Kategoriarkiv: Ledare

Det nya samhället

Kommunalvalet är över. Fortfarande styrs vårt land av ett högerblock bestående av Samlingspartiet och Centern, med uppbackning av Sannfinländarna och högerfalanger inom partier som De gröna, SFP och KD. Finland är även i dag ett av de mest nyliberala länderna i Europa, med en offentlig sektor som utarmas av en hård åtstramningspolitik. Vårdapparaten bolagiseras och privatiseras, gamla och sjuka lämnas i ”valfrihetens” och effektiveringens namn vind för våg. Småföretagare dukar under för nationella och internationella jättar som alla skriker som stuckna grisar då någon föreslår att de skulle omvandla lite mer av sina dividender och bonusar till skattemedel. Egenanställda och småföretagare kan inte hota med att flytta sina kontor utomlands.

Under en av våra prenumerationskampanjer uppgav en tidigare prenumrant att hen kunde tänka sig att börja prenumerera på Ny Tid igen, om vi bara angrep kapitalet lite mer. Nå, nu angriper vi inte kapitalet i det här numret, utan extremhögern. Däremot är det knappast någon slump att högerextremismen lyft sitt fula tryne under samma tidsperiod som den globala nyliberalismen kollapsat, utan att den själv ens vet om det. Att nyliberalismen segt hänger kvar som den övergripande samhällsfilosofin beror kanske delvis på att något verkligt alternativ inte förts fram. Högerpopulisterna erbjuder ett populistiskt elitförakt kombinerat med etnisk och kulturell isolation, men då det kommer till verkliga samhällsvisioner,  fladdrar den populistiska högerns ekonomiska och sociala ställningstaganden som vimplar i vinden.

Kvar finns då ett vänsteralternativ. Trots att socialdemokraterna i Finland inför kommunalvalet lyckades ta sig ur sin opinionsgrop, ser framtiden inte ljus ut för rörelsen. Att många väljare nu återgått till sossarna beror antagligen mer på att de är missnöjda med regeringen än på att SDP skulle ha förbättrat sin image avsevärt. Den ”radikala” vänstern har visserligen vädrat lite morgonluft med spridda framgångar i Europa och en ny, ung politiker- och väljargeneration, men det finns inget som tyder på att till exempel Vänsterförbundet eller Vänsterpartiet skulle vara på väg att på allvar utmana de stora partierna inom någon snar framtid.

I sitt tal i Yles partidag inför kommunalvalet hävdade Vänsterförbundets ordförande Li Andersson att Vf ”inte kräver några stora förändringar”, utan helt enkelt ett drägligt liv för alla människor. Och kanske är det där som kruxet ligger. För i sanningens namn skulle det krävas gigantiska förändringar i samhället. Klimatförändringen kräver att vi komsumerar mindre i en tid då vi blir fler på jorden, samtidigt som automatiseringen och digitaliseringen av samhället gör att allt fler arbeten och yrken försvinner. Högern talar blomsterspråk om full sysselsättning, samtidigt som den ökade produktivitetens vinster försvinner ner i fickorna på storkapitalets företrädare. Vänstern upprätthåller denna maktstruktur genom att svansa efter högerns sysselsättningsmål, i stället för att presentera en radikal vision för en helt annan fördelningspolitik – en fördelningspolitik som skulle kräva att det nyliberala systemet skrotas. En sådan samhällsvision kunde vara något som massorna kunde följa, i stället för den dystopiska framtidsbild som extremhögern presenterar. Men då får vänstern inte nöja sig med ”nyliberalism light”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Vänstervalsdissektion

De rödgröna har all orsak att vara nöjda efter kommunalvalet. De gröna och Vänsterförbundet gick klart framåt, medan SDP lyckades karpa upp sig efter sammanklappningen i riksdagsvalet 2015 och hålla ställningarna i jämförelse med kommunalvalet 2012. Samtidigt gick regeringspartierna Samlingspartiet, Centern och Sannfinländarna alla bakåt, med Sannfinländarna som det här valets stora förlorare (–3,5 %). Oroväckande ur en vänstersynvinkel är kanske hur lite C och Saml trots allt backade (–1,1 och –1,2 %), trots missnöjet med regeringens politik. Delvis är det kanske ett bevis på att kommunalval inte är riksdagsval, och att det inte finns någon opposition i kommunerna. Allra tydligast syntes missnöjet med social- och hälsovårdseformen i Vasa, där SFP gick framåt med hela 7 procent och Samlingspartiet backade med närmare 6 procent. Vasa var också en av de få finlandssvenska kommuner där Vf gick något bakåt (–0,5 %), medan De gröna ångade på framåt (+3,3 %).

 

För Vänsterförbundet var valet en enorm lättnad, då partiet fick 8,8 procent av rösterna nationellt. Opinionsmätningarna hade visserligen gett partiet chans på över 9 procent, men gallupar tenderar ofta att ge Vf något bättre siffror än slutresultatet. Det var en skön revansch för riksdagsvalet, där partiet landade på sitt sämsta resultat någonsin, med futtiga 7,1 procent av rösterna. Också gentemot kommunalvalet 2012 förbättrade Vf sin närvaro i beslutsfattandet med 0,8 procentenheter.

I Åbo blev det, inte helt oväntat, Li Andersson-storslam, då Vänsterförbundet tog 16,1 procent av rösterna. Då socialdemokraterna inte fick mer än 17,1, betyder det att Vf bräcker sig in i den trio av partier (Saml, SDP, Gröna) som de senaste åren på egen hand härskat Åbopolitiken. Lägg till detta att De gröna gick framåt med över 5 procentenheter, och det betyder att konstellationerna i Åbo kommer att läggas om en hel del. Som Torbjörn Kevin påpekade i Yles valvaka – det är 40 år sedan det senast var en sådan här rödgrön dominans i Åbo.

Om Åbos vänster vann på ”Li Andersson-effekten”, är tiderna nu förbi då Helsingforsvänstern skulle vara beroende av ”Paavo Arhinmäki-effekten”. Den tidigare partiordföranden är fortfarande den populäraste vänsterpolitikern i staden, men bara med drygt 1 000 röster mer än svenskspråkiga Veronika Honkasalo, som förnyade sitt mandat med besked med 4 000 personliga röster. Överlag betecknas Helsingforsvänstern av ett mycket jämnt, ungt fält med många populära kandidater, som Mai Kivelä, Silvia Modig, Suldaan Said Ahmed och Dan Koivulaakso. Partiets mål att få in fler svensksspråkiga kandidater i Helsingfors stadsfullmäktige än SFP lyckades inte riktigt, då Mia Haglund fick nöja sig med suppleantplats och Henrik Nyholms personliga röster inte räckte ända fram.

 

Om det var De gröna som ledde den rödgröna fronten i Helsingfors och Åbo, så visar resultatet i Jakobstad att partiet fortfarande har stora problem med att få fotfäste utanför södra Finland. De gröna gick visserligen framåt med 0,7 procentenheter i staden, men fick bara 3,7 procent av det totala röstantalet.

Däremot gick vänsterpartierna framåt med stormsteg i Jakobstad. SFP dominerade i partiordförande Anna-Maja Henrikssons hemstad med 40,7 procent av rösterna, men Vf gick framåt med 3,5 procentenheter till 10,9 procent, och Jakobstad profilerar sig således som en av de starkaste svensk- eller tvåspråkiga kommunerna för partiet. Socialdemokraterna ökade dessutom till 21,6 procent. Lyckas Vf och SDP hitta en gemensam ton med traditionellt vänsterorienterade Pro Jakobstad (6,6 %) och De gröna, betyder det att en rödgrön allians kunde få stort inflytande i beslutsfattandet. Vänsterförbundets framgång torde dels bero på att Pro Jakobstad haft svårt med kandidatuppställningen, och dels på att Jeppis Pride-aktivisten Lisen Sundqvist säkert lockat nya röstare till Vf med sin kandidatur.

 

Framför allt kan Vänsterförbundet glädja sig över att valframgången inte varit något isolerat stadsfenomen – partiet gick framåt i nästan alla tvåspråkiga kommuner där det ställde upp kandidater, även om det inte i alla fall resulterade i fler mandat, eller några mandat alls.

På Kimitoön lyckades Vf (6,6 %) återta sitt andra mandat, delvis tack vare Tomy Wass, som efter en lång karriär som tjänsteman nu ställde upp i val som pensionär och drog åttonde flest röster i kommunen, där ju Jan-Erik Enestam (SFP) var röstmagnet. Vänstern på Kimitoön gläder sig också över att SFP (44 %) inte fick enkel majoritet, i första hand tack vare den obundna gruppen Fri samverkan, som drog 19 procent av rösterna.

I Pargas gjorde Vf ett kanonval och ökade med 1,5 procent, vilket gjorde att partiet kunde hålla sina 2 mandat, trots att fullmäktigegruppen krymper. De gröna gick mycket starkt framåt och ökade till 4 mandat, medan SDP klappade samman och förlorar 3. SFP förlorar 2 mandat, trots ett mycket bra val, som slutade med snudd på enkel majoritet. Vf:s långvariga Pargasordförande Nina Söderlund blev röstdrottning i kommunen (igen).

 

Också i Raseborg gjorde Vänsterförbundet ett mycket bra val, men blev otursamt nog bara några röster från ett andra mandat. I ärlighetens namn berodde partiets tillskott i röster (1,2 %) antagligen främst på att Finlands kommunistiska partis Peter Björklöf inte ställde upp för omval. FKP var också den stora förloraren i Raseborg, medan den stora segraren blev SDP, som gick framåt med 2,6 procentenheter till nästan 30 procent. SFP lyckades inte heller här knipa enkel majoritet, fast det låg nära till hands.

I Hangö höll Vänsterförbundet sina fyra mandat, och gick till och med framåt, trots att en av partiets röstmagneter, Marko Niemi, hoppat över till FKP och numera är chefredaktör för partiets språkrör Tiedonantaja. Niemi lyckades också knipa ett mandat för FKP i kommunen. Vänsterförbundets svenska landsstyrelses ordförande Birgitta Gran drog fjärde mest röster i Hangö. SDP gick däremot ordentligt bakåt, och förlorade både tre mandat och positionen som Hangös största parti, som nu gick till SFP. Den samlade vänstern är ändå fortfarande dominant i Hangö. I Kyrkslätt lyckades Irja Bergholm hålla Vf:s ena fullmäktigeplats.

 

Östnyland är något av ett sorgebarn för Vänstern. I Lovisa har partiet haft en hyfsad representation tack vare röstdrottningen Armi Lindell, samt Jerry Träskelin och Sari Eriksson. I år ställde ingen av dessa upp för omval, och Lovisas Vänsterförbund formligen kollapsade, och förlorade alla sina tre mandat. Stödet i Borgå och Sibbo, 3,3 jämte 1,8 procent, är kanske inget att hoppa jämfota för, men på båda orterna lyckades partiet förbättra resultatet i antal röster mätt.

Förutom i Jakobstad och Vasa, har Vf i Österbotten ett hyfsat stöd i Kaskö (7,8 %), där partiet dock gick back med 1 procentenhet i årets val, och i Karleby, där det i stället höjde sitt stöd med 2 procent till 6,8 och knep ett tredje mandat. I Kristinestad, Vörå, Nykarleby, Korsholm och Kronoby har Vf ingen representation i fullmäktige, men lyckades i de flesta av dessa kommuner trots allt öka partiets röstetal. I Kristinestad fördubblades röstmängden till 2,7 procent, och förde partiet hyfsat nära ett mandat.

 

Summa summarum kan man konstatera att Vänsterförbundet, med vissa undantag, gått stadigt framåt ett litet steg över hela landet, såväl på landsbygden som i städerna. Att partiet inte skulle ha potential att växa utanför de stora städerna är alltså en teori som kan skrotas. Problemet är väl snarast att på landsbygden och i småstäder hitta nya, unga kandidater som kan ta över stafettpinnen från veteraner som Esko Antikainen, Harry Yltävä, Stefan Håkans, Birgitta Gran, Nina Söderlund, Irja Bergholm och övriga. Akutast bland de kommuner där Vf fortfarande har ett hyfsat stöd torde situationen vara på Kimitoön, där 5 av 8 kandidater i år var pensionärer, och endast en av dem under 55. Vad det beror på att den ”traditionella arbetarklassens” barn inte har fortsatt inom vänsterrörelsen på landsbygden (om en grov generalisering tillåts) är en intressant fråga, som vi kanske ändå lämnar därhän den här gången.

 

Ännu några ord om de små landsomfattande partierna. Ännu 2012 hade Finlands kommunistiska parti 9 ledamöter; tre i Nokia och en i Heinola, Helsingfors, Raseborg, Jyväskylä och Nystad. Efter valet 2017 finns bara två kvar; en i Hangö och en i Nokia. Inte ens FKP:s långvariga ordförande Yrjö Hakanen lyckades ta sig in i Helsingfors stdadsfullmäktige, trots över 1 300 personliga röster. Det är knappast överdrivet att säga att en era lider mot sitt slut.

I stället fick hela tre nya partier in kandidater i fullmäktigen: Piratpartiet, Liberalpartiet och Feministiska partiet. Piratpartiet är visserligen inte nytt som parti, men har tidigare inte lyckats få en kandidat invald i vare sig kommunfullmäktige, riksdag eller EU-parlament. Ett parti gjorde också sorti i år, då Förändring 2011 inte ställde upp några kandidater, eftersom det strukits ur partiregistret (för stunden i varje fall).

 

På papper är det Liberalpartiet som klarat sig bäst – dess ordförande Juhani Kähärä valdes med darr på ribban in i Esbofullmäktiget med 338 personliga röster, och hela fyra kandidater kom in i Parikkala, där partiet blev tredje störst. Nå, nu är det ju inte så karelska Parikkala med sina 5 000 invånare plötsligt blivit frälst av ett litet libertarianskt parti av amerikanskt stuk, utan det hela handlar om valteknisk kohandel. De obundna i Parikkala har fått tillåtelse av partiet att använda dess parti som paraply för att kunna ingå valförbund med Kristdemokraterna och Sannfinländarna (obundna får inte som grupp ingå valförbund). De obundna kandidaterna har i sin tur lovat att inte representera partiet då de en gång blivit invalda. Så i praktiken har Liberalpartiet, tidigare känt som Nationella whiskypartiet, endast fått in en kandidat i Esbo.

Dessutom har Piratpartiet nu i sitt femte val lyckats bryta sig in i politiken på allvar. Piratpartiet, som har rymt några av de senaste valens mest färggranna kandidater med åsikter från höger till vänster, upp och ner, är i grund och botten ett värdeliberalt parti som ligger någonstans mellan libertarianism och anarkism. Dock utan libertarianismens fokus på ekonomi och privatägande, och utan anarkismens klassanalys. Vid sidan av mer bisarra uppenbarelser som Hansi Harjunharja och Kyuu Eturautti, har Piratpartiet också presenterat en helt seriös politik, även om partiet inte gjort det lätt för oss att ta dem seriöst. Med huvudsäte i universitetsstaden Jyväskylä är det knappast en överraskning att det är där partiet har störst stöd, och där fick partiet in en kandidat, Arto Lampila, som ofta fungerat som partiets samlade och seriösa ansikte utåt. Men också i Helsingfors fick partiet in en kandidat, doktorn i kärnfysik Petrus Pennanen.

 

I Helsingfors lyckades också nya Feministiska partiet få in sin ordförande Katju Aro i fullmäktige. Totalt fick partiet i kommunen nära 5 000 röster, och Aro fick kring 1 500 personliga, jämförbart med t.ex. Nasima Razmyar eller Harry Bogomoloff. Att Aro skulle bli invald var väntat, och det var också Feministiska partiets mål i detta val. Partiet kom inte speciellt nära inval i någon annan kommun, även om svenskspråkiga HBTIQ-aktivisten Panda Erikssons över 400 röster är imponerande för en kandidat som ännu för ett år sedan var mer eller mindre obekant för den breda allmänheten och ställer upp för ett parti som inte heller är mycket mer än ett år gammalt. Det grämer antagligen Eriksson att till exempel Vf:s Merja Lundén kom in i fullmäktige med 133 röster, men så fungerar tyvärr partipolitiken.

Feministiska partiets intrång på partikartan är ytterst välkommet såtillvida att det ruskar om en aning i strukturerna och sätter förhoppningsvis feminismen högre på agendan – även det inte riktigt lyckades med det ännu i det här valet. Med tanke på hur synlig och effektiv valkampanj FP förde åtminstone i Helsingfors, är det förvånande om partiet inte lyckas få in några kandidater till om fyra år.

 

Med ett hyfsat resultat för SDP, ett gott resultat för Vf, ett alldeles strålande resultat för De Gröna och en bra start för FP, finns alla chanser till en rödgrön front i många kommuner. Katju Aro kommer knappast att ha några problem att finna starka bundsförvanter bland Helsingfors unga, feministiska kandidater vare sig i VF eller Gröna. Men framför allt i De grönas starkaste fästen, Åbo och Helsingfors, har samarbetet mellan De gröna och vänstern ibland haltat avsevärt, eftersom De gröna ofta röstar med Samlingspartiet snarare än det röda blocket. I värdefrågor är De gröna och Vänsterförbundet snarlika, men då det gäller ekonomi och socialfrågor, och, lustigt nog, miljöfrågor, har de båda ibland haft svårigheter att hitta varandra. Att De gröna i Helsingfors röstade för utökad bebyggelse i Centralparken går stick i stäv med partiets egna principer, och partiets inställning till kärnkraft har varit svajande. Samtidigt har partiet också en hängivet röd flygel, som dock ibland blir brutalt överkörd. Socialdemokraterna har försökt finna sin själ i oppositionen, men verkar ha svårt att göra en avgörande vänstersväng tillbaka till rötterna. Så länge den uteblir, kommer Vänsterförbundet att se SDP som en högst opålitlig bundsförvant i många kommuner. Sedan måste man naturligtvis minnas att situationen varierar stort mellan olika kommuner. Och SFP ska naturligtvis inte heller räknas bort från samarbetsparterna i en rödgrön koalition. Även om partiet har en stark högerslagsida i ledningen, finns det många socialliberala och vänsterlutande politiker inom partiet.

Det är inte någon skön ny värld vi vaknar till efter kommunalvalet, men valet har åtminstone öppnat vissa dörrar och kanske förlöst vissa knutar. Om De gröna, Vf och SDP kan finna varandra, kan de utgöra en formidabel motkraft till högervågen, och det är vad som behövs i dessa tider då social- och hälsovårdsreformen ska drivas igenom, och vi även i övrigt står inför ett vägskäl då samhället borde byta riktning. Med flankstöd från SFP och andra mindre partier, åtminstone i vissa frågor, ska det kunna gå att bygga på det här valresultatet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Inför obligatorisk ryska i finska skolor

Statsminister Juha Sipilä (C) lyckades igen reta gallfeber på finlandssvenskarna under veckan som gick genom att hopa och ro i fråga om studentsvenskan. I den SFP-knutna tankesmedjan Agendas publikation Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen publicerades en intervju med Sipilä, där han noterade att nivån på de finländska tjänstemännens svenskkunskaper har rasat sedan den obligatoriska studentsvenskan slopades. Han sade till Suominen att ”det kunde vara värt att föra” en diskussion om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i samband med den förestående reformen av utbildningen i Finland. Detta fick skjutglada finlandssvenska nyhetsreportrar att mer eller mindre skriva ut att Sipilä stödde ett återinförande av studentsvenskan, trots att han aldrig påstod något sådant. Besvikelsen blev desto större då han dagen därpå i Yles A-Studio meddelade att han inte stöder återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan. En ”helomvändning” kallade Svenska Yle det, trots att statsministern i själva verket snarast vridit på sig lite efter att han funderat högt under intervjun med Suominen.

Sipiläs vridning (”helomvändning”) är den som fått mest uppmärksamhet, men Suominens rapport innehåller också en del annat intressant, låt vara att kontentan är en som vi redan kände till: svenskan har under regeringen Sipilä mött flera bakslag. Tingsrättsreformen är en potentiell katastrof för tryggad svensk service i rättsväsendet och flytten av den svenska fulltidsjouren inom den österbottniska hälsovården från Vasa till Seinäjoki kommer utan tvivel att äventyra den svenska servicen. Lägg ännu till detta försöken med frivillig skolsvenska i Östra Finland, samt ett regeringsparti som är öppet fientligt mot obligatorisk skolsvenska överlag.

De grönas tidigare partiordförande Osmo Soininvaara väckte ont blod hos många finlandssvenskar då han i samband med den österbottniska jourfrågan ironiskt frågade varför finlandssvenskarna var så upprörda över flytten till Seinäjoki. Alla i Seinäjoki har ju läst obligatorisk skolsvenska!

Soininvaaras släng var hopplöst dåligt tajmad och knappast speciellt relevant för ärendet i fråga – men ur ett bredare perspektiv har han en poäng. Det finns många goda argument för obligatorisk skolsvenska: historiekunskap, den nordiska dimensionen, hederlig gammaldags allmänbildning. Men de flesta som på orter med finskspråkig majoritet försökt få betjäning på svenska vid offentliga instanser vet att skolsvenskan ingalunda garanterar svensk service. Personer som veterligen borde ha avlagt både svenskan i studentexamen och tjänstemannaspråkprovet i svenska står allt som oftast handfallna efter ett inledande ”god dag”. Sedan kopplas man vidare till den tjänsteman som verkligen kan svenska. Undantag finns naturligtvis.

Den obligatoriska skolsvenskan, eller kravet på tjänstemannasvenska, garanterar alltså inte tillgång till högklassig svensk service. Redan det krav som förts fram i samband med planeringen av Seinäjoki-jouren, att det alltid måste finnas en person på plats i jouren som kan svenska, bevisar detta. Slutsatsen är därmed att svenskundervisningen i finskspråkiga skolor inte lär eleverna svenska.

Och då måste ju frågan förr eller senare uppenbara sig då vi på svenskspråkigt håll med näbbar och klor kämpar för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan: vad är det egentligen vi kämpar för?

Som sagt, det finns många goda orsaker att bevara den obligatoriska skolsvenskan, men tillgången till service på svenska är inte ett av dessa. När vi arbetar för svenskans framtid i Finland måste vi också öppna ögonen för realiteterna i samhället. Den obligatoriska skolsvenskan har aldrig garanterat service på svenska, garanterar i dagens läge inte service på svenska och kommer i sin nuvarande utformning aldrig att garantera service på svenska. Frågan vi då borde ställa oss är hur service på svenska ska garanteras i framtiden. Är det genom att vi dogmatiskt klänger vid ett icke-fungerande system, eller genom att vi vågar visionera fram ett annat, bättre system? Och har vi motivationen och framför allt fantasin att utveckla ett nytt, bättre system om all vår energi går åt till att frenetiskt ”rädda vad som räddas kan”?

Vi har utgående från detta två alternativ för att gå framåt. Antingen måste vi bli betydligt mer framfusiga och kräva att nivån på skolundervisningen i svenska blir flera klasser bättre över hela linjen. Det betyder att undervisningen i svenska tidigareläggs, fler lektioner plockas in och lärarnas kompetenskrav höjs – och antagligen att hela undervisningen skulle läggas om. Det andra alternativet är att vi accepterar att undervisningen i svenska blir frivillig. Det skulle frigöra resurser och antagligen tillåta skolorna att gå snabbare framåt i undervisningen eftersom färre, motiverade elever inte skulle behöva ”vänta” på de omotiverade eleverna.

Den senare modellen öppnar visserligen upp för en mängd obekväma frågor. Ska vi godta faktum om det plötsligt visar sig att ingen vill läsa svenska? Och hur ska då den svenska servicen tryggas? Är det ett orealistiskt alternativ, och i så fall, hur orealistiskt? Ska kravet på tjänstemannasvenska slopas i samma veva? Om inte, vad säger det då om jämlikhetsaspekten i skolan? Om man inte tvingas läsa svenska, betyder det att vissa går ut grundskolan med sämre förutsättningar än andra att få anställning i den offentliga sektorn. Å andra sidan, varför inte införa ett val mellan svenska och ryska, som i de experiment som nu utförs? Finns risken att rusningen till ryskan skulle vara enorm? Kunde man införa ett tjänstemannakrav på kunskap i antingen ryska eller svenska?

Det är knepiga frågor, men frågor som alldeles för sällan ställs i den finlandssvenska debatten. I slutändan handlar det också om hur vi som samhälle uppskattar bred bildning och solidaritet. I ett solidariskt land borde vi alla i rimlighetens namn visa våra medmänniskor så mycket respekt att vi ens bemödar oss att lära oss kommunicera med de människor som bor tillsammans med oss. Som upplysta medborgare borde vi vara så pass intresserade av våra medmänniskor att vi skulle vara nyfikna på att förstå deras språk, kultur, historia och verklighet. Dessa är de verkliga argumenten för en obligatorisk skolsvenska. Men då måste man börja därifrån, och inte från en knutpatriotisk, kravställande utgångspunkt, som man tyvärr ofta utgår från i dag, genom att hävda vår ”födslorätt” till svensk betjäning för att våra förfäder råkade födas på denna bit land vi befinner oss i. Och, handen på hjärtat: hur länge till kan vi hävda vår exceptionella rätt ”av historisk hävd” jämfört med till exempel den hela tiden växande rysktalande befolkningen, innan vi börjar låta som Sverigedemokraterna?

Ett förslag är att inte bara kämpa för en betydligt bättre undervisning i svenska för alla elever, utan också införa obligatorisk ryska. Alternativt borde man på allvar utreda vad en frivillig skolsvenska skulle innebära och hur en dylik kunde kombineras med en utveckling av den svenska servicen i landet.

Den situation vi har nu gör ingen gladare, varken finlandssvenskarna eller de finskspråkiga som ska betjäna oss på svenska. Det är där diskussionen borde börja.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

Ett feministiskt val

Kommunalvalet om drygt tre veckor känns ovanligt laddat, jämfört med många tidigare år. Bland annat kommer valet att ge en lägesrapport om Sannfinländarnas popularitet. Sedan partiet gick med i regeringen har dess stöd dalat från närmare 18 procent i riksdagsvalet 2015 till drygt 8 procent. Socialdemokratiska partiet har seglat upp som landets populäraste parti – det blir intressant att se om formen håller i sig ända fram till valdagen. I flera finlandssvenska kommuner, bland annat Pargas och Kimitoön, som vi lyfter upp i denna tidning, kommer diskussionen att handla om huruvida Svenska folkpartiet tar enkel majoritet eller inte.

Sin egen krydda i valsoppan tillför det nya Feministiska partiet (FP), som ställer upp 40 kandidater i 9 kommuner. Impulsen torde komma från Sverige, där Feministiskt initiativ (Fi) såg dagens ljus 2005. För att spå i partiets möjligheter kan man också snegla på Fi:s historia. I sitt första riksdagsval 2006 fick Fi endast 0,65 procent av rösterna, och har inte lyckats få en enda ledamot invald till riksdagen. Däremot lyckades partiet mobilisera väljare kring Soraya Post i Europaparlamentsvalet 2014, och med ett resultat på kring 6 procent blev Post invald. Men trots det fick Fi endast drygt 1 procent av rösterna i kommunalvalet samma år. Det resultade ändå i 13 fullmäktigeplatser.

Att Feministiska partiet skulle få in 13 personer i fullmäktigen i Finland redan i år är orealistiskt, men det kan vara en svart häst i de stora städerna, Helsingfors, Åbo, Esbo och Tammerfors i första hand. Partiordförande Katju Aro har någorlunda realistiska chanser att bli invald i Helsingfors, där FP kan slåss om de sista ströplatserna i fullmäktige med Finlands kommunistiska parti och Piratpartiet. För det krävs antagligen att partiet lyckas skramla ihop över 3 000 röster i staden. Det är möjligt, men långt ifrån säkert att det går vägen. Partiets problem i Finland är att det inte har en lika välkänd draghäst som Fi:s partiordförande Gudrun Schyman i Sverige.

Gudrun Schyman är före detta ordförande för Vänsterpartiet, så Fi har i Sverige en stark vänsterprägel. I Finland har den aspekten inte varit lika tydlig, men Katju Aro placerar in FP mellan Vänsterförbundet och De gröna, så nog kan man också benämna FP som ett vänsterparti. Det intrycket stärks av partiets principprogram. Förutom de uppenbara – jämställdhet, intersektionalitet och mångfald – betonar FP även välfärdssamhället, en stark offentlig sektor och investeringar i välfärdstjänster. Partiet skriver rakt ut att dess politik principiellt står i ett motsatsförhållande till nyliberalismens vinsttänk.

Huruvida FP:s entré på den politiska arenan i rena valresultat innebär en seger eller en förlust för rödgrön politik återstår att se. Å ena sidan kan ytterligare en aktör på vänsterkanten locka nya anhängare, men å andra sidan finns risken att FP ”stjäl” röster av De gröna och Vänsterförbundet utan att få in egna fullmäktigeledamöter i samma utsträckning, vilket minskar, snarare än ökar, det rödgröna inflytandet. Hursomhelst kan man hoppas att partiet lyckas med sitt uppsåt att föra in mer feminism också i de etablerade partierna. Förhoppningsvis då kopplad till en bred solidaritetsprincip, snarare än individualistisk identitetspolitik.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Är vi alla arbetarklass nu?

Ränderna har inte gått ur Ny Tids förre chefredaktör Fredrik Sonck, numera kulturchef på Hufvudstadsbladet. Det torde ha stått klart för de flesta som läste hans ledarstick i tidningsdraken söndagen 26.2. I texten förordade Sonck (något förenklat) en ny, eller kanske nygammal, syn på begreppet ”arbetarklass”. Under den (ironiskt?) klickvänliga rubriken ”Tror du att du är medelklass? Chansen är stor att du har fel fel fel” gjorde Sonck upp med ”illusionen om den breda medelklassen”, en illusion som stadfästes av Storbritanniens biträdande premiärminister John Prescott år 1997 med orden ”We are all middle-class now”.
Enligt Sonck bör arbetarklassen återfå sin ursprungliga betydelse, det vill säga alla som arbetar för sitt levebröd, oberoende bransch, lönenivå eller utbildning, borde räknas som arbetarklass. Överklassen kan leva gott på avkastning och kapital utan att behöva arbeta, medan medelklassen i den sonckska analysen är ”de som i viss mån men inte helt och fullt kan lita på kapitalinkomster”. Sonck vill inte ge några exakta siffror på hur mycket kapitalinkomster man ska ha för att klättra över tröskeln till medelklass, men föreslår så mycket att de överskrider fattigdomsgränsen, vilket enligt honom förutsätter ett kapital på minst en halv miljon euro.

Föga överraskande väckte ledarsticket en del diskussion på sociala medier. Bland annat frågades om man verkligen kan räkna merparten av Finlands ministrar till arbetarklassen bara för att de inte har några betydande kapitalinkomster.
Soncks analys är egentligen klassisk marxism, ämnad att ställa arbetet mot kapitalet, som han skriver, ”för att politikens viktigaste frågor – nu som alltid – handlar om hur förhållandet mellan arbete och kapital ska regleras. Medelklassillusionen påskiner emellertid att grundkonflikten är löst, att alla är både arbetare och kapitalägare. Det är helt enkelt inte sant.”
En helt riktig kritik mot inlägget är att den marxistiska klasslärans samhälle såg helt annorlunda ut än det gör i dag. Arbetare, det vill säga personer som sysslade med i huvudsak fysiskt arbete, var per definition fattiga. De var lågutbildade, många var analfabeter eller hade på sin höjd bakom sig några år i någon slags skola, beroende på vilket land de råkade växa upp i. Högre utbildning, och därmed chans till icke-fysiskt arbete och andra former av uppehälle än lön, hade i första hand unga vars föräldrar hade råd att låta dem utbilda sig vid universitet.

Hundrafemtio år av arbetarkamp har gjort att situationen i dag ser annorlunda ut. Många klassiska arbetaryrken, speciellt inom den tunga industrin, är i dag relativt välbetalda, på sätt och vis kan man säga att arbetaren gjort sin klassresa från arbetar- till medelklass. Detta är i varje fall den berättelse som den tredje vägens socialdemokrati ville måla fram, då premiärminister Tony Blair 1999 anammade Prescotts bevingade uttryck. Det var också andemeningen då Samlingspartiets dåvarande presidentkandidat Sauli Niinistö på valaffischerna kavlade upp ärmarna och hävdade att ”motsättningarnas tid är förbi”.
Men tanken om att alla är medelklass håller bara om a) man anser att löner på kring 2 000 euro i månaden (ungefärlig medellön för t.ex frisörer, cafépersonal, kosmetologer, kassaarbetare, busschaufförer) är tillräckligt för medelklass, och b) om alla de som lever under fattigdomsgränsen inte kategoriseras som människor. Vidare glömmer man bort alla dem som arbetar på deltid, projektanställning, på frilansbasis eller som småföretagare – alla den typen av arbetsförhållanden som blivit vanligare under de senaste åren. Journalistbranschens medellön på 3 600 euro i månaden må vara snäppet över det nationella medeltalet, men det tröstar inte de journalister som som hankar sig fram på frilansande eller inhopp, och aldrig kan planera sina liv längre än några veckor i framtiden.

Om vi då är ense om att vi alla inte är medelklass, men frångår Soncks analys om att alla som inte sitter på 500 000 euro i ackumulerat kapital är arbetarklass, blir det genast betydligt svårare att dra gränsen mellan arbetar- och medelklass. Det vettigaste blir då antagligen att slå fast en inkomstgräns baserat på en medianinkomst. Men för att undvika begreppsförvirring, måste man då kanske frångå begreppet ”arbetarklass”, eftersom det bland personer som hamnar på övre sidan av gränsen också kommer att finnas folk som arbetar för sitt uppehålle, må så vara med lite högre län än andra. Ett förslag är att man i stället skulle tala om ”underklass”. Men ska då till exempel Ny Tids chefredaktör med en månadslön på 2 900 euro kategorisera sig som ”underklass”? Det låter ju lite märkligt. Ska vi då tala om övre och nedre underklass? Högre och lägre medelklass? Som Sonck skriver blir det här ”luddigt och vilseledande” och bidrar föga till klassanalysen.
En potentiellt farlig tendens är att dra skiljelinjer mellan klasserna utgående från vanor och attribut. Ett inlägg på sociala medier häromdagen gjorde gällande att om man har råd att prenumerera på en dagstidning kan man inte på riktigt identifiera sig som arbetarklass, medan ett annat ville se klassmarkörer i om man diskuterade ett Guggenheimmuseums vara eller icke vara. Detta baserar sig på ett klasstänkande som tar oss tillbaka till 1800-talet och förpassar i skräpkorgen sett sekel av arbetarrörelsens strävanden för folkbildning och arbetarkultur, ett arbete som resulterat i nioårig grundskola, arbetarinstitut, avgiftsfria bibliotek, våra stadsteatrar, idrottsföreningar, statssubventionerad kultur och public service-bolaget Yle. Det är också ett slag i ansiktet på alla de författare, konstnärer och andra kulturarbetare som hankar sig fram under fattigdomsgränsen.Vidare är det en nedvärdering av arbetarklassens intellelligens, kulturella kapacitet och nyfikenhet på världen. Visst har den hungrige svårt att njuta av konst, men det betyder inte att hen inte skulle vilja göra det.

Men har allt detta då något mer än semantisk betydelse? Kan vi inte bara kalla det för fattig, rik och mittemellan? Visst kan vi det, men att konstatera faktum driver inte världen framåt. Om vi vill göra något åt klass- och inkomstklyftorna i världen, behöver vi ett redskap för analys om vi ska kunna dra upp riktlinjer för reformarbete. På högerhåll är intresset för minskning av samhällsklyftorna sällan särdeles stort, och genom att komma med uttalanden som ”vi är alla medelklass nu”, ”motsättningarnas tid är förbi” eller ”höger-vänsterskalan är föråldrad” vill man påskina att samhället nu är färdigbyggt, att det nu bara gäller att så att säga förfina kapitalismen.
Motsättningar mellan arbetare och arbetare hjälper inte samhällets fattiga och utsatta. Att en livsmedelsförpackares medellön ligger på 2 300 euro är inte en följd av att en läkares dito ligger på 5 000, och förpackarens lön stiger inte automatiskt om läkarens sjunker. Däremot är det ett problem att allt mer av världens resurser ackumuleras som kapital hos världens superrika. Detta är ett systemfel, ett systemfel försätter alla arbetare, inte bara de allra fattigaste och utsatta, i ett underläge. För att åtgärda systemfelet krävs en medveten klasskamp som innefattar hela den arbetande klassen, från chefer och högre tjänstemän till verkstadsgolvets knegare, prekariatet och de arbetslösa. Däri ligger Soncks, och i förlängningen Marxs, poäng.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör