Kategoriarkiv: Konst

Urban relationsskildring i lockande bilderboksformat

Bilderboken som genre är en lekplats där de flesta gränser för vad som kan skildras redan har passerats, men Alla bubblor brister vidgar ytterligare gränserna för genren, anser Janina Öberg.

Jag lät honom komma in till mig. Jag lät honom komma in i mig. Jag lät honom komma i mig.

Så låter den avskalade och explicita texten i Jolin Slottes och Nina Albrechts samarbete Alla bubblor brister, som bär undertiteln ”En prosalyrisk berättelse” och är en bilderbok för vuxna, illustrerad prosapoesi, eller en typ av grafisk roman. Jag läser ordlekarna som poesi, men då bildspråket rent visuellt uttrycks i bild håller jag samtidigt en bilderbok i handen. Som Mia Österlund skriver i sin recension i Hufvudstadsbladet 21.3.2017, befinner sig Alla bubblor brister någonstans i gränslandet mellan just grafisk roman, bilderbok och prosalyrisk berättelse. Boken är en lockande helhet och jag finner det uppfriskande att det är just det lilla förlaget Marginal som har gett ut den.

Kroppslig och kletig vardagsrealism

Alla bubblor brister presenterades för mig som en bilderbok för vuxna, insåg jag att jag inte visste vad jag kunde förvänta mig. Vad innebär en bilderbok för vuxna, och vad skiljer en bilderbok för vuxna från en bilderbok i allmänhet? Jag tänkte först på crossoverlitteratur, det vill säga barn- och ungdomslitteratur som även läses av vuxna. Jag tänkte också på min egen kärlek för bilderböcker och att det ofta finns ett dubbelt tilltal i dem, då jag som vuxen läsare uppfattar och fäster mig vid sådant som inte är relevant eller ens urskiljbart för den yngre läsaren.

En närmare blick på Alla bubblor brister visar att det inte rör sig om fenomenet crossover och det finns inte ett dubbelt tilltal i bemärkelsen ovan. Läsaren möts av ett grått Berghäll, tobaksfimpar, ölstop, sex och depression. När jag läser boken på bilderboksavdelningen på biblioteket vill jag dölja bilden på ölstopet för barnen som äter mellanmål. Den i bilderböcker ofta förekommande vardagsrealistiska dagismiljön är utbytt till ölterassen och lägenheten där huvudpersonen har sex. Nina Albrecht målar med sina illustrationer upp en levande bild av huvudstadsvardagen, samtidigt som också känslor och kropp skildras ingående. Det yttre landskapet som består av stadsvyer pareras alltså skickligt av kroppslighet och minnen.

Titeln syftar på huvudpersonens barndomsminne som involverar rosa tuggummi. Tuggummits rosa färg och kletighet representerar samtidigt bokens kärlekshistoria, i vilken många läsare kan finna bekanta drag från sitt eget liv. En ny person dyker upp i huvudpersonens liv med en rosa cykel och en omtumlande relation får sin början.

Det heteronormativa scenariot med en ung kvinna som saknar kärlek och är mera investerad i förhållandet än mannen är nästan äcklande bekant, men Slotte och Albrecht låter inte historien berättas utan att ett slags feministiskt omförhandlande kan läsas in. Trots en fascinerande upplösning är intrigen ändå inte det som gör boken läsvärd, vilket det finns en syftning till redan i den inledande meningen: ”Det finns inte så mycket att berätta”.

Illustrationernas färgskala fångar läsarens intresse med skiftningar från mörka färger som grått, brunt och svart till pastellfärger, och detaljerade bilder av exempelvis händer blandas med mera abstrakta uppslag. Det finns rörelse i boken, som gör att händelseförloppet kan upplevas med en intensitet som påminner om intensiteten när en förälskelse drabbar en själv. Också Slottes berättande är starkt med en variation i rytmen som håller kvar läsarens intresse. Ibland är meningarna längre, medan de ibland bara består av nästan onomatopoetiska ord som på en gång är explicita och leker med typiska inslag från barnlitteratur:

”STÖT och PRESS och BUFF och PUFF och KNUFF och KNULL […]”.

Bilderboken som konstverk

Författaren Gro Dahle skriver i antologin En fanfar för bilderboken (2013) att bilderboken är en lekplats, där de flesta gränser för vad som kan skildras redan har passerats. Alla bubblor brister behandlar och rentav omförhandlar på ett experimentellt sätt utsattheten i en ung människas liv. Utsatthet och depression och andra ämnen som uppfattas som svåra är heller inte reserverade vuxenlitteraturen. Exempelvis årets vinnare av litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Wolf Erlbruch, är ett typiskt exempel på en bilderboksskapare som snarare än att skapa böcker för barn använder sig av bilderboksmediet för att diskutera olika livsfrågor, såsom döden.

Samtidigt behandlas dessa frågor ändå på sätt som också barn kan ta del av, och det är tydligt att han skapar allåldersböcker och inte bilderböcker för vuxna. Alla bubblor brister är inte besläktad med Erlbruchs böcker på särskilt många andra plan än att det finns bilder i den. Det är inte temat i sig som gör den till en vuxenbok, utan det är det sätt på vilket det läggs fram. Det är språket i utdragen ovan och det är de realistiska bilderna av cigaretter som förekommer på flera uppslag. Det är den underbart opolerade vardagen i Berghäll.

Gestaltande konstart

Slotte och Albrecht vill inte bara berätta en historia om hur det är att vara ung i Helsingfors, utan de vill visa, beröra och dra in läsaren i miljöerna, få läsaren att känna det som huvudpersonen känner. Deras förtrogenhet med olika genrer och konstformer behöver knappast ifrågasättas. Jolin Slotte har redan tidigare skrivit en kärleksskildring som utspelar sig i huvudstadsmiljö i och med romanen Närhelst hon kommer (2014). Hon har förutom romaner även publicerat poesi samt omarbetat böcker till lättläst form. Nina Albrecht har gett ut den politiska pysselboken Vardagsvingar och klasskalas (2014) tillsammans med Fredrika Biström, medan konstnärskapet omfattar allt från måleri och serieteckning till animation.

Litteraturvetaren Ulla Rhedin beskrev redan för 25 år sedan i sin avhandling Bilderboken – På väg mot en teori (1992) bilderboken som ett estetiskt verk som hör samman med de gestaltande konstarterna. Bilderboken som en konstform som experimenterar med form och stil och berättar något om sin samtid passar som beskrivning in på Slotte och Albrechts bok. Den är ett konstverk, skapat av två konstnärer i ett samarbete som för mig ter sig sömlöst.

Min uppfattning om bilderboken som ett medium som är till för alla revideras, då jag står inför en bilderbok som inte lämpar sig för barn. Anna Höglunds bilderbok Om detta talar man endast med kaniner (2013) är ett exempel på en annan bilderbok som i huvudsak riktar sig till äldre läsare. Huvudpersonen i boken är tretton år och känner sig avvikande, vilket syns i bilden genom att hen är tecknad som en kanin, medan de andra karaktärerna är människor. I boken får det, liksom i Albrecht och Slottes bok, också vara kletigt på specifika sätt som inte hör till barnvärlden. Ett exempel är finnen som huvudpersonen klämmer framför spegeln.

Som medium är bilderboken till för alla men böcker som Om detta talar man endast med kaniner samt Alla bubblor brister tydliggör att varje enskild bok inte är en allåldersbok. Böckerna frigör bilderboken ytterligare från barnlitteraturen och lyfter fram den som ett mångsidigt medium. Alla bubblor brister är ett väl sammansatt konstverk som spränger gränser för vad en finlandssvensk bilderbok eller ett prosapoetiskt verk kan innebära.

Text Janina Öberg
Bild Nina Albrecht

Jolin Slotte (text), Nina Albrecht (bild): Alla bubblor brister — en prosalyrisk berättelse. Marginal förlag, 2017.

Makten och litteraturen

Litteratur är kunskap och kunskap är makt, var kontentan av det vidsynta perspektiv på skönlitteraturen som Vasa Littfest 2017 erbjöd sina besökare.

Med ”Freaks” som sitt tema anslog Vasa Littfest en karnevalistisk ton. Och trots att programmet under lördag kvällen kulminerade i blod och sex – Fakiren Orthae stack fingrarna i rävsaxar och krossade en glödlampa i handen, medan Lady Laverna som uppträdde med en rodnadsframkallande burleskshow – så var det istället begreppet ”makt” som med en nästan arrogant självklarhet intog mittpunkten av de litterära diskussionerna i Littfestens program.

Under rubriken ”Freaks förr och nu” diskuterade författarna Leena Parkkinen, Karolina Ramqvist och Pajtim Statovci under ledning av Karin Tötterman, och begreppet ”freak” störtade intet ont anande in i en sociologisk aikidouppvisning där det dekonstruerades till en hårsmån ifrån total utplåning. Statovci värmde upp med konstaterandet att ”freak” traditionellt använts som en synonym för personer som inte möter förståelse i samhället.

– Nu lever vi i en tid då vi ifrågasätter vad identitet är, och vilka de egenskaper är som gör en människa till ett freak, och vem som tar sig rätten att definiera det. Och i den bemärkelsen verkar samhället gå framåt, säger Statovci.

Leena Parkkinen, som i sitt författarskap fokuserat på olika former av utanförskap, bland annat skildrat siamesiska tvillingar och två mäns kärlekshistoria i Åbolands skärgård, konstaterade att författarskap traditionellt utövats av medelklassen, och ofta av en vit medelklassman. Visserligen kan författaren gå utanför sig själv och ta sig an att skildra normavvikelse, men kommer ändå att göra det utgående från sin egen position och sin förståelse.

– Finland är ett så nytt land, och har en så bred historia utanför den historia som vi lär oss i skolan. Bland annat de homosexuellas historia har inte skrivits ner utan gömts undan och marginaliserats.

”Litteratur är också makt”, konstaterade hon i en av festivalens minnesvärda oneliners.

– Den stora drömmen för min generation av sexuella minoriteter har varit att få vara normala, och vi har kämpat för saker som att få gifta oss och få barn. Tidigare generationer kämpade för rätten att få vara synliga och vara en radikal minoritet som utmanade ett normativt ideal. Vi vill vara helt vanliga människor, säger Leena Parkkinen.

Mer än representation

Om litteratur är makt, vari består då den makten? Är det fråga om något större än en fråga om representation inom ett system av relativt respekterad underhållning? Frågan behandlades vidare i diskussionen ”Hjärnan som freak” där författarna Claes Andersson och Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), samt hjärnforskaren Minna Huotilainen intervjuades av filosofen Nora Hämäläinen.

UKON förde fram litteraturen som en metod som gör det mänskliga tänkandet omänskligt, det vill säga tillåter människan som art att förankra sitt tänkande i världen utanför sig själv. Vårt tänkande resulterar i texter och redskap, och vi kan föra vidare vår kunskap till följande generation. I sista hand är det detta som möjliggör den ackumulation av vetenskap är förutsättningen för det framåtskridande som vi trots allt kan urskilja i mänsklighetens historia.

– Jag tänker mig att den mänskliga tekniken, all forskning är ”farmakon”, det grekiska ordet som betyder både gift och botemedel. Vi kan se stora förbättringar och framsteg, men vi gör oss också helt beroende av en teknologi som skapar klimatförändring och andra allvarliga problem, som gör att världen går åt helvete, säger UKON.

Kunskap är makt, men när vi en gång uppnått den blir vi beroende av den. När problemen med våra skapelser blir tydliga finns det inget sätt för oss att frigöra oss från dem och gå tillbaka.

Psykiatrikern och författaren Claes Andersson lyfte fram mytologi, religion och sagor som ett annat exempel på sådan kunskap.

– Det är en otrolig mängd överförbar kunskap och visdom som finns i skönlitteraturen och i sagorna, som alla finns närvarande i vårt språk idag. Det sägs inom psykiatrin att det som Sigmund Freud hade rätt i, det hade han stulit från den grekiska mytologin. Allt det andra hade han hittat på och det var helt fel. Till exempel i pjäsen Fadren visar August Strindberg hur en människa görs vansinnig och bryts ner, genom att han behandlas som ett omyndigt barn, folk talar om honom i tredje person fast han sitter i samma rum, ända till den punkt att han hamnar i tvångströja. Allt det här har senare beskrivits i schizofreniforskningen med en vetenskaplig terminologi, men det är exakt samma sak, säger Andersson.

Ord är handling

Enligt Minna Huotilainen visar hjärnforskningen tydligt att ord är början till handling, när vi talar om en sak så förbereder sig hjärnan redan för att ta itu med den saken. Därför är det av väldigt stor betydelse vilka ord vi väljer att använda då vi talar om någon företeelse.

– Att tala är att förbereda sig för handling, säger Huotilainen.

Det är givetvis en påminnelse om varför olika former av hatretorik är något att ta på stort allvar i samähllet. Men som Nora Hämäläinen påpekade är det också en påminnelse om hur litteratur, och tillgången till den, är en vital form av makt som det är en jämställdhetsfråga att medborgaren har tillgång till.

– De ord vi väljer beskriver att vi förhåller oss till världen på ett visst sätt. Ord är redan ett stadium av handling, och ett rikt språk betyder att våra handlingsmöjligheter i förhållande till världen är större. Därför är det viktigt att till exempel barn ges tillgång ett rikt språk, genom att de får läsa litteratur. Det är en fråga om rättigheter, säger Hämäläinen.

Eller som Andersson formulerade sig i en annan slagkraftig oneliner, ”språket är tankens mikroskop”.

Den tvåspråkiga litteraturfestivalen Vasa Littfest arrangerades den 17–19 mars på Vasa Stadsbibliotek. Festivalens konstnärliga ledare var Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo.

Text Lasse Garoff
Foto Eija Aromaa & Janne Wass

Se galleri från Vasa littfest nedan:

Afrika speglar sig i film

Cinemafrica är Nordens största och mest spännande festival för samtida afrikansk film. Med nitton år på nacken och ett utbud på 60 filmer från nord och öst och väst och syd presenteras en filmkontinent, som annars får alldeles för litet plats. För det finns många guldkorn att hämta.

Sextio filmer visades i årets upplaga av Cinemafricas festival. Såsom i en spegel av dagens motsättningar handlade två om kamp och frustration i president Jacob Zumas Sydafrika, två lyfte fram unga hjältar från antiapartheid-kampen. Två beskrev folkets kamp –  i Chad och Senegal –  mot maktberusade presidenter.

Den arabiska våren, som när det begav sig fick uttryck i flera filmer på Cinemafricas festival, syntes i år enbart som nostalgi, i Tamer el Saids filmatiska dagboksanteckningar från hans Kairo två år före Egyptens korta politiska vår.

Kairo idag fick sin hyllning i en komedi om en gammal man med cancer på väg till sjukhuset med röntgenbilder i en gul kasse, som förutsägbart kom på villovägar när en brud och hennes kompis trängde sig in i taxin och råkade ta den gula kassen med sig till brudens fotografering. När mannen äntligen återfann kassen och dem hade brudgummen inte kommit. Den stressade fotografen ställde åldringen i brudgummens ställe, resten skulle kan fixa med Photoshop. I sista scenen ser man det ställföreträdande bröllopsfotot hängande på väggen hemma hos mannen, som läkaren inte gett lång tid att leva.

Fantasy eller tradition

Utanför den politiska agendan, eller kanske inte, fanns några ovanliga filmer kryddade av mystik. I en tunisisk film av Ala Edine Slim gör huvudpersonen en ändlös vandring i en skog, på svältens och törstens gräns, möter en skogsman som hittar djur att äta och vatten att dricka, men skogmannen dör och hans kompanjon ser ingen bannan utväg än att  gå ut i vattnet och dränka sig. En långsam film utan dialog, det kändes som hemma.

I den algeriska filmen Kindfil i regi av Damien Qunquiri går dem kvinnliga huvudpersonen ut och simmar när hon är med sin lilla familj på badstranden. Plötsligt överfalls hon av en hop män, våldtas och dödas. Hon sjunker till botten, men kommer upp som en vålnad. En militärt utrustad polis jagar henne, använder hennes man som lockbete för att tillintetgöra henne. Men vem är monster?

Två unga hjältar

Filmen Kalushi, regisserad av Mandlakyise Dube är ett filmatiskt bidrag till Sydafrikas historia. Fast det började med en annan vinkling. Dube  märkte med besvikelse när han föreläste om filmkunskap i Wits University i Johannesburg att eleverna, övervägande svarta, helt enkelt inte var engagerade. Han drog slutsatsen att de inte kunde identifiera sig med något och någon på filmduken. Tanken växte fram att göra en film om Solomon Mahlangu, som Kalushi hette till vardags, och som hängdes som 22-åring år 1979, i ett av apartheidtidens många justitiemord mot sin svarta motståndare.

Mahlangu bodde i Pretoria och blev en av många ungdomar som kämpade helt enkelt för rättvisa, men som blev tvungen att fly landet för att slippa förtryck och tortyr. I befrielserörelsen ANC:s läger i Moçambique och Angola fick han lära sig hantera vapen. När han kom tillbaka till Sydafrika gjorde två av hans kamrater ett väpnat anfall. Trots att Mahlangu inte skjöt blev han själv ihjälskjuten av polisen.

Mahlangu utnämndes av ANC till en frihetshjälte. Men hans bakgrund, person och liv har inte varit särskilt kända. Här blir filmen ett värdefullt bidrag till Sydafrikas historia. Under de flera år son filmen skapades hade filmteamet nära kontakt med både äldre brodern och modern, som i filmen spelas övertygande av Gcina Mhlophe. Porträttet av Mahlangu, hans familj och kamrater, blir ett porträtt av en tid och ett motstånd.

Ett frågetecken har jag. När Dube och Thabo Mahletsi (som spelar Mahlangu) hävdar till applåder att denna film är den första där svarta sydafrikaner får berätta sin egen historia frågar jag varför? ”Ett marknadstrick”, skrev en vän och sydafrikansk massmediaprofessor när jag frågade om anspråket var sant. Det finns en hel rad sydafrikanska filmer regisserade av svarta sydafrikaner och med svarta sydafrikaner i huvudrollen, min vän räknade upp ett tjugotal. Säkert har Cinemafrica visat några av dem. Vad däremot Kalushi kan göra anspråk på är att vara en sydafrikansk film där huvudrollen som befrielsehjältar inte spelas av en utländsk skådespelare.

Nästa dag visades visades en till sådan film. Nadine Angel Cloetes film Action Kommandant handlar om en ung kille, Ashley Kriel, i en förstad till Kapstaden. Kriel kämpar för jämlikhet mot rasism, är omtyckt av kamrater, vänner och familj, men tvingas ut av apartheidsystemet och får gerillaträning, och mördas av apartheids styrkor som 20-åring år 1987. Filmen om Kriel är mer dokumentärt lagd med många intervjuer, Kalushi är mer en action-berättelse. Men både vill och lyckas ge viktiga pusselbitar om motstånd och förtryck.Med lika rätt och angelägenhet.

Vart tog befrielsen vägen?

Två filmer på Cinemafricas festival gjorde upp med den stora besvikelsen i Sydafrika sedan segern mot apartheid 1994.  Den ena är från  2016 och gjord av ett kollektiv i Soweto, en samling svarta förstäder en bit från Johannesburg. De flesta scener är möten och en handlar dels om vreden över att livet inte blivit bättre, bostäder lovas men byggs inte, dels om yttrandefrihet och det regerande ANC:s vilja att täppa till munnen på sina kritiker. En generationskonflikt tänkte jag tills den mest talföra kritikern trädde fram, en nog så mogen kvinna som anklagade ANC för korruption och lögner. Ni rör henne inte, sade de yngre män som försvarade henne mot ANC-ledarna och deras patruller. Scener som ingen hade kunnat fantisera om  ens för tio år sedan. När polisen skjöt skarpt mot lönestrejkande gruvarbetare i Marikana i augusti-september 2012 brast förtroendet för ANC hos många.

En av dem är Rehad Desai, regissör för filmen The Giant is Falling. Det var en spännande och skrämmande panorama om politiskt förfall. Fokuseringen på president Zuma var självklar, men nästan lika mycket riktades kameran på Julius Malema, ledare för Economic Freedom Fighters sedan 2013. Det blev därmed en individcentrering, men nog så dramatisk. EFF kastas då och då ut från riksdagen för glåpord och störande beteende, med Zuma bara skrattade som om det var en barnlek i en sandlåda.

Protester mot politisk maktberusning

Om jag skulle välja bästa afrikanska filmen vid denna festival så blev det Hissein Habré, en tragedi i Tchad. Det är en dokumentär, gjord av Mahamat Saleh Haroun om  president Habrés otaliga tortyroffer under hans tid vid makten med USAs och Frankrikes stöd. En frivilligorganisation försöker ge vård och hopp. Samtalen med offren är filmens röda tråd och ger en grym berättelse. En ljusglimt kommer när Habré, som fick asyl i Senegal, i fjol ställdes för rätta och dömdes till livstids fängelse. Vittnesmål som i denna film vägde tungt.

En annan rörelse mot politiskt förtryck som kom på filmduken var protesterna mot just Senegals presidents Abdoulaye Wade och hans försök att manipulera grundlagen så att han kan bli president på livstid. Rörelsen heter ”Y’en a marré”, ungefär ”Nu är vi trötta på den här skiten”. Regissören Rama Thiawa som ger hiphop-gruppen Keur Gui stor plats, allt för att visa hur kultur och politik vävs samman.

”Nästa gång elden”

The Fire Next Time av James Baldwin var en av mina favoritböcker när den kom ut 1963 och jag befann mig i USA i ett helvitt college. Cinemafrica visade den film  om svarta om och av James Baldwin i USA som blev något av hans testamente, med titeln från en av hans böcker, I am not your Negro. För Cinemafricas introduktör, Girma, var James Baldwin en förebild. Som queer afrikan var det svårt att finna förebilder, sade han. Men Baldwin visade att vi är den människa vi är, inte den etikett vi har fått.

Som 24-åring lämnade James Baldwin Harlem och hela USA, for till Paris och kom tillbaka långt senare för att ge det filmtestamente vi fick se. För, menade han, den vita rasismen i USA är sjuk och sitter mycket djupt. Men han hann skriva endast 40 sidor innan han dog 1987. Redigeringen har tagit lång tid, men är ett fantastiskt reportage om tiden för det vita Amerikas rasism, som inte är förbi. Jag är mycket oroad, säger han på ett par ställen i filmen. ”Ni skall veta att de svarta inte precis ville komma hit”, sade han på ett annat ställe och tillade: ”Och inte ni vita heller”.

Kanske den sjuka vita rasismen motsvaras i Europa av försöken att mota fyktingar i grind. Cinemafrica visade ett urval filmer om dessa möten, gjorda inifrån upplevelserna  hos de som flyr. Så blir Afrika i Cinemafricas filmfestival världen.

Mai Palmberg

Cinemafrica: 22-26.3.2017 i Stockholm.

Mellan människa och maskin

Artificiell intelligens och avancerade algoritmer blir allt mer närvarande i vårt dagliga liv. Den tekniska utvecklingen verkar sträva mot allt större autonomi, agensen flyttas från människa till maskin. Maskinell infrastruktur inverkar på ekonomin, reglerar flödet i sociala medier, och kuraterar den kunskap vi inhämtar genom sökmotorer, botar, skapar desinformation och blir också allt viktigare i ett globalt propagandakrig.

Alla dessa mediala eller medierande aspekter behandlas på Transmediale, Tysklands största konst- och mediafestival som firar 30 år. En rad aktiviteter överlappar varandra: utställningar, samtal, föreläsningar filmvisningar och performance som alla kretsar kring dessa emellanåt överväldigande frågor om vad det är att vara människa i ett högteknologiskt samhälle.

Festivalen, som svenska Kristoffer Gansing sedan 2012 är konstnärlig ledare för, har i år temat ”ever elusive” (ung. alltid undflyende). En rubrik som betecknar mediernas, och den medierade verklighetens föränderlighet och transformation, men också festivalens utveckling. Transmediale började som renodlad videokonstfestival, men följde den mediala utvecklingen och expanderade, flöt ut i kanterna.

Att sammanfatta festivalen låter sig inte göras, den är alltför omfattande och spretig. Att den är ambitiös säger sig självt. Att den emellanåt faller offer för ett alltför införstått språkbruk med ett frossande i samtida ”buzzwords” är tråkigt, men inte speciellt förvånande. Att den kanske alltför lättvindigt hakat på en postinternetestetik – föreslår att ni googlar – placerar festivalen mitt i samtiden, men riskerar också att framstå som ängsligt. Här finns både teknikoptimism och skepticism. Inte sällan undergräver de inbjudna konstnärerna eller forskarna festivalens premisser, hävdar att AI inte är undflyende, utan fast rotad i en materiell värld: i elektroniska avfallshögar, i smutsiga gruvor invecklade i blodiga konflikter.

Text: Mats O Svensson
Bild: Antonio Russek

Transmediale ”ever elusive” 2.2–4.3.
Haus der Kulturen der Welt i Berlin.

Sasha Huber skjuter tillbaka på historien

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger Sasha Huber som med konsten som uttrycksmedel vill kasta ljus på historiens och samtidens mörka sidor.

Jag får Sasha Huber (f. 1975) på tråden via Skype morgonen efter hennes och hennes partner och kollega Petri Saarikkos utställningsöppning i Gatineau i Quebec. De är i Kanada för en residensvistelse vid Axenéo7 (arrangerad av Finnish Artists’ Studio Foundation) och ställer nu ut en del av projektet Remédes Remedies (Huskurer) och Perejil (’persilja’ på spanska). De har arbetat med de här projekten en längre tid och de delar av dem som nu ställs ut är båda kopplade till Haiti – såväl haitiernas nedärvda kunskap som deras blodiga historia.

– Det känns fint att visa de här arbetena just här i Quebec, som har en stor haitisk minoritet, säger Huber, som själv har haitiskt påbrå med en mamma från Haiti och pappa från Schweiz.

Att utforska sina haitiska rötter via landets koloniala historia har varit en utgångspunkt för hennes konstnärliga verksamhet, som också i övrigt strävar efter att kasta ljus på mörka icke-uttalade sidor av historien, ofta kopplade till kolonialismen.

– Kolonialismen talar man som regel inte om. Med hjälp av min konst vill jag försöka omförhandla historien som ofta känns orubbad och fast och erbjuda nya perspektiv på den. När det gäller just Remedies så slöts på sätt och vis cirkeln med Haiti, säger Huber.

Projektet som dokumenterar minnen och nedärvd kunskap om läkekonst startade redan 2011 i Sverige och har rest runt till bland annat Nya Zeeland, Australien och Tyskland. Det landade i Haiti ifjol när Huber och Saarikko besökte Port-au-Prince 2016. Tillsammans med en tvärvetenskaplig grupp av musiker, målare, poeter och studerande uppförde de där en performans kopplad till nedärvd kunskap om läkekurer på kreolska. Performansen dokumenterades och blev en knapp halvtimmes video som nu visas som en del av utställningen i Quebec.

Under vistelsen i Haiti kom även en annan tvärvetenskapligt helhet till. Perejil fokuserar på den så kallade persiljemassakern, som utgör en viktig del av haitisk historia. Den ägde rum i Dominikanska republiken 1937 under diktator Rafael Trujillo som lät döda flera tusen afro-haitier på den dominikanska sidan av ön. Ordet perejil, som uttalas annorlunda på haitisk dialekt, användes som kodord för att kontrollera om en arbetare var haitier eller inte. Efter en tre dagar lång slakt av haitierna följde sedan en politiserad rasdiskriminering av de svarta. Projektet Perejil förverkligades också genom ett tvärvetenskapligt samarbete, den här gången mellan galleriet och utbildningscentret La Centre d’art, som Hubers morfar år 1944 var en av grundarna till. Galleriet förstördes i jordbävningen 2010, men tack vare en snabb mobilisering av personalen kunde konstsamlingarna räddas.

Ställningstagande porträtt

I äkta konceptuell anda är det idén som är det väsentliga i Hubers konst. Det är ofta någon form av dokumentation av själva processen som utgör konstverket, ofta är det historierna som objekten bär på som är det viktiga och som Huber vill förmedla vidare.

– Ämnet är alltid på något plan socialt och kopplar till människors vardag. Ofta fastnar jag för den osagda mörka sidan av historien, säger Huber.

Vilket medium som bäst för idén vidare varierar, ofta är det en kombination av olika medier. Huber har bland annat blivit känd för sina stansverk, där hon använt sig av en lufttrycksstanspistol. Genom sin symboliska betydelse som vapen utgjorde stanspistolen ett viktigt frö till hennes konstnärliga verksamhet, som har kommit att kretsa kring en direkt dialog med historien. Med verk som Shooting back (2004) och Shooting stars (2014) har hon skjutit tillbaka på historien. Shooting back består av en serie kritiska porträtt av forna erövrare och diktatorer medan Shooting stars lyfter fram och hedrar människor som har dödats bland annat för sin politiska eller ideologiska övertygelses skull, allt från vanliga medborgare till politiker, människorättsaktivister, miljövårdare, asylsökande och så vidare .

– De senare porträtten täckte jag med bladsilver, vilket ger dem ett nästan ikoniskt skimmer, som lysande stjärnor, berättar Huber.

En av dem som senast fått ett stansverk i Shooting stars är Eric Garner, som dog i New York till följd av polisens övergrepp på den svarta befolkningen. Det här nya porträttet kommer att visas på Hubers kommande utställning DNA of Water på Staten Island i New York, därifrån Garner också var hemma.

Huber började egentligen sin karriär som grafisk designer. Efter att hon träffat sin blivande partner och kollega Petri Saarikko i Italien under en stipendievistelse vid forsknings- och designcentret Fabrica år 2000, tog hennes konstnärskap småningom sin början i Finland. År 2011 grundade paret det konstnärsdrivna galleriet Kallio kunsthalle, dit också många utländska konstnärer har varit inbjudna. Utställningen Vodoo Capital sattes till exempel ihop tillsammans med en grupp haitiska konstnärer som Huber och Saarikko träffade när de deltog i Ghetto-biennalen i Haiti 2011. Paret själv har också hela tiden rört på sig och det är genom residensvistelser och samarbete med andra konstnärer och forskare som olika idéer för projekt och verk skapas.

– Det ena ger det andra och en ny plats triggar ofta någonting nytt, förklarar Huber.

(Om)förhandling med historien

Bland de större projekt som Sasha Huber har varit involverad i och gjort sig känd för under de senaste tio åren kan nämnas Demounting Louis Agassiz. Louis Agassiz som var en riktgivande vetenskapsman och glaciärforskare under 1800-talet, var mindre känd för sina rasistiska värderingar och sitt förespråkande av apartheid och rashygien. Han har fått ge namn åt många glaciärer och bergstoppar världen över, men få känner till de rasdiskriminerande studier som han också ägnade sig åt, bland annat i USA (1850) och i Brasilien (1865-66) där han fotograferade slavar i profil för att kartlägga deras ”raser”.

Huber, som bär på en sensitivitet inför frågor kopplade till kolonialism och västvärldens involvering, hade redan tidigt noterat att det endast fanns tre böcker i Schweiz om Schweiz involvering i kolonisationen.

– Det visade sig att författaren till en av de här böckerna, Hans Fässler, var grundare till kampanjen Demounting Louis Agassiz och han injöd mig att bli medlem i den transatlantiska kommitté som vill upplysa om Agassiz rasdiskriminering, vilket sedan ledde till att jag startade projektet Rentyhorn 2008.

Det blev starten på Hubers medlemskap och hennes bidrag blev att med konstens uttrycksmedel försöka återta bitar av historien som negligerats och på många håll också naturaliserats.

Med en skylt tillägnad Renty, en av de fotograferade slavarna, besteg Huber 2008 alptoppen Agassizhorn (3946m). Genom sin handling initierade hon processen för att döpa om alptoppen till Rentyhorn, och därigenom omförhandla historien och återta en bit av den.

Rentyhorn Intervention.
Rentyhorn Intervention.

I Nya Zeeland gjorde Huber 2015 en motsvarande aktion där skulptören Jeff Mahuika genom en maorisk karakia-välsignelse symboliskt döpte om och befriade en glaciär som även den var uppkallad efter Agassiz. Aktionen dokumenterades i kortfilmen Karakia – The resetting ceremony, som nu i januari visades bland annat på DocPoint (23.1) och filmfestivalen Skábmagovat i Enare (26–29.1).

De här symboliska handlingarna har skapat påtryckningar att även officiellt döpa om de platser som namngetts efter Agassiz. Men också då de officiella namnen inte ändrats, så har en förändring initierats eftersom en annan sida av historien blivit synlig och medvetandegjord.

– I dag finns det drygt sextio platser i vårt solsystem som bär Agassizs namn, mars och månen inräknade. Till dags dato har bara en av dessa platser döpts om: The Agassiz Elementary School i Cambridge döptes om efter sin afro-amerikanska rektor Maria Louise Baldwin, 2002. Baldwin var den första kvinnliga afro-amerikanska rektorn i nordöstra USA. 

I den ena handen har man förstörelsen, i den andra återuppbyggandet, säger Huber.

Våga tala och lyssna

Eftersom Huber hela tiden reser runt och belyser motsvarande teman ur nya perspektiv, är de flesta av hennes projekt pågående i den meningen att många serier ofta fylls på och nya möten alltid hämtar med sig något nytt.

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger hon och fortsätter:

– Jag är inte intresserad av att arbeta ensam, utan mitt intresse ligger i vad andra människor för med sig till bordet. Om man inte reser själv så borde man åtminstone vara öppen för det som de som kommer hit hämtar med sig.

Och fastän vi bär på olika perspektiv och representerar olika verkligheter, så har vi ändå något som är grundläggande lika.

– Vi har alla en familj och vi föds av en människa, inte av ett land, säger Huber och berättar att det i och med projektet Remedies har varit intressant att märka att många av våra huskurer är desamma, oberoende kultur. Vi erbjuder olika perspektiv på samma saker. Var än vi kommer ifrån bär vi på nedärvd kunskap som formar vårt liv och vår kultur.

Text: Sara Rönnqvist
Foto: Kai Kuusisto & Sasha Huber

I Finland deltar Sasha Huber för närvarande i grupputställningen Touch på konstmuseet Emma i Esbo som pågår fram till 18.3.2018. I maj deltar hon också i grupputställningen Nordic Delights på Finlands fotografiska museum, 17.5–13.8.2017. Läs mera om Huber och hennes pågående projekt på sashahuber.com.