Kategoriarkiv: Konst

Afrika speglar sig i film

Cinemafrica är Nordens största och mest spännande festival för samtida afrikansk film. Med nitton år på nacken och ett utbud på 60 filmer från nord och öst och väst och syd presenteras en filmkontinent, som annars får alldeles för litet plats. För det finns många guldkorn att hämta.

Sextio filmer visades i årets upplaga av Cinemafricas festival. Såsom i en spegel av dagens motsättningar handlade två om kamp och frustration i president Jacob Zumas Sydafrika, två lyfte fram unga hjältar från antiapartheid-kampen. Två beskrev folkets kamp –  i Chad och Senegal –  mot maktberusade presidenter.

Den arabiska våren, som när det begav sig fick uttryck i flera filmer på Cinemafricas festival, syntes i år enbart som nostalgi, i Tamer el Saids filmatiska dagboksanteckningar från hans Kairo två år före Egyptens korta politiska vår.

Kairo idag fick sin hyllning i en komedi om en gammal man med cancer på väg till sjukhuset med röntgenbilder i en gul kasse, som förutsägbart kom på villovägar när en brud och hennes kompis trängde sig in i taxin och råkade ta den gula kassen med sig till brudens fotografering. När mannen äntligen återfann kassen och dem hade brudgummen inte kommit. Den stressade fotografen ställde åldringen i brudgummens ställe, resten skulle kan fixa med Photoshop. I sista scenen ser man det ställföreträdande bröllopsfotot hängande på väggen hemma hos mannen, som läkaren inte gett lång tid att leva.

Fantasy eller tradition

Utanför den politiska agendan, eller kanske inte, fanns några ovanliga filmer kryddade av mystik. I en tunisisk film av Ala Edine Slim gör huvudpersonen en ändlös vandring i en skog, på svältens och törstens gräns, möter en skogsman som hittar djur att äta och vatten att dricka, men skogmannen dör och hans kompanjon ser ingen bannan utväg än att  gå ut i vattnet och dränka sig. En långsam film utan dialog, det kändes som hemma.

I den algeriska filmen Kindfil i regi av Damien Qunquiri går dem kvinnliga huvudpersonen ut och simmar när hon är med sin lilla familj på badstranden. Plötsligt överfalls hon av en hop män, våldtas och dödas. Hon sjunker till botten, men kommer upp som en vålnad. En militärt utrustad polis jagar henne, använder hennes man som lockbete för att tillintetgöra henne. Men vem är monster?

Två unga hjältar

Filmen Kalushi, regisserad av Mandlakyise Dube är ett filmatiskt bidrag till Sydafrikas historia. Fast det började med en annan vinkling. Dube  märkte med besvikelse när han föreläste om filmkunskap i Wits University i Johannesburg att eleverna, övervägande svarta, helt enkelt inte var engagerade. Han drog slutsatsen att de inte kunde identifiera sig med något och någon på filmduken. Tanken växte fram att göra en film om Solomon Mahlangu, som Kalushi hette till vardags, och som hängdes som 22-åring år 1979, i ett av apartheidtidens många justitiemord mot sin svarta motståndare.

Mahlangu bodde i Pretoria och blev en av många ungdomar som kämpade helt enkelt för rättvisa, men som blev tvungen att fly landet för att slippa förtryck och tortyr. I befrielserörelsen ANC:s läger i Moçambique och Angola fick han lära sig hantera vapen. När han kom tillbaka till Sydafrika gjorde två av hans kamrater ett väpnat anfall. Trots att Mahlangu inte skjöt blev han själv ihjälskjuten av polisen.

Mahlangu utnämndes av ANC till en frihetshjälte. Men hans bakgrund, person och liv har inte varit särskilt kända. Här blir filmen ett värdefullt bidrag till Sydafrikas historia. Under de flera år son filmen skapades hade filmteamet nära kontakt med både äldre brodern och modern, som i filmen spelas övertygande av Gcina Mhlophe. Porträttet av Mahlangu, hans familj och kamrater, blir ett porträtt av en tid och ett motstånd.

Ett frågetecken har jag. När Dube och Thabo Mahletsi (som spelar Mahlangu) hävdar till applåder att denna film är den första där svarta sydafrikaner får berätta sin egen historia frågar jag varför? ”Ett marknadstrick”, skrev en vän och sydafrikansk massmediaprofessor när jag frågade om anspråket var sant. Det finns en hel rad sydafrikanska filmer regisserade av svarta sydafrikaner och med svarta sydafrikaner i huvudrollen, min vän räknade upp ett tjugotal. Säkert har Cinemafrica visat några av dem. Vad däremot Kalushi kan göra anspråk på är att vara en sydafrikansk film där huvudrollen som befrielsehjältar inte spelas av en utländsk skådespelare.

Nästa dag visades visades en till sådan film. Nadine Angel Cloetes film Action Kommandant handlar om en ung kille, Ashley Kriel, i en förstad till Kapstaden. Kriel kämpar för jämlikhet mot rasism, är omtyckt av kamrater, vänner och familj, men tvingas ut av apartheidsystemet och får gerillaträning, och mördas av apartheids styrkor som 20-åring år 1987. Filmen om Kriel är mer dokumentärt lagd med många intervjuer, Kalushi är mer en action-berättelse. Men både vill och lyckas ge viktiga pusselbitar om motstånd och förtryck.Med lika rätt och angelägenhet.

Vart tog befrielsen vägen?

Två filmer på Cinemafricas festival gjorde upp med den stora besvikelsen i Sydafrika sedan segern mot apartheid 1994.  Den ena är från  2016 och gjord av ett kollektiv i Soweto, en samling svarta förstäder en bit från Johannesburg. De flesta scener är möten och en handlar dels om vreden över att livet inte blivit bättre, bostäder lovas men byggs inte, dels om yttrandefrihet och det regerande ANC:s vilja att täppa till munnen på sina kritiker. En generationskonflikt tänkte jag tills den mest talföra kritikern trädde fram, en nog så mogen kvinna som anklagade ANC för korruption och lögner. Ni rör henne inte, sade de yngre män som försvarade henne mot ANC-ledarna och deras patruller. Scener som ingen hade kunnat fantisera om  ens för tio år sedan. När polisen skjöt skarpt mot lönestrejkande gruvarbetare i Marikana i augusti-september 2012 brast förtroendet för ANC hos många.

En av dem är Rehad Desai, regissör för filmen The Giant is Falling. Det var en spännande och skrämmande panorama om politiskt förfall. Fokuseringen på president Zuma var självklar, men nästan lika mycket riktades kameran på Julius Malema, ledare för Economic Freedom Fighters sedan 2013. Det blev därmed en individcentrering, men nog så dramatisk. EFF kastas då och då ut från riksdagen för glåpord och störande beteende, med Zuma bara skrattade som om det var en barnlek i en sandlåda.

Protester mot politisk maktberusning

Om jag skulle välja bästa afrikanska filmen vid denna festival så blev det Hissein Habré, en tragedi i Tchad. Det är en dokumentär, gjord av Mahamat Saleh Haroun om  president Habrés otaliga tortyroffer under hans tid vid makten med USAs och Frankrikes stöd. En frivilligorganisation försöker ge vård och hopp. Samtalen med offren är filmens röda tråd och ger en grym berättelse. En ljusglimt kommer när Habré, som fick asyl i Senegal, i fjol ställdes för rätta och dömdes till livstids fängelse. Vittnesmål som i denna film vägde tungt.

En annan rörelse mot politiskt förtryck som kom på filmduken var protesterna mot just Senegals presidents Abdoulaye Wade och hans försök att manipulera grundlagen så att han kan bli president på livstid. Rörelsen heter ”Y’en a marré”, ungefär ”Nu är vi trötta på den här skiten”. Regissören Rama Thiawa som ger hiphop-gruppen Keur Gui stor plats, allt för att visa hur kultur och politik vävs samman.

”Nästa gång elden”

The Fire Next Time av James Baldwin var en av mina favoritböcker när den kom ut 1963 och jag befann mig i USA i ett helvitt college. Cinemafrica visade den film  om svarta om och av James Baldwin i USA som blev något av hans testamente, med titeln från en av hans böcker, I am not your Negro. För Cinemafricas introduktör, Girma, var James Baldwin en förebild. Som queer afrikan var det svårt att finna förebilder, sade han. Men Baldwin visade att vi är den människa vi är, inte den etikett vi har fått.

Som 24-åring lämnade James Baldwin Harlem och hela USA, for till Paris och kom tillbaka långt senare för att ge det filmtestamente vi fick se. För, menade han, den vita rasismen i USA är sjuk och sitter mycket djupt. Men han hann skriva endast 40 sidor innan han dog 1987. Redigeringen har tagit lång tid, men är ett fantastiskt reportage om tiden för det vita Amerikas rasism, som inte är förbi. Jag är mycket oroad, säger han på ett par ställen i filmen. ”Ni skall veta att de svarta inte precis ville komma hit”, sade han på ett annat ställe och tillade: ”Och inte ni vita heller”.

Kanske den sjuka vita rasismen motsvaras i Europa av försöken att mota fyktingar i grind. Cinemafrica visade ett urval filmer om dessa möten, gjorda inifrån upplevelserna  hos de som flyr. Så blir Afrika i Cinemafricas filmfestival världen.

Mai Palmberg

Cinemafrica: 22-26.3.2017 i Stockholm.

Mellan människa och maskin

Artificiell intelligens och avancerade algoritmer blir allt mer närvarande i vårt dagliga liv. Den tekniska utvecklingen verkar sträva mot allt större autonomi, agensen flyttas från människa till maskin. Maskinell infrastruktur inverkar på ekonomin, reglerar flödet i sociala medier, och kuraterar den kunskap vi inhämtar genom sökmotorer, botar, skapar desinformation och blir också allt viktigare i ett globalt propagandakrig.

Alla dessa mediala eller medierande aspekter behandlas på Transmediale, Tysklands största konst- och mediafestival som firar 30 år. En rad aktiviteter överlappar varandra: utställningar, samtal, föreläsningar filmvisningar och performance som alla kretsar kring dessa emellanåt överväldigande frågor om vad det är att vara människa i ett högteknologiskt samhälle.

Festivalen, som svenska Kristoffer Gansing sedan 2012 är konstnärlig ledare för, har i år temat ”ever elusive” (ung. alltid undflyende). En rubrik som betecknar mediernas, och den medierade verklighetens föränderlighet och transformation, men också festivalens utveckling. Transmediale började som renodlad videokonstfestival, men följde den mediala utvecklingen och expanderade, flöt ut i kanterna.

Att sammanfatta festivalen låter sig inte göras, den är alltför omfattande och spretig. Att den är ambitiös säger sig självt. Att den emellanåt faller offer för ett alltför införstått språkbruk med ett frossande i samtida ”buzzwords” är tråkigt, men inte speciellt förvånande. Att den kanske alltför lättvindigt hakat på en postinternetestetik – föreslår att ni googlar – placerar festivalen mitt i samtiden, men riskerar också att framstå som ängsligt. Här finns både teknikoptimism och skepticism. Inte sällan undergräver de inbjudna konstnärerna eller forskarna festivalens premisser, hävdar att AI inte är undflyende, utan fast rotad i en materiell värld: i elektroniska avfallshögar, i smutsiga gruvor invecklade i blodiga konflikter.

Text: Mats O Svensson
Bild: Antonio Russek

Transmediale ”ever elusive” 2.2–4.3.
Haus der Kulturen der Welt i Berlin.

Sasha Huber skjuter tillbaka på historien

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger Sasha Huber som med konsten som uttrycksmedel vill kasta ljus på historiens och samtidens mörka sidor.

Jag får Sasha Huber (f. 1975) på tråden via Skype morgonen efter hennes och hennes partner och kollega Petri Saarikkos utställningsöppning i Gatineau i Quebec. De är i Kanada för en residensvistelse vid Axenéo7 (arrangerad av Finnish Artists’ Studio Foundation) och ställer nu ut en del av projektet Remédes Remedies (Huskurer) och Perejil (’persilja’ på spanska). De har arbetat med de här projekten en längre tid och de delar av dem som nu ställs ut är båda kopplade till Haiti – såväl haitiernas nedärvda kunskap som deras blodiga historia.

– Det känns fint att visa de här arbetena just här i Quebec, som har en stor haitisk minoritet, säger Huber, som själv har haitiskt påbrå med en mamma från Haiti och pappa från Schweiz.

Att utforska sina haitiska rötter via landets koloniala historia har varit en utgångspunkt för hennes konstnärliga verksamhet, som också i övrigt strävar efter att kasta ljus på mörka icke-uttalade sidor av historien, ofta kopplade till kolonialismen.

– Kolonialismen talar man som regel inte om. Med hjälp av min konst vill jag försöka omförhandla historien som ofta känns orubbad och fast och erbjuda nya perspektiv på den. När det gäller just Remedies så slöts på sätt och vis cirkeln med Haiti, säger Huber.

Projektet som dokumenterar minnen och nedärvd kunskap om läkekonst startade redan 2011 i Sverige och har rest runt till bland annat Nya Zeeland, Australien och Tyskland. Det landade i Haiti ifjol när Huber och Saarikko besökte Port-au-Prince 2016. Tillsammans med en tvärvetenskaplig grupp av musiker, målare, poeter och studerande uppförde de där en performans kopplad till nedärvd kunskap om läkekurer på kreolska. Performansen dokumenterades och blev en knapp halvtimmes video som nu visas som en del av utställningen i Quebec.

Under vistelsen i Haiti kom även en annan tvärvetenskapligt helhet till. Perejil fokuserar på den så kallade persiljemassakern, som utgör en viktig del av haitisk historia. Den ägde rum i Dominikanska republiken 1937 under diktator Rafael Trujillo som lät döda flera tusen afro-haitier på den dominikanska sidan av ön. Ordet perejil, som uttalas annorlunda på haitisk dialekt, användes som kodord för att kontrollera om en arbetare var haitier eller inte. Efter en tre dagar lång slakt av haitierna följde sedan en politiserad rasdiskriminering av de svarta. Projektet Perejil förverkligades också genom ett tvärvetenskapligt samarbete, den här gången mellan galleriet och utbildningscentret La Centre d’art, som Hubers morfar år 1944 var en av grundarna till. Galleriet förstördes i jordbävningen 2010, men tack vare en snabb mobilisering av personalen kunde konstsamlingarna räddas.

Ställningstagande porträtt

I äkta konceptuell anda är det idén som är det väsentliga i Hubers konst. Det är ofta någon form av dokumentation av själva processen som utgör konstverket, ofta är det historierna som objekten bär på som är det viktiga och som Huber vill förmedla vidare.

– Ämnet är alltid på något plan socialt och kopplar till människors vardag. Ofta fastnar jag för den osagda mörka sidan av historien, säger Huber.

Vilket medium som bäst för idén vidare varierar, ofta är det en kombination av olika medier. Huber har bland annat blivit känd för sina stansverk, där hon använt sig av en lufttrycksstanspistol. Genom sin symboliska betydelse som vapen utgjorde stanspistolen ett viktigt frö till hennes konstnärliga verksamhet, som har kommit att kretsa kring en direkt dialog med historien. Med verk som Shooting back (2004) och Shooting stars (2014) har hon skjutit tillbaka på historien. Shooting back består av en serie kritiska porträtt av forna erövrare och diktatorer medan Shooting stars lyfter fram och hedrar människor som har dödats bland annat för sin politiska eller ideologiska övertygelses skull, allt från vanliga medborgare till politiker, människorättsaktivister, miljövårdare, asylsökande och så vidare .

– De senare porträtten täckte jag med bladsilver, vilket ger dem ett nästan ikoniskt skimmer, som lysande stjärnor, berättar Huber.

En av dem som senast fått ett stansverk i Shooting stars är Eric Garner, som dog i New York till följd av polisens övergrepp på den svarta befolkningen. Det här nya porträttet kommer att visas på Hubers kommande utställning DNA of Water på Staten Island i New York, därifrån Garner också var hemma.

Huber började egentligen sin karriär som grafisk designer. Efter att hon träffat sin blivande partner och kollega Petri Saarikko i Italien under en stipendievistelse vid forsknings- och designcentret Fabrica år 2000, tog hennes konstnärskap småningom sin början i Finland. År 2011 grundade paret det konstnärsdrivna galleriet Kallio kunsthalle, dit också många utländska konstnärer har varit inbjudna. Utställningen Vodoo Capital sattes till exempel ihop tillsammans med en grupp haitiska konstnärer som Huber och Saarikko träffade när de deltog i Ghetto-biennalen i Haiti 2011. Paret själv har också hela tiden rört på sig och det är genom residensvistelser och samarbete med andra konstnärer och forskare som olika idéer för projekt och verk skapas.

– Det ena ger det andra och en ny plats triggar ofta någonting nytt, förklarar Huber.

(Om)förhandling med historien

Bland de större projekt som Sasha Huber har varit involverad i och gjort sig känd för under de senaste tio åren kan nämnas Demounting Louis Agassiz. Louis Agassiz som var en riktgivande vetenskapsman och glaciärforskare under 1800-talet, var mindre känd för sina rasistiska värderingar och sitt förespråkande av apartheid och rashygien. Han har fått ge namn åt många glaciärer och bergstoppar världen över, men få känner till de rasdiskriminerande studier som han också ägnade sig åt, bland annat i USA (1850) och i Brasilien (1865-66) där han fotograferade slavar i profil för att kartlägga deras ”raser”.

Huber, som bär på en sensitivitet inför frågor kopplade till kolonialism och västvärldens involvering, hade redan tidigt noterat att det endast fanns tre böcker i Schweiz om Schweiz involvering i kolonisationen.

– Det visade sig att författaren till en av de här böckerna, Hans Fässler, var grundare till kampanjen Demounting Louis Agassiz och han injöd mig att bli medlem i den transatlantiska kommitté som vill upplysa om Agassiz rasdiskriminering, vilket sedan ledde till att jag startade projektet Rentyhorn 2008.

Det blev starten på Hubers medlemskap och hennes bidrag blev att med konstens uttrycksmedel försöka återta bitar av historien som negligerats och på många håll också naturaliserats.

Med en skylt tillägnad Renty, en av de fotograferade slavarna, besteg Huber 2008 alptoppen Agassizhorn (3946m). Genom sin handling initierade hon processen för att döpa om alptoppen till Rentyhorn, och därigenom omförhandla historien och återta en bit av den.

Rentyhorn Intervention.
Rentyhorn Intervention.

I Nya Zeeland gjorde Huber 2015 en motsvarande aktion där skulptören Jeff Mahuika genom en maorisk karakia-välsignelse symboliskt döpte om och befriade en glaciär som även den var uppkallad efter Agassiz. Aktionen dokumenterades i kortfilmen Karakia – The resetting ceremony, som nu i januari visades bland annat på DocPoint (23.1) och filmfestivalen Skábmagovat i Enare (26–29.1).

De här symboliska handlingarna har skapat påtryckningar att även officiellt döpa om de platser som namngetts efter Agassiz. Men också då de officiella namnen inte ändrats, så har en förändring initierats eftersom en annan sida av historien blivit synlig och medvetandegjord.

– I dag finns det drygt sextio platser i vårt solsystem som bär Agassizs namn, mars och månen inräknade. Till dags dato har bara en av dessa platser döpts om: The Agassiz Elementary School i Cambridge döptes om efter sin afro-amerikanska rektor Maria Louise Baldwin, 2002. Baldwin var den första kvinnliga afro-amerikanska rektorn i nordöstra USA. 

I den ena handen har man förstörelsen, i den andra återuppbyggandet, säger Huber.

Våga tala och lyssna

Eftersom Huber hela tiden reser runt och belyser motsvarande teman ur nya perspektiv, är de flesta av hennes projekt pågående i den meningen att många serier ofta fylls på och nya möten alltid hämtar med sig något nytt.

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger hon och fortsätter:

– Jag är inte intresserad av att arbeta ensam, utan mitt intresse ligger i vad andra människor för med sig till bordet. Om man inte reser själv så borde man åtminstone vara öppen för det som de som kommer hit hämtar med sig.

Och fastän vi bär på olika perspektiv och representerar olika verkligheter, så har vi ändå något som är grundläggande lika.

– Vi har alla en familj och vi föds av en människa, inte av ett land, säger Huber och berättar att det i och med projektet Remedies har varit intressant att märka att många av våra huskurer är desamma, oberoende kultur. Vi erbjuder olika perspektiv på samma saker. Var än vi kommer ifrån bär vi på nedärvd kunskap som formar vårt liv och vår kultur.

Text: Sara Rönnqvist
Foto: Kai Kuusisto & Sasha Huber

I Finland deltar Sasha Huber för närvarande i grupputställningen Touch på konstmuseet Emma i Esbo som pågår fram till 18.3.2018. I maj deltar hon också i grupputställningen Nordic Delights på Finlands fotografiska museum, 17.5–13.8.2017. Läs mera om Huber och hennes pågående projekt på sashahuber.com.

En krokimodells tankar

7/2-2016

De tecknar av mig – brett och spretigt, på stora bruna papper rivna från rulle.

Träkolet ger variation. Det går att teckna exakt med ljus och skuggor, men det går också att ta i brutalt och hårt och svart. Och man kan göra en svepande gest med handen för att sudda eller använda engelskt vitt formbröd som formas till runda bollar.

Kolet bestämmer uttrycket.

Någonstans i min unga tonårstid började jag förföras av tanken att stå krokimodell. Lockelsen föddes djupt försjunken i en av alla de böcker som jag vid tidpunkten slukade. Jag kan inte minnas vilken, men under ett av mina nuvarande krokijobb nämnde någon den norska författaren under pseudonymen Cora Sandel och böckerna om Alberte som enligt dem varit, och fortfarande är, inspiration för många unga konstnärer. Böckerna skrevs mellan 1926 och 1939.

Jag lånade böckerna och läste dem (på nytt) nu tjugo år senare. Den första, i vilken Alberte befinner sig i Norge, kunde jag minnas klart och tydligt. Särskilt kölden och kaffet. Som krokimodell utsätts jag ständigt för köld.

26/1-2016

Tänker tillbaka ett år i tiden då jag i ett angränsande rum innesluten i en cirkel av stearinljus blev avtecknad. Ljuset och värmen var milt i det annars kyliga rummet.

Idag fryser jag trots infravärmaren. Jag virar en yllesjal kring halsen och drar på yllestrumporna i pausen, men det hjälper inte.

Jag ser ut på ett stort träd som nu under vintern är kalt och svart mot den vita himlen. Funderar på hur det skulle gestalta sig om jag sätter punkter på alla ställen där grenarna och kvistarna möts. I trädet sitter småfåglar, deras siluetter är lika svarta mot himlen som trädet. Lyssnar på torra kolpennor mot torrt papper.

Och kanske minns jag lite av den andra boken också. I den står Alberte modell. Men där framställs inte modellivet som något glamoröst, snarare långa sekvenser av kyla och plågsamma ställningar, få pauser och griniga konstnärer.

För i början av 1900-talet var konstnärsmodellyrket inte något eftersträvansvärt. Det var ett slitgöra. Elisabeth Bronfen skriver: […] the birth of the poet (artist) – necessarily entail someone else’s death.”

Jag kan ibland fortfarande erfara detta, det plågsamma i att stå modell:

2/10-2015

Jag står hårt mot trägolv. Redan efter ett par minuter blir jag varse tyngden som ligger på höger fot. Fotsulan bränner. Nästa smärtpunkt blir höften och två minuter senare känner jag av tummens position där jag håller den mot min höft. Fem minuter har passerat och redan tre smärtpunkter som tenderar bli ohållbara i ytterligare femton.

Men fotsulan domnar och smälter in i golvet, tummen bedövas och kvar bli en dov smärta i höften. Min blick ligger på en vit betongvägg.

Jag ser fyra kvinnor dansa där på ytan som påminner om målningen La Primavera av Botticelli. Först tror jag att det är någon som tecknat med kol eller blyerts, en skiss kanske eller ett avtryck av något slag. Men bilden är bara en illusion av min fantasi. Kvinnorna är bara väggens ojämnheter, skuggor i den inte helt släta betongen.

”Kvinnans funktion inom 1800-talets diskurs var att förlösa mannens kreativa energi, hans skapande kraft”, skriver Anna Höglund. Kvinnan påvisar här ett av borgerskapets kvinnliga ideal – kvinnan som passiv för mannens behag. ”Mannens sexuella makt över kvinnan genom den manliga blicken är central inom den västerländska kulturen, kvinnan tittar inte, hon blir tittad på”, skriver Elisabeth Bronfen.

Jag drömde om att vara den där passiva kvinnan som förlöste mannens kreativitet och fick honom upphetsad. Kanske uppstod det begäret i fantasin där jag – vacker, naken, betraktad som ett objekt – berör till den grad att mannen tappar sin besinning. Men min bekännelse häri befäster i själva verket mannens makt över sin musa och inte tvärtom. Foucault skriver:

”För makten som på så sätt tar hand om sexualiteten blir det en plikt att snudda vid kropparna; den smeker dem med ögonen; den intensifierar vissa områden av dem; den elektrifierar ytor; den dramatiserar ögonblick av dunkel upphetsning. […] makten förankrar njutningen som den just jagat fram ur dess gömställe.”

Under 1800-talet var det inget konstigt med kvinnor som led av klenhet och olika sjukdomstillstånd, samhället uppmanade i själva verket kvinnor att bli sjuka. Sandra Gilbert skriver:

”[…] the aesthetic cult of ladylike fragility and delicate beauty no doubt associated with the moral cult of the angel-woman obliged genteel women to kill themselves into art objects: slim, pale, passive beings whose charms eerily recalled the snowy, porcelain immobility of the dead.”

Och så fort kvinnan var för utmanande fördömdes hon totalt. Vad som är symptomatiskt med transformationen från att vara musa; (givare) till den som tar; (den skapande) är att hon blir steril. Hon måste offra sitt moderskap i egenskap av skapande kvinna. Enligt Virginia Woolf kunde kvinnorna i enlighet med dåtidens normer aldrig välja både karriär och familj. Mannen stängde in kvinnan i den privata sfären och hade henne under kontroll.

Jag har aldrig velat underkasta mig mannen. De sexuella fantasierna handlade snarare om att tillfredsställande kunna kontrollera mannen.

2008

Drömmen att stå modell var lockande… att förföra. Att bli avmålad, smekt av en pensels sensitiva drag. Att bli beskådad in i minsta detalj. Granskad och förevigad av en annan människas syn. Hon njöt av att stå modell inför Konstnären. Hennes sexuella fantasier eggade henne. Hennes kropp var vital och hon visste hur man skulle stå för att teckningarna skulle bli uttrycksfulla. Hon älskade vridningar, de poserna blev alltid fina. Hon vred sig runt en axel på hundraåttio grader samtidigt som hon varierade fötternas och armarnas placering och huvudets vridning. Hon tänkte på mellanrumsformer och förkortningar för att det skulle bli bra balans i bilderna.
Han tecknade med svart kol.

– Byt!

Värmefläkten surrade, strålkastarskenet lyste upp hennes pärlvita hud och skapade skuggor på den svarta fonden bakom henne. Runt Konstnären låg travar med papper av olika kvalitet, penslar i alla storlekar och tuber med oljefärg, akryl, pennor och hinkar med vit bakgrundsfärg till målningarna. Stora dukar hängde upptejpade med maskeringstejp direkt på väggen. Han arbetade alltid med hög musik, som i sin monotoniska rytm fick honom att arbeta frenetiskt utan uppehåll i timmar i sträck. Han var professionell i sin roll som konstnär och hur mycket han än önskade att få smeka hennes lena hud, så förträngde han sitt begär genom att följa linjernas böljande former och låta streck efter streck fylla det tomma pappret.

Jag ville vara demonkvinnan som förförde och utnyttjade, samtidigt som jag nu efteråt förstår att det även handlade om bekräftelse och en stor dos längtan efter att bli gravid. Det är krasst men det är sant. Men där fanns också en dos av något vi kallar kärlek.

Om jag hade levt för hundra år sedan kan jag bekänna att jag med stor sannolikhet varit en av de kvinnor som skulle offrat sin karriär för hem och familj, eftersom barn för mig är livsnödvändigt.

Vi samtalar ofta om det, jag och min fästmö, hur mycket vi har att tacka dem för – de kvinnor som offrade allt för sin frihet för över hundra år sedan. Som banade vägen för det liv som jag lever; som krokimodell med en dotter som är färgad, har en fästmö och nyss har skaffat barn med en nära vän.

Kanske började det hela med Alberte i 1930-talets Paris som till slut efter livsförnekelse och misär fullföljde sin författardröm. Kanske var det hon som fick mig att strunta i andras åsikter och teckna mina egna linjer över knaggliga ark.

Möjligtvis har jag alltid varit både musa och monster. Den som ger, men som kräver att få tillbaka. Och det skrämmer männen, den där osäkerheten. Dubbelheten i kvinnan som musa som ger allt och den andra kvinnan som faktiskt förväntar sig samma sak tillbaka skapar en, som Freud uttrycker det: kuslig intellektuell osäkerhet, vilket i sin tur leder till att mannen behöver kontrollera kvinnan och döda henne.

Jag har haft män som just känt sig tvungna att döda mitt jag för att behålla sin maktställning (detta genom psykisk och fysisk misshandel). Jag möter en annan krokimodell som uttrycker det här med makt och förväntningar ur en annan synvinkel:

24/2-2016

Möter samma modell igen, hon som har ADHD. Att vara krokimodell passar henne eftersom det är när hon jobbar ensam som hon kan glänsa. Med sig själv och sin kropp blir hon stjärnan. I grupp blir hon snarare en avvikelse, en som inte kan det sociala samspelet och därför fryses ut.

Hon talar om obehaget att stå med ryggen vänd mot eleverna. Det uttrycker hennes utsatthet. Hon vill känna kontakt med dem som tecknar av. Och det faktum att läraren ber henne stå bortvänd blir en symbol för kontroll, och hon vill inte bli kontrollerad. Det hör ihop med att bli utnyttjad och trampad på.

Åter till mina första tankar kring att stå krokimodell, som i mångt och mycket handlade om mitt eget kontrollbehov. Genom att stå naken inför andra hade jag kontroll över min egen kropp och mitt sinne. Ett slags duktighetskomplex.

2/10-2015

croquis 2 michael rahikainenKrokiläraren talar om Laurence Sterne och om boken Tristram Shandy som skrevs på 1700-talet. Tänk att försöka skriva en roman i realtid. Det är ju helt omöjligt, men Tristram Shandy är ett gott försök. Det finns ju ingen möjlighet att skildra en dag, där läsarens tid är likvärdig med händelsernas faktiska tid.

Hur skulle det bli om jag som krokimodell försöker skriva i samma tempo som mina tankar vandrar där jag står? Okej låt mig göra ett försök på en minut:

Jag sätter på tidtagaruret… nu:

Dramatiska ställningar, sade han, undrar om de tycker om den här? Den blev visst lik posen som han precis illustrerade. Men mina spretande fingrar är ju bra, och höften som skjuter ut sådär. Jag kanske ska göra några fler ställningar med spretande fingrar? Nästa halvsittande, vänd åt andra hållet med spretande fingrar mot underlaget kanske, eller ska jag stå framåtlutad kanske med armarna bakåt och fingrarna spretiga? Går det spreta med tårna också, om jag står på tå? Nu har jag stått åt vänster och höger, så nästa får iallafall bli med ryggen mot dem, och kanske en vridning. Nej, nu får jag bestämma mig, klockan ringer väl när som helst. Åh, den där blev ju uttrycksfull (ser på en teckning som läraren fäster upp på väggen). Ja, höften blev bra och handen. Det där ljudet är härligt, de skyndar sig, alla kommer inte hinna klart, det hörs. Kolen mot pappret, torrt mot torrt, överallt, hastigt. Riiiing…

Kenneth Clark uttrycker vår upplevelse av att betrakta en målning med en naken kropp som instinktivt, det som vi ofrivilligt upplever som ett första omedelbart intryck. Detta kan sedan omsättas i mer ingående tolkningar eller frågeställningar kring den nakna kroppen i konstverket. Den första upplevelsen handlar därför om närhet till en annan kropp:

”The desire to grasp and be united with another human body is so fundamental a part of nature, that our judgement of what is known as pure form is inevitably influenced by it; and one of the difficulties of the nude as a subject for art is that these instincts cannot lie hidden, […].”

Denna längtan av förening med en annan kropp behöver inte handla om lust eller sexualitet utan även om närhet i form av förälder/barn förhållande likväl som vänskap eller syskonskap. Det är en fundamental mänsklig inre drift att söka bekräftelse. I konsten har vi möjligheten att betrakta en naken kropp utan tabun och kan säkert uppleva det som Clark uttrycker. Men hur är det med krokin? Hur förhåller sig en elev till en levande naken kropp fri att betrakta ingående och helt öppenhjärtligt? Jag har inte undersökt detta, men vi kan försöka föreställa oss konstelevens blick genom följande tre övningsbeskrivningar:

29/1-2016

Ett första sätt: Abstrakt expressionism – att nollställa sig själv. Korta ställningar 2–3 min.

Apollinaire – poet i krig. Han upptäckte att folk som är sårade och har ont skriker rakt ut vad de tycker och tänker helt förbehållslöst. Det är det undermedvetna som ger sig tillkänna.

Det handlar om att befria sig från kedjor (linjer), att inte se på pappret. Att hitta det som är väsentligt och sedan relatera resten av figuren till det; att se helheten.

I det snabba tecknandet blir det en spänning i linjerna. Det är svårt att teckna dynamik med en slö linje. Det gäller att reagera på modellen utan att tänka.

Resultatet visar det som är till skillnad från nästa övning där tecknandet handlar om hur det ser ut.

Standard: Titta, Tänka, Teckna = tre T. Mellanlånga ställningar 5-10 min

Detta stadium är ett studiemoment som alla behöver för att lära sig se hur något verkligen ser ut, men det betyder inte att resultatet blir spännande eller bra, det visar inte hur något verkligen är. Och det är inte alltid kul att titta på.

Ett tredje sätt att teckna på är: Efterkonstruktion. Långa ställningar 15-20 min.

Att teckna efter erfarenhet. Summan av alla de bilder vi sett. Att studera en kropp och välja ut det mest essentiella, därefter lämna modellen och teckna ur minnet.

Jag (modellen) sitter i angränsande rum. Eleverna tycker att det är svårt, de tittar ingående, men så fort de lämnat rummet och sätter sig ned framför pappret har de redan glömt.

Under tiden eleverna tecknar, vandrar mina tankar.

Jag läser Älskade av Toni Morrison. Ute regnar det över Göteborgs hamn.

Det är fint att stå naken framför ett regnstinnt fönsterglas. Infravärmen bränner min hud. I boken som jag läser är huset centralt och de andar som befolkar dem. Här kan jag känna den första ägarinnan smyga över fiskbensparketten. Det var här hon bodde, innan hennes lägenhet tillföll konstskolan.

Eleverna skriver upp information om min ställning. Vilar på höger ben. Höften skjuter ut. Vänster ben har foten vinklad utåt vänster. Höger hand på övre bäckenbenet. Vänster arm korsar kroppen och tar tag i höger hand. Huvudet vridet åt höger och blicken är vänd nedåt. Öppen bröstkorg. Sedan får de inte se mig mer utan tecknar efter minnet och instruktionerna. Jag sitter och antecknar detta under tiden. Ser på balkongen; vridet järnsmide.

I pausen pratar jag och läraren om skillnaden mellan att vara strippa och krokimodell. Han jobbade som ung på en strippklubb där tjejerna rev sönder hans teckningar för de ansåg dem snuskiga. Atmosfären där hade varit asexuell.

Kanske är atmosfären här mer laddad eftersom den innehåller en hög nivå av koncentration. Själva intensiteten i blickarna innehåller laddning; den spänning som uppstår då eleverna verkligen fokuserar på kroppens former. Ingen annanstans tillåts någon titta så passionerat på en okänd människas kropp.

I ett konstverk av Elin Wikström sitter hon naken och läser i en röd låda, fri för besökare att betrakta. Elin Wikström skriver i ett mail till mig: ”Den nakna kroppen har jag valt för att poängtera att hur utsatt, blottad, övervakad, sedd man än är, är det möjligt att i sitt inre behålla sin integritet ändå.”

Med de orden uttrycker Elin något fundamentalt i att vara nakenmodell. Att jag som modell klarar av att behålla min integritet. Detta kan jag göra dels för att jag överhuvudtaget inte interagerar med eleverna. Vid ett tillfälle utmanade krokiläraren både mig (modellen) och eleverna genom att låta modellen stirra eleverna rakt in i ögonen. Detta var extremt oangenämt för alla parter.

Integritet kan även handla om roller. Jag blandar inte ihop min yrkesroll som modell med min person.

7/2-2016

Berättade jag om modellen som var filosof – som såg livet som ett skådespel och ställde upp i valet som politiker, men endast i en spelad roll eftersom det inte är förenligt att vara filosof med att vara politiker. Jag frågade mig: Vem är han?

Det var filosofens sätt. Det främsta svaret på hur jag behåller min integritet i krokimodellens blottade yrkesroll är egentligen mycket enkelt: Jag gör det för konstens skull och jag gör det i vetskap att eleverna avbildar mig för konstens skull.

7/2-2016

Läraren berättar om den gamla damen som är krokimodell, åttionio är gammal och hon gör det för konstens skull. ”Unga ska ha möjlighet att teckna gamla, rynkiga kroppar.”

Då eleverna skulle teckna henne påklädd bar hon sina finaste smycken och en klänning som framhävde hennes former.

Men för mig handlar yrkesvalet även om ett visst mått av exhibitionism. Jag njuter av att bli betraktad. Sedan lägger jag ingen värdering i hur jag blir betraktad, däri ligger en frihet. Min kropp värderas inte utifrån några samhällsideal, utan huruvida de ställningar jag väljer är bra att teckna av i förhållande till de tekniker som eleverna väljer att använda sig av.

Det är förlösande att stå naken framför andra utan att jag behöver framhäva mig själv på något annat sätt än hur jag står, sitter och ligger. Inga kläder, inget tal, inga sociala uppträdandekoder.

21/10-2015

Läraren berättar om krokimodellen Elis, en gammal man som älskade att vara naken. Han stod på huvudet i pauserna, för att få tillbaka blodet. På en fest kom han iförd endast balettkjol, med en mask över ansiktet, en över bakhuvudet en annan över rumpan och en över könsorganet. Ständigt hjulande så att benen blev armar och tvärtom. I över en timma hjulade han runt där och upp blev ned och ned blev upp.

I andra sammanhang kan den nakna kroppen ses som en markör för ett ideal som sträcker sig långt tillbaka i tiden.

Kenneth Clark beskriver i boken The Nude att den nakna kvinnokroppen i förhistorisk tid var en fertilitetssymbol. Kvinnokroppen var även ett uttryck för lust. Idealet skapas som ett tecken på ett visst samhälles filosofi och livsåskådningar, som förändras över tid. Patrik Steorn menar att genom århundradena fram till nutid kan vi idag se alla de ideal som existerat, och på så sätt skapas vår bild av ett ideal som blir normgivande för oss. Ända från antiken fram till idag har konstnärer ofta haft flera modeller som sammanförts till en kropp, häri ligger en syn på att en enda individ inte kan vara fullkomlig.

21/10-2015

Ståltråd – två modeller

Jag vill stå på andra sidan och titta på mig själv, på oss. Jag skulle välja en tjock ståltråd, ganska oböjlig som håller formen när den väl tvingats dit. Jag skulle börja med linjen mellan min och hennes fot. Hur den ligger på podiet. Sedan häfta fast den mot träskivan för att föra tråden upp längs formen mellan våra kroppar.

Mellanrumsformen förändras när vi vrids runt och ses från en annan vinkel. Axel möter inte längre axel…

Det sker ett ständigt skifte av synvinkeln. Hur ser förhållandet ut mellan min axel och hennes, mellan mitt bröst och hennes, mellan min höft och hennes?

Vissa elever jobbar koncentrerat ned bland trådar i stål, en snabb blick upp, så ned igen. Andra arbetar med blicken flackande upp och ned, medan fingrarna oavbrutet arbetar, vrider och bänder.

Åter andra går runt modellerna, betraktar från olika vinklar. Studerar länge, memorerar för att sedan återvända till sitt podium.

Efter hand tenderar modellens kropp att falla samman; kollapsa. Nacken tenderar att falla bakåt, hakan uppåt, axlarna framåt, ryggen kutar, höften åker ut, händerna kroknar, rumpan putar.

Andas och sträck upp!

Problematiken i att kombinera ideala kroppsdelar till en och samma kropp uttrycks av Clark ”[…] we do find certain individual limbs or features which, for some mysterious reason, seem to us perfectly beautiful, experience shows us that we cannot often recombine them.” Clark diskuterar även en syn där ett ideal är ett medel, lagom, detta kritiseras av Francis Bacon som skriver: ”There is no excellent beauty that hath not some strangeness in the proportion.” Dessa olika sätt att se på kroppen behöver inte vara motsägelsefulla. Lagom kan handla om en sundhetssyn, medan det unika är det som är medfött och därför opåverkbart.

Även om vi numera fortfarande har förståelse för det antika idealet, balansen och symmetrin, har vi andra ideal nu, som innehåller nya värderingar och andra livssyner. Det finns många som utmanar ett upphöjt, kroppsligt ideal till exempel genom konst och ser man till dagens modevärld använder man sig mer och mer av naturliga kroppar. Inom film eller reklam manipuleras fortfarande kroppen för att få fram skönhet som inte är naturlig. Detta sätt att framställa lever kvar i traditionen av kroppen som ett ideal. En viktig aspekt i denna diskussion tillför Griselda Pollock:

”Kvinnorörelsens politiska identitet har till stor del formats genom den kritik som riktats mot sättet att framställa kvinnor i finkulturen och i medier som film, television, annonser och  pornografi. Somliga har fördömt dessa kvinnobilder i feminismens namn. Ändå är det svårt att förkasta bilderna, eftersom deras sätt att utrycka kvinnlighet, deras fascinationskraft och sinnlighet har en sådan styrka. […] vi kommer inte ifrån att våra identiteter i viss mån har formats av sådana bilder.”

Under en krokilektion utmanade läraren idén om en idealiserad kvinnokropp.

22/3-2014

Med stor gravidmage blir krokin lite annorlunda.

Krokiläraren ger mig uppdraget att se arg ut både kroppsligt och i ansiktet. Ofta avbildas gravida kvinnor vackra men havande kvinnor kan visa en urkraft som manifesteras i okontrollerbar ilska. Jenny Saville vill utmana den rådande mansdominerade konsthistoriska bilden av idealiserade kvinnoporträtt genom sina nakna kvinnor i extrema tillstånd: deformerade; feta, djuriska eller stympade.

När jag står där kommer jag spontant att tänka på en nutida konstaktion då den ryska aktivistgruppen Pussy Riot hade gruppsex offentligt på ett museum. Då var gruppens frontfigur Nadezda Tolokonnikova höggravid. (Vilket gav upphov till ramaskri.)

Som krokimodell ser jag mig själv som en del i kampen mot ett manipulerat kvinnoideal genom att ge konstelever verktyg att teckna en kropp som är helt och hållet naturlig.

Den förförande tanken i att stå krokimodell som tonåring utmynnade i ett utövande. Och kanske kommer jag i framtiden vara den där åttionioåriga damen som fortfarande står modell för konstens skull.

Text: Anna Nero
Illustrationer: Michael Rahikainen

Texten är essä ur Hans Ruin-tävlingen 2016.

Apropå Kusamas prickar

Julia Knežević
Julia Knežević.
Songlines. Ett vackert ord. En vacker, drömsk titel. Till slut, denna vinter, efter Yayoi Kusamas måleri, läste jag The Songlines (1987) av Bruce Chatwin. En bisarr bok, som gäckar genrebestämmelser. Varken en ortodox resebok, roman eller självbiografi, eller också en mischmasch av alla tre. Inledningen och följande två tredjedelar av boken utgör en helt comme il faut prosa, på vilken Chatwin beskriver sina eskapader i Outback Australia med kosacksonen Arkady Volchok, som tagit sig an uppgiften att kartlägga aboriginernas heliga platser inför ett planerat järnvägsspår. Chatwin, å sin sida, en ”lodis” från England befinner sig i Australien för att förvissa sig om sin tes visavi människans nomadism och ursprunget till aboriginernas songlines.

Sen inträffar det bisarra. Ett Ode till Wanderlust. Den sista tredjedelen av boken består till stor del av ett mycket kufiskt långkok innehållande citat blandat med författarens anteckningar och anekdoter från tidigare resor. From the Notebooks inleds med Pascal: ”Our nature lies in movement; complete calm is death”, och fortsätter med Baudelaire: ”A study of the Great Malady; horror of home.” Resten av ingredienserna i långkoket utgör ett brokigt disciplinärt mönster, där lingvistik, arkeologi, antropologi, komparativ religion et cetera ingår. Och aforismer i stil med denna: ”Psychiatrists, politicians, tyrants are forever assuring us that the wandering life is an aberrant form of behaviour; a neurosis; a form of unfulfilled sexual longing; a sickness which, in the interests of civilization, must be suppressed.”

Den ultimata frågan författaren försöker ringa in är den om människans rastlöshet. Vad är det människans vandringslust i sista hand handlar om? Varför är babyn belåten så länge mamman vandrar omkring med det lilla knytet fastlindat intill sig, men börjar tjuta så fort den tvingas till orörlighet i sin egen bädd? Chatwins huvudtes, eller egentligen livstes är att människan är en nomad och att tvånget till ett stationärt liv gör oss olyckliga. Och olycklig är vad aboriginern blev när den vita mannen kom till Australien och tvingade urinvånarna att bosätta sig i reservat eller ”stationer”. Och inte har den vita mannen ännu heller fattat aboriginerns behov av ”walkabout”.hänvisar walkabout till den övergångsrit under vilken aboriginska pojkar ensamma skulle överleva ute i vildmarken i ett halvt år. Senare utvidgades begreppet till att omfatta de långa vandringar aboriginer företog sig ut i bushen, oftast för att närvara vid en rituell ceremoni. Nuförtiden är ”walkabout” en nedsättande term för en i första hand aboriginsk person som inte dyker upp på jobbet eller är olovligt försenad.

Men vandrandets rötter sitter djupt i de första australiensarnas psyken. Och det är vad Songlines handlar om. En labyrint av osynliga vägar som slingrar sig över hela Australien och som ursprungsbefolkningen kallar Förfädernas fotspår eller Lagens väg. De aboriginska skapelseberättelserna handlar om totemvarelser som under Drömtiden vandrade runt kontinenten och sjöng ut namnen på allt som korsade deras väg; fåglar, djur, växter, stenar och vattenhål. De sjöng med andra ord världen till existens och skapade samtidigt de sånglinjer som i årtusenden upprätthölls av traditionella sånger, danser, berättelser och bilder.

En sånglinje, till exempel ”Ödlans sång”, kunde löpa från nordvästra till sydöstra Australien och med hjälp av sångens melodi och rytm kunde en människa från nordost kommunicera med en människa från sydost, trots att de talade vitt skilda språk. Telepati? För att kunna navigera tvärs över den kolossala kontinenten i jakten på livsvillkor var det därför nödvändigt att kunna förfädernas skapelsesånger. Med hjälp av sång kunde klan Q förklara åt klan A att det aningen längre ner längs sånglinjen fanns rikligt med vattenhål. ”Solvitur ambulando. It is solved by walking.”

Men för att sånglinjerna skulle bevara sin vitalitet krävdes också historier. Varje berg eller fågel eller fisk har en Dröm, det vill säga en historia som berättar om någon förfaders öde. Aboriginska mödrar har i alla tider berättat historier om Drömtidens hjältar för sina barn, samtidigt som de illustrerat skeendet med teckningar i sanden.

Att denna form av pointillistiskt tecknande, som hör till den äldsta obrutna konsttraditionen i världen, skulle ge upphov till en ny australiensisk skola av abstrakt måleri under andra hälften av 1900-talet, har de facto sin mörkare historia.

En stor del av de aboriginer som inte utplånades genom den vita mannens brutalitet tog till flaskan för att självmedicinera sin plötsliga rotlöshet och brist på mening när de såg sina heliga marker förstöras av diverse gruvbolag och andra guldgrävare. När oroligheterna och dryckenskapen hotade gå över styr kom en vit rådgivare på idén att utrusta vissa pintupi-aboriginer med konstnärsredskap, så att de skulle kunna ägna sin tid åt att måla Drömmarna på duk. Succén blev enorm, men även här förekom svindleri från den vita mannens sida, då en målning i Adelaide, Perth eller Sidney kunde gå för 7 000 australiensiska dollar, medan konstnären själv fick 600 av mellanhänder i Alice Springs.

Till slut läste jag The Songlines, vars titel är så vacker. Min mamma kommer från Australien, född i the Outback, i Wiluna, som dotter till finska emigranter. Min morfar var känguru-jägare, min mormor sjukskötare. Sina första år gick min mamma i skola med aboriginska barn. ”Folks like you and and me. Playing ball. Drawing dots in the sand.”

Fyra år efter hennes död besökte jag för första gången landet ”down under” och fascinerades av de första australiensarnas konst. Satte igång med att måla själv, främst fiskar med prickar på. ”It is good to collect things, but it is better to go on walks.” (Anatole France).

Tog en walkabout från mitt måleri. Ännu besatt av Wanderlust.

Julia Knežević
är på ”walkabout”