Kategoriarkiv: Konst

Med öga för små och stora känslor

– Ett tomt papper är egentligen magiskt. För plötsligt är det inte tomt längre, du har någon där. En figur! Vem är du? Vad vill du berätta? Det är ofta så en historia får sin början, berättar grafikern och barnboksillustratören Maija Hurme.

På väggarna hänger dikter ur barnböcker på vackert papper. Ovanför dem några av Maija Hurmes original i akvarell. Jag känner igen bilderna från hennes böcker. Där är flickan som badar bastu i Rassel Prassel Puss, och där är den sympatiska larven på omslaget till den senaste boken Rassel Prassel Promenad. Vi befinner oss i Kabelfabrikens översta våning, i föreningen Kultur för allas utrymmen – där Maija Hurme och tre andra illustratörer har sina arbetsrum.

Maija Hurme öppnar en plåtburk med välnötta vattenfärgskakor. På plåtlockets insida ligger en torkad palett kvar, olika nyanser av blått. En glasburk med akvarellpenslar står på bordet och Hurme börjar måla samtidigt som hon berättar.

Till utbildningen är Hurme journalist – och det var i tidningsbranschen hon tillbringade det första decenniet i arbetslivet. Som grafiker och layoutare på bland annat Borgåbladet, City-Lehti och Hufvudstadsbladet.

– Men jag har alltid ”smygritat” på jobbet! Om någon artikel behövde illustreras och jag hade tid ställde jag upp. Det var så det började

Jag sneglar på Hurmes papper. Fram växer några röda långsmala ovala kronblad. Hon lägger till en mörkare röd färg längst in, och så ännu en mörkare nyans.

Jag frågar om hon tecknade mycket redan som barn. Visst gjorde hon det. Medan klasskamraterna i lågstadiet klottrade streckgubbar i skolhäftet försökte sig Maija Hurme på fotorealistiska bilder.

– Jag minns ännu hur jag, det måste ha varit i femman eller sexan, kom på hur man ritar ett öga från sidan! It was a revelation!

Efter grundskolan gick Hurme på bildkonstgymnasium. Siktet var inställt på Konstindustriella högskolan.

– Men dit kom jag inte in. Inte ens på tredje försöket.

Det konstnärliga självförtroendet sjönk till botten. Det fick bli journalistik i stället.

Refuserat manus blev starten

Det var först när hon var hemma med sitt första barn som hon började teckna på nytt. Till en början kändes tecknandet rostigt, och de första bilderna var hon inte nöjd med.

– Nu när jag ser dem kan jag tänka herregud, hur har jag låtit någon se de här bilderna? Men de måste väl komma ut först, så att det sen kunde komma något bättre.

Det var vid den här tiden som Hurme jobbade med sitt första barnboksmanus. Texten hade hon skrivit själv och hon väntade otåligt på att få presentera den för förläggarna.

– Då tyckte jag det var världens bästa historia. Och som nyhetsjournalist ville jag se den i tryck – nu, genast!

På förlagen blev hon refuserad. Förlagsredaktören Sara Enholm-Hjelm gillade en av bilderna i portfolion, men frågade försiktigt om Hurme känner någon som kan skriva… I dagens läge håller hon med om att historien inte höll. Hon hade försökt klämma in för mycket i ett kort barnboksformat.

Så Hurme letade efter någon som ville skriva. När det kom till kritan var det ingen som ställde upp.

– Jag tror att folk tror att det är lätt att skriva en barnbok; det är ju så lite text. Men sen när man försöker så inser man att det inte är så lätt ändå.

Till slut visade det sig att textförfattaren fanns mycket närmare än hon tänkt sig. År 2012 gav hon ut sin första barnbok Under Täcket tillsammans med sin man Anssi Hurme.

När det känns lätt är det rätt

Vi bläddrar tillsammans genom Under täcket. Visst känner man igen Hurmes stil, med runda linjer och mjuka färger. Men bilderna saknar kanske ändå det poetiska tänjande på verklighetens gränser som hennes senare illustrationer har. I Under täcket har Maija satsat på realism.

– Jag var så petnoga. Jag gjorde om de här bilderna jättemånga gånger. Jag satt och svettades med gouache och akvarell för att få exakt rätt realistiskt uttryck. Och samtidigt undrade jag om det verkligen skall vara så här svårt att illustrera en barnbok.

Också den följande boken Fladdermuspojken går i samma stil. Här finns fler kontraster mellan ljus och mörker – och teckningar som anspelar på superhjälteserier, i enlighet med historiens tema.

– Men efter Fladdermuspojken kunde jag släppa de där realistiska ansiktena. I de nyare böckerna tycker jag att jag hittat ett uttryck som känns eget. Mjukt, inte lika petnoga.

Det handlar om att att hitta sin egen röst, och det är en pågående process.

– Men jag vet att jag är på rätt väg när det känns lätt att rita, som att andas.

In i sagovärldens verklighet

Maija Hurme fortsätter att måla medan hon berättar entusiastiskt. Bredvid den röda blomman växer några bollar i olika färger fram, och bredvid dem en liten brun insekt.

– Det är faktiskt såhär det oftast går till. Man sitter och ritar och så plötsligt har man en figur på pappret!
Om figuren har något mera att berätta så är det början på en historia. Realismen är inte så viktig, lekfullheten är mycket viktigare. Det får ta tid. Man måste lära känna figuren, och försiktigt känna på möjligheterna och villkoren i figurens värld. Och till slut låta den världen bli så verklig att det bara är att kliva rakt in i den.

– När jag höll på med karaktären till vår första bok, den lilla flickan med röd klänning, gick jag så djupt in i henne att jag i huvudet kunde se henne som i 3D, berättar Hurme. Jag kunde gå runt henne, titta på henne från olika håll, be henne gå framåt längs en stig… Det var magiskt att få känna sina bilder så väl att man vet allt som sker, också det som inte visas i bilden. Att kunna gå in i en bild och veta vad som finns bakom det där trädet eller hörnet!

Att fånga känslan

Hurme blir ivrig när hon berättar om sina böcker. Det är nästan som om hon är där igen, inne i dessa världar som hon känner så väl, och målat av ur så många vinklar.

Hon går till bokhyllan i arbetsrummet och kommer tillbaka med en hopnitad bunt vanliga kontorspapper. Det är skissversionen av diktboken Rassel Prassel Puss. Det är de snabba blyertsskisser Hurme gjorde dagarna efter att hon fick författaren Hanna Lundströms dikter på posten.

– När jag får läsa den färdiga texten är det godisdag! Att få sprida ut texten på 32 sidor… Och börja skissa och fundera. Då går det snabbt! Det är den första intuitionen som gäller. Det handlar mest om att fånga känslan i dikterna.

Jag bläddrar bland skisserna och fascineras av hur välgjorda de trots allt är. Det syns att Hurme har tänkt igenom boken också med en layoutares blick. Upplägget i skissen är långt detsamma som i den färdiga boken. Efter skissandet börjar det riktiga målandet. Det är här som den stora mängden arbetstimmar avverkas. Att illustrera en barnbok kan ta upp till ett år.

Öar på drift

Nu jobbar Hurme med två nya barnböcker som skall komma ut våren 2018. Den ena, Skuggorna, gör hon, precis som de två första böckerna tillsammans med sin man Anssi – men den andra har hon skrivit själv.

– Det känns super! Boken kommer ut på finska och skall heta Yksinäisten saarten kartasto (Atlas över ensamma öar). Det är en historia som jag gått och funderat på i fyra år.

Också den historien började med att en figur bara dök upp på pappret; en liten flicka som satt på ett gungbräde. Samtidigt stod det i tidningen om en liten ö av torv som under natten flutit iväg från någons sommarstuga. Stugägarna fick ro för att hämta tillbaka ön på morgonen och påla fast den.

Maija började jag fundera över om det kanske fanns någon på ön när den flöt iväg. Och hur det i så fall skulle kännas om något man trodde var fast och beständigt plötsligt inte var det.

– Huvudpersonen är besviken på sin mamma som inte svarar på alla viktiga frågor. Därför flyttar hon till en egen ö tillsammans med sin vän orangutangen. Där har de det bra, tills ön en natt lossnar och börjar flyta bort.

En bra barnbok talar på många nivåer. Förutom att vara en spännande historia hoppas Hurme att boken kan hjälpa någon att förstå förhållandet mellan mor och dotter. Att boken skall betyda något stort för någon.

– Ja, varje bok måste ju vara den bästa jag har gjort hittills, annars släpper jag inte iväg den till tryckeriet.

Diktatorer och deppiga mammor

Jag frågar hur Maija Hurme läser barnböcker i dag, jämfört med före hon själv hade kommit in i branschen. Hon funderar på frågan en stund, och säger att hon i dag har lärt sig att uppskatta hur också det fula eller brutala skildras i vissa barnböcker.

Enligt Hurme är många föräldrar fast i att banböcker skall vara illustrerade på samma sätt som när de själva var barn, som Ilon Wiklands idylliska teckningar i Astrid Lindgrens böcker eller Disneys gulliga djur. De moderna brutalare barnböckerna skrämmer ofta de vuxna mera än barnen.

– När föräldrar stöter på böcker som inte ser ut som de vant sig vid, så kanske de tänker att illustratören inte kan rita. Varför är det inte sött som hos Disney? Men sen kan de brutala böckerna fungera alldeles underbart när man läser dem tillsammans med ett barn, säger Hurme.

Enligt Hurme är barnböckerna i Svenskfinland rätt så anarkistiska. Det är väldigt få teman som är tabu. Här finns historier om diktatorer, om riktigt deppiga mammor och problemfamiljer. Ett exempel är Hurmes och Kristina Murray Brodin bok Allt är precis som vanligt som handlar om ett barn som upplever att föräldrarna inte har tid. Barnet gömmer sig för att se hur föräldrarna reagerar, om de verkligen blir så ledsna att de dör, som de har sagt.

– Jag hoppas den boken också kan tala till barn som är så trygga i sin familj att de aldrig har tänkt den tanken, för att de skall kunna känna större empati för barn som inte känner sig lika trygga.

Maija Hurmes illustrationer är ändå klart mera söta än brutala. Fast det brutala behöver inte alltid vara så ”brutalt”, det kan räcka med lite vardagsrealism. Särskilt i de senare böckerna har hon vågat ta steget längre åt det hållet.

– Titta, det här är Hertonäs strand, här är en förortsmiljö, säger Hurme och visar på bilderna i Allt är precis som vanligt. Det skulle jag inte ha vågat göra i min första bok – där var allting väldigt borgerligt och städat! N

Text: Sebastian Dahlström
Foto: Laura Mendelin

Poeten: mer stöd till litteraturen som konst

Staten: vi stöder ju biblioteken

– Varför behandlas litteraturen inte som de andra konstformerna, exempelvis dansen, teatern, musiken eller bildkonsten?, frågar poeten och kritikern Peter Mickwitz.

Vi träffas för en intervju hemma i poeten Peter Mickwitz hyreslägenhet i Helsingfors – en intervju som också handlar om författares ekonomi men främst om litteraturens ställning i samhället.

Men låt oss först göra en sak klar: Mickwitz uppskattar storligen alla de andra konstformerna och skulle aldrig önska att det offentliga och privata stöd som tillfaller dem skulle minska i volym. Däremot anser han att det institutionella stöd exempelvis teatrar och konsertsalar har möjlighet att få, i rimlighetens namn även borde tillfalla litteraturens institutioner, så som kritiken och förlagen.

Vi ska också höra Ansa Aarnios syn på hur staten prioriterar litteraturen. Aarnio är specialsakkunnig på det statliga Centret för konstfrämjande, och är med om att fatta beslut om en del av det statliga stödet till konst.

Men vi börjar med samtalet i poetens kök. Framför oss på bordet står två glas vatten och två kardemummabullar.

– Jag önskar teatern allt gott och jag uppskattar teater. Jag vill inte att teatern ska få sämre förutsättningar. Jag vill bara att litteraturen ska ha det lika bra. För att samtalet ska bli meningsfullt måste vi placera litteraturen i en kontext och därför måste man göra jämförelser med de andra konstarterna.

För att komma framåt måste vi först ta några kliv bakåt.

– Den historiska bakgrunden till allt är att litteraturen, ända sedan tryckpressen uppfanns, förutom konst också varit en affärsverksamhet.

Mickwitz påminner om att också de andra konstformerna, till exempel bildkonsten, har en liknande bakgrund: bildkonsten var i tiderna i hög grad ett hantverk som strävade efter att skapa produkter som skulle säljas på en marknad; men med tiden utvecklades bildkonsten till att vara i första hand konst och inte en affärsverksamhet.

– Böcker går som bekant att massproducera och sälja. Och så har vi en hel massa böcker som inte alls är konst. De många olika litteraturvarianterna har fått samverka inom samma miljöer: på förlagen.

Den digitala utvecklingen och massmediernas omvandling har under detta årtusende skapat stora bekymmer för förlagen.

– Förlagen har i nuläget allt mindre plats för den slags litteratur som jag kallar konst. Det betyder en radikal förändring för litteraturen som konst. Var ska den finnas i framtiden? Ska den alls finnas? Samtidigt är förlagen närmast tvungna att koncentrera sig på det som säljer och det som jag för min del anser att inte är så viktigt konstnärligt.

Och den konstnärligt betydelse-fulla litteraturen då, hur definierar du den?

– Konst överlag handlar om något som har integritet och som inte uppfyller förväntningar. Konsthantverk kan självklart också vara intressant, men då handlar det om att göra det man förväntas och är lärd att göra.

Ser vi i framtiden allt fler förlag som fokuserar enbart på konstnärligt relevant litteratur, det som i folkmun kallas smal litteratur?

– Jo, jag tycker att det sker redan nu, det finska förlaget Poesia är ett bra exempel. Om de större förlagen inte har möjlighet att ge ut den litteratur som jag tycker att är viktig, så söker den sig andra kanaler. Och just denna litteratur behöver finansieras. Medan den litteratur som går att sälja fortlever i affärsföretagen. Litteraturen kommer att tudelas allt mer.

Och här kommer vi tillbaka till frågeställningen som lyftes fram i inledningen av artikeln.

– Det naturliga, tycker jag, är att den konstnärligt betydelsefulla litteraturen finansieras på samma premisser som de andra konstarterna. Men tyvärr sker ju inte detta idag.

Peter Mickwitz efterlyser samma slags ekonomiska strukturer för den konstnärligt seriösa litteraturen som för exempelvis den motsvarande konstnärligt seriösa teatern.

– Hur skulle teaterkonsten som helhet överleva utan den ekonomiska uppbackningen från statliga och privata fonder? Och hur skulle bildkonsten se ut om om alla dess institutioner skulle vara beroende av enbart försäljning?

Vi ska återkomma till de statliga författarstipendierna, vars nivåer enligt Mickwitz mening är på en för låg nivå. I sig anser han att stipendiesystemet är fungerande men grundfrågan i hans analys är att litteraturen behöver mer stöd på många fronter samtidigt.

– Många tror att det räcker med att finansiera författarna, men det räcker absolut inte! En litteratur som består enbart av författare, ja den finns i praktiken inte.

Vad annat behöver finansieras för att enligt din mening ge en grogrund för en levande litteratur i samhället?

– Kritiken, förlagen, tidskrifter, författarutbildningar, bokhandlar och nätpublikationer för kritik. Det behövs pengar för allt detta. Om tidskrifter och nätpublikationer är tillräckligt väl finansierade skapar det här också verkliga arbetstillfällen och bi-inkomster – också för författare.

I dagens läge får både tidskrifter och en del nätpublikationer för kritik stöd från staten. Som bekant är detta stöd inte på en nivå som möjliggör rimliga löner och arvoden. Det kan varje kulturtidskrift i landet vittna om (däribland Ny Tid).

Förlagen då?

Det vore enligt Mickwitz önskvärt om förlagen i framtiden utvecklades till institutioner som tillåts vara förlustbringande.

– Det är väsentligt att börja se förlag som något annat än affärsföretag. På samma sätt som vi inte ser Amos Anderssons konstmuseum eller Teater Viirus som affärsföretag. Kanske är det så att det i framtiden inte längre är möjligt för konstnärligt seriösa förlag att verka i en bolagsform i vilken det juridiskt finns inbyggt ett syfte att göra vinst.

Staten prioriterar institutioner

Hur mycket stöder då staten de olika konstformerna? I årets statsbudget för konst och kultur, totalt 463 miljoner euro, beviljades till exempel teatrarna, dansteatrarna och orkestrarna bidrag på inalles 71,5 miljoner euro.

Från undervisnings- och kulturministeriet uppger man att bidragen och stipendierna för att främja litteraturen uppgick till 6,5 miljoner euro. Exempelvis de föreningar som jobbar för att främja litteratur beviljades 1,7 miljoner euro medan författare och översättare  i år fick 3,1 miljoner euro i stipendier och bidrag.

Taike, centret för konstfrämjande, har under de gångna året fått en allt viktigare roll i statens kulturpolitik och Taike beslutar också om en del av konstbidragen och stipendierna.

– Taike stöder litteraturen bland annat via författarstipendier, skrivarutbildningar, litteraturfestivaler och kulturtidskrifter. Taike beviljar också bidrag till sammanslutningar och till främjande av barnlitteratur, säger Ansa Aarnio på Taike.

Aarnio vill också gärna påminna om att staten via statsandelar upprätthåller biblioteken, det här stödet kan alltså tolkas som ett stöd också till litteraturen. Biblioteken har historiskt haft en betydande roll i Finland med tanke på främjandet av läskunnigheten och att göra böcker tillgängliga. I modern tid har ändå bibilioteken många fler roller än att främja litteraturen. Ifjol köpte biblioteken böcker i olika genrer för 22,8 miljoner euro.

Är det möjligt att med hjälp av statsmedel stöda förlagen?

  Staten har inga bidrag som förlagen kan ansöka om inom budgetmomentet  litteraturens främjande, säger kulturrådet Leena Laaksonenundervisnings- och kulturministeriet.

Värt att tillägga är att ministeriet stöder översättning av litteratur till andra språk. Ministeriet riktar stödet till FILI (Finnish Literature Exchange) som beslutar om stödet. Både finländska och utländska förlag kan beviljas budgetmedel – årligen uppgår den här stödsumman till en halv miljon euro.

Stipendiesystemets brister

Avslutningsvis återvänder vi till Peter Mickwitz kök för några ord om författarstipendiernas nivå.

Enligt författarförbundet Suomen kirjailijaliitto har hälften av författarna andra inkomster än de inkomster de tjänar via sitt kreativa skrivande. Mer specifikt handlar det om hälften av dem som svarade på förbundets medlemsenkät år 2010. Av samma enkät framgår att författarna för sitt litterära arbete tjänar 9 745 euro i året (medianinkomst). Traditionellt har många författare för att tjäna ihop ett levebröd arbetat som recensenter, lärare eller översättare, både när författarna inte haft något arbetsstipendium och ofta också i de fall de beviljats ett.

– Problemet i dagsläget är att flera jobb inom kulturfältet i Svenskfinland mer eller mindre har försvunnit. För jobbet som kritiker betalas man dåligt eller ingenting alls.

Mickwitz anser att den skattefria summan för konstnärstipendier är på tok för liten nu – den borde höjas.

– Till exempel i Helsingfors blir det inte mycket kvar efter att hyran är betald. Summan har inte hängt med den allmänna kostnadsutvecklingen.

Trots att Mickwitz anser att den skattefria summan är för liten så är systemet enligt honom i sig fungerande. I år är den skattefria summan för konstnärsstipendier 20 309 euro på årsbasis, eller knappt 1 700 euro per månad. Av den summan dras den obligatoriska pensionsförsäkingen av, så att stipendiesumman som konstnären har att leva på per månad är ca 1 500 euro.

– För det första: det borde heta arbetsstipendium och inte konstnärsstipendium. Vi som arbetar måste ges en möjlighet att ägna oss åt själva verksamheten i högsta möjliga grad,  inte minst ligger det i stipendiegivarens intresse att stipendiaterna på riktigt har möjlighet att göra det de beviljats stipendiet för – det ska gå att leva på den summan. Min åsikt är att stipendiesummorna borde höjas istället för att man ökar antalet stipendier. N

Text & foto Marcus Floman

100 år – Tillsammans

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Åtminstone Schweiz, icke-Nato-landet, utmärker sig genom ett antal stora evenemang till ryska revolutionens 100-årsjubileum. I Bern har man haft hela två konstutställningar, den större under rubriken ”Revolutionen är död, länge leve revolutionen”. Det ryska avantgardet före och efter 1917 förändrade den europeiska konsthistorien. Världen efter Kasimir Malevitjs svarta kvadrat på vit botten var inte längre densamma. Frågan måste ställas, om konsten alls har avancerat under 100 år. Ja, förstås, mera sladdar och flimrande elektronik har släpats in i museerna.

En utställning i Zürich om Ryssland och Schweiz kring 1917 flyttar i oktober till det stora Historiska museet i Berlin, med rubriken ”Russland und Europa”. Tjocka kataloger och essäsamlingar ingår. Hm, men vad sker hos oss? Ryssland var ju ändå vårt större fädernesland, som man sade. När det mindre firar sina 100 år av självständighet under parollen ”Tillsammans”, så gäller detta tillsammans åtminstone inte historien kring 1917, ser det helt tydligt ut som.

Nationalmuseet i Helsingfors visar 100 fotografier; en pop up-utställning kring Kalevala koru-smyckena; anordnar ett stickkafé; en föreläsning om arkeologiska textilier och en stor insamling av hemlagade bastuskopor (!!). En annan pop up-utställning heter Arktiska andan. Redan för något år sedan togs ett initiativ av samhälls- och historiebevarande medborgare för att åstadkomma ett nytt historiskt museum i Finland till detta år, 2017. Därav blev intet, men inte ens 100 bastuskopor i det gamla museet kan skapa en historisk helhetsbild.

Det finns många stora frågor, som duger i Bern, Zürich och Berlin, men uppenbarligen inte här. Man rentav saknar en aktuell uppgörelse med det gamla klassikertemat: ”Lenin och Finland”. I Estland har man sitt nya nationalmuseum och till landets 100-årsjubileum i februari 2018 öppnas ett nytt historiskt museicentrum vid Maarjamäe utanför Tallinn. Ett urval gamla statyer av Lenin med flera presenteras här inom en särskild inhägnad.

De stora konstmuseerna då – konstens revolutionärer var ju våra landsmän som kejserliga undersåtar? Ateneum firar senhösten med en storutställning kring bröderna von Wright. Fågelmåleri och biedermeier-idyller, nationsbyggande i sig. Och nutidskonstens Kiasma presenterar under året  Ars 17 med rubriken ”Hello World!” digital konst, även upplevelser via nätet, så att man slipper besöka hela stället.

Men hello, alla museimänniskor! En tröst finns på Helsingfors stadsmuseum. Huvudnumret bland utställningarna är ”Helsexinki”, om ”stadsbornas egna erfarenheter av sexualitet, kön och sex”.

Den enda institution som har reagerat med allvar på Finlands självständighet verkar vara Riksarkivet, som i en serie expositioner redan i ett par års tid i sina källarvalv har lagt fram dokument och reliker från tiden kring 1917, Finland och olika europeiska makter, åtföljda av bastanta bokvolymer. Allt detta har dessvärre gått media spårlöst förbi, men det bästa kommer till sist: inför självständighetsdagen öppnas en utställning om Finland, Ryssland och 1917.

Det sägs att engelsmännens historieuppfattning är enkel: historia = Hitler. I Finland håller den på att bli historia = Mannerheim, eller historia = krig, helst fortsättningskriget och avvärjningssegern, men även inbördeskriget 1918 slår alltid an. Årets Mannerheimböcker är snart ett tiotal. Den ännu osedda nya filmatiseringen av Okänd soldat framstår som något slags huvudnummer i det självständiga Finlands historia. Ett förslag: historia = krig och fred.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Frame

 – eller det finländska konstlivets uppgång och fall

Hur går det till när ett konstliv blomstrar? Finns det några särskilda omständigheter som får en konstscen att vitaliseras och gör konsten synlig, också utanför ett lands gränser?

Finland borde veta. Finländskt konstliv blomstrade från 1990-talets början och framåt – kanske fram till 00-talets mitt. Jag verkade som konstkritiker och frilansande utställningskurator utanför Finland och mötte finländska konstnärer och finsk konst överallt i världen. Jag hade tagit som min specialitet att åka till så många stora ”konsthändelser” som möjligt – det var biennalerna från São Paulo till Johannesburg, från Istanbul till Kwangju i Sydkorea, återkommande evenemang som documenta i Kassel, Skulpturprojekte i Münster, den ambulerande biennalen Manifesta, och naturligtvis utställningarnas drottning, Venedigbiennalen. Jag var då ganska ensam om att göra dessa omfattande resor utanför de mest omedelbara destinationerna i Europa.

Men jag behövde som finländare i förskingringen sällan vara ensam. På udda orter kunde jag vara ganska säker på att möta landsmän. Lite tidigare hade en hel klase stora utställningar i USA och Europa fokuserat på det ”nordiska miraklet” – och Finland och Danmark var de starkaste korten i den nordiska leken. Eija-Liisa Ahtila var det största namnet inom mediakonsten, men hon följdes av andra. Finländskt fotografi var utsatt för ett medvetet varumärkesbyggande i form av ”Helsinki School”, ett samlingsnamn för fotografer som utexaminerats från Aaltouniversitetet. Men finska konstnärer syntes också utanför fotografi och rörlig bild. Min karriär som konstkritiker, kurator, dokumentärfilmare och museichef inriktad på nutidskonst, har kantats av bokstavligen hundratals finska konstnärer. Jag mötte, eller såg verk av, konstnärer som Elina Brotherus, Eija-Liisa Ahtila, Marko Vuokola, Maaria Wirkkala, Nina Roos, Salla Tykkä och Mika Taanila på utställningar utanför Finland – inte i Finland.

Hur var detta möjligt? När man idag ser ut över konstfältet internationellt, är det sparsamt med synligheten för konstnärer från Finland. Är den enkla förklaringen att konsten i Finland på ett eller annat sätt har blivit ”sämre”? Är felet helt enkelt konstnärernas brist på talang, eller har svårgripbara omständigheter som ledde till blomstringen också lett till avtynandet? Är det tidsandan?

Konst kan ibland lyftas brett och högt av historiska skeden – som nationalromantiken kring sekelskiftet 1900. Men jag törs påstå att Finland hade turen att ha en stark generation konstnärer som kom ut från konstutbildningarna OCH som dessutom hade en infrastruktur som kunde bana väg för dem. Hungriga och pigga museer är en sak, men en viktigare omständighet stavas FRAME. Denna verksamhet må vara okänd för de flesta finländare, men är en myndighet som haft som främsta uppgift att stötta och lansera konst från Finland i utlandet. På 1990-talet leddes det av en dynamisk chef som hette Marketta Seppälä. Eftersom jag envisades med att bjuda konstnärer från bland annat Finland till mina utställningar hade jag mycket med Frame att göra – liksom med motsvarande organisationer i de andra nordiska länderna som Iaspis (Sverige), Statens Kunstfond (Danmark), OCA (Norge) samt utanför Norden med British Council, Mondriaan Stichting (Nederländerna) med flera. Av dem var Frame utan tvekan bäst, tillsammans med British Council och danska Statens Kunstfond (då under annat namn).

Frame stöttade effektivt, var själva mycket synliga och gav genomgående ett ytterst professionellt intryck och bemötande. De hade dessutom ett mycket omfattande referensarkiv av konstnärsportföljer (idag skrotat). Min känsla var alltid att om jag hade ett bra projekt, så skulle det bedömas sakligt och sannolikheten för någon grad av stöd var stor. Om avslag förekom så var det inget problem – det var lätt att förstå att andra viktigare projekt fått stöd. Jag vet att Frame under dessa år åtnjöt en enorm respekt bland andra som arbetat med dem. En seriös konsttidskrift som Frame gav ut hjälpte till att skapa ett ytterst solitt intryck.

Vad jag då möjligen kunde kritisera Frame för var att de i allt högre grad ägnade sig åt egna projekt. Jag var en tid indragen i en svensk diskussion om Iaspis dubbla agendor, så frågan var bekant: å ena sidan skulle man opartiskt stötta konstnärer och utställningsarrangörer finansiellt, bekosta trycksaker, konsttransporter med mera, ordna besök och utbyten för utländska museichefer och frilansande kuratorer som jag själv, å den andra sidan drev man egna projekt där man valde och lanserade egenproducerade utställningar, konstnärer och publikationer. Där fanns och finns en konfliktzon som föga överraskande skapar dubbla roller och motstridiga intressen. Man kan frestas skapa ett A-lag av ”egna” konstnärer som hårdlanseras och ett B-lag som inte kommit med i det snävare urvalet, och när man själv gör utställningar uppstår lätt situationer där dessa tävlar med utomståendes utställningsförslag. Det uppstår strategier som fördunklar blicken och ibland också de finansiella möjligheterna att ge opartiskt stöd åt konstnärer och andra verksamma.

I samband med en organisatorisk kris 2010-11, föll Frame samman av orsaker som utgick från motsättningar mellan personal och ledning men snart blev skäl för en total omvandling av verksamheten. Marketta Seppälä fick silkessnöret. Utifrån sett hämtade sig Frame inte, varken finansiellt eller i fråga om renommé. Det var långt ifrån samma dynamiska verksamhet, kvaliteten på publikationerna blev skäligen tvivelaktig, och för en utomstående ter det sig som om de inbyggda motsättningarna mellan att vara en opartisk stödorganisation och en åtminstone i egna ögon ”spjutspetsorganisation” med många egna utställningar och andra projekt förvärrades. Spjutspets var det knappast längre fråga om, snarare en organisation som lite vilset siktade, missade målen, försökte igen och mest verkar ha varit intresserad av politisk och annan bekräftelse i Finland, snarare än att som tidigare uppnå verkliga mål utanför landet.

De ”sexigare” uppgifterna att göra utställningar, ge ut böcker, vara en ”spjutspets” – det borde en separat organisation inom eller utom Frame göra, med vattentäta skott emellan. Det behöver inte vara Frame som gör exempelvis de stora återkommande utställningarna som Venedigbiennalen. Det vore klokare att låta ett helt separat organ arbeta med dessa ting – eller dela upp uppgifterna på flera olika organisationer eller muséer. Genomgående måste transparensen höjas, såväl när det handlar om till vem stöd ges och varför. Ingen, inte ens Frame, ska behöva hamna i den tvivelaktiga situationen att prioritera mellan egna projekt och andras. Det är lätt att förutse var pengarna och engagemanget då hamnar.

Det är inte min sak att utvärdera Frame. Det är något som måste göras med större omsorg och akribi såväl i ren revisorskompetens som i konstnärlig utvärdering år för år och projekt för projekt. Men ett par punkter skulle utan tvekan förstärka organisationen:

  • Transparens a) tydliga motiveringar när stöd eller avslag ges;
  • Transparens b) möjlighet att framföra klagomål direkt till en revisionsmyndighet, som åtminstone kan efterhandspröva sakbehandlingen, då jävsituationer inte bara är möjliga, utan sannolika i konstvärlden;
  • Kvalitetskontroll a): förstärkning av sakkunniga i nämnder, och då företrädesvis från andra länder än Finland. Dessa skulle sitta på tidsbegränsade mandat, gärna längre än övriga ledamöter, och ha rollen som ”controlers” i processerna;
  • Kvalitetskontroll b) Anställda inom Frame ska inte ge ut egna publikationer i organisationens namn och på Frames bekostnad. Frame ska istället fokusera på den viktiga rollen att garantera kvaliteten på det som ges ut;
  • Kvalitetskontroll c) Kvantifierbara parametrar måste införas för utvärdering över tid. Det ska bli fler konstnärer som ställer ut, på fler institutioner, i fler länder, och fler samarbeten. Kvaliteten ska kunna utvärderas också på sakliga grunder – på samma sätt som vetenskapliga projekt och institutioner kan utvärderas.
  • Resursförstärkning (men först när ovanstående eller motsvarande åtgärder är på plats) så att organisationen ska fungera effektivt och starkt.

Finsk konst har inte ett gott genomslag längre. Det måste vi göra något åt. Ett enkelt första steg är att dela på Frames uppgifter och samtidigt höja kvalitet och transparens på det som bör vara dess främsta uppgift: fördela stöd, stipendier och utbyten med utlandet. Här skulle en finansiell förstärkning vara på sin plats – men att öka finanserna utan att ändra i organisationens motsägelsefulla uppgifter är att kasta pengarna i sjön. Konst är ett bra sätt att göra Finland synligt, det är inte nyliberalt att säga så, det är bra för konstnärerna och en nyckel till större utbyte internationellt även för finländska konstinstitutioner. Motsatsen, att vara ineffektiv, gagna sig själv, inte vara transparent, att ha dubbla roller – det gagnar ingen. N

Pontus Kyander

Ilmiö – den fria kreativitetens tummelplats

Står i skuggan under en lönn vid Stålarmsgatan i Åbo och väntar. Bilarna susar förbi men bussen kommer inte, borde kollat tidtabellen på förhand. Trodde jag visste. precis som jag ”visste” att det är klart man hittar p-plats nånstans nära paviljongen – you wish. Nåh, en kvart senare har jag promenerat ut till Uittamo, förbicyklad av folk som definitivt har samma mål.

Den fria kreativitetens tummelplats återvände i år till Uittamos paviljong, strax utanför Åbo centrum. Trångt, varmt och pulserande. Förutom själva paviljongen och övriga byggnader, skrymslen och vrår inne på området, bjöds även på gratis program i backen ner till simstranden och på stranden utanför det avgiftsbelagda paviljongområdet.

Efter att överväldigad ha släntrat runt på fjolårets H2Ö, som arrangerades av till stor del samma gäng, på varvsområdet på Runsala, var det spännande att se hur evenemanget skulle fungera då det återvände till startpunkten.

Måste först erkänna att det kändes trångt och litet, men annat var iofs inte att vänta – det är svårt att matcha ett helt varvsområde med öppna ytor, stora byggnader, kranar, bryggor och industrifeelis med öppen himmel som tak, med en oldschool dansplats. Det man förlorat i ytor och volym har man dock tagit igen i intimitet och omedelbarhet med all ära. Här händer något hela tiden någonstans, ofta överlappar inslagen, så man i vänster öra hör ett framträdande, medan ett annat smyger sej in i medvetandet från höger, samtidigt ser man ett tredje inslag framför sej och anar ett fjärde bakom sej . Hela evenemanget blir ett konstverk av ljud, ljus, installationer, konstverk av både klassiskt och modernt snitt, lekfulla performancer, strandplask, mat- och drickaköer, diktuppläsning till electrokomp, experimentellt och traditionellt. En helhetsupplevelse som är svår att förklara om man inte varit där.

Tyngdpunkten ligger musikaliskt på elektronisk musik i olika former, större och mindre artister uppträder i olika, ofta nya kombinationer. Många kända profiler från den alternativa scenen passerar revy under eftermiddagen och kvällen, de flesta är inhemska och en stor del från Åbo med omnejd. Ett enda utländskt band uppträder.

Ett plock bland numren som susar förbi: Titanikteatern, popup-barberare, paneldiskussion, väckdensomsoverisoffan, Pargasbördige Oliver Reuters tavlor på paviljongväggarna, ljusinstallationer och mobiler längs stigen ner till stranden. LauNaus Subatlanttiprojekt bestående av skärande fiol och elektronik, Burning Hearts mjuka melodier på strandscenen medan solen försvinner, Ylva på stora scenen – en fräsch blandning av samisk sång, elektronik och trumpet. Och mer därtill. Mycket mer.

Eftersom jag själv deltagit i det praktiska arrangerandet av ett antal evenemang, kan jag inte annat än lyfta på hatten för Ilmiö. En myriad av branta trappor, smala gångar, små inneutrymmen, en terrass inklusive fritt fall, den vansinnigt branta backen ner till stranden och själva stranden, branta strandklippor… alla är ingredienser för en potentiell disaster och säkert har det lagts ner ett tufft jobb på säkerhetsfrågor här. Samtidigt hatten av för ägarna till paviljongområdet som upplåter det för denna karneval.

Trängseln tilltar då klockan närmar sej 23 och mörkret sänker sej, men trots det verkar humöret på topp på området. En ordningsvakt bekräftar att trots många människor på litet område, så är ordningsproblemen små. Feelisen är bra, och de mest adrenalinstinna festprissarna kanske inte söker sej till Ilmiö. Samtidigt pågick DBTL och Europeade inne i stan, så det fanns alternativ. Enligt arrangörerna besöktes området av 3 000 personer.

Smyger ut från området lite före midnatt och känner mig smått misslyckad, som åker nu, när intensiteten närmar sej toppen. Medan jag väntar på bussen kommer en känd silhuett strosande längs trottoaren. Kauko Röyhkä. På väg bort också han. Tuula Amberla, som uppträdde tidigt på eftermiddagen har kanske också åkt hem. Kanske bäst att låta yngre förmågor sköta de sista timmarna av denna härliga cirkus.

Text & foto Janne Lindgård