Kategoriarkiv: Litteratur

Högerextremt förlag portat från Helsingfors bokmässa

Den högerextremistiska poeten, redaktören och essäisten Timo Hännikäinens bokförlag Kiuas har nekats tillträde till Helsingfors bokmässa. Det uppger mässans programchef, författaren Ronja Salmi.

Tidigare i dag (tisdag) uppmärksammade djurrättsorganisationen Animalias kampanjansvariga Veikka Lahtinen på Facebook att Kiuas har accepterats som utställare på bokmässan och uppmanade arrangören att upphäva det beslutet. Bara några timmar senare svarade Ronja Salmi på Lahtinens uppdatering: “[Kiuas] deltagande har inhiberats. Förlagets verksamhet motsvarar inte bokmässans värden”.

Timo Hännikäinen är litteraturkritiker, essäist, tidskriftsredaktör och översättare, som bland annat översatt Oscar Wilde och Robert Louis Stevenson till finska, och som i många år var redaktör för Åboförlaget Savukeidas kulturtidskrift Kerberos. Han är också en känd profil inom den finländska extremhögern och har skrivit nationalistiska och ultrakonservativa pamfletter och essäer. Mest känd är han antagligen för att han på midsommarafton 2015 postade flera obscena och kvinnofientliga meddelanden på Kvinnosaksförbundet Unionens och stödtjänsten Naisten linjas Facebooksidor. Hännikäinen förklarade meddelandena som ett fylleupptåg, men vägrade upprepade gånger be om ursäkt för sina skriverier. På grund av händelsen avslutade Savukeidas allt samarbete med Hännikäinen. Hännikäinen hade också tidigare väckt uppmärksamhet med racistiska eller annars uppseendeväckande uppdateringar i sociala medier.

Hännikäinen grundade 2012 den högerextrema tidskriften Sarastus, vars chefredaktör han varit sedan dess. Hännikäinen har varit medlem i den ultranationalistiska rörelsen Suomen Sisu och var bland annat huvudtalare på den nazistiska 612-marschen på självständighetsdagen 2015.

Bloggaren och aktivisten Suvi Auvinen citerar på tidskriften Images webbsida ett uttalande av Ronja Salmi. Enligt Salmi visste arrangörerna inte vilken typ av förlag det var fråga om då de ursprungligen gav Kiuas tillstånd att ställa ut på mässan. Efter diskussioner inom organisationen (efter Lahtinens upprop) har mässan kommit fram till att förlagets verksamhet inte motsvarar mässans värden, “i vilka ingår alla mänskliga rättigheter. Speciellt i tidskriften Sarastus, som Kiuas delvis finansierar och redigerar, finns innehåll som ur bokmässans värdesynvinkel är oacceptabelt. Där förekommer rasistiska åsikter som framställs som fakta.”

Timo Hännikäinen har på Facebook bekräftat att han blivit kontaktad av en representant för Helsingfors bokmässa, som berättat att Kiuas deltagande har inhiberats. Hännikäinen anser att beslutet inskränker yttrandefriheten “på grund av en ensam extremvänsteraktivists disinformation”. Hännikäinen skriver också att “ärendet inte är slutbehandlat” för hans del, men preciserar inte vad han menar.

Helsingfors bokmässas beslut är i linje med Göteborgs bokmässas dito. I år nekades extremhögertidningen Fria Tider tillstånd att ställa ut på Nordens största bokmässa, efter att de tidigare två år i rad hade varit accepterade som utställare, med hetsig debatt och bojkotter som följd.

Ronja Salmi uppger enligt Image att hon följt med debatten om Fria Tider, men att den inte påverkade Helsingfors bokmässas beslut: “vårt beslut är gjort utgående från de förhållanden som råder i Finland och utgående från de värden som förlaget i fråga representerar”. Salmi hoppas att Helsingfors bokmässa genom att resolut stänga ut extremhögern från mässan ska kunna undvika “de misstag” som gjordes i Göteborg “där diskussionen gick förbi själva ämnet”.

Helsingfors bokmässa är en kommersiell aktör och kan således fritt bestämma vilka utställare de vill samarbeta med.

Det var Image/Apu och Sannfinländarnas språkrör Suomen Uutiset som först berättade om Kiuas portförbjud till bokmässan.

Janne Wass

EDIT 16.10 kl 22.50: Andra stycket: “inhalerats” ändrat till “inhiberats”. Damn you, autocorrect.

Även trams kan vara politik

Tjeckiska universalgeniet Jára Cimrmans liv och leverne beskrevs ingående i en relativt tunn faktabok som kom ut i början av 1970-talet – bara några år efter den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien. De ivrigaste kulturkonsumenterna hade redan koll på Cimrman och hans minst sagt händelserika liv, eftersom teater var en mycket populär konstform och flera av hans delvis självbiografiska pjäser hade varit stora succéer.

Då Jára Cimrman föddes var hans blivande hemland fortfarande en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Cimrman – son till en tysktalande kvinna med tjeckiskt efternamn och en tjeckisk man som hette Zimmerman – genomled en fattig barndom. Efter att ha hittat den tjeckiska nationalismen blev han Cimrman i stället för Zimmerman och började samtidigt skörda framgångar på bred front. Cimrman tog initiativet till Panamakanalen, agerade konsult för Gustave Eiffels tornprojekt i Paris och övertygade Anton Tjechov om att det krävs tre systrar – inte bara två – för att skapa en trovärdig pjäs. Han ledde också en expedition till Nordpolen, men polarfararna gav upp sju meter före målet.

Boken som kom ut 1970 existerar på riktigt och finns även i nyare utgåvor, men alla beskrivningar av Cimrman är naturligtvis rent trams. Han skapades av Ladislav Smoljak, Jiří Šebánek och Zdeněk Svěrák då de behövde en karaktär till ett humorprogram i tjeckoslovakisk radio 1966. De tre var också centrala skådespelare då amatörer började sätta upp teaterpjäser ”skrivna” av den mytiska figuren.

Pjäserna – oftast bestående av ett pseudo-seminarium som inledning och en pjäs med samma tema kort därpå – blev stora succéer. Att Cimrmans skapare hade placerat sin hjälte i dubbelmonarkin Österrike-Ungern visade sig vara ett genidrag – deras tidvis skarpt regeringskritiska pjäser fastnade bara ibland i kommunisternas censur.

”Vi kritiserade Österrike-Ungern och förtrycket som vi led av under hapsburgarna, men alla i publiken visste vad vi egentligen brydde oss om”, sade Zdeněk Svěrák till New York Times 2007. Han framför fortfarande Cimrmans verk som amatörskådespelare i originalensemblen trots en parallell karriär i filmvärlden – bland annat som manusförfattare till Oscarvinnande filmen Kolja, som kom 1996.

Portförbud

Svěrák har också skrivit en officiell historik över sin teatergrupp och den har översatts till engelska av politikprofessorn Andrew Roberts vid Northwestern University. Kommunistiska tjänstemän som motarbetade teatergruppen – bland annat med ett kort portförbud till alla teatrar i Prag på 1970-talet – hängs ut med namn.

Svěráks historik är på det hela stora taget en seriös text och Roberts är en existerande akademiker, men inte heller historiken är helt fri från humor med rötterna i gränslandet mellan fakta och fiktion. Jaroslav Vozábs debut som sjungande skådespelare beskrivs som en framgång med tillägget att han ”dagtid jobbade som översättare av alla språk till resten av världens språk”.

Den samhällskritiska, men samtidigt ytterst humoristiska approachen gav cimrmanologerna – de kallar sig så – stora framgångar långt in på 1980-talet. Gliringarna mot kommunismen var en central del av konceptet, men långt ifrån den enda orsaken till succéerna, visade det sig efter sammetsrevolutionen 1989. Framgångarna fortsatte och fulla hus är fortfarande snarare regel än undantag. Dessutom händer det med jämna mellanrum att Cimrman-teamet ”hittar tidigare okända manuskript” för nya pjäser. Någon av det dryga dussinet pjäser de skrivit står nästan alltid på programmet vid Jára Cimrman-teatern i Prag-stadsdelen Žižkov.

Den norska journalisten Terje B. Englund tar upp Cimrman i sin humoristiska guidebok The Czechs in a Nutshell – A User’s Guide to Foreigners, som kom ut 2004. Englund ser Cimrmans popularitet som ett tecken på att tjeckerna inte tar sig själva på för stort allvar, men ser också ett större sammanhang. ”Han reflekterar också den utbredda tendensen att se landets många historiska misslyckanden som något som skapats av utomstående”, skriver Englund, som studerat i Prag.

Cimrmans popularitet bland de breda massorna har lett till att hans åldrande skapare inte längre är ensamma om att driva legenden vidare. På alla håll i Tjeckien har det börjat dyka upp mer eller mindre välgjorda minnesplaketter i stilen ”tjeckiska universalgeniet Jára Cimrman åt frukost i detta hus”. Senast 2005 blev Cimrman definitivt en del av mainstreamkulturen, då public service-bolaget Česká televize köpte in ett brittiskt format för att kora den största tjecken genom tiderna.

Reglerna för tävlingen gjordes om efter första omgången, där varken Václav Havel eller den slutliga vinnaren, 1300-talskungen Karl IV, tog plats högst upp på rankingen. Cimrman seglade upp som storfavorit till segern, vilket tvingade en talesman att mitt under pågående programserie gå ut med en ”precisering”; bara personer som lever eller någon gång har existerat är valbara. Cimrman diskades.

Öjvind Strömsholm

Skylten på bilden är fäst på en ytterst anspråkslös husfasad, under
en stor luftkonditioneringsmaskin, i centrala Brno. Budskapet på skylten i Tjeckiens nästa största stad är att ”herr Jára Cimrman” bevisligen aldrig bott i byggnaden och verkligen inte skapat något där. På Google Street View syns tydligare skyltens placering. 

Andrew Roberts Cimrmansajt finns här och hand  officiella universitetssajt hittas här

Vad läser extremhögern?

Trots nidbilden av den okulturella rasisten läser faktiskt högerextremister också skönlitteratur – och för att förstå extremhögern kan det vara bra att förstå vad de läser, skriver Janne Wass.

För att finna moderna skönlitterära författare inom extremhögern får vi gräva ganska djupt i obskyra boklådor, men jag gör ändå ett försök att presentera några av brunhögerns samtida favoritromaner.  USA är den största producenten av litterär fiktion på ytterhögerkanten, bland annat representerat av Counter-Currents Publishing och det lilla, men extremt produktiva science-fiction-förlaget Castalia House, grundat av den amerikanska alt-right-personligheten Vox Day och finländska Markku Koponen- – med säte i Kouvola. Vill man i dag finna en kulturell och intellektuell extremhöger får man också i första hand leta i USA och det frankofona Europa – samt till viss grad i Ryssland och övriga slaviska länder.

Att högerextremisternas bibliotek är spretigt framgår tydligt ur en lista på alt-right-sidan American Renaissance, där en rad profiler ger läsarna boktips. Hit ryms Arthur Koestlers- antisovjetiska Natt klockan tolv på dagen, Bret Easton Ellis nihilistiska debutroman Noll att förlora, danska Nobelpristagaren Johannes V. Jensens socialdarwinistiskt färgade trilogi Den långa resan och sci-fi-dystopier som George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du sköna, nya värld. Men på listan finns också verk som är betydligt mer kontroversiella. Ett av dem är en fransk roman som är det närmaste man kommer en modern internationell helig skrift för den rasistiska extremhögern, nämligen Jean Raspails Le Camp des Saints (”de heligas läger”).

Invandringsepos

Le Camp des Saints publicerades 1973 och blev slaktad av franska litteraturkritiker. Boken vägrade ändå dö, och cirkulerade i årtionden som en kultroman i rasistiska kretsar. Mikael Nyberg beskrev boken i den socialistiska tidskriften Clarté den 17.10.1997:

”Temat är den vita rasens undergång. En miljon utmärglade indier från Calcutta kapar en armada av fartyg och anlöper franska Rivieran. Regeringen förmår inte göra vad som måste göras och soldaterna kastar sina vapen och flyr med lokalbefolkningen. […] Fördämningarna rämnar. Miljoner kineser väller in över den ryska gränsen, svarta sluminvånare flyttar in i palatsen i New York och den nya franska, rasblandade regeringen förser varje flyktingläger med en uppsättning vita kvinnor, ’alla fria att ta för sig av’”.

1973 upplevde Frankrike en stor flyktingström från Algeriet, och det var kring samma tider som det började utvecklas domedagsteorier om hur invandrare skulle välla in i Europa och omkullkasta den västerländska civilisationen. Tankegångarna utvecklades vidare av islamkritikern Bat Ye’or till den så kallade Eurabienteorin i början av 2000-talet, en teori som förespråkats av bland annat Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho, terroristen Anders Behring Breivik och den holländska högerpopulisten Geert Wilders.

Le Camp des Saints blev en överraskande bästsäljare i Frankrike 2011 efter att Front Nationals partiordförande Marine le Pen hyllat romanen som profetisk, varefter den amerikanska alt-right-profilen Steve Bannon kallade den för sin favoritroman.

Inspiration för terrorister

Den andra romanen som kan beskrivas som en modern högerextremistisk klassiker är Turners dagböcker, skriven av vit makt-aktivisten William Luther Pierce år 1979. En internationell judekonspiration i ett framtida USA eftersträvar världsherravälde genom rasblandning. Huvudpersonen Turner blir ledare för en vit gerillaorganisation vid namn ”The Order” som inleder ett raskrig med mål att upprätta en vit hegemoni i världen.

Romanen fick först uppmärksamhet 1983–1984 då en vit makt-rörelse tog namnet The Order och utförde terroristattentat av den typen som beskrivs i boken, med tre dödsfall som följd. Verkligt beryktad blev den 1995 då ett exemplar av boken hittades hemma hos Oklahomabombaren Timothy McVeigh. Hans attentat mot FBI-byggnaden i Oklahoma hade uppenbara likheter med ett bombdåd mot FBI-högkvarteret som beskrivs i boken.

William Luther Pierce skrev Turners dagböcker under pseudonymen Andrew MacDonald.

Islamofobi från vänster

En annan klassiker vars misantropiska übermenschideal passar in i fascistiska läsekretsar är Ayn Rands Och världen skälvde (1957). Liksom de två ovan nämnda romanerna beskriver Och världen skälvde en framtid där individens frihet förtrycks av en överhöghet som i jämlikhetens namn vill utplåna olikheter. Det som går som en röd tråd från Rand vidare till Raspail och Pierce, och fram till samtida högerextremister som Halla-aho, Breivik och Bannon är idén om en kuschad, politiskt korrekt (socialdemokratisk-socialistisk) allmänhet som antingen utnyttjas av en världselit eller förlorar sin handlingskraft så att den inte lyckas stå upp mot en civilisationshotande invasion av lägre stående varelser. Men Ayn Rand var jude, och därför gör många högerextrema läsare vida lovar kring henne.

Den franska ”livsförnekande surkarten” (enligt Svenska Dagbladet) Michel Houellebecq är en desillusionerad socialist som rönt bred uppskattning i islamofobiska kretsar. Hans senaste roman Underkastelse (2015) beskriver hur ett religiöst konservativt islamistiskt parti tar makten i Frankrike med stöd av socialisterna som agerar som ”nyttiga idioter”, och de samhälleliga problem som det ger upphov till.

Rasistisk sci-fi

Alla fyra böcker som beskrivs här representerar futuristisk science fiction, en genre som historiskt erbjudit en god grogrund för ultrakonservativa författare. En av genrens mest ansedda storheter är Robert Heinlein, som särskilt på äldre dagar blev allt mer militaristisk och auktoritetshyllande. Hans klassikerroman Stjärnsoldaten (1959) är en av böckerna på American Renaissances lista. Jerry Pournelle är en annan hyllad amerikansk sci-fi-författare som kommer farligt nära fascistoida ställningstaganden. Hans bok Lucifer’s Hammer (1977) är öppet rasistisk, och i flertalet av sina verk återkommer han till en militarism, libertarianism och auktoritärianism som han lånat av Rand och Heinlein.

Pournelle var en del av en våg av ultrakonservativa sci-fi-författare som steg fram under 1970-talet i USA, men som ändå aldrig helt och hållet klev över på det politiskt bruna område som senare – mer obskyra – författare har etablerat sig i. Tidigare nämnda Vox Day var en av hjärnorna bakom en blockröstningskupp mot sci-fi-litteraturpriset Hugo 2014–2015, då en klick högerextrema och konservativa författare, utgivare och läsare ansåg att vänstern och feministerna hade övertagit science fiction-genren.

Två amerikanska kultklassiker från 2000-talet inom den xenofobiska läsarkretsen är Dark Millennium av Gerald James McManus och Hold Back This Day av Ward Kendall, båda utgivna 2001. Den första är en futuristisk roman där USA:s president bekämpar det kaos som den mångkulturella demokratin fört med sig. Han upprättar en tyranni och slaktar skoningslöst alla icke-vita i landet. Boken har beskrivits som en arvtagare till Turners dagböcker. Också den senare – en rymddystopi – handlar om en hjältemodig vit man som tar upp kampen mot mångkulturalismens förtryck. Ett av de få kvinnliga bidragen till den högerextrema kanonen är Ellen Williams Bedford, a World Vision (2000). Denna framtidsvision är inte lika intresserad av rasproblematiken som den är av amerikansk nationalism, bevarandet av kristendomen och konservativa värden. Men också i Williams roman är det ”främmande element” som importerad socialism, feminism och globalisering som är roten till allt ont.

Bakom nationalismen, militarismen och den oförblommerade rasismen i de här böckerna verkar det som ett förenande tema finnas en avgrundsdjup rädsla bland vita – företrädesvis män – för att stå som förlorare i en värld där främmande och skrämmande element gör intrång. Även om flera av böckerna tar upp rent konkreta förluster för den vita mannen, tycks det som om den verkliga rädslan är förlusten av ett kulturellt sammanhang och en identitet, och samtidigt en priviligierad status. Att vara vit, västerländsk man har i århundraden inneburit en automatisk position på toppen av näringskedjan, en position som är hotad av feminism, socialism och kulturell uppblandning. Plötsligt är den vita mannen inte längre exceptionell, utan bara en i den nya jämställda massan. Jag vet inte om jag vill rekommendera några av ovanstående böcker för läsning, men en inblick i vad extremhögern läser kan kanske ge oss svar på varför rörelsen ter sig så lockande för så många. N

Janne Wass

Katja Kettu lät äntligen kvinnorna ta plats i historien

Författaren Katja Kettu skrev med genombrottsromanen Barnmorskan in de finska kvinnorna i landets historia. Nu är hon dubbelt aktuell med romanerna Nattfjärilen, som ges ut på svenska i Janina Orlovs översättning, och Rose on poissa, som samtidigt ges ut på finska.

Katja Kettu, som är född och uppvuxen utanför Rovaniemi, tillhör en ung generation finländska författare som inte räds svåra teman. I Barnmorskan (Kätilö) skrev hon fram ett tidigare tabubelagt ämne genom en kärlekshistoria mellan en finsk barnmorska och en tysk soldat under Lapplandskriget 1944.

Nattfjärilen (Yöperhonen) handlar om den 15-åriga flickan Irga från Finland. Gravid bestämmer hon sig för att skida över gränsen till Sovjet. Liksom Irga tog sig runt 30 000 papperslösa finländare till Sovjet på 1920- och 1930-talet. De flesta för att det inte fanns plats för vänstersympatisörer i Finland, menar Kettu.

Liksom en gång Kettus egen pappas morfar hoppades Irga på en bättre framtid.

– De förstod inte att det var farligt och att de flesta av dem skulle komma att dödas i Sibrien, säger Kettu och tillägger:

– Folk insåg väl inte att när de väl tog sig dit så fanns ingen väg ut.

Irga lyckas i alla fall skida sig in i Sovjet, men väl över gränsen tillfångatas hon och skickas till arbetslägret Vorkuta. Nattfjärilen är berättelsen om hur hon mirakulöst nog överlever under de omöjliga omständigheter som där råder.

Det är också en berättelse om språk och identitet. Irga har nämligen förlorat sin tunga och därmed sin talförmåga (sitt språk). Kettu ville med detta dra en parallell till dagens Ryssland.

– Situationen i Ryssland är svår. Många språk tystas och människor som tillhör minoriteter förtrycks.

Kettu beskriver det som att det finns en idé om en ny tsarism och att det råder en tro på ett starkt diktatoriellt ledarskap.

– På något sätt ville jag väva ihop Irgas historia under Stalinterrorn med nutiden och den karaktär jag i boken kallar Vova, vilket är diminutiv för Vladimir – samma namn som Rysslands president har – är mitt sätt att göra det.

Hon ser det som ett äventyr i sig att experimentera fram hur den ”minsta av de minsta”, flickan Irga, skulle lyckas få makt över den mäktigaste personen i landet, nämligen presidenten.

Ingen plats för kvinnorna

Just maktutövande är ett tema som går igen i Kettus böcker.

– Jag har studerat mekanismer för hur maktutövande, framför allt manligt och sexuellt förtryck, används. Det är ett mycket effektivt sätt att utöva makt, konstaterar hon.

Våld och sexuellt våld mot kvinnor är vanligt som maktmedel för att ta kontroll över folk i krig, både historiskt och i nutid. Dessa maktutövningsmetoder har Kettu inte väjt sig för att lyfta fram. Beskrivningarna av sexuella övergrepp hör till de mest våldsamma inslagen i böckerna. Men de skedde systematiskt och hon ville inte dölja dem.

Varför blev det du som skrev in de finska kvinnorna i historieböckerna?

– Jag har alltid varit intresserad av historia, särskilt ur kvinnors och barns perspektiv. Även i min familj följde vi då jag växte upp i Lappland debatten kring den finska historien. Kvinnor och barn har ju historiskt inte varit lika lyssnade till, och de har förtryckts och utnyttjats allra mest under alla tider.

Men varför tog det så lång tid innan kvinnorna fick ta plats i historien?

– Det är en bra fråga. Det handlar inte om att kvinnor inte har haft förmåga att skriva den utan helt enkelt för att det inte har funnits plats bland alla historier utifrån ett manligt perspektiv. Vi hade liksom fastnat någonstans i den svartvita hjältehistorien, menar Kettu.

Dessutom har det varit känsliga ämnen att ta upp, både den del av Finlands historia som rör relationen till nazismen, och det faktum att många finländare valde att lämna Finland för att resa till Sovjet under framför allt 1920- och början av 1930-talet.

– Eftersom Finland sedan var under Sovjets kontroll så var det under lång tid inte tillåtet att skriva om den här delen av historien, säger hon.

Det verkar helt enkelt handla om timing.

– Nu är nog rätt tid att skriva om det här, säger Kettu.

Fascinerad av marifolket

Alla Kettus böcker bygger på grundläggande och minutiös research.

– Jag reser till de platser jag skriver om, intervjuar människor och läser litteratur och allt som finns i forskningsväg, berättar hon.

Under arbetet med Nattfjärilen bodde hon en period i Moskva och där började hon intressera sig för marifolkets livsöde. Marifolket är ett finsk-ugriskt folk som huvudsakligen lever i den ryska republiken Mari El, vid ena änden av floden Volga.

– Där finns enligt romantiken den finsk-ugriska vaggan, vilket lockade mig, säger Kettu.

Marifolket har sitt eget språk, kultur och andlighet, men dess fortlevnad är hotat av årtionden av förtryck.

Hon beskriver det som en chockartad insikt när hon läste att alla marifolkets egna författare hade dött samma år.

– Först förstod jag inte att de hade mördats. Men när jag såg att det till och med var samma dag, gick det upp för mig att de alla hade fallit offer för Stalins terror.

– Det är ett under att de har överlevt det ortodoxa förtrycket och kommunismen, konstaterar Kettu och tillägger att hon alltid tycker det är intressant att försöka förstå hur människor, folk och språk har överlevt och lever vidare under svåra omständigheter.

– Svaret är nästan alltid tack vare kvinnorna, framhåller hon.

Kettu lyfter även fram marifolkets religiösa riter som väldigt intressanta.

– De klär sig i vitt, använder blodsoffer, vilket i dag kan handla om en anka, inget större, och tillber gudarna genom träden. Det är vackert och grymt på samma gång, säger hon.

Precis som Kettus egna böcker är både vackra och brutala. Det vackra utgörs av hur hon skriver fram relationen till naturen, som nästan får eget liv i böckerna. Samt kärleken till allt som växer – blommor, örter och andra plantor och deras helande eller förgörande kraft.

Kettu blandar naturlyrik med mystik och andlighet i sina romaner. Ibland är det just dessa ingredienser som gör att huvudpersonerna i böckerna håller sig vid liv. Ibland tvingar nöden fram  betydligt grymmare överlevnadsstrategier.

– Det är ironiskt att det i det kommunistiska paradiset växte fram ett extremt kapitalistiskt system i fånglägret, där allt kunde säljas och utbytas bara för att folk skulle hålla sig vid liv.

Amerika nästa

Katja Kettu är oerhört produktiv och jobbar i princip hela tiden.

– Det är många av mina vänner som fyller 40 år i år och bjuder in till fester, men jag har bara gått på en enda av dem, eftersom jag annars förlorar dyrbar skrivtid, säger hon och konstaterar att hon behöver semester.

Men först väntar en intensiv höst. Hon ska turnera både i Sverige, där Nattfjärilen släpps den 16 oktober, och i Finland i samband med att den nya boken Rose on poissa – en kärlekssaga mellan en finsk gruvarbetare och Rose, en amerikansk ursprungsinvånare, som en dag försvinner från reservatet i Minnesota – kommer ut.

– Det är en sak att vara författare och skriva och en annan att stå på scen och agera som en författare, säger hon.

Vad föredrar du?

– Jag föredrar att skriva. Men nu känner jag att jag behöver en paus, gå ut i skogen och plocka svamp och titta ut över havet. N

Text: Christin Sandberg
Foto: Ofer Amir

Är alla författare politiska?

Andreas Holmström
Andreas Holmström.
För några veckor sedan fick författaren Sara Stridsberg frågan om hon ser sig som politisk. Svaret var: ”Absolut. Vi är ju politiska varelser i varje ögonblick, i allt vi säger, i allt vi gör och allt vi skriver. Så är det ju.”

Detta är ett vanligt slentrianmässigt svar när författare och andra konstnärer får frågan, men vad menar man då med politik, och med att skriva politiskt? Begreppet blir ju tämligen urvattnat, får föga betydelse och riktning, om nu allt är politiskt. Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ordet politik ”principer eller metoder för strävan att förverkliga program rörande samhällslivet”. Men det är väl knappast detta våra författare menar med sina svar, att skriva enligt principer eller metoder för att sträva efter förverkligandet av program? Nej, det är något annat som avses.

För att syna Sara Stridsbergs uttalande genom hennes senaste roman, den nyss utkomna Kärlekens Antarktis, vari ligger det politiska i den? Liksom i hennes tidigare romaner så finns det politiska i den position hon berättar ifrån, den samhälleligt låga positionen, blicken på samhället underifrån. I romanen är jagberättaren en drogmissbrukare och prostituerad, hon befinner sig alltså lägst ner på samhällsstegen. Dessutom är hon död redan i inledningen, och snart också glömd. Kvar finns bara dessa ord som berättas i boken, hennes egen blick på sitt liv och sin död. Det finns också kopplingar och metaforiska beröringspunkter görs mellan hennes säljande av sin kropp och alla samhällsvarelsers säljande av sig själva i den kapitalistiska eran. Dessutom placeras Stridsbergs huvudkaraktär nära Catrine da Costa, i både tid och social kontext. Ett av svensk kriminalhistorias mest uppmärksammade fall alltså, och här är vi mitt inne i det, luktar på misären, känner på trasigheten, lever intill intighetens status quo. Likt ett socialreportage. Här finns en fond av 1980-talets Sverige som börjar krackelera i sina palmeitiska grundvalar.

Påstår alltså jag. Men det är ju bara en möjlig läsning. En liberal skulle lika gärna kunna läsa Kärlekens Antarktis som en berättelse om en enskild människa och hennes öde, som ett individualistiskt projekt som på grund av olika val slutar i en tragiskt tidig död. Alltså får det betydelse att Stridsberg uttalar sig som en politisk författare. Hennes vilja och avsikt är betydelsebärande för hur hennes roman kan läsas, inte bör eller ska, men iallafall kan läsas. För hennes prosa är också mer mångfacetterad, har fler vägar och möjligheter än svart eller vitt, höger eller vänster.

Om en författare har etablerat sig i en politisk kontext, genom debattartiklar, som demonstrationsdeltagare, eller i intervjuer, som Sara Lidman, Jonas Hassen Khemiri eller Athena Farrokhzad, så är det naturligtvis lätt att också läsa deras skönlitteratur genom ett politiskt raster. Vare sig det finns i texten eller ej så finns denna förförståelse redan innan läsningen påbörjas. Ett sådant politiskt engagemang kan nog få läsare att väja för vissa författarskap, både på vänster- och högerkanten, att helt enkelt avstå från att läsa dem på grund av deras politiska liv utanför boksidorna. Är det till exempel försvarligt att läsa Ezra Pound idag, en uttalad fascist, eller Peter Handke, den österrikiske författaren som höll tal på Slobodan Miloševićs begravning? Eller Michel Houellebecq? Allt blir väl ändå till vatten under broarna? Det är val som den enskilde läsaren får göra, och det kan också naturligtvis finnas många skäl till att läsa böcker och författare som inte nödvändigtvis har samma samhällssyn som en själv. För att förstå mer, vidga sina historiska eller politiska vyer, eller bara av ren nyfikenhet. Men oavsett förförståelse om en författare eller ett verk så borde det vara det man tar med sig som läsare som är det väsentliga. Vi läser ändå in och läser fram våra egna perspektiv i de böcker som passerar våra sinnen. Våra syner på samhället, människan och livet.

Sara Stridsberg sa också andra saker i intervjun jag refererade till, som är viktigare än om litteraturen är politisk eller inte. Att litteraturen kan bidra med långsamhet. En god roman kan ta veckor eller månader i anspråk, och finnas hos en ett helt liv. Den kan bidra med olöslighet; som så mycket är här i världen: utan konklusion. Litteraturen kan få en att stå ut, och den kan ge oss lektioner i empati. Detta är också skönlitteraturens storhet. Den har en ovedersäglig funktion som sträcker sig bortom det realpolitiska, till blickande över nejder, stjärnhimlar, de inre landskapen och tidens passager. Det känns som en sjukdom i dag att allt ska vara politik. Att ta ställning i alla tänkbara frågor, att positionera sig, att vara påläst, tycks vara det viktigaste en människa kan vara. Dagspolitik, kortsiktighet och ettårsplaner står i fokus för en ordentlig samhällsmedborgare. Medan dagens samhällsvarelse egentligen behöver mer ideologi och visioner för att säkra den mänskliga andens fortlevnad. Sådant som lever i skönlitteraturens essens. Även i det till synes motsatta i romanerna  – som inte bara bekräftar ens egna tankar, utan ifrågasätter och utmanar – finns röster att lyssna till. Vare sig de är uttalat politiska eller inte.

Andreas Holmström
är litteraturkritiker
Foto: Tuomo Lindfors

På bilden Sara Stridsberg och Claes Andersson på Helsinki Lit 2016.