Kategoriarkiv: Konst

Förlorad potential för femtio miljoner

Otso Harju
Otso Harju.
Kommer femtiomiljonersmuseet Amos Rex att sätta Helsingfors i framkanten av Europas konstscen? frågade sig The Guardian häromveckan. Ja-a hörni, det var då en extra slapp kommentar, till och med för en tidning som i sin iver att porträttera Helsingfors som något slags progressivt Mecka på sistone specialiserat sig på journalistisk slarvighet. Än underligare byggde artikeln upp en vag opposition mellan det tack och lov begravda Guggenheim och det mera nytänkande Amos. Alltså visst, hundra gånger hellre Amos Rex än Guggenheim, men faktum kvarstår att det nya Amos är allt som är fel med konstvärlden.

”Gäsp”, tänker ni nu, ”vad borde man ha gjort i stället för att anlita finska klädmärket R/H att skräddarsy retrofuturistiska guldrockar för museet? Kanske såg de bättre ut på Riff Raff och Magenta i Rocky Horror Picture Show än på Amos personal, men hej inhemsk design! Se bara på första utställningen: Virtuell verklighet med dussintals projektioner, konst som kostar en massa att göra, det om något är väl riktig konst? Alltid är det någon som klagar! Är det inte fint att någon vill investera miljoner i samtidskonst i denna dystra och brutala samtid? Dessutom får vi ju PR och turistpengar till staden.”

Förstå mig inte fel, att någon vill satsa femtio miljoner på konst är underbart. Jag har inget emot att Konstsamfundet tar plats och får erkännande för sitt arbete. Marknadsför stort, för all del, ta turisternas pengar. Men om man brytt sig om att vara i första ledet av samtidskonsten, eller ens brytt sig om att skapa hype för Helsingfors, kunde man ha gjort mycket bättre ifrån sig. Med summan man hade till förfogande kunde man ha fått varje hippa konsttidskrift i världen att kissa på sig av iver.

Femtio miljoner. Det låter så abstrakt. Låtom oss dela upp det. Vi, ingen av oss, ingen stad i hela världen behöver ett enda till femtiomiljonersprojekt. Tänk er i stället femtio gallerier med en miljons budget. Hyr femtio små lokaler, Eriksgatan från ända till ända. Ge varje lokal 50 000 euro per år; på så sätt räcker miljonerna till att trygga åtminstone tjugo års verksamhet. Skapa femtio team av unga konstnärer. Ge varje grupp fem år av total konstnärlig frihet, blanda sedan om kortleken, repetera. 

Femtio gallerier, tjugo år, total konstnärlig frihet: detta i sig vore antagligen det största installations- eller performanskonstverket världen någonsin skådat. Hyllningarna till Amos skulle aldrig ta slut. Kan redan tänka mig rubrikerna: ”How a Finnish foundation rewrote the rules of art”. Bidraget till världens samtidskonst och Helsingfors som stad skulle vara omätbart. Det enda som skulle ha behövts var att ge makten åt konstnärerna själva, hur svårt kunde det vara? Vi skulle inte vara ”på framkanten” av någon scen, vi skulle vara hela jävla scenen.

På hemmaplan skulle stadens konstnärer och konstintresserade dra en suck av lättnad då de inte längre vore tvungna att se galleriet Hippolytes löjeväckande månadshyra som ”normal”, eller behöva höra Riiko Sakkinen tala på Galerie Forsblom. Men nej, så roligt ska vi inte ha det. I stället har vi en alienerande bunker som bygger upp långt fler hierarkier än den någonsin kan riva.

Otso Harju
är genusvetare och konstskribent

Kultur för alla: Gratis är inte alltid nog

Den statligt finansierade organisationen Kultur för alla ser bland annat till att vissa specialgrupper får tillgång till högklassig kultur gratis. Men det är inte alltid tillräckligt.

Om du saknar det kulturella eller sociala kapitalet som gör att du känner dig välkommen och vet vad du ska göra på en teater, då räcker det inte med att få en biljett i handen, säger verksamhetsledaren Rita Paqvalén på Kultur för alla.

Hon uppger att samma fenomen finns både i Finland och i många andra länder.

– Du kanske känner dig osäker på hur du ska klä dig eller hur du ska bete dig. Då kan det krävas andra initiativ, man kanske kan gå i grupp eller diskutera tillsammans med andra före föreställningen. Det kan alltså behövas olika satsningar för att du ska känna dig välkommen. Jag tycker det är viktigt att fundera på att vi har det ekonomiska kapitalet – det är en fråga – och så har vi socialt och kulturellt kapital. Ibland behövs allt det för att kunna ta del av kulturen, speciellt då det gäller opera och sånt där det finns en bild av att man ska bete sig och se ut på ett visst sätt, säger Paqvalén.

”Demokratifrågor”

Kultur för alla jobbar framför allt för att de kulturorganisationer som får offentliga bidrag ska vara öppna och tillgängliga.

– Så det handlar mycket om demokratifrågor inom konst- och kulturfältet. Alla ska ha rätt att ta till sig kultur och allas berättelser borde finnas med och synas. Kulturfältet i Finland borde spegla den mångfald som samhället består av, men också att människor med olika bakgrunder och olika slags funktionsvariationer ska kunna vara med och producera kultur och konst. Det kan också handla om på vilket sätt konstskolor och konstuniversitet är öppna för människor med olika slags bakgrunder – både språklig och annan bakgrund och olika funktionsvariationer. Kommer man till exempel in på en skola om man är rullstolsanvändare eller om man behöver en teckenspråkstolk? Hur ser det ut om man är nyanländ – vilka slags möjligheter är öppna?

Paqvalén uppger att konstaktörer inte alltid prioriterar rätt.

– Man kanske tänker att vi tar konsten först, sen tillgängligheten. Eller att ”det har ju aldrig kommit nån i rullstol, varför skulle vi investera i en dyr hiss?”. Då handlar det ju också om att man antagligen inte kommer om man vet att ett utrymme är otillgängligt. Det kan till och med vara så att man är så trött på att det finns så många otillgängliga utrymmen att man inte ens orkar ta den striden.

Under tidigare år blev Kultur för alla ofta kontaktade av organisationer och enskilda kulturaktörer som ville ha stöd med till exempel tillgängligheten inom kulturen. I dagsläget siktar organisationen också på att jobba mer proaktivt, uppger Paqvalén.

– Vi ger till exempel utlåtanden till lagförslag som har med kultur att göra, säger Paqvalén, som är mycket nöjd med kulturfältets reaktioner på de senaste årens stora flyktingströmmar.

– Kulturfältet har varit alldeles otroligt tillmötesgående och jobbat hårt för att stöda de nyanlända genom olika publiksatsningar. Däremot tänker inte alla kulturaktörer på att en person med funktionsvariation eller en som är nyanländ kunde vara en professionell kulturutövare och kan behöva en scen att stå på. I synen på konstnärer så är normen hemskt vit. Det är en viss slags människa som man föreställer sig att går på konstskolor, blir utbildad och är en proffskonstnär.

Allt för alla?

Att lyssna på hur Kultur för alla arbetar gör det lätt att dra paralleller till den tidigare folk- eller arbetarkulturen, där det mesta skulle göras tillgängligt för de flesta. Men att gå på till exempel dyr opera eller dyr teater är väl ändå ingen mänsklig rättighet?

– Det är en svår fråga, men i vårt samhälle är ju inte allt tillgängligt för alla. Däremot anser jag att alla människor ska kunna ta del av till exempel opera på något sätt om de är intresserade, säger Paqvalén.

Kulturen ska alltså vara tillgänglig via till exempel tv-sändningar och olika öppna evenemang, även om alla inte har råd att se kultur på plats. Kultur för alla jobbar ändå för att de som har det ekonomiskt tungt ska ha möjligheten att få full tillgång till åtminstone delar av den lite dyrare kulturen via ett kort som kallas Kaikukortti. Det används främst i landskapet Kajanaland och i Esbo. Kortet är ett samarbete mellan kulturaktörer och ett antal sociala organisationer. En viktig detalj är att den som använder kortet inte ska skiljas från mängden.

– Du får inte de sämsta biljetterna. Då du fått din biljett ska du vara likvärdig – det ska inte synas något på din biljett. Det är meningen att du ska kunna vara precis som alla andra.

Ideologiskt?

De ideal som Kultur för alla jobbar för påminner mycket om den tidiga arbetarrörelsens bildningsideal. Rita Paqvalén har ingenting emot den jämförelsen, men är noggrann med att målet inte bara ska vara att kulturorganisationer lockar alla samhällsklasser som publik.

– En sida som jag tycker är jätteviktig är att man talar om rätten att få jobba inom dessa organisationer, att man blir uppmuntrad. Till exempel att ett barn till en invandrare, en flicka, ska uppmuntras till att bli skådespelare i stället för att bli närvårdare. På samma sätt kunde man tänka sig att en arbetarklasskille ska kunna uppmuntras att bli balettdansare. Det är viktigt att inte sätta människor i en form, ”det här yrket passar för dig”.

Kultur för alla jobbar mycket brett – både med tillgänglighetslösningar och mot diskriminering av sexuella minoriteter. Finns det någon risk med att bunta ihop så pass olika grupper? Visst, men enligt Rita Paqvalén finns ett mycket tydligare och återkommande problem som är mer centralt.

– När vi talar om mångfald och tillgänglighet så ses det ofta som något som är separat från konsten. Och det är det som är risken – oavsett om man har en organisation som vi, som jobbar med alla de här frågorna, eller en organisation som bara jobbar med tillgänglighet eller en organisation som jobbar bara med mångfald. I alla dessa fall är risken att man ses som något separat från konsten. Och det är det som vi försöker motverka. Mångfald och tillgänglighet bör ses som en del av det konstnärliga arbetet – att mänskliga rättigheter står som en grund för det konstnärliga skapandet och så försöker man hitta lösningar.

Utställningar ska kunna integrera alla tillgängslighetslöningar från början, betonar Paqvalén.

– På det viset kan de också bli designmässigt intressanta lösningar som ger något åt själva utställningen.

Är Kultur för alla alltså en ideologisk verksamhet?

– Om mänskliga rättigheter är en ideologi så är vi nog ideologiska.

text & foto Öjvind Strömsholm

En ny generation av kritiker

Den 30 maj myllrar det samtida konstmuseet Kiasma med folk. Det är nämligen gratis inträde i dag, och många har bestämt sig för att utnyttja tillfället. Men bland folkvimlet hittar vi en skara som är betydligt yngre än genomsnittsbesökaren. Det är årskurs åtta från Perhon Keskuskoulu i Perho kommun i Mellersta Österbotten.

Eleverna är här tack vare Konsttestarna: ett omfattande projekt som erbjuder skolelever möjligheten att resa till olika konstevenemang och museer för att sedan ge sin åsikt om vad de upplevt. Det kallas världens största konstrecension, då alla åttondeklassister i Finland har möjlighet att delta.

– Om man endast räknar eleverna som besökt Kiasma talar vi om cirka 2 000 stycken. Nationalgalleriet sammanlagt, det vill säga Kiasma, Ateneum och Konstmuséet har haft omkring 10 000 konsttestare på besök, säger Aura Dufva, koordinator vid Nationalgalleriet.

Efter lite vallande är årskursen på nästan 50 elever uppdelad i mer hanterliga grupper på drygt 25 personer var, och rundturen kan börja.

Den första etappen är verkstaden, där eleverna får skapa egen konst. Upplägget är att eleverna delas upp i fyra grupper som med fem minuters mellanrum roterar mellan fem olika stationer, var och en med en ny uppgift. Vid en av stationerna är uppgiften att med röd modellera skapa en ny kroppsdel och fästa den på en Barbie- eller Ken-docka. Fjortonåringarna skrider till verket och det dröjer inte länge innan Barbie försetts med en stor röd kuk.

Efteråt samlas alla i en ring för att diskutera upplevelsen. Guiden förklarar att syftet med Barbie-stationen i själva verket var att få deltagaren att reflektera över kroppsideal och kön, och man anar att någon av eleverna plötsligt känner sig betydligt mindre påhittig och rolig.

– Min favoritupplevelse här med Konsttestarna var när en pojke efteråt kom och tackade mig personligen för att vi lyfte upp kön och begrepp som intersex. Jag är inte säker på att det nödvändigtvis kommer på tal så ofta i mindre kommuner. Det är givande att få vara med och skapa sådana upplevelser, säger Elina Gylden, en annan koordinator.

Efter verkstaden bär det av till själva rundturen. Utställningen som visas heter Tur-Retur och består främst av baltiska konstnärers verk som på olika sätt berör identitet och relationerna mellan östeuropeiska länder. Vi stöter genast på mångas favorit: Waiting for the Ship of Empties. Verket är en slags katamaran där de parallella skroven består av sammanfogade tomma ölburkar. En iPad spelar upp en video av hur den estniska konstnären, Karel Koplimets, åker från Finland till Estland med skeppet.

Två av eleverna, Veera Vikman och Mariella Lampela, båda 14, uppger efter rundturen att skeppet var deras favoritverk. Det är den första moderna konstutställningen för bägge två.

– Jag tyckte det var intressant. Det är jättetrevligt att vi får göra sådant här med skolan, och jag vet inte om jag nödvändigtvis skulle ha kommit hit på eget bevåg, säger Wickman.

– Det är spännande att se att konst inte alltid bara är gamla tavlor, tillägger Lampela.

Under rundturen är det eleverna som bestämmer vilka konstverk guiden berättar om. I varje rum får alla peka på två stycken, och de två mest populära får en utförlig beskrivning. Det är över huvud taget mycket fysiskt i elevernas deltagande: om de gillar något ger de tummen upp, om inte ger de tummen ner, och vid vissa konstverk blir det aktiviteter.

– Vi guider har en slags verktygslåda för att få eleverna att öppna sig och delta, berättar Elina Gylden. Den lever ju såklart, och det beror i mycket på situationen, men vissa grejer är allmängiltiga. Mycket av det vi gör utgår från ett manuskript, men vi har också ändrat på det längs med året.

I början av rundturen kör guiden med bland annat ordassociationer med barnen: alla ska säga ett ord de kommer att tänka på när de hör frasen ”samtida konst”.

– Det är viktigt att börja med att försöka bryta isen, fyller museikoordinator Annabel Kajetski i.

Efter kulturbesöket får de medverkande eleverna dela med sig av sina åsikter på nätet. Dessa synpunkter, omdömen – kortrecensioner – går att hitta på Konsttestarnas websida.

Projektet Konsttestarna, med konstrelaterade evenemang och besök, började ifjol och pågår till slutet av år 2019. Det är Suomen Kulttuurirahasto, Svenska kulturfonden och Förbundet för barnkulturcenter i Finland som organiserar det hela.

text Felix Fortelius
bild Karel Koplimets

Konsttestarna-projektet finns på
www.konsttestarna.fi

Fängslande ord i Palestinas sociala medier

Närmare 500 personer i Israel och Palestina har blivit fängslade bara för att de uppdaterat sin status på sociala medier. Om det berättade utställningen Facebook Arrests som kunde ses i Helsingfors i sam-band med festivalen Världen i byn.

25 år gammal, journalist, aktivist, palestinier. Det är några gemensamma nämnare mellan Ahmad Al-Bazz och Faiz Abu Rmeleh som växte upp på olika sidor av Västbanksmuren. Sedan ett par år är båda aktiva inom kollektivet Activestills. När de ställer ut är det kollektivets namn som pryder bilderna. Delvis för att skydda fotograferna och delvis för att budskapet är viktigare än kreditering.

– Det finns egentligen inte något annat initiativ som gör det vi gör, säger Al-Bazz. Ofta handlar sådana om att skapa dialog, eller så uppmuntrar de till att försöka leva i fridfull samexistens, vilket jag inte helt kan godkänna. Det känns som att normalisera förtryck om man stöder ett sådant initiativ där palestinier måste gå med på att erkänna att de bär en del av skulden. Det är inte så en ockupation funkar. Under apartheidtiden i Sydafrika var det ju inte så att en lösning nåddes då båda sidorna plötsligt gick med på att sluta slåss, utan först när den ena sidan slutade förtrycka den andra tog förtrycket slut, säger han.

Geografiska utmaningar

Inte ens tonåringar skonas från övervakningen på sociala medier. I ett inlägg på Facebook skrev en 16-årig palestinsk tjej ”förlåt mig”. Budskapet var riktat till en jämnårig vän, men övervakarna såg det som ett incitament till våld. Hon blev arresterad och fick ett sociala medier-förbud. Det är ett av många exempel på fall där palestiniernas sociala media-flöden övervakas och tolkas av israeliska myndigheter. Men även israeler övervakas och döms baserat på tveksamma grunder. Al-Bazz berättar också att Activestills har både palestinska och israeliska medlemmar.

– Det viktiga är inte medlemmarnas bakgrund, utan att vi delar samma vision.

Gruppens mångfald kan emellertid också ställa till problem. När medlemmar inte får röra sig fritt i Israel och Palestina gäller det att hitta platser där de flesta kan samlas. För Activestills har mötesplatsen blivit staden Ramallah på Västbanken. Kollektivet har möten var tredje månad och de som inte kan vara på plats deltar via Skype.

Faiz Abu Rmeleh kommer från Östra Jerusalem och har därför ett israeliskt resedokument. För Ahmad Al-Bazz är verkligheten en annan: han får inte ens komma in i Jerusalem. Al-Bazz och Rmeleh hoppas att fler ska få upp ögonen för hur verkligheten i området ser ut.

Har själv blivit arresterad

Även om det är andras fall som står i utställningens fokus har fotograferna också upplevt sin beskärda del av trubbel.

– Jag blev senast arresterad 2015, säger Rmeleh. Jag fotograferade en demonstration i gamla staden i Jerusalem, och blev tillsagd att jag inte fick göra det. Efter att jag blivit gripen förbjöds jag från att vistas i gamla staden i 20 dagar. Problemet var ju att jag var den enda medlemmen av Activestills som var på plats som kunde dokumentera händelserna. Ja, och så bodde jag ju i gamla staden också, så det var ett annat problem. Det är skrämmande och farligt men jag har vant mig.

– Israeler med maskingevär får synas på Instagram men inte stenkastande palestinier, tillägger Al-Bazz.

Activestills 14 medlemmar arbetar oavlönat och på egen tid. Utöver frivilligarbetet är både Al-Bazz och Rmeleh journalister till yrket och får sin inkomst genom traditionellt nyhetsarbete.

Johannes Jauhiainen har arbetat som frivillig människorättsobservatör på Västbanken genom EAPPI:s verksamhet och han är en av hjärnorna bakom initiativet att inbjuda Activestills till Helsingfors.

De frivilliga i programmet tillbringar tre månader på Västbanken i taget och rapporterar brott mot mänskliga rättigheter till bland annat Unicef och FN. Programmet är finansierat och koordinerat av Kyrkans utlandshjälp.

– Egentligen har alla som varit där på plats deltagit i någon utsträckning i ordnandet av utställningen. Det är väldigt tajta nätverk man bildar då man tillsammans får uppleva så mycket under de tre månaderna man är där, så det är lätt att upprätthålla kontakten även efteråt.

Jauhiainen delar fotografernas förhoppningar om att också personer som inte så ofta tänker på konflikten ska få upp ögonen för den i och med utställningen.

– Min erfarenhet som frivillig är att det ofta blir så att ett seminarium eller en workshop ofta bara lockar till sig folk som redan är insatta och delar vår åsikt eller så folk av helt annan åsikt som bara kommit dit för att få säga någon syrlig kommentar på slutet. Därför har vi ordnat den här utställningen på ett sätt där även sådana som inte är så väl insatta eller tidigare särskilt intresserade kan stöta på den.

text & foto Felix Fortelius & Marcus Carlsten

Köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018 för att ta del av Activestills bilder. En lista på återförsäljare finns här

Finlands spända skinkor

Varför består Helsingfors statyer mest av allvarsamma män i kostym?, frågar sig konstkritikern Pontus Kyander i sin essä. Och om de är nakna är det mest män med spända skinkor och bara ett fåtal kvinnor. Undantaget som bekräftar regeln finns strax utanför Helsingfors gränser, vid Hanaholmens kulturcentrum.

Konst är mitt yrke, och under några år var den offentliga konsten särskilt viktig för mig. Arbetet med offentlig konst i Auckland i Nya Zeeland inbegrep även de existerande konstverken.  Stoltheten över maorikulturen – blandad med uppenbara koloniala skuldkänslor – syntes tydligt i stadsrummet i konstverk som skapats från och med 1980-talet. Bland den äldre konsten dominerade koloniala skulpturer av brittiska myndighetspersoner i brons.

I Sydkoreas huvudstad Seoul står det i nästan varje hörn i det centrala affärsdistriktet Ganghwamun en skulptur som avbildar en familj – oftast far, mor och barn. Dessa skulpturer, ofta beställda av storföretag, tillkom efter Koreakrigets slut. Även helt abstrakta konstverk värdesattes av det privata näringslivet, helst överdimensionerade cirklar i sten eller stål.

Om man sveper med samma medvetet ytliga men ändå nyfikna blick över den offentliga konsten i Helsingfors är det en helt annan ikonografi som slår emot betraktaren. Om man som vilken annan turist ställer sig i Engels storslagna provinsimperiala centrum ser man självklart ryska maktdemonstrationer – imperiets dubbelörn, Alexander II – men i en ganska elegant och lössläppt form. Deras barocka form bäddar för konsten längs Esplanaden, där skulptören Ville Vallgrens Havis Amanda från 1908 uppträder i på sin tid chockerande nakenhet. Längre bort uppför Esplanaden får den sällskap av ett par vällustigt utsträckta fontäner av Viktor Jansson med lekande havsbarn som rider på en sjöjungfru och en välväxt vattensprutande fisk.  Ett högt Runebergsmonument i granit och brons med Finlands mö och en majestätiskt tronande skald försöker ganska fruktlöst återkalla till något slags ordning i all denna frivolitet som inte varit möjlig om inte Ville Vallgrens Havis Amanda angett tonen.

Historiens allvar tynger

Men sedan blir det allvarsammare. En anakronistiskt ålderdomlig Eino Leino från 1953 på en modern sockel en bit upp på Esplanaden pejlar redan ett annat stämningsläge, som slår igenom med förlamande bombasm för den som händelsevis rör sig kring parlamentsbyggnaden vid Mannerheimvägen. Tyngda av tidernas allvar sitter, står och i Mannerheims fall rider landets presidenter och fäder, med mustascherna mestadels slokande och kavajerna tunga som om de nyss gått genom ett skyfall utan paraply. Det är svårt att bli riktigt glad av att titta på Kyösti Kallio, K J Ståhlberg och P E Svinhufvud. Det är uppenbart att självständighet inte är lätt, men det verkar inte heller särskilt roligt. Det är inte så konstigt, med en nation som nödtorftigt hålls ihop efter extremernas konfrontation och all morals kollaps i inbördeskriget 1918. Tyngden i bronsskulpturerna och gestaltningen är förmodligen tänkt att inge respekt, men i efterhand är det lätt att även se ett moment av fruktan i denna konsekvent tillämpade gestaltningsform. Fruktan för en hotfull granne i öst, för revolutionsgnistor från en förnedrad vänster och skjutsningar och attentat från en övermodig höger. Det är alltför lätt att glömma Finlands historia av dödligt politiskt våld. Först vid 1990-talets slut tycks man ha kommit över dessa trauman uttryckta genom sorgtyngda politikergestalter, för i parken vid Tölöviken hittar man konstnären Pekka Jylhäs ganska uppsluppna presidenthyllning, som gestaltar Urho Kekkonen medelst fyra höga stolpar med vinkande händer högst upp och en vänligt glittrande damm mellan träden.

Manlig styrka

Så vad gör ett litet land som med nöd och näppe undkommit historiens framvältrande katastrofer, och som har många bistra år att blicka fram emot? I Sydkoreas än mer blodkantade historia och under en brutal diktatur blev familjen en bild att samlas kring. Vilka bilder skulle finländarna samlas under? Bortsett från de relativt sparsamt förekommande verken i tung modernistisk abstraktion (dit jag även räknar ett mästerverk som Eila Hiltunens Sibeliusmonument i Sibeliusparken och den vackra hyllningen till skådespelerskan Ida Aalberg bakom Nationalteatern, gjord av den alltför förbisedde Raimo Utriainen) faller blicken på en helt annan form av kompensering: genom manliga styrkedemonstrationer. Skulpturgruppen Tre smeder av Felix Nylund på öppningen utanför varuhuset Stockmann bankar i inåtvänt samförstånd och med förödande styrka på sina städ och ger därmed signalen till ett iögonfallande fokus i den finska offentliga konsten. Här spänns ryggar, armar, bålar och bakar inför idrottsliga urladdningar i naken manlig skönhet. Paavo Nurmi sträcker ut sitt eleganta steg i adamsdräkt borta vid Tölö sporthall i en skulptur av Wäinö Aaltonen från 1925. Varför han springer naken är en källa till förvåning och återkommande kommentarer, men det är uppenbart ett antikt ideal som slår igenom. Han har för övrigt sällskap av löparkollegan Lasse Virén hundratalet meter bort (i sportbyxor, av skulptören Terho Sakki). Desto naknare är den S:t Göran och draken vars stiliga skinkor hälsar kunskapstörstande finlandsvenskar välkomna framför entrén till bildningsinstitutet Arbis i Tölö (av Gunnar Finne, 1938). Nära Hagnäs torg pucklar två manliga – nakna, vad annars? – pugilister på varandra, eller snarare avvaktar de nästa slag eller steg i anspänd koncentration i ett verk på hög granitsockel av Johannes Haapasalo från 1932. Den som söker skall finna många fler nakna män som med sina spända skinkor visar Finland vägen till framtida nationell upprättelse.

Det är emellertid svårt att släppa tanken, att parkerna där många av dessa idrottsliga män spänner sätesmusklerna också var träffpunkter för Helsingfors fram till 1971 olagliga och till 1981 officiellt sjukförklarade homosexuella män. Är det kanske här som de första impulserna kom till Touko Laaksonens (mer känd under artistnamnet Tom of Finland) testosteronstinna estetik? ”Vi möts bakom Paavo Nurmi” är en inte orimlig invit i 1960-talets bokstavligen ljusskygga gaykultur. Det var kanske inte så stadens beslutande tänkte när de beställde skulpturerna, men med Laaksonens teckningar som en av Finlands mest framgångsrika konstexporter genom tiderna är det omöjligt att bortse från den stilistiska parallellen. Visst är det manligt med spända skinkor, men också lite bögigt, ändå?

Men kvinnorna då? Ja, där är det märkligt påklätt och kyskt i Helsingfors. Den som söker kvinnliga gestalter på offentlig plats kommer att finna dem bara ytterst sparsamt. Där de förekommer, är de mestadels påklädda i löst draperade klänningar som inte lämnar ut några fysiska företräden i onödan, som Wäinö Aaltonens Gryning (1956) utanför Riksbanken i Kronohagen, eller flickan med hund utanför Sockerbolagets kontor på Mannerheimvägen. När nakenhet förekommer, så är den påfallande återhållsam och antydande – som Viktor Janssons Convulvulus (1931) i Kajsaniemiparken, för vilken dottern Tove Jansson stod modell. I detta sammanhang står Havis Amanda ganska ensam som en påminnelse om en annan tid, ett annat samhälle som det ryska förtrycket till trots hade större utrymme för sinnlig lössläppthet än det fria Finland haft under sina 100 år.

Anna Uddenbergs Free Fall vid Hanaholmen.

Frigjordhet från Sverige

Vill man se en mer bokstavligen tygellös gestaltning av kvinnlig identitet får man fara halvvägs till Esbo. Där utanför Hanaholmen står en kvinna i tajt våtdräkt fyra meter upp i luften, med ryggen bakåtkastad i en båge. Den svenska konstnären Anna Uddenbergs Free Fall (2017) står placerad ute i vattnet och återger en kvinnlig jetboardåkare. Kvinnan tycks rida på en snett nedåtriktad vattenstråle, på väg att göra en av de akrobatiska volter som hör jetboardåkandet till. Den dramatiska bronsskulpturen tar vattentematiken från –Havis Amanda in i 2000-talet. Här är det mindre fråga om kvinnlig sexualitet än om kvinnlig aktivitet – i sig något helt nytt i den offentliga konsten i Helsingfors. Skulpturen är en gåva från broderlandet i väster med anledning av Finlands hundraårsjubileum. Medan den på sin tid upprörande frivoliteten hos Ville Vallgrens skulptur kan ses som ett uttryck för den ryska imperietidens franskt präglade lössläppthet, ligger det en mild ironi i att när till sist en kvinnlig skinka spänns i Helsingfors, så är den svensk.

Men jetboardåkerskan vid Hanaholmen är ett undantag i den manligt muskelspända finska glåmigheten. Kanske är det dags att släppa lite på en inåtvänd, bekymmerstyngd och föga inbjudande självbild? Inte för de gästande turisternas skull, utan för vår egen. På och kring Sandvikstorget ser jag något som pekar mot en sådan öppning. Här har konstnärsgruppen OLO (Marko Vuokola och Pasi-Eerik Karjula) spritt en stor mängd högblanka stålkulor i varierande storlekar. Det är ett verk som avviker radikalt från den övriga offentliga konsten i Helsingfors centrum.

Så ter sig den offentliga konsten i Helsingfors om man som jag anlitar flanörens blick, det vill säga uppmärksammar det uppenbara och synliga. Finland är inte underligt därför att ganska bestämda önskebilder av ”nationen” eller ”folket” dyker upp i konsten. Konsten ger oss möjlighet att se oss själva såväl i en narrspegel som med kritisk blick. Det senare är viktigare. För liksom nationalismen är ett gissel så är de omedvetna, ofta propagandistiska nationella självbilderna också en blytyngd att bära på. Vi kan bara frigöra oss från nationalismen om vi gör oss medvetna om den smygande symbolism som nationsmedvetandet byggs upp kring. Kanske kunde vi finländare slappna av bättre, om vi inte (förmodligen metaforiskt) alltid gick med så spända skinkor? N

Text: Pontus Kyander
Foto: Janne Wass & Marcus Floman