Kategoriarkiv: Kultur

Sisko tuggar på skammen

Let’s get this party started. Festens värdinnor är arbetsgruppen sisko som består av Johanna Dikert, Johanna Holmström, Anna-Sofia Nylund och Malou Zilliacus. Det bjuds på alkoholfri öl, chips, godis, vegepizza och sojakorv. Jag sitter uppkurad i en säng bland kuddar och festattiraljer. Får en öl i ena handen och en blinkande discokula i den andra. Människor sitter i soffor och fåtöljer utspridda runt scenen, talar med kompisen bredvid, är lite spända och nervösa. För vem vet egentligen hur den här festen kommer att sluta?

Det som börjar som en lite stel förfest blir snart en glittrig kväll. Festen börjar med att en röst berättar om händelserna på gruppens kick-off helg på Viking Line Mariella i december. På väggen projiceras Youtubeklipp från kryssningsfartyget. sisko samtalar med medpassagerarna om skam i rökrummet, vid buffén, på dansgolvet, i rökrummet, vid karaoken, i rökrummet, vid karaoken, på dansgolvet.

Plötsligt avbryts allt av att rösten räknar upp vad skådespelarna i hemlighet skäms för. Under pjäsens gång kryper röstens ord allt tätare inpå dem.

Skam, skam, skam

Du skäms för att du inte gör tillräckligt för flyktingarna i Finland. Att du inte tycker om dina kollegors verk. Att du äter kött. Att du studerat ekonomi. Att du blir arg på dina barn. Att du inte älskar din mamma. Att du är feminist och inte har vågat berätta för någon att du blivit misshandlad av ditt ex. Vi skäms inte för någonting. Vi skäms. Vi skäms för att vi skäms. Vi skäms inte för någonting. Vi skäms.

Pjäsen får mig att tänka på systrarna Bianca och Tiffany Kronlöfs tv-serie Full Patte och deras show Slå pattarna i taket. Det är lika naket, ärligt och kritiskt.

Humor blandat med allvar

Scenografin, ”vardagsrummet” som publiken och skådespelarna är i är väldigt interaktiv, den konstanta videoprojektionen mot väggen och det improvisatoriska greppet fungerar väldigt bra. Till och med skådespelarna blir ibland själva förvånade över vad som sker. Men många scener och scenbyten är alltför utdragna. Publiken skruvar på sig. Helheten skulle ha vunnit på fler växlingar i dynamiken. Det känns aldrig riktigt som om vi når klimax. Arbetsgruppen har mycket mod, men om de skulle ta lite mera mod till sig skulle budskapet nå ända fram. Gruppen kommer nära något viktigt, men fegar ut i sista stund. Vilket gör att syftet förblir något dunkelt.

Arbetsgruppens främsta styrka ligger i att kunna jonglera humor med allvar. De allra jobbigaste känslorna och rädslorna vi bär på blandas med självironi och humor. Zilliacus försöker med publikens hjälp dechiffrera en ovanlig smiley som en kille har skickat till henne. Dikert kommer plötsligt inrullande, synligvis naken, i ett badkar fyllt av blommor och berättar om en erotisk upplevelse medan två vargar pippar på skärmen bakom henne.

Mot slutet av Festen får publiken anonymt skriva ner en sak de skäms över. Arbetsgruppen läser sedan upp lapparna och äter därefter upp dem. Tuggar en stund på skammen och spottar sedan ut den slemmiga bollen. sisko vill visa på befrielsen och styrkan i att vara öppen med vad man skäms för. Och att skam egentligen bara är en slemmig äcklig klönt.

När jag går hem från festen står de tomma ölflaskor på rad vid scenkanten. Jag vill gärna gå på Festen nästa och nästnästa vecka igen. För man vet aldrig hur en fest kommer att bli och var den slutar.

Text: Vilhelmina Öhman
Foto: Haliz Muhilden

Festen är en samproduktion mellan scenkonstduon sisko och Svenska Teatern. Text och dramaturgi: Johanna Holmström. Regi: Anna-Sofia Nylund. De är alla på scenen med sina egna namn, med sina egna skamkänslor. Föreställningen spelar på Svenska teaterns Nickenscen datumen 1.4, 8.4, 22.4, och 29.4 kl. 14:00 och 18:30. 

Inför obligatorisk ryska i finska skolor

Statsminister Juha Sipilä (C) lyckades igen reta gallfeber på finlandssvenskarna under veckan som gick genom att hopa och ro i fråga om studentsvenskan. I den SFP-knutna tankesmedjan Agendas publikation Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen publicerades en intervju med Sipilä, där han noterade att nivån på de finländska tjänstemännens svenskkunskaper har rasat sedan den obligatoriska studentsvenskan slopades. Han sade till Suominen att ”det kunde vara värt att föra” en diskussion om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i samband med den förestående reformen av utbildningen i Finland. Detta fick skjutglada finlandssvenska nyhetsreportrar att mer eller mindre skriva ut att Sipilä stödde ett återinförande av studentsvenskan, trots att han aldrig påstod något sådant. Besvikelsen blev desto större då han dagen därpå i Yles A-Studio meddelade att han inte stöder återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan. En ”helomvändning” kallade Svenska Yle det, trots att statsministern i själva verket snarast vridit på sig lite efter att han funderat högt under intervjun med Suominen.

Sipiläs vridning (”helomvändning”) är den som fått mest uppmärksamhet, men Suominens rapport innehåller också en del annat intressant, låt vara att kontentan är en som vi redan kände till: svenskan har under regeringen Sipilä mött flera bakslag. Tingsrättsreformen är en potentiell katastrof för tryggad svensk service i rättsväsendet och flytten av den svenska fulltidsjouren inom den österbottniska hälsovården från Vasa till Seinäjoki kommer utan tvivel att äventyra den svenska servicen. Lägg ännu till detta försöken med frivillig skolsvenska i Östra Finland, samt ett regeringsparti som är öppet fientligt mot obligatorisk skolsvenska överlag.

De grönas tidigare partiordförande Osmo Soininvaara väckte ont blod hos många finlandssvenskar då han i samband med den österbottniska jourfrågan ironiskt frågade varför finlandssvenskarna var så upprörda över flytten till Seinäjoki. Alla i Seinäjoki har ju läst obligatorisk skolsvenska!

Soininvaaras släng var hopplöst dåligt tajmad och knappast speciellt relevant för ärendet i fråga – men ur ett bredare perspektiv har han en poäng. Det finns många goda argument för obligatorisk skolsvenska: historiekunskap, den nordiska dimensionen, hederlig gammaldags allmänbildning. Men de flesta som på orter med finskspråkig majoritet försökt få betjäning på svenska vid offentliga instanser vet att skolsvenskan ingalunda garanterar svensk service. Personer som veterligen borde ha avlagt både svenskan i studentexamen och tjänstemannaspråkprovet i svenska står allt som oftast handfallna efter ett inledande ”god dag”. Sedan kopplas man vidare till den tjänsteman som verkligen kan svenska. Undantag finns naturligtvis.

Den obligatoriska skolsvenskan, eller kravet på tjänstemannasvenska, garanterar alltså inte tillgång till högklassig svensk service. Redan det krav som förts fram i samband med planeringen av Seinäjoki-jouren, att det alltid måste finnas en person på plats i jouren som kan svenska, bevisar detta. Slutsatsen är därmed att svenskundervisningen i finskspråkiga skolor inte lär eleverna svenska.

Och då måste ju frågan förr eller senare uppenbara sig då vi på svenskspråkigt håll med näbbar och klor kämpar för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan: vad är det egentligen vi kämpar för?

Som sagt, det finns många goda orsaker att bevara den obligatoriska skolsvenskan, men tillgången till service på svenska är inte ett av dessa. När vi arbetar för svenskans framtid i Finland måste vi också öppna ögonen för realiteterna i samhället. Den obligatoriska skolsvenskan har aldrig garanterat service på svenska, garanterar i dagens läge inte service på svenska och kommer i sin nuvarande utformning aldrig att garantera service på svenska. Frågan vi då borde ställa oss är hur service på svenska ska garanteras i framtiden. Är det genom att vi dogmatiskt klänger vid ett icke-fungerande system, eller genom att vi vågar visionera fram ett annat, bättre system? Och har vi motivationen och framför allt fantasin att utveckla ett nytt, bättre system om all vår energi går åt till att frenetiskt ”rädda vad som räddas kan”?

Vi har utgående från detta två alternativ för att gå framåt. Antingen måste vi bli betydligt mer framfusiga och kräva att nivån på skolundervisningen i svenska blir flera klasser bättre över hela linjen. Det betyder att undervisningen i svenska tidigareläggs, fler lektioner plockas in och lärarnas kompetenskrav höjs – och antagligen att hela undervisningen skulle läggas om. Det andra alternativet är att vi accepterar att undervisningen i svenska blir frivillig. Det skulle frigöra resurser och antagligen tillåta skolorna att gå snabbare framåt i undervisningen eftersom färre, motiverade elever inte skulle behöva ”vänta” på de omotiverade eleverna.

Den senare modellen öppnar visserligen upp för en mängd obekväma frågor. Ska vi godta faktum om det plötsligt visar sig att ingen vill läsa svenska? Och hur ska då den svenska servicen tryggas? Är det ett orealistiskt alternativ, och i så fall, hur orealistiskt? Ska kravet på tjänstemannasvenska slopas i samma veva? Om inte, vad säger det då om jämlikhetsaspekten i skolan? Om man inte tvingas läsa svenska, betyder det att vissa går ut grundskolan med sämre förutsättningar än andra att få anställning i den offentliga sektorn. Å andra sidan, varför inte införa ett val mellan svenska och ryska, som i de experiment som nu utförs? Finns risken att rusningen till ryskan skulle vara enorm? Kunde man införa ett tjänstemannakrav på kunskap i antingen ryska eller svenska?

Det är knepiga frågor, men frågor som alldeles för sällan ställs i den finlandssvenska debatten. I slutändan handlar det också om hur vi som samhälle uppskattar bred bildning och solidaritet. I ett solidariskt land borde vi alla i rimlighetens namn visa våra medmänniskor så mycket respekt att vi ens bemödar oss att lära oss kommunicera med de människor som bor tillsammans med oss. Som upplysta medborgare borde vi vara så pass intresserade av våra medmänniskor att vi skulle vara nyfikna på att förstå deras språk, kultur, historia och verklighet. Dessa är de verkliga argumenten för en obligatorisk skolsvenska. Men då måste man börja därifrån, och inte från en knutpatriotisk, kravställande utgångspunkt, som man tyvärr ofta utgår från i dag, genom att hävda vår ”födslorätt” till svensk betjäning för att våra förfäder råkade födas på denna bit land vi befinner oss i. Och, handen på hjärtat: hur länge till kan vi hävda vår exceptionella rätt ”av historisk hävd” jämfört med till exempel den hela tiden växande rysktalande befolkningen, innan vi börjar låta som Sverigedemokraterna?

Ett förslag är att inte bara kämpa för en betydligt bättre undervisning i svenska för alla elever, utan också införa obligatorisk ryska. Alternativt borde man på allvar utreda vad en frivillig skolsvenska skulle innebära och hur en dylik kunde kombineras med en utveckling av den svenska servicen i landet.

Den situation vi har nu gör ingen gladare, varken finlandssvenskarna eller de finskspråkiga som ska betjäna oss på svenska. Det är där diskussionen borde börja.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

”De tror ju att de ska rädda världen”

Historikern Maja Hagerman undersöker hur framstående forskare utvecklade idéer om de egna folkslagens utvaldhet från nationalmyter till biologiska fakta, och därmed skapade de falska uppfattningar om människoraser som i vår moderna historia visat sig ha en ofattbart destruktiv potential.

Historien vimlar av gränder, bakgårdar, schakt och genomfarter som leder vidare till oförutsägbara platser och upptäckter. Under medlet av 1990-talet gjorde sig Maja Hagerman bemärkt med uppmärksammade böcker om Sveriges medeltid och tidiga historia, men hennes fokus tog en plötslig vändning då hon snubblade över den forskningstradition som under flera decennier med stolthet framhävde Sverige som världens rasmässigt renaste germanska land.

– Jag skrev om medeltiden, arkeologi och kyrkor. Det var absolut inget jag planerade, att jag skulle börja syssla med det här. Det hände liksom bara. Jag började samla på konstiga böcker om vikingatiden, men ju mer jag läste i dem, desto mer häpnade jag över vad det stod, berättar Maja Hagerman.

Denna kuriosaläsning utvecklade sig till ett helt eget projekt som resulterade i boken Det rena landet, som utkom 2006.

– Det rena landet är min egen undersökning om varför det står så konstiga saker om svenskarnas forntid i gamla böcker. Boken blev en granskning av nationalmyter, och alla länder har ju dem. Men om man talar norska eller svenska så har man en nationalmyt som inte går av för hackor, säger Hagerman.

Under åren då nationalismen växte fram i Norden blev de mytomspunna vikingarna hårdvaluta då det gällde att konstruera uppfattningen om en ärorik forntid för de nordiska folken. Vikingaromantiken antog en stark politisk laddning som kom till uttryck även i Finland. Bland annat den finlandssvenska författaren Rolf Nordenstreng (1878–1964) gav uttryck för, som Hagerman beskriver det, ett lite ”överhettat engagemang” för vikingar under 1910- och 1920-talen, vilket sammanfaller med språkstriden i Finland. Nordenstreng var något av en föregångare då vikingalitteraturens riktiga glansdagar inföll några decennier senare, exempelvis första delen av Frans G. Bengtssons Röde Orm utkom år 1941.

– De här idéerna var mycket utbredda på den tiden, men författarna satte ord på de tankar och föreställningar som fanns i tiden, säger Hagerman.

Forskarnätverk

I Helsingfors har Maja Hagerman letat i arkiven efter information om Harry Federley, som var professor i genetik vid Helsingfors Universitet 1923–49. Federley var den ledande mannen inom rasbiologin i Finland. Internationellt var han respekterad för sin forskning om ärftlighet i djurriket, men han hade även ett brett kontaktnät bland  forskare inriktade på rashygien och det som kallades ”modern befolkningsförbättring”. I nätverket fanns personer i olika länder som stödde varandra och befrämjade varandras idéer, och de fick tillgång till en vetenskaplig arena genom att olika auktoriteter rekommenderade och bekräftade varandra.

– Det är jätteintressant att följa hur samspelet gick till. Jag är väldigt nyfiken på det jag hittat, och jag vet inte om jag kan syssla med något annat just nu. Jag är nyfiken på hur nätverken satt ihop mellan auktoriteterna inom rashygieniska rörelsen, där man idealiserade en nordisk typ. På 1910–1920-talen utvecklades idéer om att det här var en biologisk realitet. Dessa rasteorier var inflytelserika i Tyskland långt redan innan nazisterna tog makten, men detta har av förståeliga skäl hamnat i skuggan av förintelsen och det andra världskriget, säger Hagerman.

Idag vet vi att människoraser inte alls finns på det sätt som man då föreställde sig. Men lärorna har djupa rötter. Enligt Hagerman tar traditionen att forska i raser sin början i Sverige redan på 1840-talet då Anders Retzius (1796–1860) vid Karolinska institutet skapade skallmätningsmetoden, och därmed grundade en framgångsrik rasforskningstradition som hans son Gustav Retzius (1842–1919) byggde vidare på. På det viset skapade Retzius en naturvetenskaplig underbyggnad för rasteorin som varit en kulturell idé från början.

– Rasläran var helt enkelt en del av världsåskådningen i västvärlden, man antog att vissa raser skulle leda de andra. Den var ett sätt att förklara den rådande imperialistiska världsordningen och ekonomin, säger Hagerman.

Detta idébygge pågick i universitet i olika delar av världen, och Hagerman understryker att rasläran inte sprang ur befolkningens breda lager, utan konstruerades uppifrån.

– Rastänkandet är en produkt av den lärda världen. Den kom från universiteten, och det var både naturvetare och humanister som byggde upp de här teorierna med medicin och arkeologi och språkforskning. Och sen förde man ut det hela med populärvetenskap, säger hon.

Språket bestämde

I Förenta staterna bestämde hudfärgen vem som var svart och vit, medan rasteorin tog en speciell skruv i Europa där man i avsaknad av tydliga hudfärger behövde hitta andra sätt att sortera individer i rasliga fack. I Tyskland fokuserade forskarna på religion, och judendomen användes som ett raskännetecken. I Skandinavien var språket den främsta rasliga markören, tills man senare övergick till Retzius skallmätning som uppfunnits för att biologisera språkskillnaderna. Man antog att språken representerade raser och att folken sinsemellan var rasfrämlingar. Ungrare, finnar och ester hamnade snabbt i en burk för sig, berättar Maja Hagerman.

– Forskningen antog att det fanns olika raser i Europa och Skandinavien, och alltsammans gick ju ut på att ordna in dem i hierarkier enligt vem som är ”mest vit”. Vissa raser påstods vara ingenjörer och upptäcktsresande, vikingaättlingar, medan andra var konstnärstyper som satt hemma och sjöng vemodiga visor i bastun.

I grunden låg verkliga observationer om befolkningens tillvaro och villkor. Till exempel i samisktalande och finsktalande regioner i Sverige var befolkningen var fattigare, sjukare, hade mindre tillgång till utbildning och levde under större umbäranden, och man tänkte sig att det var något beskrivande för rasernas själsegenskaper. Följderna av ojämlika materiella omständigheter omtolkades till uttryck för de olika rasernas oföränderliga folksjälar.

Konsekvenserna

Idag har hela den akademiska rasforskningen i stort sett fallit i glömska. Efter det andra världskriget blev forskningen väldigt misskrediterad. Det var främst i Nazityskland som rasteorin aktivt omsattes i samhället och därmed visade nazisterna med största tänkbara tydlighet vart rastänkandet i slutänden leder. Man kan inte heller anta att forskarna var omedvetna om implikationerna av deras forskning. Bland annat den svenska rasbiologen Herman Lundborg (1868–1943) sympatiserade privat med det svenska nazistpartiet, men höll i offentligheten avstånd till dem för att inte äventyra det rasbiologiska institutet vid Uppsala universitet som han själv ledde.

– Nazisterna sade att de bara utgick från modern biologisk vetenskap om människan, och omsatte den i praktiken. Nazismen beskrevs som den politiska sidan av den rasvetenskap som bedrevs, och var dess yttersta konsekvens, säger Hagerman.

Rastänkandet har förmodligen lämnat många andra arv efter sig, men enligt Hagerman är det svårt att säga specifikt vilka de är eftersom man först på senare år har börjat forska i lärorna på allvar. Det är för tidigt för att avgöra. I Norge, Sverige och Finland satte rasforskningen samerna i starkt fokus.

– Den samiska befolkningen är liten till antalet, men oj, vad de gav blodprover, mättes och fotograferades. Politiken hängde också tydligt ihop med exploateringen av deras marker, och med en utbildningspolitik som hindrade dem från att få plats på universiteten, säger Hagerman.

Hennes senaste bok Käraste Herman från 2015 handlar om Herman Lundborg, en av dessa rasforskare som ständigt var på resa i Lappland och som visade en så stor fascination, men inte direkt välvilja, för samerna.

Det rena landet var en bok om den svenska nationalmyten. Den nya boken om Herman Lundborgs föreställningar om samer och finnar, och jag har hittat direkta länkar mellan honom och de gamla rasforskarna, säger Hagerman.

Glömskan skingras

Enligt Hagerman har det hänt mycket sedan Det rena landet utkom 2006. Den nästan totala glömskan kring rasbiologerna börjar småningom skingras.

– När jag arbetade med Det rena landet steg jag upp om morgnarna och det kändes som om jag drömde, att allt det här som jag har hittat inte kunde vara sant! Det kändes så overkligt att en enorm, grundläggande idé, som i generationer var den stora officiella sanningen om svenskarna, idag bara är totalt glömd och bortsopad. Det är fantastiskt att de här rasbiologerna kunde komma på tanken att just Sverige skulle vara utvalt för att det är världens rasrenaste land.

Till att börja med var det inte särskilt många som förstod varför man ens behövde berätta om det, säger Hagerman. Vissa kunde sucka och tycka att så där rasistiska är vi ju ändå inte i Sverige? Och det stämmer visserligen, men det är viktigt att veta att vi har ett rasistiskt förflutet. På det viset vill Hagerman gärna vända på frågeställningen.

– Upprördheten grundar sig i föreställningen att vi i Sverige alltid skulle ha varit mindre rasistiska än folk i andra länder. Men alla länder i världen har ju rasism i sitt förflutna, varför skulle inte också vi ha ett sådant arv? Jag befinner mig mitt i ett land som påstår sig vara bäst på mångkultur, och alla är superöverens om att vi är välkomnande. Men så hittar man mormor och morfars skolböcker där det står att Sverige är bäst därför att vi är så rasrena. Vi har fortfarande en självbild som världens underbaraste lilla land, där alla är snälla, och det är bara ett annat uttryck för samma utvaldhetstanke som fick oss att tro att vi var så rasrena.

– Jag är inte ute efter att peka ut skyldiga, utan jag tänker att vi har något att lära av det här. Det här är något som har hänt på riktigt och det är viktigt att vi vet mer om det. Det känns kusligt att tänka att en jättestor gemensam sanning bara kan sjunka undan och försvinna och lämna en fullkomligt blank yta efter sig. Det är skrämmande att man så snabbt kan glömma bort det som har tagits för sanning, säger Hagerman.

I Hagermans forskning handlar det också om att sätta sig in i de perspektiv och föreställningar som rådde i samhället för hundra år sedan. Till exempel undviker hon konsekvent att använda ordet rasism i sina böcker, eftersom ordet inte existerade då.

– När jag skriver som författare vill jag ju gå in i hur de själva tänkte. Det måste ha varit jobbigt att vara Harry Federley, och bo i ett land där man hela tiden ser sig omgiven av rasfrämlingar och degenerering. Det är spännande att upptäcka vad som händer när man ser på omgivningen inifrån deras perspektiv, då förändras väldigt mycket i hur man ser på världen. De tror ju att de ska rädda världen, säger Maja Hagerman.

Text Lasse Garoff
Foto Cato Lein

Kultur tillhör alla – eller?

Panda Eriksson
Panda Eriksson.
Visste du att biblioteken tillhör de mest flitigt använda kommunala tjänsterna? I biblioteken lånar och läser vi fortfarande böcker, men som offentliga platser har de blivit så mycket mer. Biblioteket är platsen dit vem som helst kan gå för att använda en dator, träffa bekanta och studera – utan att betala något för nöjet. Det finns kontorsmaskiner som skannar, kopierar och printar, för att inte tala om att bibliotek ofta fungerar som arenor för kommunala pilotprojekt, som 3D-printande. Dagens bibliotek är ett stadsvardagsrum mer än ett hem för boksamlingar. Och bra så? Det är mer flexibelt och tjänar därför fler behov.

Som slutarbete i min kulturproducentexamen kartlade jag två av Åbo stads kulturinstitutioner, varav Åbo huvudbibliotek var den ena. Förutom en grundläggande granskning av byggnaden bestämde jag mig för att fundera på social tillgänglighet. Det var inte det lättaste att sälja konceptet: människor nickade glatt och sa ”ja just det, trappor och sånt!”

Och visst tittade jag på trappor. Det är en självklarhet att en person i rullstol inte svävar över höga trösklar av ren vilja, trots att inspirerande citat på bilder av solnedgångar försöker övertyga oss om att vi kan göra vad som helst bara vi bibehåller en positiv attityd. Det jag hade tagit fasta på när jag började brainstorma idén var det att jag var tvungen att gå två-tre kvarter till Stockmanns andra våning för att hitta närmaste öppna könsneutrala toalett (det är ganska förödmjukande att stå utanför en låst ”invatoa”, inse att du måste gå till personalen och be om att de öppnar den, och veta att de skannar dig med blicken och funderar varför du behöver den).

Det jag alltså ville lyfta fram var mentala barriärer. Jag har ben som kan bära mig uppför trappan, men vill jag arbeta på en plats där jag inte känner mig välkommen? Nu har ju Åbo stadsbibliotek tacksamt nog skaffat en könsneutral toa med en transsymbol på, men samma tematik kom även fram i andra aspekter.

Under examensarbetets enkätförfrågan närmade jag mig en icke-stamfinländsk man och bad honom svara på ett par frågor om hur biblioteket tjänade hans behov. Han tittade på mig och sa att biblioteket inte var till för att tjäna hans behov, utan att det är ”för finskspråkiga finnar”. Det öppnade mina ögon: paradiset på jorden, stället dit alla får komma oberoende av bakgrund, kön, läggning, hudfärg, ekonomisk situation och social status betjänade mest den normativa människan. Det är inte frågan om medveten diskriminering, utan om vad och vem som syns, vems behov som tillfredsställs.

Trots välvillig personal räcker inte bondförnuft till för intersektionellt tänkande. Det är helt naturligt, och inget en själv borde kunna veta som arbetstagare. Tillgänglighet kräver medvetenhet och att vi ständigt uppdaterar oss. Det här är därför en call to action till dig. Är du arbetsgivare, stöd dina arbetstagare och ge dem verktygen att kunna (lära sig) betjäna och uppmärksamma alla sorters människor i sitt arbete. Är du arbetstagare, be om organisationens stöd och utbilda dig.

I ett polariserat politiskt klimat behöver vi inte fler dikotomier och uppdelningar, normala behov och specialbehov. Vi har alla behov!

Panda Eriksson
är en icke-binär ex-naturvetare gone rogue humanist, kulturproducent och genusvetare

Betraktelser kring en sång

När meddelandet om att Nobelpriset i litteratur 2016 tilldelades Bob Dylan nådde offentligheten gick åsikterna isär. En ledande litteraturkritiker konstaterade i ett öppet inlägg på Facebook att livet är för kort för att en enda minut av det ska ägnas åt Bob Dylan. Själv ägnade jag så gott som hela min ungdom åt att lyssna på hans musik, analysera sångerna, läsa om honom, ja, rent av dyrka honom, sådan som han var i Daniel Kramers fotobok från 1964: fotogenique, smal och finlemmad, lite androgyn. Cate Blanchett parodierade honom suveränt i sin roll som Jude Quinn i filmen I’m Not There.

Författaren Michael Cunningham konstaterade att han slutade lyssna på Dylan efter albumet Saved från 1980. Jag upplevde samma antiklimax. När man tidigare uppfattat Dylan som ett språkrör för världens alla orättvisor och som en surrealistisk poet, blev hans sångtexter plötsligt ointressanta. Joan Baez skrev i början av 1970-talet, då kriget eskalerade i Vietnam, den ganska pinsamma låten ”For Bobby”, i vilken hon bönade och bad honom att återinta rollen som en ledare för de demonstrerande ungdomarna – de ropade ju på honom i mörkret …

Efter en lång timeout från Bob Dylan känns det igen inspirerande att återvända till hans oeuvre, ett ymnighetshorn att ösa ur. Nya coverversioner att upptäcka, nya böcker och tolkningar, till exempel Tony Attwoods webbsajt Untold Dylan. Plus alla gamla bootlegserier och Basement Tapes. I dokumentärfilmen Lost Songs: The Basement Tapes Continued, som visades på Yle Teema i början av året, komponerade bland annat Elvis Costello och Marcus Mumford musik till sångtexter av Dylan som legat i en skolåda i närmare femtio år. I Rhiannon Giddens tolkning växer den avskalade poesin i ”Lost on the River” till mytiska dimensioner.

Ballad of trump

I dag ser jag den labila mannen i ”Ballad of a Thin Man” som ett slags obehaglig Donald Trump-figur, ovetande om vad som försiggår omkring honom. There ought to be law against you coming around … Att Dylan inte trivdes bland New Yorks pretty people kan man gott förstå. I dag läser jag att den utblottade kvinnan i ”Like a Rolling Stone” förmodligen är Edie Sedgwick, en vacker och anorektisk arvtagerska och aktris, som Dylan lär ha varit förtjust i. Hon rörde sig i kretsen kring Velvet Underground och Andy Warhol, som är sångens diplomat med siameskatt på axeln, och hon dog i unga år av missbruk.

Att i dag ge sig tid att lyssna på alla de album som kommit ut efter Saved verkar övermäktigt. Mina författarkolleger, poeterna och Dylanmännen Ralf Andbacka och Oscar Rossi, rekommenderar albumen Time Out of Mind, Love and Theft, Together Through Life och Modern Times.

Direkt tilltal

Bland Dylans tidiga sånger har jag återupptäckt ”North Country Blues” från 1964, speciellt i Joan Baez fina tolkning med en genomträngande stålgitarr i bakgrunden. Dylans egen version låter märkligt torr. ”North Country Blues” (liksom ”The Times They Are A-Changin’”) inleds på den traditionella balladens vis med en önskan om åhörare: Come gather round friends and I’ll tell you a tale …

Jag bläddrar bland de tidiga engelska balladerna och sångerna i Albatross Book of Verse och hittar inledningsstrofen: An ancient story I tell you anon … Eller: Oh where have you been, Lord Randal, my son? Eller: Who is at my window? Who? Who?  Tilltalet är direkt, med ett klart och tydligt narrativ, balladens personer presenteras utan större åthävor: There lived a wife at Usher’s Well. Eller: Childe Maurice hunted the Silver Wood. Så här inleder Dylan en av sina mest berömda sånger: Hattie Carroll was a maid in the kitchen.

”North Country Blues” framskrider i sparsamma formuleringar, det finns mycket att läsa mellan raderna. Sångtexten påminner nästan om ett slags vilhelmmobergskt romansynopsis, och handlar om gruvarbetarnas hårda villkor. En era går mot sitt slut: en järngruva läggs ner eftersom utvinningen av malmen är olönsam. Staden ligger avfolkad och tom. De amerikanska gruvbolagen flyttar sin verksamhet till Sydamerika, där gruvarbetarna arbetar så gott som gratis. 

Sångens jag är överraskande nog en kvinna, hennes skolgång avbröts när hon gifte sig med gruvarbetaren John Thomas. En efter en försvinner männen i hennes liv: fadern, brodern, den äkta mannen. Kanske dör de i en gruvolycka eller så bara ger de sig iväg, blir kringvandrande arbetare, hobos, som tågluffarna på godstågen som Jack Kerouac beskrev i Dharma Bums (1958): ”Min lille luffarkompis satt i sin del av vagnen med korslagda ben och kalasade på en burk sardiner.”

I filmen I’m not there skildras Dylans stora förebild Woody Guthrie förklädd till en ung svart pojke som tågluffar med sin magiska gitarr. Gitarren bär skriften This Machine Kills Fascists, som Guthrie målade på sin gitarr redan 1941 när han skrev sången ”Talking Hitler’s Head Off Blues”.

Passivitet vs. arbetarkamp

Tematiken i ”North Country Blues” för också tankarna till Lars Sunds skildringar av Telluride, en nordamerikansk silvergruvstad, i romanen Colorado Avenue (1991): de svarta slagghögarna, lukten av svavel och järn, det dova mullret av en dynamitblast djupt inne i berget. Ed Ness var i yngre dagar en kringvandrande hobo, som tjuvåkte på järnvägarna och anslöt sig till ett brokigt, bobdylanskt cirkussällskap. Syndikalisternas uppmaning under Pullmanstrejken 1894 ljöd: ”Endast genom att organisera er kan ni kräva bättre kompensation för de rikedomar ni producerar.”

Men i stället för fackföreningsaktivism i den svenskbördiga Joe Hills anda försjunker gruvarbetarna i Bob Dylans sång i passivitet. En enda rad beskriver arbetslöshetens gissel: The room smelled heavy from drinking. I Dharma Bums skildras Japhy Riders (poeten Gary Snyder) entusiasm så här: ”Och som den ideellt inriktade unge man från den amerikanska nordvästern vurmade han för gammal hederlig fackföreningsanarkism och han lärde sig också spela gitarr och sjunga gamla arbetarsånger.”

Bob Dylan var endast tjugotvå när han skrev ”North Country Blues”, men sångens sista rader, när barnen ofrånkomligt flyger ur boet, går rakt in i varje förälders hjärta, oavsett de sociala omständigheterna: My children will go, as soon as they grow, there ain’t nothing here now to hold them.

Marianne Backlén
Författare och dylankvinna, bloggar på Violetta skymningar

Illustration: Otto Donner