Kategoriarkiv: Kolumn

Projektifiering

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
Sällan blir jag inbjuden till doktorsdisputationer, men när min syssling Johan Munck af Rosenschöld som den första i min släkt på fädernet, och tvärsäkert på det lindströmska mödernet, försvarade sin avhandling grep jag tillfället att vara akademisk. Utsikterna för att jag skulle begripa vad ”Projectified Environtmental Governance and Challenges of Instutional Change Toward Instability” skulle handla om var minimala, men lite skapande fantasi hjälpte till.

Projektifiering!

Det är ju precis vad Juha Sipiläs regerande handlar om. Processer, tidtabeller, projekt, effektivitet, management, flödesscheman, diagram. En blick på förordet fick mig att förstå att det var just det som stod mellan raderna i den vetenskapliga vokabulären. ”Den tilltagande tilltron till projekt, eller ’projektifiering’, är ett eko från behovet att behärska osäkerhet och oförutsägbarheter i nutida miljöstyrning och innefattar tvärsektoriellt samarbete i samhället.”

Projekt sägs vara en metod för att motverka institutionell tröghet som fördröjer nödvändiga förändringar.

Men projekt har sina svagheter. ”Bland annat väcker bristen på deltagande av utomstående aktörer farhågor om att kritiska röster utesluts från projektarbetet.” Trots att projekt kan få beröm för att ”få saker gjorda” är deras kontinuitet och integreringen av kunskaper i  permanenta organisationer centrala bekymmer för projektifierade styrningsarrangemang.

”Att vara fokuserad innebär att du bryr dig mindre än inte alls om saker utanför projektet; att arbeta snabbt betyder att du har lite tid för att reflektera över eller dokumentera dina erfarenheter och lärdomar; och att vara självstyrande betyder att din projektgrupp kan utvecklas till en kunskapssilo, utom räckhåll för deltagare i andra projekt eller i organisationen (firm) i allmänhet,” skriver forskarna Jörg Sydow, Lars Lindkvist och Robert DeFillippi.

Kan Sipiläs regering beskrivas bättre? Kan man låta bli att tänka på den pågående hälso- och socialvårdsreformen? Ingen kan anklaga Juha Sipilä för att vara ofokuserad. Alla utanför regeringen är dock fuckyouserade.

Nog av vetenskaplig jargong. Vid skumpan efter det framgångsrika försvaret gick jag, osäker på min förmåga att tänka abstrakt, till en av doktorandens vetenskapliga kolleger för att kolla om jag hade tolkat texten alldeles galet.

”Inte alls”, sade han. Avhandlingen är direkt tillämplig på den nuvarande regeringens agerande.

Några exempel:

– regeringens handlande är oförutsägbart

– regeringen ignorerar sin egen utredningsmans varning om att tidtabellen inte håller

– den skiter i allt som har gjorts tidigare

– den lämnar i arv inte bara dålig substans utan misslyckade beteendemönster

– den fuckyouserar den akademiska expertisen.

Medan Muncks opponent, liksom nobelisten Bengt Holmström, betonar den moderna användningen av experiment och  interaktion visar regeringen en ”total avsaknad av sociala dimensioner”.

Regeringen Sipiläs projekt är dessutom mekanistiska, dominerade av experter, med liten kunskapsintegration och med formellt utsedda ledare, i motsats till organiska projekt som har brett deltagande och betoning av socialt inlärande och integration och informellt deltagande. Inte mycket av detta stod bokstvligen att läsa i den akademiska avhandlingen, men stod klart för en som besitter förmåga till abstrakt tänkande.

Syssling betyder för övrigt, enligt ordboken, ”person vars far eller mor är kusin till en viss persons far eller mor”. Jag är stolt över min syssling. Också om han inte själv sade rakt ut att han skrev om regeringen Sipilä.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Finland, Luther och Das Kapital

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Att fira är förknippat med att minnas, att glädjas och att hoppas. I år har jubileerna duggat tätare än vanligt. Finlands självständighet 1917, Martin Luthers teser 1517 och Karl Marx Das Kapital 1867 är inte bara historiska händelser. De är fortfarande i och omkring oss.

Trots växande ekonomisk och kulturell polarisering är Finland ett av världens tryggaste, friaste och mest demokratiska länder. Man kan hylla landet med runebergsk glöd: ”Här är oss ljuft, här är oss godt, här är oss allt beskärt. Hur ödet kastar än vår lott, ett land, ett fosterland vi fått. Hvad finns på jorden mera värt att hållas dyrt och kärt?”

Att vi har det Finland vi har idag har i sanning hängt på ödets kast. Svearna hann före novgoroderna och de tyska riddarna; Napoleon fick tsar Alexander I att anfalla Sverige för att tvinga Gustav IV Adolf att ingå i kontinentalblockaden mot England; nederlaget mot Japan gav oss en enkammarlantdag vald med allmän och lika rösträtt; februarirevolutionen gjorde slut på förtryckspolitiken och oktoberrevolutionen gav makten åt den politiska gruppering som var beredd att erkänna Finlands självständighet; Tyskland förlorade världskriget just när Finland hade blivit ett tyskt lydland; Stalins terror på 1930-talet drabbade de röda finländarna så skoningslöst att landet kunde stå enat inför vinterkriget; Hitler, Stalins allierade, såg kriget som en möjlighet att få kontroll över Europas viktigaste nickeltillgång – Petsamo, och propsade därför på en snar fred; Tyskland började knäa när Finland höll på att bli ett tyskt lydland en gång till, och Sovjet behövde sina trupper mot Berlin och Japan och nöjde sig med en fred utan ockupation. Finland är i sig en lottovinst.

Vi ska inte glömma Martin Luther och hans 500-åriga teser. Bara tio år efter teserna blev Sverige evangeliskt-lutherskt. Nya testamentet publicerades 1526 på svenska och 1548 på finska: Mikael Agricolas Se Wsi Testamenti. Alla skulle på egen hand kunna ta del av Guds ord och få en känsla för Guds nådegåvor. Så stärktes läskunnigheten och det individuella ansvaret. Luther betonade musik och sång, fest och glädje. Sissel Lund-Stenbäck citerar i Hufvudstadsbladet ur Martin Luthers bordssamtal: ”När du frestas av depression eller förtvivlan eller någon annan samvetsfråga, då skall du äta, dricka och söka sällskap. Om du kan glädja dig med tankar på flickor, så skall du göra det.” Tyvärr lyckades puritanerna förvränga Luthers budskap så att det framställdes som tråkigt och sexualfientligt.

Luthers syn på arbete har också misstolkats. För honom var arbete inte en förbannelse utan ett kall som man utförde för Gud och medmänskor. Luther var – i motsats till Calvin – kritisk mot att man skulle arbeta för pengarnas skull. Hans lära om arbetet är helt förenlig med en medborgarlön, ett begrepp som först präglades i det lutherska Danmark.

Hur sekuliserade vi än har blivit fortsätter vi att dra lakan på lutheranskt vis med en M-vikning. Katoliker, ortodoxa och andra främmande trosförvanter lär vara helt okunniga om detta uttryck för protestantisk funktionalism. För oss är det en naturlig del av familjelivet.

Steget från Luther till Marx är inte så långt som man kan föreställa sig. Marx far konverterade från judendom till lutherdom och bytte sitt förnamn från Herschel till Heinrich. En av Heinrich Marx närmaste vänner var poeten Heinrich Heine, som ungefär samtidigt övergick från judaism till lutheranism. Karl Marx var alltså uppfostrad som en upplyst lutheran. Det var också hans hustru Jenny von Westphalen. Det är en överraskning för många att Marx ansåg Luther vara en föregångare till hans egen analys av kapitalismen. Han citerade och kommenterade Luthers syn på pengar, kapital och ränta.

Översättningen av Das Kapital till finska blev färdig 1917. Den hade finansierats med senatens medel efter beslut 1909 och tryckts i form av häften från och med 1913. Det var Edvard Gylling  som drev på projektet. Översättningen gjordes av O. W. Louhivuori, som senare skulle bli både rektor och kansler för den finska handelshögskolan. När februarirevolutionen bröt ut hade socialdemokraterna enkel majoritet i lantdagen och Oskari Tokoi utsågs till ordförande för senaten. Han var alltså världens första socialdemokratiska regeringschef. Också det ett hundraårsjubileum!

Marx kommer att firas två år å rad. Hans Das Kapital i år och hans 200-årsdag nästa år. Minneskonferenser har redan hållits och ännu fler har aviserats. Marx är närapå pop. Marxismer finns av de mest varierande slag: historisk-kritisk och analytisk marxism, postmarxism och ekomarxism, feministisk och postkolonial marxism. En typisk produkt är antologin Return to Marxism. Marxist Theory in a Time of Crisis, i vilken vi hittar ett bidrag som behandlar ”gotisk” marxism och zombiekapitalism, ett annat som är en ”post-workerist” läsning av Marx, och ett tredje om queer marxism.

Det som intresserar mig som nationalekonom är emellertid renässansen för marxistiskt inpirerad politisk ekonomi. Jag avser inte i första hand Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet, även om boken bidragit till intresset för Marx teorier. Jag tänker på den franska reguleringsteorins syntesmakare Robert Boyers Économie politique des capitalismes, på Frankfurtskolans Wolfgang Streecks Köpt tid, samt på John Smiths prisbelönade bok Imperialism in the Twenty-First Century. Tyngst vägande är Anwar Shaiks livsverk Capitalism. Competition, Conflict, Crises som på många sätt aktualiserar Das Kapital.

Att Vårt land sjöngs på svenska samma år som Kommunistiska manifestet utgavs, och att Maamme Laulu framfördes året när Das Kapital kom från trycket är bara en av ödets nycker. Men 1918 stod de vitas ”Luther” mot de rödas ”Marx” i vårt bidrag till världskriget. ”Luther” gick segrande ur striden, men ”Marx” kom igen. När Finland firade 50 år av självständighet verkade en folkfrontsregering som på ett decennium minskade inkomstskillnaderna radikalare än någonsin, och desutom genomförde grundskolereformen i luthersk-marxistiskt samförstånd.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

För framtidens skull

Maria Ohisalo
Maria Ohisalo.
De Gröna kommer att välja en ny partiordförande på partikongressen i Tammerfors den 17–18 juni. Innan det sker en medlemsomröstning, där alla som blivit medlemmar innan 15 maj kan rösta.

Jag ställer upp i valet. Varför tror jag att en person utanför riksdagen (och oinsatt i dess oskrivna regler och konventioner) kan sköta posten? Jag skulle inte vara den första att göra det, Tarja Cronberg och Pekka Sauri var inte heller riksdagsledamöter när de ledde partiet. Deras exempel visar att en ordförande utanför riksdagen kan sköta jobbet precis lika bra som en sittande riksdagsledamot.

riksdagen fokuseras debatten på meningsskiljaktigheterna mellan regeringen och oppositionen utan att någon söker en gemensam grund. Alltför ofta ser politiken enbart ut som en kamp mellan olika politiska åtgärder, ett oupphörligt slagsmål. Då försvinner politikens stora bild: vad kommer att hända när automatiseringen och robotiseringen tar över nuvarande arbetsplatser, är vi redo för att skaffa nya liv för dem som måste lämna sina hem på grund av klimatförändring och konflikter, och vad kommer att ske när förmögenhetsskillnaderna ökar? Våra 200 riksdagsledamöter har väldigt få möjligheter för diskussioner av detta slag. Det finns inget forum där ledamöter från olika partier regelbundet kan utväxla idéer.

För framtidens skull måste man som politiker hela tiden leta efter nya lösningar som bekämpar klimatförändring och fattigdom – de största problemen mänskligheten står inför. En politiker som hävdar att hen själv har alla lösningar har inte lyssnat på andra tillräckligt mycket. Forskare, experter och erfarenhetsexperter har kunskap och information, om bara en politiker lyssnar kan hen få nya idéer för att förändra världen.

Social- och hälsovårdsreformen är ett perfekt exempel på hur Centern och Samlingspartiet ignorerar forskarnas varningar och folkhälsans bästa, och gör reformen enbart för sina egna ändamål och för att tilltala sina egna väljare: för Centern handlar det om att få makt genom landskapsmodellen och för Samlingspartiet om att ge privata aktörer bred tillgång till social- och hälsovårdssektorn.

En partiledare utanför riksdagen har tid att träffa partifolk, och även samla ihop människor förutom de partitrogna för att hitta gemensamma lösningar till dagens och framtidens stora frågor. Politik handlar inte enbart om att kritisera andra, utan om att föra fram hur man själv skulle göra något på ett annat sätt. För framtidens skull behöver vi mer samarbete. Vi behöver mindre bråk som fjärmar människor från varandra och fräter bort vår politiska vilja att påverka det som händer omkring oss. För framtidens skull behöver vi bevis- och forskningsbaserad politik, politik som vågar ifrågasätta ”landets seder”.

Maria Ohisalo
är fattigdoms-forskare och vice ordförande för De Gröna

Twitterpolitik

Martina Reuter
Martina Reuter.
Twitterpolitiken nådde sin kulmen då Sveriges tidigare stats- och utrikesminister Carl Bildt besvarade USA:s president Donald Trumps angrepp på Sveriges invandrarpolitik med orden ”Sverige? Terrorattack? Vad har han rökt?” (Hbl 20.2.2017). Det är omöjligt att tänka sig att Bildt hade uttryckt sig så för fem år sedan.

Problemet med de så kallade sociala medierna är inte i första hand att populister som Trump ges möjligheten att sprida sina oneliners globalt, utan att det växande kravet att uttrycka sig snabbt, slagkraftigt och inom ramen för ett begränsat antal tecken fördummar också dem som i princip vet bättre. Bildt kom säkert också med mera nyanserade kommentarer, men då var det redan för sent. De första kommentarerna är avgörande för vilken vändning en politisk debatt tar och dessa kommentarer görs i allt högre grad på Twitter.

De sociala mediernas karaktär aktualiserar frågan om populismens strukturella förutsättningar. Den populistiska retoriken, med sin tendens att förenkla och åberopa människors känslor snarare än deras förnuft, är lika gammal som den politiska debatten, men dess frekvens varierar och denna variation har att göra med vilken typ av offentliga forum som står till buds. Vissa forum, såsom Twitter, verkar ha en tendens att göra populister också av dem som inte medvetet strävar efter att förenkla sin argumentation. Retoriken på Twitter styrs av ett krav på att uttrycka sig snabbt och kort, och då det finns sådana rent strukturella omständigheter som hindrar en från att motivera sina åsikter blir det allt mer legitimt att låta bli att göra det.

Då de sociala medierna var nya såg många dem som en möjlighet att föra en öppen politisk debatt, som inte reglerades av statliga eller ekonomiska intressen. Detta löfte verkar inte ha infriats. En politisk dialog förutsätter att olika åsikter möts och motiverar sig, men de sociala medierna består i hög utsträckning av segregerade åsiktsgemenskaper, som möts enbart genom ”troll”, med avsikten att störa, inte kommunicera.

Det finns värdefulla virtuella forum där likatänkande kan mötas, men dessa får politisk betydelse bara då de utmanar avvikande åsikter och påverkar beslutsfattandet. Detta sker sällan virtuellt. Den långvariga demonstrationen mot Finlands asylpolitik utgör ett gott exempel. Här hjälpte de sociala medierna mobiliseringen, men demonstrationen utspelar sig på ett reellt torg, där den möter motdemonstrationer och, som händelserna utvecklade sig, försvaras av ytterst reella polishästar, noggrant övervakade av de traditionella medierna och politiska beslutsfattarna. I skrivande stund har inrikesminister Paula Risikko meddelat att hon vill höja Finlands kvot av flyktingar som väljs direkt från flyktinglägren, så att de som i hennes tycke verkligen behöver asyl kan ta sig tryggt till Finland. Detta är politik. Inte det demonstranterna eftersträvar, men en kompromiss, som i sin tur lett till en reell konflikt mellan Samlingspartiet och Sannfinländarna.

Martina Reuter
är filosof och genusforskare

Vårt behov av fiender

Claes Andersson
Claes Andersson.
Jag befinner mig i Nice och tittar på Marine Le Pen i direktsänd fransk tv. Hon talar i Paris inför ett par tusen entusiastiska anhängare, i närmare två timmar. Hon är oerhört skicklig och karismatisk och lyckas hypnotisera publiken totalt. Mänskorna gråter, skriker och tjuter av skratt när hon hetsar upp dem genom att utmåla en framtid där islam tagit över och ruinerat det som en gång var hennes älskade hemland eller när hon parodierar sina politiska motståndare. Hennes tal är uppbyggt av korta slogans som hon rytmiskt upprepar gång på gång tills också publiken skriker ut sitt hat.

Hennes argument liknar dem som Donald Trump använde under sin kampanj och i sitt första presidentiella tal: makten måste återerövras och ges till ”folket”, det finns ingen höger eller vänster, det finns bara den folkföraktande eliten och så hennes eget Front National, partiet som ska rädda Frankrike genom att stänga gränserna, lämna EU och euron och häva de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland. Mot slutet av talet är stämningen som vid en bättre rockkonsert, mänskorna är i extas, i ett somnambult och saligt tillstånd.

Jag blir illamående och samtidigt rädd och tänker att det inte skulle vara överraskande om Marine Le Pen väljs till Frankrikes nya president, särskilt som de övriga huvudkandidaterna är komprometterade av ekonomiska oegentligheter eller tidigare belastande poster.

Är dagens politiska ledare annorlunda än ledarna på den ”gamla goda tiden”? Kanske känns det så för att den mediala bevakningen blivit så mycket effektivare än den var ännu för ett halvsekel sedan?

Eller har de alla förläst sig på Machiavellis Fursten?

När jag försöker föreställa mig i hur en Bashar al-Assad, en Vladimir Putin, en Donald Trump eller Recep Tayyip Erdoğan tänker och handlar förefaller de ha mycket gemensamt i sitt agerande.

Det absolut viktigaste för dessa ledare tycks vara att skaffa sig pålitliga fiender, och att hålla dem kvar. al-Assad har sina ”terrorister” (landets oppositon), Putin har USA, EU och sina tjetjener, Trump har Mexiko, 1,2 miljarder muslimer och hela det politiska etablissemanget i Washington, Erdoğan har kurderna och sin tidigare kumpan Fethullah Gülen.

Utan sina fiender skulle de maktfullkomliga ledarnas maktposition vara hotad. Att skaffa sig fiender är inte svårt. Svårare kan det vara att hålla dem kvar. Då kan man bli tvungen att ordna provokationer, ofta blodiga, för att få större tyngd bakom anklagelserna. Om fienden visar tecken på samarbetsvilja gäller det att slå till snabbt och med sådan kraft att ingen tvekan råder om fiendskapets äkthet och beständighet.

Kekkonens gamla regel, att man helst ska ha fienderna så långt borta som möjligt, och vännerna så nära som möjligt tycks inte mera gälla i en global verklighet.

Det händer allt mera, och allt oförutsägbarare saker, än vi riktigt orkar fördjupa oss i. Vad kan vi välja bort? Måste vi vara upprörda hela tiden?

Det verkar faktiskt så. Eller hur ska vi förhålla oss till det dagliga och nattliga flödet av grymma, ofattbara och otänkbara händelser som strömmar och angriper oss via appar och iphones och bloggar och dokument och tv-nyheter var vi än är och vad vi än gör.

Vad kan vi göra annat än bli upprörda, ursinniga och sedan lamslagna. Vad ska vi ta oss till? Om vi inte kan göra annat så kan vi åtminstone betala in pengar till kyrkans eller någon medborgarorganisations ulands- eller flyktinghjälp. Så lugnar vi bara ner vårt sjuka samvete, hävdar någon cyniker. Ja, än sen då?

Vi betalar för att hjälpa vår egen vanmakt och för att bättre klara av vår upprördhet.

Det är väl ändå bättre än att ingenting göra?

Tycker du faktiskt det? Ja, det gör jag faktiskt.

Vi borde kanske börja med sådant som vi verkligen har möjlighet att påverka. Ens lite.

Vår egen tv-kanal, Yle Fem, har lagts ner! Alltså: vårt ansikte mot världen är helt enkelt förvunnet, bortskuret. Vi har blivit amputerade. Också om Femman försummade många av sina uppgifter, till exempel när det gäller bevakningen av vår finlandssvenska kultur och litteratur, och också om programmet mest bestod av småprat om ditten och datten samt kändisintervjuer i en soffa på Georgsgatan, trots det handlar det om ett ondsint angrepp mot vårt språk och vår kultur som borde föranleda ett samlat motangrepp.

Men vad hände. Den svenska medlemmen i Yles förvaltningsråd, Mikaela Nylander, förklarade att hon var ”nöjd” med beslutet.

Nöjd! The rest is silence.

Saken blir inte bättre av att man samtidigt demolerar också den finskspråkiga Teema-kanalen, vår enda ambitiösa kulturkanal som vi fick efter en årslång kamp.

SOS-regeringen (SipiläOrpoSoini) har visat föga eller inget intresse för att trygga våra grundlagsenliga rättigheter. Bakom den aktivt fientliga inställningen finns förstås Sampo Terho (vår nye kulturminister, som kommer att ha svårt att fylla Claes Anderssons skor, red. anm.), som uppgett som sitt särintresse att angripa finlandssvenskarna, och Jussi Halla-aho, som är den ledande språkfanatikern, men den övriga regeringens passiva understöd till språkhetsen är oförsvarlig och också politiskt obegriplig.

Bit för bit försöker man underminera svenskans ställning i samhället – senast genom att föreslå att svenskan inte längre skall vara obligatorisk i de finska skolorna.

När man samtidigt genomför en skolreform som innebär att historia inte längre är ett obligatoriskt ämne för våra skolelever, ja då går vi med berått mod in i historielöshetens dimma. Hur ska vi kunna begripa nånting av dagens verklighet om vi ingenting vet om de skeenden som ligger till grund för det som händer idag och det som kommer att hända i morgon.

Så är jag upprörd i alla fall, trots att jag ville skriva om allt som är underbart i livet, som vänskapen, kärleken, arbetet, omsorgen, lojaliteten och den härliga stunden av njutning som ibland kan infinna sig, ängslig som en liten ekorrunge som kommer emot i parken.

Claes Andersson
är författare