Kategoriarkiv: Kultur

B-laget charmade på Tuska och Ilosaari

Festivalbevakning har hört till min sommarsysselsättning nu i drygt tio år, och det finns två som jag återkommer till så gott som varje gång de ordnas: metalfestivalen Tuska i Helsingfors och Ilosaarirock i Joensuu. Medan Tuska är en nischad tillställning för metalheads, är Ilosaari tvärtom en festival där så gott som allt ryms med. På fem scener spelas musik nästan non-stop. Vill man, kan man planera sin festival så att man i första hand koncentrerar sig på rock och metal, hiphop, ska och reggae, indie eller radiopop.

I år känns tyvärr båda festivalerna lite fadda vad musikutbudet beträffar. 2018 saknar jag de där artisterna som skulle få det att pirra lite extra i maggropen. Tuska lider kroniskt av att det är en för liten festival, utrymmesmässigt inklämd i Söderviks industriområde, för att kunna boka de riktigt stora artisterna som besökt Finland och Estland under våren och sommaren. I flera år nu har de stora namnen bokats för alldeles egna konserter, ibland med två, tre eller fyra uppvärmare, ett slags minifestival i engångsformat, eller snappats upp av nya aktörer som Hardi Loog, mannen bakom spektakel som WKND Festival, Raumanmeren Juhannus och Rockfest.

För hardcorefansen är Tuska ändå alltid en upplevelse, eftersom arrangörerna verkligen kan sitt fält: de plockar in det bästa av B-laget, ofta artister som aldrig eller väldigt sällan besökt Finland, intressanta mix-konstellationer och soloprojekt. I år är sådana bokningar HC-punk-supergruppen Dead Cross, med Faith No Mores Mike Patton i spetsen och rapparen Ice-T:s metalband Body Count.

Dessutom lyfter jag på hatten för Tuskas förmåga att överraska och plocka in udda namn. I år hör till den kategorin svenska hårbandet Europe, som charmat vänner av klassisk bluesrock med sin senaste skiva. I sanning är deras spelning något av en besvikelse. Visst, det är coolt att höra The Final Countdown live, men konserten känns mest som en trött Whitesnake-kopia. Däremot är festivalens höjdpunkt för mig personligen franska synthwave-fenomenet Carpenter Brut (Franck Hueso), som gjort ett namn om sig bland vänner av 80-talsinspirerad retrosynthmusik. Live plockar han in en trummis och en gitarrist, och alltihop är helt makalöst bra, med böljande ljudmåleri, imponerande tekniskt spel och mycket känsla och hänryckelse.

Det som förenar Ilosaarirock och Tuska är att båda är festivaler där allt fungerar, stämningen alltid är artig och trevlig, och där det så gott som aldrig uppstår några ordningsproblem. Det är också festivaler där även lite mognare vänner av rockmusik hittar intressanta artister även om man inte är storkonsument av finländsk brölmetall eller suomirock. Ilosaari bjuder som vanligt på en härlig sillsallad med allt från superbt tunga, teatraliska black/death metalgruppen Behemoth till finska garageschlagerpunkaren Litku Klemetti och svenska radiopopstjärnan Zara Larsson.

Men också Ilosaari lider av problemet med att de stora dragplåstren fångas in av giganter som Rockfest eller konsertarrangören Live Nation. Gitarristen Jack White är årets namn, men då före detta White Stripes-frontmannen intar scenen är fältet på Laulurinne betydligt glesare ockuperat än under de inhemska favoriterna Cheeks eller Nightwishs konserter. Som huvudartist lämpar sig Jack White också tämligen dåligt. Karln är en gudabenådad gitarrist, men hans riktigt bra låtar går att räkna på ena handen, och åtminstone i Joensuu känns spelningen något oinspirerad. Höjdpunkterna från Ilosaari blir för mig i stället gypsy punk-gruppen Gogol Bordello, som kör med elfte växeln från början till slut, men som av någon orsak gömts undan på den lilla Rento-scenen, samt alltid lika stentungt metalmålande Behemoth.

text & foto Janne Wass

Varför jag aldrig tänker lämna Twitter

Elis Karell
Elis Karell.
Twitter är det bästa sociala mediet. Åtminstone för de ändamål jag använder Twitter – jag postar sällan själv, men följer aktivt med aktuella händelser och intressanta synpunkter och kommentarer på dem. Facebook uppfyller sin uppgift som anslagstavla och händelsekalender, Instagram och Snapchat fungerar bra men för helt andra ändamål.

Att Twitter är ett infernaliskt träsk som söndrar din hjärna och fördärvar din själ är ändå inte heller någon svår åsikt att sälja, speciellt åt någon som tagit del av hetsiga samhälleliga diskussioner på plattformen. Allt fler av framträdande twitteranvändare loggar ut för gott. Senast i raden är journalisten Maggie Haberman, känd för sin bevakning av Donald Trump för New York Times sedan 2015. Den 15 juni i år tweetar hon till sina nästan 900 000 följare: ”With exception of breaking news and my own stories, taking a break from this platform. No reason or prompt other than that it’s not really helping the discourse.”

I en nyhetsanalys några dagar senare (NYT 20.7.2018) utvidgar Haberman motiven bakom sin Twitter-exodus, i linje med en redan etablerad genre av frustrerad metadiskussion. I denna diskurs bygger Twitter på en ädel tanke om en öppen och demokratisk idéernas marknadsplats, som tragiskt tagits över av ociviliserade massor som inte bryr sig om debattregler eller respekterar Diskursen. Haberman: ”The viciousness, toxic partisan anger and intellectual dishonesty are at all-time highs.”

Besviken längtar Haberman tillbaka till en tid då Twitter befolkades främst av hennes egna kollegor – journalister och högutbildade politiknördar. ”Twitter has stopped being a place where I could learn things I didn’t know … or engage in a discussion and be reasonably confident that people’s criticisms were in good faith.”

Nästa vecka publicerar Helsingin Sanomat en kolumn av Juuso Määttänen som utgår från Habermans artikel (HS 30.7.2018). Määttänen känner igen fenomenet: allt fler upplever diskussionerna som förs på Twitter som hopplösa och ångestframkallande, och bestämmer sig för att hoppa av eller minska på sin användning. Han instämmer också med Habermans centrala problemdiagnos om att det första intrycket är viktigare än sakens sanningsinnehåll, vilket gör det omöjligt att föra nyanserad och eftertänksam diskussion på Twitter.

Det iögonfallande i denna diskurs om Twitter och kommunikation överhuvudtaget är hur ensidigt och negativt känslor omtalas, endast som ett hinder för fakta och sanning. Som forskaren och Twitteranvändaren Timo Harjuniemi uttrycker det: kanske är kommunikation och politik egentligen mycket mera känslostyrt än vi vill erkänna, och den rationella diskussion som Haberman efterlyser endast en elitistisk fantasi. Det är inte någon dum idé, med tanke på att känslor oftast har sitt ursprung i materiella omständigheter. Den ”rationella diskussionen” blir då snarast ett självdestruktivt beteende som leder en in i utmattande och meningslösa gräl med fientliga personer som inte kommer att ändra åsikt.

Det bästa med Twitter är just att det går att säga vad som helst till vem som helst, utan att behöva låtsas som att någon rationell diskussion skulle existera. Det är underhållande och stimulerande, och utan tvekan ofta ärligare än kommunikation utanför Twitter.

Elis Karell
är frilansjournalist

Venus tur-retur – en socioekologisk utopi

När de omstridda Zeitgeist-filmerna kom i slutet av 00-talet hänfördes den unge Carl Lindgren av deras antikapitalistiska samhällsberättelse. Framför allt var det Jacques Frescos utopistiska framtidsstad Venusprojektet som tilltalade en Y-generation med ångest och dåligt världssamvete. 10 år senare, men lika ångestfylld, hyr Lindgren en bil och kör ut till projektets högkvarter i Florida för att leta efter svar.

So maybe we’re a bliss/Of another kind 
Lately, I’m in to circuitry/What it means to be
– Tori Amos, “Bliss”, från albumet To Venus and Back (1999)

I en lyxig amerikansk bil hyrd för en billig peng gasar jag fram på en motorväg med alltför många filer mot byn Venus, som ligger kring 1,4 kilometer från Miami. Framför mig ligger The Venus Project, det mytomspunna forskningscentret i Florida som presenterades i 00-talets omstridda Zeitgeist-dokumentärer. Jacques Frescos vision om ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle fångade miljontals unga tittares uppmärksamhet, under en tid då medierna fylldes av nyheter om den internationella marknadsekonomins krasch, klimatkatastrofen och högerextremismens nya gryning. På många sätt känner jag mig lika borttappad och utan mål och mening som jag gjorde då jag som 20-åring fascinerades av Zeitgeist-filmernas konspirationsteorier. Mina föräldrar finns inte längre, jag har lämnat Finland bakom mig, och har i fickan en enkelbiljett till Colombia.

Weltschmertz

I dag befinner vi oss i Donald Trumps USA. Det är december 2017, tre månader efter att Orkanen Irma slagit till i delstaten Florida. På hemsidan till The Venus Project kan man läsa om hur Frescos futuristiska byggnader klarat sig oskadda genom orkanen, trots fallna träd och översvämningar. Webbsidan berättar triumferande att Fresco alltid velat se hur bra byggnaderna skulle hålla under dylika omständigheter.
Under min två veckor långa vistelse i USA känner jag en obekväm energi, som kanske delvis kan förväxlas med min egen konstanta finländska ångest och weltschmerz, men jag undrar såklart om det har något att göra med landets politiska klimat?

Det var denna weltschmerz som i tiderna väckte mitt intresse för Venusprojektet då det presenterades i Peter Josephs Zeitgeist-trilogi. Filmernas trovärdighet har med rätta ifrågasatts då de laborerar med en mängd konspirationsteorier om till exempel det amerikanska banksystemet, USA:s armé och underrättelsetjänster, 9/11 och hela den västerländska kulturen. I grund och botten frågar sig filmerna, som utkom 2007, 2008 och 2011, vem som vinner mest på ett samhälle som grundar sig på kristendom och kapitalism. Josephs filmer handlar främst om hur våra kapitalistiska system har gjort sig skyldiga till krig, fattigdom och nedsmutsningen av vår värld och bidragit till klimatförändringen. För en förvirrad Y-generation som växte upp under allt detta, blev Zeitgeist ett kultfenomen.

Ett eko från 70-talet

Jag upplever att många av oss så kallade Y-generationens barn, som är födda i slutet av 70-talet eller början av 80-talet lider av en svår kluvenhet gällande vad vi vill och hur vi vill förändra vår värld. Denna kluvenhet kanske beror på våra föräldrars engagemang och tro på en bättre värld under 70-talet, som sedan förändrades till små individuella konsumtionsfester under 80-talets uppsving, vilka i sin tur föll i dåligt ljus under 90-talets depressioner och den ökade medvetenheten om klimat- och miljöförstörelsen. Vi är förlamade av informationsflödet, de oändliga möjligheterna till att få uppleva och förverkliga oss själva, kluvna av den enorma längtan av att få tillhöra något större och meningsfullt, att få vara med om att förändra och uppleva altruism. Ett eko från 70-talet. För oss som led mest av denna förlamning, denna existentiella narcissism, blev Zeitgeist en perfekt tröst. Men också en inspiration, i och med att filmerna presenterar alternativa lösningar för en bättre värld,  till exempel Jacques Frescos resursbaserade ekonomi och hans Venusprojekt.

En produktiv uppfinnarjocke

Längs en glest bebyggd, smal grusväg kör jag in till Venus, som känns som en blandning av landsort och djungel. Här bodde Fresco och hans livskamrat Roxanne Meadows till hans död sommaren 2017, 101 år gammal. Då Meadows och hennes medarbetare tar emot mig känner jag att det ligger en tung atmosfär i luften, en blandning av sorg, ljus och tacksamhet.

Jacques Fresco och Roxeanne Meadows.

Fresco föddes 1916 i New York och var en tvättäkta uppfinnarjocke som uppfann allt möjligt mellan himmel och jord ända till sin död. Frescos CV är imponerande lång. Han arbetade som ung bland annat med industriell design, till exempel inom flygbranschen, men är mest känd för sina futuristiska samhällsvisioner som publicerades i boken Looking Forward (1969), som också ligger bakom The Venus Project. Det anmärkningsvärda med Fresco är att han kombinerar sina futuristiska uppfinningar med sociologi och filosofi som syftar till att göra våra samhällen rättvisare, mer ekologiska och hållbara, i enlighet med hans koncept om en resursbaserad ekonomi. Detta kallar Fresco för ”sociocybernearing”.

Varken socialism eller 1984

Frescos definition av en resursbaserad ekonomi är ett teoretiskt ekonomiskt system där alla varor och tjänster är tillgängliga för alla människor utan kontantbetalning eller krediter. I korthet handlar det om att planera projekt enligt de resurser som finns tillgängliga, så att de varken tär på ekoystemet eller människans välbefinnande. Att fortsätta som förut kommer att försätta hela vår värld i en ekologisk och humanitär kris, menar Fresco, och därför är en radikal omfördelning av världens resurser nödvändig.

Fresco påpekar att resursbaserad ekonomi varken är någon uppdatering av socialismen eller av Orwells 1984. Enligt honom beaktar teorin alla mänskliga behov och beteenden.

Venusprojektet består av en massa olika tankar, idéer och uppfinningar, men främst handlar det om självförsörjande städer där framtidens människor skulle bo. Teorin städar bort tråkiga jobb med automatisering och utlovar en mångfald av arbets- och studiemöjligheter. Pengar och fattigdom hör i Venus till det förflutna, liksom nationalstater och parlament. Detta gränslösa, närdemokratiska samhälle förklaras av Fresco ingående både filosofiskt och teknologiskt. Venusprojektet erbjuder en holistisk syn på den framtida staden och människan i den. Dessa självförsörjande städer och deras innovationer skulle alltså vara lösningen på våra ekologiska och ekonomiska kriser och Fresco menar att vi kunde bygga upp Venusstäderna världen över på ett par decennier eller mindre.

Ännu i utvecklingsstadiet

Roxanne Meadows har tagit sig an förvaltningen av arvet efter Fresco. Det är också Meadows som under lördagar håller guidade rundturer på The Venus Project. Rundturen börjar med förfriskningar och en föreläsning av Meadows om  projektet och Fresco. På området finns prototyper av byggnader för de framtida Venusstäderna, kompletta med möbler, toaletter, och en uppsjö av miniatyrer av olika av Frescos uppfinningar.
Meadows förevisar med stor entusiasm området, dess byggnader, uppfinningar och nu dessutom vad orkanen Irma fört med sig. Hon berättar en anekdot om en rik affärsman som frågade Fresco hur det är möjligt att en så intelligent uppfinnare som han är så fattig och hur då Fresco förundrat frågat affärsmannen hur det är möjligt att en så dum affärsman lyckats bli så rik. Venusprojektet kämpar ständigt med ekonomiska utmaningar.

Mycket mer än det här prototyphuset existerar än så länge inte av Venusprojektet.

Meadows berättar att det första steget var att bygga forskningscentrumet The Venus Project.

Det andra steget var att sprida information och producera dokumentärt material. Det finns redan två dokumentärer producerade av The Venus Project, Paradise or Oblivion och The Choice is Ours, och en till längre produktion planeras.

Det tredje steget är att bygga en prototyp Venusstad, för att sedan på allvar kunna implementera och sprida idén runtom i världen. Meadows berättar att de haft seriösa förhandlingar om att bygga en Venusstad i både Indien och i Arabvärlden, men att samarbeten fallit på motviljan att genomföra städerna enligt principen med en resursbaserad ekonomi. Hon påpekar att städerna enkom som innovationer inte fungerar utan konceptet med resursbaserad ekonomi, och att de därmed heller inte är till salu.

Längtan efter meningsfull aktivism

En aktivismrörelse, Zeitgeist-rörelsen, grundades av Zeitgeist-filmaren Joseph år 2008. Rörelsen ordnar olika evenemang, informationsspridning och medverkade i Occupy Wall Street-aktivismen. Jacques Fresco tog dock avstånd från rörelsen, och menade att den inte representerar Venusprojektets ideal och metoder.

Jag undrar om vi i generation Y verkligen vill bygga en bättre värld, liksom på riktigt? Hur många är vi i så fall, och kan vi lyckas?

Är vi verkligen så kluvna och paradoxala som jag tidigare påstod eller handlar det egentligen mest bara om lättja? Kanske jag bara projicerar min egen kluvenhet på andra? Jag vill förbättra världen, men å andra sidan vill jag bara vara fri, resa bort och fly från allt ansvar.
Jag och mina generationskamrater har alldeles säkert på olika sätt hjälpt, berört och förändrat på en massa olika sätt som vi inte ens kommer att tänka på för att vi varit så upptagna med att vänta på en pretentiös inbjudan till världsrevolutionen. N

Text Carl Lindgren
Redigering och bearbetning Janne Wass
Bilder Jeff Grigsby, Joel Holt, Jacques Fresco, Roxeanne Meadows

Jakten på de försvunna estlandssvenskarna

100 år har gått sedan Estland utropade sin självständighet för första gången. Friheten har kostat. Seklet har kantats av krig, ockupation och flykt. Estland har gått igenom många förändringar sedan år 1918. Då hade drygt en procent av befolkningen svenska som modersmål. De flesta har flytt västerut. Men än i dag kan man höra svenska även efter att båten lagt till. Det gäller bara att leta på rätt ställe.  

Aibolands museum i Hapsal. Det är en het torsdag i maj. Trägolvet knarrar och i nyrenoverade lokaler blandas det friskt mellan estniska och svenska. Några damer möts här en gång i veckan för att umgås och hantverka.

Torsdagstanterna kallar de sig och de har samlats kring ett stort bord i den gula museibyggnaden. I en tresitssoffa sitter två damer avslappnat, men händerna jobbar flitigt. På stolar kring samma bord sitter ytterligare tre kvinnor. De har alla estlandssvensk bakgrund men deras relation till det svenska språket varierar. Under ockupationstiden undervisade man inte på svenska i skolorna och många estlandssvenskar tappade därför sitt modersmål.

Vid bordets ena kortsida sitter Silvi-Astrid Mickelin, 82. Gruppen pekar ut henne som den mest svenskspråkiga. Mickelin ler försiktigt. Hennes svenska börjar lite avvaktande men snart kommer hon igång.

– I mitt barndomshem pratade vi bara estniska men min far var svenskspråkig, säger hon.

Mickelin växte upp på Ormsö, en ö strax utanför fastlandets Hapsal. Ön hade flera tusen svenskspråkiga invånare när hon föddes och där talades ormsömål. De hade egna ord och uttal, exempelvis uttalas långt ö som ett e.

– Jag talade också ormsömål när jag var en liten flicka. Jag kommer ihåg en sång. I den sjöng vi att potatis och kött är godaste maten… Eller tufflar och kett som det hette där, säger hon.

Silvi-Astrid Mickelin ler och verkar drömma sig tillbaka. När Mickelin sjöng visan som barn kunde hon knappast ha föreställt sig det öde som väntade många i hennes omgivning. När majoriteten av estlandssvenskarna lämnade ön, fanns det inte längre många att prata svenska med. Språket föll i glömska.

Numera är hennes barndomshem obebott och har i stället blivit ett museum. Ormsö hembygdsmuseum i Sviby. Eller Svibi som Mickelin uttalar det. Ett annat drag för svenskan på Ormsö är också att y uttalas i, vilket verkar hänga kvar. Mickelin fortsätter:

– Det är vackert på Ormsö. Du kan träffa Jonne Berggren där. Han kan svenska och kanske Oskar Friberg… Han har varit sjuk men går kanske i sin trädgård ändå, säger hon.

Jonne Berggren är övakt på Ormsö. Hans namn dyker ofta upp i estlandssvenska sammanhang men kanske inte lika ofta som Oskar Fribergs, den äldsta estlandssvensken på Ormsö.

Att Mickelins hem förvandlats till museum verkar ligga rätt i tiden. Intresset för estlandssvenskarnas historia har ökat och många reser numera tillbaka, för att komma närmare sina rötter.

Medan Mickelin berättar om sin hemö, låter de övriga torsdagstanterna händerna arbeta. De lyssnar och ibland nickar någon instämmande. Då och då byter de några ord på estniska. Det är lugnt i rummet. Men stämningen ändras snabbt när en nytillkommen karaktär slår sig ner i tresitssoffan som därmed är fullsatt. Hon talar till en början estniska med torsdagstanterna, som skrattar åt hennes anekdoter.

Inga Nylander

Både söderböna och est

Plötsligt hörs i stället en utpräglad stockholmska från damen i mitten. Inga Nylander är född i Hapsal. Nylander skiljer sig från de övriga vid bordet, eftersom hon som 12-åring flydde till Sverige. Nylander är nu 86 år men sprudlar av energi och är märkbart lycklig över att ha återvänt. Det är det första återtåget på tre år, fast innan dess blev det många glada stunder med torsdagstanterna.

– På 90-talet blev jag pensionär och då fick vi tillbaka husen. Jag orkade inte med det, så jag skrev över det till min son. Men i huset fanns flera lägenheter, så jag bodde sommarhalvåret under 12-13 år här i Hapsal. Då jobbade jag också som torsdagstant, ja, det heter ju faktiskt så, säger Nylander.

I början hade hon svårt att hitta ett meningsfullt sammanhang i sitt nygamla land. Men när hennes son blev tillsammans med en tjej vars mor var torsdagstant vände allt.

– Jag blev presenterad för tanterna här och då var lyckan total. Det blev en väldigt rolig tid, säger Nylander.

När Nylander i slutet av 90-talet åter befann sig i Hapsal fick hon lära sig estniska på nytt. Språket fanns någonstans långt bak i huvudet. När hon skojar på estniska är det svårt att tro att hon en gång hade tappat estniskan.

– När jag kom till Sverige slutade jag prata estniska. Pappa talade också svenska, men inte mamma. Så han fick översätta för henne, säger hon.

Längtade tillbaka men mamma satte stopp

Inga Nylander växte upp i Sverige och bildade familj. Fast längtan efter att återse sitt Estland var stark. Landet var då ockuperat av Sovjetunionen och hennes mamma ville inte att hon skulle resa tillbaka.

– Mamma blev tokig när jag sa att det skulle vara roligt att besöka Estland igen. Hon vägrade att låta mig åka, säger hon.

Det var först efter att hennes mor dog, som Inga Nylander beslutade sig för att ta med sin äldsta dotter och göra resan. Då var det inte möjligt att åka till Hapsal utan guide och destinationen blev därför Tallinn. Det var i början av 1980-talet och minnesbilden stämde inte överens med den hon hade från barndomen. Att inte få röra sig fritt var påfrestande.

Nylander hade efter sin första resa tillbaka ingen aning om att hon snart skulle återvända till ett självständigt Estland. Eller att hon skulle bo i landet igen och prata estniska helt obehindrat.

Och ungefär samtidigt som Inga Nylander lärde sig estniska på nytt i vuxen ålder, lärde sig Silvi-Astrid Mickelin svenska igen.

– Det hjälpte mig att hålla kontakt med släkten i Sverige, säger Mickelin.

Damerna runt bordet börjar packa ihop och en efter en reser de sig. De har kommit långt med sina hantverk och nu är dagens insats gjord. I vanliga fall hade det dröjt till nästa torsdag innan de träffats igen. Men nu ser de alla fram emot färsk fisk på lördag, när museet anordnar Näbbgäddans dag.

Museichefen Ülo Kalm kommer förbi och tackar damerna för den här gången. När den sista damen gått ut genom dörren, berättar han stolt om museets renovering.

– Under vintern, var det också vinter här inne. Det fanns ingen värme i huset, säger Kalm.

Ingen torsdagstant behöver frysa när isolering och värme är fixat. Bakom den nya värmeanläggningen leder en något dold trappa upp till några gästrum. Efter några knarrande fotsteg ler han och blickar ut genom ett fönster mot havet.

– Här kan gäster sitta med sitt morgonkaffe, säger Kalm och visar den soldränkta terrassen som har utsikt över Hapsalviken.

Vattnet är lugnt och det finns helt klart sämre utsikter. Halvön Nuckö skymtar på andra sidan viken. Det är där Ülo Kalm har sina rötter.

– Där bodde 3 000 svenskspråkiga vilket var lika många som på Ormsö, säger Kalm.

Ülo Kalm var tidigare Nuckös kommundirektör. Då var han drivande vad gäller både svensk språkundervisning och landreform. De är båda projekt som gett frukt.

Ülo Kalm.

Ville få de yngre intresserade av svenskan

Svenskundervisningen på Nuckö började under sovjettiden, närmare bestämt år 1989. Då bjöd skolledningen in en estlandssvensk från Sverige. Manfred Stenberg var pensionär och blev först med att lära ut svenska på Nuckö skola. Starten var svår då det inte fanns några svenska läroböcker. Stenberg fick vara kreativ.

– Han hade med sig gitarr och elpiano från Sverige. Många lektioner fick hållas ute i naturen. Han sjöng, spelade instrument och visade blommor och växter, säger Kalm.

Jord- och egendomreformen drevs igenom år 1993 på Nuckö. Då kunde estlandssvenskar skicka in ansökningar om att få tillbaka hus och mark. Det gjordes till en av kommunens prioriteter.

Numera ägs drygt 20 procent av marken i Nuckö kommun av estlandssvenskar och deras ättlingar. På Nuckö gymnasium startade svenskundervisningen år 1990 och än i dag får elever lära sig svenska där. Både gymnasiet och Aibolands museum har svenskspråkiga bibliotek.

– I Estlands senaste folkräkning från 2011 uppgav 375 personer svenska som sitt modersmål. Men samtidigt finns det 11 500 som kan tala svenska i Estland och eleverna på Nuckö gymnasium kommer från hela landet. När eleverna åker hem gör de också reklam för det estlandssvenska, säger Kalm.

Ett initiativ där man kan språkbada på svenska i Hapsal hoppas Kalm ska ge resultat och göra fler unga intresserade av kulturen. Han nämner att den finlandssvenska journalisten och Aibolandsvännen Mikael Sjövall varit med och startat projektet.

Runt museet är det tomt och fridfullt den här torsdagseftermiddagen. Men om två dagar blir det folkfest, när en av museets fiskedagar går av stapeln. Då ska Ülo Kalm ta på sig sitt förkläde och röka ofantliga mängder näbbgädda, till toner av dragspelsmusik och fiskkonässörers förväntansfulla sorl.

Bland myggor och höns på Ormsö

Det är lätt hänt att man romantiserar sitt barndomshem. Visst doftade barndomens syrenträd lite bättre? Visst var havet lite varmare och var det inte så att fiskmåsarna höll sig på ett behagligare avstånd?

Silvi-Astrid Mickelin och hennes gäng älskar Ormsö. När färjan lägger till är det lätt att förstå varför. Solens strålar skiner på fälten och på bländande vita ben. Många ben försvinner emellertid snabbt in i bilar och kör i väg.

Men en promenad på sex kilometer kan ju bli riktigt trevligt i sommarsolen. Ett härligt samtalsämne när nya estlandssvenska bekantskaper ska stiftas. Fast, när vägen till Oskar Friberg sticker av igenom ett tätt skogsparti är det lätt att inse varför ingen annan traskar längs landsvägarna. Gårdarna var fler förr. Självaste Silvi-Astrid Mickelin kanske skuttade fram här och sjöng om tufflar och kett.

Men nu finns bara myggor som girigt tar för sig av blottade vader. Efter att ha tappat vad som känns som, om än något överdrivet, flera liter blod ser jag ljuset i tunneln. En svenskregistrerad bil uppenbarar sig, vars ägare känner till ön väldigt väl.

– Jag har aldrig sett så många myggor här. Det är nog det tidiga sommarvädret som gjort att det exploderat så, säger han och smäller en mygga. Och sedan en till… Och en till.

Även denna karl känner Oskar Friberg och bjuder dessutom på skjuts den sista biten dit. Utanför huset går ett par höns. Det är oklart om de kacklar på estniska eller på ormsömål.

Den omtalade herr Friberg visar sig inte vara hemma. Han ligger nämligen på sjukhus. Den vänliga chauffören visar sig känna Jonne Berggren och förvarnar honom att Ny Tid är på väg.

Övakten som blev kvar

Jonne Berggren föddes på ön år 1953. Här har han tillbringat större delen av sitt liv. Men militärtjänsten tog två år och den gjorde han i Kaliningrad. Det blev också en avstickare till svenska Norrtälje under några månader i början av 90-talet.

Hans pappa var från ön medan mamma var från fastlandet. Strax efter kriget, år 1946, träffades föräldrarna på Ormsö. Under kriget hade Berggrens pappa skadats och skickats till Armenien. När fadern återvände hem var Ormsö en ödslig plats. De flesta han kände hade flytt. I hans hus hade nya människor flyttat in. Men han fick tillbaka huset och familjen stannade på ön. De var grannar med Oskar Friberg och hans familj och släkterna har kontakt än i dag.

– Pappa var yrkesfiskare och jobbade i fiskekolchosen. Allt vatten var under sovjetisk militärkontroll så han fick informera dem om när han skulle åka och återvända, säger Berggren.

Numera är det Jonne Berggren och inte militären som övervakar ön. Eftersom han jobbat 18 år inom kustbevakningen, är jobbet som övakt som klippt och skuret för honom.

– Folk hör av sig om de behöver hjälp. Det kan gälla miljön eller att få kontakt med polisen. Man kan säga att jag är öns kontaktperson, säger Berggren.

Skyltat på svenska.

Svenskan har återvänt till honom – och skyltarna

Att han lärde sig sin fars modersmål gjorde att han kände sig närmare honom. Det svenska språket hänger också kvar i släkten, eftersom Berggren också har en son som talar svenska. Men det har blivit ett slags bonusspråk som de inte talar så ofta med varandra.

Språket har ändå hjälpt honom på ön. Jonne Berggren kommunicerar ofta med hemvändare och turister som inte kan estniska. Ortnamnen på ön har också fått tillbaka sina svenska namn, något som försvann efter de svenskspråkigas flykt från ön.

– Man kan inte säga att Ormsö är väldigt tvåspråkigt ändå. De svenskspråkiga som fick tillbaka mark och byggde sommarstugor har blivit gamla. Bara några orkar komma hit och många har sålt. Min kusin i Sverige byggde hus här men sålde nyss. Hans barn är inte intresserade av underhållet och de lever ju sina liv i Sverige. Kommer de hit så hyr de istället, säger Berggren.

Berggren menar ändå att intresset för Ormsö ökat och att man hör mer svenska på ön nu än förr.

– Vi har fler turister här nu och många har faktiskt ingen koppling till ön, mer än att de gillar den, säger Berggren.

I Jonne Berggrens barndomshem kom svenskan oftare från hans fars radio än mun. Radion stod på varje dag. Annars talade familjen estniska hemma.

– Vi läste inte heller svenska i skolan, så jag kunde bara några ord. År 1988 började jag på svenskkurs här på Ormsö. Det var svårt till en början men jag hade ju hört språket i bakgrunden hela mitt liv så det kom tillbaka, säger han.

Studierna fortsatte under hans tid i Sverige. Hans kusin försökte få honom att göra flytten permanent. Men 6 månader i Norrtälje fick räcka. Ormsös dragningskraft var för stark.

– Sverige är ju inte mitt hemland, säger han och ler stort.

Näbbgäddor röks.

Aiboland festar för framtiden

När nästa dag gryr över fastlandet kan man känna doften av nyrökt fisk ifrån Aibolands museum. Näbbgäddans dag är kommen. Festen sker på museets bakgård och torsdagstanterna har tagit på sig somriga kläder. Dragspelsmusik ljuder ut över folkmassan. De hälsar glatt med ena handen i luften och varm, nyrökt fisk i vita plastpåsar i den andra. En av tanterna som tidigare inte sagt något på svenska utbrister ”färsk fisk!”, och pekar på sin plastpåse.

Estniska är språket som hörs mest men nyfikna svenskspråkiga söker sig också till varandra. Vid museibryggan guppar traditionella estlandssvenska båtar. Musikerduon sjunger om Roslagen fast på estniska. Flera bekanta ansikten skymtar, bland annat Ülo Kalm som joggar mellan rökstugan och besökarna.

Estlandssvenskarna fick en egen flagga långt efter att de flesta flytt. Den ser ut som en estnisk flagga fast med gult i stället för vitt. Precis som näbbgäddans dag var den ett initiativ för att hålla kulturen vid liv och för att känna samhörighet.

Ülo Kalms dröm är en strandpromenad hela vägen till museet. Då skulle ännu fler komma förbi och intressera sig för historien. För han vill att estlandssvenskarnas kultur inte bara lever i det förgångna. Den ska också fortsätta att utvecklas. N

Text & foto Marcus Carlsten

Svenska Kulturfonden vill nå bortom kusten

Sören Lillkung, 56, är sedan några månader Svenska Kulturfondens vd. Han är den första som innehar titeln. Lillkung har bott och verkat i Svenskfinlands alla hörn. Men i en föränderlig värld vill han att Svenska Kulturfonden också ska nå bortom Finlands kustremsor och skärgård.

Simonsgatan 8 är en oas för det svenska i Helsingfors. På adressen finner vi bland annat Luckan, SFP, Svenska kvinnoförbundet och förstås Svenska Kulturfonden. Fonden är alltjämt ett viktigt ekonomiskt stöd för konstnärer, musikanter, utbildare och det svenska ordet i Finland.

För Sören Lillkung är arbetsplatsen nygammal. Han jobbade här som projektombudsman med ett treårskontrakt mellan 2009 och 2012. Lillkung är också utbildad sångare och när hans senaste sejour på fonden nådde sitt slut lockade musiken igen. Flyttlasset gick till Österbotten.

Erfarenheten inom både det administrativa och musikaliska gjorde honom bland annat till rektor för Jakobstadsnejdens musikinstitut och enhetschef för yrkeshögskolan Novias kulturenhet. Musiken har alltid varit ett viktigt inslag i hans liv och det har blivit otaliga roller inom operan och teatern. Fast numera är han glad att musiken är en hobby och inte ett måste. Att sjunga professionellt är inte något som Lillkung kommer göra nu när han är fondens vd.

– Jag har levt av att sjunga och nu sjunger jag för att leva. Det är en jättestor skillnad. Det blir något av ett måste när inkomsten kommer från det. Ibland är man tvungen att göra sådant man inte tycker är så roligt. Nu får jag sjunga när jag har lust att sjunga.

Bland annat leder han en hobbykör i Sibbo. Kören, som heter Amigo Choral, ska i höst spela in en skiva med gamla psalmer i nya arrangemang.

Sören Lillkung häller upp ett glas vichyvatten. Medan bubblorna stiger mot kanten funderar han kring vilken ort han bott på som är favoriten. Det är inte bara Österbotten som ligger honom nära hjärtat.

– Jag har bott 11 år i Sibbo, 10 år i Helsingfors och 10 år i Åbo. Ja, på alla möjliga ställen.  Jag är allfinlandssvensk. Jag tycker alla ställen har sin charm då där finns genuina mänskor.

Vill ta fasta på genuiniteten

Genuinitet menar han är ett nyckelord för det finlandssvenska. Den finlandssvenska kulturen är inte enhetlig och det gäller att hitta en balans mellan de styrkor man har men även öppna för nya influenser utifrån.

– Vi ska våga vara olika och samtidigt ha respekt för varandra. Förutsättningen för olikhet är jämlikhet.

Han tror att om man tar fasta på genuiniteten så kan man också motarbeta nidbilden att alla finlandssvenskar är rika och gottar sig på pappas pengar. Det handlar om att hitta nya strategier och nå nya människor.

– Jag tycker om att utgå från visuella helheter och när jag tänker på Svenskfinland är det inte bara kustremsorna och Åland jag ser framför mig. Det är också språköar som bland annat Tammerfors, Lahtis, Uleåborg. I en föränderlig värld ser jag också nya finlandssvenska språköar utomlands. Som i Stockholm, Oslo, Köpenhamn och London. Där finns också många finlandssvenskar som vi vill nå. Det har talats om hjärnflykt men det handlar ju i bästa fall om hjärnförädling.

Lillkung har själv två barn som flyttat till nordiska grannländer och fått sin utbildning i Europa och USA. En son bor numera i Göteborg och en dotter i Stockholm.

– Vi får inte bygga murar, inte heller inom landet. Vi ska uppmuntra till utbyten och möten mellan Svenskfinland och världen men också mellan de olika regionerna här i landet.

Det är lätt att tala om svenskan som nyckeln till Norden. Men då måste också intresset finnas inom Finland att vilja tala det. Ett av Kulturfondens nystartade initiativ är det strategiska programmet Hallå! som ska uppmuntra till tvåspråkighet.

En relaterad satsning är en uppsatstävling för finska gymnasier. Lillkung berättar om gymnasisten som vann i år. Han kom från ett helt finskspråkigt gymnasium och skrev på bländande svenska om hur viktigt han tror det svenska språket är för honom på en framtida arbetsmarknad.

– Att föda sådana insikter är Hallå!-programmets mål. Programmet vill genom möten stimulera båda nationalspråken och vi vill bevilja projekt som gör att språkmurarna raserar.

För första gången kunde sökande skicka in ansökan på finska. Något som rimmar med att kampanjen också uppmuntrar unga svenskspråkiga att prata finska.

Viktigt att minoriteten hörs

Att tala svenska med främmande människor är i vissa delar av landet något helt normalt. I huvudstadsregionen är det dock många som slopar svenskan när man talar med personer man inte känner. Det är svårt att ändra på sitt beteende, men den nyblivne vd:n uppmanar fler att våga tala sitt modersmål när de kommer i kontakt med nya människor.

– Genom det här jobbet har jag mer ingående funderat på mitt eget beteende och jag inleder numera alltid på svenska. Jag blir glad över hur många som faktiskt svarar på svenska. Det är trots allt majoriteten som avgör minoritetens öde.

– Man får inte glömma rikedomen i att Finland är tvåspråkigt. Det är viktigt att märka hur viktigt svenskan i Finland är för ingången till det nordiska, ja även till det globala. Speciellt när språkklimatet varit pressat och regeringen inte har varit intresserad av Finland som ett tvåspråkigt land.

Fonderna ska inte ta över det offentliga

När han får frågan om fonderna i framtiden också kan stödja svenskspråkiga dagis och skolor ifall det skulle bli nedskärningar från det offentliga är Lillkung tydlig med var han står.

– Det gäller att vara väldigt noga med att vi inte ska ta över det offentliga. Vi har två nationalspråk här i landet och båda språkgrupper ska ha likartade möjligheter. Så står det skrivet i grundlagen och då måste vi se till att det är så. Jag tycker vi ska vara måna om att situationen förblir sådan även framöver, annars gräver vi vår egen grav.

Han tycker också att det handlar om att hela tiden slå vakt om identiteten. Att det inte bara handlar om ett språk utan det handlar om vilka finlandssvenskar är som individer.

– Modersmålet är grundrättigheten och här kommer vi igen in på genuiniteten. För att kunna vara mig själv så är modersmålet en grundrättighet. För alla mänskor! Det handlar om trygghet att få vara oss själva. Ända in på 1950-talet talade vi rikssvenska på våra finlandssvenska teatertiljor, säger Lillkung på rikssvenska och skrattar till.

Att finlandssvenskan står på egna ben, i ett ständigt möte med andra språk, är livsviktigt för identiteten menar han och minns ett exempel från hans tid på scenen.

– När jag jobbade på Wasa Teater märkte vi att när vi skådisar fick tala våra egna dialekter, blev vi plötsligt bättre. N

Text: Marcus Carlsten
Foto: Eva Persson