstidningen, och får ännu större tyngd. Andra röster får höras i andra forum som är lokala eller lika marginella som de är. Eller inte höras alls.

De enskilda röster som hörs får bära ett stort ansvar – det är ju inte ett problem att till exempel enskilda författare får utrymme och synlighet, det är tvärt om mycket bra, men det är inte sagt att hen ständigt kan eller är villig att använda sin röst just för att initiera eller föra samtal. Tidsandan vi lever i uppmuntrar snarare konstnärer till att marknadsföra sig själva än att tänka högt eller söka dialog. En enskild konstnär känner kanske dessutom att hen (ärligt talat oftast han) inte har bett om makt, och därför inte tänker använda den. Det är förståeligt, men är man offentlig har man makt vare sig man vill det eller inte, och då har man också ett ansvar för hur man använder den. För avtrycken kan bli stora, oberoende av intentionerna. Vad man inte gör är också ett val.

Men utan majoritetskulturens möjlighet till bredd och diversitet är strukturerna alltså mycket bräckliga, allt faller på några enskilda (föga utmanade och rätt oemotsagda) personers välvilja, och närmast en enda textinriktad kulturredaktion som kanske nog egentligen har lust och välvilja, men som saknar förmåga att bära upp en hel kulturs kulturdiskussion på ett givande sätt. Och var är vi då?

Tänk på hur bräcklig demokratin är i en stat om all makt koncentreras till en person eller en instans.

Och vad det är för en demokratisk struktur vi över huvud taget har om det naturliga är, som det verkar vara, att all diskussion är frånvarande.

Och var ska vi då lära oss tänka?

I en liten kultur är det klart att de ekonomiska realiteterna också är kringskurna. Mycket, för mycket, faller på enskilda personers aktivitet. Det normala är att ansvaret gärna läggs på kulturarbetare och konstnärer: det är ni som ska skapa debatten/strukturerna/projekten/sammanhangen/synligheten/kontexten/kanalerna/förnya modellerna. Just de här enskilda individerna har oftast själva inga privata trygga strukturer, ingen månadslön, ingen instans bakom sig, ingen kontinuitet att falla tillbaka på. Bara sig själva. Men blir ändå ställföreträdande strukturer där strukturer saknas. Det är ett skrangligt IKEA-bygge, billigt och ohållbart i längden.

Det är inte bara jag eller den mer kände författaren som är och ska vara kulturbärare, vill vi fortsättningsvis ha den här kulturen måste vi alla bära upp den.

Om vi blir till i samtal – tar vi då slut i tystnaden?

Konsten i sig ska vara fri, inte bunden till minoritetsidentitet eller tro eller politik eller moralism eller andra ismer. Inte bunden av dessa. Precis som konstnärerna måste vara obundna i förhållande till instanserna, vare sig det gäller regeringar, kulturredaktioner eller förlag. Där det inte finns diversitet och alternativ uppstår det gärna ohälsosamma bindningar.

Men litteraturen, konsten och kulturen ska också vara ett samtal i samhället, en plats att tänka i, ett rum att vara i, en kyss att svindlas av, eller en nagel i ögat, eller en smäll på käften så att huvudet snurrar och perspektiven förskjuts.

Det är förstås lättare att tiga och undvika.

Men det är i samtal vi blir till. Och fortsätter.

Hannele Mikaela Taivassalo
är författare

Emot diskussion

Elis Karell
Elis Karell.
Yttrandefrihet uppfattas i denna del av världen ofta som något vi redan uppnått, en färdigbehandlad fråga, inte värd att fundera på desto mera. Begreppet för tankarna till historien, då yttrandefriheten försvarats av oliktänkare som gett sina liv för att sprida revolutionära idéer. I dag har en brokig skara inom den konservativa högern – allt från fascister, rasister och antifeminister till mera moderata reaktionärer, med liberal uppbackning – tagit till sig rollen som yttrandefrihetens främsta försvarare. Ingen talar lika mycket om hur hotad yttrandefriheten är som Marco de Wit, Ilja Janitskin och Jussi Halla-aho. ”Man måste få tala om allting!” och så vidare, eller som sannfinländarnas kampanjslogan inför kommunalvalen 2017 formulerar problemet: ”Sananvapaus on rikki” (Yttrandefriheten är sönder).

Yttrandefrihet är ett komplicerat koncept som kan vara svårt att förstå, särskilt om man alltid fått använda sin yttrandefrihet utan att någonsin i sitt medelklassiga, vita, manliga liv utsättas för kritik från någon i en mera priviligierad maktposition. Det egentliga innehållet i nutida konservativas

utspel är lätt att läsa mellan raderna: förr kunde man uttala sig hur rasistiskt eller sexistiskt som helst utan att någon hade möjligheten att kritisera en, men inte längre. Tidigare underpriviligierade röster har krävt utrymme och sagt ifrån.

Även om de nutida konservativa frihetskämparna brukar välja sina ord rätt så oförsiktigt, finns det en viktig insikt om yttrandefrihetens natur bakom indignationen – yttrandefrihet omfattar mera än bara frihet från censur. Att uttrycka sig är att utöva makt, och denna de facto yttrandefrihet är inte jämnt fördelad. Då nutida konservativa upplever att deras yttrandefrihet är hotad, upplever de med andra ord att deras möjligheter att utöva makt genom att skapa sexistiska och rasistiska diskurser håller på att minska, vilket är inte alls är något inbillat fenomen, utan ett ytterst konkret resultat av feministiska och antirasistiska kamper.

Ironin är uppenbar då nutida konservativa använder åtskilliga spaltkilometrar i så gott som alla stora dags- och kvällstidningar till att martyrförklara sig själv och gnälla över sin begränsade yttrandefrihet – det finns fortfarande utrymme för en hel del rumsren rasism och sexism i de dominerande politiska diskurserna, men de panikartade reaktionerna understryker tydligt att positionen upplevs som hotad. Den konservativledda kampen för yttrandefrihet, för att parafrasera Jussi Halla-aho, handlar inte om rätten att uttrycka sig utan censur, utan om att de med ”fel åsikter” (läs: rasister) inte ska få kritiseras. Det handlar inte om jämlika möjligheter eller ens rättigheter till yttrande, utan om att bevara den egna priviligierade positionen genom att attackera kritiker (som ju inte gör något annat än utnyttjar sin egen yttrandefrihet). Att försvara sin yttrandefrihet genom att begränsa någon annans kanske låter som en paradox, men är en helt logisk ståndpunkt då maktperspektivet tas i beaktande.

Drivna till defensiva offerpositioner har nutida konservativa lyckas vinna över en del sympatier från mera vedertaget håll. Det är främst frågan om liberala medelvägens vandrare som delar den konservativa oron över att yttrandefriheten är hotad och sympatiserar med kraven på offentlig diskussion där alla röster ska få höras, så länge tonläget är anständigt. I oändliga mängder innehållsfria kolumner och ogenomtänkta debattinlägg (”Får man inte längre säga någonting?”, ”Har kraven på politisk korrekthet gått för långt?”) upphöjer de sin egen måttfullhet till en moralisk dygd och ser följaktligen ingen skillnad mellan ”de två motpolerna”. Symptombeskrivningen avgränsas till ”ökad samhällelig polarisering”, diagnosen av de bakomliggande orsakerna uteblir helt och hållet, och ordinationen blir mera dialog mellan rasister och antirasister, feminister och antifeminister, fascister och antifascister.

Vare sig det är frågan om inbitna fascister som kräver att deras åsikter ska lyssnas till, eller välmenande liberaler som vill att alla åsikter ska respekteras lika så länge de framförs med anständig ton, fyller dessa anspråk på mera diskussion i grund och botten samma funktion: skenmanövrar som spelar i händerna på den konservativa högern och missleder uppmärksamhet från det som egentligen diskuteras.

Maktutövningen som användningen av ens yttrandefrihet utgör, och den ojämlika fördelningen av möjligheten att utöva denna makt, lyser med sin frånvaro i dessa liberala metadiskussioner. I bakgrunden verkar det finnas ett missförstånd om att politik handlar om rationell argumentation, där förnuftet automatiskt segrar. Diskussion kan naturligtvis påverka rådande maktförhållanden, indirekt, till exempel genom att utomstående som följer med diskussioner lär sig något nytt, men endast någon som färdigt är i en väldigt priviligierad maktposition har råd att leva i tron att diskussion skulle ha något betydande inflytande över politiken, och att rationell argumentation eller jämlik dialog överhuvudtaget skulle existera.

Att vara en ”nyttig idiot” och hörsamma kraven på diskussion och dialog är alltså endast kontraproduktivt. Det är inte en tillfällighet att majoriteten av dessa anspråk på kommer från individer i en priviligierad maktposition, som gynnas för mycket av status quo för att låta sig övertalas hur anständigt man än ber, eller kolumnister i kommersiella medier, vars affärsverksamhet bygger på att skapa diskussion, inte på att påverka samhället.

Ojämlika maktförhållanden och förtryckande strukturer i samhället bör naturligtvis fortsätta kritiseras, men någon samhällelig förändring överhuvudtaget sker inte och har aldrig skett genom att snällt fråga efter den, hur utförligt uttänkta argumenten än är; utan genom att kräva den, så vulgärt och direkt som läget förutsätter.

Elis Karell
är journalist

Hur jag blev förläggare

Arvi Särkelä
Arvi Särkelä.
Tiden då tidningar sålde nyheter till läsarna, och sedan läsarna till marknadsförarna, är över. Medieföretagen investerar knappt längre i journalistiken, utan fusionerar sin nyhetsverksamhet medan de gör pengar på annat håll. Samtidigt står public service i korseld från högerpopulismen, den politiska eliten och de privata mediebolagen. Framför allt i små och flerspråkiga länder som Finland och Schweiz, där jag bor, leder centralisering av nyhetsbranchen och mediemonopol till ensidig rapportering. För Schweiz blir problemet ännu större då dess direkta demokrati omedelbart lever av åsiktsmångfald.

I maj blev jag tidningsförläggare. Då ordnades en crowdfunding för Die Republik, ett läsar- och redaktionsägt internetmagasin som producerar både nyheter och undersökande journalistik. Dess journalistiska uppdrag är det klassiska: att skapa klarhet för läsarna i stora frågor och debatter. Det nya ligger snarare i Republiks strävan att finna en tidsenlig ekonomisk form för journalistiken.

Republik kommer för det första att köra helt utan reklam. Utan de stora mediehusen och utan reklamintäkter blir det emellertid inte så många inkomstkällor kvar. Lösningen är en kombination av investerare och läsarmedlemmar. Till en början lyckades Republik attrahera 3,5 miljoner schweiziska franc (drygt 3 miljoner euro) från investerare mot löftet att genom crowdfunding vaska fram 3 000 läsare och 750 000 franc. Resultatet? – 13 845 medlemmar och 3 450 183 franc.

Som medlem blir man självfallet prenumerant, men också delägare i kooperativet som är tidningens förlag, alltså förläggare. Det är knappast en överraskning för läsarägda Ny Tids läsare att en tidning kan ägas kooperativt. Nederländska De Correspondent blev också finansierad genom crowdfunding. Giganten The Guardians reklamlöshet borde inte heller komma som en nyhet. Men det är hur Republik organiserar det kooperativa ägandet som gör den till ett spännande experiment värt att observera ända från (Svensk)Finland. Tre nyckelord: självorganisering, direkt demokrati och nätverksteknologi.

Schweiz och framför allt dess vänster har en historia av att organisera sig nedifrån upp. Där den radikala vänstern hos oss varit marxistisk, har den i Schweiz varit anarkistisk. Men samtidigt har de, som i Norden, varit pragmatiska och kompromissvilliga. I Republik har investerarna sammanlagt maximalt 30 procent av rösterna i företaget. Redaktionen och läsarna har 35 procent var. Det betyder visserligen att investerarna kan bestämma linjen i en konfliktsituation mellan läsarna och redaktionen. Men också i det fallet följs antingen läsarnas eller journalisternas intresse.

Nätverksteknologin erbjuder nya möjligheter för självorganisering. Till exempel röstade vi nyligen om vi skulle anställa en datajournalist, tysklandskorrespondent eller satiriker. Resultatet? 58 procent röstade för datajournalist. Det pekar mot en ytterligare framtida sammanvävning av demokrati och ny teknologi: läsarkontrollad användning av big data.

Arvi Särkelä
är lektor och forskare i filosofi vid Luzerns universitet och ”förläggare” av Die Republik

Elefanten i Kassel

Valter Sandell
Valter Sandell.
Documenta 14 öppnades i den tyska staden Kassel den 10 juni. Den fjortonde omgången av världens mest prestigefulla återkommande utställning för samtida konst, med en politisk profil som lutar brant år vänster, har skakats av kontroverser. Jag åker till Kassel för att ta del av förhandsvisningen.

Documenta äger vanligtvis rum i Kassel med fem års mellanrum. Men i år delar Kassel värdskapet med Aten. Idén att dela utställningen kläcktes av Adam Szymczyk, konstnärlig ledare för documenta 14. Han insisterade att det inte är möjligt att forma documenta 14 till ett ”kontinuum av estetiskt, ekonomiskt, politiskt, och socialt experimenterande” utgående från Kassel i det norra och välbärgade Europa. Aten blev likvärdig värdstad där utställningen öppnades i april och stängs två veckor efter öppningen i Kassel. Det är första gången documentas öppning sker utanför documenta-Stadt Kassel. Utställningens slogan är Learning from Athens, att lära (sig) från Aten.

Alla var inte glada över den tyska konstinstitutionens ankomst. Documenta fick kritik för att exotisera krisen i Aten. ”Kära documenta 14, jag vägrar exotisera mig för att öka ditt kulturella kapital”, utropade graffiti som spreds i staden. I en diskussion publicerad i art agenda den 7 juni, några dagar före öppningen i Kassel, sågar vänsterekonomen Yanis Varoufakis och kuratorn ILiana Fokianaki upplägget. Varoufakis gör en parallell mellan favelaturismen i Brasiliens kåkstäder och konstturismen i Aten, där ”konstturister, inkluderat Documentas kuratorer, lever i deras katastrofområde en stund, lyssnar och doftar på Exarcheia [en radikal stadsdel i Aten] innan de hoppar på sina gratisflyg med Aegean Airlines till Kassel för att göra sitt riktiga jobb”.

Samma dag som diskussionen publiceras sitter jag i Kassel på documentas presskonferens. Jag hoppas att Szymczyk skulle kommentera kritiken. Men förgäves. I utställningens publikation The documenta 14 Reader nämner han ”den stundvis nedslående” kritiken kort. Kritiken har i Szymczyks version handlat om en oro om att utställningen blir ett evenemang utan hållbara effekter för Aten, som de Olympiska spelen år 2004.

Men kärnan i kritiken gentemot documenta har de facto handlat om en kolonial inställning och exotisering, något han inte kommenterar.

När jag träffar Szymczyk på en mottagning i Kassels rådhus tar jag upp frågan. Han suckar. ”Vet du, det finns alltid en radikal vänster som vill behålla sin unika position. Det finns flera radikala vänstrar, inte bara en, och det finns alltid de som anser att du är ett kolonialt monster oavsett vad du gör”. Efter en besvärande tystnad tillägger han kort ”hoppas det här besvarade din fråga!”.

Jag gissar att documenta 14 främst blir ihågkommen för kritiken mot upplägget. Det är beklagligt, eftersom utställningens politiska dimension hamnar i skymundan. Samtidigt är det en påminnelse om att konst som gör anspråk på att vara politisk måste fortsätta ställa frågan om vad som är politiskt. Annars riskerar denna typ av konst att vara politisk på helt andra sätt än vad som ursprungligen avsågs då man tog sig an epitetet.

Text: Valter Sandell
Bild: Fred Dott/Documenta 14