Kategoriarkiv: Konst

Vilken plats har konstnärsdrivna gallerier i konststaden Helsingfors?

Helsingfors är en härlig konststad. Här kan man ströva från ett ambitiöst non-profit galleri till ett annat en hel dag. En ständigt föränderlig dukning av ny, proffsig, och mångsidig nutidskonst helt gratis och allt på gångavstånd från varandra. Det är ingen självklarhet. I Finland har det uppstått ett helt eget, och rätt märkvärdigt, ekosystem av konstaktörer och -understöd. Galleriet tar ofta hyra av konstnärerna, pengar som denna, i bästa fall, får tillbaka som stipendium från en privat eller statlig stiftelse. Det gör det möjligt att driva galleri utan stort startkapital eller försäljningsinkomster. Istället hopar sig de ekonomiska riskerna på konstnärerna.

Men allt detta kan komma att förändras snart nog. Utställningshyrorna kritiseras och debatteras hett. Nyligen meddelade Centret för konstfrämjande att de framöver inte stöder konstgallerier som uppbär ”oskäligt hög” hyra av sina konstnärer och inte heller i samma utsträckning som tidigare ger projektstipendier åt konstnärer för att täcka gallerihyror. När Busholmens tre konstnärsdrivna gallerier, Huuto, SIC och Rankka, dessutom strax blir hemlösa efter Helsingfors stads beslut att tömma och renovera fastigheten, hopar sig de mörka molnen. Frågan är huruvida förändringarna ger plats för ett rättvisare system för konstnärer eller bara färre möjligheter.

Är det överhuvudtaget befogat att betrakta konstnärsdrivna non-profit gallerier som en förutsättning för en levande konststad? Jag ställde frågan till tre konstnärer som också driver galleri.

Friheten och oket av att vara pank

Galleri Lapinlahti har verkat sedan 2016 i Lappvikens före detta mentalsjukhus. Hela området befinner sig i en sprudlande parentes av frivilligarbete och kulturaktivitet, medan Helsingfors stad söker en ny funktion för fastigheten. Galleriet drivs av kollektivet Kunst, som består av sex konstnärer med bakgrund inom fotografi, av vilka fem ansvarar för galleriet.

– Nu när vi själva har galleriverksamhet, inser man vilket värde de konstnärsdrivna utrymmena har. De är en konkret kanal för att föra fram konst och konstnärer i samhället, säger Julia Weckman som jag träffar en måndag förmiddag på Lappvikens café.

– En väldigt rolig överraskning är att vi haft så mycket besökare. Många kommer för att de är nyfikna på Lappviken som ställe, och så hittar de oss avmisstag. Det ger mervärde, att nya människor kommer i kontakt med nutidskonsten genom oss.

Tanken var att utrymmet skulle vara gratis för konstnärerna, men ännu har det inte varit möjligt.

– Vi har än så länge inte fått något understöd. Hyran konstnärerna betalar går direkt till vår hyra. Det finns en märklig frihet i en nollbudget. Man är inte ansvarig för någon, har ingen byråkrati, och det är otroligt hur mycket man kan få gjort utan pengar. Men givetvis är det ohållbart i längden, att arbeta gratis och utan buffert. Vi ser galleriet lite som en intervention, ett konstprojekt. Det håller på så länge det är möjligt.

Kollektivet har också fått märka hur mycket snuttmentaliteten undergräver verksamheten. De skulle gärna ordna mer pedagogisk verksamhet och samarbeta med aktörer utanför konstfältet, men sådant kräver långsiktig planering.

Det måste finnas alternativ

På Oksasenkatu 11, i Tölö, har galleriverksamheten pågått i över 20 år, först under Leena Kuumola, sedan under Bildkonstakademin, och år 2008 tog en grupp studerande över. En bärande princip är att aldrig ta betalt av konstnärerna. Fastigheten ägs av Reitz stiftelse, som uppbär en symbolisk hyra. När inga understöd fås, betalar gänget hyran själv.

Av den grupp som tog över år 2008 är Erika Erre den sista medlemmen som är kvar. Hon har utöver sin egen konstnärliga verksamhet och brödjobb i tio år satsat tid och pengar på galleriet. Stöder galleriverksamheten på något vis det egna konstnärsskapet?

– Nej, säger Erre.

– Det är rena rama välgörenheten. Och kanske en tvångsfixering. Jag tycker bara att det är väldigt viktigt att det finns alternativ. Att allting inte handlar om pengar – pengar skall inte få vara ett hinder för att göra och visa konst.

Trots att galleriet funnits länge, ligger det fortfarande i gallerivärldens utkanter. Antalet besökare beror mycket på konstnären som ställer ut; ibland är det rusning och somliga dagar kommer ingen alls. I dag är just besökarantalet en flitigt använd mätare för kulturens värde. Hur definierar man då värdet i en utställning som nästan ingen ser?

– För många konstnärer som ställer ut här, är det gallerirummet med sin speciella karaktär som föder verken, verk som annars inte skulle göras. Dessutom kan det ha stor betydelse för konstnären att göra utställningen: Man konkretiserar sina idéer och kommer vidare i sin process. Jag ser också att Oksasenkatu fyller en funktion redan som exempel för nya konstnärer, på att all konst inte behöver sälja eller vara stora spektakel.

Framtiden för Oksasenkatu 11 är öppen. Gruppen aktiva har krympt till två, Erika Erre och Hanna Marno. I år samarbetar de med curatorgruppen Praxis 14, som organiserar merparten av utställningarna. I övrigt har det långsiktiga arbetet burit frukt: galleriet har finansiering för tre år tack vare stipendium från Kone stiftelsen, och hyresvärden är pålitlig. Det är så det borde fungera, säger Erre.

– När man satsar tid, energi och egna pengar, visar det att man menar allvar. Då är det lättare för andra att tro på verksamheten.

Mycket potential

På galleriet Myymälä2, som verkat på Nylandsgatan sedan 2003, har generationsskiftet precis genomförts. Ny vid rodret är Timo Tuhkanen, som samlat ihop gruppen konstnärer som tog över galleriet förra hösten. Utrymmet är privat ägt och hyran är därefter. Aktiviteten finansieras genom den hyras som tas ut för utställningarna och för arbetsrummen bakom galleriet, men också med hjälp av inkomsterna från en liten butik och ett café samt via evenemang med inträde.

– Jag har alltid organiserat saker – utställningar, evenemang, varit aktiv på olika håll. Så det kändes naturligt att testa att driva galleri.

De involverade konstnärerna är utlänningar verksamma i Helsingfors, så perspektivet är lite annorlunda än tidigare. Också Timo är född och uppvuxen utomlands.

– Till exempel i USA är normen att om en grupp konstnärer har galleri, är det för att själva ha utställningar där. För köparna är det praktiskt, då de vet var de hittar sina konstnärer.

Timo Tuhkanen påpekar att den här sortens öppna, icke-kommersiella, konstnärsdrivna gallerier överhuvudtaget är ett marginellt fenomen utanför Finland. Helsingfors skulle ha potential att bli en konststad av kaliber. Den springande punkten är pengar – och attityd.

– Föreställ dig vad som kunde hända ifall Helsingfors stad – istället för att hålla gallerier på existensminimum – överlät utrymmen som Busholmens magasin på lång sikt åt olika konstnärsorganisationer. Vilken energi det skulle ge åt hela området, hela staden!

Vem för konstnärernas talan?

Julia Weckman, Erika Erre och Timo Tuhkanen håller alla med om att en alldeles central faktor för nonprofit galleriernas överlevnad är lokaler med låg hyra – och att Helsingfors stad kunde göra mycket mer på den fronten. En annan springande punkt är samarbete. Mycket görs på gräsrotsnivå, men det växer sig sällan större när aktörerna inte kommunicerar sinsemellan. Det skulle behövas konstlobbare, någon som förmedlar tydliga budskap utåt och uppåt.

Så vem är det som bäst för konstnärernas talan? Med en mängd frivilligarbetande konstnärsgrupper och organisationer med minimal budget är det förståeligt att tiden inte vill räcka till för koordinerande. Konstnärsförbunden – målarna, grafikerna, skulptörerna, fotograferna och MUU – gör tappra försök, men tyngs ner av gammalt groll och kampen för den egna överlevnaden.

Timo Tuhkanen lyfter upp galleristerna och curatorerna som en möjlighet.

– Om det i Finland skulle finnas ett fungerande skikt av curators, konstteoretiker och gallerister kunde de också arbeta för fältet som helhet. Det är någonting som stör mig mycket i den pågående debatten, att galleristerna undervärderas fullständigt. Som om de inte skulle ha någon plats i ekvationen överhuvudtaget. N

Text & foto: Emma Rönnholm

Om familjens betydelse – i ord och bild

Vad betyder familjen för dig? Jag tror det är allt fler som inser att den inte är någon självklarhet, inte för oss som lever i fred och välstånd, än mindre för dem som tvingats fly sin tillvaro på grund av krig, förföljelse eller fattigdom. I dag tvingas vi bevittna hur människor förvägras återförening med sina familjer och hur familjer slits sönder med motiveringar som får oss att skämmas som undersåtar i landet vars styre kommer med dessa motiveringar.

Familjens betydelse var temat för Space Humane, ett projekt genomfört av bildkonstnären Lotta Leka tillsammans med kollegerna Marjo Yli-Antola och Ulrika Hagqvist, assisterade av Murat Ojala. Tanken på ett ställningstagande till den hemska och sorgliga situationen som råder på grund av den familjeåterföreningspolitik som förs i vårt land, låg nära till hands för Leka, som jobbat mycket med människorättsfrågor och med sorg åsett den allt stramare linjen på nära håll. Konsekvenserna av den har inte utretts, säger hon. Som en bekräftelse på det brännande aktuella i problematiken fick vi strax efter att Space Humane -verkstaden kört igång höra om den unge fadern som kommer att skickas tillbaka till Irak efter sju år i Finland. Hans tvååriga dotter är ju så ung att hon ännu inte skapat band till honom som skulle skadas av separationen (!?).

Teamet hade skickat ut en öppen inbjudan att delta i utställningsbyggandet, där den bärande idén var att människor med olika etnisk bakgrund och i olika åldrar tillsammans skulle ge en röst åt varje människas behov av och rätt till att leva tillsammans med sina närmaste, hur familjen än ser ut. Återföreningsproblematiken fanns med i bakgrunden, men som direkt tema hade det blivit alltför tufft att förverkliga.

Symboliska fönster

De bilder som skapades under verkstadsveckan överfördes med en grafisk metod, den giftfria akvarellmonotypin, till träskivor där de blev till fönster i de ”hus” som byggdes upp längs galleriets väggar och fick sin husprägel av var sin krönande gavel. Den etniska- och åldersvidden återspeglades i fönstren, som fylldes av rörande, berörande och skakande scener, inte bara bilder utan också texter. Naturligtvis en hel del lyckliga mamma-pappa-syskonkonstellationer, ett par av dem intressant nog gjorda som gamla egyptiska, eller varför inte kubistiska målningar, där tingens väsentliga sida kommer fram oberoende av all perspektivisk logik.

Många fönster blev symboliska framställningar, såsom en kvist med ett löv för varje familjemedlem; ett på iranskt vis dekorativt mönster där delarna står för familjemedlemmarnas relationer; länder, så som de ser ut på kartan; bilder inspirerade av den finländska naturen. Själv greps jag mest av ett par fönster med bara text: FAMILY I DON’T KNOW ABOUT THEM. BUT I HAVE PEOPLE WHO (hjärta med amorpil) AND CARE FOR ME ALWAYS, och They say love is forever. Your forever is all I need. Och verkligen, kärlek är det som genomgående uttrycks i fönstren.

Bilderna ställdes ut anonymt. Så underströks, medvetet eller omedvetet, avsikten att ge deltagarna röst men inte analysera dem.

Det att vitt skilda människor gjorde installationen tillsammans, på lika villkor, gjorde det hela till en öppen performance, konstaterar Leka. Det är så hon helst arbetar – genom att engagera människor. Hon gläder sig åt att inviga andra i grafikens fascinerande värld och har en liten pop-upverkstad som hon cyklar omkring med i olika sammanhang. Den sprider glädje och det uppstår kommunikation människor emellan. Hon jobbar också med hjälp av ett slags bildterapi, ”sinäkuva” (du-bild), med människor i svåra livssituationer. Alla de här olika komponenterna förverkligades i projektet Space Human. I ett större perspektiv handlar det om hoppet om ett humant tillstånd och rum i världen, säger hon. Med små gärningar kan vi jobba för att världen skall bli en mer livsbejakande plats.

text Bianca Gräsbeck
foto ulrika hagqvist

Space Humane, B-galleriet,
Åbo. 6–18.2.2018.

Hannah Lutz och Ulla Donner fick författareföreningens debutantstipendier

Marcus Floman

Finlands svenska författareförenings debutantstipendier gick i år till Ulla Donner för boken Spleenish och Hannah Lutz för boken Vildsvin. Stipendierna tilldelas till författare som debuterat ifjol.

Både Ulla Donners Spleenish och Hannah Lutz Vildsvin recenserades i Ny Tid i augusti 2017.

Vilhelmina Öhman skriver i recensionen av Spleenish bland annat att boken ironiserar över skapande människors ångest och över samtidens krav på produktivitet, effektivitet och framgång.

Ny Tid ringer upp Donner, som bara ett par timmar tidigare fått veta om stipendiet.

Nu när du tagit emot detta pris i form av ett stipendium – hur mycket mer ångest känner du nu?

– Jag är väl så mentalt stabil att jag bara känner mig glad, säger Donner efter cirka tre sekunders skrattande.
– Men jag känner att rubriceringen är aningen konstig eftersom jag inte känner att jag har något med ett författarstipendium att göra;  jag är inte författare. Men det är väldigt kul med pengar och ära.

Vad gör det här stipendiet med din självbild, nu när du har fått erkänsla?

– Jag är inte så mån om min image. Däremot skapar det så klart en lite ökad stress för om det jag skapar härnäst blir vansinnigt dåligt. Om man inte alls blir uppmärksammad så kan man göra sina misstag lite vid sidan om, utan att det märks. Om du får någon typ av erkännande är du ju mycket synligare när du mokar.

Vill du utveckla de där tankarna?

– Jag vill inte låta arrogant, men jag har slutat bry mig väldigt mycket om vad andra människor tänker om mig.

Serieromanen Spleenish är nominerad till Serie-Finlandia-priset 2018, vem som tilldelas priset avgörs 23. mars.

Text: Marcus Floman
Foto: Lea Meilandt, Helen Korpak

 

 

Riksdagen debatterade TTT och frågan om mer fyrk åt kulturarbetare

Marcus FlomanI veckan höjde riksdagens politiker sina röster till förmån för den finländska kulturen. Alla talade sig varma för att kultur är viktigt, men det var främst vänsteroppositionen flankerad av de gröna som tog upp konkreta ekonomiska förslag för att förbättra kulturarbetares ställning.

Samlingspartisten Pauli Kiuru hade samlat över 100 ledamöters underskrifter till ett debattinitiativ i höstas, och i onsdags tog rikspolitikerna till orda i riksdagens plenisal.

Vänsterförbundets ordförande Li Andersson påminde under debatten om att konstnärers och kulturarbetares inkomstutveckling släpat efter det övriga samhället i flera årtionden.

– Det behövs en total reform av konstnärers sociala trygghet. Dessutom är det ytterst viktigt att höja på konsnärsstipendiernas nivå. Ännu på 1970-talet följde konstnärsstipendierna den genomsnittliga lönenivån och utvecklingen i samhället, men sedan 1980-talet har konstnärernas inkomstnivå släpat efter det övriga samhället. Jag frågar därför om regeringen är redo att höja konstnärsstipendiernas nivå, sade Li Andersson.

Riksdagsledamoten och tidigare kulturministern Paavo Arhinmäki tillägger i en kommentar till Ny Tid att det finns exakt samma problem i kulturarbetarnas social- och pensionsskydd som är fallet för alla andra frilansare och ensamföretagare.

– Det här är en ständigt växande grupp i vårt samhälle och därför anser jag att vi snarast måste lösa frågan. Eftersom det är så många som är frilansare och ensamföretagare så ser jag det som sannolikt att det finns ett brett stöd i riksdagen för att förbättra deras situation, säger Arhinmäki.

Omfördelning av statens kulturpengar

Under riksdagsdebatten berörde många politiker den reform av statsandelarna, gällande museér, scenkonst och orkestrar, som just nu ligger ute på remissrunda. I det reformdokument som experter ska kommentera före 15. mars, finns bland annat förslag om att öka antalet så kallade fria konstgruppers möjlighet att, vid sidan om de stora institutionsteatrarna, ges rätt att söka om fleraåriga statsbidrag. Li Andersson och Paavo Arhinmäki kräver en tilläggsfinansiering på 20 miljoner euro för att finansiera statsandelsreformen. Andersson och Arhinmäki flankerades i kravet på de extra 20 miljonerna av bland andra av gröna partiordförande Touko Aalto och socialdemokraten Pia Viitanen. Konstrådet har räknat ut att det krävs 20 miljoner euro för att finansiera reformen.

I undervisningsministeriets reform av statsandelssystemet föreslås också att Svenska Teatern skulle upphöjas till officiell nationalscen, vid sidan av Nationalteatern och Nationaloperan. Från början av 1990-talet har Svenska Teatern och arbetarteatern Tampereen Työväen Teatteri TTT, åtnjutit en särskild status som en ”särskilt betydelsefull” teater och via det varit berättigade till ett högre statsbidrag. Till många tammerforsares och kulturvänners bestörtning föreslås nu TTT att ”degraderas” till en teater i mångden och på kuppen gå miste om ett årligt bidrag på omkring 2 miljoner euro.

Under kulturdebatten i onsdags blev det väldigt tydligt att arbetarteatern TTT åtnjuter ett oerhört starkt stöd av riksdagsledamöter över partigränserna,  främst från Tammerfors och Birkaland.

– Om TTT blir av med 2 miljoner anser jag att det är regionpolitisk diskriminering. I såfall skulle vi ha nationalscener bara i Helsingfors, sade centerns Mikko Alatalo.

TTT nämndes så många gånger i debatten att kulturminister Samp Terho, (Blå framtid) kände sig nödgad att säga att reformförslaget bara är ett förslag och att han visst ska besöka Tammerforsteatern inom kort för att bilda sig en egen uppfattning av läget.

Marcus Floman

 

 

Intelligent om artificiellt

På Åbo konstmuseum visas just nu Tuomas A Laitinens video Dossier of a Tentacular, det nyaste verket i en rad (video)installationer där han funderat över förhållandet mellan människan och naturen, människan och materien, människan och det artificiella. Mer konkret: en undersökning av kapitalismens rörelser och verkningar utgående från kopparns kretslopp, som han reagerade på under en resa i Ostasien, samt en betraktelse av företaget Monsantos uttalande från 1969 ställt mot det företaget gör idag, alls icke ensamt, som dikterare av den ekologiska och ekonomiska diskussionen i världen.

I Dossier handlar det om artificiell emotionalitet. Artificiella känslor – finns sådana? För att komma vidare i frågan ville Laitinen studera icke-mänsklig, dock ”naturlig” intelligens. Som studieobjekt valde han bläckfisken, vars tänkande sker runtom i dess kropp. Tentakulären kontrasterade han med ett såkallat neuronnät som han matade med Samuel Becketts texter, vilket han gjort också tidigare, men den här gången har han använt hela Becketts produktion. Ut kommer – naturligtvis absurd – poesi som i Dossier läses upp av en röst som saknar … ja det mänskliga.

Avsaknaden av det mänskliga är (inte så) lite skrämmande. Det jobbas förtvivlat mycket på att ”avlasta” människan från allt hen tidigare använt sin tid och sin tankekapacitet till och småningom måste det ju leda till att vi blir någonting annat än vad vi är nu. Fast är det egentligen skrämmande, i sig? Visst ligger det en triumf i att än en gång erfara belägg för att det innerst mänskliga, liksom det innerst bläckfiskliga eller maskinliga, aldrig kan ersättas. Men ändras kan det ju. En vacker dag upplever vi kanske inte större skillnad mellan artificiell och autentisk inlevelse än mellan inlevelsen hos olika individer.

Det ”wannabepoetiska” avlöses av en föreläsningsaktig sekvens som i motsats till det poetiskt flummiga ger en känsla av nyttighet. Men den röst jag hör är nervös, vågar liksom inte tro på vad den säger. Stöder sig på diagram, tecken, franska streck som dyker upp och försvinner. Vem kastar tärningarna? Vem suddar ut? Allt är ju nonsens? Det blir en parodi på intresset för den artificiella intelligensen och slutligen reflekterar rösten över detta och varför känslorna ligger så efter inom det artificiella. ”Skulle det vara för att du är rädd för att någon skall se hur du känner. Det är du väl inte. Eller är du?”     

Laitinen väcker alltså med sina skapelser en hel del tankar. De teman han griper sig an är viktiga. Han resonerar kring konstens roll och uppgift i samhället och ifrågasätter det dualistiska tänkandet som tenderar att ge allt bestämda gränser. I stället, säger han, kan vi behandla saker så, att de fritt flyter ihop och bildar nya. Hans konst är förbryllande, meditativ, poetisk, ofta lite mäktigt kuslig. I Dossier visar han också en humoristisk ådra. Svårigheten ligger i att den knappast når ända fram utan förklaringar, men egentligen – är det ett problem?

Bianca Gräsbeck

Tuomas Aleksanteri Laitinen:
Dossier of a Tentacular.
Åbo konstmuseum. Till 18.3.2018.