Kategoriarkiv: Konst

Jerusalems många ansikten

Berlins judiska museums karaktär förändras av en stor och mångfacetterad temautställning som ersätter gammal tragedi med ny. ”Welcome to Jerusalem” är precis som staden den skildrar en explosiv blandning av olika element. Suggestiv religiös symbolik från de tre religioner för vilka staden är helig, invävd i hisnande djupa och intrikata lager av historia som sakta, nästan omärkligt övergår i mytologi.

Utställningen blandar autentiska historiska föremål, från intrikata gamla kyrkoreliefer till den israeliska arméns propagandavykort från 1967 för att fira att den tagit full kontroll över staden, med modernare foto- och videokonst. Historien, konsten och konflikten ramas, precis som i verkligheten, in av ett myller av olika slags människor som bara försöker leva sina liv. På skärmar runt om i museet spelar hela tiden avsnitt ur Wolker Heises och Thomas Kufus dokumentär 24h Jerusalem, som skildrar 90 olika invånare i staden under en vanlig dag. Själv fastnar jag för skildringarna av det myllrande gatulivet i de östra delarna: bland annat en judisk Rabbi Nachman-följare som badar i en helig källa och beskriver ”ett annat Jerusalem än i nyheterna, ett där olika slags folk kommer överens”, och en ung arabisk man från östra Jerusalem som varje dag tvingas bära sin lillasyster till handikapptaxistationen förbi ett hus ockuperat av aggressiva bosättare, ibland uppbackade av militärpolis.

Även om utställningen gör ett finstämt och effektivt jobb för att förmedla att staden Jerusalem är mer än bara konflikten, så försöker den inte ens med det hopplösa uppdraget att ignorera eller pudra över ockupationens konstanta, malande och assymetriska brutalitet. Det länder den till heder: allt annat skulle vara hopplöst och kännas förolämpande för en kritisk åskådare.

Det verk som bränner sig fast i mitt minne särskilt djupt är fotokonstnären Fazal Sheikhs Memory Trace. Hans bilder, eller ”visuella poem” av ruinerna av palestinska byar vars invånare fördrevs under den första våldsvågen, Nakban 1948, är spöklikt vackra och hjärtskärande, ett emotionellt slag i magen.

Otto Ekman

Welcome to Jerusalem. Jüdischen Museum Berlin, 11.12.2017– 30.4.2019.

Resa i tankeväckande sällskap

I sin bok Albertos blick. Om fötter, konst och Paris tar oss Margaretha Willner-Rönnholm med på en vindlande resa i tid och rum. Den sju år långa resan börjar med en dröm om att sadla om och bli fotvårdare: ”Jag ville förändra mig själv, bryta en utveckling som gjorde mig martyrisk och bitter och tänkte att det bara kunde ske genom handling.” Den drömmen gick i stöpet, men alterneringsledigheten som den föranlett fick ett annat innehåll – leta fötter i konsten. Och med detta den långa, rika resan mot – ja vad? Självstyrka? Frihet? Vidgade vyer? Eller är det resan i sig som är det viktiga?

I centrum står Paris och konstnärerna Alberto Giacometti, Louise Bourgeois och Christian Boltanski, konstnärer som var och en på sitt sätt tydliggör den tredimensionella konstens vändpunkter under 1900-talets senare hälft. Giacomettis ”fruktlösa kamp att återge det han såg kom att förkroppsliga den traditionella skulpturkonstens gränser”. Bourgeois var en av de första som gjorde environmental konst i sitt företag att ge känslor konkret form. Boltanski började använda rummet självt som det bärande i sin konst, hans utställningar blev involverande rum. Gemensamt har de uppfattningen om konsten som en process utan slut. Willner-Rönnholm, som delar denna uppfattning, hittar i dem både bollplank, speglar och inspiration.

Fotletandet blir en lång rad utställningsbesök främst i Paris men också i Zürich, Venedig, vid Rivieran. Ett både jordnära och essäistiskt äventyr där de egna upplevelserna varvas med reflektioner och associationer kring konsten, resandet och tillvaron här och nu. Förutom med de centrala konstnärerna umgås hon ledigt med Proust och Jung och andra mer och mindre kända figurer i vårt kulturella arv. Samtidigt är hennes framtoning mycket ödmjuk – så till exempel berättar hon att Giacometti blev hennes samtalskamrat eftersom han inte gjorde skillnad på högt och lågt; och som vilket föremål som helst kunde väcka hans intresse ”kunde jag gott föreställa mig att han lika väl kunde se på mig.”

Detta med samtalskamrater är fascinerande – två av de tre har för länge sedan gått ur tiden och samtalen förs utgående från texter som skrivits både av och om konstnärerna. Att skriva är ett annat sätt att umgås, skriver hon, ett sätt att svara och reagera. Hon har aldrig tidigare sett en utställning med penna i handen, men då hon nu skriver om den konst hon ser och funderar över, flyter texten med en enkelhet och samtidigt ett analytiskt djup som kunde få en stubbe att dela upplevelsen.

Boken, som inleds med den år 2008 prisbelönta essän med samma namn, är också rik på någonting jag inte hittar bättre ord för än ’det mänskliga’. Kanske är det den generositet med vilken författaren bjuder på sig själv, med alla de tvivel och rädslor det innebär att vara människa vid skiljevägen. Det är glädjen över döttrarna i Paris, över konstnärsmormor och –morfar i Paris. Skaparglädje. Utställningsdrömmar. Hur ’till synes-sammanträffanden’ kan öppna våra ögon, hur ord kan föda idéer som kan leda in oss på oväntade spår. Hur somt, som verkar betydelselöst, på sikt hittar sin mening. Och mycket mer. En bok att återkomma till. En annorlunda bok, mycket mer än konsthistoria, för att citera bakpärmen.

Boken är fyndigt, poetiskt och träffande illustrerad av konstnären och dottern Emma Rönnholm.

Bianca Gräsbeck

Margaretha Willner-Rönnholm:
Albertos blick. Om fötter, konst och Paris. Sannsaga, 2017.

Hejdlösa gränsöverskridanden och väldigt många björnar

Vanda konstmuseum riktade häromåret in sig på gatukonst, graffiti och performance, och bytte samtidigt namn till Artsi. Det har varit ett framgångsrikt ansiktslyft. Från att ha varit ett perifert konstmuseum som få visste om, har Artsi blivit något helt unikt.

Den nu aktuella utställningen ”Vallaton – Rascal” är del av Finlands jubileumsårs program och den är ohämmat genre-överskridande. Rocklyrik, punkattityd, serieteckningar, outsiderkonst, konceptkonst, graffiti, performance, realistiskt måleri och grafik från 40-talet samlas i en helhet som känns som en inspirationsvägg av uppnålade urklipp och postkort. Med skillnaden att här är det originalverk som gäller. Det är ett fräscht koncept. Som att scrolla sökresultat på Google utan att veta vad sökordet varit. För ovanlighetens skull finns inga infotexter eller små pedagogiska förklaringar till varför de olika verken valts ut och kombinerats som de gjorts.

Som besökare ges man ändå ett antal ledtrådar. För det första har utställningen ett soundtrack. En del låtar spelas som bakgrundsmusik och färgar läsningen av alla verk man just då betraktar. Andra kan man lyssna på i hörlurar på olika håll i rummet. Det går från Sibelius, till J.O.Mallanders Kekkonenkekkonenkekkonen, till Sex Pistols och Johnny Thunders – med tyngdpunkten på de sistnämnda. Punk- och rockmusiken refereras det till flitigt också på andra sätt.

I ljuset av detta fördomsfria blandande känns det lite överraskande att ett par konstnärer återkommer otaliga gånger. Tatu Hiltunens kollage finns generöst representerade, liksom Heli Rekulas verkserie Overflow. Dessutom finns en mystisk överrepresentation av verk som föreställer björnar. Och många porträtt av punk- och rockmusiker. Någon kan tycka att detta skapar en förvirrande helhet, men det är också ett spännande bildrebus: Hur är Finland100 = punk + Heli Rekula + Tatu Hiltunen + björnar? The plot thickens…

Tatu Hiltunens (f. 1977) roll i helheten är följdriktig i det att hans kollage är ett mellanting mellan 40-talets brunmurriga måleri och graffitins formspråk och lager-på-lager estetik, båda konstformer som finns med i utställningen. Verken byggs upp av former klippta ur olika tryckalster, kombinerade med gultonat lack till en abstrakt yta, fylld av detaljer och rörelse. Lite som utställningen i stort, faktiskt.

Heli Rekulas (f. 1963) Overflow från 2004 är i sin tur starkt förankrad i gallerikonstens värld, med ett visuellt språk avklätt allt överflödigt, halvvägs mellan det vackra och det obehagliga. I hennes videor följer vi med hur en seg vit substans sakta rinner över en kant. Som en serie abstrakta, symbolistiska verk kunde videon få intressanta nya tolkningar beroende på var den är placerad. Tyvärr kändes det snarare som om den tappar i styrka, omgiven av slogans och rakt-på-sak-uttryck.

Som helhet kan man inte påstå att ”Vallaton – Rascal” utgör den bästa möjliga omgivningen för alla medverkande alster. Den är inte heller en perfekt balanserad blandning. Den är dock en väldigt spännande öppning mot vad en konstutställning kan vara. Musiken, blandningen av epoker och stilar man sällan ser sida vid sida, till och med frånvaron av förklaringar, allt bäddar för en rolig, märklig upptäcktsresa. På många sätt liknar den internet: på nätet finns inte heller hierarkier, klassificeringar eller gränser mellan högt och lågt. Allt puttrar i samma gryta, moget att kombineras på de mest oväntade sätt. Lätt att närma sig, svår att fullständigt begripa.

Vi behöver forfarande tysta konstrum som ger plats för samhällets och livets symboliska nivåer. Men kanske det inte är så tokigt att dessutom ha konstrum som är som allmänna bibliotek, Googles bildsökningar och allas vår gemensamma inspirationstavla?

Det tål att fundera på, gärna bakom köpcentret i Myrbacka.

Text: Emma Rönnholm
Foto: Sami Seppänen

”Vallaton – Rascal” är öppen till 14.01 på Artsi. Påltorget 3, Vanda.

Rätt om Frame

I Pontus Kyanders debattartikel om den finländska konststiftelsen Frame i Ny Tid 10/2017 fanns ett sakfel och en missvisande formulering.

1. Kyander kallar i texten Frame för en myndighet, vilket är felaktigt. Frame är en privat stiftelse vars styrelse utnämns av undervisnings- och kulturministeriet, och genom vilken ministeriet kanaliserar konststipendier.

2. Som ett förbättringsförslag av Frame framför Kyander att anställda inom Frame inte ska ge ut egna publikationer i organisationens namn och på dess bekostnad. Formuleringen antyder att dylikt skulle ha skett inom Frame, men det har det veterligen inte gjort, och därför är denna formulering missvisande.

Ny Tid beklagar misstagen.

Nedan svarar Frames vd Raija Koli på Kyanders kritik.

Red

Svar till Pontus Kyander

”Hur går det till när ett konstliv blomstrar?” frågar Pontus Kyander i sin kommentar i Ny Tid den 13.10.2017.  Debatten om vad som kan anses vara internationellt betydande för finska konstnärer är aktuell. Kyanders inlägg sammanfaller med en diskussion om hur vi kan mäta internationell framgång som förts i Helsingin Sanomat tidigare i höst. Man kan också som FD Annamari Vänskä i det senaste numret av Taide fråga sig vilket syfte myten om den finska konstens (o)internationella ställning tjänar. Enligt henne är myten viktigast för dem som skriver om ämnet: diskussionen ger innehåll i livet.

Det internationella konstfältet är väldigt annorlunda nu än på det 1990-tal som Kyander beskriver. Vi har internet och billiga flyg. Det finns över 200 biennaler, konstmässorna utvidgar sig till att omfatta okommersiell konst och residensernas betydelse för konstnärernas nätverk och arbete har blivit central. En internationell karriär är så naturlig för yngre konstnärer att den inte ens behöver diskuteras skilt. Att den finska samtidskonsten verkligen är genomgående internationell utgår också från Cupores utredning Viennistä vuoropuheluun, vaikutteista verkostoihin som Frame gav ut ifjol. De över 700 bidragsansökningar vi får årligen stöder detta. Finska konstnärer har under de senaste åren ställt upp bland annat på biennalerna i Göteborg, Ural, Thessaloniki, Venedig, Sydney, Sao Paolo och Gwangju.

Kyander spekulerar också om sakkunnigheten inom Frame. Detta är en fråga som uppkommer med jämna mellanrum: ansökande som inte får stöd är av naturliga skäl missnöjda med avslaget. Bidragsverksamheten på Frame styrs av statsunderstödslagen, stiftelselagen, Frames stadgar samt vår interna reglering. Den baserar sig på kollegial granskning av en kommitté som sitter i perioder på två år. Namnen på de sakkunniga finns på våra nätsidor. Kyander vill öka transparensen för motiveringar när stöd eller avslag ges. Det är en kärnfråga för konstfältets kriterier i sig; vem är konstnär, vilka konstnärer är bra, på vilka grunder skall konstnärlig kvalitet bedömas? Traditionellt är det tre faktorer eller så kallade portvakter som skapar en grund för att avgöra detta: yrkesskolning, medlemskap i konstnärsorganisationer samt konstnärens CV. Inom Frames sakkunnighetsarbete värderas den konstnärliga verksamhetens kvalitet, projektets kvalitet, omfattning och verkningar samt genomförningspotential. Frågan om transparens i motiveringar inom utdelning av offentliga medel bör riktas till Taike (Centret för konstfrämjande) eller undervisnings- och kulturministeriet. Om de börjar motivera besluten så gör vi det naturligtvis på Frame också.

Det största problemet med bidragsutgivning ligger enligt min erfarenhet inte på brister i sakkunnighet, jävighet eller partiskhet utan bristen på medel. År 2016 fick vi på Frame 752 ansökningar på sammanlagt 2,52 miljoner euro. Vårt årliga anslag för bidrag är 270 000 euro.

Hur kan vi idag på bästa sätt stöda finska konstnärer som jobbar internationellt? Just nu gör Frame det genom samarbete med museer, gallerier och andra som jobbar internationellt samt genom att skapa och stöda nätverk. Under 2016 samarbetade vi med 72 finska och utländska konstorganisationer. Vi ordnade gästprogram för 64 utländska konstprofessionella som besökte Finland. De bekantade sig med över hundra konstnärers arbete och träffade 65 kolleger i finska gallerier och museer.

Kritik och diskussion är bra och nyttigt. Istället för att blicka nostalgiskt till svunna tider är det dock mera produktivt att aktivt analysera trenderna som konstant ändras i den internationella konstvärlden och i samarbete jobba för att se så många finska konstnärer där som möjligt.

Raija Koli
Verkställande direktör
Frame Contemporary Art Finland

Chefredaktören kommenterar

Ny Tid välkomnar kritisk granskning av och debatt om tidskriftens artiklar, och det torde säga sig självt att vi månar om innehållets riktighet. För transparensens skull delger vi våra läsare informationen om att Frame efter att Ny Tid 10/2017 publicerats kontaktade redaktionen angående möjlighet att svara på kritiken, vilket organisationen genast bereddes. En dryg vecka innan pressläggning meddelade Frame ändå att stiftelsen inte tänkte delta i diskussionen innan en rättelse hade gjorts, och i stället övervägde att åtala Kyander och tidskriftens ansvariga utgivare, det vill säga chefredaktören, för ärekränkning.

Vi välkomnar Frames beslut att trots allt bemöta kritiken på Ny Tids sidor, och stiftelsen har naturligtvis full rätt att kräva rättelse av felaktigheter. Däremot finner vi det oroväckande att en aktör som Frame, som handhar och kanaliserar offentliga medel, använder sig av skrämseltaktik som åtalshot i samband med krav på rättelse.

Janne Wass
Ny Tids chefredaktör

Lenin revisited

Bland de slarvigt hopsatta evenemangen kring Finlands 100-åriga självständighet har det funnits en radikal uppstickare, som har kommit ihåg arbetarklassen, oktoberrevolutionen och V.I. Lenin. Följaktligen har detta programnummer inte noterats med ett knyst i de tongivande medierna. Informationspåverkan, som vanligt.

Checkpoint Helsinkis projekt Uncanny Interdependence. Rememberance and Disrememberance of the October Revolution (kuratorer Joanna Warsza och Giovanna Esposito Yussif) var tredelat: utställningen Museum of the Museum, ett stort symposium den 30.9.2017 kring minnen och minnespolitik på engelska och en promenad den 1.10.2017 med temat ”Arbetarklassens minnesplats” till Leninparken bakom Kulturhuset med omgivningar i Helsingfors. Som institution har Checkpoint Helsinki sitt ursprung 2013 i kritiken mot Guggenheim-vurmen. Ingen minns längre Guggenheim, men Checkpoint lever vidare under och ovan jord med nya konstproduktioner.

Hela jubileumsfirandet är i grunden ett minneskulturprojekt: vem och vad är det som man minns eller glömmer och varför, med vilka mekanismer och konstruktioner?

Ilya Orlov, konstnär och forskare i Ryssland och Finland, har producerat ett renodlat historiskt minnesmärke, ett konstverk med titeln Museum of the Museum, högt uppe i en liten bakgårdslägenhet vid Hagnäs torg, öppen för publik i tre veckors tid i oktober.

Ett museimuseum

Det var fråga om en rekonstruktion av det museum som hade konstruerats från noll 1975–1976 i samma hus: milischefen Kustaa Rovios lägenhet där Lenin hade bott ett par veckor sensommaren 1917, och där han började skriva Staten och revolutionen. Erfarenhetshorisonten 1976 var en helt annan än i dag. Lenins eget 100-årsjubileum firades 1970 med ett enormt pådrag i hela världen, också utanför Sovjetunionen. President Kekkonen lanserade idén om oktoberrevolutionen och Lenin som avgörande för Finlands självständighet. Med undervisningsministeriets mångåriga stöd inleddes forskningsprojektet ”Lenin och Finland”, som i synnerhet samlade dåvarande vänsterhistoriker med kunskap om det kyrilliska alfabetet. En tredelad monumental bokserie utkom 1987–1990.

Leniniana-filmen Förtroende gjordes 1976, en finländsk-sovjetisk samproduktion som betonade Lenins roll som grundläggare av de förtroendefulla relationerna mellan Finland och Sovjetunionen. Lenin-parken i Alphyddan öppnades och ännu 1988, i Sovjetunionens yttersta timma, togs ett initiativ till en Lenin-staty i Helsingfors. Förgäves.

Lenin i Hagnäs

Lenin-minnesmuseet i Rovios lägenhet var redan 1976 ett hundraprocentigt rekonstruktionskonstverk, enligt minnesbilder och beskrivningar och med kopior av de möbler som stått där 1917. Möblerna hade med diplomatisk hjälp 1929 transporterats till Leningrad och ställdes 1939 ut i det nya Leninmuseet där, i Marmorpalatsets salar. Efter 1991 stängdes museet men Rovios originalmöbler lär fortfarande finnas i något förråd i Smolnyj-komplexet. För Lenin-museet i Hagnäs tillverkades någonstans i närheten av Moskva exakta kopior av hela möblemanget, väggbonader och allt. Övriga köks- och inredningsattiraljer deponerades med stor beredvillighet av Helsingfors stadsmuseum, universitetsbiblioteket gav dublettexemplar av tidningen Työmies från 1917 och övriga tryckalster, museiverket engagerades för återställandet av tidsfärgen, tapeterna med mera.

Från Centrala Leninmuseet i Moskva anlände ett lass möbler och övrig rekvisita, inklusive ett färdigt inramat reproduktionstryck från någon av Carl Larssons bilderböcker. Från Leninmuseet anlände också en trupp med experter, på komandirovka till Helsingfors. De slog läger på golvet och började koka te med egna doppvärmare – livsfarliga elattiraljer – omgivna av ett stöddigt förråd av medhavda livsmedel.

Uppgång och fall

Detta vet jag, för jag var med. Som restaureringssakkunnig från museiverkets byggnadshistoriska avdelning. Moskvaborna var genuint intresserade av studier i den kapitalistiska världens missförhållanden, särdeles av filmutbudet på den närliggande biografen vid Långa bron. Museilägenheten disponerades sedan av Samfundet med stort S, Samfundet Finland-Sovjetunionen, och tog emot många statsmän från Sovjetunionen. Samfundets funktionärer var erfarna, rakryggade företrädare för det som kunde kallas socialistisk realism.

De första  höga gästerna var Kekkonen och president Podgornyj. Arbetet hade slutförts med stor hast – i sista minuten upptäcktes att trasmattor på golvet hörde till. Detta löstes med en kortvarig deposition av mattor som tillhört min svärmors mor i tiden. Till museet hörde också en informationsutställning med texter och bilder om vänskapen mellan Finland och Sovjetunionen genom tiderna. Den kulminerade med Brezjnev och Kekkonen.

Sovjetunionens fall betydde döden för Lenin-museet i Helsingfors, men inventarierna flyttades över till det seglivade Lenin-museet i Tammerfors och hamnade slutligen också där i lager. Därifrån hade de nu för tredje gången tagits fram i dagsljuset till Museum of the Museum.

Museet som koncept

Ilya Orlovs Museum var en re/re/re/konstruktion av ett historiskt minnesrum med många tidsskikt, minnen och personer från 100 år. Rovio själv tog sig efter 1918 till Sovjetryssland. Hans liv slutade 1938 i Moskva, efter arrestering, förhör, dödsdom och arkebusering. Rehabilitering 1955.

Orlovs specialområde är minnets uppenbarelseformer, som konstnär företräder han ”the standpoint of critical theory, the avant-garde, and neo-conceptual approaches”. Han har medverkat med verk och program kring Lenin-museet i Razliv vid Systerbäck i samband med den stora Manifesta 10-utställningen i S:t Petersburg 2014 och skrivit en fin, lång historisk studie över minnesmärket över revolutionens offer på Marsfältet i Petersburg. Finns på  nätet. Dessutom hör han till bakgrundskrafterna för konsttidskriften Rab-Rab i Finland, grundad 2014 för ”politiska och formella studier (inquiries) i konsten”, mot allt reaktionärt, populistiskt, nationellt och provinsiellt.

Av-ideologisering, distansering, nyupptäckter, alternativa koncept och begrepp, förverkligade och oförverkligade, allt i en tidsdjup dimension, där historia och minnen/minnesmärken och minnets förvandlingar förvandlas till konstnärligt uttryck – detta verkar vara Orlovs speciella, i Finland högst ovanliga och nyskapande område.

Som övning i ryskans tre tempusformer fick man förr lära sig utantill: Lenin levde, Lenin lever, Lenin kommer att leva. Vi väntar på nästa återuppståndelse, Ilya Orlov!  N

text Rainer Knapas
foto Kasia Miron