Kategoriarkiv: Kultur

Om mobbning i katternas värld

Under de senaste åren har Wasa Teater med sina barnpjäser satsat på klassiker som Pippi Långstrump, Aladdin och nu Pelle Svanslös. Tidigare har den sistnämnda spelats här det ödesdigra året 1953, då teatern brann. För min egen generation, det vill säga efterkrigsgenerationen var böckerna om Pelle Svanslös läsfavoriter, lättillgängliga och lagom spännande. Författaren Gösta Knutsson, själv barnlös, gjorde succé med Pelle Svanslös, en berättelse som startade som en radiosaga på 1930-talet. Det blev under åren 1939 till 1951 hela elva Svanslösböcker. De flesta figurerna i dessa hade förlagor i det verkliga livets Uppsala, där Knutsson levde. Pelle Svanslös lär vara hans alter ego, medan Maja Gräddnos hade Knutssons hustru som förebild. Elake Måns ”inspirerades” av den tidens tyranner, Hitler och Mussolini. Men Uppsalaborna kände också igen förebilderna till Måns medlöpare Bill och Bull.

Den föreliggande dramatiseringen, gjord av Anneli Mäkelä, väver ihop skeenden ur flera av böckerna till en löst sammanhängande story. I Wasa Teaters version har böckernas Uppsala gjorts om till Vasa. Anneli Mäkeläs scenversion innefattar också fina sångtexter av Wava Stürmer. Regissören Agneta Lindroos har gjort mobbningstematiken tydligare, likaså vägarna ut ur utanförskap. Pelle får med nya vänners hjälp mod att stå upp mot den elake Måns.

Scenografin av Annika Tosti ger oss kattperspektiv med lågt placerade luckor för entréer och sortier. Kreativa kattkostymer och fantasifulla peruker är visuellt tilltalande, men inte alltid så ”kattiga”. Linn Wara och Fia Derghokasian har i dem tagit ut svängarna rejält.

Johan Aspelins Pelle är precis så sympatisk som Knutsson framställer honom. Maria Udd gör två kattor som är Pelles vänner: i första akten Gullan från Arkadien och i andra den ljuva Maja Gräddnos, som Pelle blir kär i och slutligen gifter sig med.

Vänskapen med taxen Max, spelad av Markus Lytts, minns jag inte från min tidiga Pelleläsning. Men den känns i dagsperspektiv aktuell – hur människor kan reagera då nån blir vän med någon som upplevs som för annorlunda!

Elake Måns roll ger Tove Quickström stort spelrum för karikering av tufft beteende, hennes rörelser och minspel träffar mitt i prick. Under pjäsens förlopp framstår Måns som en looser. Till och med hans medlöpare, de kuschade Bill och Bull, läckert gestaltade av Lina Ekblad och Jakob Johansson, ”mopsar upp sig” mot hans tyranni. Jan-Christian Söderholm får i första akten spela ut som frisören Fritz med yvig gestik och förnäm accent. Även Carola Sarén gör några maffigt komiska biroller.

Det blir en en lätt poetisk klassikerkväll i katternas värld. Med lagom klös utan onödigt viftande pekpinnar.

text Carita Nyström
foto frank a. unger

Wasa Teater:
Pelle Svanslös. Baserad på Gösta Knutssons böcker. Regi och koreografi: Agneta Lindroos. Dramaturgi: Anna Simberg. Scenografi: Annika Tosti. Kostymdesign: Linn Wara. Sångtexter: Wawa Stürmer. Medverkande:  Johan Aspelin, Lin Ekblad, Markus Lytts, Tove Qvickström, Carola Sarén, Maria Udd, Jan-Christian Söderblom, Dennis Hansson, Jacob Johansson.
Spelas till 5.5. 2018

Njutbart om hopplös förälskelse

Poeten och essäisten Ester Nilsson håller ett föredrag om den ansedda konstnären Hugo Rask. Efteråt träffas de för intensiva och akademiska samtal och så älskar de några gånger. Ester blir helt betagen, men Hugo är inte emotionellt engagerad på samma vis. Ett narrativ de flesta kan känna igen sig i på något plan.

Det har nu blivit Lilla Teaterns tur att sätta upp Lena Anderssons Augustprisbelönade och mycket omtalade roman Egenmäktigt förfarande om olycklig kärlek och maktförhållanden. Den första scenversionen fick svensk premiär för tre år sedan. Ann-Luise Bertell står för regin denna gång.

”Att gå till sängs är inte som att snyta sig”, sade Andersson i en intervju för HBL inför premiären, apropå Esters syn på förhållandet med Hugo. Det beskriver premisserna rätt väl.

Ester upplever att hon och Hugo mötts både på ett intellektuellt och fysiskt plan och hon varken vill eller kan släppa taget om det destruktiva förhållandet, som ändå ger henne så mycket stimulerande tankestoff. Hon hittar ständigt nya ingångar till och tolkningar av Hugos kyliga ignorans. Ester tolkar Hugos avvisande beteende och varje motstridigt ord han yppar som tecken på att han visst är intresserad.

Linda Zilliacus gör en rollprestation som känns. Hon personifierar med kroppsspråk och minspel och med varje replik den egensinniga Ester Nilsson, som med sitt skarpa intellekt försöker skärskåda den hopplösa förälskelsen. Också Johan Fagerudd övertygar som den olidligt självupptagna kulturmannen Hugo Rask, trots att rollen inte är lika mångfacetterad som Esters.

Esters väninnor, ”väninnekören”, spelas av Anja Bargum och Emilia Nyman. De är pjäsens sanningssägare och comic relief. Deras dråpliga synpunkter på Esters kärleksliv ger föreställningen en underhållande och lättsam ton. Det sker i viss mån på bekostnad av den förtätade stämningen och allvaret i romanen. I Karin Parrot-Jonzons dramatisering får den festliga farsen ta mer plats än den plågsamma skildringen av Esters Nilssons fullständiga hängivelse och vånda.

Det är ändå en ytterst njutbar föreställning Lilla Teatern bjuder på. Ensemblens samspel är förträffligt och såväl ljud och ljus som scenografi och scenkläder stöder berättelsen.

Text Linn Karlsson
Foto Henrik Schütt

Lilla Teatern: Egenmäktigt förfarande
Regi: Ann-Luise Bertell. Dramatisering: Karin Parrot-Jonzon. Medverkande: Linda Zilliacus, Johan Fagerudd, Anja Bargum, Emilia Nyman. Scenografi och dräkter: Antti Mattila. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka.  Spelas till 12.5.2018.

En kärleksförklaring till poesin, orkidébarnet

Poeten och essäisten Eva-Stina Byggmästar kommer från Nykarleby, men har tillbringat 14 år i Sverige och en tid i Danmark. Nu är hon tillbaka i födelseorten och kom 2017 ut med en samlingsvolym, Naturbarn: Dikter i urval 1986-2016. Här finns ett urval av diktarens verk som både visar hennes särart och bredd. Det som skiljer Byggmästar från andra poeter är främst den sprudlande glädjen som dikterna utstrålar. Den genomsyrar motiven, miljöerna och själva språket, vilket ibland gör det till rena frälsningsupplevelsen att läsa Byggmästars poesi. De starkaste motiven i böckerna har varit kärleken och naturen, ofta sammanförda i analogins form.

Den följdriktiga fortsättningen på samlingsvolymen Naturbarn är föreliggande Orkidébarn. Ett orkidébarn skulle kunna beskrivas som motsatsen till ett maskrosbarn. Orkidébarnen är känsliga och lätta att bryta ner vid motgångar och ytterst fragila i förhållande till den miljö de placeras i. Ömtåliga. Som orkidéer. Så arbetar också Byggmästar med metaforen, hon vadderar, drar in mjuka föremål i holken, ”gör det / mjuka mjukare / och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska / ägget: för poesin, dikternas dikt, / för barnet med gammelmansansiktet / och tusenårssjälen”. På det sättet anläggs analogin mellan fåglarna och människorna och vad jag uppfattar som själva orkidébarnet, den tusenåriga dikten. De olika skikten är passande, såväl fåglar som människor är rikligt representerade hos poeterna.

Boken består av sex sviter där analogin byggs ut och varieras i olika temperament. Ofta är Byggmästar neurotiskt ordvitsande och stökig i sina bilder, därefter vilsam. Det är barnets temperament som är överförd till boken, detta att sätta full fart och slå volter och kasta sig mellan de i det här fallet barnsäkrade tingen, vända och vrida på och uppfinna ord för att därefter i utmattning vila. Också det periodvis babbliga språket tillhör det av lek uppspelta barnet.

Fyller med luft

för det är ett slags kroppsstrumpa

och airbag samtidigt

men om man fyller med snö

eller hötottar blir det inte lika

studselistudsigt

ut i fall

att man faller eller snubblar på

sina egna fötter, vilket är något

som man förstås försöker

att undvika i det längsta –

men man vill ju ändå

göra en halvvolt när man

så att säga har möjligheten

Främst kanske boken ändå är en kärleksförklaring till orkidébarnet poesin. Här dyker snart det sjungande Orfeushuvudet upp, här presenteras vi för en fras av Gunnar Björling, fjäderpennan, pennstumpen, pantalonefigurerna, naturlyrikern och så vidare. Poesin personifieras och ”tultar fram” som en marshmallow eller michelingubbe.

I den tredje sviten uppgår Byggmästar i sin farfar: ”Eller så / gör man helt enkelt sin egen tidsresa – man är bara plötsligt sin egen farfar”. Dikten rustas med farfaderns attiraljer – gökuret, radions väderleksrapport, hörapparaten och vichyflaskan. Men det är fortfarande en barnlek med roller. Språket är fortfarande barnets som försöker härma hur vichyvattnets bubblor låter.

Eva-Stina Byggmästar är ensam om att göra den här typen av glädjefladdrande utflykter i rollspel och språklekar. Under alla sina år som poet har glädjealstringen fungerat i kontrast till den dystra och ofta inåtvända akademiska svenskspråkiga poesin. Vad som fascinerar är att glädjefnattet inte saknar djupdimensioner utan tvärtom, lekandet avslöjar problem och visar vägen ner mot det allvarligt menade, mot tingens och människans kärnpunkter. Och det är på dem som Byggmästars storhet som poet ytterst vilar.

Peter Nyberg

Eva-Stina
Byggmästar:
Orkidébarn.
Schildts &
Söderströms, 2018.

En örfil åt den offentliga smaken

Dikter får gärna vara svåra. Tråkigt vore det väl annars. Nicko Smiths diktsamling Hki Rött (2017) bjuder mig ändå på ett lite väl hårt motstånd och jag har försökt komma underfund med varför.

Kanske handlar det delvis om den grafiska utformningen, verserna är luftigt utspridda över sidan och emellanåt formar ord eller bokstäver symboler. Det är ändå amatörmässigt utformat och det förblir oklart om det är ett mer eller mindre medvetet drag. De grafiska utformningarna av orden tillför inte heller läsningen något och blir snarast ett störande element, som dessutom gör dikterna svåra – om inte omöjliga – att läsa högt.

Dikterna är faktiskt så svårlästa att tankarna går till den ryska futurismen och dess manifest ”En örfil åt den offentliga smaken” (1912). Egentligen passar detta väl ihop med Smiths ambition att skriva fram de utstötta i samhället, vilket redan titeln Hki Rött syftar till. Diktsamlingen tillägnas ”alla utslagna, trasiga nersupna, fattiga, hemlösa människoskärvor som krälar på samhällets botten”, men budskapet går dessvärre lätt förlorat bland alla söndervackra bröstvårtsmissiler, facebookblå världar och oförstörbara livskristaller Smith verkar ha en förkärlek till.

Även om Smiths lek med ord emellanåt är fyndig bidrar de många sammansättningarna till diktsamlingens svårläslighet. Men kanske just det är poängen, att diktsamlingen inte ska gå att sträckläsa utan måste tas in i lagom små doser för att sedan begrundas och diskuteras.

För visst glimtar samhällskritiken tydligare fram i vissa av dikterna, speciellt de som behandlar brödköer och människor som bara blir till ännu ett nummer i raden:

”Seitsemänkymmentä viisi, seitsemänkymmentä kuusi, seitsemänkymmentä seitsemän…”

(människoruinerna släpar sig sakta fram mot matresterna)

Och visst rymmer diktsamlingen små guldkorn även för hopplösa medelklasslitteraturvetare som mig:

Drömmer vidare

om en plats

där hoppet ligger utsträckt

mot den villkorslösa kärleken

Smaragdgnistrande

(Tittar ner i plastpåsen)

Sara Pollesello

Nicko Smith:
Hki Rött, 2017

Berättelser kring biståndsarbetande

Det finns böcker som är små och tunna men som puffar läsaren till öppningar i hens värld som hen inte ens varit riktigt medveten om, eller bara inte reflekterat över eftersom ingen straffar en som blundar.

Patricia Bruuns bok Efter stormen i Tshikapa är en sådan. Boken är en berättelse från Kongo-Kinshasa, där Bruun jobbade som biståndsarbetande sjukskötare en höst och lite till. Jag har alltid hyst stor tacksamhet till människor som åker iväg för att hjälpa, inte minst för att det ju väldigt ofta handlar om områden där våra förfäder trängt in med falska fullmakter och undergrävt den naturliga utvecklingen. Vi västmänniskor har i århundraden fått glädja oss åt vackra byggnader och monument och ett välstånd som kostat miljontals människors liv och ännu fler människors elände. Kommer vi någonsin att kunna gottgöra?

Liksom på så många områden är information – och brist på sådan – också i den här problematiken ett av de mest verkningsfulla redskapen. Mycken förvriden, vinklad och undanhållen information har möjliggjort, välsignat och belönat verksamhet som i sin girighet varit så grym att verkligheten av nödvändighet draperats, än som heroiska insatser, än i rasbiologiskt nyttotänkande, än i tystnad och glömska. Dagens informationsflöde – på gott och ont – hämtar fram sanningar så fruktansvärda att vi kanske kan förstå, om än aldrig godkänna, den organiserade glömskan.

Efter stormen i Tshikapa är en bok jag av många orsaker visste att jag skulle läsa förr eller senare, och att det kom att bli förr berodde på en recension som gjorde mig fundersam. Recensenten konstaterar att boken är läsvärd och intressant, att den manar läsaren att tänka vidare kring biståndsarbete och den globala kapplöpningen efter naturresurser. Men, säger hen, det fiktiviserande lyckas inte lyfta från det lite poänglösa och diffusa, och fortsätter likt en handledare med att Bruun hade kunnat utveckla det hela med ett mer dokumentärt och journalistiskt grepp.

Är det korrekt att i en recension föreslå en annan infallsvinkel till problematiken än den bokens författare valt?

Efter att ha läst boken hänger frågan kvar. För mig blev läsupplevelsen, tack vare växlingen mellan författarens egna upplevelser, de historiska utblickarna och de fiktiva styckena lik en filmupplevelse, där jag som läsare fick följa med på en lång resa på en kontinent som känns bekant men i verkligheten är mig totalt obekant. Jag har aldrig känt den afrikanska värmen, dofterna, lukterna, glädjen, desperationen, dammet, den väldiga naturen och dess kraft. Med ett mer dokumentaristiskt, journalistiskt grepp – som förvisso kanske gjort boken lättare att helhetsgestalta – hade jag nog inte känt dem nu heller. Just det personliga greppet ger det dokumentära, det jag upplever som det bärande i boken, liv. Får det att kännas att det är en människa bland människor som skriver ned, snarare än om, det hen upplever. Upplevelsen att vara avvikande som vit, av frustration över det som fungerar dåligt eller inte alls – inkluderande allt från uteblivet morgonkaffe till sinande läkemedelsförråd, mänskliga- och ekonomiska resurser. Över hur snedvridet samhället är. Glädjen när allt fungerar, det återkommande vemodet över biståndsarbetets tillfälliga natur.

Kapitlen där å ena sidan gummiterroristen Henry Morton Stanley, å andra sidan den svenske missionären Edvard Vilhelm Sjöblom kommer till tals berättar mycket mer än det vi kan läsa på raderna. Avsnitten är liksom impressionistiska, de rör sig någonstans mellan det som måtte ha rört sig i deras huvuden, det de hade omkring sig i Kongo och de omständigheter som låg bakom deras respektive vistelse där. Mellan raderna tecknas grunderna till dagens biståndsarbetes tillkortakommande och vävs samman med det arbete Bruun och hennes kolleger gör inom ramarna för organisationen.

Avsnitten där vi möter lokalbefolkningen är som små juveler. Svårbegripligt knappa förhållanden, fårade ansikten, spinkiga ben, leenden och sorg, löst fladdrande skjortor och klänningar i granna färger. Också drömmar om något bättre, inte bara om ens spade skulle stöta på en diamant. Vikten av att föra berättelserna vidare – ju mindre mat, desto mer berättelser, som Mbala säger till sin son Akuda. Det viktigaste är att inte glömma, det som hänt och det som händer. Därför berättelserna.

I epilogen sammanfattar författaren: ”Jag har lagt mitt eget pussel. Jag har blandat fakta och fiktion. Jag har sprungit längs med Kongofloden i gryningen, jag har fört bok över sjukdomar, patienter, symptom och diagnoser i ett litet mottagningsrum med en järnsäng som förråd och apotek. Jag skriver om saker som har hänt men också om sånt som kunde ha hänt, men aldrig inträffat utom i den här berättelsen. Jag har varit verkligheten trogen på mitt eget sätt.”      

Det känns ärligt. Och sant, kanske för att perspektivet rätt igenom är Bruuns eget, eftersinnande och intelligent. En angelägen bok. Spännande är den också.

Text Bianca Gräsbeck
Foto Niklas Sandström

Patricia Bruun:
Efter stormen i Tshikapa.
Förlaget, 2018.