Kategoriarkiv: Kultur

”All I want for Christmas is planekonomi”

Trygve Söderling lyfte tillsammans med Peter Lodenius och Tapani Ritamäki upp Ny Tid ur ett partipolitiskt träsk under slutet av 1900-talet. Söderling har varit en institutionskritiker i Svenskfinland och är aktiv som forskare, kritiker, huvudredaktör på Nya Argus. Nu går han i pension från sin tjänst som t.f. lektor i nordisk litteratur på Helsingfors universitet.

Under de sista dagarna av maj äter vi nudlar i Kronohagen och diskuterar debattklimat, Göteborgs bokmässa och utopier. För mig har Trygve Söderling varit en kär föreläsare och handledare som sorgligt nog lämnar Forsthusets korridorer efter sommaren. Men Söderling försvinner definitivt inte från det litterära fältet. I sorlet av nudelhungriga lunchgäster försöker jag uppfatta vad Trygve tycker om kulturdebatten idag och hur den skiljer sig från hans tid på Ny Tid på 1980- och -90-talen.

– När jag var som aktivast på Ny Tid fanns det en stark generationsdebatt som jag inte ser nu. Claes Anderssons generation hade under 1960-talet talat för en tydlig politisk dikt och debatterat mot äldre författare som Rabbe Enckell och Bo Carpelan. Under 1980-talet fick igen Andersson mothugg, men från de yngre. För oss verkade det alltså självklart att yngre författare skulle opponera sig mot äldre, tala för en annan estetik eller politik.

På sitt sätt kan man säga att Anderssons engagerande dikt med blicken utåt var den som ”segrade”.

– Claes Anderssons generation återinförde kontakten mellan litteratur och samhälle. Och de lyckades, idag höjer ingen på ögonbrynen åt öppet politisk dikt, som Yahya Hassans och Athena Farrokhzads. Men å andra sidan, hur ”politisk” är dagens finlandssvenska litteratur?

Söderling menar att debatten om bojkott eller inte av Göteborgs bokmässa är ett nytt fenomen att förhålla sig till. Debatten som har pågått under den senaste månaden på Hbl:s kultursidor rann ut i sanden. Kanske för att den övergick till att handla om privatmoral.

– Man kan säga att debatten om Göteborgs bokmässa målade in sig i ett hörn. Det blev en rätt trist debatt mellan två parter som båda hade rätt. Det blir problematiskt när debatten blir individcentrerad, för då blir det en fråga om vem som är mest moralisk. I stället för att säkra huvudsaken, att få bort högerextremisterna, blev det ett fånigt soloåkande med alla författare indragna, som enskilda individer. Någon är moralisk och gör sig synlig genom att bojkotta, någon annan är pragmatisk och gör sig synlig genom att delta.

Söderling menar att eftersom bokmässan är ett kommersiellt jippo måste man slå till där arrangörerna är som känsligast: på plånboken.

– Författarna tänkte att om de bojkottar skulle det sprida sig, men så är det ju inte. Det skulle krävas att hela Sveriges Författarförbund och alla förläggare kollektivt hotar arrangörerna ekonomiskt.

Likstel kritik

Förutom debatten om bokmässan har en diskussion om kritikens ställning och frilanskritikers villkor förts på insändarsidorna denna vår. Hur står det till med kulturdebatten och kritiken i Svenskfinland idag?

– Lam på gränsen till likstel, om vi alltså talar om diskussion kring estetiska strategier, konstnärliga experiment och dylikt. Det är i och för sig normaltillståndet i Finland, och Svenskfinland: tystnad är regeln, debatter är undantag. Inom litteraturkritiken finns det en inställning att man inte ska svänga sig med fina namn och teorier, men det är nog en fattigdom.

Söderling har sagt att stora porträtt av författaren fått pryda kultursidorna istället för långa analyserande texter om författarens verk. Tycker han fortfarande så?

– Det är sant att trenden med författaren som ”litteraturrelaterad mediapersonlighet”, som Kristina Lugn ironiskt uttryckt det, har förstärkts. När det gäller storleken på fotona tävlar författarna nu med H&M:s underklädsmodeller. Frågan är vad det beror på. Här finns en massa kompetens bland kritiker och forskare som inte tas till vara och de som ändå anlitas förväntas vara superbillig arbetskraft.

Inte alltid happy end

Vi går över till Söderlings kanske favoritsamtalsämne: film. Söderling kallar sig själv en riktig filmfreak. Han ser och recenserar främst arthouse och konstfilmer. Söderling tycker att Rumänien och Iran nu i några decennier varit de mest intressanta filmländerna.

– Jag har en egen agenda med filmkritiken jag skriver. När man öppnar tevetablån för veckan i en dagstidning är de flesta filmerna från USA, några från Norden och Europa och kanske en från den övriga världen. Under sjuttiotalet talade man om amerikansk kulturimperialism, idag verkar den vara så självklar att vi inte ens ifrågasätter den.

Söderling tycker att filmer som kastar sig rätt in i migrant- och flyktingverkligheten är akut viktiga just nu, även om man blir deppig av att konfronteras med verkligheten. Humanitära och politiska frågor kan tacklas dokumentärt, men också med konstnärliga medel menar han.

– Det finns en mängd nya sådana filmer, även om vi på grund av bristen på happy end ser få av dem i mainstreammedier. Jag såg nyligen en film om en grupp papperslösa som hungerstrejkar i en kyrka i Belgien för att sätta press på myndigheterna, Le chant des hommes från 2015 av Bénédicte Liénard och Mary Jimenez. En konstnärligt hederlig film som också visade interna konflikter och svek och egentligen utmynnade i hopplöshet – allt kan ju inte nödvändigtvis sluta så positivt som Aki Kaurismäkis två senaste verk på temat.

Vinden har klarnat

Bland avlönat arbete var Ny Tid den mest kreativa arbetsplats Söderling jobbat på, berättar han.

– Bland annat genomförde vi glasnost 10-20 år före Gorbatjov. Vi två redaktionssekreterare var påverkade av punken och odlade en viss anarkistisk anda. Bland annat införde vi en tradition med ett rockcitat på förstasidan varje vecka som ett slags motto, typ ”Imperiet ska segra, tralala”. Det kändes viktigt att de seriösa reportagetexterna skulle stå sida vid sida med tillräckligt hejdlös satir à la dagens ”Brun Tid”.

Söderling säger att han varit priviligierad att få arbeta med litteratur, men att han varit en del av prekariatet.

– Splittringen arbetarklass och medelklass har inte förändrats så mycket genom åren, men uppdelningen i snuttjobbare och fastanställda har blivit större. Prekariseringen har i viss mån lamslagit samhällsdebatten, eftersom både arbetar- och medelklassen splittrats i dem som har fast jobb respektive prekariatet. Vi får alltså fyra huvudklasser, plus överklassen och de utslagna.

Söderling upplever att det är gåtfullt att Finland blivit så höger.

– Det är intressant att den här regeringen fungerat som en samlande kraft. Jag tänkte häromdagen att vi så länge har haft koalitionsregeringar så vi har glömt bort vad den äkta högern innebär. Att vi nu har en högerregering har gjort folk lite yrvakna – vinden har klarnat.

Söderling hyllar feminismen som hela tiden funnits där som kraft. Det har varit den starkaste, den mest konstanta ”alternativa” rörelsen enligt Söderling. Men vad borde vänstern, feminismen och antirasismen, de progressiva krafterna, göra bättre?

– Det är bredare än så. Till exempel flyktingfrågan kräver samarbete. Jag har sett feminismen och identitetspolitiska rörelser växa fram, som är en del av ett större demokratiskt mönster. Det här är frågor som är lätta att tala om, men absolut inte lätta att jobba med eller lösa. Det är utmärkt om vänstern är med, men vänstern kan inte ha monopol på dem.

Söderling menar att det är viktigt att också minnas ”svåra” frågor och ha en ekonomisk analys.

– Det har skymtat i Hbl och Helsingin Sanomat vad privatiseringen gör med vården, men det är intressant att Suomen Kuvalehti, som jag upplever som en högertidning, kommit med de elakaste avslöjandena och artiklarna. En tung och förödande analys väntar jag ännu på.

Nu när Ny Tid har temat Utopi; vad har du för framtidsvisioner?

– Ny Tid som dagstidning vore ingen dum utopi, nu när de borgerliga tidningshusen brottas med lönsamheten och produkterna blir tunnare eller läggs ner. Tyvärr kommer det finlandssvenska fondkapitalet inte att stöda en sån utveckling. När det annars gäller framtiden får man göra som Marx och försöka basera sin policy på verkliga, ekonomiska och makrohistoriska trender i tiden. En sån allmän trend är ju att den ekonomiska eliten blir i proportion allt rikare samtidigt som prekariatet med sina osäkra arbetsvillkor blir allt större. En inte helt blåögd utopi är då att majoriteten tröttnar och skuffar den politiska mittaxeln tillbaka dit den hör hemma, så typ Bernie Sanders eller Jeremy Corbyn blir det ”nya normala”. Utmaningen är att föreställa sig en värld där demokratin har övertaget och kan sätta ramar för kapitalismen. Som tecknargeniet Sara Granér kallade sitt seriealbum: ”All I want for Christmas is planekonomi”.

Text & foto: Vilhelmina Öhman

Finland och Sverige, tillsammans eller hur?

De nordiska länderna är som döttrar av samma familj, det har jag sagt många gånger. De är inte kopior av varandra, men de har mycket gemensamt. Samarbete, öppenhet och solidaritet är en fördel för oss alla, en plikt och en rättighet. De tillför stabilitet i samhället, vilket är viktigt i nuvarande tider av osäkerhet.

Den nordiska välfärdsmodellen är i många avseenden en föregångare och en bra bas för hållbar utveckling, och de nordiska länderna ligger nästan alltid på toppen i olika internationella jämförelser. Förutsättningen är vårt långsiktiga arbete för jämställdhet, rättvisa och tolerans.

Vårt jubileumsår är öppet för alla, både finländare och det hundraåriga Finlands vänner. Vem som helst kan delta och bidra till jubileumsårets program, som bygger på en öppen ansökan. Hittills har finländarna och landets vänner kommit med över 4 000 godkända programprojekt. Antalet ökar varje vecka. Samma nordiska värden syns också i de här ansökningarna.

Jubileumsåret firas i cirka 100 länder på alla sex kontinenter. Jag har redan deltagit i några av de här tillställningarna, eftersom de ofta sammanfallit med möten om FN:s mål för hållbar utveckling. I Sverige har Finlands 100-årsjubileum rotat sig väl. Den finländska identiteten är starkt närvarande i det svenska samhället. I det officiella programmet ingår det för tillfället över 70 projekt som äger rum i Sverige. Detta är inte att undra på. Finlands och Sveriges liknande samhällen och ekonomi, gemensamma värden och kultur samt de täta och omfattande historiska förbindelserna skapar en fruktbar grund för samarbete.

De utmärkta officiella relationerna mellan våra länder har under de senaste åren blivit allt intensivare. Samarbetet har också blivit allt mer nödvändigt då de internationella spänningarna i närområdet har tilltagit.

Men känner vi varandra, eller är vi mer som gamla familjemedlemmar som har flyttat isär? Vi liknar varandra på många sätt, fastän vi inte märker det själva. Vi har en 700-årig gemensam historia. Samma familjs eller släkts kulturella arv kan å andra sidan vara så starkt, att även små skillnader verkar stora och irriterande. Men när det gäller, håller man ihop. För barn från samma familj kan livets lotter vara mycket olika, och detta gäller också nationerna. Finländarnas historia har av många orsaker varit hårdare än Sveriges och detta har format nationens karaktär. Också vår geopolitiska situation är något annorlunda.

Känner vi alltså verkligen varandra? Emellanåt märker jag att vår långa gemensamma historia döljer det faktum att vi inte nu känner varandra eller varandras historia efter separationen år 1809. Inte heller Sveriges historia, särskilt inte arbetarklassens historia, har enbart varit en dans på rosor. Kanske skulle en bättre kännedom till exempel om varandras närhistoria hjälpa oss att hitta varandra på nytt.

Vi kunde också fundera på varför Sveriges inställning till euron, flyktingpolitiken och den internationella politiken på många plan varit annorlunda än Finlands.

Vore det inte på tiden att hitta varandra igen?

Tarja Halonen
är president

Framtidens gemensamma sysslor

1. I vårt samhälle handlar nästan allt om jobb, också för dem som står utanför arbetsmarknaden. Ett jobb måste var och en ha för att kunna försörja sig. Jobben drar in skatter och är sätt att genom löner fördela välstånd, även om det så att säga ofta sker i form av smulor. På sidan om jobben finns det frivilligarbete och föreningar av olika slag. Dessa sägs ofta vara en levande dimension av ett medborgarsamhälle (om de inte, mera cyniskt, sägs bygga upp vårt ”sociala kapital”). Men ändå är dessa aktiviteter sådana som förläggs till vår fritid – i den mån vi orkar, väljer och har möjlighet att ägna oss åt att till exempel engagera oss i Röda korset, Amnesty eller den lokala ungdomsföreningen eller frivilliga brandkåren.

Tänk dig ett samhälle – jag menar inte nödvändigtvis en stat – där en klyvning mellan jobb som självklar huvudsyssla och sedan frivilligarbete som fritidssyssla för dem som orkar inte skulle finnas. Tänk om det vore så att vi skulle dela på vissa grundläggande sysslor, så att dessa blev våra gemensamma angelägenheter, vårt gemensamma ansvar att organisera och utföra. Det kan handla om sophantering, vissa former av vård och omsorg, vissa former av matlagning, städning, jordbruk, transporter och annat.

Nu försöker jag uppenbarligen föreställa mig ett samhälle bortom kapitalismen – bortom ett samhälle som bygger på att pengar blir mera pengar och att varje människa är beroende av att sälja sin arbetskraft. Det är nämligen i kapitalismen uppdelningen mellan arbete och fritid uppstått (en sådan uppdelning fanns inte på medeltiden). Följande behöver sägas om och om igen: även om kapitalismen på många sätt varit ett effektivt sätt att utveckla teknik och samordna resurser, är dess begrepp om arbete inriktat på ekonomisk tillväxt, snarare än arbete som de sysslor som vi ser som avgörande att få gjorda på grund av de bedömningar vi gör av vilka behov som finns i ett samhälle.

Det är ju inte så att det saknas exempel på sätt att organisera sysslor genom att alla deltar med beaktande av folks enskilda läggning och kunskaper. Särskilt på mindre orter är detta ett vardagligt fenomen, som kan röra allt från att ordna fester till att jaga älg. I Finland är talko ett ord som förknippas just med ett sunt medborgarsamhälle där alla får plats och får ta ansvar. Kanske det är dags att knycka idealet från den retorik som det klämts in i på sistone, nämligen Juha Sipiläs uppmaning till oss alla att duktigt delta i ”spar-talkot”. Detta spartalko utgår inte från solidaritet, utan här slätar man över det att många, särskilt de (ofta kvinnor) som jobbar inom offentliga sektorn drabbas hårt av sparpolitiken. Sipiläs spartalko förutsätter en tanke om att var och en ska gno på med sitt och vara nöjd med sin lott. Kan vi inte istället tänka oss ett samhälle där grundläggande sysslor (”arbete”) är solidariskt fördelade – istället för att, som nu, vi har ett samhälle där allt fler verkar få nöja sig med att vara överflödiga, eller agera ständigt pressad reservarmé för arbetsmarknaden?

Det som vi inte på något sätt slipper undan är faktumet (de allra flesta går med på att det är ett faktum) att alla inte kan sysselsättas genom lönearbete. Det finns visserligen en förbiilande diskussion om vad samhället ska göra med människor som slås ut av dagens arbetsmarknad, de där människorna som ofta ses som ett hot och en börda. Jag skulle säga att vi har gett upp något viktigt om vi verkligen slår oss till ro med att huvudproblemet idag är att konstruera någon form av sysselsättning åt denna del av befolkningen. Risken med att slå sig till ro med den problemformuleringen blir tydlig i följderna av den förda sysselsättningspolitiken, där människor förvandlas till gratis arbetskraft åt företag som tackar och tar emot.

2. Arbetskritikern Roland Paulsen skrev för inte så länge sedan (1 april 2017, red anm.) en mycket intressant essä i Dagens Nyheter på temat utopier i apokalypsens skugga. Poängen jag fastnade för handlade om vad vi som bäst gör när vi föreställer oss ett bättre samhälle. Det är inte att gestalta ett samhälle där allting går som smort. En utopi anklagas ofta – jag tänker på anklagelsen om utopier som totalitära, för att koppla till en klassisk text av Isaiah Berlin – för att vara uttryck för en övergripande idé om hur samhället bör vara, en idé om perfektion, där människor med våld ska klämmas in i visionen. Paulsen menar att en utopi också kan rymma reflektion kring de problem som uppstår när samhället ser ut på ett visst sätt – exempelvis vilka oförutsedda konsekvenser en samhällsförändring får.

Om vi vill fundera vidare på vad det skulle innebära att dela på vissa grundläggande sysslor är det självklart så att vi också tänker på vårt eget samhälle. De flesta vänstersinnade undrar säkert nu över hur detta hänger ihop med racet att lägga ned välfärdsstaten, som ofta leder till att frivilliga, och familjen, bär upp ett flertal fundamentala samhällsbitar. Att dela på sysslor kan framstå som ett hån mot de kvinnor som redan nu axlar ett stort ansvar i frivilligorganisationer och i familjer, vid sidan av sina egna jobb. Högern å sin sida romantiserar frivilligarbete och osynliggör vem som axlar bördan när tjänster som alla fått ta del av genom välfärdsstaten avvecklas. Och att människor dessutom på grund av högerns åtstramningspolitik blir så trängda i sina (arbets-)liv att det blir svårt att ägna sig just åt förenings- eller frivilligarbete.

En annan viktig fråga är, just i anslutning till en krackelerande välfärdsstat: ska vi sätta vårt hopp till det som nu framstår som ett hot – sätt att överleva, när den formella ekonomin inte erbjuder jobb åt alla, eller när livsviktiga serviceformer ändå inte finansieras den vägen. Den informella ekonomin är betydelsefull på många håll i världen (till exempel i form av småskalig handel, jordbruk och hembiträden utan kontrakt). I många länder och i många slumområden i stora städer står ett befolkningsskikt utanför den kapitalistiska produktionen av rikedom, men också utanför facklig anslutning och lagstiftning som erbjuder rättigheter. Deras liv präglas av att de inte har någon anställning, samtidigt som det saknas förutsättningar för en stabil självhushållning. Det finns ingenting att romantisera i en arbetsfördelning som sker utanför den kapitalistiska ekonomin som en följd av kris och ojämlik fördelning av resurser. En verksamhet som inte är en del av en kapitalistisk ekonomi är inget ideal i sig.

Trots risken att legitimera nedskärningar skulle jag påstå att välfärdsstaten är en historiskt avgränsad period. Det måste gå att föreställa sig samhällen bortom den klassiska välfärdsstaten (som var ”klassisk” endast i några tiotals år). Att göra det innebär dock inte att ge upp kampen om till exempel arbetslöshetsunderstöd, dag- och åldringsvård, och barn- och bostadsbidrag.

3. Om det vore så att en del grundläggande sysslor roterar mellan människor i ett samfund, utan att detta var en fritidssysselsättning som bara en del kan ägna sig åt, skulle detta betyda en stor förändring för hur vi kommer i kontakt med våra närmiljöer och med varandra. I liten skala kan vi se det i husbolag eller stadsdelar där invånarna engagerar sig för den gemensamma miljön, vare sig det gäller att plocka skräp, stadsplanering, eller en gatufest. Eller varför inte: vi kan se det i hur pappor småningom blivit mera delaktiga i familjens sysslor.

Om det i ett samfund skulle finnas någon typ av ”samhällstjänst” skulle detta också innebära att vi lär oss pröva på nya sysslor som vi inte tidigare varit bekanta med, och därigenom skulle vi komma i kontakt med en brokig skara människor. Det lär oss också att känna omsorg för vår omgivning, att den angår oss på ett annat sätt än när vi köper in saker som varor och tjänster. Sophantering, odling, lagring av varor, att släcka en brand eller att assistera en rörelsehindrad människa är förmågor som kan sägas fördjupa vår kännedom om vår egen vardag. Att sysslor roterar kunde innebära att vi blir mera medvetna om de praktiska förutsättningarna för vår dagliga tillvaro.

När vi inte vet eller bryr oss om den insats en uppgift kräver, eller vilken kunskap eller skicklighet som förutsätts, är det lätt att klaga på att de som borde fixa saker är klantiga och inte gör sitt jobb, eller att vissa jobb är skitjobb som människor som får ekonomisk kompensation (eller kommer in på arbetsmarknaden) bör vara nöjda med att utföra. Därför tror jag inte att ett framtida samhälle som delar på vissa grundläggande sysslor skulle ringakta yrkeskunskap. Det finns sysslor som kräver många års utbildning och yrkeskännande som växer fram under lång tid på en arbetsplats. Men att säga att det finns krävande sysslor, och att det också finns sådant som i ett post-kapitalistiskt samhälle kunde rotera, betyder inte att de, som nu jobbar med de enklare sysslorna, betraktas som utbytbara och utan yrkeskunskap. Utbytbarheten och ”de-skilling” är istället grasserande problem vi måste hantera här och nu, och försöka skapa grunden för ett samhälle där människor inte behandlas som utbytbar arbetskraft.

Jag tänker mig inte att uppgifter skulle cirkulera genom att människor skulle tvingas göra sådant som de saknar fallenhet att göra. Ett system med att dela på sysslor skulle kräva en demokratisk ram. Det är inget som ingenjörsmässigt kan designas utifrån, eller skötas genom någon form av centraliserad planering i Sovjetstil. Medborgarnas egna initiativ skulle vara avgörande. Att fundera på ”modeller” handlar mest om att reflektera kring de omständigheter som gör att människor kan, vågar och får ta initiativ och komma med idéer om vad som behövs och hur saker ska göras. Den demokratiska ramen för att fördela sysslor är något som helt och hållet fattas i dagens samhälle, där det formellt är så att vi väljer våra jobb (jobben går inte i arv och i Norden är slaveri åtminstone formellt förbjudet), men där många i praktiken ändå utför jobb eller börjar en utbildning helt enkelt eftersom det är vissa saker som efterfrågas på marknaden. Vårt samhälle är just ett sådant där ett fåtal får njuta ynnesten av ”ett kreativt jobb”, en yrkeskunskap som respekteras och som ges praktiskt utrymme på arbetsplatsen. Vårt samhälle är dessutom fortfarande skiktat så att olika yrken starkt förknippas med män eller kvinnor.

Att sysslor roterar i ett mindre samfund kan, för att återknyta till Paulsen, vara utmanande på ett antal sätt. Osämja kan uppstå kring hur uppgifter fördelas rättvist, det finns kanske uppgifter ingen vill göra som måste kompenseras extra just därför, vissa uppgifter börjar kanske kodas som ”kvinnliga” och ”manliga”, det kan uppstå oenigheter kring vad som ska göras, hur och vem som har auktoritet att ta beslut. Dessa är utan tvekan frågor som finns också i vårt samhälle, men som inte verkar bekymra oss nämnvärt eftersom vi mer eller mindre slutat betrakta arbete som en del av demokratin.

4. Visst finns det en spänning mellan att betona gemenskaper utanför kapitalismen och att betona fasthållandet vid välfärdsstaten. Den får vi leva med genom att ibland vara pragmatiska och strategiska. Det hindrar oss inte från att nosa efter alternativ och söka efter redan befintliga praktiker som kan utvecklas. Under hela 2000-talet har teoretiserandet och aktivism som inriktar sig på allmänningar – en tillgång som förvaltas gemensamt – växt fram. Exempel på allmänningar kan vara en brunn, betesmark, ett bibliotek, en open source-kod eller varför inte en ockuperad plats.

Men allmänningar måste inte ses som enbart en resurs man har ”tillgång” till (för att koppla till ett resonemang av historikern Rasmus Fleischer). De kan vara ett sätt att skapa en gemenskap, där formen av sociala relationer blir avgörande – själva praktiken av att dela och göra något gemensamt. Det här har styrt uppmärksamheten mot sätt att arbeta tillsammans för att ta vara på resurser, istället för att verka enligt kapitalismens konstruerade knapphet och konkurrens där både sysslor och resurser aktivt dras bort från det gemensamma och görs knappa för att vara vinstbringande. Är det inte just det här som gör att vi behöver styra om hur vi hanterar gemensamma sysslor, just så att behov verkligen ska tillgodoses, inte bara för dem som kan betala för sig, utan allas våra gemensamma?  

Mari Lindman

Om kulturpolitiken och konsten att avstå

Vi måste se migration och mångfald som en röd tråd genom vår historia, och inte se flerspråkighet och mångkultur som en ny företeelse, utan som någonting utmärkande för vår kultur. Men vi måste också våga ge avkall på normer och privillegier, skriver Rita Paqvalén.

I maj besökte jag Toronto som jag bodde i för exakt 20 år sedan. Det var ett nostalgiskt återseende både med staden och med mitt yngre jag och de tankar som staden, olika böcker och texter samt samtalspartners väckte i mig då, och som jag fortfarande bär med mig i mitt arbete i dag. Året i Toronto innebar en intellektuell vändpunkt för mig. Jag kom till Toronto för att läsa postkolonial teori och kastades snabbt in i en värld där postkolonial, feministisk, queer- och antirasistisk teori var en självklarhet, en levd verklighet och en utgångspunkt för aktivism på ett sätt jag aldrig upplevt förut.

Samma år som jag bodde i Toronto gav akademikern och essäisten Rinaldo Walcott ut sin bok Black like who? Writing Black Canada (1997). I sin bok, som kom att bli ett standardverk för Black Studies i Kanada, tecknar Walcott upp konturerna för den svarta kulturen och de svartas roll i Kanadas historia. På det seminarium som arrangerades i maj, med anledning av 20-årsjubileet av bokens utgivning, diskuterades verkets betydelse samt de frågor som behandlades i verket.

Många av talarna lyfte fram verkets aktualitet och det faktum att svartas historia och kultur fortfarande är osynlig i dag. Många konstaterade också att staden och landet har tagit ett stort steg bakåt, och att frågor gällande rasism och osynliggörandet av den svarta historien och erfarenheten fortfarande är aktuella. Och där mångfald dominerade det urbana rummet i 1990-talets Toronto har dagens stad genomgått en gentrifiering och nya dyra huskomplex har gjort att enbart välbärgade (i många fall vita) personer har råd att stanna, medan den tidigare bosättningen förpassas till förorterna.

Byråkratiska glosor

Seminariets höjdpunkt för mig var dess sista programpunkt, ett samtal mellan Rinaldo Walcott och den queera författaren och essäisten Dionne Brand. Brand, som liksom Walcott (och en stor del av Kanadas svarta befolkning) har rötter i Karibien, var en av mina främsta litterära ledsagare genom Torontos och Kanadas svarta och mångkulturella historia. I sina essäer och i sitt skönlitterära författarskap behandlar hon frågor som kön och sexualitet, vithet, kulturell appropriering, Kanadas och Torontos svarta historia samt det mellanförskap som den karibiska identiteten och diasporan ofta utgör. I diskussionen med Walcott efterlyste Brand en ny maktfördelning och ett radikalt nytänkande.

Dionne Brands essäsamling Bread out of Stone. Recollections, sex, recognitions, race, dreaming, politics (1994) var en av mina viktigaste inspirationskällor och redan här hittas de tankar Dionne Brand återkom till under seminariet. Hon skriver att den enda lösningen på marginaliseringen av den svarta befolkningen är ”ge upp makten, att dela (med sig av) det kulturella, politiska och ekonomiska rummet samt att ta avstånd från den apparat som utgår från ’vithet’” (min översättning). Hon problematiserar begrepp som representation, inkludering, exkludering och jämlikhet, och menar att de i värsta fall styr bort uppmärksamheten från den strukturella rasismen och från det faktum att det är de vita som har makten och tolkningsföreträdet. Mångfald och inkludering, menar hon och i samtalet även Walcott, kan då bli byråkratiska glosor som upprätthåller systemet.

Just nu genomlever västvärlden en backlash, inte minst i frågor gällande inkludering och jämlikhet, vilket syns även i en stad som Toronto eller ett land som Sverige, som både setts som demokratiska föregångare. Seminariet och inte minst samtalet mellan Walcott och Brand påminde mig om hur djupt rotade normer är och hur sköra demokratiska strukturer är. Och att ett demokratiarbete alltid bör ske på alla nivåer och inbegripa ett radikalt förändringsarbete både av strukturer och av arbetskulturer.

Från systembevarande till -förändrande

Under de två senaste åren har konst- och kulturfältet – både enskilda aktörer och institutioner i Finland – engagerat sig för att stöda asylsökandena i deras kamp för sina rättigheter och för att ge dem ett avbrott i en tung vardag. Det har handlat å ena sidan om alldeles konkret och juridisk hjälp gällande rättigheter och i att orientera sig i det finska samhället, å andra sidan om språkcaféer, konstprojekt, mötesplatser, bokbussar till asylboenden, lokaler för sammanträden eller om möjligheter för olika konstnärer att jobba och ställa ut eller uppträda.

Det här arbetet och de här initiativen har varit otroligt värdefulla och är ett första viktigt steg, men nu är det dags att ta följande steg. Det är viktigt att inte se den nuvarande globala ”flyktingkrisen” som en isolerad företeelse eller ett undantag, utan att se den som en pågående process som kommer att märka våra samhällen i framtiden också, på samma sätt som många asylsökande inte bara är här just nu, utan kommer att vara en del av våra samhällen i framtiden också.

Jag har funderat mycket över hur vi kan jobba långsiktigt, hur vi som konst- och kulturorganisationer kan arbeta för att inkludera nyanlända, och personer med en annan språklig och kulturell bakgrund, i vår verksamhet. Det handlar inte bara om att ta dem i beaktande som konsumenter till exempel genom språkval och ett skräddarsytt kulturutbud, utan att ge dem en reell möjlighet att verka inom organisationen som konstnärer eller som personal – på alla nivåer och på lika villkor.

Samtidigt handlar det också att se migration och mångfald som en röd tråd genom vårt lands kultur och vår historia. Att inte se flerspråkighet och mångkultur som en ny företeelse, utan som något som i grund och botten är utmärkande för vår kultur, även om den i mångt och mycket framstår som mer homogen än mången annan.

Rikare och djupare

För att denna jämlikhet inom konst- och kultursektorn ska kunna uppnås måste vi kulturaktörer vara beredda att förändra oss själva och våra institutioner, vara beredda på att, som Dionne Brand skriver, dela med oss av vår makt och till en del avstå från vår absoluta position. Det innebär att vissa språkkrav måste uppluckras så att personer som flyttat hit har en möjlighet att arbeta – också innan de behärskar någondera eller båda språken fullständigt. Här måste vi finlandssvenskar se oss själva i spegeln. Vi har varit vana att stirra oss blinda på vår egen minoritetsposition och att försvara våra språkliga rättigheter. Även vi måste delta i denna demokratiprocess genom att öppna våra institutioner och till exempel våra stipendiemedel för personer med annan språklig bakgrund.

Vi måste lära oss att se de nyanlända och den kunskap, kompetens och de språk de för med sig som en resurs och inte som en brist. Vi måste se över våra regler och paragrafer som i många fall utestänger konstnärer med annan nationell eller språklig bakgrund. I rekryteringssammanhang måste vi bli medvetna om de kulturbundna kompetens- och utbildningskrav som vi efterlyser, och fundera över hur vi kan luckra upp dem. Konsten och kulturen måste göras till en del av det integrationsarbete som görs i skolorna och bland den vuxna befolkningen, så att kulturen som en potentiell arbetsmarknad är ett reellt val för de nyanlända och deras barn.

Genom att integrera nyanlända och minoriteter i konst- och kultursektorn öppnar vi för ett rikare utbud och innehåll, ett större urval av konstnärliga uttrycksmedel och identifikationsobjekt, och genom flerspråkigheten och mångfalden gör vi konst- och kulturfältet relevant för fler.

Text Rita Paqvalén

Könet ryker

Lilian Tikkanen
Lilian Tikkanen.
Man, kvinna, annat. Så kunde kategorierna för kön se ut i framtiden. Tänk dig en verklighet där translagen är historia, könet inte längre anges i personbeteckningen och där det finns minst tre juridiska kön. Det går att växa upp och bli hon, han eller hen. Nyfödda interkönade barn hamnar inte under kirurgens kniv och deras outvecklade unika kroppar behöver inte anpassas enligt könsnormer. Transpersoner kan korrigera sitt juridiska kön via en konfidentiell elektronisk blankett utan att behöva söka nya identitetsbevis. Människor vars utseende inte överensstämmer med de redan föråldrade könsnormerna får inte sin identitet ifrågasatt. Män, icke-binära, kvinnor, transkönade, könlösa och människor som inte vill definiera sin könsidentitet är jämlika inför lagen och i samhället.

Genusautonomi och flera alternativ på juridiska kön vore fullt möjliga i det framtida Finland, men än så länge står konservativa attityder och kapitalistiska krafter i vägen. I nuläget bryter den föråldrade translagen från 2002 mot grundläggande fri- och rättigheter genom att förutsätta att de personer som vill korrigera sina identitetshandlingar saknar fortplantningsförmåga, är myndiga samt blivit diagnostiserade med könsidentitetsstörning.

Ute i världen kör man än en gång förbi arma Finland. År 2015 visade Pakistan, Nepal, Indien, och Bangladesh ett juridiskt mittfinger år kolonialismens binära värderingar och återinförde ett tredje juridiskt kön. Även Australien, Tyskland och Malta har tagit i bruk ett neutralt könsalternativ. I början av maj kan Finland äntligen ha tagit ett steg mot en mindre rigid könsordning. Medlemmar i De gröna unga och studerandenas förbund har lagt fram ett initiativ om att slopa kön i personbeteckningen. Förslaget behandlas under partimötet i mitten av juni. Förändringen skulle underlätta vardagen speciellt för personer som i nuläget kan råka ut för trakasseri då de måste bestyrka sin identitet.

Män och kvinnor, såväl cis som trans, bemöts ända sedan en ung ålder med en drös av krav och förväntningar, inte minst av sig själva. Kanske kan orsaken till att en del personer tar till sig en icke-binär könsidentitet egentligen vara viljan att friskriva sig från de normativa identiteterna. Istället antar man en identitet fri från tvåkönsnormen eller alternativt helt frikopplad från konstruktionen kön.

Viima Lampinen blev i år Setas första ordförande utanför könsdikotomin. Lampinen förespråkar förståelse oavsett kunskaper om genus och kön men att alla ska bli mötta med respekt. Följande citat är fritt översatt från ”Könlös identitet”, Voimas artikel baserad på hens intervju år 2016 innan ordförandeskapet. ”Jag måste själv låta bli att anta och även främja det att andra inte antar. Då man låter bli att anta är man friare. Är det alltid nödvändigt att veta? Måste man alltid fråga? Varför är det viktigt?”

Lilian Tikkanen
studerar journalistik vid Soc&kom