Kategoriarkiv: Ledare

Inbördeskriget belysts hela våren – räcker det nu?

Mycket har sagts och mycket har skrivits om de blodiga och traumatiska händelserna i Finland under vårvintern för hundra år sedan. För vissa är det variga sår i släktens historia som rivits upp igen, för andra ett år av upprättelse. Det finns också de som knyter näven, tänder den röda lyktan och svär att kämpa vidare. Andra tycker kanske att det nu skulle vara dags att gå vidare, det var ju ändå hundra år sedan.

I den här tidningen får vi ta del av hela denna bredd av röster, dels de som vill gräva vidare, hålla revolutionsårets lykta tänd, inte glömma de döda. Dels de som menar att det vore viktigare att koncentrera sig på de levande.

Båda sidorna har på sitt sätt rätt. Sin historia ska man kunna, och för att minnas måste man diskutera. Men faran med att minnas med passion är att man också faller in i tvivelaktiga tankemönster. Ättlingarna till skyddskårister och vitgardister blir knappast glada av att påminnas om till exempel massmorden på kvinnliga rödgardister. På vänsterhåll ”osäkrar vi vapnen” då någon dristar sig till att tala om ”frihetskriget”.

Och det är inte utan att man blir en aning perplex då en av våra medarbetare sänder oss en inbjudan hen fått av ”Frihetskrigets södra traditionsförening r.f.” till en ”minnesfest för befriandet av Helsingfors”. Med trerättersmiddag och måhända en schnapps eller två ska man alltså sitta och fira ett av vårt lands blodigaste och mest förfärliga tragedier. Som festtalare har föreningen inbjudit sonsonsonen till greve Rüdiger von der Goltz, den tyska befälhavare som landsteg med sina soldater i Hangö, och som efter kriget fram till december 1918 fungerade som Finlands de facto rikskansler. Efter första världskriget anslöt sig von der Goltz till Vereinigte Vaterländische Verbände Deutschlands, ett ultranationalistiskt samfund som bland annat inbegrep antisemitiska, militaristiska, fascistiska och auktoritära element. VVVD stödde Adolf Hitler i presidentvalet 1932, och von der Goltz fick under landets nazistiska ledning ett antal inflytelserika poster. Han besökte bland annat Finland och gjorde reklam för nazismen, som han ansåg var en alldeles ypperlig rörelse för Tysklands framtid.

Hur tänkte man här, liksom, när man valde festtalare?

Frågan är om det går att gemensamt ”minnas” ett inbördeskrig, eller om det är så att vi fortsättningsvis står på våra ideologiska och familjehistoriska sidor av staketet och beskyller den andra sidan för att minnas fel, eller på fel sätt. Kan vi ens längre ”försonas”, vi som inte var med då det begav sig? Ska det utfärdas offentliga ursäkter? Vem ska då utfärda dem och vem ska acceptera dem? Alla berörda är döda. De ”vita” och ”röda” är historiska begrepp som är svåra att överföra till dagens politiska och ideologiska landskap. Ska Petteri Orpo be Li Andersson om ursäkt, eller vice versa? Det känns ju en aning absurt.

Kanske är ett sätt att göra som riksdagen häromledes: över partigränser och utan att peka finger hölls i plenisalen en tyst minut för inbördeskrigets offer. Det tillförde inte mycket analys eller kunskap om kriget, men i tillfället kändes det rätt. Kanske är det dags efter detta minnesår att blicka vidare, framåt.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Bästa bödlar

Bästa Migri, bästa regering, bästa riksdag. Bästa bödlar.

Vad ska jag skriva som inte redan skrivits? På insändarspalter, i ledare, i bloggtexter, i statusuppdateringar. Att Finland har blod på sina händer? Att regeringens asylpolitik är brutal och omänsklig? Och vad har det för betydelse att jag skriver det på ledarplats i en liten finlandssvensk vänstertidning? Med största sannolikhet kommer ingen av er att läsa den här texten. Men skriva måste jag, för alternativet är tystnad, och tystnad inför en orätt innebär alltid en potentiell acceptans.

Vi har läst om fall där människor begått eller försökt begå självmord efter avslag på asylansökan. Vi har fått ta del av Jeanette Björkqvists hårresande reportage om afrikanska kvinnor som förpassats tillbaka till ankomstlandet Italien, där de utsatts för tvångsprostitution. Vi har fått höra om den irakiska man som dödades efter utvisning från Finland eftersom hans ”oro inte var objektivt befogad”. I skrivande stund verkar det som om nästan hela Lovisa försökt resa sig som en skyddsmur mellan sju irakiska flickor och myndigheterna som vill utvisa dem.

Det är klart att det måste finnas regler och förfaranden för vem som får uppehållstillstånd i Finland, och att folk som kommer hit ska genomgå någon form av bakgrundskontroll. Det finländska samhället fungerar så bra som det gör för att myndigheterna vet vem som bor här, alla är (eller ska vara) dokumenterade och vi har ett system som förebygger brottslighet. Det är heller ingen som kräver att vi ska tillåta ”okontrollerad invandring”, och det är tröttsamt att den halmdockan ska dras fram varje gång Finlands asylförfarande kritiseras.

Men den iskalla mur av paragrafer och teknosnack som ansvariga politiker och tjänstemän levererar då tvångsutvisningarna kommer på tal är skrämmande. Ja, ja, jag vet det är diskussionsmord att dra fram nazistkortet, men ibland är det befogat. Under årtionden har Tredje rikets nationalsocialistiska förbrytare jagats och ställts inför rätta för de vidrigheter de åstadkommit. Deras unisona försvar har varit: ”Jag följde bara order. Jag gjorde bara mitt jobb.” Det är samma försvar som vi hört från Migrationsverket, som inte vill ta något moraliskt ansvar för utlämningarna – det är politikerna som dragit upp riktlinjerna; ”Jag följer bara order. Jag gör bara mitt jobb”. Ännu mer beklämmande är politikernas urskuldande, med vaga hänvisningar till att man följer internationella bestämmelser.

Men var finns det rum för hjärtat? Moralen? Normal, enkel medmänsklighet?

Hjärtat finns åtminstone hos ”Finlandsmommon” Desirée Kantola, som envist sitter och virkar vantar åt de sju irakiska flickorna i Lovisa. Sju flickor, av vilka tre är födda i Finland, och aldrig har satt sina fötter i Irak. En av dem heter Finland. Låt det sjunka in. Hur mycket glädje, hopp och tacksamhet har inte föräldrarna känt, om de valt att namnge det käraste i världen till Finland?

Det verkar som om ingen vill att de sju flickorna ska deporteras. Politikerna beklagar. Migri beklagar. Lovisa stad ställer i ett enastående prov på medmänsklighet upp för familjen. All heder till nytillträdda stadsdirektören Jan D. Oker-Blom. Lovisaborna har engagerat sig i frågan, ordnat namninsamlingar, demonstrationer och skrivit insändare. Om Zahraa, Noor, Finland och de övriga systrarna utvisas till en osäker framtid i Irak, och om någon av dem där mister livet, kan ingen påstå att de finländska myndigheterna står utan skuld. Här finns en möjlighet att agera som bödel eller som medmänniska. Någon måste sätta en stämpel på ett papper, någon måste utfärda en order. Det finns också en möjlighet att vägra.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Gör presidenten till hovnarr

Presidentvalet i Finland gick helt enligt manuskriptet: med en förkrossande majoritet på över 62 procent av rösterna återvaldes den sittande regenten Sauli Niinistö för en andra period i valets första omgång. Detta markerar första gången sedan valreformen 1988 som en finländsk president valts genom folkomröstning direkt i valets första omgång. Sedan den mytomspunne Urho Kekkonens tid har ingen president i Finland ridit på såpass höga opinionssiffror att de börjar närma sig de röstetal som vi är vana att se i auktoritära stater som Turkiet och Ryssland.

Att en presidentkandidat i valets första omgång får över 60 procent av rösterna är ytterst ovanligt i ett demokratiskt, transparent samhälle. Hur valresultatet tolkats har hängt mycket på om den som gjort tolkningen själv röstade på Niinistö eller inte. I Svenska Yles valvaka hittade samlingspartisten Linda Karhinen inte ord för att uttrycka sin entusiasm, och det blev under kvällen mer än tydligt att det var en glädjens dag inte bara för Finland, utan kanske till och med hela mänskligheten. Den motsatta tolkningen har varit att den finländska demokratin nu officiellt är död och begraven och att vi nu borde byta landets namn till Sauliarabien. Båda tolkningarna slirar avsevärt.

Problemet med det Putin-aktiga röstetalet för Niinistö är inte i första hand att det var Niinistö som blev vald, oberoende av vad man anser om honom som politiker, president eller människa. Problemet är att i ett så politiskt splittrat land som Finland är i dag, bygger den demokratiska processen på ett knuffande och dragande mellan politiska läger. Med denna dragkampsprocess följer också en samhällelig diskussion där viktiga frågor genomlyses, utreds och granskas från olika synvinklar. Idealet är också att politiker lyssnar på expertutlåtanden och tar till sig vetenskaplig analys. Olika röster i samhället företräder olika intressegrupper, har olika mål och olika ideologiska infallsvinklar. Få frågor med, säg åtta olika svarsalternativ, som ett presidentval, får 60 procent av folket enat bakom ett och samma alternativ. När detta sker, bör varningsklockor ringa för att något inte står rätt till med demokratin. I det här fallet kan vi ändå kanske trösta oss med att valet av presidenten har blivit en nästan helt icke-politisk fråga.

Presidenten har blivit en symbolisk galjonsfigur, och kan således locka anhängare över de ideologiska gränserna. I sin kolumn på sidan 58 i detta nummer hoppas svenska Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt på att Sverige en dag också ska kunna välja sin president. Frågan är ändå om inte Sverige helt borde hoppa över presidentskedet då det avskaffar kungahuset, och i stället satsa på ett helt parlamentariskt styre. HBL:s kulturchef Fredrik Sonck kallade i en krönika 16.1 presidenten för ”en blindtarm i Finlands demokrati”, och det ligger nära till hands att fråga sig på vilket sätt Finland gynnas av att sätta sin tilltro till en skenpolitisk aktör av den typ som Finlands president i dag är. Kungen är åtminstone ärligt rikets stora hovnarr. Kanske Finland i stället borde införa monarki?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Slaget om de nakna brösten

Vissa må klassa det som ett typiskt i-landsproblem, men följer man ens med ett öga med konstdiskussionen i Finland kan man inte ha undgått den senaste medieuppståndelsen kring Akseli Gallen-Kallelas Aino-triptyk på konstmuseet Ateneum. Tack vare sensationslysten medierapportering och en metoo-kritik som helt har gått i spinn, har det mest blivit hysteriskt skrik på nätet, men gräver man lite djupare, så hittar man en mångbottnad och intressant konstanalytisk diskussion i bottnen.

Det hela började i slutet av förra året då en adress överlämnades till Metropolitan-museet i New York, där det krävdes att en målning av Balthus skulle hängas om i en annan kontext. Målningen, som föreställer en ung flicka i en sexuellt utmanande posé, ansågs i sin nuvarande kontext ”romantisera voyeurism och objektifiering av barn”. Museet vägrade ge efter för kraven.

Denna händelse väckte föga uppmärksamhet på våra breddgrader, men diskussionen landade i Norden i början av januari, då ett konstmuseum i Manchester valde att temporärt plocka ner John William Waterhouses målning Hylas och nymferna från 1896. Tavlan föreställer en scen ur den grekiska mytologin där ynglingen Hylas förförs av unga, nakna nymfer vid en sjö, och tavlan hängde i utställningshelheten ”The Pursuit of Beauty”. Enligt museet ville man ta ner tavlan för att skapa en debatt om hur kvinnor framställs i konsten, och man uppmanade besökare att lämna post-it-lappar med kommentarer på väggen där tavlan funnits. Det hela var ett medvetet publicitetsstunt, och nedtagningen av tavlan filmades dessutom för händelsen skulle ingå i ett annat konstprojekt. Medierna nappade naturligtvis genast på, och debattstormen om att ”feminismen och metoo nu verkligen har gått för långt” var den lika nedslående som självklara följden. Bara en vecka senare vek museet ner sig för debattstormen och återbördade tavlan till sin ursprungliga plats.

Uppståndelsen i samband med Waterhouses målning fick Ateneums chef Susanna Pettersson att skriva en reflekterande bloggessä där hon skrev att hon under de senaste åren ”då och då” blivit tillfrågad om Aino-triptyken verkligen förtjänar sin plats som centralt verk i museets Kalevala-utställning, men konstaterade att Ateneum inte kommer att flytta på verket.

Då tog det hus i helvete, och medierna rubricerade att metoo-aktivister ”krävt” att tavlan skulle tas ner, men att Ateneum vägrar vika sig för påtryckningar, och sedan var det naturligtvis dags för nästa runda av upprördhet på sociala medier om att ”feminismen och metoo nu verkligen har gått för långt”. Det hjälpte inte heller att Pettersson i en intervju i Helsingin Sanomat sade att hon inte fått något som helst krav på att tavlan skulle tas ner som direkt skulle vara kopplat till metoo-diskussionen. ”Metoo-kampanjen har nu verkligen spårat ur”, kommenterade trots det flera av mina bekanta på Facebook.

Att diskussionen blivit inflammerad är ingen överraskning, här kombineras ett antal eldfängda ämnen: metoo, feminism, konsttolkning och klickjournalistik. Att den finländska debatten spårat ur kan till stor del skyllas på medierna, som i sensationslysten iver skapat ett gräl där ett sådant inte existerar. Som tidigare nämnts finns det ingen ”metoo-kampanj” som har krävt att tavlan ska tas ned, och det är överlag missvisande att tala om att ”metoo-kampanjen” kräver det ena eller det andra, eftersom det inte är en rörelse som har någon ledning, något manifest eller några officiella talespersoner. Bara för att någon taggar ett inlägg med #metoo betyder det inte att någon kampanj kräver nånting. Det finns feminister som anser att tavlan inte borde ställas ut, men de torde vara relativt få till antalet. Även om någon av dem i offentligheten aktivt skulle kräva att tavlan bränns och att Gallen-Kallela svartlistas, betyder det inte att det har något med metoo-kampanjen att göra – det är en social rörelse vars syfte är att uppmärksamma sexuella övergrepp, inte en konstpolitisk gerillagrupp.

Att frågor som handlar om hur kvinnor framställs i offentliga sammanhang nu uppmärksammas i medierna på bred front har däremot att göra med metoo, eftersom det är ett hett samtalsämne. Men kritiken mot objektifiering och sexualisering av kvinnor inom konst och kultur har pågått betydligt längre än så. Skillnaden är att tidigare har ganska få lyssnat till den diskussionen, och den har fått väldigt begränsat utrymme i medierna.

Det uttryckliga syftet med att lyfta ner Hylas och nymferna i Manchester var att skapa debatt, och antagligen även ett smart drag av museet för att få mediesynlighet och skruva upp intresset för kommande utställningar – museet har tillkännagett att en serie utställningar och projekt i framtiden kommer att ta avstamp i den här diskussionen. Antagligen visste också Susanna Pettersson precis vilket genomslag hennes blogginlägg skulle ha, och nu förs diskussionen också i Finland.

Utanför den värsta sensationalismen på kvällstidningarnas sidor och i sociala medier, har det lyckligtvis också förts en del intelligenta samtal om konsthistoria, kanonisering, och om omdanande av genusattityder inom konsten. Slutar man också att jämra sig över feminazis och metoo-hysteri finns det faktiskt väldigt intressanta spår att spinna vidare på, om man uppskattar konstanalys.

I fråga om Hylas och nymferna är det många som kommit med invändningen att verket ju i själva verket framställer kvinnorna som den aktiva parten – det är nymferna som förför Hylas, till skillnad från Aino-triptyken där Väinämöinen försöker överfalla den nakna Aino. Vissa har också framhållit att tavlorna bör ses i sin historiska kontext. Den europeiska konsttraditionen (och samhället i stort) under slutet av 1800-talet präglades av en puritansk pietetskultur där sexualitet, och framför allt kvinnlig sådan, undertrycktes, osynliggjordes och bestraffades. Undantag tilläts ändå inom konsten, eftersom konst betraktades som högkultur. Konsten var ett av de få medium där nakenhet och sex inte var tabu, speciellt om motiven för tavlorna och konsten kunde rättfärdigas genom historia eller mytologi. Via denna nakenhet kunde konstnärerna således utmana den rådande konservativa traditionen, och i Waterhouses fall visa kvinnor som aktiva sexuella aktörer, snarare än som de passiva och icke-sexuella objekt som tidens patriarkala kultur ville framställda dem som. Att nu ”censurera” verken skulle enligt vissa debattörer vara att återgå till en viktoriansk puritanismtradition.

Å andra sidan, menar andra, är det just konsten som högkultur som i århundraden reproducerat en sexualiserad och objektifierad bild av kvinnan. Genom konsthistorien har romantiserade avbildningar av passiva, nakna kvinnor fungerat som ett slags mjukporr för den manliga blicken, inte sällan med pedofila inslag.

Försvarare av Aino-triptyken menar för sin del att verket inte romantiserar övergrepp, utan tvärtom på samma sätt som metoo lyfter fram dem för kritisk granskning. Det är ju inte snuskgubben Väinämöinen vi sympatiserar med, utan offret Aino.

Nåväl. Men säg att vi alla är överens om att sättet på vilket kvinnan framställts som sexualiserat objekt i konsthistorien är problematiskt. Då uppstår diskussionen om hur vi ska förhålla oss till det, och då är vi inne på samma diskussion som förts i samband med Pippi Långstrumps ”negerkung”. Kritikerna av moderniseringen av språket i Pippi Långstrump-böckerna menar att det är historieförfalskning att ta bort n-ordet och ersätta det med ”Söderhavskung”. Men barnböcker är inte historiska artefakter, utan bruksföremål vars syfte är att glädja och underhålla barn oberoende av vilken tidsepok de läses i. Pippiböckerna handlade aldrig om hudfärg eller etnicitet – Astrid Lindgren sade själv på 1970-talet att skulle hon då ha skrivit böckerna, hade hon gjort Pippis pappa till pirat i stället. Poängen var att han levde ett äventyrligt liv långt borta, och det är det barnen ska ta med sig av böckerna. Att göra honom till Söderhavskung är inte historieförfalskning eller censur. Historieförfalskning och censur skulle det vara att påstå att Lindgren aldrig skrivit ”negerkung” och bränna alla originalutgåvor.

Hur vi uppfattar och uppskattar visuella konstverk förändras också med tidens gång, beroende på hur vi uppfattar världen och människan. Men det är betydligt knepigare att anpassa tavlor och skulpturer, även om det också har gjorts. Könsorgan på skulpturer har huggits bort eller gömts med fikonlöv, och de flesta i dag är överens om att det är att våldföra sig på konst, såtillvida att det handlar om originalverk.

Däremot kan vi på många sätt påverka hur ett konstverk uppfattas och tolkas genom kontexten det ställs ut i. Konst och kultur är minst lika viktiga verktyg för att förstå vår historia, och genom det vår samtid, som torra historiska skrifter och listade faktum. På samma sätt som vi kritiskt granskar historiska skeenden och belyser dem genom olika ideologiska, filosofiska och sociala teorier, bör vi också kunna diskutera konsten och hur den framställts och framställs. På samma sätt som vi i dag inte längre använder n-ordet för att beskriva mörkhyade personer, bör vi kunna diskutera om det verkligen är nödvändigt att använda avbildningen av ett sexuellt överfall som centralikon i en utställning som hyllar vårt Kalevala-arv, såvida det då inte är just kvinnobilden i Kalevala som är poängen med utställningen. På samma sätt som museet i Manchester ville diskutera om en avbildning av nakna flickor skulle användas som centralverk i en utställning med rubriken ”The Pursuit of Beauty”.

Som sagt pågår denna diskussion för tillfället på diverse håll på nätet, men den tenderar att överröstas av en klickhungrig mediebransch och nätdebattörer som är mer intresserade av att förfasas och tycka till än av att sätta sig in i bakgrunden till nyhetsrubrikerna.

Förutom några sura gubbar som tycker att det är helt okej att det tafsas lite på sekreteraren, och högerextremister som menar att muslimskt kvinnoförtryck är det enda kvinnoförtryck som räknas, verkar världen vara rörande enig om att det krävs strukturella förändringar i samhället för att motarbeta våld, trakasserier och diskriminering av kvinnor. Diskussionen om Aino-triptyken, Balthus tavla i The Met och Hylas och nymferna är ett försök till att på ett ens subtilt sätt rucka på sättet som kvinnor historiskt har porträtterats. Genom konst och kultur bygger vi mycket av våra världs- och människobilder, vilka i sin tur informerar hur vi tänker och handlar. Omplacering av några tavlor kommer inte att störta patriarkatet, men på samma sätt som små steg inom kultur, underhållning, vetenskap, språkbruk, aktivism och politik har drivit stora samhällsförändringar, är diskussionen om kvinnans framställning i konsten ett sätt att knuffa bollen en liten bit framåt. Men kan vi inte ens diskutera en tavlas omplacering utan hysteri, så ser det ju ganska mörkt ut för framtiden.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Valresultatet är en varningsklocka för SDP

Presidentvalet i Finland är i sig en rätt meningslös affär, även om vi kollektivt fortsätter att intala oss själva om att vår demokratiskt valda galjonsfigur besitter någon verklig världslig makt. Men trots det går det inte att blunda för den totala genomklappning som drabbade vänstern – framför allt det fordom så dominerande Socialdemokratiska partiet, vars kandidat fick futtiga 3,3 procent av rösterna. Och på basis av de socialdemokratiska reaktionerna är partiet självt inte närapå så vettskrämt av resultatet som det borde vara.

För att kort rekapitulera för våra svenska läsare som under söndagen antagligen var mer intresserade av Ingvar Kamprads bortgång än av det finländska presidentvalet: som avslutning på historiens tråkigaste valkampanj kammade den sittande borgerliga presidenten Sauli Niinistö hem en utplånande seger: samlingspartisten Niinistö fick hela 62,7 procent av alla röster. Mer om vad det här har för betydelse ska vi ta upp i en ledare vid annat tillfälle. Nu konstaterar vi att tvåan, De Grönas Pekka Haavisto var den enda som kunde erbjuda ens ett symboliskt motstånd med sina 12,4 procent av rösterna. Resten av kandidaterna, som representerade så gott som hela partispektret, fick nöja sig med röstetal på mellan 1,5 och 7 procent. Socialdemokratiska partiets Tuula Haatainen fick 3,3 och Vänsterförbundets Merja Kyllönen fick 3,0 procent av rösterna.

Det har upprepats gång efter annan att veckoslutets presidentval inte var ett partival, och att man inte ska dra några långtgående analyser om partiernas allmänna stöd utgående från resultatet. Det är lätt att hålla med om den analysen: som professor Göran Djupsund påpekade i Svenska Yles valvaka: det här valet handlade om att återvälja president Niinistö, inte politikern Niinistö eller ens personen Niinistö. Den sittande presidenten har manövrerat som en skicklig seglare mellan grynnorna, länsat, kryssat och halat ner seglen då kulingen blivit för styv. Lyckliga omständigheter och en konservativ väljarkår har bidragit till att Kung Niinistö kunnat gotta sig i Putin-aktiga opinionssiffror. Utrymmet för utmanare har varit mycket snävt.

Men detta ändrar inte på faktumet att endast drygt sex procent av väljarna gav sin röst åt ett vänsterparti, i ett land där vi varit vana vid att vänstern och högern varit jämnstarka, visserligen med en högerkantrande center i mitten. SDP:s kandidat Tuula Haatainen ska inte klandras för resultatet, hon är en kunnig och erfaren politiker som gjorde riktigt bra ifrån sig under kampanjen, och hade ett energiskt och hängivet team bakom sig.

Men det räcker i detta skede helt enkelt inte heller att som Johan Kvarnström i Arbetarbladet hylla Haatainens kampanj och skylla på diverse omständigheter för att hon inte fick högre stöd. Det krävs en grundläggande rannsakan av vänsterns predikament – och i synnerhet socialdemokraternas. Vänsterförbundets Merja Kyllönens resultat är visserligen inte heller något att hurra för, men utgående från partiets förutsättningar måste det betecknas som hyfsat. Vänsterförbundets bästa resultat i ett presidentval sedan 1988 (då som DFFF med Kalevi Kivistö som kandidat) var Paavo Arhinmäkis 5,5 procent 2012, och då var han landets hetaste vänsterpolitiker. Vänsterförbundet bygger som bäst upp sin nya generation, och Kyllönen är den enda toppolitikern i partiet med utrikespolitiska kvalifikationer, även om hon inte är lika mediesexig och karismatisk som en Arhinmäki eller en Li Andersson.

Inom SDP skulle det ha funnits flertalet kandidater med större meriter än Haatainen; Erkki Tuomioja, Eero Heinäluoma, Antti Rinne, Liisa Jaakonsaari, Jutta Urpilainen, Tarja Filatov, Lauri Ihalainen, Miapetra Kumpula-Natri, med flera, varav många har rätt omfattande erfarenhet av utrikespolitik i den ena eller andra formen. Alla dessa avböjde en kandidatur. Heinäluoma avböjde två gånger efter att partiordförande Rinne på sina bara knän bad honom att tänka om och uppoffra sig för partiet. Men det stod glasklart att ingen av dessa tungviktare ville riskera den prestigeförlust det skulle innebära att stå och stoltsera med SDP:s historias sämsta valresultat sedan Paavo Lipponens futtiga sju procent i valet 2012 – mot en totalt överlägsen Niinistö.

På ett personligt plan kan man förstå att framgångsrika politiker inte vill sabba sin image genom ett givet valnederlag. Men å andra sidan: skulle SDP vara ett starkt sammansvetsat parti som enat drog åt ett och samma håll, där det fanns en kultur av att stöda och heja på varandra och där partitoppen ställde upp för gräsrötterna, skulle ett lågt valresultat inte vara någon katastrof. Se på Vänsterförbundet, där partigarnityret mangrant ställt sig bakom Kyllönen. Jämför detta med SDP, där veteraner som Erkki Tuomioja, Lasse Lehtinen, Paavo Lipponen och Jacob Söderman öppet ställde sig bakom Niinistös kampanj innan Haatainen utsågs till kandidat, och där ex-ordföranden Urpilainen deltog i Niinistös kampanjöppning. Ordförande Antti Rinne var den som hela tiden insisterade på att partiet skulle ha en egen kandidat, men i själva kampanjen lyste han sedan med sin frånvaro.

Min avsikt är inte här att hylla Vf framom SDP. Vänsterförbundet har sina alldeles egna demoner att kämpa med, och det är anmärkningsvärt att partiet trots finanskriser, Kiky-avtal, Juha Sipilä, Sote-reformer och politiska juggernauter som Paavo Arhinmäki och Li Andersson, inte lyckats höja sitt stöd mer än en futtig procent. Det här är också något som ältats på Ny Tids sidor. Men Vänsterförbundet har gjort upp med sin historia, förnyat sitt parti, och står i dag kanske mer enat och samstämmigt än det någonsin gjort sedan DFFF:s födelse 1944. Dess stöd må inte vara skyhögt, men det är stabilt. Det kan man tyvärr inte säga om landets andra vänsterparti.

Efter att de regeringar som Lipponens och Eero Heinäluomas SDP suttit med i bidragit till en allt mer högerorienterad politik, rasade stödet för SDP, och Heinäluoma lämnade över ett parti på drift åt en ung Jutta Urpilainen, som inte hade de inflytelserika facksossarnas stöd. Redan från tidigare rådde inom partiet splittringar mellan Lipponens högerorienterade falang och vänsterfalangen, som i dag på toppnivå representeras av en ganska ensam Erkki Tuomioja, efter att Antti Kalliomäki och Tarja Halonen pensionerat sig. Den elakt benämnda ”fackmaffian” tog slutligen kontroll över partiet då fackveteranen Eero Heinäluoma valdes till ordförande 2005, vilket väckte den motreaktion som förde fram Jutta Urpilainen till ordförandepallen 2008. Urpilainen i sin tur utmanövrerades av fackfalangen, som 2014 röstade fram en annan fackboss, Antti Rinne, som ordförande. Urpilainen sågs av många som en potentiell förnyare av partiet, en ung kvinna som kunde inleda en liknande reformprocess som Vänsterförbundet genomgott. Som finansminister i Jyrki Katainens regnbågsregering fick hon ändå mördande kritik av partiets vänsterfalang, och förnyelsen kom av sig.

Nu kommer någon naturligtvis att påpeka att SDP enligt Yles senaste mätning är näst största parti efter Samlingspartiet, vilket visserligen är sant. Men det krävs inte mer än ännu ett illa övervägt regeringssamarbete med Samlingspartiet för att siffrorna ska rasa igen. SDP:s problem är mer strukturella än vad en opinionsmätning i oppositionsställning visar. I det förra riksdagsvalet röstade enbart 7 procent av väljarna under 50 på SDP – motsvarande siffra för Vänsterförbundet var 14. Det är högst oroväckande statistik för SDP, och partiet har gjort föga för att åtgärda detta problem inför framtiden.

Bland annat Tuomioja och tidigare riksdagsledamoten Mikael Jungner har utförligt och högljutt kritiserat den kultur av manipulation och inre stridigheter som rått inom SDP. De båda, som ideologiskt befunnit sig på diametralt motsatta sidor i partiet, har visserligen beskrivits som gnällspikar och partisplittrare, men som Jungner uttryckt det: när Jungner och Tuomioja är överens om något, lönar det sig att lyssna. Utifrån ser SDP ut som ett parti där det råder förvirring och förtroendebrist, och som trots ypperlig chans att slå ur oppisitionsposition mot en historiskt brunblå regering inte har lyckats samla leden. Partiet har haft svårt att orientera sig i förhållande till de växande emancipatoriska rörelserna och den identitetspolitiska rödgröna generation som förhåller sig skeptiskt till klassisk partipolitik.

Det skulle vara lätt att kritisera ordförande Antti Rinne som i sin gråa fackpampsframtoning känns som ett spöke från det förflutna, och som försökt möta de nya rörelserna med klumpigheter som ”äijäfeminismi” (gubbfeminism/killfeminism). Men då gör man det onödigt lätt för sig – problemet är inte Rinne, utan hela den soppa ledde till att Rinne, uppenbarligen först efter en viss övertalningsprocess, knuffades fram som partiordförande för ett parti i kaos. Det är ingen avundsvärd uppgift att försöka samla alla de traditioner och faktioner som samlas inom det socialdemokratiska partiet.

På många sätt påminner situationen om den som Vänsterförbundet befann sig i för 10-15 år sedan. Öppet krig rasade inom Vf då ordförande Suvi-Anne Siimes försökte rensa ut taistoiterna ur partiet, och många analytiker förutspådde att hela det forna DFFF skulle implodera och förpassas till historien. Partiets politiker var till största delen ålderstigna överlevare av Sovjetunionens fall som kämpade för att finna fotfäste i den nya verkligheten, och inom Vänsterförbundet oroade man sig för återväxten, då de unga aktivisterna hellre sökte sig till De Gröna, som präglades av en ungdomlig anarkism och radikalism.

När Siimes lämnade partiet med smällande dörrar 2006, togs partiledarskapet över av den grå eminensen Martti Korhonen, som på många punkter går att jämföra med Rinne. Inte heller Korhonen var någon förnyare som hade fingret på tidens puls, och under hans ordförandeskap började man allmänt tala om att solen höll på att gå ned över Vänsterförbundet. Men Korhonen lyckades gjuta olja på vågorna och förhöll sig öppet till de nya röster som började höras från den spretiga ungdomsorganisationen Vänsterunga, där en högljudd rabulist vid namn Paavo Arhinmäki höll på att bygga en helt ny rörelse kring sig. Arhinmäki förlorade föga överraskande ordförandekampen mot Korhonen 2007, men inom partiet sågs ungtuppen allmänt som Vänsterns framtid, och i stället för att hindra honom från att stiga i partiets led, välkomnades han 2010 som ny ledare, med Korhonens varma välsignelse.

Det finns inom SDP flera unga eller relativt unga politiker som skulle kunna staka ut en väg för ett progressivt, modernt och feministiskt parti. Inbördes maktkamp, nepotism och röstfiske har ändå i åratal motarbetat en verklig förändring, och resultatet har blivit den identitetslöshet som kulminerade i det totala haveri som inträffade inför presidentvalet 2018.

Finlands välfärd står och faller med ett starkt och framåtblickande, ärligt vänstergrönt orienterat, socialdemokratiskt parti – det har det gjort historiskt, och så kommer det att förhålla sig också i framtiden. Det är dags för de gamla rävarna inom SDP att begrava sina stridsyxor och lägga Finlands bästa framför personliga maktsträvanden. Låt de unga löftena ta plats på partiets centrala poster, släpp fram dem i medierna och ge dem fria tyglar att forma partiets nya identitet. Allt för många unga, lovande politiker inom SDP har med åren försvunnit ut i partiets periferi som tjänstemän eller figurer som fått ropa ur marginalen, och socialdemokraterna har inte råd att förlora ännu en generation. Socialdemokraterna är lika litet ett solnedgångens parti som Vänsterförbundet, men det krävs en seriös och öppen reformprocess för att sossarna ska kunna återta sin maktposition i finländsk politik. För att framstå som ett verkligt alternativ till status quo måste också SDP göra rent hus med sin högerfalang. Mikael Jungners och Juhana Vartiainens avhopp var följdriktiga, men också i politik och eventuell regeringsmedverkan bör SDP för att gå framåt tydligare framstå som ett äkta vänsterparti. Det kräver också en intern analys som inte kommer att vara trevlig för alla inblandade. Också i fråga om framtida regeringssamarbeten gäller det för SDP att klart och tydligt hålla Samlingspartiet på armslängds avstånd. Att som efter presidentvalet kalla en samlingspartistisk brakseger för en ”socialdemokratisk seger” för att ”Niinistö omfattat socialdemokratisk utrikespolitik” är inte ett steg i rätt riktning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör