Kategoriarkiv: Litteratur

Kärlekens adelsmärke är förlust

Den judiske författaren Amos Oz, född och uppvuxen i Israel, skriver i sin bok Hur man botar en fanatiker apropå konflikten i Mellanöstern som pågått sedan 1948: ”Personligen råkar jag tro att kärleken är något sällsynt.” Och han fortsätter några rader längre fram: ”Jag tror inte att  kärleken är den dygd vi löser internationella problem med.” Här sätter i alla fall jag morgonkaffet i vrångstrupen, men jag tillhör förstås den sentimentala och romantiska sorten, som bara ser två alternativ: sentimentalitet eller cynism.

Men det intressanta är vad som händer sen, hur han fortsätter att skriva. Han verkar inte vara medveten om att han faktiskt definierar kärleken som annars kan vara ett ganska diffust begrepp för oss vanliga dödliga: ”Vi behöver andra dygder. Vi behöver känsla för rättvisa, men vi behöver också sunt förnuft, vi behöver fantasi och förmåga att tänka oss in i den andres situation. Vi behöver den rationella förmågan att kompromissa och ibland göra uppoffringar och eftergifter, men vi behöver inte begå självmord för fredens skull. […] Enligt min åsikt är motsatsen till krig inte kärlek och medlidande, motsatsen till krig är inte generositet eller broderskap eller förlåtelse. Nej, motsatsen till krig är fred. Nationerna behöver leva i fred.”                                                                                

Vi talar så ofta om att finna kärleken, att hitta någon, något att älska, att livet är tomt och meningslöst utan ömhet, innerlighet, samhörighet, hängivenhet och lust. Men vi tänker inte på att vi samtidigt med denna längtan bjuder in sorgen och förlusten i vårt liv. Vad är sorgen annat än minnet av kärleken?

Som poet har jag inte riktigt kunnat famna och gestalta sorg och smärta, eller det är ett medvetet val, man kunde nästan säga en överlevnadsstrategi. Jag har helt enkelt inte velat, har varit rädd för att själv sjunka till botten och dra med mig mina läsare. Har gjort allt jag kunnat för att låta bli att hamna i ångestfacket, tyckte också att melankoli och ångest var överrepresenterat på bibliotekets lyrikhylla då jag började skriva på allvar i slutet av 1980-talet. Har också tyckt att andra gör det bättre och har velat skapa ett alternativ till svek, bitterhet, cynism och sorg. Dels för att jag kanske inte haft distans till det egna själsmörkret – dels för att det gjort för ont att gå in i de känslorna. Har inte velat sänka mina läsare till de undre regionerna i tillvaron, inte kunnat ta ansvaret om de faller i gråt och blir hysteriska. Nu har jag börjat tycka att tårarna är läkande, de syr ihop såret, de är en bro över till den andra sidan. För att ta till ett judiskt ordspråk: ”Tårar är själens tvål. ”

Jag har velat ge mina läsare något annat än ångestdikter och poem för dödsannonser så jag gav dem glädjen och dikter om kärlek, innerlighet, ömhet och omsorg. Kalla det sentimentalitet i brist på nåt bättre ord. Men nu när jag gått som katten kring het gröt i trettio år återstår bara att glänta på förlåten, att skildra haveri, svek och besvikelser men först och främst den oerhörda friheten när man lägger också detta bakom sig, när man tar av sig också tårarnas mask och hänger den sörjandes hjältegloria på en rostig femtums spik och går hem från livets teater.

Men hur var nu det judiska ordspråket? ”Tårar är själens tvål.” Alltså, jag har fått ett sånt djupt behov att skriva om kyrkogårdar, spöken och tårar, om förlust, tomhet, ensamhet och om ålderdomen – om när det blir så tomt i livet att det blir sakralt, ett tillstånd bortom materialism, perfektion och social mani. Kanske har det här något att göra med åldern? Antagligen, då är det i alla fall nån nytta med förfallet. Jag har inte haft samma självdistans förut, även om jag varit ärrad, har stått mitt i livet, hört mistluren i dimman, men inte ändå kunnat orientera mig. Nu är det är dags för fördjupning, acceptans och att bejaka det som aldrig blev, av smärta och förlust. För kanske är det här också en sida av kärleken, glädjen?

Simone de Beauvoir skriver i sin bok Ålderdomen: ”Åldern tar oss med överraskning och det gör att vi ha en dunkel känsla av orättvisa: denna känsla ynglar av sig i massivs med revolter och avståndstaganden. Den gamla människan ser sig som offer för ödet, samhället, sina närmaste: man har gjort henne orätt och man fortsätter att göra henne orätt.”

Jag hade inte väntat att det skulle finnas något lustfyllt i att göra upp med livet, att ta i tu med  oförrätter, svåra barndomsminnen och alltings djävulskap. Att möta sina inre demoner öga mot öga. På samma sätt har jag också oroat mig för att kroppskrafterna ska mattas och att jag kommer att bli oförmögen att göra det jag brukar, att nåt – någon ska inkräkta på min frihet. Nu har jag upptäckt att jag inte vill hålla på som förr, det roar mig att sitta tyst och tomglo, att stillna, svalna, vila, kontemplera, att i det finns en ännu större frihet. Men hur var det nu Bodil Malmsten skrev i sin sista diktsamling Det här är hjärtat: ”Ett svart flor över en byggnadsställning / En mörkblå fasad / En byggnadsarbetsplats när det regnar / Gula grävskopor dis / Genomlyst plast / Det blir inte mer konst än så / Går inte att spärra in på muséerna.”

Sånt är livet, sån är kärleken – går inte att spänna in. Det finns ingen tvångströja som är stor nog. Livet bjuder alltid på överraskningar, nya infallsvinklar och perspektivförskjutningar. Och det kan vara skönt att sörja om man är mycket ledsen eller blivit uppfostrad att det är fult och svagt att gråta, att visa känslor – den första tåren som kommer är en seger, man har upprättat kontakt med kärnan, den springande punkten. Man måste till brunnens botten för att hämta upp det där guldmyntet. Då är befrielsen nära, då finns det en väg framåt, inåt, uppåt. Det kan vara lika skönt med ensamhet. Tanken på tomhet skrämmer oss, man för in det sakrala i vårt liv. För att något nytt ska rymmas in i vårt liv måste vi städa bort allt eller delar av det gamla, förbrukade, trasiga. Städning är en underskattad syssla.

Men kärleken handlar egentligen inte om att hitta ett gömställe, om trygghet och att bli räddad – utan tvärtom, om förlust, om gungflyn och osäkerhet, om en gäckande sökan – om en resa med hållplatser men utan slutdestination. Det handlar inte bara om den kameleontartade varelsen som antar färgen av blomstertapeten den håller på att smälta samman med. Det handlar om hela världen, hela kosmos som en enda varelse, med både gälar och lungor som dyker ner i stjärnhavet, ner till det bittraste, ensammaste mörkret för att om och om och om igen hitta det bortkastade myntet i tidens brunn: kärleken.

Kärleken handlar om att gå vilse, om förlust, om metamorfos, att föras bortom det kända, ut på öppet hav, om att sjunka mot botten, om djup och fördjupning, om sprickan, att dyka ner i såret, svepas bort – att bli en annan, bli något mer – dock osäkert vad. Kärleken handlar om nya upptäckter och erfarenheter. Men den är inget för vinnarskallar, eftersom kärlekens adelsmärke är förlust – den kan bara ökas genom att delas, skingras – det enda man kan göra med kärleken är att slösa. Kärleken är ingen handelsvara, man kan inte investera i kärleken – man kan bara satsa allt och förlora allt. Försöker man stänga in den eller befalla över den förtvinar den och dör, garanterat. Kärleken är okontrollerbar, så ett kontrollfreak göre sig icke besvär. Kärleken handlar om att bli nån annan: bli du. Att älska, resa, se konst och film, och att läsa förvandlar oss, gör oss till en annan.

Den rastlöse författaren och vildhjärnan Gustave Flaubert, som reste runt en hel del i Nordafrika och Mellanöstern under sin livstid, har kommit kärlekens väsen ganska nära då han säger: ”Kärleken är som den skiraste vårblomma, den smyckar även ruinen den växer på.” Och visst är det sant, det säkraste tecknet på om det handlar om kärlek är längtan och saknad – det är så att säga kärlekens symptom, därav kan man ställa den rätta diagnosen. Men denna saknad och längtan kan förvandlas till en inre rikedom, som kan locka oss att nå längre än vi trodde var möjligt.

Kärleken har alltid stått poesin och poeterna närmast, de är dess apostlar och evangelister. De har försökt gestalta det som vi vanliga dödliga upplever kanske bara en enda gång i livet. De kallar den älskande en tidlös pilgrim som ständigt är på vandring mot den älskade. De initierar oss att sträva mot högre höjder, för så fort vi tror vi nått vårt mål börjar vi förstelna och våra liv och nationer och egon måste igen raseras, krossas och genomgå en ny metamorfos. Det som sker med vår kropp: celler, atomer, nanopartiklar och molekyler, mineraler förbrukas, byts ut och förnyas sker också på ett inre plan, på känslonivå så väl som på ett andligt plan.

Hafiz, poeten född på 1300-talet i Iran, beskriver i en dikt hur kärleken söker människan – kärleken springer genom gränder och städer och letar efter den älskade. Han gör människan till objekt och kärleken till subjekt. Den afghanske poeten Rumi som levde och verkade århundradet före Hafiz lär ha slutat undervisa i koranskolan sedan han läst en annan poets, Sana`is ord: ”Kunskap som inte för dig utanför dig själv – sådan kunskap är mycket värre än okunskap.” Man kunde säga det samma om kärleken, att den kärlek som inte för dig utanför dig själv är värre än att inte älska. Hafiz slutade också undervisa i den koranskola som han var föreståndare för, kanske efter att samma sak hänt honom. Han fylldes av saknad, bytte ut boklärdomens väg mot ingivelsens och den värld som bara kan upplevas genom omedelbar närvaro. Bland de mest rusiga sufierna upphörde spänningen mellan dårskap och vishet, mellan sken och verklighet, mellan religioner, klasser, kön och nationaliteter – allt gled samman till ett helt. De avvisade skenhelighet och ansåg att den sanna fromheten inte låg i stel bokstavstro och blind laglydnad utan helt och hållet i uppriktig kärleksdyrkan.

Fahkr al-din Araqi – också han från Iran och verksam på 1300-talet – förenade den tidigare sufismens intuitiva kärleksbudskap med den mystik som den andalusiske poeten Ibn Arabi får sägas representera. Fahkr al-din Araqi skriver om kärlekens dårskap, att varje ting har ett namn och ingår i ett språk och om hur kärleken kan drabba oss så att vi tycker oss se bergen driva förbi som moln, och hur vi mitt i varandets virvlande dans kan tycka oss stå stilla då vi är drabbade av kärleken.

Kärt barn har många namn och den som letar synonymer till kärlek och kär blir inte besviken: öm låga, betagen, böjelse, svärmeri, åtrå, lidelse, brånad, sympati, empati, tillgivenhet, lust, håg, tillgiven, hjärtevarm, smäktande, betuttad, barmhärtig, öm, innerlig, söt, rar, näpen och gullig. Glömde jag: dyrbar, dyrkad och avhållen?!

Myten förtäljer att kärleksguden Cupido har två sorters pilar: silver och guld – den ena för olycklig kärlek och den andra för lycklig. Det är således inte upp till människan själv att välja vilken, eller ens om hon ska förälska sig, det är större krafter som styr och ställer bortom den enskilda individens, samhällets och traditionernas kontroll. N

Text: Eva-Stina Byggmästar
Illustration: Otto Donner

Biskopen skriver humanistiskt om modern samlevnad

Temat för detta nummer av Ny Tid är ”kärlek”. Längre fram ser vi bland annat på politisk kärlek och Tinder, men vi börjar med den samhälleliga instans som kanska oftast använder termen: kyrkan.

Björn Vikström, biskop i Borgå stift och Svenskfinland, hör till de kyrkliga auktoriteter som konsekvent uttalat sitt stöd för sexuella- och könsminoriteter och mot en dogmatisk tolkning av bibeltexter. Dogmatism är inte bara en samhälleligt ohållbar inställning till Bibeln, det är också något av en omöjlighet, tycks Vikström mena i sin bok Kärlekens mångfald. Han påpekar upprepade gånger hur olika röster i Bibelns olika böcker har olika syn på centrala frågor kring sexualitet, kärlek och äktenskap. Ett dogmatiskt förhållande till en ståndpunkt betyder att man förbiser en annan.

Kärlekens mångfald gavs ursprungligen ut 2016 på finska som Monta rakkautta, och har översatts av Kesia och Jan Edström. Den utmärkta översättningen bibehåller Vikströms lediga, men ändå tydliga språk.

Kärlekens mångfald är skriven som ett svar på diskussionen som samkönade äktenskap. Men på samma gång har Vikström inte påtagit sig något mindre ambitiöst uppdrag än att skriva en bok om kärlekens kyrkliga historia och väsen.

Mycket behandlar naturligtvis Luthers läror om kärleken, och Vikström räds inte heller att ge Luther frän kritik, till exempel i fråga om reformatorns strikta uppdelning av kärleken i två former – den rena och osjälviska gudskärleken och den själviska mänskliga kärleken. Så här kan det låta: ”Luthers indelning i två former av kärlek förmår inte göra rättvisa åt de rika och mångtydiga sätten att tala om kärlek som Bibelns texter innehåller. Misstänkliggörandet av mänsklig kärlek stämmer även dåligt överens med våra vardagserfarenheter av hur människor, oberoende av tro, osjälviskt handlar gott mot varandra.”

Det är denna mångfald av kärlek, som Luther förnekar, som Vikström avser med sin boktitel. Dels handlar det om de många bakgrundsfaktorer och motiv kärlek kan ha, men också om de många olika uttryck som kärleken kan ta – till exempel den homosexuella kärleken. Och när Vikström en gång kommit in på det temat, har han svårt att släppa det.

Delar av boken går att läsa som ett ”homosexualitet for dummies”-verk, och den som är insatt i diskussionen om sexuella minoriteter kan drabbas av en instinkt att hoppa över sådant som känns självklart. Men boken riktar sig kanske inte heller i första hand till dessa läsare. Som en systematisk, djuplodande och framför allt varmt humanistisk guide till sexuella minoriteter är boken ypperlig, om kanske riktad mer till en kristen än en icke-kristen läsarskara.

Det går inte att ta miste på författarens stöd för lika rättigheter för alla och man kan ju bara beklaga att denna öppna nyfikenhet och solidaritet inte (ännu) räckte till ärkebiskopspallen.

Just Vikströms breda humanism och progressiva livshållning går som en röd tråd genom boken, till den grad att en icke-troende läsare ibland baxnar över hur långt han klarar av att tänja på Bibelns innehåll för att fortfarande kunna bevara den som en auktoritet för den moderna, progressiva kristendomen.

Janne Wass

Björn Vikström: Kärlekens mångfald.
Översättning: Kesia och Jan Edström.
Fontana Media, 2017.

Den stora bebisen i Vita huset

Ett Vita huset i ständigt upplösningstillstånd, blodigt inbördeskrig mellan huvudstrategen och presidentens familj och en amerikansk president som varken läser, lyssnar, förstår eller bryr sig om annat än sin egen mediebild. Bilden som journalisten Michael Wolff målar upp om Donald Trumps första halvår som USA:s president skulle helt enkelt inte gå att hitta på.

Ingen i Donald Trumps valkampanj trodde en sekund på att ”The Donald” skulle bli president. I själva verket var det ingen – allra minst Trump själv – som ville att han skulle bli president. De flesta var överens om att han absolut inte borde bli president.

Alla inblandade förutspådde att en lyckad valkampanj skulle fungera som en katapult för deras respektive karriärer. Således fanns inga förberedelser för ett presidentskap, och Team Trump innehöll knappt en enda person som hade rudimentära färdigheter för politiskt arbete.

När Trump oförhappandes vann, var det i praktiken tre personer som tog över makten i Vita huset: kampanjchefen Stephen Bannon, dottern Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. För dem skapades helt nya administrativa poster som gav dem fria händer att göra vad de ville inom Vita huset. Omedelbart uppstod ett ställningskrig mellan ytterhöger-demagogen Bannon och det unga, moderat liberala paret Trump-Kushner, eller ”Jarvanka” som de kom att kallas. Denna kamp för kontrollen över den aningslösa presidenten kom att bli Trump-administrationens bärande tema.

Effektsökande skribent

Det här beskrivs i Michael Wolffs bok Fire and Fury. Inside the Trump White House, som slog ned som en bomb i internationella medier vid årsskiftet. Journalisten Wolff har följt med Trumps valkampanj och hans första halvår som president, och målar upp en bild av ett dysfunktionellt och kaotiskt Vita huset, kontrollerat av två sinsemellan krigande läger.

Vita husets främsta uppgift, menar Wolff, är att försöka hålla styr på en president som för det mesta inte förstår vad som händer omkring honom, vad besluten han fattar innebär eller ens vad den amerikanska presidentens uppgift är.

Boken mötte föga överraskande på kritik då den utkom, i första hand från Vita huset, som vinnlade sig om att beskriva den som ”fiktion”. Men också utanför Vita huset kritiserades Wolff för sin effektsökande stil och avsaknaden av egentliga källhänvisningar. Få egentliga sakfel har ändå kunnat påvisas. På frågan om hur mycket som är absolut sanning i Fire and Fury finns knappast något uttömmande svar. Men även kritiker med insyn i Trump-administrationen uppger att Wolff på det stora hela rättvist och sanningsenligt beskriver skeendena i Vita huset, liksom Trump och hans med- och motarbetare.

Min rekommendation för läsningen är att ta dramatiseringar och exakta ordval med en nypa salt, men lita på att det övergripande narrativet överensstämmer med verkligheten. Som sådan är boken en imponerande journalistisk bedrift – aldrig förr har en författare haft en sådan insyn i skeendena i Vita huset.

En trotsig fyraåring

Enligt samtliga utsagor i boken har Donald Trump ingen förmåga att sätta sig in i ens de enklaste politiska frågor, han förstår inte skriven text och orkar inte lyssna på då någon annan talar. Trump har enligt sina närmaste rådgivare en guldfisks koncentrationsspann och verkar inte greppa de mest grundläggande principerna för orsak och verkan.

Han drivs enligt Wolffs källor i första hand av ett behov av att stå i centrum för allas uppmärksamhet, bli bekräftad och älskad av alla. Som en trotsig fyraåring vill Trump bestämma om allting och bevisa att han vet bäst.

Den som omedelbart förstod hur Trumps temperament och okunskap kunde utnyttjas var Steve Bannon, denna före detta Goldman Sachs- och Hollywoodliberal som i årtionden försökte slå sig in bland de vackra och de djärva utan att lyckas, förbittrades och högervreds, och sedan genom lyckliga omständigheter klev fram som alt-right-rörelsens främsta spin doctor då han 2012 blev chef för ytterhögerns nyhetskanal Breitbart News.

Enligt Wolff tog Bannon från dag ett full kontroll över Vita husets strategi, och började ensam utforma Trumps politiska linje, utan att diskutera med vare sig stabschefen Reince Priebus, Ivanka Trump, Kushner eller Trump själv.

Det var en gerillaoperation för att rasera det liberala amerikanska politiska systemet, eller åtminstone reta gallfeber på det liberala etablissemanget. Hans strategi för Trumps 100 första dagar som president var blitzkrieg. Det var Bannon som tog beslutet om inreseförbud för muslimer, att flytta ambassaden i Israel och att börja kalla mainstreampressen för ”oppositionspartiet”. Ju mer medierna skällde på Trump, desto mer uppmanade han Trump att skälla på medierna. Kunde Trump inte bli älskad, kunde Bannon i stället utnyttja hans ilska. Bannon ville söndra och härska, och såg gärna sig själv som USA:s de facto president.

Jarvanka

På andra sidan stod Ivanka Trump och Jared Kushner, två politiska blåbär som politiskt stod närmare Hillary Clinton än Bannon-Trump-duons ekonomiska konservatism och rabiata främlingsfientlighet. Jarvanka insåg tidigt att de var nyckeln till att få Trump att åtminstone tidvis verka ”presidentiell”. De startade sin egen gerillarörelse på andra sidan Vita huset. Ivanka började i presidenthustrun Melanias frånvaro uppträda som den de facto första kvinnan i Vita huset, och tog initiativ som skulle motverka Trumps buffliga uttalanden och Bannons högerextremism. Ofta var resultatet ringa, men de få tal som Trump har gett där han verkligen följt telepromptern och gett ett seriöst intryck har enligt Wolff föregåtts av idog drillning av Jarvanka.

Trots Bannons synbarligen destruktiva taktik, visste han vad han sysslade med, vilket Jarvanka mer sällan gjorde, och i själva verket åsamkade presidentens egen familj betydligt mer skada. Det var Kushner och sonen Donald Trump Jr. som tog initiativ till de i dag infamösa mötena med ryska diplomater och bankrepresentanter i Trump Tower, som ledde till en FBI-utredning kring Trumps ryska kontakter. Det var Jarvanka som uppmuntrade presidenten i hans uppsåt att sparka FBI-chefen som utredde honom, med den förutsägbara följden att han bara såg yttermera skyldig ut, och den nya chefen antog sig fallet med fördubblad frenesi. Det var Jarvanka som drev på det på förhand dödsdömda försöket att fälla Obamacare i kongressen, och det var Jarvanka som kom på snilleblixten att anställa galenpannan Anthony Scaramucci som Vita husets pressekreterare. Till Ivanka Trumps och Jared Kushners försvar ska sägas att de till slut lyckade spela ut Bannon, med hjälp av nytillsatte stabschefen John Kelly.

Intellektuellt vakuum

Fire and Fury slutar lika abrupt som den börjar, och kommer inte med några egentliga slutsatser eller prognoser för framtiden. Bokens största förtjänst är att den ger en tydlig inblick i mekanismerna bakom den osannolika cirkus som är Donald Trumps presidentskap. Beskedet den ger är både skrämmande och betryggande. De som misstänkt att Trump trots sitt irrationella beteende har någon bakslug plan kan andas ut: boken gör det synnerligen klart att Donald Trump inte besitter den mentala kapaciteten att planera något överhuvudtaget. Däremot är det skrämmande att världens mäktigaste man alldeles uppenbart är en förvuxen fyraåring vars aktioner är omöjliga att förutspå, och som inte agerar enligt någon som helst vuxen logik. Vidare visar Wolff med all tydlighet att det existerar ett intellektuellt vakuum i Vita huset, som i skrivande stund styrs av två unga strebers vars främsta meriter är att de hör till presidentens familj. Ivanka Trump, societetskändis och modeföretagare, har meddelat att hon siktar på att bli USA:s första kvinnliga president. Jared Kushner, miljonärsarvtagare, fastighetsplacerare och misslyckad tidningsutgivare, skapar fred i Mellanöstern mellan sina FBI-förhör om landsförräderi.

Vem sa vad?

Wolffs bok är flyhänt skriven, mer som en thriller än som en journalistisk produkt. Författaren agerar allvetande berättare, och redogör för uttalanden, möten, presidentens privata telefonsamtal och hemliga diskussioner de olika aktörerna emellan som om han själv var närvarande vid alla. Han redogör aldrig hur han vet hur de olika personerna reagerar – han kan till exempel beskriva när någon rycker på axlarna eller lägger upp nudlar på ett fat i situationer där han omöjligt kan ha närvarat. Läsaren får aldrig veta om det här är detaljer som någon återgett för honom eller om han helt enkelt fritt dramatiserat, vilket gnager en aning på trovärdigheten. Tydligt är ändå att Wolff haft dussintals källor, vara flertalet namnges indirekt, och det faktum att inte ens Vita huset kunnat komma med specifika anklagelser om sakfel torde bevisa att Fire and Fury inte är helt hittepå.

Wolffs sätt att skriva är ställvis en aning irriterande, och man skulle som läsare gärna ha mer information om i vilka sammanhang olika uttalande är fällda – är det en intervjusituation, något som Wolff hört i korridorerna, eller något som förts vidare via andra- eller tredjehandskällor?

Kommer man förbi detta irritationsmoment är Fire and Fury en underhållande, upprörande och på många sätt upplysande bok, som bevisar att verkligheten i sanning överträffar fiktionen.

Janne Wass

Michael Wolff: Fire and Fury. Inside the Trump White House. 2018, Little, Brown.

Svartsyn med sprängkraftig marginal

”Du kommer knappast in, men det är lätt att visas ut”, lyder välkomstfrasen i Neoscandia. Det är Norden i dess renaste, vackraste och mest fulländande form, stängt mot det omkringliggande Neuropa. Det är i Neoscandia Hannele Mikaela Taivassalos och Catherine Anyango Grünewalds blåskimrande framtidsvision Scandorama utspelar sig. Med Orwellskt nyspråk och barskrapat hårdkokta repliker drar Taivassalo upp en intrig som kvickt rör sig från fulländningens bländande rena hjärtpunkt Stohome till ruinstaden Helsingy, hemvist för avskrädet. Och också för Scantek/Gentek, en experimentverkstad som hämtar sitt material bland de fallna.

Frukten av ett sådant experiment är Misskatt. En korsning av katt och människa som lyckats fly verkstaden och motvilligt ger sig ut på uppdrag av motståndsrörelsen, ombedd av den tidigare Gentekdoktorn Doktor N som drabbats av tvivel och vänt verkstaden ryggen. Uppdraget går ut på att hitta ett siamesiskt tvillingpar som utvisats och förirrat sig till Arktis och återbörda dem till tryggheten. Sällskap på vägen får Misskatt av en annan experimentfrukt med ett förflutet på Gentek. Gustaf lever det goda livet i Stohome, men drabbas av delirium under sin välpolerade Stureplansbrattiga yta och måste därför tas om hand innan han börjar läcka. Uppgiften faller på Misskatt.

Taivassalo varvar beprövat dystopistoff som faran i fulländningen och den undre världen som hoppets hemvist med ledmotiv ur det egna författarskapet. Här återfinns den kvinnliga (anti)hjältinnan, förkärleken för det orena, blandade och Arktis som hägrande mål och motbild. Det som är nytt är det avskalade uttrycket. Taivassalos text är knapp och lakonisk, ett skelett i jämförelse med den vildvuxna, lyriskt sinnliga och bildmättade prosa hon vanligen bjuder på. Här är det Anyango Grünewald som ensam svarar för bildsättningen. I nyanser av grått, med stråk av ett försåtligt lockande blått sken, fyller hon ut Taivassalos skelett. Ur mötet mellan text och bild växer en historia om begär efter ett förlorat ursprung, om ömsesidigt beroende, om hopp och om svek.

Scandoramas framtid är i mångt och mycket vår. Jakten på fulländning som bergtar kroppar, faiblessen för det nya som karikeras i nyorden Neoscandia och Neuropa och den kringgärdade självgodheten är redan här. Det gör boken än obehagligare, och svår att förpassa till framtiden. Kanske är det därför jag önskar att Taivassalo och Anyango Grünewald hade haft mod att göra mer av den samtidsroman Scandorama de facto är.

Längs insidan av Scandoramas pärm letar sig en kö av silhuetter. Vid första anblicken fäster jag mig vid likformigheten. Själva köformationen fungerar som sinnebild för den avindividualiserade massan. De oansenliga, streckgubbsartade kolfigurerna tycks i första hand underordnade mönstret, den ringlande riktningen. Men ju längre jag tittar desto starkare framträder särdragen. En kvinnokropp i en rank rullstol, ett rejält kliv mitt i allt stillastående, bagage av olika slag, hålor till ögon som plötsligt stirrar fram bland frånvända kludd till ansikten och enskilda silhuetter som återkommer, upprepas, eller rör sig mot det provrörsartade nålsögat i slutet.

Ju längre jag tittar desto starkare växer sig känslan av att sprängkraften och angelägenheten i Scandorama ligger i just denna marginal, i den ringlande massan som köar för tillträde. För mig hade den gärna fått bli mer än ett avstamp i Scandoramas historia.

Freja Rudels

Hannele Mikaela Taivassalo & Catherine Anyango Grünewald : Scandorama. Förlaget, 2017.

Finstämd men stundvis förbryllande Tölöpoesi

Sånger och dikter var Bengt Ahlfors bokliga debut 1971. Dessförinnan hade han under nära två årtionden arbetat med teater. Till dags dato har ett 30-tal dramatiska stycken utkommit och elva böcker producerats – han har erhållit Finlandiapriset och Tollanderska priset, bland annat. Den senaste diktboken heter Dikter från bortre Tölö och är en egenutgivning med Förlaget som distributör.

Bokens formgivning är mycket elegant utförd av Nanne Nylund: pappskivor runt boken och ett creme-färgat skyddsomslag med mörkgrön text. På främre fliken en man i silhuett som röker cigarr, på den bakre fliken en spårvagn. Spårvagnen ska vara central i texten och cigarrökaren antar jag är författaren själv. Det indikerar att vi läser en personlig bok. I första dikten bekräftas att miljön härstammar från författarens tidigare hemkvarter: ”efter trettifyra år. / En återkomst till / dofter, ljud, förnimmelser. / Spårvagnar, asfalt / ljuset över Borgbacken / ekot av människors röster / i trappan. Stad.”

Bokens inledande dikt gestaltar således en ankomst och boken avslutas elegant med en dikt om att lämnas. Mellan dessa ytterpunkter finns en rad betraktelser där somliga är finstämda och andra milt sagt förbryllande. Dikterna är med ett par undantag prosadikter. Teatermannens känsla för berättelsen och peripeti är stark. Vad gäller scenerier är bakgrunden en tillgång. Tölö målas ut på ett gestaltande sätt, jag förstår hur poeten känner för området, som i ”Koivistos björkar”: ”Suckande sträcker de på sig, / för att fånga en värmande glimt av / förmiddagssolen, innan den skyms / av lönnarnas, lindarnas, almarnas / och de sekelgamla björkarnas / yviga kronor.”

Som de flesta självutgivare skulle Ahlfors ha behövt en stark redaktör. Under läsningen vill jag stryka bort, renodla och bearbeta. Tvinga poeten att strunta i vändningen och istället öppna dikten. Ibland blir jag rent konfunderad. Som i den korta dikten ”Exotiskt minne”: ”En vinterdag för många år sen / blev jag vittne till att en ung kvinna / steg upp från sin plats i spårvagnen / och gav den åt en äldre man. / Det var i Bratislava”. Vad vill egentligen poeten ha sagt här? Inte är det ett gubbigt gnällande, att något sådant inte kan hända i Helsingfors? Är det just ifrågasättandet av diktens innehåll som Ahlfors är ute efter, ska vi som läsare konstatera: Men så är det förstås i Helsingfors också? Är syftet att vi ska fångas mellan de två lägena och konfunderas? För inte ska vi skrocka åt de där dumma jäntorna som inte ids resa sig för äldre i Helsingfors spårvagnsnät? Så cirkulerar mina tankar utan att riktigt hitta fäste i texten.

I Dikter från bortre Tölö finns en tydlig röst, naturen besjälas i flera dikter och kända namn och platser släpps in i dikterna. Här finns ett myller av spännande tankar och passager men en avsaknad av stringens och finjustering. Den bearbetningen hade behövts.

Peter Nyberg

Bengt Ahlfors: Dikter från bortre Tölö.
Eget förlag, 2018.