Kategoriarkiv: Kultur

Jordin e ruko, o den håll’ int’

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
En affärsman som reser mycket i USA berättade för mig att industrierna där sköter sina maskiner illa. Det gäller också familjer och deras hushållapparater.

Man ser också många rostiga bilar.

Ordet ”maintenance” har blivit gammalmodigt.

Annat är det i Tyskland, Schweiz och Holland. Där sköter man sina mojänger och tvättar och blankar sin bilar.

Det finns rentav ett amerikanskt talesätt om saken. ”If it ain’t broken, don’t fix it”.

När jag körde från Washington till Florida såg jag trakter fulla av förfallna hus, nyliberalismens ruinmonument. Överbelånade fastigheter som bankerna inte hade löst in. Det är en litet annan sak. Men enligt marknadsekonomins lagar borde de husen ha hittat sitt rätta pris, och blivit reparerade.

På finlandssvensk bygdedialekt finns ett liknande uttryck: ”När rukot börjar ti o håll’ så håller de längi”. När jag skulle skriva denna kolumn inledde mitt tangentbord dövsstumsskola med min PC – tji communication. Inga asssistentprogram rådde på problemet. Min son råkade komma på besök, så jag bad som vanligt honom fixa saken. Efter att ha mixtrat en stund gav han upp.

– Köp ett nytt tangentbord. Du får det för 10 euro.

”Even if it’s broken, don´t fix it. Buy a new one”.

När jag var liten lärde mig mamma att stoppa strumpor. Det gör jag aldrig.

Men när mina gamla innesockor fick ett hål tog jag fram ett garnnystan från hennes syförråd och stoppade dem, för att hedra henne på morsdag.

Hon hade själv stickat sockorna, under sina sista år. Hon stickade också konstfärdigt några fina ylletröjor, kanske för att bli ihågkommmen.

Det blev hon.

För 50 år sedan köpte jag i Skottland en polotröja av ett syntetiskt material. Jag använder den fortfarande. Skottarna hade inte hunnit importera uttrycket ”built-in obsolescence”(det vill säga att producenten planerat in att varan blir funktionsoduglig efter en bestämd tid) från Amerika.

När marknaden inte sköter om att det finns tillräcklig efterfrågan hjälper företagskonsulterna den på traven. Nu har också den affärsstrategin blivit föråldrad. Man behöver inte längre se till att varor blir obsoleta. Den tekniska utvecklingen har blivit så snabb att man hela tiden måste köpa nya manicker för att de tidigare har blivit teknologiskt föråldrade. Börja inte babbla om reservdelar! Så jag köpte ett nytt tangentbord. Och ökade mängden plastavfall. Det som så småningom bidrar till att ta kål på Östersjön.

Och så kommer vi till jorden.

”Låt bli att fixa den om den inte är sönder.” Det stämmer inte. Marknadsekonomins största problem är att den inte sätter ett tillräckligt högt pris på naturen. Den är varken en fast eller rörlig kostnad i täckningsbidragskalkylen. På så sätt bygger man hela tiden in en ny ”obsolescence”. Men det finns inget snabbt ökande utbud på natur. Man kan inte köpa en ny jord när den gamla klappar ihop. Den behöver ”maintenance” – i god tid.

Jordin e ruko, o den håll’ int längi till.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Jakobstad vill bli fristad

Helsingfors blir i år som första stad i Finland en del av det internationella nätverket ICORN som verkar för att ge skydd åt förföljda författare, musiker och konstnärer. Mycket talar för att Jakobstad följer i spåren.

ICORN, The International Cities of Refuge Network, är en fristående organisation med över 60 medlemsstäder och -regioner i Europa och Nordamerika. Verksamheten har funnits sedan 2006 och syftet är att erbjuda förföljda kulturutövare fristad under två år.

I Sverige är ett 20-tal städer och regioner medlemmar. Finland har hittills varit utan representation i nätverket, även om arbetet med att skapa fristäder har pågått i Helsingfors inom andra ramar under flera år.

Det kommunala projektet Kulturell Mångfald i Jakobstad hade i maj sitt slutseminarium. En av de frågor som projektkoordinator Lisen Sundqvist arbetat med är den om att låta Jakobstad bli en del av ICORN. Idén väcktes för två år sedan av författarna Lars Sund och Philip Teir, och under slutseminariet diskuterades möjligheten bland annat i form av en paneldebatt av en rad gäster. En av dem var Marita Muukkonen, medgrundare till Perpetuum Mobile rf som via Artist at risk erbjuder fristäder i Helsingfors och många andra platser i Europa. Sedan 2014 har gäster regelbundet bott på Sveaborg med stöd av kulturförvaltningen i Helsingfors. 

– Det har gått till så att vi anställt våra gäster med minimi-inkomst under ett år, säger Muukkonen.

Hon gläds åt att Helsingfors blir en del av ICORN. Det är resultatet av långt arbete.

– Tjänstemännen sa först nej. Men politikerna har förstått att det ger något till Helsingfors som stad att vara en del av det här, säger hon.

Man får åbäka sig en del

På plats fanns även Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige, för att berätta om vad det i praktiken innebär att erbjuda fristad. Kostnaderna får respektive kommun stå för och hur mycket man lägger är varierande.

– Men det handlar om mellan 350 000 och 500 000 kronor per år (ca 35 000-50 000 euro, red.anm) för exempelvis boende, bredband, resor och en koordinator.

Verksamheten sker utan statlig inblandning och kan vara svår att infoga i en kommunal, byråkratisk struktur.

– Det går, men man får åbäka sig en del. Det har beskrivits som att få in en elefant i ett exceldokument.

Det viktigaste att minnas är att det här inte kan jämföras med ett konstnärsresidens eller ett vistelsestipendium.

– Man erbjuder inte ett residens utan i första hand en trygg plats. Fristadskonstnären får göra vad hen vill och måste inte nödvändigtvis jobba, säger Hansson.

– Men de som kommer är ofta i en uppbyggnadsfas av sin karriär och behöver lugn för att komma vidare. Sedan händer det alltid saker när man har en kulturutövare på plats. Exempelvis var Ramy Essam från Egypten (”The voice of Tahrir”) i Helsingfors som fristadsmusiker och när han släpper ett nytt album är finländska musiker med på det. Gästerna gör också avtryck på olika sätt, som genom att delta i den allmänna debatten. När den syriske filmskaparen Issa Touma från Aleppo var här ville folk prata om vad som händer i Syrien, men han riktade lika gärna blicken hitåt och påpekade att vi i Finland har en högerregering som verkar skära ner på i princip allting, säger Muukkonen.

Karin Hansson ger också ett exempel från Malmö där Parvin Ardalan från Iran var fristadsförfattare 2010-12.

– Efter det initierade hon ett projekt, Women making history, för att berätta om invandrarkvinnor under 100 år i staden. Det resulterade bland annat i boken Women making herstory.

Moderatorn Jeanette Östman, Marita Muukkonen från Perpetuum Mobile rf och Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige.

Kostnaderna inte ett problem

En av debattens åhörare frågar om man med en enda mening kan motivera att Jakobstad borde gå med i ICORN med tanke på att politiker sällan har tid att lyssna på långa förklaringar och ofta vill veta vad som är mervärdet. Panelen menar att man som politiker måste hitta svaret på det inom sig själv, att det handlar om humanitet och att det inte går att sälja.

– Vi måste välja att hjälpa, om inte den viljan finns inom politiken, vad finns då där? Frågar sig Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN som tillsammans med bland andra Finlands konstnärs- och musikerförbund är del av Artist at risk-arbetet i Helsingfors.

För Kulturell Mångfalds projektkoordinator Lisen Sundqvist var det delvis denna fråga som fick henne att också engagera sig politiskt. Sedan kommunalvalet förra året representerar hon Vänsterförbundet i kommunpolitiken.

– Jag tänkte att man borde kunna få det här att hända genom politiskt arbete. I mina ögon är Jakobstad en perfekt stad att vara värd för någon i behov av det. Vi har ett starkt teater- och musikliv och för att vara i Finland ett bra flyktingarbete. En enda person kan göra stor skillnad när hen berättar om sina erfarenheter. Förhoppningsvis kan det fungera som ögonöppnare. Folk från andra platser i världen blir ofta ansiktslösa och osynliga för allmänheten, säger hon.

I Jakobstad har frågan behandlats i politiska nämnder och tidsplanen är att staden ska ansöka om medlemsskap i ICORN i början av 2019. Panelisterna tror att det är en attitydfråga om tankarna blir verklighet. Kostnaderna borde inte vara ett problem.

– Politikerna är positiva. Det känns som att vi börjar förstå strukturerna och verkligen tro på det här. Även om Jakobstad blir fristaden tror jag att vi måste samarbeta regionalt om det här, säger Maria-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad.

– Som jag ser det vore det naturligt. Det finns en egen själ och en humanitet i den här trakten. Nu är det nästan 40 år sedan jag bodde i Nykarleby, men ju längre tiden går desto mer ser jag mig själv som just Nykarlebybo, säger Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.

På översta bilden  Baran Caginli, kurdisk artist at risk-konstnär I Helsingfors, Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN, Marja-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad och Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.

Text & Foto Pär Jonasson

  

  

Fullspäckade filmdagar och –nätter i Sodankylä

Midnight sun film festival i Sodankylä ordnades i år för trettiotredje året. Själv är jag där för sjätte gången. Också i år slås jag av festivalens mångsidighet och intimitet – de två sakerna som får mig att resa upp till Sodankylä år efter år. Redan i bussen drabbas jag av den bekanta stämningen: de fem kommande dagarnas program är fullständigt utstakat med film både på längden och brädden. Sodankylä och dess skrymslen har hunnit bli bekanta och jag blir glad åt minsta lilla återkomst: lunchrestaurangen, konditoriet, biblioteket, den rojviga baren Revontuli – och människorna, bekanta ansikten. Att sätta sig ner i något av filmtälten, känna doften av gräs och se ljuset strila in under tältkanten är vid det här laget att komma hem.

Det som slår mig år efter år är hur magnifikt det sociala festivallivet i den lilla staden går ihop med ett ytterst koncentrerat filmtittande. Filmen får stå i centrum, och den karnevalistiska stämningen som uppstår alldeles småskaligt är en del av det hela (ölburkar pyser diskret, inget tjafs). Filmerna visas så gott som dygnet runt, folk diskuterar film över öl och kaffe, en hel del människor tycks skippa sömn för att se så många filmer som möjligt. En kväll slår vi oss ner i restaurangtältet på Kitisenranta-skolans gård. Som så ofta inleds ett samtal med bordsgrannarna, som i det här fallet är ett äldre par som bor i staden. De berättar om tiden när festivalen var ny. Besökarna bestod mest av folk från närområdet, och det var i högre grad än nu det lokala livet som satte sin prägel på festivalen. Men paret talar om detta utan sorg i rösten; festivalen har förändrats, men det har goda sidor också, påpekar de, och hänvisar till det vitala folkmyllret.

VARDAG OCH DESPERATION

Som vanligt utformas filmutbudet i enlighet med de inbjudna gästerna. Jag kände i ärlighetens namn inte till så många namn på förhand, förutom regissören Mahamat Saleh Haroun, filmregissör från Tchad. Han flydde från Tchad under början av åttiotalet, och skaffade sig en film- och journalistutbildning i Frankrike. För mig är det också en av hans filmer som blir en av festivalens höjdpunkter. A season in France från förra året närmar sig asylproblematiken på ett sätt som, för att låna Harouns egen beskrivning, skildrar asylsökande som enskilda människor, inte som en enhetlig grupp som inget annat är än just “migranter”. Filmens huvudpersoner är två bröder som söker asyl i Frankrike. De försöker inrätta ett vanligt liv i Paris. Abbas har två barn. De slussas från bostad till bostad. Han saknar sin avlidna hustru. Etienne bor i ett ruckel, men försöker hitta ett meningsfullt liv genom läsande och samtalande. De två bröderna försöker få det att gå runt genom varsitt jobb, som båda upplever som förnedrande. Den ena är dörrvakt utanför en affär, medan den andra är springpojke på en grönsaksmarknad. Filmen lyfter fram den existentiella utsattheten och den oerhörda vånda det innebär att inte veta om de får stanna i Frankrike. Men filmen bär också på ett pyrande raseri som Haroun själv berör efteråt i sin Q&A. Han talar om asylsökandes värdighet, vad det innebär att hänvisas till dåliga jobb och ett liv i rädsla. Detta pyrande raseri berör mig djupt, kanske just för att det är inbäddat i två människors försök att hitta en dräglig vardag. Filmens stillsamhet gör desperationen ännu mera påtaglig. Det är talande att en av de mest berörande scenerna utspelar sig under ett födelsedagskalas.

Också långfilmsdebuten Bye bye Africa (1999) visas under festivalen. Här spelar Haroun en regissör som återvänder hem till Tchad efter att hans mamma dött. Det är en film med lätt grepp, men lättsam är den inte. Ytterst handlar den om att återvända till ett sargat land. Situationen i landet fångas genom huvudpersonens försök att göra en dokumentärfilm. Projektet stöter på patrull, filmindustrin i landet befinner sig i ruiner. Att filma på gatan uppfattas som hotfullt. Haroun är bra på att fånga politiska angelägenheter i kompakta scener. Det är inte så att han försöker klämma in “politiskt budskap”, utan Haroun litar på att bilderna talar för sig, och att tittaren förmår tänka vidare.

I den traditionella morgondiskussionen uttrycker Haroun sin beundran för regissörer som Kiarostami, Jarmusch och Kaurismäki. Han säger sig vilja skildra det mänskliga genom sina filmer, och målet är inget mindre än mening och sanning. Haroun framstår som en vaken politisk tänkare med stor insikt i vad som spelar roll i människors riktiga liv. En annorlunda ingång i hans filmer som han glider in på i diskussionen är den plats måltider spelar både på vita duken i biografen och på bordet. Haroun ser måltidens gemenskap som en form av gemenskap med en stark mänsklig potential, som han också skildrat på film. För mig är det just ett sådan här uppmärksamhet som gör Haroun till en regissör att ta på allvar.

Haroun.

BILDERNAS MÅNGTYDIGHET

Den Barcelona-bördiga regissören José Luis Guerín finns också bland årets gäster. Han är för mig en ny bekantskap, och jag passade på att se tre av hans filmer. Det som han är känd för är att väva samman fiktion och dokumentär på ett meditativt sätt. I alla de filmer jag såg av honom är det filmens form som Guerín framför allt jobbar med; ljud och bild, och samspelet mellan dem, snarare än utarbetandet av en berättelse. Detta är också något regissören själv påpekar i samband med filmvisningarna. Han hoppas att tittaren har ett öppet sinne för hur bilder verkar på en, utan att alltför mycket förvänta sig en narrativ tråd. Det är kort sagt filmen som konstart som han strävar efter att hålla levande. Hans sätt att svara på frågor under festivalen är oftast knapphändigt och lite ironiskt.

I hypnotiska Tren de sombras (1997) vänder och vrider Guerín på arkivmaterial i form av amatörfilm från trettiotalet, där en familj hänger sig åt diverse upptåg. I förtexterna beskrivs filmen som en hyllning till en amatörfilmare och inledningsvis har filmen en ljus, lekfull ton. Bilderna förvandlas sedan, genom färgklipp från amatörfilmarens helt öde hem, till en melankolisk betraktelse över minne och film. Arkivmaterialet vävs in i färgbilderna så att förleden “arkiv” sätts i fråga. Projektet kunde ha blivit iskallt dekonstruerande, men blir på något märkligt sätt berörande – på samma sätt som t.ex. L’année dernière à Marienbad, en film som regissören helt säkert tagit intryck av, är det. Guerín mot skönhet med en målares sinne för komposition och öga för ljus. Detta skönhetssökande närmar sig i de olika filmer jag ser av honom ibland kitschen. Men just när denna risk börjar anmäla sig gör sig Gueríns filosofiskt reflekterande projekt påmint. Slutet av Tren de Sombras återvänder till arkivbilderna, nu i helt experimentell anda; de granskas, hackas upp, fryses, löses upp. Vad trodde vi oss se?

Regissören själv beskriver sin film En la ciudad de Sylvia (2007) som “sensuell”. Den beskrivningen är lite problematisk, eftersom filmen kan ses som ett ständigt perspektivskifte mellan det “sensuella”/drömska betraktandet och en estetiserande blick som egentligen inte ser något annat än det hen själv vill se. Skelettet till historia utgår från en ung man som går runt i en stad (filmen är inspelad i Strasbourg) på jakt efter någon som heter Sylvia. I varje kvinnoansikte ser han en potentiell Sylvia. Filmen följer den unge mannens strövtåg genom staden genom att skildra den värld som upplåts genom hans enträgna sökande. Filmen är nästan ordlös och vem den unge mannen är vet vi inte. Hur ska han beskrivas, som en voyeur, konstnär, någon som är fast i det förflutna? Det är en mycket vacker film, där det inte bara är bilderna som är sinnliga, utan också den dynamiska, ibland stiliserade, användningen av ljud. Det är inte långsökt att tolka filmen som en illustration av konstens belägenhet: förhöjer konsten vår lyhördhet för vår omgivning, eller behandlas omgivningen snarare som ett stumt material, en projektionsyta? Hur som helst är filmen sevärd eftersom den drar åt olika håll och har många bottnar.

YRKESKUNSKAP PÅ FILM

En yngre regissör på plats var Thomas Stuber från Tyskland. Hans In den Gängen (2018) är en mycket övertygande film om en sargad man, Christian, som börjar jobba på en supermarkets dryckesavdelning. Det som gör filmen så bra är dess genuina intresse för arbetsplatsen, dynamiken mellan kollegor och det snack som växer fram när man jobbar och umgås. Supermarketen ges stillsamt surrealistiska drag genom att bilderna och musiken emellanåt blinkar åt Kubricks 2001: A Space Odyssey – supermarknaden, ett välordnat kosmos, en värld i sig. Christian, som har ett förflutet som ungdomsbrottsling, kämpar med att lära sig köra gaffeltruck, en riktig konst. När har man senast på film sett en så noggrann beskrivning av yrkeskunskapen, som befinner sig långt ifrån de glamorösa skildringarna av kirurgers och advokaters arbete, som i överflöd finns representerade på film? Filmens arbetsplatsflirt är också rörande. Den här filmen ska ni se!

Av enskilda nyare filmer var det tidigare Sodankylägästen Alice Rohrwachers senaste film Lazzaro felice som jag såg mest fram emot att se. Blandningen av saga och social kritik fungerade för det mesta utmärkt, och stundvis var filmen helt otroligt fin både i skildringen av social utsatthet och i sin poetiska fantasifullhet. Rohrwacher är en orädd regissör på det viset att hennes verk uppvisar en befriande tro på det poetiska berättandet, där den poetiska dimensionen inte alls befinner sig “på sidan om” utan finns så att säga mitt i verkligheten.

Biografen Lapinsuu.

KÄNDA OCH UDDA KLASSIKER

Under festivalen passar jag också på att se om Bergmanklassikern Nattvardsgästerna (1963), som introduceras av den franska regissören Olivier Assayas, som bjudits in för en mästarklass. En film från 1963 med temat Guds tystnad, kan det verkligen säga en någonting idag? Jo, i min värld gör det ju det. Fastän detta är en film jag av olika skäl sett många gånger, hittar jag nya ingångar i beskrivningarna av kärlekslöshet och tendensen att prata bort existentiella svårigheter. Och så är ju Allan Edwalls insats som kyrkovaktmästare alldeles bedårande. Lite synd bara att Assayas’ inledning inte var mer än allmänt hållet svammel.

Antalet klassiker på festivalprogrammet var i år stort. Det är något jag uppskattar med festivalen, möjligheten att se filmklassiker i stort format. Bland annat ser jag Jacques Rivettes Duelle från 1973, en lurig sak i murrig paketering som flyr iväg åt alla möjliga håll. Det vimsiga fantasteriet föll jag pladask för. Bulle Ogier, som spelar en av rollerna i denna snurriga film, är på plats, och jag ser också den nya vågen-aktiga La salamandre (1971), regisserad av Alain Tanner, där Ogiers roll i filmens erotiska triangel befriande nog blir mer än att vara objekt för männens åtrå. Trots de många manéren dras jag med i den lojt upproriska stämningen.

Bland mera udda äldre filmer såg jag Kuba-filmen Memories of Underdevelopment (regi: Tomás Gutiérrez Alea), om en livstrött playboy, samt den västtyska civilisationskritiska Jonas (regi: Ottomar Domnick) som sömngångaraktigt dissekerar det teknokratiska samhället och den moraliska kollaps som det tyska samhället befinner sig i. I båda fallen är det filmer jag antagligen inte skulle komma över för egen maskin. Det fina med Sodankylä är att det finns publik nog för att en rätt stor grupp människor ska fly eftermiddagssolen för att försjunka i en torr tysk röst som maler på om det efterkrigstida Tysklands moraliska skuld.

Utbudet i Sodankylä var så rikt att jag hade svårt att välja vad jag skulle gå på för filmer. I efterhand grämer jag mig lite över allt som jag missade. Jag skulle exempelvis gärna ha gått på de akademiskt orienterade seminarier som ordnades i samband med festivalen, bland annat med temat “avaruuden äänet elokuvissa”. Jag skulle också gärna ha gått och sett A moment in the reeds (regi: Mikko Mäkelä), något så ovanligt som en finsk film med queer-tema. Men i motsats till de flesta filmer som visas under festivalen i Sodankylä är det här en film som går att se på bio, där den lär gå upp i slutet av juni.

JUBEL OCH SNARKNINGAR

Filmer visas som sagt dygnet runt. Åker du till Sodankylä ska du se till att gå på en föreställning under morgonnatten. Jag uppskattar särskilt att ta en kaffe på småtimmarna i biografen Lapinsuus café, för att därefter parkera mig i biografens relativt bekväma stolar (på andra raden, som vanligt), andas in den kalla nattluften och se någon film som jag nu kanske inte skulle springa benen av mig för att se i vanliga fall. Vanligtvis har olika typer av musikfilmer visats den här tiden på dygnet. I år ser jag bland annat dokumentären om Grace Jones, som består av konsertklipp och en del scener där hon åker för att hälsa på sin familj på Jamaica. Hälften av publiken somnar under filmen. Men snarkningarna dränks i det spontana jublet som får fritt utlopp när klockan är fem på morgonen. Jag vacklar ut ur salongen, tar en titt på den låga solen med sitt eviga sken ovanför horisonten, och lovar mig själv att återvända nästa år.

Text & foto: Mio Lindman

Hangö teaterträff – en handbok i att vara människa

Åskådarna fick sand mellan tårna och knut på hjärnan av existentiella frågor när Hangö teaterträff ordnades för tjugosjunde gången. Ny Tid var på plats och såg hela 11 föreställningar. Träffen bjöd även i år på ett digert utbud av intressanta föreställningar, diskussioner och övrigt program.

Under torsdagens öppningsceremoni vid den blåsiga stranden fick vi se lokala tonåringar kapa festivalen för en stund när teaterträffens ordförande Jonas Welander höll sitt välkomsttal. Den här interventionen var också ett slags smakprov på en av teaterträffens intressantaste föreställningar, Nightwalks with Teenagers (se bilden ovan).

Det övergripande temat för den första festivaldagens program var systerskap, inre monologer, bitterljuva tillbakablickar och inspiration av gamla klassiker.

Teatr Weimars Tre systrar är en monologföreställning som väver samman fragment av Anton Tjechovs klassiska drama. Föreställningen är lågmäld, rentav introvert. Den avskalade scenografin, de drömska videoprojektionerna och Liv Kaastrup Vesterskovs minimalistiska uttryck väcker starka associationer till de känslor jag genomgick som ung flicka och kvinna.  Också Årets pjäs av Lina Ekblad är till sin form en monolog, men en helt annorlunda sådan. Föreställningen är ett slags studie av teaterkonsten och skådespelaryrket som sträcker sig från 1600-tal till nutiden, Ekblad är i ständig dialog med oss i publiken, hon skriver om manuset under föreställningens gång och publicerar bilder på Facebook och ber oss att gilla dem.

De langerhanska öarna i regi av Ulrika Bengts utspelar sig i sin tur på ett hotellrum där två excentriska systrar befinner sig. Stämningen är närmast dystopisk, men samtidigt fjäderlätt. Det är en fröjd att se på Ylva och Stina Ekblads noggranna skådespelararbete. Deras likartade fysiska uttryck, ståtliga hållning och nästan identiska röster skapar en alldeles unik stämning i kombination med Susanne Ringells poetiskt exakta och krävande pjästext. En oemotståndlig scen utspelar sig när de två systrarna i djupt samförstånd sitter och spräcker de luftfyllda bubblorna i bubbelplast.

Efter själva föreställningarna, bjöd torsdagens kvällsprogram på bland annat talkaraoke, som går ut på att deltagarna håller ett känt eller mindre känt tal istället för att sjunga en sång. Konceptet har utvecklats av den finländska konstnärsgruppen The Speech Karaoke Action Group. Under kvällen fick vi höra bland annat president Bill Clintons ökända ”I did not have sex with…” –tal, skådespelaren Ashley Judds ikoniska tal från kvinnomarschen i Washington efter Trump valdes till president, samt ett tal av Adolf Hitler.

Den här gången hade jag själv inte modet att ställa mig i talarstolen, men speech karaoke var definitivt en intressant ny bekantskap.

Anni Puolakka övertygade vid torsdagens talkaraoke.

OM UNGDOMEN OCH UNIVERSUM

Universum, mansrollen och den sköra ungdomen. En sådan, inte helt enkel tematik fick publiken bekanta sig med under fredagens föreställningar.

I föreställningen Den autonoma skådespelaren som utarbetats inom ramen för gruppen LUST:s (Långsiktig utveckling av svenskspråkig teater) treåriga fortbildningsprojekt, fick vi se och själva delta i korta demoföreställningar som utarbetats i samband med projektet. Flera av föreställningarna tangerade skolan med dess inrutade regler och krav och väckte många intressanta följdfrågor. Ska vi faktiskt gå med på det vi blir tillsagda att göra istället för att tänka själva och vad har det för konsekvenser? Att demona äger rum på Hangö centralskola bidrar till den autentiska stämningen.

Trots det underliggande allvaret är demoföreställningarna gjorda med glimten i ögat och skådespelarna lyckas engagera oss deltagare på ett fyndigt sätt.  I en demo får vi placera ut föremål som symboliserar olika livsskeden på en tidslinje – det är en fascinerande och överraskande svår uppgift.

Mr. Playbackboy (Laura Murtomaa) – en avväpnande karaktär.

Mr. Playbackboy, det vill säga scenkonstnären och musikern Laura Murtomaa, fortsätter i sitt andra politiska tal Greatest Love Songs att utforska mansrollen och toxisk maskulinitet. Och hon gör det på ett mycket älskvärt och underhållande sätt. I den musikaliska monologens repertoar ingår allt från Coolio’s “Gangsta’s Paradise” till tal av Juha Sipilä, de populärkulturella referenserna är många och de är ett fungerande grepp. Föreställningen äger rum utanför stadshusets ingång i Hangös absoluta centrum, också det kan ses som ett ställningstagande. Förbipasserande personer som stannar för att kolla in vad som försiggår och deras nyfikna reaktioner är en viktig del av föreställningens dynamik.

Universums skönhet är ett återkommande tema inom konsten. Ett ämne som Emil Uuttu och Ilmari Paananen i verket High Definition Earth Viewing Experience tacklar genom ingenjörsmässig exakthet. Istället för översvallande beskrivningar av hur vackert universum är, låter Uuttu och Paananen kamerabilder och fakta tala för sig. I verket får vi ta del av deras fascination för den realtidsvideo som sedan 2014 sänts från Internationella rymdstationen. Kamerabilderna är tillgängliga för vem som helst som har tillgång till en dator eller smarttelefon.  Projektionen i slutet av föreställningen, där vi i publiken med hjälp av en flyttbar skärm får se kamerabilder på jorden både på nära och långt håll är mäktig i all sin pixliga enkelhet. High definition earth viewing experience lyfter upp vilka hisnande upplevelser vi kan få med hjälp av smarttelefonens lilla skärm. Det är en fräsch infallsvinkel och står i kontrast till den kritik och de hotbilder som ständigt målas upp kring människans överkonsumtion av ny teknologi och beroendet av diverse applikationer och apparater.

Fredagens höjdpunkt är ändå Nightwalks with Teenagers som den kanadensiska forsknings- och konstgruppen Mammalian Diving Reflex har skapat tillsammans med lokala ungdomar.  Ungdomarna leder oss deltagare genom Hangö sent på kvällen. Mammalian strävar efter att undersöka den sociala kretsen och att upplösa barriärer mellan människor från olika bakgrund. Det här lyckas de verkligen med. Stämningen bland deltagarna, bestående av allt från barn i skolåldern till pensionärer, är nyfiken och uppsluppen.

Ungdomens sårbarhet är ständigt närvarande, trots att programpunkterna (allt från dans och talangtävling till trasiga telefonen) är lättsamma. Det här med att bara vandra omkring utan någon egentligen slutdestination för mig tillbaka till den egna tonårstiden då jag rörde mig i närliggande skogar och parker med mina vänner och pratade om allt mellan himmel och jord eller ensam grubblade över tillvaron. Frågan infinner sig: varför gör jag det inte längre som vuxen?

Jag blir också hoppfull inför framtiden när jag ser hur Hangöungdomarna interagerar med varandra och oss som deltar i vandringen och hur de får alla att känna sig inkluderade.  Trots att vandringsrutten inte är helt tillgänglig på alla ställen, har ungdomarna skött det på ett fint och okonstlat sätt, och sänder till exempel direkt på Instagram då det är svårt att ta sig fram.

Nightwalks with Teenagers är en varm och inkluderande performansföreställning.

KULTURFINANSIERING, FEMINISTISK KAMP OCH TAXICHAUFFÖRERS MINNESTEKNIKER

Lördagens teaterskörd bjöd bland annat på reflektioner kring kulturfinansiering, ett feministiskt slutarbete och studier i vad det är att vara människa.

På Greifswaldsgatan – en dröm om en föreställning handlar om arbetsgruppen Schimmels hängivna arbete med att sätta upp en intressant pjäs skriven av den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennig. Arbetsgruppen sökte finansiering under flera års tid utan någon nämnvärd framgång, trots att allt såg bra ut på pappret. Hela den här utdragna och mödosamma processen beskrivs på ett ärligt och humoristiskt sätt. Föreställningen väcker intressanta frågor om hur konst ska värdesättas. Trots att alla projekt självfallet inte kan få finansiering, vore det onekligen intressant att få veta hur rangordningen går till. Efter föreställningen ordnades ett diskussionstillfälle om kulturfinansiering och på kvällen hölls en liten begravningsceremoni för projektet, som på det här sättet fick ett värdigt avslut.

På eftermiddagen var det dags för Sannah Nedergårds och Minni Gråhns examensarbete från Konstuniversitets teaterhögskola. Arbetsprocessen har haft feministisk utgångspunkt och resulterat i föreställningen L’espirit de l’escalier. Inledningen är explosiv – vi möter Super Girl och Dike till tonerna av öronbedövande musik. Nedergård och Gråhn har skapat en föreställning om två kvinnor som negligerats av det omgivande samhället.  Trots destruktiva strukturer som försöker bryta ned dem, lyckas de ta makten över sina egna liv.

Den franska titeln syftar på fenomenet med att komma på goda argument och svar på tal först när det är för sent. Den upplyftande föreställningen är visuellt effektfull och modern.

Minni Gråhn och Sannah Nedergård i det feministiska slutarbetet L’esprit d’escalier. Foto: Arbetsgruppen

Vad är det att vara människa, frågar sig i sin tur lördagens sista föreställning Workshop.  Genom saker vi får berättat för oss och olika slags ritualer lär vi oss hur mänskliga varelser förväntas bete sig, till exempel hur en baby ska skötas och hur man går på rätt sätt. Genom utförliga beskrivningar och demonstreringar, som för tankarna till en instruktionsmanual, lyckas Mart Kangro, Juhan Ulfsak och Eero Epner blottlägga det absurda i hela den här processen. Samtidigt finns det något oerhört trösterikt med den här tanken – om det ändå vore så enkelt att vara människa att bara följa rationella instruktioner.

Trion Kangro, Ulfsak och Epner hör till Estlands internationellt mest framstående scenkonstnärer och det är sannerligen en omskakande teaterupplevelse de bjuder på. Emellanåt väcker föreställningen direkt olustiga känslor, till exempel då Ulfsak under några minuter som känns som en evighet ligger på golvet och demonstrerar den korrekta andningstekniken vid förlossning. Det är något hjärtskärande och brutalt med lätet han åstadkommer, som åtminstone hos mig orsakar en instinkt att vilja lämna salen för en stund. Men det är också konstens främsta uppgift, att ruska om våra invanda tankemönster. Den där litet obekväma känslan som infinner sig gör att Workshop blir den av årets föreställningar som gör det största intrycket på mig.

På lördagskvällen var det dags för fest på Smörmagasinet, där bland annat årets Antonia-pris delades ut. Priset delas ut för konstnärligt mod och mångfald inom finlandssvensk teater. I år gick priset till Teaterhögskolans föreställning Weimar – jakten på Zodiaken. Efter midnatt levererade den feministiska duon SOFA, som består av skådespelarna Sonja Kuittinen och Fanni Noroila, en explosiv spelning för en entusiastisk festivalpublik.

Under den sista festivaldagen stod Gunilla Heilborns föreställning The Knowledge på programmet. Heilborn är en scenkonstnär, koreograf och filmare baserad i Stockholm. The Knowledge, som uruppfördes år 2015, är uppbyggd som en föreläsning och den för tankarna till ett skickligt koreograferat TED-tal. Föreställningen, som fått sitt namn från Londons taxichaufförers högsta kunskapsnivå, handlar bland annat om navigering, minnestekniker och hur vi ska bära oss åt om vi tappar bort oss.

Heilborn lyckas på ett förträffligt sätt popularisera vetenskap utan att för den skull ge avkall på ämnets komplexitet – hon gör det dessutom med en stor portion humor och självdistans. Föreställningen är njutbar från början till slut.

Kritikerförbundets ordförande Maria Säkö ledde kritikerpanelen.

UNIKT KONCEPT SOM KUNDE UTVECKLAS

I år låg festivalens fokus på människans förmåga att ta till sig kunskap. I festivalprogrammet står att flera av föreställningarna ”reflekterar över människans förmåga och oförmåga att hantera kunskap.”  Den beskrivningen är lätt att skriva under efter att ha tagit del av föreställningarna.

Ett nytt inslag under årets teaterträff var den kritikerpanel som samlades varje förmiddag för att tillsammans med publiken diskutera föregående dags föreställningar och även kritikens utmaningar ur ett bredare perspektiv. I panelen ingick Kritikerförbundets ordförande Maria Säkö, som är teaterrecensent vid Helsingin Sanomat, Matti Tuomela från kulturtidskriften Mustekala och jag som representant för Ny Tid.

Det ger en helt nya dimension till den rätt så ensamma skrivprocessen att först kunna diskutera och reflektera verken tillsammans med andra. Förhoppningsvis blir kritikerpanelen ett bestående inslag under kommande teaterträffar i Hangö.

Jag åkte från teaterträffen på söndagen med många nya insikter och upplevelser i bagaget. Konceptet och miljön är unik och festivalens småskalighet har en alldeles egen charm. Men finns det utrymme för festivalen att växa och locka en ännu bredare publik i framtiden?

Text Linn Karlsson
Foto Ernest Protasiewicz om inte övrigt nämns

Blir arkiven och museerna i kläm när data ska skyddas?

Kan arkiv, museer och biblioteken bli lidande när den nationella dataskyddslagen godkänns?  Allt hänger på hur riksdagen tolkar begreppen känsliga personuppgifter och det allmänna intresset.

Få kan väl ha missat störtfloden av nyheter och e-postmeddelanden om GDPR, EU:s nya dataskyddsförordning som trädde i kraft den 25 maj. De flesta blev väl till slut dödströtta på att få höra om alla företag som uppdaterat sin integritetspolicy.

Men medan många kan unna sig att avfärda GDPR (se faktaruta) utan att ägna dess verkliga innebörd desto mer uppmärksamhet handlar det om en omfattande och betydande omställning för alla dem som hanterar personuppgifter. Medan förordningen redan trätt i kraft när du läser denna text har inte den uppdaterade nationella dataskyddslagstiftningen för Finland ännu blivit färdigbehandlad, och troligen kommer riksdagen inte att hinna behandla den innan midsommar. Därför är vissa aspekter av den nya lagen fortfarande oviss.

Ursprungligen var det meningen att den nationella dataskyddslagen skulle vara klar och träda i kraft samtidigt som GDPR, men för tillfället är det fortfarande oklart exakt när den kommer att bli av. Att de så kallade känsliga uppgifterna får extra mycket skydd är ju till synes en väldigt positiv sak, men eftersom direktivets utgångsläge är att all hantering av känsliga uppgifter som inte får undantagstillstånd är förbjudet för det med sig orosmoment, speciellt för en viss typ av tjänster.

– Det värsta som kan hända i det här skedet, ur vårt perspektiv, är att lagförslaget godkänns av riksdagen i den form som det nu är, säger Jonas Lång som företräder SLS i ABM-sektorns (arkiv, bibliotek och museer) juridiska nätverk.

Lång avser här att arkiv- och kulturarvsorganisationers förutsättningar att bedriva sin verksamhet i mycket hänger på något som kallas ”allmänt intresse” som utgör den lagliga grunden för att erbjuda material för allmänheten.

– De två mest centrala begreppen, och även de största orosmomenten för oss här är just ”känsliga uppgifter” och ”allmänt intresse”. För det första, för att ta ett banalt exempel, kan vi ju tänka oss ett bröllopsfoto. Där kan man se personerna, deras etniska ursprung i viss utsträckning, deras sexuella läggning med avseende till vilket kön paret är, samt religiös övertygelse om det är i en kyrka. Detta foto innehåller alltså känsliga uppgifter. Om nu inte allmänt intresse specifikt definieras till att innefatta vår verksamhet är det alltså förbjudet att tillgängliggöra detta foto för allmänheten. I och för sig gäller förordningen bara levande personer. Och det hör ju till kulturarvsorganisationers uppgifter att göra det möjligt för folk att ta del av sin kultur och historia, fortsätter Lång.

Inte svårt att fixa

Lång säger ändå att det är rätt osannolikt att lagen inte skulle ändras för att innefatta de ändringar nätverket söker.

– Det är justitieministeriet som beredde det här lagförslaget. Det finns emellertid ett utlåtande av undervisningsministeriet där man lyfter fram dessa frågor och även kommer med ett konkret textförslag till förvaltningsutskottet. Går det igenom skulle den här saken lösa sig.

Enligt Lång är det alltså farligt om formuleringen är alltför vag, men det finns också en risk med att vara alltför tydlig.

– Till exempel hembygdsföreningars verksamhet är ju också viktig, även om de inte alltid är så professionellt skötta. Om definitionen på allmänt intresse blir alltför snäv kan de också falla utanför i så fall.

Hur reagerar du om förslaget klubbas igenom i den nuvarande formen?

– Jag tycker det vore fullständigt absurt, men i så fall får vi väl bara lobba för en ändring. Vi får se hur det blir bara utskottet ger sitt betänkande.

Text Felix Fortelius
Foto Väinö Kannisto