Kategoriarkiv: Kultur

”Hoten mot journalister är ett demokratiproblem”

Årets bokmässa i Göteborg fick som bekant sällskap av många alternativa mässor och evenemang. Författarbojkotten av bokmässan och kritiken mot mässan födde bland annat evenemanget Scener och samtal. Ett av samtalen förs i en liten lagerbyggnad i Göteborgs litteraturhus.

Bredvid scenen står de tre deltagarna. De ska tala om näthat och de hot som många journalister tvingas ta emot när de utövar sitt jobb och inte minst om strategier för att stötta journalister. De tre är Rebecka Bohlin, författare till boken Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig, Helle Klein, chefredaktör på Dagens Arbete och Martin Klepke, politisk redaktör på den fackliga tidningen Arbetet.

Det visar sig genast att både Klein och Klepke har blivit utsatta för hot och hatiska meddelanden. Det har gått så långt att Klein för första gången under en bokmässehelg anlitat en personlig säkerhetsvakt.

Klepke berättar att han under sina många år som ledarskribent får ta emot en hel massa hatiska meddelanden. Och då handlar ledartexterna inte alls alltid om exempelvis migration eller religion, frågor som ofta triggar igång näthat. Klepke läser upp några mail, ibland skrivna av anonyma personer, men ibland med namn och titel fullt synliga. Nyligen kom ett hatdrypande brev angående något så pass odramatiskt som en regeringsproposition om vinster i väldfärden.

– Avsändaren var en jurist.

Det värsta Klepke varit med om var när han för knappt sex år sedan fann en bomb i sin trädgård. Polisen kunde senare konstatera att den inte var apterad, alltså inte i teknisk mening avsedd att sprängas där och då. Ändå var bomben ett direkt hot mot en journalist.

– Att tvingas ta emot allt detta hat och ibland direkta hot, är personligt. Det går inte att värja sig mot. Hånet och hatet är dessutom farligt för hela samhället och därför så allvarligt.

Självcensur ett hot

Både den som blir måltavla för hoten och kollegerna på redaktionen blir påverkade, påpekar Martin Klepke.

– Det här kan i många fall leda till självcensur eller till att man helt enkelt undviker att skriva om vissa ämnen.

Också Helle Klein lyfter upp den aspekten.

– Det finns i Sverige idag en väldigt negativ och uppiskad stämning mot journalistiken. Hoten, det malande upprepade hatet strävar efter att avhumanisera och trötta ut den som mottar hoten. Från politiskt håll och polisen har man inte tagit hoten mot journalister på tillräckligt stort allvar, men nu äntligen börjar det hända – i år har det vänt. I framtiden hoppas jag att straffvärdet för att hota journalister höjs. Det funkar så inom polisen att man ägnar sig åt det som ger höga straff. De här brotten måste prioriteras högre.

I slutet av september offentliggjorde Göteborgs universitet en undersökning enligt vilken var fjärde svensk journalist utsatts för hot eller trakasserier förra året. Enligt undersökningen kunde 84 procent av hoten kopplas ihop med att avsändaren hade en negativ uppfattning om hudfärg, etnicitet eller religion.

– Nu har polisen äntligen inrättat särskilda hatbrottsavdelningar där man tar hat och hot mot journalistik som ett demokratiproblem, säger Klein.

Mera samhälleligt stöd behövs

Rebecka Bohlin, som intervjuat hotade journalister i Tackla hatet, säger så här:

– Det är viktigt att journalister turas om när det gäller att skriva om ämnen som är känsliga och som kan generera hot. Tidningen får aldrig backa, men jag tycker att vi kan turas om att så att säga stå i frontlinjen.

Bohlin understryker ändå att de allra flesta journalisterna fortsätter med sitt granskande jobb. Trots att de själva eller deras kolleger tvingats ta emot personliga hot. Förutom att hoten är ett demokratiproblem så är de också ett arbetsmiljöproblem.

– Alla som blivit hotade behöver ett psykosocialt stöd från arbetsgivaren och från sin vänkrets.

Bohlin säger att det verkligen är dags för samhället att ge ett starkare stöd till personer som lever under hot på grund av jobbet.

– Ingen av de journalister jag intervjuat i boken är nöjda med det stöd de fått efter att de vänt sig till polisen. Här måste polisen ge ett bättre stöd till journalister. Det ska inte vara en privat utgift för ett medieföretag att utreda hur farliga hoten är och hur man ska skydda sig. De utgifterna ska samhället stå för.

Journalistik mot hatet

I den fullsatta salen i Göteborgs litteraturhus lyfter Bohlin även fram att journalister ibland genom sitt hantverk kan agera mot hatet.

– Genom att använda journalistiken som verktyg så kan vi journalister granska och visa att vi är kapabla att avslöja vem som står bakom hoten.

De allra flesta som skickar hot och hatmeddelanden gör det anonymt, berättar Bohlin, till vardags nyhetschef på dagstidningen Dagens ETC.

– När Nordiska Motståndsrörelesens register hade läckt ut så samkörde vi nyligen på Dagens ETC detta register och bearbetade det. Vi kunde avslöja vilka folkvalda som hade sympatier för nazismen och vilka som hade stött NMR. Då fick vi fram en före detta vänsterpartist, några moderater och en kristdemokrat. De allra flesta som vi kunde avslöja var sverigedemokrater.

Rebecka Bohlin säger att de på Dagens ETC var inställda på att de efter publiceringen skulle bli utsatta för drev och hatkampanjer.

– Men så blev det inte, det var helt tyst.

Text & foro Marcus Floman

Med öga för små och stora känslor

– Ett tomt papper är egentligen magiskt. För plötsligt är det inte tomt längre, du har någon där. En figur! Vem är du? Vad vill du berätta? Det är ofta så en historia får sin början, berättar grafikern och barnboksillustratören Maija Hurme.

På väggarna hänger dikter ur barnböcker på vackert papper. Ovanför dem några av Maija Hurmes original i akvarell. Jag känner igen bilderna från hennes böcker. Där är flickan som badar bastu i Rassel Prassel Puss, och där är den sympatiska larven på omslaget till den senaste boken Rassel Prassel Promenad. Vi befinner oss i Kabelfabrikens översta våning, i föreningen Kultur för allas utrymmen – där Maija Hurme och tre andra illustratörer har sina arbetsrum.

Maija Hurme öppnar en plåtburk med välnötta vattenfärgskakor. På plåtlockets insida ligger en torkad palett kvar, olika nyanser av blått. En glasburk med akvarellpenslar står på bordet och Hurme börjar måla samtidigt som hon berättar.

Till utbildningen är Hurme journalist – och det var i tidningsbranschen hon tillbringade det första decenniet i arbetslivet. Som grafiker och layoutare på bland annat Borgåbladet, City-Lehti och Hufvudstadsbladet.

– Men jag har alltid ”smygritat” på jobbet! Om någon artikel behövde illustreras och jag hade tid ställde jag upp. Det var så det började

Jag sneglar på Hurmes papper. Fram växer några röda långsmala ovala kronblad. Hon lägger till en mörkare röd färg längst in, och så ännu en mörkare nyans.

Jag frågar om hon tecknade mycket redan som barn. Visst gjorde hon det. Medan klasskamraterna i lågstadiet klottrade streckgubbar i skolhäftet försökte sig Maija Hurme på fotorealistiska bilder.

– Jag minns ännu hur jag, det måste ha varit i femman eller sexan, kom på hur man ritar ett öga från sidan! It was a revelation!

Efter grundskolan gick Hurme på bildkonstgymnasium. Siktet var inställt på Konstindustriella högskolan.

– Men dit kom jag inte in. Inte ens på tredje försöket.

Det konstnärliga självförtroendet sjönk till botten. Det fick bli journalistik i stället.

Refuserat manus blev starten

Det var först när hon var hemma med sitt första barn som hon började teckna på nytt. Till en början kändes tecknandet rostigt, och de första bilderna var hon inte nöjd med.

– Nu när jag ser dem kan jag tänka herregud, hur har jag låtit någon se de här bilderna? Men de måste väl komma ut först, så att det sen kunde komma något bättre.

Det var vid den här tiden som Hurme jobbade med sitt första barnboksmanus. Texten hade hon skrivit själv och hon väntade otåligt på att få presentera den för förläggarna.

– Då tyckte jag det var världens bästa historia. Och som nyhetsjournalist ville jag se den i tryck – nu, genast!

På förlagen blev hon refuserad. Förlagsredaktören Sara Enholm-Hjelm gillade en av bilderna i portfolion, men frågade försiktigt om Hurme känner någon som kan skriva… I dagens läge håller hon med om att historien inte höll. Hon hade försökt klämma in för mycket i ett kort barnboksformat.

Så Hurme letade efter någon som ville skriva. När det kom till kritan var det ingen som ställde upp.

– Jag tror att folk tror att det är lätt att skriva en barnbok; det är ju så lite text. Men sen när man försöker så inser man att det inte är så lätt ändå.

Till slut visade det sig att textförfattaren fanns mycket närmare än hon tänkt sig. År 2012 gav hon ut sin första barnbok Under Täcket tillsammans med sin man Anssi Hurme.

När det känns lätt är det rätt

Vi bläddrar tillsammans genom Under täcket. Visst känner man igen Hurmes stil, med runda linjer och mjuka färger. Men bilderna saknar kanske ändå det poetiska tänjande på verklighetens gränser som hennes senare illustrationer har. I Under täcket har Maija satsat på realism.

– Jag var så petnoga. Jag gjorde om de här bilderna jättemånga gånger. Jag satt och svettades med gouache och akvarell för att få exakt rätt realistiskt uttryck. Och samtidigt undrade jag om det verkligen skall vara så här svårt att illustrera en barnbok.

Också den följande boken Fladdermuspojken går i samma stil. Här finns fler kontraster mellan ljus och mörker – och teckningar som anspelar på superhjälteserier, i enlighet med historiens tema.

– Men efter Fladdermuspojken kunde jag släppa de där realistiska ansiktena. I de nyare böckerna tycker jag att jag hittat ett uttryck som känns eget. Mjukt, inte lika petnoga.

Det handlar om att att hitta sin egen röst, och det är en pågående process.

– Men jag vet att jag är på rätt väg när det känns lätt att rita, som att andas.

In i sagovärldens verklighet

Maija Hurme fortsätter att måla medan hon berättar entusiastiskt. Bredvid den röda blomman växer några bollar i olika färger fram, och bredvid dem en liten brun insekt.

– Det är faktiskt såhär det oftast går till. Man sitter och ritar och så plötsligt har man en figur på pappret!
Om figuren har något mera att berätta så är det början på en historia. Realismen är inte så viktig, lekfullheten är mycket viktigare. Det får ta tid. Man måste lära känna figuren, och försiktigt känna på möjligheterna och villkoren i figurens värld. Och till slut låta den världen bli så verklig att det bara är att kliva rakt in i den.

– När jag höll på med karaktären till vår första bok, den lilla flickan med röd klänning, gick jag så djupt in i henne att jag i huvudet kunde se henne som i 3D, berättar Hurme. Jag kunde gå runt henne, titta på henne från olika håll, be henne gå framåt längs en stig… Det var magiskt att få känna sina bilder så väl att man vet allt som sker, också det som inte visas i bilden. Att kunna gå in i en bild och veta vad som finns bakom det där trädet eller hörnet!

Att fånga känslan

Hurme blir ivrig när hon berättar om sina böcker. Det är nästan som om hon är där igen, inne i dessa världar som hon känner så väl, och målat av ur så många vinklar.

Hon går till bokhyllan i arbetsrummet och kommer tillbaka med en hopnitad bunt vanliga kontorspapper. Det är skissversionen av diktboken Rassel Prassel Puss. Det är de snabba blyertsskisser Hurme gjorde dagarna efter att hon fick författaren Hanna Lundströms dikter på posten.

– När jag får läsa den färdiga texten är det godisdag! Att få sprida ut texten på 32 sidor… Och börja skissa och fundera. Då går det snabbt! Det är den första intuitionen som gäller. Det handlar mest om att fånga känslan i dikterna.

Jag bläddrar bland skisserna och fascineras av hur välgjorda de trots allt är. Det syns att Hurme har tänkt igenom boken också med en layoutares blick. Upplägget i skissen är långt detsamma som i den färdiga boken. Efter skissandet börjar det riktiga målandet. Det är här som den stora mängden arbetstimmar avverkas. Att illustrera en barnbok kan ta upp till ett år.

Öar på drift

Nu jobbar Hurme med två nya barnböcker som skall komma ut våren 2018. Den ena, Skuggorna, gör hon, precis som de två första böckerna tillsammans med sin man Anssi – men den andra har hon skrivit själv.

– Det känns super! Boken kommer ut på finska och skall heta Yksinäisten saarten kartasto (Atlas över ensamma öar). Det är en historia som jag gått och funderat på i fyra år.

Också den historien började med att en figur bara dök upp på pappret; en liten flicka som satt på ett gungbräde. Samtidigt stod det i tidningen om en liten ö av torv som under natten flutit iväg från någons sommarstuga. Stugägarna fick ro för att hämta tillbaka ön på morgonen och påla fast den.

Maija började jag fundera över om det kanske fanns någon på ön när den flöt iväg. Och hur det i så fall skulle kännas om något man trodde var fast och beständigt plötsligt inte var det.

– Huvudpersonen är besviken på sin mamma som inte svarar på alla viktiga frågor. Därför flyttar hon till en egen ö tillsammans med sin vän orangutangen. Där har de det bra, tills ön en natt lossnar och börjar flyta bort.

En bra barnbok talar på många nivåer. Förutom att vara en spännande historia hoppas Hurme att boken kan hjälpa någon att förstå förhållandet mellan mor och dotter. Att boken skall betyda något stort för någon.

– Ja, varje bok måste ju vara den bästa jag har gjort hittills, annars släpper jag inte iväg den till tryckeriet.

Diktatorer och deppiga mammor

Jag frågar hur Maija Hurme läser barnböcker i dag, jämfört med före hon själv hade kommit in i branschen. Hon funderar på frågan en stund, och säger att hon i dag har lärt sig att uppskatta hur också det fula eller brutala skildras i vissa barnböcker.

Enligt Hurme är många föräldrar fast i att banböcker skall vara illustrerade på samma sätt som när de själva var barn, som Ilon Wiklands idylliska teckningar i Astrid Lindgrens böcker eller Disneys gulliga djur. De moderna brutalare barnböckerna skrämmer ofta de vuxna mera än barnen.

– När föräldrar stöter på böcker som inte ser ut som de vant sig vid, så kanske de tänker att illustratören inte kan rita. Varför är det inte sött som hos Disney? Men sen kan de brutala böckerna fungera alldeles underbart när man läser dem tillsammans med ett barn, säger Hurme.

Enligt Hurme är barnböckerna i Svenskfinland rätt så anarkistiska. Det är väldigt få teman som är tabu. Här finns historier om diktatorer, om riktigt deppiga mammor och problemfamiljer. Ett exempel är Hurmes och Kristina Murray Brodin bok Allt är precis som vanligt som handlar om ett barn som upplever att föräldrarna inte har tid. Barnet gömmer sig för att se hur föräldrarna reagerar, om de verkligen blir så ledsna att de dör, som de har sagt.

– Jag hoppas den boken också kan tala till barn som är så trygga i sin familj att de aldrig har tänkt den tanken, för att de skall kunna känna större empati för barn som inte känner sig lika trygga.

Maija Hurmes illustrationer är ändå klart mera söta än brutala. Fast det brutala behöver inte alltid vara så ”brutalt”, det kan räcka med lite vardagsrealism. Särskilt i de senare böckerna har hon vågat ta steget längre åt det hållet.

– Titta, det här är Hertonäs strand, här är en förortsmiljö, säger Hurme och visar på bilderna i Allt är precis som vanligt. Det skulle jag inte ha vågat göra i min första bok – där var allting väldigt borgerligt och städat! N

Text: Sebastian Dahlström
Foto: Laura Mendelin

Tre frågor till Jaana-Maria Jukkara

konstnärlig ledare och producent för Etnosoi!-festivalen.

1. I år fyller Etnosoi! 30 år. Hur har festivalen förändrats genom åren?

– Etnosoi! började som ett mycket litet evenemang med enbart inhemska musiker och organiserades då väldigt långt av Sibelius-Akademins avdelning för folkmusik. Men redan följande år bjöd man in internationella artister, och ansvaret hade flyttats till Global Music Centre.

Vi bjuder in både världsstjärnor och relativt okända musiker från fjärran kulturer som folk här i Finland ofta inte vet så mycket om. Med föredrag, meet-the-artist-intervjuer och program för barn försöker vi göra festivalen så givande som möjligt. Vi vill fostra både vår nuvarande och en kommande publik, och samtidigt ge gästande artister en chans att bekanta sig med finländsk kultur.

2. Vad är du själv mest entusiastisk över i årets program?

– Speciellt gläder jag mig åt att vi på årets Etnosoi! för första gången på länge får höra musik från Marocko, i skepnad av fantastiskt skickliga Oum. Och från öst kommer Joanna Słowińska från Polen och tuvalesiska Hartyga. Inom världs- och folkmusik accentueras vikten av samarbete. Ett bra exempel är Etnogalan, som ordnas för första gången i år, som en del av Etnosoi!, och där finländska och utländska artister premieras.

3. Kan du berätta om Global Music Centres övriga verksamhet?

– På vårt kontor på Tavastvägen i Helsingfors har vi ett mångsidigt bibliotek, som är öppet för allmänheten. Vi sysslar också med forskning, gör inspelningar och ger ut musik. Biståndssamarbete har ända från början 1979 varit en viktig del av verksamheten.

Etnosoi!-festivalen är utan vidare den del av vår verksamhet som syns mest i media varje år. Men också annars jobbar vi för att stöda ett mångsidigt utbud av multikulturell musik i Finland. Bland annat försöker vi stöda musiker med invandrarbakgrund och hjälpa dem att klara av stipendiedjungeln. Arbetet känns viktigt i dagens värld.

Text Jan Gardberg
Foto Jaana-Maria Jukkara

Poeten: mer stöd till litteraturen som konst

Staten: vi stöder ju biblioteken

– Varför behandlas litteraturen inte som de andra konstformerna, exempelvis dansen, teatern, musiken eller bildkonsten?, frågar poeten och kritikern Peter Mickwitz.

Vi träffas för en intervju hemma i poeten Peter Mickwitz hyreslägenhet i Helsingfors – en intervju som också handlar om författares ekonomi men främst om litteraturens ställning i samhället.

Men låt oss först göra en sak klar: Mickwitz uppskattar storligen alla de andra konstformerna och skulle aldrig önska att det offentliga och privata stöd som tillfaller dem skulle minska i volym. Däremot anser han att det institutionella stöd exempelvis teatrar och konsertsalar har möjlighet att få, i rimlighetens namn även borde tillfalla litteraturens institutioner, så som kritiken och förlagen.

Vi ska också höra Ansa Aarnios syn på hur staten prioriterar litteraturen. Aarnio är specialsakkunnig på det statliga Centret för konstfrämjande, och är med om att fatta beslut om en del av det statliga stödet till konst.

Men vi börjar med samtalet i poetens kök. Framför oss på bordet står två glas vatten och två kardemummabullar.

– Jag önskar teatern allt gott och jag uppskattar teater. Jag vill inte att teatern ska få sämre förutsättningar. Jag vill bara att litteraturen ska ha det lika bra. För att samtalet ska bli meningsfullt måste vi placera litteraturen i en kontext och därför måste man göra jämförelser med de andra konstarterna.

För att komma framåt måste vi först ta några kliv bakåt.

– Den historiska bakgrunden till allt är att litteraturen, ända sedan tryckpressen uppfanns, förutom konst också varit en affärsverksamhet.

Mickwitz påminner om att också de andra konstformerna, till exempel bildkonsten, har en liknande bakgrund: bildkonsten var i tiderna i hög grad ett hantverk som strävade efter att skapa produkter som skulle säljas på en marknad; men med tiden utvecklades bildkonsten till att vara i första hand konst och inte en affärsverksamhet.

– Böcker går som bekant att massproducera och sälja. Och så har vi en hel massa böcker som inte alls är konst. De många olika litteraturvarianterna har fått samverka inom samma miljöer: på förlagen.

Den digitala utvecklingen och massmediernas omvandling har under detta årtusende skapat stora bekymmer för förlagen.

– Förlagen har i nuläget allt mindre plats för den slags litteratur som jag kallar konst. Det betyder en radikal förändring för litteraturen som konst. Var ska den finnas i framtiden? Ska den alls finnas? Samtidigt är förlagen närmast tvungna att koncentrera sig på det som säljer och det som jag för min del anser att inte är så viktigt konstnärligt.

Och den konstnärligt betydelse-fulla litteraturen då, hur definierar du den?

– Konst överlag handlar om något som har integritet och som inte uppfyller förväntningar. Konsthantverk kan självklart också vara intressant, men då handlar det om att göra det man förväntas och är lärd att göra.

Ser vi i framtiden allt fler förlag som fokuserar enbart på konstnärligt relevant litteratur, det som i folkmun kallas smal litteratur?

– Jo, jag tycker att det sker redan nu, det finska förlaget Poesia är ett bra exempel. Om de större förlagen inte har möjlighet att ge ut den litteratur som jag tycker att är viktig, så söker den sig andra kanaler. Och just denna litteratur behöver finansieras. Medan den litteratur som går att sälja fortlever i affärsföretagen. Litteraturen kommer att tudelas allt mer.

Och här kommer vi tillbaka till frågeställningen som lyftes fram i inledningen av artikeln.

– Det naturliga, tycker jag, är att den konstnärligt betydelsefulla litteraturen finansieras på samma premisser som de andra konstarterna. Men tyvärr sker ju inte detta idag.

Peter Mickwitz efterlyser samma slags ekonomiska strukturer för den konstnärligt seriösa litteraturen som för exempelvis den motsvarande konstnärligt seriösa teatern.

– Hur skulle teaterkonsten som helhet överleva utan den ekonomiska uppbackningen från statliga och privata fonder? Och hur skulle bildkonsten se ut om om alla dess institutioner skulle vara beroende av enbart försäljning?

Vi ska återkomma till de statliga författarstipendierna, vars nivåer enligt Mickwitz mening är på en för låg nivå. I sig anser han att stipendiesystemet är fungerande men grundfrågan i hans analys är att litteraturen behöver mer stöd på många fronter samtidigt.

– Många tror att det räcker med att finansiera författarna, men det räcker absolut inte! En litteratur som består enbart av författare, ja den finns i praktiken inte.

Vad annat behöver finansieras för att enligt din mening ge en grogrund för en levande litteratur i samhället?

– Kritiken, förlagen, tidskrifter, författarutbildningar, bokhandlar och nätpublikationer för kritik. Det behövs pengar för allt detta. Om tidskrifter och nätpublikationer är tillräckligt väl finansierade skapar det här också verkliga arbetstillfällen och bi-inkomster – också för författare.

I dagens läge får både tidskrifter och en del nätpublikationer för kritik stöd från staten. Som bekant är detta stöd inte på en nivå som möjliggör rimliga löner och arvoden. Det kan varje kulturtidskrift i landet vittna om (däribland Ny Tid).

Förlagen då?

Det vore enligt Mickwitz önskvärt om förlagen i framtiden utvecklades till institutioner som tillåts vara förlustbringande.

– Det är väsentligt att börja se förlag som något annat än affärsföretag. På samma sätt som vi inte ser Amos Anderssons konstmuseum eller Teater Viirus som affärsföretag. Kanske är det så att det i framtiden inte längre är möjligt för konstnärligt seriösa förlag att verka i en bolagsform i vilken det juridiskt finns inbyggt ett syfte att göra vinst.

Staten prioriterar institutioner

Hur mycket stöder då staten de olika konstformerna? I årets statsbudget för konst och kultur, totalt 463 miljoner euro, beviljades till exempel teatrarna, dansteatrarna och orkestrarna bidrag på inalles 71,5 miljoner euro.

Från undervisnings- och kulturministeriet uppger man att bidragen och stipendierna för att främja litteraturen uppgick till 6,5 miljoner euro. Exempelvis de föreningar som jobbar för att främja litteratur beviljades 1,7 miljoner euro medan författare och översättare  i år fick 3,1 miljoner euro i stipendier och bidrag.

Taike, centret för konstfrämjande, har under de gångna året fått en allt viktigare roll i statens kulturpolitik och Taike beslutar också om en del av konstbidragen och stipendierna.

– Taike stöder litteraturen bland annat via författarstipendier, skrivarutbildningar, litteraturfestivaler och kulturtidskrifter. Taike beviljar också bidrag till sammanslutningar och till främjande av barnlitteratur, säger Ansa Aarnio på Taike.

Aarnio vill också gärna påminna om att staten via statsandelar upprätthåller biblioteken, det här stödet kan alltså tolkas som ett stöd också till litteraturen. Biblioteken har historiskt haft en betydande roll i Finland med tanke på främjandet av läskunnigheten och att göra böcker tillgängliga. I modern tid har ändå bibilioteken många fler roller än att främja litteraturen. Ifjol köpte biblioteken böcker i olika genrer för 22,8 miljoner euro.

Är det möjligt att med hjälp av statsmedel stöda förlagen?

  Staten har inga bidrag som förlagen kan ansöka om inom budgetmomentet  litteraturens främjande, säger kulturrådet Leena Laaksonenundervisnings- och kulturministeriet.

Värt att tillägga är att ministeriet stöder översättning av litteratur till andra språk. Ministeriet riktar stödet till FILI (Finnish Literature Exchange) som beslutar om stödet. Både finländska och utländska förlag kan beviljas budgetmedel – årligen uppgår den här stödsumman till en halv miljon euro.

Stipendiesystemets brister

Avslutningsvis återvänder vi till Peter Mickwitz kök för några ord om författarstipendiernas nivå.

Enligt författarförbundet Suomen kirjailijaliitto har hälften av författarna andra inkomster än de inkomster de tjänar via sitt kreativa skrivande. Mer specifikt handlar det om hälften av dem som svarade på förbundets medlemsenkät år 2010. Av samma enkät framgår att författarna för sitt litterära arbete tjänar 9 745 euro i året (medianinkomst). Traditionellt har många författare för att tjäna ihop ett levebröd arbetat som recensenter, lärare eller översättare, både när författarna inte haft något arbetsstipendium och ofta också i de fall de beviljats ett.

– Problemet i dagsläget är att flera jobb inom kulturfältet i Svenskfinland mer eller mindre har försvunnit. För jobbet som kritiker betalas man dåligt eller ingenting alls.

Mickwitz anser att den skattefria summan för konstnärstipendier är på tok för liten nu – den borde höjas.

– Till exempel i Helsingfors blir det inte mycket kvar efter att hyran är betald. Summan har inte hängt med den allmänna kostnadsutvecklingen.

Trots att Mickwitz anser att den skattefria summan är för liten så är systemet enligt honom i sig fungerande. I år är den skattefria summan för konstnärsstipendier 20 309 euro på årsbasis, eller knappt 1 700 euro per månad. Av den summan dras den obligatoriska pensionsförsäkingen av, så att stipendiesumman som konstnären har att leva på per månad är ca 1 500 euro.

– För det första: det borde heta arbetsstipendium och inte konstnärsstipendium. Vi som arbetar måste ges en möjlighet att ägna oss åt själva verksamheten i högsta möjliga grad,  inte minst ligger det i stipendiegivarens intresse att stipendiaterna på riktigt har möjlighet att göra det de beviljats stipendiet för – det ska gå att leva på den summan. Min åsikt är att stipendiesummorna borde höjas istället för att man ökar antalet stipendier. N

Text & foto Marcus Floman

Läsandet är en demokratifråga

De svenskspråkiga regionerna har i tre år fått en vitamininjektion i form av läspropaganda och tips för att öka barns läslust och nyfikenhet för böcker. Sedan 2014 har en läsambassadör turnerat runt på föräldramöten, i bibliotek och skolor.

Många goda initiativ har sett dagens ljus, men tillsvidare är det oklart om någon tar över läsambassadörsuppdraget nu när författaren och modersmålsläraren Katarina von Numers-Ekman återgått till sitt jobb i Mattlidens gymnasium.

Formellt var det resultaten i PISA-undersökningen bland finlandssvenska skolbarn som var väckarklockan till läsambassadörsprojektet. Särskilt de finlandssvenska pojkarna ligger illa till i PISA-mätningarna; nivån är under OECD:s medelvärde. Redan 2009 stod det klart att de finlandssvenska eleverna halkat efter i läsförmåga jämfört med de finskspråkiga. Enligt en forskningsrapport från Svenska Kulturfonden och Jyväskylä universitet som analyserat just PISA-resultaten år 2009, motsvarar skillnaden mellan språkgrupperna nästan ett års skolgång, något rapportförfattarna utryckte  oro över.

Två aktörer som inte lät det hela stanna vid en upprörd medial debatt i höjt tonläge var Svenska modersmålsföreningen i Finland och Tidningen i skolan. De vände sig till Kulturfonden och lyckades i samarbete med Sydkustens landskapsförbund sy ihop ett treårigt projekt för att öka läskunnigheten bland finlandssvenska barn och unga. Den tillfälliga läsambassadörens arbete drevs under tre år med hjälp av 310 000 euro.

Efter tre år: dags för resumé

Nu när den finlandssvenska läsambassadören lämnat sitt uppdrag är det dags att knyta ihop säcken – vad har uppnåtts?

Ny Tid träffar den tidigare finlandssvenska läsambassadören Katarina von Numers-Ekman i hennes nuvarande jobblandskap: lärarrummet i Mattlidens gymnasium i Esbo.

Det framgår tydligt under intervjun att det inte finns en början eller ett slut i jobbet för ökad läsförståelse. Att främja läsande bland barn och unga är en fortlöpande rörelse – nu gäller det för många små aktörer att ständigt hålla bollen i rullning.

– Medvetenheten kring hur viktigt läsande är har ökat och den här frågan har under de gångna åren fått större synlighet.

Skolorna är självfallet en av de viktigaste aktörerna i sammanhanget och von Numers-Ekman har sett att skolor runtom i Svenskfinland har tagit sitt uppdrag på stort allvar.

– Under de här tre åren har många olika aktörer startat läsfrämjande projekt som riktar sig till barn och unga.

Den eventuellt mest lovande rörelsen som hon fick bevittna var den folkvandring av föräldrar som strömmade till hundratalet föräldraträffar som arrangerades i de svenskspråkiga skolorna i landet.

– Det handlar om flera tusen föräldrar som har hört mig prata om hur man som förälder kan stöda barnens läslust. Det har funnits ett stort intresse och jag har fått svara på väldigt många och väl formulerade frågor, berättar von Numers-Ekman.

Högläsning är nyckeln

Frågan om att bjuda in barn till läsandets värld är inte ny, och varje tid har sina utmaningar och favoritskurkar i dramat: serietidningar, filmer, videospel och nu skärmar i största allmänhet. Så, hur ska en medmänniska – förälder, mor/farförälder, lärare – kunna hävda att det här med att läsa en bok vore  värt försöket?

– Ja, det finns ju redan i 9-10 års åldern grovt sett två grupper av barn, bokslukarna och de som inte är så intresserade. Att fortsätta läsa högt för barnen – även efter att de lärt sig läsa – är den främsta nyckeln till att öka läslusten, säger von Numers-Ekman.

För en del barn fungerar ljudböcker som ett komplement till det egna läsandet. Ett annat tips är att prata högt om läsupplevelser både i hemmen och i skolan.

– Ibland är det förstås bra att eleverna själva får välja vilken bok var och en vill läsa, men ibland är det bra att alla i klassen läser samma bok eller samma text. I sådana situationer kan man fundera högt och utbyta tankar – det utvecklar läsförståelsen när man hör vad någon annan har för tankar om en text och själv tvingas sätta ord på sin läsupplevelse.

Engagemang från föräldrar, lärare och bibliotekarier är i väldigt många fall mer eller mindre ett måste för att en del barn ska få chansen att bekanta sig med böcker och läsning. Och här är det klart att alla inte är lika lyckligt lottade; alla har inte läsande förebilder i sin omgivning och alla skolor har inte en vana att regelbundet besöka ett bibliotek med eleverna. Det är inte så lätt för barn att hitta de rätta böckerna och i en klass är det inte heller lätt för läraren att hitta böcker för, säg 25 barn, med olika intressen.

– För att locka särskilt de lite svagare läsarna krävs det ofta både uppfinningsrikedom och engagemang  innan man hittar böckerna som handlar om något verkligt intressant. Ibland kan en enda läsupplevelse bli en inkörsport till mera läsning – något som framöver kan leda till ett större intresse för litteratur.

Det lilla extra

Under de år von Numers-Ekman reste runt noterade hon att många kommuner redan gör många saker rätt. Det finns flera initiativ som på ett bra sätt ökar läsförståelsen.

– Till exempel Borgå, Lovisa, Nykarleby, Sibbo och Vanda – där har de väldigt tydligt identifierat ett problem som de vill åtgärda med hjälp av en strategi. I Borgåskolorna har pedagogerna arbetat målmedvetet med läsandet. De får läsa kvantitativt långa perioder på lektionerna och så arbetar de gemensamt med texterna.

Ett annat exempel är Vanda, där lärarna länge noterat att den svenska som används i skolorna varit svag  till stor del för att finskan är så dominerande i vardagen. von Numers-Ekman berättar att engaerade pedagoger från alla stadier, från daghem till gymnasium, samarbetade för att stärka svenskan via en lässtrategi.

– Lärarna har fått både resurser och ett starkt stöd från sina överordnade. De har fått stor frihet: cheferna har litat på att pedagogerna vet vad som bör göras.

Gruppen av pedagoger har träffats regelbundet för att planera hur läsförståelsen ska förbättras.

– Jag tror att det varit viktigt att lärarna varit skickliga på att involvera eleverna. I någon av Vanda-skolorna har de ett bokråd där eleverna från skolans alla klasser är med och väljer de böcker som ska läsas.

Barnets läsbagage

Von Numers-Ekman tror att kontinuitet är viktigt i sammanhanget.

– Jag har nu själv insett att jag som gymnasielärare haft alldells för lite information om vilket ”läsbagage” mina elever haft med sig från klass 7-9, när de kommer till Mattliden från olika skolor.

I ett sådant läge kunde en läsdagbok eller -portfölj, som tagits i bruk i exempelvis Pargas och Nykarleby, fungera som stöd för skolorna.

– Lärarna för bok över alla de böcker och boksidor som eleverna läst mellan klass 1 och 9. På en del håll är det ett digitalt verktyg och på andra håll en fysisk dagbok. Och det är ju alldeles fantastiskt att tänka sig att du som gymnasiemodersmålslärare skulle få möjligheten att se vad eleven läst under sin skoltid.

För att det här ska bli verklighet krävs en kommunal strategi som slår fast att alla skolor ska följa planen.

Det finns också en stor ojämlikhet mellan kommunerna vad gäller en annan nyckelaktör: biblioteken. Endel skolor har lyxen att ha ett eget skolbibliotek med egen bibliotekarie eller ett bibliotek nära intill skolan medan andra har längre väg till kunskapens källa.

– Den nya bibliotekslagen kräver inte, bara rekommenderar, att det ska finnas skolbibliotek. I Sverige kräver lagen att alla elever har tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Det fungerar ju inte på alla håll, men i de skolor där det gör det, är skolbibliotekarierna en fantastisk resurs. De undervisar i informationssökning och källkritik, båda viktiga färdigheter i dagens samhälle, konstaterar von Numers-Ekman.

– Barn och unga är ju väldigt duktiga på att hoppa i texter och ta sig till olika plattformer. Så oron handlar främst om läsningen och förståelsen av långa och svårare texter. Både läsningen av faktaböcker, dagstidningar och skönlitteratur minskar hela tiden. Det är oroväckande eftersom det i grunden är en väldigt stor demokratifråga.

Von Numers-Ekman påminner om att elever som inte är vana att läsa behöver hjälp med studieteknik.

– Är du en svag läsare så behöver du hjälp med att plocka fram det viktiga i en text, med hur man benar ut resonemangen. Om eleverna inte får hjälp med det, så skapar de egna sätt att läsa, som eventuellt inte är så effektiva.

Vem tar över uppdraget?

Nu har Katarina von Numers-Ekman återgått till sitt jobb som lärare, läsambassadöruppdraget är avslutat och det finns ingen som ska ta över. I motsats till länder som Sverige, England och USA har Finland ingen permanent post med en nationell läsambassadör. Före det finlandssvenska projektet fanns Lukuinto-Läslust, ett samarbete mellan skolor och bibliotek som också inbegrep läsambassadörer, men också det projektet var tidsbundet.

Nu är det upp till andra aktörer, statliga och privata, att föra vidare budskapet om styrkan i att kunna läsa.

– Jag tror att det är så pass många som insett föredelarna med läsambassadörsprojekten att jag litar på att någon sätter igång något motsvarande, säger von Numers-Ekman.

Vissa lovande frön har redan såtts. Ett initiativ som föddes vid sidan av läsambassadörsprojektet är Estrids bokklubb. Många lågstadieklasser tittar regelbundet på programmet som prisats för att det på ett lättfattligt sätt presenterar böcker, läsande och författare för barn.

– Jo! Estrid Airas och det nätbaserade bokprogrammet Estrids bokklubb har blivit en verklig succé. Till och med Expressen har lyft fram det fina med Estrids boklubb, att det är barnen som är i fokus. Nu under hösten fortsätter bokklubben med Estrid och hennes kollega Milo – det är fint att programmet ser på böcker och läsande ur barnets eget perspektiv. N

Text & foto Marcus Floman