Kategoriarkiv: Kolumn

Varför jag aldrig tänker lämna Twitter

Elis Karell
Elis Karell.
Twitter är det bästa sociala mediet. Åtminstone för de ändamål jag använder Twitter – jag postar sällan själv, men följer aktivt med aktuella händelser och intressanta synpunkter och kommentarer på dem. Facebook uppfyller sin uppgift som anslagstavla och händelsekalender, Instagram och Snapchat fungerar bra men för helt andra ändamål.

Att Twitter är ett infernaliskt träsk som söndrar din hjärna och fördärvar din själ är ändå inte heller någon svår åsikt att sälja, speciellt åt någon som tagit del av hetsiga samhälleliga diskussioner på plattformen. Allt fler av framträdande twitteranvändare loggar ut för gott. Senast i raden är journalisten Maggie Haberman, känd för sin bevakning av Donald Trump för New York Times sedan 2015. Den 15 juni i år tweetar hon till sina nästan 900 000 följare: ”With exception of breaking news and my own stories, taking a break from this platform. No reason or prompt other than that it’s not really helping the discourse.”

I en nyhetsanalys några dagar senare (NYT 20.7.2018) utvidgar Haberman motiven bakom sin Twitter-exodus, i linje med en redan etablerad genre av frustrerad metadiskussion. I denna diskurs bygger Twitter på en ädel tanke om en öppen och demokratisk idéernas marknadsplats, som tragiskt tagits över av ociviliserade massor som inte bryr sig om debattregler eller respekterar Diskursen. Haberman: ”The viciousness, toxic partisan anger and intellectual dishonesty are at all-time highs.”

Besviken längtar Haberman tillbaka till en tid då Twitter befolkades främst av hennes egna kollegor – journalister och högutbildade politiknördar. ”Twitter has stopped being a place where I could learn things I didn’t know … or engage in a discussion and be reasonably confident that people’s criticisms were in good faith.”

Nästa vecka publicerar Helsingin Sanomat en kolumn av Juuso Määttänen som utgår från Habermans artikel (HS 30.7.2018). Määttänen känner igen fenomenet: allt fler upplever diskussionerna som förs på Twitter som hopplösa och ångestframkallande, och bestämmer sig för att hoppa av eller minska på sin användning. Han instämmer också med Habermans centrala problemdiagnos om att det första intrycket är viktigare än sakens sanningsinnehåll, vilket gör det omöjligt att föra nyanserad och eftertänksam diskussion på Twitter.

Det iögonfallande i denna diskurs om Twitter och kommunikation överhuvudtaget är hur ensidigt och negativt känslor omtalas, endast som ett hinder för fakta och sanning. Som forskaren och Twitteranvändaren Timo Harjuniemi uttrycker det: kanske är kommunikation och politik egentligen mycket mera känslostyrt än vi vill erkänna, och den rationella diskussion som Haberman efterlyser endast en elitistisk fantasi. Det är inte någon dum idé, med tanke på att känslor oftast har sitt ursprung i materiella omständigheter. Den ”rationella diskussionen” blir då snarast ett självdestruktivt beteende som leder en in i utmattande och meningslösa gräl med fientliga personer som inte kommer att ändra åsikt.

Det bästa med Twitter är just att det går att säga vad som helst till vem som helst, utan att behöva låtsas som att någon rationell diskussion skulle existera. Det är underhållande och stimulerande, och utan tvekan ofta ärligare än kommunikation utanför Twitter.

Elis Karell
är frilansjournalist

Vem som helst kan dö

Hannele Mikaela Taivassalo
Hannele Mikaela Taivassalo.
Vem som helst kan dö.

Jag säger: vem som helst kan dö.

Jag ville bara säga det. Jag vet inte ens riktigt varför.

Människor dör, det är ofattbart. Och oundvikligt.

Föräldrar och barn dör. Vissa dör för unga, alldeles för unga. Ibland dör för många på samma ställe samtidigt. Ibland dör någon för att den bestämt sig för det. Nära människor dör, och främlingar i länder långt borta. Plötsligt eller långsamt. Jag kanske dör, jag kanske överlever, ännu en stund.

Jag vet inte vad jag skriver om, egentligen.

Jag ville skriva om döden och ångesten och diktaturer. Jag ville skriva om den enskilda människans eget kaos inombords, och samhällskroppens destruktiva kaos inombords. Om slutna finska män och kvinnor, och slutna diktaturstater. Allt blir kladdigt och rinner ut över kanterna på pappret.

Jag tänkte: Panikångesten är som en grym diktatorisk härskare: just när du vant dig vid dess former och börjar behärska dem, känna igen dem och undvika dem, så slår den till och antar nya former. Det oförutsägbara är det största hotet mot trygghet. Att det onda ändrar form och kan dyka upp var som helst, när som helst, när du minst anar det är den största osäkerheten: att söndra och härska.

Att söndra.

Som när det är möjligt att bli dömd till fängelse eller till och med döden för något du säger eller skriver, för att du har fel åsikt, för att du uttrycker din åsikt, för att någon uppfattar dig som ett hot, när presidenter får för stor maktbefogenhet eller använder sin makt irrationellt och när rättsväsendet inte längre är pålitligt och jämlikt utan styrs politiskt, när politik inte längre handlar om samhällets bästa utan om egen vinning pengar ära makt och det bästa för de bästa av bröder – när allt blir irrationellt och opålitligt skapar det rädsla och misstänksamhet hos samhällets små delar som kallas individer, skapar det en panikstörning i samhällskroppen, en socialsjälssjukdom, ett destruktivt samhällstillstånd, en samhällsneuros: världen insjuknar i galenskap.

Jag känner igen mig själv i världen, men bara som en flyktig metafor, en enskild människa, en illustration; min ångest är så liten i världen. Men jag ville ta den där ångesten och använda den, förbruka den, göra den nyttig, stjäla de ord som jag kan sätta på den medan jag famlar efter att sätta ord på något annat, något som är större än jag. Det är också ett slags vansinne.

Som ångesten i förrgår, jag klarade inte av livet, att leva det, denna ständiga räcka av motgångar, det kändes för svårt. Jag duschade och tvålade in mitt ansikte: ibland väcker det en panik, att stå med ögonen slutna i duschen, jag vet inte vad det är, kanske det klaustrofobiska i att inte se och inte kunna andas normalt, att drunkna, jag var tvungen att snabbt slarvigt skölja bort tvålen, öppna ögonen medan den sved i tårkanalerna, och andas. Det fortsatte, jag hade nyss sprungit, jag kände att jag höll på att bli utan krafter, kanske svimma, som om jag tynade bort, började försvinna, jag hällde upp blåbär och granola och mjölk i en skål, satte mig för att äta, jag var tvungen att ta skålen, lägga mig i sängen, mata mig själv liggande, varje tugga så svår, svårt att svälja, sedan satte jag undan skålen, solen sken in genom fönstret, jag lade min arm mot mina ögon, blundade och talade mig igenom allt: andas, visst känner du igen det här illamåendet, visst är det bekant, vad är det, är det magsjuka, nej, är det lunginflammation, nej, är det hjärtinfarkt, nej men det har jag ju inte haft så det kan jag ju inte känna igen, är det ätstörningar, nej, är det lungkollaps, nej, är det panikångest, visst är det väl det, det vet du ju, hur kan du tycka att det är så obekant igen, hjärtat kommer inte att slå sönder sig självt, det är inte en hjärtinfarkt, det är inte halsen som svullnar upp och kväver eller lungorna som kollapsar, tänk på att du känt det här förr, det här är bekant, det är ingenting, egentligen, bara lite svårt, tänk istället på hur avslappnad du lyckats bli i benen och armarna, hur tunga de är, och liksom sköna, vila i det, glöm bålen och allt vad hjärtat och lungorna håller på med, de fungerar nog som de ska, känn att sömnen finns bakom ögonlocken, och att du andas normalt fast hjärtat bankar, andas, och fötterna är varma, armen tung mot pannan och ögonlocken, det är en skön känsla, håller huvudet på plats, men huvudet vilar också skönt, kanske jag kan somna ifrån allt, bara fly in i sömnen, inte dö, bara vila lite i något annat, dåsa bort, nej inte dö, bara sova, sova, bara lugnt nu, andas, lugnt, och till slut somnade jag, och jag sov och jag vaknade som en annan, botad.

Varför skriver jag om det här? Det är privat. Vad tänkte jag att det hade att göra med döden, samhället, världen? Jag läste böcker om Förintelsen, jag såg The Handmaid’s Tale, jag var i Istanbul mellan terrorattentat och kuppförsök och såg att det nu var en annan stad, jag läser nyheterna om det ena och det andra, jag skriver dystopier ur min egen samhällsångest, samhället matar mig med sin egen ångest som är min, och min är samhällets.

Det är någonting med den jagade människan. Kriget inuti och kriget utanför. Det finns likheter. Logiken är den samma: det finns ingen logik. Det irrationella tar över, det mardrömslika, det otrygga och oförutsägbara. Första världskriget föder surrealismen. Kriget är kaos, det är oförutsägbart och brinnande, lagar upphävs. Psyket är ett kaos, det brinner, verkligheten krossas, går i bitar. Det är olika krig som söndrar. Trasar och tuggar sönder ett samhälle, och spränger sönder golvet under människorna där, och alla ansikten kan vara en fiende, vem kan man lita på, egentligen? Också ett inre krig kan upphäva lagar, verkligheten. Inom en människa. Alla dessa ansikten, vem kan man lita på, inte ens sig själv, spegelbilden upplöser sig, och jaget.

Det här är bara splitter och fragment. Vad ska jag göra med det här, egentligen?

Jag försöker skriva fram en ordning, men den finns inte.

Det är just det.

Plötsligt tycker jag illa om alla människor jag ser på järnvägsstationen, alla som står och ser nöjda ut med sina cyklar och vackra sommarklänningar och sina glada barn, alla som går och drar på sina resväskor i sina hängiga t-skjortor med bh:n som syns igenom, allt ser lite för tungt ut, alla som har kombinerat för många olika färger och mönster – jag vill veta vad de tänker, jag vill känna alla, jag vill inte att de ska dölja någonting för mig, jag vill kunna se rakt in i varje en av dem och känna dem och veta vad de vill och vem de är och vad de ska göra, jag vill inte se på dessa främlingar, jag vill veta er.

Hannele Mikaela Taivassalo
är författare

Att simma mot strömmen

Jonas SjöstedtDet är alltid lättare att flyta med strömmen. Men om man själv vill styra vart man ska så är det en dålig idé. Nu när det svenska valet snabbt närmar sig kan det visa sig att vi i vänstern blir vinnare just för att vi inte har gjort som alla andra och inte talat om det som de flesta andra talar om.

De svenska väljarna har olika verklighetsbilder och tycker att helt olika frågor är de viktigaste inför valet. Bland Sverigedemokraternas (SD) och högerns väljare är det frågor om migration och kriminalitet som dominerar. Bilden som målas av Sverige är mörk, hotfull och dyster, det trots att många saker faktisk utvecklas till det bättre. Vänsterväljarna däremot bryr sig främst om frågor som sjukvård, skola, jämlikhet och klimat.

De stora mediaredaktionerna har till stor del svalt världsbilden från högern och rasisterna. Antalet debatter om brott och straff eller om problemen med integration har varit oändligt många. Antalet debatter om den ökande ojämlikheten i det svenska samhället har varit försvinnande få. Det har gett mycket medialt utrymme åt Sverigedemokraterna och lite plats för Vänsterpartiet.

Många har anpassat sig till det nya politiska klimatet. Socialdemokraterna har tävlat med SD och de borgerliga om förslag om tuffa tag. Migrationspolitiken har stegvis blivit allt hårdare. Genom anpassningen har högerns och SD:s världsbild bekräftats och det självspelande pianot har fortsatt dominera den politiska debatten.

Vi i Vänsterpartiet har valt en annan väg. Visst talar vi också om kriminalitet och integration, men vi har vägrat dras med i alarmismen och istället fokuserat på lösningar. Istället har vi envist talat om jämlikhet och rättvisa. Om alla fina reformer som vi lyckats genomföra, om en politik för att bygga bort bostadsbristen, beskatta de rikaste och bygga ut välfärden. Ibland har det känts som om vi har varit helt utanför det offentliga politiska samtalet och de stora medierna. Men vi har envisats. Vi har byggt upp starka direkta kanaler till våra väljare via sociala medier och offentliga möten dit allt fler har kommit, ofta har det varit helt fullt med folk. Under de stora mediernas radar har vi byggt en rörelse. Vi har spridit hopp när andra har spridit hat. Vi har visat att det går att göra Sverige till världens mest jämlika land och att det hänger ihop med att ta feminism och klimat på allvar.

Nu, veckor före valet, så slår vi rekord i antalet partimedlemmar, vi har hundratals personer på våra möten och opinionssiffrorna går stadigt uppåt, när detta skrivs i slutet på juli passerar de tio procent. Jag möter våra nya väljare överallt. ”Man kan lita på er”, ”Ni svajar inte hit och dit”, ”Ni talar om de verkliga problemen”, ”Ni anpassar er inte till rasisterna” säger de till mig.

Man ska veta vad man gör och vart man ska när man simmar mot strömmen, men det finns många som respekterar de som gör det. Plötsligt kan valet som skulle bli rasisternas och högerns framgång istället bli vänsterns.

Jonas Sjöstedt
är Vänsterpartiets ordförande

Gamla dogmer vs. det allmänna bästa

Alfred BackaNästa år ska Pride ordnas i min bostadsort Vasa. Detta firas förstås av ett stort uppbåd i dagspressen där det gamla gardets religiositet än en gång gör sig hörd och återigen får vi lära oss vad bibeln har att säga om sexualitet av andra slag än den heteronormativa. Det är egentligen inte mycket den har att säga, om man jämför med exempelvis förbudet mot arbete på sabbaten som debatteras betydligt mera i bibeln. Men nu tänkte jag inte sprida argument hit eller dit, det får insändarsidorna fortsätta med och på det viset garantera folks fortsatta intresse för dagstidningar.
Nej, jag vill fokusera på hur evig idén är. Idén om det gamla mot det nya, om folk som vill hålla kvar ”god tradition” samt uråldriga läror och idén om att ställa sig på andra sidan av barrikaden för att visa vilket år vi lever i och vad moderna människor tycker. Det är nämligen inte alls särskilt modernt.
För ganska exakt hundra år sedan bollades samma tankegångar. Då handlade det inte om Pride utan om sexism och män kontra kvinnor. En svensk agitator vid namn Hinke Bergegren, för radikal för socialdemokraterna på sin tid, skrev följande i en broschyr ”Man måste kunna tala öppet i denna fråga, utan fruktan för Moses och profeterna. Vi ha vuxit bort från de religiösas amsagor. I vår tid borde det icke kunna anses som annat än en löjlighet att dra fram med den gamla vidskepelsen som bevis i en allvarlig diskussion.”

Det var ord och inga höga visor det. Att påpeka att man gör sig löjlig när man använder sig av ”vidskepelse” som ett argument känns för radikalt till och med för nutiden (det är också därför jag lägger vidskepelse inom citationstecken, jag är då rakt ingen agitator.) Men det som fascinerar mest i denna ståndpunkt är att han tycker att moderna människor ska tänka annorlunda, stängsel ska rivas och utvecklingen ska gå framåt, bort från det gudomliga och avskräckande. Det kan anses vara en ganska modern tankegång för det tidiga 1900-talet med sin hygien och sedlighet, men givetvis är så inte fallet. Vi kan gå längre tillbaks i världshistorien och se så många ställningstaganden för en modernisering av religiösa tankar att de knappast går att räkna. Reformationer som kommit av maktmissbruk och ett människofrånvänt agerande hos den religiösa överheten har gång på gång satt den andliga världen i gungning.

Det är trots allt samma sak som Jesus gjorde. Han ansåg att folk blev felbehandlade, att gamla dogmer såsom ”arbeta inte på sabbaten” var förlegade och måste kunna anpassas och att den utan synd ska kasta första stenen. Nu vill jag inte göra varesig radikalister eller fundamentalister upprörda genom att jämföra Hinke Bergegren med Jesus Kristus, men de är ganska lika i detta avseende. Historien och dess berättelser bevisar samma tes: De som vill hålla kvar det gamla enligt vad sägnen säger kommer i slutändan att ha fel, de som vill hitta lösningar för allmänhetens goda bortom vad som blivit sagt och reglerat kommer att få rätt. Så var det i tideräkningens början, så var det under det arla 1900-talet och så är det idag. Den enda dogmen som egentligen ständigt kommer att vara sann är att gamla dogmer är och förblir osanna.

Alfred Backa

I en hundraårig trädgård

Anna SimbergJag har alltid fascinerats av att plötsligt i naturen se gamla husrester, kanske delar av en grund eller en trappa. Stället förvandlas genast till någons hem för länge sen. Jag letar efter andra tecken på det liv som levts där, hittar kanske en syren, en rosenbuske eller ännu en stentrappa som kan ha hört till ett vedlider eller ett fähus. En stenmur visar var gränserna gått, men vägar eller stigar som människorna gått längs är spårlöst försvunna, kanske har de återerövrats av naturen eller blivit städer och asfalt. Mödosamt uppgrävda åkrar och odlingstäppor har blivit skog.

Jag gör också arkeologiska fynd på min kolonilott. Efter att först ha varit skyldig till att mycket försvunnit under gräs och ogräs, kan jag nu gräva fram en grusgång bakom stugan och en tegelstensbelagd kant runt en igenvuxen rabatt. Vem anlade grusgången för första gången? Jag rensar runt pioner som inte blommat på länge och trötta krusbärsbuskar. Vem har planterat dem? Trädgården fyller hundra år i år men jag vet inte om någonting här på min lott är så gammalt. Äppelträden lär vara runt 70 år gamla. De äldsta som nu växer här är planterade under eller efter andra världskriget eftersom alla fruktträd på området frös den kalla vintern 1940, just när allt vitaminrikt som bara gick att få ut av de här odlingslotterna behövdes som mest.

Under de senaste åren har man kunnat läsa överallt om hur människor hade det för exakt hundra år sen, hur svårt det var att få tag i livsmedel, allt var på kort och ransonerna små. Det är lätt att föreställa sig hur det kändes att ta spårvagnen ut till Brunakärr och komma in på det här området med hacka och spade, att mötas av fågelkvitter och grislukt, för här bredvid låg en grisgård vars näringsrika avfallsvatten rann ner i kärret. De första odlarna grävde för hand för det gick inte att plöja, hästarna sjönk djupt ner i kärret. De såg en möjlighet att odla livsmedel, medel till att hålla sina barn vid liv.

De som tilldelades den här lotten sommarn 1918 när koloniträdgården grundades odlade bara mat, mest potatis och rovor läser jag i Brunakärr koloniträdgårdsförenings utmärkta historik ”Stugor, täppor och kolonister i 100 år”. Kanske försökte de sig på rödbeta, kålrot, morot och ärter. Men just den första sommaren, hungeråret 1918, regnade det så mycket att det färdigt blöta kärret svämmade över. Mycket ruttnade eller blev kvar i marken på Marthornas område, där också min lott ligger, för här var dräneringen bristfälligt gjord. Jag kan se helsingforsdamerna med sina långa kjolar och hackor gräva diken i kärret liksom Jussi högt bland Saarijärvis moar. Bredvid min lott tittar en liten bergsklack fram, lotten ligger aningen högre än de värst utsatta så kanske odlingen lyckades bättre just här. På ungdomsföreningen Fylgias område jobbade män och kvinnor sida vid sida, där grävde man dubbelt djupare diken och deras barn åt sig kanske mätta redan i augusti 1918.

Det mesta av de första kolonisternas arbete lever kvar. Här växer allt så bra att en latmask som jag förtvivlar över växtkraften och allt arbete den ger mig. Men nu ska jag sluta marra om att det är så frodigt, snacka om lyxproblem! Jag som bara går över gatan till butiken och köper mina livsmedel, importerad parmaskinka och smaskig glass till rabarbern. På samma ställe där jag nu fjantar med mitt blygsamma odlande slet de för livet för hundra år sen och jag tänker på vilken förtvivlan föräldrarna måtte ha känt när de grävde fram den ruttna potatisen.

Visst sliter vi nu också för vår föda, men det är inte så lätt att begripa själva hantverket som ligger bakom det som ställs fram på matborden. Ännu i min barndom var maten begriplig, mjölken kom från kor, äggen från hönor, fisken från sjön. Vi var med när korna mjölkades för hand, såg den silas, vi bar hem den i mjölkkannor och mamma gjorde fil av den. Åskade det så skar sig filen. Vi åt på söndagar kokt höna eller tunga, potatis, morötter och till efterrätt rödavinbärskiiseli med syrliga vinbär från vår trädgård som vi barn plockat. En man körde runt med häst och en vagn full av potatis och ropa ”perunaaa” och då rusade vi ut med kappor och hinkar. Hur gammal är jag egentligen? Det känns ju som en evighet sen.
Nu är livsmedelsproducerandet mera abstrakt, varifrån kommer alla de färdiga förpackningarna jag bär hem och vad innehåller de? En mikroskopisk uppfattning om vad det innebär att odla sin mat får jag här i koloniträdgården och njuter av att året om lägga egenhändigt odlade hallon på morgonyoghurten och kunna skeda upp egen vinbärsgelé till hönsgrytan. Men man blir lätt ”uusavuton”, hjälplös i överflödet. Min respekt för dem som röjde marken här bara ökar. All heder till dem, jag bugar mig djupt mot den bördiga jorden.

Anna Simberg