Kategoriarkiv: Ledare

Fattigdomens omoral

Den som i dag går och ser den klassiska musikalen My Fair Lady på teatern reflekterar knappast på verkets snarast socialistiska ursprung. Historien om den fattiga blomsterflickan Eliza Doolittle som tar tallektioner hos Henry Higgins för att kunna framstå som en lady har sitt ursprung i den irländska pjäsförfattaren, skribenten och polemikern George Bernard Shaws talpjäs Pygmalion (1913).

I ursprungsverket är Elizas far Alfred Doolittle en synnerligen osympatisk figur – en bitter fattiglapp som uppsöker Henry Higgins i tron att denne har utnyttjat dottern för sexuella tjänster. Doolittle är inte upprörd å Elizas vägnar, Higgins får utnyttja henne bäst han vill, men anser att han som flickans far borde få ekonomisk kompensation.

Senare i pjäsen, då Doolittle som genom ett trollslag själv kommit på grön kvist, är det en helt annan man vi möter. Då har den omoraliska bittra mannen som är redo att sälja sin egen dotter till prostitution förbytts i en som i stället vill framstå i god och moralisk dager.

George Bernard Shaws politik och filosofi är omöjlig att spika fast i någon förutbestämd mall. Men en fråga han brann för genom hela sitt liv var avmoraliseringen av fattigdomsfrågan, och han närde en bestämd uppfattning om att fattigdomen var hela samhällets, inte bara den fattigas, problem.

Ännu i början av 1900-talet, före socialismens slutliga genombrott, rådde bland överklassen en allmän uppfattning om att fattigdom berodde på den fattigas egna moraliska tillkortakommanden. Den fattiga var fattig på grund av att hen var lat, syndig, dum, alkoholiserad, etc.

Med sitt porträtt av Alfred Doolittle ville Shaw visa att det inte var den fattigas omoraliska beteende som gjorde honom fattig, utan hans fattigdom som drev honom till omoraliska handlingar. Eller som han uttryckte det i en annan pjäs, Major Barbara, motsatte han sig det ”idiotiska lättsinne med vilket vi ser fattigdomen som en hälsosam tinktur för lata människor”.

Fattigdomen har en enkel orsak, enligt Shaw: den fattiga har för lite pengar.

Tanken om att de fattiga förtjänar sin fattigdom är en som igen har fått starkt fotfäste i vår nyliberala era. Det här kommer inte minst till uttryck i den nästan universellt kritiserade så kallade ”aktivmodellen” för arbetslöshetsunderstödet som vår regering och riksdag nyligen klubbade igenom. Som bland annat Vänsterförbundet rasande påpekat, bestraffar modellen de arbetslösa helt enkelt för att de är arbetslösa, utan att den enskilda individen kan rå för sin situation.

Det är ett genomgående drag i den samlingspartistiska politik som förs av regeringen att arbetslösa och fattiga skuldbeläggs för situationen de befinner sig i, oberoende av orsaken till situationen. Trots att en enkel matematisk övning visar att arbetslösheten är hög i Finland på grund av att det inte finns tillräckligt många lediga jobb, anser regeringen att det bästa sättet att åtgärda problemet är att anta att fattigdomen är hög för att de arbetslösa – som grupp – är lata och omoraliska och behöver piskas till bot och bättring.

Jag har tidigare noterat att regeringens politik för oss mot ett dickenskt klassamhälle, och den snarast viktorianska syn på samhällets underklass som Sipiläregeringen under det gångna året gett uttryck för endast stärker denna uppfattning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Sluta mytologisera arbetaren

Söndagen före denna tidnings pressläggning läste jag med stort behag Anna-Lena Lauréns essä i Hufvudstadsbladet (3.12.2017), där hon berättade om sin familjs arbetarhistoria, och i synnerhet om sin mormor och morfar, som slet hela sina liv på familjens gård. Texten är en välkommen hyllning till den finländska arbetarklassen under detta jubileumsår.

Jag har själv arbetarklassbakgrund som jag är stolt över, och jag känner igen mycket av vad Laurén skriver i min egen farfar och farmor. Däremot har jag svårt att identifiera Lauréns uppfattning om att denna generation skulle ha sett arbetet som något ”närmast sakralt”.

Visst fanns det ett starkt arbetsetos: man skulle göra rätt för sig i livet genom hederligt arbete. Men bekantar man sig med arbetarlitteraturen, finner man svårligen belägg för att arbete i sig skulle ha varit ett självändamål: man arbetade för att man var tvungen.

I takt med att levnadsstandarden höjts och de traditionella arbetarjobben blivit färre, mer reglerade, mindre slitsamma och bättre betalda, har det uppstått en glansbild av forna dagars arbetarklass. Partier från höger till vänster lyfter med denna glansbild fram arbetet som självändamål, ofta som motsats till övriga former av resursfördelning. Där det tidigare var socialisterna som tryckte upp affischer på arbetare med fysik som hade fått Stålmannen att rodna, med släggor och liar i händerna, är det i dag framför allt högerpartierna som sysslar med arbetarromantik.

I dag är det inte längre ovanligt att Samlingspartiets kandidater i valaffischer slänger kavajen och kavlar upp ärmarna som om hen var på väg att – tja, vad man nu i dagens läge behöver kavla upp ärmarna för att göra. Under nedskärningarna i välfärden har högerpartierna vädjat till det finländska folkets förståelse för att de får mindre lön för mer arbete, sämre villkor och sämre tjänster med just denna arbetarmyt – att landet har byggts på axlarna av stolta men lydiga och självuppoffrande arbetare, som betraktat arbete som just nånting ”närmast sakralt”.

Till detta temanummer om välfärdsstaten är det värt att påpeka att denna myt är just – en myt. Som författarna till pamfletten Radikaaleinta on arki (Koivulaakso, Kontula, m.fl.) skriver: ”Välfärden utmättes ur kapitalisternas fickor. I den meningen kan man säga att det här landet inte byggdes genom arbete – utan genom strejker, genom arbetsvägran.”

Den finländska välfärdsstaten och vår breda medelklass byggdes i första hand av en arbetarrörelse som krävde mindre arbete, bättre arbetsförhållanden och en rättvisare fördelning av arbetets frukter. Våra far- och morföräldrars generations arbetare dog i dragiga torp av tuberkulos och i smutsiga fabriker av stenlunga. Att vår generation inte gör det, har vi arbetsvägrarna, strejkarna, fackförbunden och vänsterpolitikerna att tacka för. Men vi har i dag en arbetarklass som långsamt håller på att bli av med den välfärd som deras föregångare kämpat för. Stolthet i bringan värmer inte dem i natten, utan för det krävs ånyo en rörelse som kämpar för deras rätt till mer välfärd för mindre arbete.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Dammen brast – vad händer nu?

Dammen brast till slut i Svenskfinland. 6111 kvinnor uppger i en namnlista administrerad av den feministiska tidskriften Astra att de utsatts för sexuella trakasserier. Över 800 kvinnor delar med sig av sina upplevelser. #Dammenbrister är det finlandssvenska gensvaret på de namnlistor som publicerats i Sverige i eftersvallet av #metoo-kampanjen. Många har frågat sig varför det varit tyst som i graven i Finland, då kvinnor i bransch efter bransch talat ut i Sverige. På grund av närheten till den svenska debatten är det ingen överraskning att det var i Svenskfinland som dammen först brast. Också på 1970-talet var det finlandssvenska pionjärer som gick i bräschen för den finländska feministiska vågen.

Och nu brast alltså dammen också i Svenskfinland. Enligt de kvinnor som organiserat uppropet har många som delat med sig av sina berättelser aldrig tidigare yppat något om sina upplevelser åt någon annan. Många har säkerligen burit med sig minnen av trakasserier och övergrepp genom flera årtionden, utan att våga, kunna eller hitta rätt omständigheter för att tala ut. Speciellt svårt är det naturligtvis i en så liten gemenskap som Svenskfinland.

Det finlandssvenska uppropet har åtminstone inte ännu ledsagats av det naming and shaming-fenomen som – på gott och ont – uppstått bland annat i USA och Sverige. Gott, därför att specifika män nu äntligen tvingas ta konsekvensen av sina handlingar, och kvinnor som berättar om sina upplevelser tas på allvar. Det internationella genomslaget av metoo-kampanjen är, som Ylva Perera skriver i ett blogginlägg på Svenska Yle, ”svindlande”.

Eller som min kollega på Ny Tid uttryckte saken: ”Det här är inget mindre än en revolution”.

Men det finns alltid betänkligheter kring revoltförsök. En skevhet som påpekats av av en del debattörer är att framför allt naming and shaming-förfarandet leder till mediala tribunaler som i sin tur kan kosta utpekade män både arbetsplats, samhällsposition och vänner, utan att det bevisats att han gjort sig skyldig till något. I de fall där personer namngetts (jag tänker till exempel på Martin Timell eller Jean Claude Arnault) har saken ändå förefallit så entydigt klar att någon misstanke om orättvis behandling knappast föreligger. Vare sig i fallet Timell eller Arnault har medierna gått ut med anklagelser utan att de varit väl underbyggda av flertalet vittnesmål, och detsamma torde gälla de flesta andra män som namngetts. Beter man sig som en skitstövel får man väl också ta konsekvenserna av det, och att flertalet kvinnor av någon orsak skulle börja utpeka fullständigt oskyldiga män som våldtäktsmän eller trakasserare är ganska långsökt. Dylika konspirationer förekommer visserligen, men har väldigt lite med metoo att göra.

En annan följd av namngivningen kan, som Perera påpekar, vara att den motverkar sina egna syften. I stället för att öppna sig och blir jämlikare, riskerar det patriarkala etablissemanget att sluta sig allt tätare om sig självt. Om beslutsfattare, samhällspåverkare, näringslivsledare, etc. ser kvinnor som ett hot kan det leda till att kvinnors möjligheter till delaktighet försämras snarare än förbättras. ”Liksom Saturnus äter revolutionen sina barn”, lyder det bevingade uttrycket av Jacques Mallet du Pan. Men så var han visserligen rojalist under Franska revolutionen också.

Oron är befogad om man ser på saken ur ett kortsiktigt perspektiv. Många av de patriarkala institutioner som under de senaste åren långsamt börjat öppna sig riskerar att igen sluta sig. Men den bredd och kraft med vilken metoo-kampanjen har dragit över världen vittnar om att det i det långa loppet helt enkelt inte finns en återvändo. När feminismens historia skrivs i framtiden, kommer det att talas om tiden före metoo och tiden efter. Det upprop mot sexuella trakasserier som nu har initierats saknar motstycke – som professorn i kvinnohistoria Christina Florin skriver i DN har det här potential att bli lika mäktigt som kampen för kvinnlig rösträtt under 1900-talets början. Vill man dra ännu mer svulstiga paralleller, går det att söka sig tillbaka till 1700-talets Frankrike: frihet, jämlik och systerskap. I processen kommer huvuden att rulla – inte bara patriarkatets, utan också kvinnor kommer att drabbas av patriarkatets motreaktion. Men revolutioner är aldrig vackra. ”Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg” är ett uttryck som lustigt nog också myntades av en annan rojalist under Franska revolutionen, men torde vara adekvat i situationen trots det.

Inget är ändå hugget i sten. Nu har dammen brustit, men för att flodvågen ska få önskad effekt, krävs att den kanaliseras rätt, och inte bara rinner ut i sanden. Ur ett långsiktigt perspektiv handlar det om att den manliga, patriarkala kulturen och traditionen måste förändras. Det här sker inte över en natt, och kräver ett genomgripande arbete, man kan till och med använda ett så dammigt ord som kulturfostran. Män måste börja ta ansvar inte bara för sitt eget, utan också andra mäns beteende, och det är det som avses då det talas om en kollektiv skuld eller ett kollektivt ansvar. Det här är det främsta, det viktigaste och det enda sättet att få till stånd en verklig förändring. Handlingsbördan kan inte läggas på sexismens offer utan måste läggas på förövarna och deras villiga eller motvilliga medlöpare, alltså männen. Om detta skrev jag i min förra ledare om metoo-kampanjen i oktober.

Vidare handlar det om hur det momentum som nu har skapats förvaltas i framtiden. I #dammenbrister-uppropet vänder sig de undertecknade till beslutsfattarna och kräver resurser och kompetens för att förebygga och motarbeta sexuella trakasserier och övergrepp, samt att man gör städer (man får väl anta att även landsbygden här inkluderas) där flickor och kvinnor kan känna sig trygga. I sig är det här klara och tydliga mål. Men då man går in på hur begreppen ska tolkas och vilka konkreta åtgärder som ska tas för att de här målen ska uppnås, blir det, som alltid i politiken, komplicerat. Hur mäter man trygghetskänsla och hur mycket trygghetskänsla behövs för att resultatet ska vara acceptabelt? Hur mycket resurser är nog för att motarbeta övergrepp och vilka är de rätta åtgärderna? Fler skyddshem, fler poliser på gatorna, genusundervisning i skolorna, könsneutral uppfostran, strängare straff för förövare, mer övervakningskameror, eller mer pengar till arbete för pojkars psykiska välmående?

Dessa är politiska beslut, och om de ska drivas igenom, måste den rörelse (för det kan man väl ändå kalla det?) som nu uppstått också lyckas enas om vilka de rätta tillvägagångssätten är. Vi har sett att folkrörelser kan driva igenom politiska beslut om de är tillräckligt konkreta och snävt definierade – som till exempel lagen om könsneutrala äktenskap. Att få ett slut på – eller ens minska – sexuella trakasserier och övergrepp är däremot en mångfasetterad och knepig fråga, och hur den bäst ska tacklas beror till stora delar på vilken samhällssyn de olika parterna företräder. Ett tryggt och fritt samhälle med breda skyddsnät och proaktiva statliga och kommunala åtgärder kräver en stark och inflytelserik offentlig sektor. Är en sådan framtid ens möjlig i ett samhälle där konkurrenskraft och vinstdrift värderas högre än solidaritet och omtanke? Det finns feminister av alla partitillhörigheter, och uppfattningen om hur en god feministisk politik förs färgas naturligtvis av den ideologiska bakgrunden. Om inte vi feminister nu lyckas enas kring vilka frågor som ska drivas, och samlas under ett och samma baner, riskerar åtminstone de omedelbara följderna av #dammebrister-uppropet, liksom #metoo-kampanjen, att bli en besvikelse.

Kortsiktigt och politiskt är jag pessimistisk. En genomgående omvälvning av de välfärds- och rättsstrukturer som på ett avgörande sätt skulle minska på trakasserier och övergrepp kräver i min mening ett genomgripande maktskifte med röda förtecken, med fokus på förebyggande, välfärd, en stärkt offentlig sektor och en stark solidaritetsprincip. Detta maktskifte synes i dag inte vara alldeles överhängande i Finland.

Långsiktigt och kulturellt är jag optimistisk. Tystnaden är bruten och anden är ute ur flaskan. Tröskeln för att tala ut har sänkts avsevärt och det kommer att vara betydligt svårare att i framtiden dölja trakasserier bakom en tystnadens kultur. Dessutom verkar det vara fråga om en generationsförändring. De som mest högljutt opponerat sig mot metoo- och dammenbrister-uppropen har varit män i övre medelåldern eller över, som sitter fast i en förlegad patriarkal världsbild där lite tafsande på personalfesten hör till och där kvinnor nog egentligen menar ja fast de säger nej. Jag menar inte att yngre män nödvändigtvis är mindre benägna att utföra övergrepp, men av den offentliga debatten att döma har de åtminstone vett nog att vara tysta och skämmas.

En förändring måste till stånd, och vi får hoppas att ännu fler listor publiceras i Finland för att ytterligare sätta press på samhället – på männen. Vi måste få till stånd en bred diskussion om mäns beteende, uppfostran, psykiska hälsa och synen på manlighet, kvinnlighet och icke-binära könsdefinitioner. Bollen är hos oss nu.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Ny Tids utgivare Tigern rf ordnar en diskussion med temat ”Toxisk maskulinitet” torsdagen 14.12 i samband med nästa Klubb Tigern på Teater Viirus. Medverkande är bland annat Bosse Hellsten, Jamie MacDonald och Juho Pylvänäinen. Mer info på evenemangets Facebooksida.

Vill du ha mer finlandssvensk feministisk debatt och aktivism, prenumerera på tidskriften Astra!

Paradiset – än en gång

I september släpptes en forskningsrapport av en arbetsgrupp ledd av nationalekonomen Gabriel Zucman, som uppskattade att 7,8 biljoner, eller 7 800 miljarder, amerikanska dollar i dag ligger på konton eller på olika sätt är investerade i internationella skatteparadis. För att sätta det i perspektiv: det är ungefär en tiondel av den globala bruttonationalprodukten. Eller för att uttrycka det i andra termer: det är den sammanräknade bruttonationalprodukten för två av världens största ekonomier, Tysklands och Japans. Detta är något som tål att tänkas på i eftersvallet från den senaste skatteparadisläckan, de så kallade Paradispappren.

Denna läcka offentliggjordes av samma internationella journalistkonsortium som för bara ett år sedan släppte bomben som var Panamapappren. I fråga om Paradispappren blev medieuppmärksamheten också stor, men inte ens närapå lika dominerande som förra gången. Nu har de flesta internationella medier främst sysslat med att göra upp listor på vilka som nämns i pappren.

Det här utpekandet av personer och aktörer har en god sida: även om de inte gör något olagligt, faller det ofrånkomligen en mörk skugga över personer som väljer att placera sina pengar i skatteparadis. Ju aggressivare medierna och allmänheten angriper och pekar ut dem, desto mindre blir lockelsen för de rika att i framtiden anlita skatteparadisens tjänster. Å andra sidan: några hundra miljoner på kontot är säkerligen ganska effektiva som plåster på såren.

I en webbledare i Ny Tid 8.4.2016 kommenterade Lasse Garoff Panamapappren så här: ”Det handlar inte om att peka finger mot enskilda aktörer, eftersom problemet är större än så. […] Så länge som skattesmitning är enkelt och riskfritt kommer företag och privatpersoner att utnyttja dem, och vad värre är, så kommer de företag och privatpersoner som väljer att handla i enlighet inte bara med lagen utan också med sina samhälleliga plikter, att bestraffas för det. Det enda sättet att åtgärda saken är att ta bort incitamentet. Tillfället gör tjuven.”

webbtidningen Dagens Arena säger Gabriel Zucman att den ekonomiska och politiska kris som pågår i USA är en direkt följd av de skattelättnader som Ronald Reagan införde på 1980-talet. Han varnar för att Europa går samma öde till mötes inom en snar framtid om vi inte vidtar åtgärder mot skattesmitningen. Lösningar finns och har framlagts, men stöter på motstånd från en nyliberal politisk elit som går marknadens ärenden.

Tax Justice Network har framfört tre relativt enkla åtgärder för att komma åt skattesmitningen: 1. Automatiskt informationsutbyte länder emellan. 2. Avskaffandet av möjligheten att gömma aktiers och kontons verkliga innehavare. 3. Införandet av krav på precisering av landsvisa ekonomiska resultat för multinationella bolag. Som jag skrev för 18 månader sedan: ”Det vore i teorin inte speciellt svårt att sätta press på skatteparadis om världens länder enades om grundläggande minimiregler angående skatteförfarande och informationsutbyte – och det är helt och hållet beroende av den politiska viljan.”

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Låt inte SPT äta upp minoritetsspråkstödet

I tisdags kom det tråkiga, men väntade, beskedet att Finska Notisbyråns svenskspråkiga verksamhet upphör från och med årsskiftet. Nedläggningen av FNB:s svenska verksamhet är tragisk ur de anställdas synvinkel, men också ur en historisk synvinkel. FNB har fungerat som en oberoende och genomprofessionell nyhetsleverantör med ett brett helhetsperspektiv – och för nästan samtliga tidningar i Svenskfinland som fönstret mot yttervärlden. Hur den nygrundade nyhetsbyrån SPT kommer att förvalta det arvet återstår att se, men åtminstone i förhandsdiskussionerna har det hetat att den nya aktörens fokus kommer att ligga på Svenskfinland.

Ja, även om de närmast inblandade har varit försiktiga med att dra raka paralleller, så är det klart att den enes död är den andres bröd. Det säger sig självt, som Åbo Underrättelsers Dan Lolax påpekar i tidningen Journalisten, att Svenskfinland inte är stort nog för två nyhetsbyråer. För att SPT skulle kunna existera, måste det nya bolaget förvissa sig om FNB:s undergång.

Såhär långt allt ändå någorlunda gott och väl. Man kan diskutera hur snyggt och etiskt planeringen av den nya nyhetsbyrån, i kombination med nedkörningen av FNB, sköttes, men några egentliga oegentligheter föreligger knappast.

Knepigare är frågan om den nya nyhetsbyråns finansiering, i den mån den kan kallas för en nyhetsbyrå. Den springande punkten är nämligen till vilken grad SPT verkligen är en fristående nyhetsbyrå, och till vilken grad ett försök av HSS Media och KSF Media att komma åt minoritetsspråkstödet för tidningar.

Svenskspråkiga FNB:s problem började 2006, då Yle avslutade samarbetet med nyhetsbyrån. 2008 omformades statsstödet till pressen, så att det allmänna presstödet kanaliserades till partierna som ”informationsstöd”. Samtidigt infördes ett så kallat minoritetsspråkstöd till tidningar, sammanlagt en summa på 500 000 euro. Redan från början 2008 ingicks mellan de finlandssvenska tidningshusen och Folktinget (som rådger de ansvariga ministerierna i frågan) ett kabinettsavtal om att stödet ska kanaliseras till FNB. Följaktligen har FNB under alla år sedan dess fått mellan 400 000 och 450 000 euro av det totala stödet till minoritetstidningar. Vissa år har också Åbo Underrättelser, Ålandstidningen, Nya Åland och diverse svenskspråkiga tidskrifter sökt stödet, men med ett par undantag har dessa ansökningar avslagits.

Åbo Underrättelser sade upp kontraktet med FNB i fjol, och denna höst stod det klart att också HSS Media och KSF Media avslutar samarbetet med nyhetsbyrån. Således skulle FNB nästa år ha stått utan kunder.

En fråga som nu aktualiseras är vad som händer med minoritetsspråkstödet. Det har redan under tidigare år höjts kritiska röster mot att nästan hela stödet utbetalats till FNB.

Enligt förordningen om stöd för tidningspressen kan minoritetsstödet sökas för

a) utgivning av en tidning som utkommer minst en gång i veckan,

b) utgivning av en webbpublikation som uppdateras med nytt material minst tre gånger i veckan, eller

c) svenskspråkig nyhetsproduktion.

Värt att speciellt nämna i sammanhanget är att ett kriterium för tidningarna är att upplagan inte får överstiga 15 000. I klarspråk betyder det här att Svenskfinlands två största dagstidningar Hufvudstadsbladet (upplaga: drygt 30 000) och Vasabladet (upplaga: drygt 19 000) inte uppfyller kriterierna för minoritetsspråkstödet.

SPT ansökte i år om 150 000 euro i minoritetsspråkstöd – men fick bara 40 000. 400 000 beviljades FNB. Det är inte långsökt att tänka sig att SPT räknar med att 2018 överta FNB:s roll som mottagare av lejonparten av minoritetsspråkstödet. Rent formellt uppfyller den nya nyhetsbyrån kriterierna – tack vare att de är väldigt brett formulerade: ”nyhetsproduktion på svenska” är ju vad nyhetsbyrån sysslar med. Men kruxet här är om SPT egentligen är en fristående nyhetsbyrå till något annat än namnet.

Det är ingen hemlighet att nyhetsbyrån har utvecklats av KSF Media och HSS Media. Samarbete mellan tidningshusen har diskuterats en längre tid, utan att man kommit till skott. Det har länge talats om att den lilla svenskspråkiga mediebranschen måste samarbeta mer för överleva, och ur den synvinkeln är nya SPT en mycket välkommen aktör. Men frågan är alltså om vi verkligen kan kalla den för en nyhetsbyrå. I själva verket handlar det ju om att HSS Media och KSF Media poolar sina resurser, och outsourcar arbete som de ändå skulle göra, till en tredje part, som kan göra arbetet billigare än vad de själva kan. Att det är tidigare KSF Media-anställda Anna Back som utsetts till chef för nya SPT, och att Hufvudstadsbladets chefredaktör Susanna Ilmoni varit så intimt inblandad i utvecklingen av och informeringen kring SPT, torde göra det klart att det här är en fråga som framför allt pådrivits av KSF Media. [EDIT: Enligt inside information har KSF Media de facto inte varit så pådrivande i frågan som skenet gör gällande.]

Åbo Underrättelser sitter med i SPT:s styrelse, men enligt en kommentar på ÅU:s webbsida har ÅU ”inte planer på att köpa innehåll från den nya nyhetsbyrån”. Anna Back har också i intervjuer sagt att SPT kommer att ”skräddarsy” sin verksamhet för att betjäna just KSF och HSS Media. Om det alltså är så att SPT i framtiden tar över de 400 000-450 000 euro i minoritetsspråkstöd som tidigare betalats till FNB, betyder det att undervisnings- och kulturministeriet kanaliserar minoritetsspråkstödet, mer eller mindre oavkortat, till Svenskfinlands två största privata mediehus – och det ska poängteras: mediehus som inte uppfyller kriterierna för att själva ansöka om minoritetsspråkstöd. Att mediehusen inte själva är berättigade till stödet poängterar dessutom Patrik Stenvall, nyhetschef på HSS Media och styrelseordförande för SPT Ab, då han ställs mot väggen av Lina Laurent – igen i Journalisten, som förtjänstfullt följt med turerna kring FNB och SPT.

Det ska inte stickas under stol med att Ny Tid har egen ko (eller åtminstone kalv) i diket då det gäller minoritetsspråkstödet. Fram till 2008 utbetalades ett allmänt statligt presstöd. Detta stöd tillföll en rad tidningar som hade svårt att få ekonomin att gå ihop, och med en total summa på över sex miljoner euro i utbetalat stöd, fanns det möjlighet att stöda en bred tidningsflora. Bland annat tidningar som SDP:s Arbetarbladet och Ny Tid (då som veckotidning) fick under denna tid statligt presstöd. 2008 beslöts att presstödet i framtiden skulle kanaliseras till partierna och kallas ”informationsstöd”. Några krav på att de beviljade medlen skulle gå till tidningar fanns inte i kriterierna. Resultatet var att det tidigare presstödet i allt högre grad gick till att täcka partiernas egna informations- och marknadsföringskostnader, och att en stor rad tidningar blev utan statligt stöd. För Ny Tids och Arbetarbladets del betydde slopandet av det allmänna presstödet stora ekonomiska förluster, och var tillsammans med den höjda tidningsmomsen en av orsakerna till att ABL sedermera blev webbtidning.

För att säkerställa minoritetsspråkliga tidningars fortsatta existens, inrättades samtidigt 2008 minoritetsspråkstödet. Ny Tids ex-chefredaktör Peter Lodenius skrev 2009 att den allmänna uppfattningen innan reformen var att det nya stödet skulle kompensera bortfallet av det allmänna presstödet för små svenskspråkiga tidningar: ”Men tji fick de, pengarna gick både 2008 och 2009 dels till FNB:s svenska verksamhet, och därmed till de större svenska, SFP närstående tidningarna och till de båda åländska tidningarna och deras inbördes kapprustning.” (Stödet till Nya Åland var visserligen en engångsföreteelse, såhär med facit i hand.)

Syftet med den här texten är inte att klandra vare sig KSF Media, HSS Media eller SPT. Om de två tidningshusen hittat ett sätt att göra journalistisk billigare utan att tumma på kvaliteten eller journalisternas arbetsförhållanden, är nya SPT en mycket välkommen aktör på det finlandssvenska mediefältet. Att man fiskar efter minoritetsspråksstödet är också alldeles följdriktigt: i dessa tider är det naturligt att mediebolagen vänder på alla stenar för att få ekonomin att gå ihop. Gudarna vet att vi på Ny Tid genom årens lopp har lärt oss att tänja på definitionerna för att försäkra tidskriftens överlevnad.

Det som vi däremot efterlyser är en bredare debatt om minoritetsspråkstödets syfte och användningsändamål. Ska verkligen HBL och VBL, som i sig inte är berättigade till stödet, vara de aktörer som drar den största nyttan av det? I ett allt mer krympande medieklimat, där två stora aktörer har svalt merparten av lokaltidningarna, för att antingen lägga ner dem eller reducera deras utgivning – kan man fråga sig om det verkligen främjar ”mångsidigheten och mångfalden i informationsförmedlingen”, som det heter i förordningen, att låta HSS och KSF Media lägga beslag på minoritetsspråkstödet.

Att SPT får en del av kakan är det knappast någon som hårdnackat motsätter sig. Däremot bör Folktinget och undervisnings- och kulturministeriet senast nu riva upp det gamla kabinettsbeslut som garanterat en ensam aktör monopol på det svenska presstödet. Det finns andra aktörer för vilka ett tillskott på säg 50 000 euro skulle vara snarast revolutionerande. Jag tänker till exempel på Nya Östis, Studentbladet eller varför inte Ny Tid och Arbetarbladet? Löntagaren, som nu är på fallrepet? För att då inte tala om att tidigare nämnda ÅU och Ålandstidningarna skulle vara berättigade till sin andel. Likriktningen i de finlandssvenska medierna är ett reellt problem i dagens läge då så gott som alla tidningars och tidskrifters resurser minskar. Lösningen är ändå knappast att stöda de två största mediehusen då mindre aktörer knuffas allt längre ut i marginalen. En verklig mångsidighet i det offentliga samtalet kräver fler röster, inte färre.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

EDIT 10.11. kl. 12.17: Lade till en rad om KSF Medias roll som initiativtagare.