Kategoriarkiv: Litteratur

Betraktelser kring en sång

När meddelandet om att Nobelpriset i litteratur 2016 tilldelades Bob Dylan nådde offentligheten gick åsikterna isär. En ledande litteraturkritiker konstaterade i ett öppet inlägg på Facebook att livet är för kort för att en enda minut av det ska ägnas åt Bob Dylan. Själv ägnade jag så gott som hela min ungdom åt att lyssna på hans musik, analysera sångerna, läsa om honom, ja, rent av dyrka honom, sådan som han var i Daniel Kramers fotobok från 1964: fotogenique, smal och finlemmad, lite androgyn. Cate Blanchett parodierade honom suveränt i sin roll som Jude Quinn i filmen I’m Not There.

Författaren Michael Cunningham konstaterade att han slutade lyssna på Dylan efter albumet Saved från 1980. Jag upplevde samma antiklimax. När man tidigare uppfattat Dylan som ett språkrör för världens alla orättvisor och som en surrealistisk poet, blev hans sångtexter plötsligt ointressanta. Joan Baez skrev i början av 1970-talet, då kriget eskalerade i Vietnam, den ganska pinsamma låten ”For Bobby”, i vilken hon bönade och bad honom att återinta rollen som en ledare för de demonstrerande ungdomarna – de ropade ju på honom i mörkret …

Efter en lång timeout från Bob Dylan känns det igen inspirerande att återvända till hans oeuvre, ett ymnighetshorn att ösa ur. Nya coverversioner att upptäcka, nya böcker och tolkningar, till exempel Tony Attwoods webbsajt Untold Dylan. Plus alla gamla bootlegserier och Basement Tapes. I dokumentärfilmen Lost Songs: The Basement Tapes Continued, som visades på Yle Teema i början av året, komponerade bland annat Elvis Costello och Marcus Mumford musik till sångtexter av Dylan som legat i en skolåda i närmare femtio år. I Rhiannon Giddens tolkning växer den avskalade poesin i ”Lost on the River” till mytiska dimensioner.

Ballad of trump

I dag ser jag den labila mannen i ”Ballad of a Thin Man” som ett slags obehaglig Donald Trump-figur, ovetande om vad som försiggår omkring honom. There ought to be law against you coming around … Att Dylan inte trivdes bland New Yorks pretty people kan man gott förstå. I dag läser jag att den utblottade kvinnan i ”Like a Rolling Stone” förmodligen är Edie Sedgwick, en vacker och anorektisk arvtagerska och aktris, som Dylan lär ha varit förtjust i. Hon rörde sig i kretsen kring Velvet Underground och Andy Warhol, som är sångens diplomat med siameskatt på axeln, och hon dog i unga år av missbruk.

Att i dag ge sig tid att lyssna på alla de album som kommit ut efter Saved verkar övermäktigt. Mina författarkolleger, poeterna och Dylanmännen Ralf Andbacka och Oscar Rossi, rekommenderar albumen Time Out of Mind, Love and Theft, Together Through Life och Modern Times.

Direkt tilltal

Bland Dylans tidiga sånger har jag återupptäckt ”North Country Blues” från 1964, speciellt i Joan Baez fina tolkning med en genomträngande stålgitarr i bakgrunden. Dylans egen version låter märkligt torr. ”North Country Blues” (liksom ”The Times They Are A-Changin’”) inleds på den traditionella balladens vis med en önskan om åhörare: Come gather round friends and I’ll tell you a tale …

Jag bläddrar bland de tidiga engelska balladerna och sångerna i Albatross Book of Verse och hittar inledningsstrofen: An ancient story I tell you anon … Eller: Oh where have you been, Lord Randal, my son? Eller: Who is at my window? Who? Who?  Tilltalet är direkt, med ett klart och tydligt narrativ, balladens personer presenteras utan större åthävor: There lived a wife at Usher’s Well. Eller: Childe Maurice hunted the Silver Wood. Så här inleder Dylan en av sina mest berömda sånger: Hattie Carroll was a maid in the kitchen.

”North Country Blues” framskrider i sparsamma formuleringar, det finns mycket att läsa mellan raderna. Sångtexten påminner nästan om ett slags vilhelmmobergskt romansynopsis, och handlar om gruvarbetarnas hårda villkor. En era går mot sitt slut: en järngruva läggs ner eftersom utvinningen av malmen är olönsam. Staden ligger avfolkad och tom. De amerikanska gruvbolagen flyttar sin verksamhet till Sydamerika, där gruvarbetarna arbetar så gott som gratis. 

Sångens jag är överraskande nog en kvinna, hennes skolgång avbröts när hon gifte sig med gruvarbetaren John Thomas. En efter en försvinner männen i hennes liv: fadern, brodern, den äkta mannen. Kanske dör de i en gruvolycka eller så bara ger de sig iväg, blir kringvandrande arbetare, hobos, som tågluffarna på godstågen som Jack Kerouac beskrev i Dharma Bums (1958): ”Min lille luffarkompis satt i sin del av vagnen med korslagda ben och kalasade på en burk sardiner.”

I filmen I’m not there skildras Dylans stora förebild Woody Guthrie förklädd till en ung svart pojke som tågluffar med sin magiska gitarr. Gitarren bär skriften This Machine Kills Fascists, som Guthrie målade på sin gitarr redan 1941 när han skrev sången ”Talking Hitler’s Head Off Blues”.

Passivitet vs. arbetarkamp

Tematiken i ”North Country Blues” för också tankarna till Lars Sunds skildringar av Telluride, en nordamerikansk silvergruvstad, i romanen Colorado Avenue (1991): de svarta slagghögarna, lukten av svavel och järn, det dova mullret av en dynamitblast djupt inne i berget. Ed Ness var i yngre dagar en kringvandrande hobo, som tjuvåkte på järnvägarna och anslöt sig till ett brokigt, bobdylanskt cirkussällskap. Syndikalisternas uppmaning under Pullmanstrejken 1894 ljöd: ”Endast genom att organisera er kan ni kräva bättre kompensation för de rikedomar ni producerar.”

Men i stället för fackföreningsaktivism i den svenskbördiga Joe Hills anda försjunker gruvarbetarna i Bob Dylans sång i passivitet. En enda rad beskriver arbetslöshetens gissel: The room smelled heavy from drinking. I Dharma Bums skildras Japhy Riders (poeten Gary Snyder) entusiasm så här: ”Och som den ideellt inriktade unge man från den amerikanska nordvästern vurmade han för gammal hederlig fackföreningsanarkism och han lärde sig också spela gitarr och sjunga gamla arbetarsånger.”

Bob Dylan var endast tjugotvå när han skrev ”North Country Blues”, men sångens sista rader, när barnen ofrånkomligt flyger ur boet, går rakt in i varje förälders hjärta, oavsett de sociala omständigheterna: My children will go, as soon as they grow, there ain’t nothing here now to hold them.

Marianne Backlén
Författare och dylankvinna, bloggar på Violetta skymningar

Illustration: Otto Donner

Vidunderliga berättelser

Mikkel Rosengaards hyllade roman Föreställningar om Ana Ivan, en bok om berättelsers makt, är den första danska debuten som sålts till USA sedan 1980-talet. I januari kom den ut på svenska. Ny Tid träffade författaren i hans hem i New York.

Det tar inte Mikkel Rosengaard lång stund innan han börjar fråga mig om mitt liv, trots att meningen var att det skulle gå tvärtom. ”Hur hamnade du i New York? Hur träffade du din fru?”. Jag svarar och berättar. Den 29-åriga författaren är besatt av berättelser. Ständigt på jakt.

2010 jobbade Mikkel Rosengaard på konstbiennalen i Murcia i sydöstra Spanien. Den lilla staden vimlade under festivalens första dagar av journalister, konstnärer och besökare. Men människorna försvann snart och stadens gator låg återigen tomma på det sätt som gator i småstäder gör. Hans enda sällskap var den rumänska performanskonstnären Cristina David. De tog långa promenader tillsammans och hon berättade historier ur sitt liv. Underliga, skrämmande och fantastiska historier. Han visste inte vad som var sant och vad som var performans. Var allt påhitt?

– Hon lekte med mig totalt. Det gör hon alltid. En dag berättade hon en historia som fullständigt grep tag i mig, säger han.

En fasansfull berättelse, om små barn, ond, bråd död och föräldrars galenskap. Mer än så bör inte avslöjas. Det skulle vara att slita ryggraden ur Rosengaards roman Föreställningar om Ana Ivan.

Det var historien han hade gått och väntat på. Under två års tid hade han nämligen skrivit på en roman, men när han strax innan biennalen i Spanien skickade den till några vänner på provläsning fick han svaret.

– Det här är skit, sa de. Jag fick slänga två års arbete, berättar Rosengaard.

Formbar och manipulerad

Vi sitter i hans kök i lägenheten i området Greenpoint i Brooklyn. Eftermiddagssolen strålar genom ett stort träd på gården utanför och vidare in genom hans fönster. Han skakar på huvudet.

– Det sög verkligen. Men det är okej, man måste göra hundgörat, investera tiden. Det var bara att börja om från början.

Tillbaka till Spanien. Rosengaard, som tidigare skrivit barnlitteratur, insåg direkt att historien han hört Cristina David berätta var precis vad han behövde. Den blev stommen i hans hyllade vuxenromandebut Föreställningar om Ana Ivan som gavs ut 2015 i Danmark och på svenska i januari i år. 2018 ska den ges ut av det stora förlaget HarperCollins i USA.

– Protagonisten i min bok är först och främst den historien. Den är bokens riktiga hjälte.

Föreställningar om Ana Ivan har flera beröringspunkter med Rosengaards eget liv. Den handlar om en ung skandinav som flyttat till New York och jobbar inom konstvärlden, som drömmer om en karriär som skribent, som har en bror som är gallerist, som blir förförd av en rumänskas berättelser. Men boken är inte självbiografisk hävdar han.

– Så klart är alla skribenter inspirerade av sina egna liv men det självbiografiska är inte intressant för mig. Det jag var fascinerad av var att vara ung och formbar. Man är som modellera. Jag ville skriva om historier och om hur förföriska och manipulativa de är. När är man mest mottaglig för att bli manipulerad? När man är förälskad och när man är ung.

Bokens berättare träffar den rumänska konstnären Ana Ivan på ett galleri i New York. Hon har växt upp i Nicolae Ceaușescus Rumänien, och är dotter till två matematiker. Hon börjar förtälja om sitt liv för den unge skandinaven. Han sugs in allt mer i hennes absurda berättelser. Sakta börjar hon – eller det hon berättar om sig själv – att förändra hans liv. Boken handlar mer om henne än om berättarjaget. Och, som titeln avslöjar, ännu mer om berättarens återberättelse av Ana Ivans liv.

– Jag ville två saker med den här boken. Båda är kopplade till narrativ. Först: att hitta en historia som är så manipulativ så att den förändrar så fundamentala saker som tid och rum. Det andra: att försöka utforska den episka romanen som jag känner har försvunnit från Danmark. Den till och med ses ned på lite, säger Rosengaard.

Narrativets förbannelse

Intellektuella som Karl-Ove Knausgard, Ben Learner, Will Self, och i Danmark Lars Frost, menar att vi drunknar i narrativ, att det finns för mycket av dem och att de i sin natur är osanna.

– Jag förstår verkligen den kritiken, säger Rosengaard.

Han håller dock inte med om deras lösning på problemet, att skriva som han säger ”autofiktion, någon sorts konstant ström av medvetande eller den där nära-kroppen-typ av berättelser som Knausgård ägnar sig åt”. Mikkel Rosengaard skrev sin bok på ett episkt, klassiskt berättarsätt tills det låg tjockt och tätt över sidorna och stod honom upp i halsen. Då gick han in i det motsatta, det postmoderna, med ironi och humor, att leka med läsaren och berättarsätten.

– Jag har alltid berörts mest av litteratur som ifrågasätter sig själv, säger han.

Föreställningar om Ana Ivan är en kort bok på 243 sidor. Men den har tagit honom fem år att skriva. Han skriver oändligt långsamt säger han, väger varje ord, ifrågasätter varje formulering: är det här för Hollywood? För ironiskt? För distanserat?

– Hela tiden! Varenda mening! Det är otroligt smärtfyllt. Att skriva är riktigt jävla svårt. Jag hoppas att det går lättare med åren.

Under tiden fortsätter han att jaga berättelser.

Några dagar efter intervjun får jag ett mejl från honom:

”Låt oss ta en kaffe någon dag. Mycket intressant historia den om dig och din fru.”

Text & foto Martin Brusewitz

Omställningen är här

Sedan årsskiftet kör det nederländska statliga järnvägsbolaget NS alla sina eldrivna tåg på vindkraft. En del av elen kommer från en finländsk havsbaserad vindkraftspark (men berätta inte det för Sannfinnarna, då blir de alldeles galna).

Det holländska exemplet kunde gott vara hämtat ur Jens Ergons bok Omställningen, som beskriver den pågående energirevolutionen och diskuterar den roll som framför allt vind och sol måste få om det ska gå att förhindra en skenande global uppvärmning.

Jens Ergon är journalist på Sveriges televisions (SVT) vetenskapsredaktion och bevakar bland annat klimatfrågor. Omställningen baseras till dels på hans reportage i programmet ”Vetenskapens värld” där han intervjuat flera av världens ledande klimatforskare och besökt många ”hotspots” som figurerar i debatten om koldioxidutsläppen – från det enorma brunkolskraftverket Schwarze Pumpe i Tyskland till tjärsandsfälten i Alberta i Kanada, där den allra smutsigaste oljan utvinns.

Att Ergon kan sitt ämne står utom allt tvivel. En ytterligare bekräftelse på hans kompetens är att han redan 2012 hängdes ut som ”vänsterextremist” på den ökända förvillarbloggen ”Klimatupplysningen” (sic), som försöker idka krypskytte mot forskningen men mestadels missar målet.

Omställningen innehåller en del sifferuppgifter – det är ofrånkomligt när man skriver om klimatet – men siffrorna är inte så många att de borde avskräcka någon. De allra viktigaste återfinns överst på sidan 27 där Ergon konstaterar att för att vi ska ha en hygglig chans – 66 procent – att hålla den globala uppvärmningen under två grader får vi tillföra atmosfären högst 2 900 miljarder ton koldioxid. Hittills har mänskligheten släpp ut 2 100 miljarder ton framför allt genom att använda fossila bränslen; det återstår alltså ett utrymme på ungefär 800 miljarder ton koldioxid att spela med. Med dagens utsläppstakt kommer kolbudgeten för tvågradersmålet att vara förbrukad om 20 år.

Vi har två decennier på oss att ställa om, vilket i praktiken innebär att stoppa alla fossila utsläpp. Alternativet är, enligt Jens Ergon, att desperat försöka suga upp koldioxid ur atmosfären med teknik som måste utvecklas i rekordfart. Eller försöka bromsa uppvärmningen genom allehanda fantasifulla, men lika oprövade påfund, som att skjuta upp gigantiska speglar i rymden eller släppa ut partiklar i atmosfären för att hindra inkommande solstrålning att nå jordytan. Och det långt ifrån säkert att sådana åtgärder skulle hejda en skenande temperaturutökning.

förtvivlan och hopp

Omställningen består av två delar. I den första, med titeln ”Förtvivlan”, ger Ergon en koncentrerad överblick över tillståndet för jordens klimat (det är inte bra – planeten har feber) och sammanfattar vad forskarna vet (det är människan som ställt till det). Han fortsätter med att berätta om försöken att genom internationella avtal minska utsläppen av klimatgaser och berör även klimatförvillarnas försök att blanda bort korten och förhindra verkliga åtgärder för att klara klimatmålen. För den som länge följt klimatfrågan erbjuder Ergon inte mycket nytt, men läsare som har mer ytliga kunskaper bjuds på en välskriven och lättgänglig sammanfattning av utvecklingen fram till och med klimatkonferensen i Paris i december 2015, som efter långa nattmanglingar slutade med att parterna till slut nådde ett klimatavtal.

Men det är bokens andra del ”Hopp” som verkligen gör den värd att läsa. De flesta klimatskildringar brukar sluta vid apokalypsens rand, skriver Ergon. Men någonting har hänt – ett nytt hopp har tänts.

Det handlar om ett storskaligt genombrott för förnybar energi, framför allt sol och vind, samtidigt som fossilenergin får allt större ekonomiska problem. I fjol i USA begärde sig världens största privatägda kolbolag Peabody i konkurs. Boomen för okonventionell olja och gas, som utvinns genom fracking (eller hydraulisk spräckning som det heter på svenska) är över. Samtidigt har förnybar energi blivit allt mer lönsam – även utan offentliga bidrag är sol och vind nu på många håll billigare än till och med kolkraft. Solpaneler installeras i en rasande takt i Kina, Indien, Chile, men också i Tyskland och USA. Och sol och vind genererar jobb – något Donald Trump uppenbarligen missat alldeles.

energirevolution

Det pågår alltså en energirevolution i världen, och sedan omkring 2013 går utvecklingen bara fortare. En dörr har öppnats på glänt för ett skifte som få av oss ännu för bara fyra fem år sedan trodde var möjligt För första gången på 200 år utmanas nu de fossila bränslena på allvar, menar Jens Ergon.

Det här skiftet handlar inte bara om allt fler vindmöllor och effektivare solpaneler utan i ännu högre grad om en möjlig väg ur den kollektiva förträngning som präglar vår värld – insikten om att det faktiskt går att leva på ett sätt som inte ”sabbar planeten”, som Ergon lite slängigt formulerar det. Det som sker nu kan öppna för en djupgående omprövning av vad som menas med tillväxt, välstånd och ett gott liv.

Klimatavtalet i Paris ”räddar inte planeten, men det räddar kanske chansen att rädda planeten”, twittrade den amerikanska aktivisten Bill McKibben från den franska huvudstaden i december 2015. En omställning till förnybar energi kan dock, tillsammans med andra klimatåtaganden som man kom överens om i Paris, bidra till att förändra läget. Men det är bråttom: de närmaste tio åren är avgörande. Under det kommande decenniet måste vi på allvar börja få ner utsläppen av växthusgaser om vi ska klara tvågradersmålet 2040. Omställningen kommer att kräva mycket, men den är möjlig att genomföra. Det är budskapet i Jens Ergons lilla bok.

Omställningen borde omgående översättas till finska, jag tror att mycket av det Ergon skriver om är ganska okänt här. I Finland har man i stort sett missat den pågående energirevolutionen, här har stora delar av det politiska och ekonomiska etablissemanget fortfarande uppfattningen att kärnkraft är framtiden.

Jens Ergon nämner överhuvudtaget inte kärnkraften i sin bok. Det är symptomatiskt. Kärnkraften spelar ingen som helst roll i den pågående energirevolutionen. Satsningar på nya reaktorer innebär bortkastade pengar, som gör mångfalt större nytta om de investeras i förnybar energi.

Lars Sund

Jens Ergon:
Omställningen
Leopard förlag, 2016.

Små viljor reser sig i tiden

Allt är på en gång förtätat och – hur ska jag säga: underminerat, genomskinligt, på en gång böljande sken och oföränderlig existens. I varje ögonblick strålar all tid samman, varje händelse är dubbelexponerad av förflutenhet eller framtid”. Så skrev en gång Madeleine Gustafsson om Marguerite Yourcenars prosa i Berättelsens röst från 1991. Under vintern utkommer två av Yourcenars böcker som från olika perspektiv bearbetar just tid och föränderlighet. Det är Modernista som ger ut romanen Vishetens natt medan ellerströms ger ut Mishima, eller Tomhetens vision, som i stort sett är Yourcenars enda författarmonografi.

Marguerite Yourcenar blev den första kvinnan i Franska akademien 1980, trots att hon inte gått en dag i skolan. Hon föddes rakt in i rikedom och aristokrati men bildade sig själv under en flyktig och omkringresande barndom. Med en underlig fadersfigur vid sin sida lärde hon sig flera moderna språk samt latin och grekiska. När hon i övre medelåldern skriver historiska romaner som Hadrianus minnen och Vishetens natt blir hon ett stort europeiskt författarnamn.

Att läsa Vishetens natt är att kastas in i ett vidsträckt organiskt landskap av människor, platser och föremål i renässansens Europa. I mitten för vår blick står Zenon, uppväxt i en köpmannafamilj i Flandern, som reser runt under olika namn och klädnader, som läkare, alkemist och filosof, alltid med samma hungriga svarta glöd i ögonen. Vi får följa Zenons filosofiska meditationer, som pendlar mellan en ontologisk hänförelse för alltings komplexitet och en nihilism över detsamma. Han ser hur människorna alla sysslar med samma slags ”koppleri”, som han uttrycker det: all politik är egentligen en enda stor cirkulation av makt, lögner och spel. Via alkemistens, mekanikerns och läkarens roll ges Zenon inblick i kropparnas, metallernas och maskinernas likheter, godtyckligheter, förgänglighet. Människorna och hela världsalltet, finner han, drivs framåt av ”något slags egendomlig vilja hos själva materien att överträffa sig själv”. För denna hädiska avhierarkisering av varat är han så klart jagad av kyrkans bödlar.

Tillfälliga essenser

Vishetens natt kom av en slump ut mitt i 1968-händelserna och fick stor betydelse. De alienerade vävarbetarna i inledningskapitlen som slår sönder vävstolarna är onekligen som hämtade från Marx och Engels. Jag antar att det finns vissa böcker som är så pass rika på skickligt fångade brännpunkter – politiska, religiösa, filosofiska – att de kan bli meningsfulla i nästan vilken kontext som helst: ur dagens kontext läser jag mer eller mindre frivilligt in kritik mot global handel, konservativa hatvågor, normalisering av våld, ja, jag läser även in en tydlig ekokritik i Zenons motvilja mot att ikläda sig ”människans skal”.

Trots att den alltså kan läsas aktuellt finns det någonting omodernt i Yourcenars stil och projekt. Hennes språk är distanserat, kyligt, avvägt. Hennes hantverksskicklighet och historiska underlag är förbluffande och romanen är utsökt välkomponerad. Det självupplevda, utlämnande och vackert affekterade språket hos till exempel Marguerite Duras – som verkar smitta av sig på många samtida författare – möter sin motsats i Yourcenar. Skönheten uppstår istället i hennes förmåga att friställa tiden, lösa upp ögonblicket i historien. Hos Yourcenar är tingens, platsernas, livens essenser endast tillfälliga och genom att spåra deras förflutna visar hon oss långa serier av metamorfoser och sakernas eviga föränderlighet.

Essän Mishima, eller Tomhetens vision har vissa likheter med berättelsen om Zenon. Man kanske inte bör överdriva dessa likheter, men som Kristoffer Leandoer påpekar i sitt efterord förefaller det som ”om Mishima var en karaktär som Yourcenar hittat på”. Trots att berättarrösten, liksom i Vishetens natt, lägger sig avlägset och antar ett ”objektivt” perspektiv på författaren Yukio Mishimas (1925–1970) liv och verk, så ”flyttar [Yourcenar] Mishima närmare sig själv” menar Leandoer, omärkligt gör hon Mishima till en författare och person ganska lik henne själv. Men Mishima är en (som Zenon!) homosexuell man från en helt annan kultur och samhällsklass … ja skillnaden förblir ganska stor mellan henne och honom.

Jag lämnas med en känsla av att Yourcenar faktiskt inte lyckas göra Mishima mer begriplig (om det nu ens var hennes ambition): Mishima blir en än mer mystisk karaktär som bortom sina politiska och religiösa förklaringar egentligen drivs av en stark vilja att ”övervinna motstånd” och leva fullt ut, en vilja snarlik dödsviljan.

Sista ögonblick

Yourcenar placerar Mishimas maximalistiska död (efter en misslyckad statskupp gör han en traditionell självmordsritual, seppuku) som en centrifug i mitten av texten – döden är den kraft runt vilken allt det andra samlas och pekar mot. Zenon tillbringar hela sitt liv med att våghalsigt undfly döden för att sedan, under romanens vackraste ögonblick – dess crescendo – begå självmord, och hans sista inre bilder är ett spektrum av färger: matt grönt; rent vitt; gyllene rött; stjärnor och norrsken; röda klot inom eller utom honom; skenet över havet.

Texten om Mishima är likadan. Dess vackraste ögonblick är det sista, som beskriver fotografiet på Mishimas och dennes kompanjons avhuggna huvuden: ”två huvuden, orörliga klot, två hjärnor där blodet inte längre cirkulerar, två datorer som stannat mitt i arbetets gång, som inte längre kan gallra och tolka det ständiga flödet av bilder, intryck, uppmaningar och svar som passerar i miljoner genom en varelse varje dag […] Två föremål som redan nästan hör till de förstörda strukturernas närmast icke-organiska avfall, och när de väl gått genom elden inte kommer vara mer än aska och mineralrester.”

Zenon, på drift långt bort i renässansens europeiska villervalla, så avlägsen … och Mishima, en sista rest av ett samhälle och kultur så främmande våra nuvarande, vad betyder deras död nu? Vad betydde de för Marguerite Yourcenar? Jag vet inte, men hennes skarpa nedtecknande av deras skimrande upphöranden och avståndets brus genom vilket vi betraktar dem, bär en oemotståndlig melankoli som kommer sig av vanliga men ej uttjatade temat alltings förgänglighet, de blir små viljor som reser sig i tiden, klipps av och tynar bort i formernas ocean där allt är ”på en gång böljande sken och oföränderlig existens”.

David Zimmerman

Marguerite Yourcenar:
Vishetens natt
Översättning: Karin Landgren Modernista 2017.

Marguerite Yourcenar:
Mishima, eller tomhetens vision
Översättning: Kristoffer Leandoer ellerströms förlag 2016.

Dialog om livets mening

Ett ledmotiv i Merete Mazzarellas essäsamling Om livets mening är Crow-stammens förändrade tillvaro. Från sitt nomadliv på den amerikanska prärien tvångsförpassades de gradvis till en existens inom ett reservats gränser och berövades därmed sin tradition av varande i världen samt sin viktiga jakt på bufflar – som utgjort en grundläggande komponent i deras tillvaro.

”Jag lever ett liv jag inte längre förstår” uttryckte sig en gammal Crow-kvinna.

Vad innebär det att leva ett liv som ter sig oförståeligt och varför är denna Crow-kvinnas resignation så belysande då man närmar sig frågan om livets mening?

I inledningen medger Mazzarella att det känns näst intill genant att bearbeta en så omfattande och fundamental frågeställning som den om livets mening: ”Det här är en bok som mest ställer frågor, för i själva verket tvekar jag fortfarande, jag har läst på, för all del, men det är inte kunskap utan okunskap jag skriver utifrån.”

Detta konstaterande får genklang i Rebecca Solnits A Field Guide to Getting Lost, en samling essäer som utgår från den försokratiska filosofens Menos fråga: ”Hur skall du försöka finna det av naturen som är dig fullständigt okänt?” För Solnit blir detta början på en vandring genom såväl konkreta landskap som tankelandskap med ledstjärnan att det stundom är nödvändigt att känna sig borttappad och vilsen, för hur ska man annars göra en upptäckt?

Likt Solnit bestyrker Mazzarella tesen att det är betungande att leva i ett landskap av ständig vilsenhet och osäkerhet, människan har ju ett enormt behov av sammanhang, trygghet och ja – ett behov att finna en mening, ett syfte.

Vad består då denna efterlängtade mening av? Mazzarella gör en briljant språkfilosofisk distinktion mellan begreppen meningen med livet och meningen i livet. Den förra syftar på sökandet efter ett nästan transcendentalt syfte med livet medan den senare betonar de byggstenar som får en människas liv att kännas meningsfullt.

Varför upplever ett ökande antal människor i dagens samhälle att de likt Crow-kvinnan lever ett liv de inte förstår utan sammanhang och mening? Mazzarella föreslår tre huvudsakliga orsaker: den nya människosynen, individualismen samt globaliseringen. Detta illusteras med det välkända klottret ”Gud är död, Marx är död och själv mår jag inte heller så bra”.

Hur skall man bygga upp en raserad världsbild utan gemensamma premisser eller ett moraliskt språk? Känslan av sammanhang och mening står kanske alltid i en relation till Den Andre, ett kollektiv som individualiseringsprocessensen långsamt demonterat? Då det politiska rummet globaliseras och känsligheten inför mänskligt lidande avtrubbas (Mazzarella introducerar den engelska termen compassion fatigue) blir sökandet efter mening allt viktigare. I synnerhet då fundamentalistiska strömningar utlovar enkla svart-vita recept där en individ kan uppleva sig som en del av ett förståeligt, om än illusoriskt och destruktivt, sammanhang.

Mazzarella lyfter ödmjukt och stilistiskt njutbart fram dessa frågeställningar, hon har förvisso inte svaren men hon vill påbörja en dialog i ett samhällsklimat där monologer blir allt vanligare. Vi måste kunna diskutera dessa ämnen tillsammans, är Mazzarellas credo.

Emma Juslin

Merete Mazzarella: Om livets mening.
Schildts & Söderströms, 2017.