Kategoriarkiv: Kultur

Radikalvänstern och myten om mitten

Varning: detta är långt och slingrande, men bear with me, texten har ett slut. 

Nu går jag ut med en öppen uppmaning till Kjell Westö, Jonas Gardell och alla andra som på sistone talat och skrivit om ”radikalvänstern” eller ”extremvänstern”. Kan ni vara snälla och förklara vem och vad det är ni avser?

Jonas Gardell skrev 17.5 en kolumn i Expressen som upprörde en del vänsterskribenter. Jag ska inte gå närmare in på innehållet, men i korthet handlade det om att Gardell anser att ”extremisterna” på båda sidor i samhällsdebatten borde göra som han gjort, det vill säga begrava stridsyxan med den kristet konservativa, extremhögerflörtande debattören Marcus Birro. Efter att Birro, som gjort sin karriär på att hacka ner på feminister, muslimer och vänsterfolk, blivit utsatt för personliga påhopp på sociala medier, tyckte Gardell synd om honom och bjöd honom lunch, där de båda poserade för en cheek-to-cheek-selfie.

Dagen innan publicerade Westö en text i HBL där han förklarade varför han väljer att åka till den uppmärksammade bokmässan i Göteborg, trots den högerextrema tidningen Nya Tiders närvaro. Jag ska inte närmare kommentera den diskussionen – som jag skrivit tidigare har båda lägren i debatten goda argument, och personligen tycker jag att Westö ska åka och upprätthålla kulturdebatten på mässan om det är det han tycker är den bästa lösningen. Jag har också full respekt och förståelse för de författare som bojkottar evenemanget.

***

Kjell Westö och Jonas Gardell hör båda till vår tids allra största svenskspråkiga författare. Båda har genom sina litterära värv visat på en djup insyn i vårt samhälles komplexiteter och solidaritet med de svaga i samhället. Att de båda i sina texter är ute i gott uppsåt är det ingen fråga om.

Men båda laborerar i sina artiklar med en av vår tids stora villfarelser, det vill säga myten om mitten. Det här gäller i första hand Gardell, som faktiskt aldrig varit nån vidare politisk analytiker. Genom Gardells karriär som banbrytare för HBTIQ-acceptans i Sverige är det lätt att missta honom för att vara politiskt progressiv, men Gardell befinner sig då det kommer till kritan stadigt på den konservativa sidan av den politiska kartan. Han gillar inte Sverigedemokrater, men har inte heller visat någon stor kärlek för vänstern. Westö har ett förflutet inom vänsterkretsar, bland annat cirkeln kring Ny Tid, utan att någonsin ha tillhört ”radikalvänstern”, åtminstone som den på den tiden definierades.

Radikalvänstern tillhörde däremot Nils Torvalds då det begav sig, vilket vi sannerligen fått klart för oss genom HBL:s insändarspalt sedan han meddelade om sina ambitioner att bli SFP:s presidentkandidat. På sjuttiotalet fanns det nämligen i Finland något sådant som en radikalvänster. Det här var folk som på allvar drömde om en socialistisk revolution, om ett avskaffande av den privata äganderätten, om en arbetarnas diktatur och femårsplaner. Då den fula sanningen bakom Sovjetkommunismen började krypa fram i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet, var det många av de fordom övertygade kommunisterna som genomgick en politisk ”uppmjukning” och började stöda demokratisk socialism eller socialdemokrati – vissa blev så desillusionerade att de helt hoppade över till andra sidan och blev nyliberaler.

Många av de som tillhörde radikalvänstern på sextio- och sjuttiotalen gjorde det inte ens på grund av någon djupare politisk analys, utan för att det var en rörelse som var spännande och som verkligen trodde på att en radikal förändring i samhället var möjlig. Torvalds belackare Jarl Ahlbeck och andra som var med då det begav sig och som sedermera hoppat över till andra sidan av staketet borde ju veta att de som talade för socialism i Finland i regel inte ville ha det samhälle som Sovjetunionen sedermera visade sig vara. Det finns knappast mången gammal socialist i Finland i dag som inte sörjer att hen – medvetet eller omedvetet – lät sig föras bakom ljuset av Sovjetpropagandan. Däremot finns det ganska många som vidhåller att grundtanken – ett jämlikt samhälle styrt från gräsrötterna snarare än från elfenbenstorn, där människan och inte företags profitmaximering ligger i första rummet – fortfarande är lika gångbar i dag, trots att den korrumperades av Sovjetunionen.

Skillnaden är den att på sjuttiotalet trodde man verkligen att det samhället gick att uppnå under vår livstid. Därför fanns radikalvänstern. Det fanns en förhoppning om att vi tillsammans med våra individuella handlingar i dag kunde omkullkasta orättvisan i världen och skapa en bättre morgondag för alla, ett drömsamhälle som kändes som om det var alldeles inom räckhåll. Måhända var det naivt. Men vad skulle inte vänstern av i dag ge för en sådan övertygelse bland sina medlemmar?

 ***

I dag är den nordiska vänstern cynisk – eller om man vill: realistisk. Det finns ingen framstående politiker inom Vänsterförbundet som talar om revolution eller ett förstatligande av all egendom. Vänsterrörelsen har under sin hundraåriga historia sedan Oktoberrevolutionen stadigt färdats högerut. Finlands socialdemokratiska parti grundades som ett revolutionärt socialistparti, men är i dag i mångt och mycket en rörelse som omfattar nyliberalismen i clintonsk och blairsk anda. Vänsterförbundet, som under sina dagar som DFFF agiterade för global socialism och krossande av borgarna, kämpar nu med näbbar och klor för att rädda det som räddas kan av en socialdemokratisk välfärdsstat som är fullt integrerad med kapitalismen, och långsamt men säkert verkar desintegreras framför våra ögon. Om en nördreferens tillåts; liksom J.R.R. Tolkiens alver utkämpar vänstern i dag ”det långa nederlaget”.

Om vi talar om en ”extremvänster” och som motpol här ställer grupperingar som Nordiska motståndsrörelsen, Jobbik i Ungern, Gyllene gryning i Grekland, och så vidare, får man leta länge och förgäves för att hitta någon motsvarighet. Söker vi i Europa efter en organiserad extremvänster som på samma sätt som extremhögern inkorporerar våld i sin politiska arsenal, får vi gå tillbaka till sjuttiotalets Röda brigader och Röda arméfraktioner, låt vara att spillror av de senare var aktiva fram till början av 1990-talet. Möjligtvis kan man räkna IRA som extremvänster, men det är en betydligt komplexare ekvation.

Det finns en våldsbejakande antifarörelse, men den är reaktiv och inte proaktiv, och utgör inget hot mot samhällsfreden. ”Anarkisterna” som då och då dyker upp och smäller in skyltfönster lierar sig inte med någon etablerad politisk rörelse och är inte organiserade.

*** 

De som i dag i den samhälleliga debatten beskylls för att vara ”vänsterextrema” är i själva verket en brokig politisk grupp som har som gemensam nämnare att de aktivt motsätter sig rasism, fascism och diskriminering av olika slag. Ville Niinistö, en man som av många betecknas som knappt vänsterom sin farbror Sauli, har beskyllts för vänsterextremism. Tuomas Enbuske, TV-profilen som högljutt klagat på att han måste betala skatt på sin årsinkomst på över 250 000 euro, har kallats vänsterextremist. Tarja Halonen, vår socialdemokratiska president, har också fått detta epitet. Om dessa är vänsterextrema, då är det nog illa ställt med den finländska vänsterrörelsen.

Kjell Westö klagar alltså också över ”den unga radikalvänstern” som sysslar med så mycket identitetspolitik att vita, heterosexuella medelålders män som han inte får uttala sig i samhällsdebatten. Nu känner jag inte närmare till Ylva Pereras eller Johannes Ekholms politiska bevekelsegrunder. Jag antar att de ligger vänster om centern, men ingen av dem har precis gjort sig kända som socialistiska agitatorer, även de aktivt deltagit i debatten kring bokmässan i Göteborg.

*** 

Måhända angriper jag nu Westö onödigt mycket på grund av ett misslyckat ordval från hans sida, men hans inlägg lyfter fram den för vänsterrörelsen knepiga ekvationen om hur man ska förena en stark och vital identitetspolitisk rörelse med den klassiska vänsterfilosofin om den brett solidariska massrörelsen för socioekonomisk jämlikhet. Jag skulle nämligen våga påstå att väldigt få som uttalat sig i debatten kring Göteborgs bokmässa ser sig själva som delar av någon ”vänsterradikal” rörelse, de facto antar jag att många av dem till och med är främmande för att identifiera sig som vänster, åtminstone öppet.

Många av de som slentrianmässigt kallas ”ung vänster”, ”urban vänster”, ”den rödgröna bubblan” ger i själva verket uttryck för ett missnöje med den traditionella vänsterrörelsen som ofta uppfattas sitta fast i en stagnerad tankemodell. Detta gäller delvis prekariseringen av arbetslivet – i denna nya situation där allt fler arbetar på frilansbasis, som egenanställda, med projektanställningar, etc., kan det vara svårt att finna stöd i en klassisk fackligt orienterad vänsterrörelse som känns lämnad lika mycket vind för våg i sysselsättningpolitiken som de unga arbetstagarna.

Men det är också värt att minnas att många av de idéer och strömningar som vi i dag klumpar ihop med den så kallade rödgröna bubblan eller identitetspolitiken har sina ursprung i en tankeströmning som utvecklats sida vid sida med vänsterrörelsen, men på sina alldeles egna premisser, nämligen feminismen och genusteorin. Feminismen är i dag den massrörelse som lockar de stora skarorna av unga aktivister, och feminismen är nära besläktad med antirasismen och mångkulturalismen. Det är under feminismens paroll som det i dag uppstår nya, kreativa och taggiga konstnärskollektiv och tidskrifter. Det är feminismen som folk bloggar och skriver böcker om – när läste du senast en ny, spännande bok om radikalvänstern?

Någon kan visserligen, som Tina Rosenberg, hävda att feminismen i grund och botten är en vänsterrörelse, och att utan ett vänsterperspektiv finns ingen verklig feminism. Må så vara, men där man på sjuttiotalet i första hand var vänster och sedan kanske också feminist, är man i dag i första hand feminist och sedan kanske också vänster. Detta utesluter naturligtvis inte att det i dag också finns många inom den ”traditionella” vänsterrörelsen som rör sig precis lika ledigt inom den moderna feminismen – Vänsterförbundets nuvarande ordförande Li Andersson är ju ett praktexempel.

 ***

Är den så omtalade radikalvänstern då egentligen radikalfeminism? Nja, det är också ett lite för enkelt svar, även om det möjligen ligger lite närmare sanningen. Det vi ser i dag är en stor grupp aktivister som kämpar för social rättvisa, för allas rätt till lika behandling oberoende av kön, sexualitet, hudfärg, etnicitet eller ursprung. Inte bara inför lagen och politiken, utan på arbetsmarknaden, i mediernas framställning, i föreläsningssalarna, på gatan, på bussen, i diskussionerna med släkt och vänner. När de upplever att denna rätt inte uppfylls, påpekar de det. Man kunde kalla det för folkbildning. När man tänker på saken, så är det inte så långt från det folkbildningsideal som vänsterrörelsen fordom sysselsatte sig med. Under arbetarrörelsens storhetstid fanns det de som livnärde sig som agitatorer och reste land och rike runt för att sprida socialismens budskap, och varhelst de befann sig, så påpekade de högljutt och utan att be om ursäkt om saker och ting inte levde upp till deras socialistiska samhällsstandard. Inte helt olikt dagens identitetspolitiska rörelse.

Men är det en radikal rörelse? Någon kan kanske uppfatta den som sådan, och den identitetspolitiska rörelsen innefattar utan tvivel radikala element. Omkullkastandet av den binära könsnormen är ur ett sociologisk-historiskt perspektiv en radikal idé. Officiella äktenskap mellan personer av samma kön likaså. Å andra sidan är den underliggande tanken om att alla ska accepteras som det de är eller väljer att identifiera sig som allt annat än radikal.

Skillnaden mellan sjuttiotalets radikala vänster och dagens identitetspolitiska rörelse är att den tidigare eftersträvade en omvälvning av samhällets strukturer för att få till stånd en rättvis värld – ergo: socialistisk revolution. Vänsterrörelsen laborerar med den marxistiska, eller om man så vill darwinistiska, tanken om att människan är en i grund och botten självisk varelse som eftersträvar egennytta, och att verklig samhällelig förändring inte kan uppnås utan strukturer som cementerar den nya given. Således måste enligt vänstern först det kapitalistiska systemet raseras innan den socialistiska tankemodellen kunde förverkligas. Man förespråkade alltså en radikal omvälvning av hela samhällssystemet, som i klart praktiska termer omedelbart skulle påverka så gott som alla både ekonomiskt och socialt.

Dagens identitetspolitiska rörelse (nu generaliserar jag) börjar egentligen från andra ändan. Som massrörelse har den identitetspolitiska rörelsen ingen tydlig plan för stora politiska och ekonomiska strukturella omvälvningar. Denna rörelse tycks vara relativt ense om att den samhälleliga infrastruktur som i dag existerar i ”väst”, med sin demokrati och lagstadgad yttrandefrihet, möjlighet till social och ekonomisk rörelse samt allmän liberalism, är en fungerande plattform för det utopiska samhälle som den eftersträvar. Visserligen finns det inom rörelsen olika strömningar som eftersträvar också stora strukturella omvälvningar, och det är egentligen missvisande att tala om den som en enhetlig rörelse. Men på det stora hela enas den i en strävan till att inom ramarna för det existerande systemet påverka praxis snarare än fundament. Det som krävs är snarare psykologiska och sociologiska förändringar som rent symboliskt kan kännas radikala, och som för enskilda personer kan innebära radikala praktiska följder. Men för de allra flesta ”heterosexuella vita medelålders män” skulle livet inte förändras avsevärt om den identitetspolitiska rörelsen fick igenom sina centrala krav. Möjligen skulle den vita medelåldersmannens medellön sjunka en aning, möjligen skulle konkurrensen om arbete bli något tuffare. Men på det stora hela skulle livet gå vidare ganska långt som förut – medan livskvaliteten för många andra skulle förbättras avsevärt, för vissa rent radikalt.

Vad jag vill säga med detta är alltså att det är ohyggligt slarvigt att tala om den progressiva sociala rörelse som i dag existerar som ”vänsterradikal” eller ”vänsterextrem”. Ofta är den varken vänster eller radikal, väldigt sällan extrem.

 ***

Men tillbaka till Gardell och Westö och deras synbarligen obekväma inställning till ”extremer”, och framför allt tillbaka till ”extremvänstern” som folk är så måna om att tala om. Jag har här ovan försökt argumentera för att det i Europa, och speciellt i Norden, inte existerar något sådant som man ur ett historiskt perspektiv skulle kunna kalla för ”extremvänster”. Orsaken till att det är så populärt att i dag tala om extremvänstern är att vi vet att det existerar en extremhöger. Ett hur stort hot nynazismen och fascismen är mot samhället kan man diskutera, men den existerar, den syns och den påverkar – om inte samhället i stort, så åtminstone den allmänna diskussionen och de politiska vindarna. Och eftersom vi har blivit så vana att se på den politiska skalan som ett nollsummespel, som en symmetrisk axel där vänstern återspeglar högern, utgår vi från att det måste finnas en extremvänster om det finns en extremhöger.

Men snarare tyder alla tecken i dag på att samhället, och med dem de politiska grupperna, förflyttats högerut under det senaste seklet, utan tvivel sedan 1970-talet. Att Juha Sipiläs regering i dag bit för bit tillåts montera ned välfärdsstaten, som en nylig vetenskaplig rapport svart på vitt visar att den gör, är en indikator på högerskiftningen. Att asylsökande som kämpar för sin rätt att leva i fred och frihet görs till ”extrem motpol” till skinnskallarna i Suomi ensin-lägret är ytterligare ett tecken.

 

Jämför högerpartiernas och vänsterpartiernas normalfördelning i HS valkompass. Källa: hs.fi

Denna högerglidning i samhällsdebatten har gått så långt att vi i dag i den offentliga debatten helt utgår från högerns problemställning, både då det gäller den ekonomiska och den bruna högern. Det här syns bland annat i valkompasser, där det går att svara som om man var total ekonomisk liberalist, alternativt fullblodsrasist, men där man utgår från att det inte finns något alternativ vänsterom socialdemokrati. Detta blev tydligt i resultatet från Helsingin Sanomats valkompass inför kommunalvalet, där ”mitten” var så pass skiftad högerut (se bilden ovan) att Samlingspartiets och Sannfinländarnas kandidater bredde ut sig över större delen av diagrammet, medan Vänsterförbundets kandidater såg ut som en samling lingon som hade slungats mot den vänstra väggen. Om de yttersta vänsterliberala alternativen i ett frågeformulär är att skatter borde höjas innan man skär ner i basservice och att homosexuella bör ha rätt till adoption, så är det klart att merparten av Vänsterförbundets kandidater framstår som vänsterradikaler.

En liknande glidning kan vi se internationellt. I vårt temanummer om extremhögern publicerade vi en artikel som visade på att konservativa väljare i allt högre grad i sitt mediebeteende ”isolerade” sig till högerradikala publikationer, medan en liknande polarisering till vänsterradikala medier inte syntes bland de liberala väljarna. Bernie Sanders, Aleksis Tsipras och Jeremy Corbyn, alla tre enligt alla konstens regler klassiska socialdemokrater, utmålas i den internationella pressen som ”den nya extremvänstern”. Vänstern jublar av glädje då högerliberaler som Justin Trudeau och Emmanuel Macron vinner val.

 ***

I denna situation har vi då folk som Jonas Gardell som menar att vi borde samlas till sansad debatt i mitten och inte ”skrika elakheter från extremisternas skyttegravar”, som Gardell fritt parafraserat uttrycker det. Men vilken är denna mittpunkt, och hur ser den ut? De som i dag i högsta grad i Finland talar om denna mittpunktens förståndiga folk, ”tolkun ihmiset”, är våra tre stora högerpartier. Nånstans mittemellan Sannfinländarna och Samlingspartiet, mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna, är det där den politiska mittpunkten går i dag? Och är det då där vi ska stå och vara sams?

Eller är det så att vi behöver en ”radikalvänster” för att uppnå verklig balans i samhällsdebatten? Om denna radikalvänster består av Ylva Perera och Johannes Ekholm är svaret enkelt: visst i helvete behöver vi det! Om det är radikalt att kämpa för allas lika värde och behandling, frihet från rasism och fascism, trygghet för alla i samhället och rätten av vara precis den man är, så behöver vi betydligt mer radikalism i samhället. Men om vi i stället ser dessa ting som helt normala krav i ett demokratiskt välfärdssamhälle, upprepar jag igen min fråga: var finns denna radikalvänster som alla talar om?

Janne Wass
är vit medelåldersman

Ny Tid och Klubb Tigern intar Åboland!

Den kulturradikala föreningen Tigern och tidskriften Ny Tid kommer med sin litteratur- och musikturné till Åboland i slutet av veckan! Klubb Tigern ordnas i Åbo 25.5, Pargas 26.5 och Dalsbruk 27.5. På scenen står en hel rad författare och litteraturpersonligheter från Åboland: Ylva Perera, Marcus Prest, Zinaida Lindén, Henrika Ringbom, Leif Lindgren och Clara Puranen. Litteratursamtalen avsultas med musik av Marty the Random Guy, eller Martin Laine.

Med Klubb Tigern lyfter vi ut litteratursamtalet i caféer och barer, där publiken har möjlighet att njuta av ett glas vin, en kopp kaffe och en bit paj medan de lyssnar och deltar aktivt i samtalet. Vi vill bjuda på en helhetsupplevelse av kultur, och lyfter gärna fram lokala artister som får avrunda tillställningen. I Åboland följer Pargasbördige Martin Laine med oss på alla tre orter, och bjuder på sin rootsiga bluesinspirerade musik.

Ny Tid och Tigern företog en likadan turné i Österbotten på hösten, där bland annat Peter Sandström, Ann-Luise Bertell och Ann-Helen Attianese deltog. Konceptet visade sig vara ytterst uppskattat, och på hösten hoppas vi kunna fortsätta till en annan del av Svenskfinland…

PROGRAM

To 25.5: ÅBO
YLVA PERERA & MARCUS PREST
Moderator: Ylva Larsdotter
MUSIK: MARTY THE RANDOM GUY
KL. 18.00 PÅ SKÄRGÅRDSBAREN

Fre 26.5: PARGAS
ZINAIDA LINDÉN & HENRIKA RINGBOM
Moderator: Lasse Garoff
MUSIK: MARTY THE RANDOM GUY
KL. 18.00 PÅ CAFÉ HALLONBLAD

Lö 27.5: DALSBRUK
CLARA PURANEN & LEIF LINDGREN (Tema: hembygdslitteratur)
Moderator: Janne Wass
MUSIK: MARTY THE RANDOM GUY
KL. 13.00 PÅ ROSALA HANDELSBOD

Tillställningarna räcker ca 2 timmar och vi uppbär ett frivilligt inträde på +/- 10 euro för att täcka en del av våra kostnader. Men tanken är att alla ska ha möjlighet att delta utan att behöva fundera på plånboken.

Arrangörer är Tigern rf och Ny Tid.

Mer info: https://www.facebook.com/events/1764376467225990

Säijälä och Wass ordförande för Kultti

Kultur-, opinions-, och vetenskapstidskrifternas förbund Kultti rf:s styrelse höll sitt konstituerande möte 11.5.2017. Till ny styrelseordförande valdes Juha Säijälä, och till viceordförande Janne Wass. Juha Säijälä är redaktionschef för tidskriften Kulttuurivihkot, och har tidigare suttit i Kulttis styrelse under en mandatperiod. Janne Wass är chefredaktör för tidskriften Ny Tid, och fortsätter i styrelsen för andra perioden i rad.

Ordförande Juha Säijälä uppger att åtminstone ekonomin kommer att bli en utmaning för Kultti under den nyss inledda styrelseperioden.
– Kulttis uppgift är att övertyga beslutsfattarna och den stora publiken om kulturtidskrifternas betydelse. Kultti bör kämpa för att kulturtidskrifternas finansiering tryggas, det vill säga att det inte görs några nedskärningar i kulturtidskriftsstödet i framtiden, utan snarare att det skulle höjas åtminstone i samma mån som kostnadsnivån har stigit. Också en nivåhöjning av stödet skulle naturligtvis vara på sin plats.

– Produktions-, post- och personalkostnaderna stiger, annonsintäkterna tryter och många tidskrifters upplagor sjunker, på Samma gång krävs allt högre nivå på innehållet i tidningarna för att de ska kunna konkurrera med gratismaterialet på internet. Här ligger också de små tidskrifternas största utmaning för framtiden: varifrån ska pengarna tas? funderar också viceordförande Janne Wass.

Vidare påminner Säijälä om att en av att en central roll för Kultti är att hjälpa kulturtidskrifterna att få mer synlighet.
– Kanske kunde man också fundera på vad Kulttis insats kunde vara i diskussionen kring mediernas trovärdighet och så kallad ”lögnmedia”. Det skulle vara viktigt att se till att man inte börjar misstänkliggöra allt det som avviker från de likriktade mainstreammedierna i jakten på lögnmedier.

Ordföranden säger att kultur-, opinions-, och vetenskapstidskrifternas fält är mycket mångsidigt. Det här är eniigt honom naturligtvis en utmaning för Kultti – hur ska organisationen kunna uppträda med en enhetlig röst som företrädare för en så blanda grupp?
– Många inträssen är ändå gemensamma, som till exempel behovet av finansiering, synlighet och marknadsföring. Gemensamt för alla är också den journalistiska etiken och kvaliteten, och med det menar jag nu inte bara medlemskapet i ONM. Kulttis tidningar tillför verkligen mycket till den samhälleliga diskussionen. Ofta skiljer sig ändå i dag diskussionsämnena i kultur- och opinionstidskrifterna avsevärt från dem som syns i mainstreammedia. Endast i marginalen kan det uppstå något nytt, och det här är något som bland annat Kulttis tidskrifter lyfter fram, konstaterar Säijälä.

Kultur-, opinions- och vetenskapstidskrifternas roll accentueras också enligt viceordförande Janne Wass i vår tids bedieomvälvning, då de stora dagstidningarna och mediehusen försöker konkurrera med sociala medier i snabbhet och klatschighet.
– Tidskrifterna erbjuder sina läsare långsamma och genomtänkta analyser och synvinklar på vår tids fenomen. Det här måste vi också bli bättre på att marknadsföra. Det finns en otrolig mängd exceptionellt högklassiga små tidskrifter i Finland, som en stor del av mediekonsumenterna inte ens vet om att existerar.

Wass är också orolig över kritikens ställning.
– När vi talar om kulturtidskrifter, är en annan stor fråga framtiden för frilanskritiker och kulturkritiken. På den svenskspråkiga sidan kan man redan tala om en kritikkris, då många lokaltidningar lagts ner och flera kulturredaktioner antingen har krympts eller stängts helt och hållet. I dag finns endast en handfull svenskspråkiga kulturkritiker som kan livnära sig själva på sitt yrke. Och här framhävs ytterligare kulturtidskrifternas roll.

– Som viceordförande för Kultti tänker jag också sträva till att förbättra förbundets svenskspråkiga information och verksamhet, säger Wass.

Text: Red
Foto: Noora Ojala & Otto Donner

Vad menar Brigitte?

När går en kropp från att vara ett subjekt till att bli ett objekt?

Jag blir distraherad av de andra kropparna i rummet. Jag blir distraherad av känslan av tvång att verka trevlig och social och av känslan att jag måste le åt dessa kroppar för att verka normal. Så jag går ner i källaren. Men i bristen på andra kroppar blir jag istället distraherad av ett behov av att bevisa att jag är där. Bekräfta att jag finns och att jag är en social och kulturell varelse som går på tvärkonstnärliga utställningar och därmed är en fungerande individ.

Blaue Fraus nya verk Object är en fotoutställning, ett ljudklipp, filmkonst, text och performans. Jag ser den som en fortsättning på Blaue Fraus tidigare föreställningar (i brist på rymligare ord) om kroppar, rumslighet och blickar. Det är en djupdykning i rummet mellan aktören och åskådaren, jagets upplevelse av sitt eget och andras varande och konstnären som objekt. Vem betraktar och vem blir betraktad? Vem är egentligen subjektet och objektet här? Kan en kropp som blir fotograferad betraktas som ett subjekt?

Jag får ett brev i handen av någon som liknar the Cookie Monster (Venla Helenius). I brevet står det att jag ska gå och sätta mig bredvid ett av konstverken eller en av skådespelarna i rummet och att jag ska sitta där i ungefär fem minuter. Jag lyder och sätter mig bredvid en replika av Venus födelse. Brigitte Bardot 1 (Joanna Wingren) sätter sig framför samma tavla, särar på benen, lutar huvudet bakåt och stönar. Brigitte Bardot 2 (Sonja Ahlfors) gör likadant på andra sidan om mig. Resten av publiken står i andra ändan av rummet. Jag känner mig i en extremt utsatt position.

Utdrag av tankar: Är mina fem minuter slut nu? Borde jag stiga upp och gå härifrån? Men då bryter jag en stämning och en situation som jag ännu inte vet vart den är på väg. Men vad om jag vill vara den som betraktar och inte vara den som blir betraktad?

Kvinnokroppen är van vid att tvingas in i en känsla av att vara ett objekt. Så även skådespelarkroppen. Det Blaue Frau gör är att svänga på rollerna och ifrågasätta dramats ramar. Åskådarplatserna är avgränsade med tejp. Den säger: ”Du får inte sitta här, du får inte vara åskådare ikväll”.

Bardots & Bardots dialog

Publiken släpps till sist in till publikplatserna. Brigitte Bardot & Brigitte Bardot för en dialog från två stegar. Brigitte/Sonja frågar ut Brigitte/Joanna om några nakenbilder som Joannas karaktär tog på sig själv och skickade till sin dåvarande pojkvän för några år sedan. Hemmafrun (Klara Wenner Tångring) översätter till emojis. ”När du tog dem kände du dig då som ett objekt eller som ett subjekt? När du tittade på dem kände du dig då som ett objekt eller som ett subjekt?” Brigitte/ Joanna menar att hon kände sig som ett subjekt för hon var i kontroll av situationen.

Fotografierna på Albertsgatan 16, tagna av Angelina Bergenwall, för mina tankar till den amerikanska fotografen Cass Birds fotoserie Rewilding. I den utforskar Bird androgyna kroppar och begreppet femininitet. Hon har sagt i en intervju att hon är mer intresserad av subjekten hon fotograferar än den performativa ytan och konstruktionen femininitet.

Om det ens går att nå subjektet via fotografier är en bra fråga när man ser på utställningen Object. Fotografierna är intima och undersökande men samtidigt. I vissa bilder är kvinnan mer i kontroll, som om hon vilar i sin egen kropp, och i andra är kvinnokroppen mer sexualiserad och objektifierad. Är inte varje bild där du öppnar munnen eller ler en del av den patriarkala konstruktionen? En kvinna i en bild är alltid i relation till reklam eller pornografi. (Frasen lånad av en vän.) Object är inte fri från den kontexten.

Dialogen och stämningen blir avbruten av städerskan från källaren (Malin Nyqvist), som är en bekant karaktär från ljudklippet från utställningen. Städerskan behöver kissa och måste avlösas från sitt arbete av någon från publiken. Hon ber och lockar med godis och öl. En från publiken går ner i källaren. Städerskan lämnar till sist lokalen och går till butiken på andra sidan av Albertsgatan. Publiken skrattar: ”Vart gick hon? Får man gå ut från sin egen performans?”

Till beskådning dagligen

Jag upplever urladdningen, raven som sker i slutet, som det som gjorde åskådarna och aktörerna mest blottade. Lokalen har stora fönster – allt syns och hörs ut till gatan. Förbipasserande stannar upp, betraktar, kanske filmar en snutt. Vi är alla här till beskådning dagligen.

I den feminina kroppen känner jag mig objektifierad varje dag. Även av mig själv. Den feminina kroppen är socialt konstruerad som ett objekt, vilket gör att kvinnans kropp alltid utsätts för granskning av andra individer. Det gör att kvinnor uppmuntras till att se sin kropp från betraktarens perspektiv och internaliserar därmed ett yttre perspektiv på sin kropp. Den objektifierande blicken handlar inte bara om kvinnliga kroppar, utan gäller även andra icke-normativa, icke-vita kroppar. Därför känns repliken Brigitte Bardot 1 säger: ”Som ett objekt är jag helt fri” extremt provocerande. Vad menar Brigitte?

Kvinnokroppen som ett fullt subjekt

Den västerländska filosofin har tampats med frågan om subjekt och objekt i alla tider. Sartres kompis Maurice Merleau-Ponty kritiserade Descartes dualistiska uppdelning soma/psyke. Merleau-Ponty talade om den levda kroppen. Han menade att subjektet och vårt medvetande inte är avskilt från vår kroppsliga uppenbarelse och att kroppen har en tvetydlig karaktär i och med att den både kan vara ett objekt i rummet som andra ting, men också ett levande subjekt. Du både har och är en kropp. Kroppen är materiell men samtidigt meningsskapande.

Merleau-Ponty menar vidare att vår kroppsliga erfarenhet är vår relation till världen. Vi upplever världen genom vår kropp, samtidigt som den är någonting utanför oss själva. All vår livserfarenhet finns i skärningspunkten medvetande/kropp. Också psykoanalysen ser människans kropp och hennes medvetande som oskiljaktigt förenade.

Men Simone de Beauvoir menar däremot att man kan beskriva kroppen som en situation, något pågående som individen hela tiden subjektivt befinner sig mitt uppe i. Litteraturvetaren Toril Moi menar i förlängning att en kvinna definierar sig själv genom det sätt hon lever sin situation, genom det sätt hon gör något av det som världen gör av henne. Därmed förnekas kvinnan både socialt och kulturellt den autonomi och subjektivitet som borde gälla alla människor. ”Samtidigt är kvinnan människa vilket betyder att hon är subjekt. Kvinnan i det patriarkala samhället lever alltså i en motsägelse; som människa är hon ett fritt subjekt, men hennes situation som kvinna förvägrar henne samtidigt denna fulla subjektivitet” (Aina Valkare, 2009).

Är det därför så intressant att utforska kvinnan som objekt? Det sker dagligen. Skulle det inte vara mer intressant att utforska kvinnokroppen som ett fullt subjekt?

Vilhelmina Öhman

Foto: Liina Aalto-Setälä

Blaue Frau, Object. Spelar fram till den 30.5.

Medverkande: Sonja Ahlfors, Angelina Bergenwall, Meri Ekola, Venla Helenius, Johan Isaksson, Malin Nyqvist, Klara Wenner Tångring, Joanna Wingren and Ilse Ybarra

 

Energisk ungdomsmusikal

I musikalproduktionen Connected ger Svenska Teatern över stora scenen åt Musikteaterskolan Nya TADAM, som framför en medryckande ungdomsmusikal med stark energi.

Emma (Vilma Eklöv) har flyttat med sina föräldrar till Helsingfors från Jakobstad, och hamnar i den känsliga situationen som den nya eleven i en vilt främmande klass i mitten av tvåan i gymnasiet. De sociala klickarna är sedan länge etablerade och alla ungdomarna vet sin plats i en sträng social hierarki med innegäng och utegäng – och vem man pratar med på rasterna ingår i ett intrikat socialt spel med höga insatser. Och Emma känner ingen och vet inte var de osynliga gränserna går. Som ny i klassen blir hon den person som flera människor talar om än talar till, och det är svårt för henne att veta vem som vill vara hennes kompis, och vem hon borde akta sig för, samtidigt som alla hennes klasskamrater har olika åsikter om den saken.

Killarna i klassen med Mikael i spetsen (Kenneth Mattila) lägger snabbt märke till skolans nya elev, vilket får skolans rykteskvarn och sociala drottning Kata (Anna Hedström och Denjah Leinson i utmärkta rollprestationer som hänsynslös manipulatör) som kastar sidoblickar på sitt ex Mikael att börja sprida otäcka rykten om Emma i förebyggande syfte.

En lovande vänskap med Robin (Victor Suhonen i en annan av produktionens förträffliga skådespelarinsatser), en utfryst enstöring med tusenniohundra vänner på sociala medier, sabbas av Katas skickliga intriger, och den sårade Robin blir en av de värsta ryktesspridarna som sprider skvallret långt utanför skolans väggar. Robin är en av föreställningens nyckelkaraktärer som ger en gripande gestaltning av hur en ung människa kan vara fullkomligt uppkopplad och totalt isolerad samtidigt, och hur lätt det är att gömma sig och låtsas vara någon annan.

Inom kort börjar ryktena surra på för fullt i de sociala medierna tills de eskalerar i fullskalig nätmobbning med busringningar och otäcka sms. Emma vågar inte berätta för någon vad som pågår utom för sin gamla vän Madde (Linda Helakoski) från hennes förra skola i Jakobstad.

Connected av dramatikern Craig Christie (i översättning till helsingforsfinlandssvenska av Henrik Harley Laine) har också flera starka och rörande musikstycken, och använder melodiska teman till att göra inspirerade paralleller – bland annat hur den trevande vänskapen mellan Emma och Robin får ett eko i hur Robins mamma anar att något är på tok med sin son men vet inte vad, och längtar efter en närmare kontakt med honom men vet inte hur hon ska nå fram till honom. Föreställnignen bjuder också på krävande dansnummer med Matilda Vaenerberg och Ellen Wikholm.

I Seija Metsärinnes regi visar också skådespelarna Charlotta Ahonen, Linnéa Lang, Nelli Salonen och Jacob Waselius vad de går för i gestaltningen av en skolmiljö där mobbningen blivit digital.

Text: Lasse Garoff
Foto: Vladimir Pohtokari

Text och musik Craig Christie. Regi Seija Metsärinne. Koreografi Anne Pihlström. Översättning till svenska Harley Henrik Laine (manuskript) och Karolina Sveiby (sånger). Musikarrangemang Staffan Strömsholm. Körarrangemang Hanna Mannerström. På scenen Nya TADAM: Charlotta Ahonen, Vilma Eklöv, Anna Hedström, Linda Helaskoski, Linnéa Lang, Denjah Leinson, Kenneth Mattila, Nelli Salonen, Victor Suhonen, Matilda Vaenerberg, Jacob Waselius och Ellen Wikholm. Musiker på scenen: Staffan Strömsholm, kapellmästare/keybord – Birger Sirviö, elgitarr – Matti Ukkola, elbas – Ossian Jaakkola, trummor – Julia Krogius, violin – Carmela Lönnqvist, violin och Alevtina Parland, trumpet.