Kategoriarkiv: Ledare

Att ideologisera

Den 10 januari skrev YLE:s Morgon-tv:s programledare Sanna Ukkola en kolumn där hon ondgjorde sig över ”ideologisering” i skolan. Vid sidan av ”tvångssvenska” tvingar man nu på barnen feminism och veganism, anser Ukkola. Hennes utgjutelse baserar sig på två beslut som fattats under de senaste månaderna. Det första är att dela ut den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies berömda lilla pamflett Alla borde vara feminister (2014) till alla niondeklassister i Finland. Det andra är Helsingfors stadsfullmäktiges beslut att utgående från De grönas fullmäktigeledamot Leo Stranius motion införa en så kallad ”vegandag” i Helsingfors skolor. Enligt Ukkola är det här en ”ideologisering” av skolan.

Ukkola har redan länge skrivit bloggar på YLE:s webbsida, som andats en ”Sannfinländarna light”-stämning. Hon är inte riktigt lika rabiat i sin kritik av feminism, vänstern, ”politisk korrekthet” och antirasism som Ilta-Sanomats chefredaktör Ulla Appelsin, men tongångarna är de samma – Ukkola har också försvarat Appelsins hjärnfjärtar i sina kolumner.

Appelsin och Ukkola använder sig båda av samma metoder i sina texter, metoder som högerpopulistiska debattörer har utvecklat till en ren konstform. De tar fasta på begrepp som kastas runt i den offentliga debatten, ofta just av högerpopulister, och kopplar dem till aktuella frågor. Genom att sedan lämna bort viktiga fakta, berätta halvsanningar, använda sig av ad hoc-argument och göra falska orsakssamband, skapar de halmdockor som de sedan ursinnigt späker.

Låt det nu vara sagt, så att det blir klart: Helsingfors tänker inte tvinga barn att äta veganmat, utan uppmanar alla skolor att en dag i veckan erbjuda alla barn vegankost. Det här betyder inte att barnen måste skriva in sig i Animalia och börja demonstrera mot pälsfarmning, utan att de en dag i veckan får välja näringsrik, hälsosam mat, som till skillnad från andra dagar i veckan inte innehåller animaliska produkter. Samtidigt minskas skolkökens ekologiska fotavtryck.

Jag håller visserligen med Ukkola om att skolan ska vara fri från politisk propaganda, speciellt då det gäller undervisningen. Men ideologier kommer vi inte ifrån. Hela det finländska skolsystemet är ideologiskt motiverat, och genomsyras av olika former av ideologier, bland annat den kristna och den nationalistiska ideologin. I religionsundervisningen lär man sig rabbla upp de tio budorden och vi läser om de tappra finländska soldaterna i Vinterkriget medan vi hissar den finländska flaggan och sjunger nationalsången. Att vid sidan om detta läsa om en afrikansk kvinnas upplevelser av könsdiskriminering skadar knappast.

I den sannfinländska och ullaappelsinska världen finns det vissa saker som är självklara naturlagar. Hit hör bland annat heteronormativitet, köttätande, kristendom och nationalism. Dessa är ”finländska” och ”traditionella” värderingar och således ovan all kritik. Andra verkligheter och infallsvinklar stämplas som ”ideologier” och ”propaganda”. Det är synd att Sanna Ukkola gång efter annan faller i samma tankegrop. Att påpeka att det finns andra upplevelser av verkligheten än de som vi som vita, priviligierade finländare traditionellt vaggas in i är inte att ”ideologisera”. Att ge människor som inte faller in i våra stereotypier möjlighet att leva sina liv utan diskriminering och stigmatisering är inte ”förtryck”, som Ukkola skriver i en annan kolumn. Mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan könen och tanken om allas lika värde är däremot ideologiska begrepp. Det är synd om Ukkola inte anser att dessa ska omfattas i skolan.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

2017

Ett nytt år har kommit, men det är få som ser på det med tillförsikt, vare sig då det gäller Finland eller omvärlden. För de flesta européer och många amerikaner är det symptomatiskt att det nya året inleds med att Donald Trump svär presidenteden i USA. Vare sig man vill se Trump som ondskan inkarnerad, som en slug karriärklättrare och mediespelare eller som en clown som plötsligt står i rampljuset och svettas med bollarna i händerna utan att kunna jonglera, är Trumps väg till makten ett tecken på att något i världen är sönder. Förslag på söndriga saker: Ekonomin. Kapitalismen. Demokratin. Sanningen. Vänstern. Eller allihopa.

Sällan har vänstern haft ett så ypperligt tillfälle att stiga fram och ta makten som i samband med finanskrisen. Sällan har det misslyckats så fatalt. Jeremy Corbyn och Bernie Sanders, två vithåriga eminenser från socialismens förflutna, lyckades väcka hopp i en ung generation. För Corbyn gick det vägen, men han valdes till partiordförande strax efter ett parlamentsval, och med nästa regeringsskifte flera år i framtiden, ser hans position inte ljus ut, såpass avskydd är han av stora delar av sitt eget parti. Sanders trollband en hel värld, men snubblade på mållinjen. Podemos i Spanien är en av de få framgångshistorierna för vänstern, men det återstår ännu att se hur rörelsen lyckas utvecklas från en folklig proteströrelse till en etablerad politisk aktör. Syriza i Grekland steg upp som en sol, men motarbetades i varje vändning av EU-trojkan, och sitter nu i en oerhört knepig situation i regeringsställning.

I Finland fick vänstern en nytändning då unga, ljusstarka Li Andersson valdes till partiordförande, och partiet seglade upp till nära tio procents stöd i gallupar, men har sedermera kräftgått tillbaka till den position vi är vana att se partiet i, med ett stöd på mellan 7 och 8 procent. Till skillnad från SDP är Vänsterförbundet däremot tydligt ett framtidsparti. Partiledningen är antagligen den yngsta i Finlands politiska historia, och i riksdagsvalet fick Vänsterförbundet relativt stort stöd av väljare under 50. I själva verket nästan dubbelt mer än vad socialdemokraterna fick i samma ålderskategori, vilket är ett oroväckande resultat inte bara för SDP, utan för vänstern som helhet.

2017 ordnas kommunalval i Finland och det torde bli ett första styrkeprov för ”den nya” vänstern, och något av en mätare på var de politiska sympatierna ligger i landet.

De gröna, ett socialliberalt, urbant parti med en ungdomlig prägel, som är passligt löst och brett i de ideologiska konturerna, kommer antagligen att göra väl i från sig i städerna, och i Helsingfors finns till och med stormvarningar om att det utmanar Samlingspartiet som största parti. Obundet av historiska dogmer eller politiska filosofier, är De gröna ett parti som trots allt ligger på den vänstra sidan av partikartan, även om det rymmer starka högerröster.

Den fråga som många på vänsterkanten slåss med är hur nyliberalismen ska knäckas. Svaret är antagligen detsamma som tidigare: vänstern måste presentera ett trovärdigt alternativ till nyliberalismen, och forma en klar och tydlig bild av hur ett postkapitalistiskt samhälle skulle se ut. Att erbjuda en smärre revidering av nyliberalismen fungerar inte, vilket SDP:s kräftgång har bevisat.

Sannfinländarna har rasat i galluparna, men det har antagligen mest att göra med dess regeringsmedverkan. Med största sannolikhet blir dess kommunalvalsresultat bättre än galluparna visar, bland annat tack vare att många vill rösta mot invandring, och Jari Lindströms och Timo Soinis förehavanden i ministerställning kastar knappast en så hemskt stor skugga över de lokala representanterna.

I det här numret lyfter vi fram olika tankeställare inför året 2017, genom att blicka tillbaka på utvecklingen 2016 och genom att plira in i framtidens kristallkula. En sak är säker: behovet av god journalistik och kvalitativa debattinlägg kommer inte att minska, och genom Tigern rf:s övertagande av Ny Tids utgivning kan vi garantera att Ny Tid åtminstone inte försvinner någonstans under detta år.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Från Sipilä till julgubben

Så här i jul- och nyårstider är det brukligt med någon form av årsöversikter. 2016 har varit så händelserikt att det omöjligt går att sammanfatta året som gått i den här korta ledarspalten. Det är knappt så jag får rum med den gångna månadens samtalsämnen.

1. Sipilä och Yle. Statsminister Juha Sipiläs aggressiva och känslosamma reaktion på Yles helt normala journalistiska uppdrag, att granska makthavarnas förhållanden till marknadsaktörer, visade än en gång att miljonären och företagaren Sipilä helt enkelt inte vet hur politik fungerar. Centerstatsministerns oförstående attityd gentemot jävsfrågor vittnar om att han fortfarande tror att det är ett företag han leder i stället för ett land. Det viktiga är nu kanske ändå att fokus hålls på sakfrågan, det vill säga Sipiläs och regeringens politik angående Terrafame, och inte börjar handla om Sipilä som person eller hans förhållande till medierna.

Många oroväckande frågor har också seglat upp kring Yle-chefen Atte Jääskeläinens förhållande till Sipilä, och det finns flera olika incidenter som antyder att Jääskeläinen lagt sig i rapporteringen om Sipiläs förehavanden. Det vore antagligen det bästa för bolaget och dess journalistiska trovärdighet att Jääskeläinen nu hade förstånd nog att avgå.

2. Vårdreformen. Det råder inget som helst tvivel om att den svenskspråkiga hälsovården i Österbotten är hotad om Vasa förlorar sin svenskspråkiga fulltidsjour. Också i Åboland finns stora frågetecken kring den svenskspråkiga vård som nu erbjuds på Åbolands sjukhus. Det stora spöket här är det valfrihetskrav som Samlingspartiet i sista minuten lade ovanpå reformförslaget, något som inte fanns inbakat i de ursprungliga planer som godkändes av den föregående regeringen.

Vänsterförbundet har drivit en aktiv kampanj för att hela reformen ska tas tillbaka till ritbordet, men på svenskspråkigt håll är det många som upplevt att vänstern lämnat SFP ensamt med att värna om den svenska vården. Detta fortsätter Vänsterförbundets svaga profil då det gäller rent konkreta svenska ärenden.

3. Castro. En era tog slut då Kubas landsfader Fidel Castro somnade in i början av oktober. Castros död har knappast väldigt långtgående konkreta följder, eftersom han redan för några år sedan drog sig ur den aktiva politiken. Normaliseringen av förhållandet mellan USA och Kuba har redan inletts, och det verkligt intressanta blir att se vad som händer då Raúl Castro drar sig tillbaka.

Fidel Castro var en despot, och som alla auktoritärt styrda länder har Kuba dragits med stora problem, vissa direkt orsakade av Castros styre, andra mer förvållade av utomstående faktorer, som USA:s handelsembargo mot Kuba. Personkulten kring Castro bidrog bland annat till förföljelse, nedtystande och likvidering av meningsmotståndare, samt en mediecensur som råder ännu i denna dag. Å andra sidan byggde det kommunistiska styret i Kuba upp ett samhälle baserat på ekonomisk jämlikhet, och framför allt landets gratis sjukvård och utbildning förbättrade utan tvivel livet för många fattiga kubaner.

4. Trump. De progressiva krafterna i USA behöver allt stöd de kan få av europeiska bröder och systrar. Den blivande presidenten är i full färd med att bygga upp en administration av pseudofascistiska mångmiljonärer, och om någon tror att detta kommer att förbättra situationen för landets medelklass och fattiga, är det kanske dags för en ordentlig kalldusch.

5. En riktigt god jul önskar vi alla våra läsare!

Syriens hopplöshet

Det finns en scen i Leonardo DiCaprio-filmen Blood Diamond (2006) där en utrikesreporter spelad av Jennifer Connelly sitter i en skolsal i Sierra Leone och skriver på sin laptop. Hon beskriver ett hjärtskärande möte mellan en av huvudpersonerna i filmen och hans familj i ett flyktingläger. Frifräsaren och diamantsmugglaren DiCaprio läser över hennes axel och skrattar sarkastiskt åt hennes klichéartade och melodramatiska framställning av situationen, varpå Connellys karaktär utbrister:

”Du har rätt, det är skit! Det är som en av de där informationsreklamerna med afrikanska barn med uppsvullna magar och flugor i ögonen. Se, här har jag döda mammor, jag har avhuggna armar och ben, men det är ingenting nytt. Visst, det får kanske någon att börja gråta då de läser det, någon kanske till och med skriver ut en check. Men det är inte tillräckligt för att få det att sluta! I’m sick of writing about victims, but it’s all I can fucking do!

Jag kommer att tänka på scenen då jag läser de senaste nyheterna från Syrien, och funderar att vi borde lyfta upp frågan i Ny Tid på något sätt. Men vad ska vi skriva som inte redan har skrivits? Vad hjälper det att vi igen uppmärksammar de 6 miljoner människor som är på flykt inom landet? Om krigsreportrarna som besökt Aleppo och beskriver situationen som den värsta de sett under sina karriärer? Om valet mellan pest och kolera: ett diktatoriskt styre under Bashar al-Assad eller ett islamistiskt ”kalifat” under Islamiska staten? Om västs lama stöd till kurdiska YPG och Turkiets schizofrena inställning till hela konflikten? Rysslands militära stöd till al-Assad-regimen och USA:s och Natos beröringsskräck efter fiaskona i Irak och Afghanistan?

Visst, det får kanske någon att börja gråta då de läser det, någon kanske till och med skriver ut en check. Men det är inte tillräckligt för att få det att sluta.

I Hollywood är det mesta enkelt och svartvitt. När Jennifer Connellys reporter till sist får de uppgifter hon behöver för sin artikel, leder det till att handeln med blodsdiamanter regleras. I verkligheten är det få konflikter som får sin lösning tack vare ett scoop.

Situationen i Syrien är emblematisk för vår tids kriser. Liksom många andra länder i Eurasien, Mellanöstern och Afrika är Syrien resultatet av underliggande religiösa och klanbaserade spänningar, kolonialism och stormaktspolitik. Bashar al-Assad är en i raden av ledare som genom auktoritära metoder och terrorbalans upprätthållit ett spänt lugn i sitt land med hjälp av diplomatiskt, ekonomiskt och militärt stöd från någon av stormakterna; USA, EU, Ryssland eller Saudiarabien. Drar du snöret i ena ändan, blir det kortare i den andra.

Vi ser de senaste fotografierna av blodiga barn, läser artiklar om sjukhus och daghem som bombarderats, och klickar på hashtaggen #HolocaustAleppo. Och står där och känner oss handfallna och maktlösa. För det känns som att det inte hjälper, hur mycket vi än skriver och klickar och delar. Kriget rasar på, och världen står bredvid och suckar. Syriens befolkning har fastnat i brännpunkten för ett stormaktsspel, där Kina, Ryssland och Iran står på ena sidan och matar ammunition åt al-Assad medan de blockerar resolutioner i FN. Nato, USA och EU vill varken trampa dessa länder på tårna eller dras in i ytterligare ett hopplöst inbördeskrig i regionen. Situationen känns hopplös. Så jag delar den senaste artikeln om att minst 30 personer dödats i ett bombattentat mot ett bröllop. I’m sick of writing about victims, but it’s all I can fucking do.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Fred utan rättvisa

Janne Wass
Janne Wass.
Reaktionerna på tillkännagivandet av årets Nobels fredspristagare var delade, men på det stora hela relativt neutrala. Det är få som inte – åtminstone på ett omedelbart plan – applåderar det arbete som gjorts för att få slut på den väpnade konflikten mellan den colombianska staten och den marxistiska gerillarörelsen Farc. Iögonfallande är ändå att det är Colombias president Juan Manuel Santos som ensam får ta emot priset, medan vare sig Farc-gerillans ledare Rodrigo ”Timochenko” Londoño eller dess chefsförhandlare Ivan Marquez finns bland mottagarna. I själva verket nämndes Farc överhuvudtaget inte i motiveringen.

Den krypande misstanken är att Nobelkommittén har lämnat bort Farcs representant(er) från mottagarlistan efter folkomröstningen i Colombia, i vilken fredsfördraget förkastades med minimal marginal. Det skulle inte vara första gången kommittén använt fredspriset som ett samhällspolitiskt verktyg – i gott minne har vi premieringen av den nyvalde presidenten Barack Obama 2009. Obamas tal om försoning, öppenhet, partnerskap och fred sågs då som en motpol till Bush-erans jingoism och militarism, och Nobelkommittén valde den gången att göra en tydlig ideologisk markering. Genom att utesluta Farc från fredspriset ger Nobelkommittén nu Colombias markägande högerkrafter – de som motsatte sig fredsfördraget – en möjlighet att applådera Santos och hans arbete utan att behöva omfatta Farc. Detta kan visa sig vara avgörande i (förhoppningsvis) kommande förhandlingar. Detta är naturligtvis spekulationer, men otvivelaktigt känns det som ett taktikerande beslut att utesluta den ena parten i ett fredsfördrag från priset.

Går man lite djupare, ställer sig sedan den kanske lite överraskande frågan om till vilken grad (det visserligen havererade) fredsfördraget är värt att applådera. Visst är det alltid en seger för mänskligheten då två stridande parter väljer att begrava stridsyxan, men å andra sidan måste man alltid fråga sig till vilket pris det sker, och vilka följderna kommer att bli. Farc-gerillan har inte stridit i 50 år för skojs skull, och när den nu visar vilja att ge upp kampen gäller det att analysera varför – likaväl som det gäller att analysera varför en viss del av det colombianska folket blockerar fredsfördraget.

Farc-gerillan grundades 1966 som en agrar marxistisk rörelse, i första hand bestående av småbrukare som fördrivits från sina ägor av en kapitalistisk jordbrukspolitik som gynnade besuttna markägare. Högern har i årtionden kontrollerat makten i Colombia, men också den är tudelad – dels har vi den konservativa agrarhögern som är starkt lierad med drogmaffiorna i landet. Traditionellt har denna högerfalang dominerat den colombianska politiken, och det är också den som indirekt är ansvarig för Farcs födelse genom förtryck av den fattiga landsbygdsbefolkningen och dess envisa motstånd mot en jordreform som skulle fördela marken rättvisare, och ge de fördrivna markägarna och deras ättlingar ekonomisk upprättelse. Men en annan högerrörelse har sedan 1970-talet vunnit mark i Colombia, en som är starkare förknippad med affärsvärlden, finanseliten, samt utvinningsbranscher som olje- och gasindustrin. Det är denna högerrörelse som Santos företräder.

Pressad av den avreglerade marknaden och internationella frihandelsavtal, började de besuttna markägare på 1980-talet att i allt högre grad liera sig med narkotikakartellerna. Nyliberalismen försvagade agrarhögerns ekonomiska ställning, vilket bland annat ledde till att hundratals kaffeplantager lades ner, och dels till att allt mer jord övertogs av illegala drogplantager, och gränsen mellan drogkartellerna och de gamla lantbruksoligarkerna började suddas ut. I slutändan var det småbrukarna och landsortsbefolkningen som fick ta smällen, och det var också på 1980-talet som Farc växte sig till en revolutionär armé med över 10 000 medlemmar.

Den politiska makten hölls fortfarande stadigt av agrarhögern, som under Reagans och Bush den äldres era fick allt större militärt och ekonomiskt stöd i kampen mot Farc, som också hade gett sig in i narkotikabranschen för att finansiera sin verksamhet. I det så kallade kriget mot narkotikan upplöste den colombianska regeringen flera av de traditionella drogkartellerna, men verksamheten togs i stället upp av Farc och andra vänstergerillor, liksom av nya paramilitära extremhögergrupper.

Under 1980- och 1990-talen förlorade Farc mycket av sitt folkliga stöd, efter att rörelsen vid sidan av drogbusinessen också började använda sig av kidnappningar och utpressning för att finansiera sin kamp. Denna verksamhet stärkte också de högerextremistiska grupperna, som på 1990-talet inledde ett separat krig mot Farc och andra vänstergerillor.

Vid sidan av Farcs väpnade kamp, växte sig också en politisk vänsteropposition allt starkare i Colombia. Den kulminerade i partiet Patriotiska Unionen, en koalition mellan Farc och Colombias kommunistiska parti. Partiet klarade sig hyfsat i flera val, men utsattes för regelrätt förföljelse både av myndigheterna och de paramilitära högergrupperna. Aktivister fängslades och flera av partiets ledande figurer lönnmördades utan att myndigheterna i större grad bekymrade sig om att vare sig förhindra våldet eller straffa de ansvariga.

Våldet mot vänsteraktivister och oliktänkare institutionaliserades senast i och med Álvaro Uribes tid som president 2002-2010. Under Uribes tid vid makten utvecklades Colombias militär med amerikanskt stöd till den näst största i hela Sydamerika, och merparten av dess resurser sattes in för att kväsa Farc. Flera ministrar, senatorer och riksdagsledamöter i Uribes krets hade mycket nära samröre med landets största paramilitära grupp på högersidan, Autodefensas Unidas de Colombia (AUC), som mellan 1997 och 2006 inte bara attackerade Farc, utan också utförde otaliga räder mot civilbefolkning som misstänktes stöda gerillan, och dess medlemmar misstänks för tiotals, om inte hundratals, lönnmord på journalister, fackledare, vänsterpolitiker och övriga aktivister på vänsterkanten. Som störst var AUC till och med större än Farc, och gruppen står för merparten av dödsfallen i den colombianska konflikten. Gruppen avväpnades formellt 2006, men dess plats har tagits av andra grupper, varav den största, Svarta örnarna, ses som dess de facto arvtagare.

Militärt var Uribes kampanj mot Farc framgångsrik, och gerillans medlemsantal, resurser och handlingsutrymme decimerades avsevärt. Säkerhetssituationen förbättrades påtagligt i landet, men enligt kritiker skedde det på bekostnad av demokratin, öppenheten och yttrandefriheten – för att inte tala om säkerheten för landets vänsteraktivister. Huvudarkitekten för denna inre säkerhetspolitik var försvarsminister Juan Manuel Santos, alltså den nuvarande presidenten och fredsprismottagaren.

Skillnaden mellan Santos och Uribe är ändå att Santos inte representerar agrarhögern, utan finanshögern. I finanshögerns intressen ligger inte att försvara de besuttna oligarkernas markintressen, utan snarare att öppna upp allt större delar av Colombia, dels för multinationella jordbruksföretag (för bland annat framställning av ris och palmolja), och dels för en utvidgad utvinning av naturresurser som olja, gas och mineraler. I nyliberalismens och den fria marknadens framfart, har finanshögerns ekonomiska och politiska makt långsamt men säkert gått förbi den traditionella agrarhögerns. För finanshögern har Farc varit ett reellt ekonomiskt problem, eftersom dess attacker under senare år framför allt riktat sig mot exportindustri och utvinningsindustri, som till exempel tillslag mot oljeledningar. Colombia är rikt på olja, naturgas, mineraler och ädelstenar, men för att utvinna dem, och locka utländska investerare, måste Santos kunna lägga beslag på mark som i dag kontrolleras av drogkarteller, paramilitära grupper och rebeller, som Farc. Och för att få Farc att lägga ner vapnen, krävs åtminstone ett löfte om någon form av jordreform. Detta har agrarhögern däremot kategoriskt motsatt sig.

Farc, för sin del, är i dag betydligt decimerat på grund av det gångna decenniets militäraktioner mot gruppen. Rebellerna har redan länge utkämpat ett långt nederlag, och dessutom dragits med splittringar inom de egna leden. Det finns på vänsterhåll en tendens att förhärliga Farcs kamp, men sanningen är att en ansenlig del av Farcs medlemmar sedan länge gett upp den socialistiska kampen och numera är mer intresserade av den lukrativa droghandeln. För den politiska falangen av Farc finns i det långa loppet inga goda alternativ; ju mer dess medlemsantal krymper, desto mindre blir också dess politiska tyngd i fredsförhandlingar.

Álvaro Uribe är fortfarande en av landets ledande politiker, och en frontfigur för den konservativa agrarhögern. Uribe har varit en högljudd motståndare till fredsfördraget mellan Farc och Colombias regering. Dess starkaste fotfäste ligger inte i de områden där Farc opererar, men trots det har det varit den som allra mest högljutt kritiserat den amnesti som fredsfördraget skulle innebära för Farcs medlemmar. Relevant här är naturligtvis att fredsfördraget också skulle innebära jordreformer som skulle skada just denna agrarhögers intressen.

Det fredsfördrag som ingicks mellan Farc och Colombias regering är en urvattnad kompromiss ur Farcs synvinkel. Kravet på en övergripande omfördelning av landets markresurser och lantbruksekonomi, samt ett mått av självstyre för områden dominerade av småbrukare, har förvandlats till ett löfte om möjlighet till odling på de nya områden som öppnar sig om Farc lägger ner vapnen, och ekonomiskt stöd för en övergång från drogodling till lagliga grödor. Kritiker av avtalet menar att det inte innehåller några garantier för fördrivna småbrukare, utan varnar för att de kommer att sväljas av de stora marknadsaktörerna. Situationen för de 6 miljoner personer som i dag räknas som fördrivna skulle antagligen inte förbättras avsevärt. Däremot stipulerar fördraget att Farc skulle välkomnas tillbaka till den politiska arenan, vilket är ett minimum för vad rörelsen kan acceptera. På det stora hela är det från Farcs sida snarare en kapitulation än en kompromiss. Fortfarande lever merparten av av människorna på landsbygden – fördrivna från sina gårdar och marker – under fattigdomsgränsen, och fredsavtalet ger egentligen inte dem några konkreta löften om förbättring.

Demokratisituationen i Colombia är i dag marginellt bättre än under Uribes tid vid makten, och stora demonstrationer har visat att det finns en utbredd opposition mot landets ekonomiska politik och markanvändning. Marcha Patriótica, eller Patriotiska marschen, är en takorganisation för hundratals gräsrotsrörelser som sedan 2013 demonstrerat för fred, jordreformer, demokrati och social rättvisa. Men också denna rörelse har utsatts för flertalet politiska mord och myndighetsdiskriminering.

Framtiden för Colombia är nu oviss. Även om fredsavtalet hade godkänts i folkomröstningen, hade det varit svårt att implementera. Dels hade en stor utbrytargrupp inom Farc inte accepterat det, och fortsatt sin väpnade terrorism och droghandel. Men dels är Farc bara en av landets väpnade grupper. Högerextremistiska Svarta örnarna uppges ha närmare 7 000 medlemmar, och skulle säkerligen försvara sina narkotikaintressen minst lika energiskt som Farc försvarat sina. Någon egentlig jordreform skulle inte komma på tal innan resten av de paramilitära grupperna hade rensats ut, på diplomatisk eller militär väg. Santos har opinionen mot sig både till höger och till vänster, och trots sina löften, är det högst osannolikt att han skulle lyckas förbättra situationen för landets fattiga landsbygdsbefolkning i det rådande samhällsklimatet.

Vad som händer nu är oklart. Farc har nu visat hur lågt gruppen är redo att sänka sina krav i fredsförhandlingar, så gruppen vinner inget på att nu fortsätta den väpnade kampen. Å andra sidan kommer dess medlemmar inte heller att bara överlämna sig till myndigheterna. Santos har sagt att det inte finns någon B-plan. Med största sannolikhet kommer någon form av förhandlingar att återupptas, och förhoppningsvis kan en ny folkomröstning ordnas, där en större del av befolkningen deltar. Endast 37 procent av colombianerna röstade i förra veckans omröstning, vilket ledde till det förvånande resultatet. Enligt alla opinionsmätningar skulle avtalet godkännas med bred marginal – men när det kom till kritan, var det kritikerna som gick man ur huset för att rösta, medan merparten av dem som godkände avtalet valde sofflocket. Demokrati är svår att uppnå om man inte utnyttjar den.

Fred i Colombia är naturligtvis vad de flesta hoppas på, och att få Farc att lägga ner vapnen skulle förvisso vara ett viktigt steg i rätt riktning. Men det skulle inte lösa Colombias problem med växande inkomstklyftor och en stor, missnöjd underklass. Det landet behöver är en solidarisk jordreform, men under rådande marknadsekonomi får vi antagligen se i stjärnorna efter den.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Foto: CC/Flickr/Colombias teknologi- och informationsministerium