Kategoriarkiv: Kultur

Fattigdomens omoral

Den som i dag går och ser den klassiska musikalen My Fair Lady på teatern reflekterar knappast på verkets snarast socialistiska ursprung. Historien om den fattiga blomsterflickan Eliza Doolittle som tar tallektioner hos Henry Higgins för att kunna framstå som en lady har sitt ursprung i den irländska pjäsförfattaren, skribenten och polemikern George Bernard Shaws talpjäs Pygmalion (1913).

I ursprungsverket är Elizas far Alfred Doolittle en synnerligen osympatisk figur – en bitter fattiglapp som uppsöker Henry Higgins i tron att denne har utnyttjat dottern för sexuella tjänster. Doolittle är inte upprörd å Elizas vägnar, Higgins får utnyttja henne bäst han vill, men anser att han som flickans far borde få ekonomisk kompensation.

Senare i pjäsen, då Doolittle som genom ett trollslag själv kommit på grön kvist, är det en helt annan man vi möter. Då har den omoraliska bittra mannen som är redo att sälja sin egen dotter till prostitution förbytts i en som i stället vill framstå i god och moralisk dager.

George Bernard Shaws politik och filosofi är omöjlig att spika fast i någon förutbestämd mall. Men en fråga han brann för genom hela sitt liv var avmoraliseringen av fattigdomsfrågan, och han närde en bestämd uppfattning om att fattigdomen var hela samhällets, inte bara den fattigas, problem.

Ännu i början av 1900-talet, före socialismens slutliga genombrott, rådde bland överklassen en allmän uppfattning om att fattigdom berodde på den fattigas egna moraliska tillkortakommanden. Den fattiga var fattig på grund av att hen var lat, syndig, dum, alkoholiserad, etc.

Med sitt porträtt av Alfred Doolittle ville Shaw visa att det inte var den fattigas omoraliska beteende som gjorde honom fattig, utan hans fattigdom som drev honom till omoraliska handlingar. Eller som han uttryckte det i en annan pjäs, Major Barbara, motsatte han sig det ”idiotiska lättsinne med vilket vi ser fattigdomen som en hälsosam tinktur för lata människor”.

Fattigdomen har en enkel orsak, enligt Shaw: den fattiga har för lite pengar.

Tanken om att de fattiga förtjänar sin fattigdom är en som igen har fått starkt fotfäste i vår nyliberala era. Det här kommer inte minst till uttryck i den nästan universellt kritiserade så kallade ”aktivmodellen” för arbetslöshetsunderstödet som vår regering och riksdag nyligen klubbade igenom. Som bland annat Vänsterförbundet rasande påpekat, bestraffar modellen de arbetslösa helt enkelt för att de är arbetslösa, utan att den enskilda individen kan rå för sin situation.

Det är ett genomgående drag i den samlingspartistiska politik som förs av regeringen att arbetslösa och fattiga skuldbeläggs för situationen de befinner sig i, oberoende av orsaken till situationen. Trots att en enkel matematisk övning visar att arbetslösheten är hög i Finland på grund av att det inte finns tillräckligt många lediga jobb, anser regeringen att det bästa sättet att åtgärda problemet är att anta att fattigdomen är hög för att de arbetslösa – som grupp – är lata och omoraliska och behöver piskas till bot och bättring.

Jag har tidigare noterat att regeringens politik för oss mot ett dickenskt klassamhälle, och den snarast viktorianska syn på samhällets underklass som Sipiläregeringen under det gångna året gett uttryck för endast stärker denna uppfattning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

1918 i prosa – några tips (1)

Trygve Söderling
Trygve Söderling.
Det finns en enkel fråga man kan ställa till romaner som handlar om vårt inbördeskrig 1918: hur beskrivs den ”röda” sidan?

Genom någon enstaka fårskalle, vilseledd av vettlösa mördare? Eller som ett spektrum av mer och mindre förnuftiga figurer, med bakgrund i ett ”civilt” vänstersammanhang?

Idag är industristandarden för den senare varianten förstås andra delen av Väinö Linnas trilogi Täällä Pohjantähden alla, på svenska Upp trälar. Man kan försöka leva sig in i vilken väldig mental uppgradering den romanen innebar för en stor del av läsarna när den utkom, 1960, 42 år efter 1918.

Kunskapen om 1918 hade dittills varit ytterst knapp och givetvis kraftigt vinklad till segrarnas förmån. I skolböckerna klarades katastrofen av med någon fras i förbigående om ”frihetskriget”.

Idag vet vi att totalt fem gånger flera ”röda” än ”vita” miste livet – 27 000 mot 5 200, av dem 11 600 i de vitas koncentrationsläger (se vesta.narc.fi). På vänsterhåll fanns tidiga försök att samla in fakta, men för den större allmänheten var de okända. De började friläggas av yrkeshistoriker först under 1950-talets slut, samtidigt med, och i synnerhet efter Linnas skönlitterära nyordning.

Linna bröt mot den bild som många romanläsare nog tagit till sig ur F.E. Sillanpääs Hurskas kurjuus (1919, sv. Det fromma eländet, 1920) och Ilmari Kiantos tio år äldre Punainen viiva (sv. Det röda strecket, 1946). Det är fina naturalistiska romaner, inte minst språkligt, men deras ”hjältar” är lätta att avfärda som enkla själar, lurade av kringresande agitatorer. Det är lustigt, men till slut inte enbart lustigt, när Topi i Punainen viiva berättar för hustrun Riika om den nya läran,”soli-sali-ratti”.

Bilden av den stolliga mannen av folket fanns grundlagd redan hos Runeberg och Kivi; nu kunde den ”vita” läsaren känna igen en ny Sven Dufva och konstatera att denna i sitt välkända oförstånd hamnat på fel sida om frontlinjen.

En Sven Duva-figur är också Aapo i novellen av Runar Schildt, en av Nordens främsta stilister. Aapos hat mot överklassen blir begripligt genom scener där han förnedras av godsherren, även om hans barnslighet sen leder i fördärvet. En försiktig vädjan om mänsklighet är också novellen ”Hemkomsten” (bägge 1919), där en mor i hemlighet hämtar mat åt en undangömd son, rödgardist på flykt. Också här slutar det illa, men Schildt låter åtminstone en ”fiende” få en kontaktyta med den ”rätta” sidan.

Både Sillanpää och Schildt öppnar för en försiktig, psykologiserande inlevelse i de ”vilseledda”. Redan det var mycket, och vågat, i det extremt chockade och hatiska ”vita” åsiktsklimatet efter våren 1918. För en på den tiden mycket populär diktare som Bertel Gripenberg var de ”röda” inte ens mänskor, snarare djur.

Det är intressant att jämföra Schildt med Sigrid Backman, som liksom han snabbt var ute med ett par post-1918-berättelser: Ålandsjungfrun (1919) och Familjen Brinks öden (1922). Även om berättarperspektivet i bägge romanerna är unga kvinnor som försöker stå utanför konflikterna, får vi i bägge också glimtar från den socialdemokratiska motkultur som ju ännu sommaren 1917 representerades av en majoritet i lantdagen.

”Ålandsjungfruns” fästman är aktiv i lokala Folkets Hus, Ragna Brinks bror författar högstämda upprop för arbetarnas sak. Och efter att Ragnas bröder dödats i och efter upproret skriver hon till sin ”vita” fästman. ”Jag hatar ingen, men jag älskar inte längre den segrande överheten. Jag älskar inte längre segerherrarna. Jag älskar inte längre dig.”

Det var tillräckligt för att Sigrid Backman skulle få en stämpel som misstänkt ”röd” i den borgerliga offentligheten. Bränd, som hon sannolikt kände sig, återkom hon inte till tematiken.

Ändå står hennes två 1918-romaner – snarare än hennes samtida författarkollegers verk – närmare det större perspektiv som vi fyra decennier senare skulle få med Väinö Linna.

Från 1931 och 1932 har vi två nya försök att ta sig an inbördeskrigets tema: Jarl Hemmers En man och hans samvete och Elmer Diktonius Janne Kubik.

Jag har aldrig kunnat försona mig med Hemmers huvudpersons Kristuskomplex; prästen Bros beslut att offra sig istället för en dödsdömd röd fånge i lägret på Sveaborg smakar hysteri snarare än mänskokärlek. I Diktonius stiligt lakoniska Janne Kubik, troligen skriven som replik till Hemmer, finns en liknande martyr, fast tvärtom: rödgardisten Järvinen lämnar sig efter den flyende röda kolonnen, ensam med en kulspruta.

Janne Kubik själv är ändå mera släkt med Schildts Aapo och Runebergs Sven Dufva än med de mer eller mindre förnuftiga socialdemokrater som Backman och, senare, Linna beskriver. För i de följande kapitlen låter Diktonius Janne troka sprit, bistå IKL-fascister och jobba som strejbrytare – lika tanklöst som han 1918 gick med i Röda gardet. Yttervänster och höger – samma skrot och korn, verkar Diktonius mena 1932. Sin tids ”tolkun ihminen”.

1946 kom så Anna Bondestams Klyftan och 1961 Leo Ågrens Fädrens blod – två 1918-romaner som jag hoppas kunna återkomma till i en del 2.

Trygve Söderling
är litteraturvetare

McVegan och identitetspolitik

Elis Karell
Elis Karell.
Två dagar före nyårsafton besöker jag McDonald’s i Hagnäs. Jag minns inte när jag senast skulle ha varit där, men dagen innan har snabbmatskedjan lanserat McVegan – ”årets mest omtalade snabbmatsnyhet” enligt Hufvudstadsbladet – i hela Finland och Sverige, efter en lyckad testperiod i Tammerfors.

På McDonald’s har de tidigare alternativen för den ständigt växande andelen folk som lämnar bort köttet ur sin kost varit knappa – vegetarianer har fått nöja sig med att byta ut köttbiffen i McFeast-hamburgaren mot en smaklös biff av deprimerande grönsakssörja, veganer har fått nöja sig med franskisar. Men inte längre.

Den nya veganburgaren består av en biff gjord på sojaprotein, veganmajonnäs, tomat, sallad, saltgurka, lök, ketchup och senap. Smaken är helt fantastisk – ren McDonald’s. Biffen har tuggmotstånd och känns faktiskt mättande, den äggfria majonnäsen fungerar. Dessutom kostar det hela bara tre euro.

Att äta på McDonald’s igen känns lite spännande, men samtidigt har jag nästan hunnit glömma bort kedjans existens under de senaste åren. Det breda utbudet av växtbaserad mat i Helsingfors gör att en som nykonverterad vegetarian snabbt glömmer bort de gamla ställena. Utöver diverse trendiga små restauranger har också de flesta andra större snabbmatskedjorna redan en stund haft åtminstone några veganska alternativ i sitt utbud, så i sig är McVegan inte något subversivt eller nytt.

Men det känns ändå som en ett slags milstolpe att äta veganmat på McDonald’s. Trots sitt namn (ett oundvikligt första steg) är McVegan en indikator på att veganismen som politiserad identitet håller på att försvinna.

För dem som ännu minns djurrättsrörelsen och klimatrörelsens radikala förflutna kan blotta tanken på att äta på McDonald’s av förståeliga skäl kännas omvälvande och absurd. Berghälls trendiga veganställen kan kanske ännu erbjuda en starkare upplevelse av motkultur och grupptillhörighet – upplevelsen av en vegansk identitet – men i slutändan verkar de inom samma kapitalistiska ramar som McDonald’s. Det som gör skillnad är mängden animalisk mat som produceras, och för att minska på den behövs politiska beslut. Om du sedan väljer att föra dina pengar till McDonald’s eller något ”bättre” företag är bara en smaksak.

Den normalisering av veganism som McVegan innebär bör inte underskattas, men samtidigt äter vi mera kött än någonsin. På individuell nivå är det överlägset lättaste sättet att motverka en annalkande klimatkatastrof att äta färre animaliska produkter. Det behöver inte ske genom kvasireligiös abstinens – McVegan visar att det lika väl kan ske genom okomplicerad njutning. Veganismen vinner mera mark genom att erövra det hedonistiska köttätandets estetik än genom att förbjuda saker.

Att McDonald’s säljer vegansk mat i nästan 300 restauranger är alltså ingen obetydlig merit – det banar väg för en hedonistisk veganism, äntligen befriad från de sista spåren av tidigare årtiondens sektaktiga flum och moralism. Att avstå från att äta kött är inte längre identitetspolitik, utan enbart en praktisk fråga.

Som en logisk följd har ett nästan fanatiskt köttätande vuxit fram som en ny identitetsmarkör, inte sällan förekommande i kombinationen ”finsk/vit köttätande heteroman”. Ingen i hela riksdagen gör mera identitetspolitik kring sina matvanor än Timo Soini. Det är en identitetspolitik uppbyggd kring en skör, föråldrad och oundvikligen förlorande maskulinitets långsamma nedgång.

Elis Karell
är journalist

I diplomatins ormbo

Vid Finlands ambassad i Stockholm finns en etablerad strategi för att få ut de gäster som inte förstår att avlägsna sig ens när baren har stängt. Beskickningens personal ställer sig i en ring och vänder ryggen åt de kvar- släntrande.

Då förstår även den törstigaste riksdagsman att att bege sig till hotellet, där han kan trösta sig med televisionens ”nudeleffor”. Värdarna tar en sista grogg och summerar kvällen.

Utrikesministeriet har som ämbetsverk tillämpat samma strategi. Det  har varit den slutnaste av organisationer. Därför har det bakom dess förnäma fasad kunnat frodas en kultur av ”förtryckets vrånghet, övermodets hån,  närgången ämbetshögfärd och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten”.

De böcker som skrivits om utrikesministeriet har oftast varit självglorifierande diplomatmemoarer. De flesta träiga, men några intelligenta och underhållande, som Ilkka Pastinens Yläkerran ylhäisyys: ”Diplomatins gyllene regel är att ambassadören föraktar sin företrädare  och avskyr kandidaten till efterträdare”.

En paj i ministeriets sminkade ansikte blev därför Tapani Suominens Virastomestarin talvi (Litorale 2017). Den har nyligen kommit ut i Tuva Korsströms översättning med titeln Sista vintern på ambassaden.

Suominen har själv varit kulturråd vid Finlands ambassad i Stockholm. Han har  relativt färsk erfarenhet av beskickningen, dock inte av den senaste skandalen som  gav en föraning om #metoo-kampanjen och ledde till ambassadörens förflyttning.

Suominen har valt att klä sina avslöjanden i en satirisk romanform, ett slags autofiktion. Det geniala med boken är att han i motsats till  gängse diplomatmemoarer väljer ett underifrånperspektiv och låter vaktmästaren  Topi Kalliokoski agera berättare, på tröskeln till sin pensionering.

Greppet är lyckat. Ambassadernas vaktmästare och chaufförer får se och  höra mycket som skulle höja skvaller- och kvällstidningars upplagor om de fick nys  om skandalerna. Stockholmsambassadens legendariska vaktmästare Konstantin Wagello hyllades 1968 av sin ambassadör Ralph Enckell i ett griftetal med lovord för lojalitet och pliktkänsla som han aldrig skulle ha unnat någon  kollega. Wagello kunde ha stått som förebild till pensionerade UM-vaktmästaren Aalto i Benedict Zilliacus sextiotalspjäs Åttan, som man hela inkommande vår kan se på Fallåkers teater.

När jag läste Suominens bok fick jag lust att kolla upp den mot mina egna omkring tjugo år äldre erfarenheter från samma ambassad.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att min mera hovsamma beskrivning i Mitt livs reportage (Söderströms 2007) nästan på pricken motsvarar Suominens observationer: ”Jag var på väg in i en helt annan organisationskultur  än jag hade vant mig vid, från förtroende till kontroll, från tillit till misstänksamhet, från lojalitet till rivalitet”.

Orsaken till att denna byråkratiska parodi har kunnat överleva så länge är gissningsvis att ämbetsmännen rekryterats direkt från högskolorna, utan erfarenhet av andra organisationer. Olaterna har gått i arv, samtidigt som företagsdemokrati och modernt ledarskap har fått fotfäste utanför UM:s fasader.

Ilkka Pastinen berättar i sin bok att han i början av 50-talet var den första aspiranten  efter kriget som uppfyllde minsteriets officiella krav. Min goda vän Ola Johansson avslöjade att han vid sin anställningsintervju bedömts som ”pitkä ja komea, erittäin sopiva”. Det sades att diplomater rekryterades genom att på Esplanaden spana efter någon välklädd ung man som   genast erbjöds tjänst vid Riddaregatan. En av följderna var att UM senare tvingades till rekrytering utifrån.

Den ”aktiva utrikespolitik” som ledde till säkerhetskonferensen 1975 skapades av diplomater som kommit utifrån. ”Doktorskopplet” eller ”överstejuntan” – Max Jakobson, Keijo Korhonen, Risto Hyvärinen – stöddes ändå av några ”briljanta” UM:are som Aarno Karhilo och Ilkka Pastinen. De sågs inte med blida ögon av omkörda karriärdiplomater.

Till detta kom socialdemokraternas krav på poster som dominerades av forna elever från samlingspartiets plantskola SYK och finska eller svenska Norsen, senare av kepuiter som hade en bakdörr in i ”presidentens ministerium”. Den enda CV som behövdes blev partiboken. Rekryteringen har numera reformerats.

Detta ormbo beskriver Tapio Suominen med grov satir, ibland rena invektiv, med fiktiva eller lätt identifierbara karaktärer. Fackföreningen UHVY uppstod sent sent, efter konvulsioner med chefer som enligt Suominen ansåg att det var ofosterländskt att kräva ersättning för övertidsarbete. En ambassadör kunde skicka en vaktmästare efter dagstidningar på hans lediga lördag trots att Pressbyrån låg på promenadavstånd. En del av exemplen skulle man inte tro att är sanna, som när en ambassadörsfru tar en festblåsa ”på prov” från NK och efter att ha returnerat den i en damtidning blir avslöjad för att ha burit den. Men så var det.

Skälmromanen får en nödtorftig intrig när vaktmästaren Topis antagonist från barndomen, Lauri Stolt, dyker upp som ny ambassadör. Efter en absurd vinter med honom går Topi i pension, avböjer en floskulös avskedsceremoni och ber i stället att få sin prenika på posten. Västernhjälten fäller sin sheriffstjärna i sanden och rider bort i solnedgången.

Per-Erik Lönnfors

Tapani Suominen: Sista vintern på ambassaden.
Översättning: Tuva Korsström.  Litorale 2017.

Våfflande kändisar

Ted Forsström och Kaj Korkea-Aho har länge varit något av humorns spjutspetsar i Svenskfinland.

Kaj Korkea-Aho är för en äldre publik främst känd som romanförfattare, medan Ted Forsström gissningsvis är mer känd för en yngre finlandssvensk publik via sitt jobb som programvärd på Radio X3M och sina humoristiska nyordböcker. För mer än 10 år sedan blev duon kultförklarad via Youtube-serien Mumin Visar Allt och sketchprogrammet Radio Pleppo på Yle X3M – ända sedan dess har Ted & Kaj varit centrala figurer inom den finlandssvenska humorn. Nu tar duon klivet över till ungdomslitteraturen med boken: Zoo! #1:Virala Genier.

Boken handlar om en åttondeklassist vid namn Atlas. Tillsammans med sin kompis Elliot – som nyligen flyttat utomlands – gör pojkarna den tecknade webbserien Zoo!. I Atlas högstadieskola har en pojke som heter Justus hittat på ett nytt knep för att få virala hits på webben. Han kallar det för våffling eller waffling och det går ut på att bränna stjärten med ett våffeljärn.

”Vad ska man göra för att bli känd i dagens värld? 1. Trycka röven mot ett våffeljärn. 2. Filma den brända röven. 3. Ladda upp klippet.”

Läsaren får också på nära håll följa med valet av en ny klasspresident och Atlas har ställt upp med hjälp av sina vänner Miniturken och Sarah-Li. Sarah-Li är den första flicka som Atlas har haft längre eller någon som helst vänskap med. Under en knapp månads tid rapporterar Atlas flitigt åt Elliot om allt som händer i skolan och många gånger går det ut på att klaga över hur korkade alla som tittar på den nya virala hitten våffling är. Förutom allt som händer i Atlas liv har skolan precis fått en utbyteselev från Indien som heter Dharampreet. Ingen i skolan kan räkna ut ifall hen är en pojke eller flicka. Tydligen inte ens rektorn som enligt Atlas gör bort sig genom att upprepa Dharampreets namn och undviker orden han och hon allt vad han kan medan han presenterar Dharampreet under morgonsamlingen.

I sig själv är boken kanske mest riktad till pojkar, i början fixeras det väldigt mycket vid Atlas fascination av stora bröst och resten av humorn följer i liknande spår. Illustrationerna följer skämten väldigt nära och gör boken mycket lättläst. Den försöker helt enkelt locka unga i högstadieåldern till att för en stund slita ögonen från smarttelefonen och Snapchat och istället fastna i en bok. I bästa fall kan denna bok vara inkörsporten till litteraturens underbara värld för dem som i vanliga fall inte läser. Man känner igen många av de tankar man hade i högstadieåldern trots att boken utspelar sig i dagens värld.

Det är nästan så att man vill bli ungdom igen för att få uppleva Zoo! – en bok om Atlas och en liten webbserie om djur och ångesten och nervositeten man kan ha i högstadieåldern.

Tony Pohjolainen

Ted Forsström & Kaj Korkea-Aho:
Zoo! #1: Virala Genier.
Förlaget, 2017.