Kategoriarkiv: Ledare

#Metoo en ögonöppnare för män

Vi var många män som överrumplades av #metoo-kampanjen på sociala medier – mest av allt av att synbarligen alla kvinnor i vår bekantskapskrets berättade att de blivit utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier, fysiska eller verbala. Under några dagar fylldes åtminstone mitt Facebookflöde av uppdateringar där kvinnor berättade om sina upplevelser av trakasserier – i lokaltrafiken, på barer och nattklubbar, på arbetet, i skolan, på gatan. Antagligen var det också många som höll inne med sina allra mest traumatiska upplevelser, av skam eller av sociala orsaker.

För många män kom vidden av trakasserierna som en överraskning, vilket tydligt accentuerades i Radio Vega Huvudstadsregionens morgonsändning på tisdagen, där Mia Haglund, generalsekreterare vid Nordisk grön vänster, samtalade med bankdirektören Oscar Taimitarha om ämnet. Taimitarha konstaterade i sändningen att det helt hade gått honom förbi att tafsande på lokaltrafiken är ett vanligt fenomen: “Jag har säkert levt i nån mystisk bubbla eller nånting, det där har jag inte föreställt mig heller, jag har tänkt att det där är sådant som händer på diffusa krogar.”

#Metoo-kampanjen exploderade över internet under veckoslutet, som en reaktion på anklagelserna mot Hollywoodproducenten Harvey Weinstein om att han i årtionden trakasserat en uppsjö kvinnor i filmbranschen. Det var skådespelaren Alyssa Milano som först uppmanade kvinnor på Twitter att tagga sina inlägg med #metoo om de utsatts för trakasserier eller övergrepp, för att belysa vidden av problemet. Exakt varifrån Milano fick idén är oklart, men antagligen var hon åtminstone undermedvetet bekant med den ursprungliga Metoo-kampanj som startades 2004 av aktivisten Tarana Burke, i första hand riktad till svarta flickor och kvinnor i USA som upplevt övergrepp. Från början var det fråga om en uttrycklig solidaritetskampanj – genom att vuxna kvinnor berättade om övergrepp som begåtts mot dem, skulle flickor som blivit antastade och utnyttjade inte behöva känna sig ensamma och stigmatiserade, och våga berätta om sina egna upplevelser.

Det finns de som kritiserat Milano för att hon “stulit” kampanjen från Burke och den ursprungliga målgruppen, men allt tyder på att hon helt enkelt inte var medveten om dess ursprung, och har sedermera lyft fram Burke som ursprungskvinnan. Burke har också i intervjuer uttryckt glädje över att #metoo blivit ett så viralt fenomen.

Kampanjen har ändå inte gått förbi utan kritik. Naturligtvis har det förekommit den del slentrianmässigt mummel om hur klicktivism inte är “riktig” aktivism, och andra har ifrågasatt om sexuella trakasserier verkligen är ett så stort problem som det framställs som. På ett mer teoretiskt plan har det framförts tankar om att denna kampanj än en gång är en där kvinnor talar ur en passiv offerposition, i stället för att fokuset skulle flyttas till de män som trakasserar, förgriper sig och våldtar. Att man i stället för att tala om “övergrepp mot kvinnor” borde tala om “män som utför övergrepp”. Andra har menat att kampanjen blir upplevelsefokuserad, i stället för att angripa de patriarkala strukturer som tillåter övergreppen.

Ännu grumligare blev soppan då männen blandade in sina slevar. Allt fler män började berätta om sina egna upplevelser av trakasserier, om trakasserier de bevittnat, eller om gånger de gått emellan och hindrat trakasserier. Ytterligare en vändning tog kampanjen då män började berätta om de gånger som de själva betett sig svinigt mot kvinnor, bad om ursäkt och noterade att de själva var en del av problemet.

Det var många som gick i taket och beskyllde männen för att “stjäla” kampanjen av kvinnorna, och än en gång hindra kvinnor från att ta plats i den offentliga debatten. För den svenska feministen Lady Dahmer (Natashja Blomberg) rann bägaren över då män som berättade om hur de våldtagit eller förgripit sig på kvinnor fick uppmuntrande kommentarer och tackades för att de delat med sig. “Bara i ett partiarkat kan män hyllas för sina övergrepp”, skriver Blomberg.

Männens deltagande i #metoo-kampanjen kan diskuteras. Övertramp skedde, men min uppfattning utgående från posterna i mitt eget flöde är att de flesta män som deltog i taggandet i första hand ville visa kvinnor sitt stöd, och många av dem lyfte fram det faktum att de själva var en del av problemet. Många sporrades säkert också av alla de uppmaningar som getts män att diskutera sexuella övergrepp och toxisk maskulinitet. Sedan är det alldeles klart att det är bakvänt att berömma män som berättar om att de trakasserat kvinnor.

Och så måste man minnas att det rör sig om en hashtaggkampanj. Sådana är sällan fruktbara utgångspunkter för djupa diskussioner om strukturella problem. Ju större spridning de får, desto längre bort från sina ursprungliga motiv tenderar de att rinna. Alla som deltar vet inte nödvändigtvis vad ursprunget har varit, och deltar på det sätt som de tror att det är tänkt att man ska delta – i högsta godtro. Och naturligtvis finns också de som är ute efter att sabotera och förvränga.

Det är inte heller första gången som en kampanj på sociala medier lyfter fram sexuella övergrepp mot kvinnor. För ett par år sedan hade vi taggen #prataomdet, och det var mycket debatt efter Donald Trumps uttalande om hur han grabbar tag i kvinnors underliv. Man kan fråga sig hur mycket dessa diskussioner egentligen förändrade, och om #metoo-kampanjen kommer att ha någon praktisk betydelse då den bedarrat.

Nu kan jag bara skriva ur en rent personlig upplevelse, men min uppfattning är att #metoo-kampanjen har varit upprivande och en ögonöppnare också för män på ett sätt som tidigare kampanjer inte varit. Den har kommit nära inpå, och på ett enkelt men effektivt sätt illustrerat vidden av problemet med sexuella trakasserier mot kvinnor. Det genomslag den fått har också fått många män att kringgå den reflexmässiga reaktionen att slå ifrån sig och tänka att “det här berör inte mig, jag har ju aldrig trakasserat någon”. Och jag tror att det är här som vi hittar orsaken till att män plötsligt känt ett behov av att “bikta sig” offentligt.

Åtminstone jag själv fick mig en allvarlig tankeställare. Jag har alltid tänkt att jag aldrig trakasserat eller utnyttjat någon sexuellt. Jag har inte heller föreställt mig att någon av mina nära vänner skulle ha gjort det. Men den massiva vägg av #metoo som mötte mig, fick mig att haja till. Om så många av mina kvinnliga vänner, som rör sig i helt samma kretsar som jag, blivit trakasserade, så måste de betyda att ganska många män i min omgivning har trakasserat – utan att de ens skulle medge det för sig själva. Kanske också jag själv? Och det är då tanken börjar röra på sig: hur är det egentligen med alla de små förseelser som jag inte har klassat som trakasserier? Nej, jag har aldrig tafsat på någons bröst på dansgolvet utan tydligt samtycke, men hur är det med de där “harmlösa” förseelserna som så många av oss män gjort oss skyldiga till som unga? Partyhånglet, “poängsättandet” av studiekompisars kroppar grabbarna emellan, de där gångerna man försökte lirka till sig lite sex av en partner som tydligt sade “inte nu”? Jo, visst kan man klassa dem som trakasserier. Det var en obehaglig insikt. Även om jag på ett teoretiskt plan insett mig vara en del av det strukturella problemet, har jag inte tidigare insett att jag faktiskt är det på ett rent konkret och personligt dito.

Jag skrev ingen #metoo-uppdatering, men jag förstår mycket väl de män som just på grund av den här kampanjen kom till liknande insikter som jag, och ville dela med sig i solidaritet, kanske i något slags mindre chocktillstånd över sin egen insikt. Sedan är det antagligen så att dessa uppdateringar nog försköt fokusen på ett icke-önskvärt sätt.

På grund av sitt enorma virala genomslag vågar jag påstå att #metoo-kampanjen verkligen har öppnat mångas ögon för de strukturella problem som föreligger inom patriarkatet, bättre än all statistik eller feministisk teori i världen, därför att den också fått en nästan chockartad emotionell genklang hos många män. Låt vara att den teoretiska diskussionen om strukturerna ganska långt lyst med sin frånvaro, men #metoo var måhända den öppning som många behövde för att i framtiden intressera sig också för de genomgripande analyserna om strukturer.

Nu måste vi män ta vårt ansvar och diskutera vidare, också efter att kampanjen på sociala medier tystnat. Vi måste diskutera vilka strukturer det är som behöver förändras, varför de existerar och hur vi kan förändra dem. Vi måste tala om kvinnors rätt till sin egen kropp och sin sexualitet också då det inte är på tapeten, starta våra egna kampanjer för att motarbeta att män utför övergrepp, motarbeta den vardagliga sexismen och alla de trakasserier och överträdelser som vi så ofta viftar bort som “skämt”. Framför allt måste vi dagligen påminna oss själva om våra egna privilegier, att det vi ser från vår position bara är toppen av ett isberg. Då vi blir chockade av historier om tafsande på spårvagnar bör vi minnas att det är en vardag som många kvinnor lever med, till den grad att den nästan blivit normaliserad. Det är en vidrig insikt, och om #metoo gjort något, är det kanske att vi kan hålla i minnet den känsla av ilska och obehag som många av oss har drabbats av i samband med kampanjen.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Spanska sjukan

Det var många som gnuggade sig i ögonen av misstro lördagen den 30 oktober då flera hundra – enligt vissa uppgifter så många som 500 – nynazister marscherade under Nordiska motståndsrörelsens baner i Göteborg. Polisen höll ändå huvudet kallt då nassarna försökte provocera genom att slå in på den marschrutt som den tidigare förbjudits att ta. Ett massivt pådrag stoppade NMR:s marsch redan innan den börjat, och den blev, som författaren och journalisten Niklas Orrenius skrev på Twitter ”en lätt förnedrande promenad mellan två Icabutiker”.

Kontrasten kunde inte vara större till händelserna i Katalonien dagen därpå. Hundratals skadades då den spanska regeringen satte in sina insatsstyrkor mot katalanska vallokaler. Poliser i kravallmundering slog fredliga medborgare med batonger, släpade ut dem ur vallokaler och knuffade dem nedför trappor. Allt detta för att stoppa en folkomröstning. Om polisen i Sverige agerade konstruktivt för att mota fascismen i grind, var det i stället ordningsmakten som bar fascismens ansikte i Spanien. General Franco hade varit stolt.

Reaktionen från Kataloniens ledning är sedan måhända ett bevis på att regionen med sex miljoner invånare kanske ändå inte är redo för självständighet. När polisen beslagtog röstsedlar och stängde vallokaler, svarade katalanska myndighetspersoner med att uppmana väljarna att printa ut egna röstsedlar och rösta i vilken vallokal de ville. Det säger sig självt att ett sådant förfarande varken är demokratiskt eller juridiskt bindande.

Trixandet med lagligheten började ändå redan tidigare. De separatistiska partierna har en knapp majoritet i Kataloniens regionalparlament. En lag om en folkomröstning hade krävt en kvalificerad majoritet, men eftersom separatisterna inte hade en chans vinna en dylik omröstning, klubbades lagen igenom med enkel majoritet, som brådskande.

Separatisterna vill gärna få det att framstå som om folkopinionen om självständighet är enig – i själva verket är katalanerna djupt delade i frågan. Men den spanska regeringen, med premiärminister Mariano Rajoys högerkonservativa Partido Popular i spetsen, har inte heller gjort mycket för att lugna ner stämningen. Nyligen stympades på ett avgörande sätt ett redan framförhandlat lagpaket som skulle ha gett Katalonien utökad autonomi. Från Partido Populars håll har man systematiskt motarbetat Kataloniens arbete för en större möjlighet att basa över regionens resurser.

För det är i slutändan pengar det handlar om. Katalonien är den ekonomiska dynamon i Spanien. Under den ekonomiska krisen har många i regionen upplevt att Spanien snyltat på deras pengar och välstånd.

Den spanska regeringens agerande kommer utan tvekan att spela separatisterna i händerna – vem vill styras av en stat som sätter in paramilitära trupper mot invånare som försöker rösta om sin framtid? Vad som har hänt mellan denna tidnings inlämning till tryck och utgivning är svårt att sia om, men förhoppningsvis har EU redan fattat ett beslut om medling i konflikten, samt gått ut med ett tydligt fördömande av den spanska regeringens agerande.

Den katalanska självständighetskampen må stå på både juridiskt och demokratiskt vingliga ben, men det finns få regler som är så grundläggande i en demokrati som denna: en stat lägger aldrig in trupper mot ett folk som fredligt försöker utöva sin demokrati. En folkomröstnings laglighet kan diskuteras, och Spanien kunde naturligtvis inte godkänna resultatet som bindande, vad än det skulle ha blivit. Men genom att hindra sina medborgare att rösta, tog Rajoy ett steg skrämmande mot fascismen.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Våld och maskulinitet

Det finns en faktor som är gemensam för knivdådet i Åbo, terrorattacken i Barcelona, tidigare terrordåd i London, Madrid och New York, men också med de tragiska våldsdåden i Myrbacka, Kauhajoki, Columbine och Virginia. Alla förövare i dessa våldsdåd var män.

Vi ska inte påstå att våld enbart är männens last – visst har historien också gett oss prov på kvinnliga våldsverkare. Men utanför krigszoner är de kvinnliga massmördarna och terroristerna så få att vi tenderar att bli överraskade varje gång en dylik uppdagas. Enligt en undersökning har 98 procent av alla masskjutningar i USA utförts av män, och alla uppmärksammade skott-, bomb-, bil- och knivdåd som utförts i Norden under det gångna decenniet har utförts av män.

Att lyfta fram detta betyder inte att vi ska förringa övriga faktorer som leder till att en person väljer att utföra ett våldsdåd. Det är lika reduktionistiskt att säga att någon blir våldsverkare för att han är man som att säga att någon blir terrorist för att hen är muslim. När vi till exempel talar om terrorism är det viktigt att vi tar hotet från organiserad jihadism och islamistisk radikalisering på allvar, vilket jag skrivit i en tidigare webbledare. Inte heller ska vi glömma att socioekonomiska faktorer och allmänna samhällsströmningar i hög grad bidrar till en persons våldsbenägenhet.

Men vi behöver en bredare debatt om varför män utför våldsdåd. Något entydigt svar på frågan ska man förstås inte vänta sig. Dels handlar det om rent biologiska faktorer: testosteronproduktionen i den manliga kroppen ökar de aggressiva tendenserna. Detta i kombination med en neurologisk utveckling som gör att människans tendens att ta risker och bete sig äventyrligt och upproriskt når sin kulmen mellan 18 och 26 leder till att terrorister och våldsverkare ofta är unga män.

Men biologi och neurologi är bara en del av svaret. Enligt sociologen Abigail A. Baird syns samma tendens till antisocialt beteende och risktagning hos unga kvinnor, men de tenderar enligt henne att i högre grad avskräckas av sociala normer – kvinnor belönas inte socialt och kulturellt för aggressivt och våldsamt beteende på samma sätt som män.

Inom feminismen talar man om det som på engelska kallas toxic masculinity – eller destruktiv maskulinitet. Termen används för att beskriva att den mansnorm som i dag dominerar i så gott som alla kulturer inte bara är skadlig för kvinnor och genusminoriteter, utan också för cis-män. Så kallade mansrättsaktivister vill gärna påstå att feminismen skapar orealistiska förväntningar på män, men snarare är det så att feminismen lyfter upp ett problem som män alldeles för sällan diskuterar själva, det vill säga den djupt skeva och ohälsosamma syn på maskulinitet som har skapats i århundraden.

Studier har visat att den typiska massmördaren har ett förflutet som kvinnomisshandlare – det är ingen överraskning av knivmannen i Åbo valde kvinnor som sina offer. Dådet blev således en offentlig uppvisning i en katastrofal mansnorm – en norm som manifesterats i så gott som alla våldsamma ideologier och grupper. Tyvärr är det en norm som inte bara potentiella våldsverkare påverkas av, utan som berör alla män på ett sätt eller annat i vardagen. Och det räcker inte att kvinnliga feminister lyfter upp frågan – det är männen själva som måste ta tag i problemet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Eftersnack for ever

Marcus Floman
Marcus Floman.
Ett av radio Vegas i särklass bästa och mest underhållande program är långköraren Eftersnack. Vecka efter vecka får lyssnarna njuta av skarp analys, verbalakrobatik och inte minst en god stämning. I Magnus Londens, Jeanette Björkqvists och sidekickarnas sällskap är det inte tråkigt.

Sade jag att det var ett program i radio Vega? Jo – och i radion fungerar just detta intelligenta samtal bäst. Någon av er har kanske sett att även FST/Yle Fem visade ett TV-program som hette Eftersnack. Och jo, det var exakt samma talkshow som medelst några TV-kameror i studion omvandlade radiosnacket till ett ”TV-program”. För, med den största respekt för två av de skarpaste journalisterna i Svenskfinland:  (som dessutom är två väldigt mysiga personer som jag känner väl, hej Manu och Nette) Eftersnack är inte bra TV, det är bra radio.

Yle visar inte längre TV-programmet Eftersnack, men varen icke förskräckta, ty snart ska snacket åter flöda i ett nytt format nära dig. Lilla teatern offentliggjorde nyligen sitt höstprogram, och se där finns Eftersnack på menyn. Jag tror att Eftersnack är en evighetsmaskin. Eller är det kanske ett uttryck för en av strategierna att hålla Svenskfinland vid liv, genom återvinning?

Och vem vet, kanske är det de facto ett smartare drag att förflytta radiostudion till en teaterscen än att sända showen på TV. Jag kunde tänka mig att se någon av showerna, trots att det här återvinnandet känns lite tassigt.

När jag ändå är i farten vill jag komma med några tips för att garantera evighetsmaskinens livslängd. Eftersnack– serie-albumet. Eftersnack – deckaren (skriven av Staffan Bruun😉 ) Eftersnack – klippdockan. Eftersnack – mobilspelet. Eftersnack – julkalendern. Eftersnack – sagobok för barn med Eftersnack-CD på köpet.

Marcus Floman

Hur ska vi tala om extremism?

En fruktansvärd tragedi utspelade sig i Åbo i fredags – en ung man gick bärsärkagång med en kniv i stadens centrum mitt under ljusan dag, med två dödsfall och flertalet skadade som följd. En av de allvarligt skadade var en person som med risk för sitt eget liv försökte rädda en kvinna som knivhuggits i halsen – ett bevis på den godhet och osjälviskhet som så många av de närvarande visade prov på.

En stor eloge ska också gå till polisen, som inte bara höll huvudet kallt och skadsköt den misstänkte förövaren, som kunde fångas in på några minuter, utan också skötte informationen efter händelsen på ett ypperligt sätt. Precis som det anstår myndigheten, gick polisen inte ut med spekulationer om den misstänktes identitet, härkomst eller motiv innan säker information fanns att tillgå.

Detsamma kan tyvärr inte sägas om den samlingspartistiska inrikesministern Paula Risikko, som på presskonferensen först kallade den misstänkte för en man med ”utländskt utseende”, och sedan började dra paralleller till terrordådet i Barcleona tidigare i veckan, och vidare talade om hur terrorismen nu landstigit i Finland. Detta alltså innan polisen gått ut med några som helst uppgifter om den misstänktes identitet eller motiv.

Senare meddelade polisen att mannens identitet var fastslagen, och att det var fråga om en man från Marocko, och att dådet utreds som ett terrordåd. Mannen har varit förtegen om sina motiv, men uppger sig vara 18 år, och polisen har bekräftat att han anlände till Finland som asylsökande i fjol.

Redan innan Risikkos uttalande hade ögonvittnen sagt att förövaren ropat ”Allahu akbar”, och det cirkulerade till och med en videosnutt där detta utrop påstods kunna höras. Vid närmare granskning visade det sig att det som ropades på videon egentligen var ”Varo! Varokaa!” (Akta er! Akta er!), och ropades av en förbipasserande (huruvida förövaren också ropade något annat är oklart).

Reaktionerna på mannens härkomst och antagandena om hans religiösa tillhörighet har inte låtit vänta på sig. I Pargas slog en man in fönstret på en pizzeria som drivs av en invandrare, och fångades på bild då han i samband med dådet gjorde en nazisthälsning. Den främlingsfientliga Suomi ensin-gruppen ställde sig på lördagen på Salutorget i Åbo för att sprida sin propaganda. På sociala medier har det naturligtvis kokat – också personer som i vanliga fall försvarar invandrare och asylsökande har släppt ur sig generaliserande och rasistiska utrop. Att känslorna går heta efter en tragedi som denna är visserligen förståeligt. Men det är alltid bra att låta blodet svalna innan man plockar fram mobilen för att dela med sig av sin upprördhet.

Centralkriminalpolisens utredning av dådet är ännu i startgroparna, och i skrivande stund vet vi fortfarande inte mycket om vare sig gärningsmannen eller hans motiv. Hur diskussionen kommer att gå framöver kan vi däremot förutspå med relativt stor säkerhet utgående från reaktionerna på liknande händelser tidigare.

Oberoende av om det verkligen rör sig om ett planerat, ideologiskt drivet terrordåd eller något annat, har vi en högljudd grupp som kommer att använda det skedda för att stärka sina argument för att stänga Finlands gränser och förtrycka muslimska kulturyttringar. Den rasistiska och invandringsfientliga retoriken kommer att förstärkas både i medierna, på nätet och i politiken. Antagligen kan vi också vänta oss en ökning av vandalism, verbala angrepp och till och med våldsdåd med rasistiska förtecken.

Den samlade invandringskritiska mobben har redan beslutit sig för att förövaren är muslim, och huruvida så verkligen är fallet eller inte kommer för dem att spela ringa roll. Till och med då en infödd finländare utan några som helst kopplingar till islam körde på personer i Helsingfors tidigare i somras försökte vissa debattörer koppla dådet till jihadism.

Visar det sig att mannen är muslim, kommer ledande muslimer i Finland att förklara att islam är en fredens religion, och entydigt fördöma dådet. Antirasistiska debattörer och forskare kommer att lyfta fram forskning som visar att jihadistisk terror inte är överrepresenterad i statistiken och att utlänningar inte är nämnvärt överrepresenterade i brottsstatistiken då variabler som ålder och socioekonomisk ställning tas i beaktande.

Ovanstående debatt har utspelat sig så gott som varenda gång en muslim utfört ett terrordåd, och den är redan igång igen. I sig är det bra att det diskuteras, men problemet är att det i samband med tidigare dåd visat sig att det spelar föga roll vem som har rätt – diskussionen har ofta en tendens att fastna i ett skyttegravstänkande.

I en tidigare webbledare kritiserade jag Merete Mazzarellas Impuls-kolumn i Hufvudstadsbladet 1.8, i vilken jag ansåg att hon anslog en försonlig ton gentemot högerpopulisterna. Den ståndpunkten står jag fast vid, men ger Mazzarella rätt såtillvida att det vore viktigt att vi kom ur den slentrianmässiga polariseringen i debatten. Det betyder inte att vi måste ”ta debatten” med personer som inte har något genuint intresse av att lyssna på vad den andra sidan har att säga. Däremot borde vi föra diskussionen vidare.

Jag märkte att jag rent på autopilot började hetsa upp mig då jag såg rubriken till konfliktforskaren Alan Salehzadehs kolumnIltalehti dagen efter knivdådet: ”Terrori-iskut jatkuvat niin kauan, kun islamistien kanssa lepsuillaan” (Terrordåden fortsätter så länge vi daltar med islamisterna). Det beror på att jag är så van vid att se den här typen av rubriker på inlägg som lägger likhetstecken mellan invandrare, muslimer och terrorister. Men i själva verket går Salehzadeh till en punkt dit den allmänna diskussionen sällan kommer, eftersom vi är så upptagna med att försöka övertyga varandra om huruvida alla muslimer är terrorister eller inte.

Det vi borde diskutera är hur vi bäst kan motverka våldsdåd som utförs av radikaliserade personer utan att vi fördenskull drar alla invandrare eller muslimer över en och samma kam. Ett problem med att komma åt den här diskussionen är att det bland antirasister finns en viss beröringsskräck då det gäller islamism och jihadism. Denna beröringsskräck är befogad – om vi börjar tala om muslimer och terrorism, finns risken att vi ytterligare späder på de främlingsfientliga fördomar som redan finns. Men talar vi inte om islam och terrorism, uppstår de sinnebilderna som ofta ventilerats i offentligheten – att ”vänstern” inte tar hotet från radikal islamism på allvar.

Det finns, som forskare som Karin Creutz har påvisat i flertalet artiklar i Ny Tid, en uppsjö av orsaker till att (företrädesvis) unga män radikaliseras – ofta handlar det om en känsla av marginalisering och utanförskap. En stark religiös familjetradition brukar (paradoxalt nog) motverka, snarare än uppmuntra radikalisering.

Radikalisering kan bottna i såväl samhälleliga som personliga grunder. Personer som utför terrordåd är aldrig välmående, nöjda, friska människor. Allt som oftast är det personer som letar efter ett utlopp för personliga frustrationer, som kan bottna i fattigdom, förlust, känslor av oförrätt eller psykiska problem. Ett av de stora problemen är att det finns ideella rörelser som snappar upp dessa vilsna personer och övertygar dem om att utföra våldsdåd i en ideologis eller en saks namn. Genom historien har olika ideologiska och religiösa strömningar fungerat som kanaler för radikalisering. Kommunism, anarkism, nationalism, kristendom, konungadyrkan, etc. I dag är de två synligaste ismerna högerextremism och islamism.

Även om de grundläggande orsakerna till radikalisering ligger någon annanstans än i islam, kan man inte blunda för att islam som religion används som ett verktyg för att radikalisera unga av personer som anser sig dra nytta av motsättningar i samhället och som driver en ideologisk agenda. Här bör man dock göra skillnad på politisk islamism och moderat islam. Politisk islamism är inte förenligt med det västerländska demokratibegreppet – det är en ideologisk rörelse som baserar sig på ovetenskaplig fundamentalism. Tycker man sig kunna kritisera de finländska kristdemokraternas politik, måste man i konsekvensens namn också kunna kritisera politisk islamism. Det är inte bara ett uttryck för religionsutövning, utan en ideologi med politiska ambitioner.

Bakom den politiska islamismen finns också ett stort antal olika aktörer – vissa gör utmärkt arbete i fattiga länder, upprätthåller skolor, utför välgörenhet och så vidare. Men likaväl finns aktörer som sysslar med kriminalitet och terrorism. Enligt terrorismforskare finns det bland annat ett utbrett marockanskt terroristnätverk i Europa, vars fingrar sträcker sig också till Norden och måhända även Finland. Vi vet att det finns personer med kopplingar till terroristgrupper i Finland, och Centralkriminalpolisen har koll på ett tiotal personer som återvänt hit efter att ha haft samröre med grupper som IS och al-Qaida i Syrien, Irak och andra länder. Hur dessa personer övervakas och hur polis och myndigheter ska motverka att terroristceller kan operera i Finland är en fråga av akut vikt. En annan fråga är hur man motverkar spridningen av radikal islamism i Finland.

Dessa är frågor som också de politiska aktörer som arbetar för mångfald och mot rasism måste lyfta upp på agendan. Den högerpopulistiska rörelsen bör inte ges ensamrätt på dem i den offentliga debatten, eftersom högerpopulisternas åtgärdsförslag ofta är kontraproduktiva – de förvärrar snarare än förbättrar situationen.

Frågan om hur radikal islamism och politisk islamism motarbetas i Finland handlar nämligen inte om invandring eller asylpolitik. Den fria rörligheten i världen – globaliseringen om man så vill – är ett faktum, och problemen som den medför är också globala. Att vi skulle kunna råda bot på problemen genom att försöka stänga våra gränser är en befängd tanke. I den mån som arbetet tangerar asylpolitik och invandring handlar det om att polis och myndigheter måste få resurser, verktyg och tid att kartlägga och åtgärda kriminella och radikaliserade element i samarbete med andra länders myndigheter, forskare och experter – ett arbete som måste utföras i gott samarbete med de muslimska samfunden i Finland. Detsamma gäller naturligtvis också den andra radikaliserade samhällsgruppen i Finland, det vill säga högerextremisterna. Dessa två ytterligheter eggar upp varandra till våldsdåd och skapar en ond spiral, som försätter fredliga personer i fara. De antirasistiska aktörerna i samhället måste därför också ta diskussionen om radikal islamism i besittning och inte ha beröringsskräck inför fenomenet. Där har vi på Ny Tid också orsak att se oss själva i spegeln.

Janne Wass
Är Ny Tids chefredaktör