Kategoriarkiv: Litteratur

Rosa nattlinne och radioaktivt sönderfall

Emma Ahlgren vann Arvid Mörne-tävlingen 2012 och har i vår kommit ut med sin debutdiktsamling Isotopia på Ellips förlag.

Omslaget är prytt av ett litet hem på en kulle. Det finns en liten veranda, ett bykstreck och en otydbar massa, kanske en orm, som tränger ut från fönstret. Jag tänker på familjehemligheter, krackelerande fasader och övergivna öar. Omslaget är ritat av poeten själv.

Det finns stabila och instabila isotoper och det fastställs om de genomgår radioaktivt sönderfall. ”Vid sönderfallet avges strålning som kan vara skadlig för levande organismer och naturligtvis även förändra döda material” hämtas från Wikipedia. I Isotopia är det barnet i ”urtvättat rosa nattlinne med / stirrglada kaniner” som väntar med ”nittio enheter bifall och medhåll från mellangärdet” på den annalkande katastrofen, härdsmältan, som faderns alkoholmissbruk innebär.

Ahlgren skriver om stillastående luft och dikesvatten; om en kontaminerad miljö. Hon skriver om uppkrupen tunga, om avdunstade frågor och om vita äggskal; hon skriver om tystnaden och om familjens motvilja att beröra det smärtsamma. Barnet glöms bort, de som rör sig närmast kärnan åsamkas också störst skada och alla uppmanas ”beblunda bakstyckets lösa trådar”.

”Låt degen jäsa i magmunnen tills den blir outhärdlig.

Härda därefter ut ytterligare sex månader. Garnera med

tuttifrutti och något jättejättetrevligt.”

Diktjaget undrar var trauman lagras. Är det i kroppens fettdepåer och främst i hjärnan där den stelnar? Diktjaget undrar om strålskador går i arv och önskar ge något annat till sina barn. Det finns en stark oskyddad smärta i Ahlgrens dikter och språket präglas av en stark övergivenhetskänsla.

Diktsamlingen består av två delar. I den första delen sker temperaturhöjningen, kontamineringen, sluddertungan och den ostoppbara härdsmältan. Om del ett är kaoset är del två reningen. Diktjaget försöker samla sina krafter – ”pannkakssvett stryks försiktigt mellan / ögonlock morgon och kväll”. Diktjaget återkommer i andra delen till hemmet. Bekanta namn finns kvar ovanför hängarna, dammiga pokaler, bläckstreck på väggarna. Något har vuxit här, men han är avliden.

”I min dotters armar vaggar jag dig tryggt till sömns

i tröjärmen torkar jag upp dig med mina söners salta snor.

Du är döda hudceller på deras kinder när jag sakta stryker dem

flagnar du, flyger iväg landar på heltäckningsmattan, förlöst.”

Det som gör Isotopia till en verkligt bra diktsamling är att den är komprimerad, just som atomkärnorna Ahlgren skriver om. Ahlgren har skrivit fram ett starkt jag i dikterna och har skapat en tydlig dramaturgi som avslutas i en katharsis, utan att det blir konstlat eller sterilt. Jag tror dock att Ahlgren kan utmana sitt skrivande och jag ser fram emot det nästa Ahlgren skriver.

Slutet är väl avvägt, den sista dikten är väldigt vacker. Poeten beskriver skillnaden när föräldern är frånvarande och när han är avliden. Diktjaget har lättare att knyta an till någon som inte längre finns, det finns en lättnad som inte är oproblematisk och ”I subtil, nästan osynlig nyans målas nylistad smärttröskel om.”

Vilhelmina Öhman

Emma Ahlgren: Isotopia.
Ellips förlag, 2018.

Jägarinnor bland bönehus − en österbottnisk uppväxtskildring

“Jag sög av en av de många utbytbara killarna i ett baksäte på bönehusets parkering, och med hans hand i mitt hår kändes det som jag mottog ett nådemedel. Jesu Kristi blod, Jesu Kristi kropp, allt långt upp i gommen”. Tonen i Ellen Strömbergs debutroman Jaga vatten är alltigenom explicit och humoristisk med en känsla av uppriktighet. I centrum står relationen mellan jagberättaren Rakel och bästa vännen Hanna och den präglas av såväl kärlek som hat.

”Jag och Hanna var konstanta och killarna var utbytbara” säger Rakel, samtidigt som hon njuter av att Hannas ex kritiserar henne. Romanen är uppbyggd av tillbakablickar vars ordning inte begränsas av tidsmässig kronologi. Rakel tillbringar tid hos sina morföräldrar och cyklar omkring med Hanna, men i många av sekvenserna har cykeln blivit utbytt mot bilar och vännerna söker sig mot vatten eller möter pojkar och män i badhytter.

Gymnasietiden utgör en lätt fokuseringspunkt, samtidigt som läsaren också får följa Rakel långt upp i vuxen ålder. Morföräldrarna lever inte efter Rakels barndom och hennes mamma försvinner till Sverige, vilket utgör en jakt på vatten som går längre än till bilfärder i nejden. Även nattetid går Rakel och Hanna ner till havet, för att vara så nära Sverige och resten av världen som möjligt.

Stundvis ter sig helheten spretig och sträckläsning är därför på sin plats. Samtidigt bidrar det splittrade berättandet också till den uppriktiga tonen, då minnen sällan har en tydlig kronologi. Under ytan finns det ett hjärtskärande allvar i skildringen av Rakels och Hannas relation. Rakel är en jagberättare, men genom dialog och reaktioner får läsaren en större inblick i relationen än hon själv avslöjar.

På ett avdramatiserat sätt är det stort fokus på sex i romanen. Sex är främst ett tidsfördriv för Rakel och Hanna, liksom att köra omkring i den österbottniska bygden. Det är dynamiken i vänskapsrelationen som är i fokus och Strömberg lyckas skildra det ambivalenta förhållningssättet till en nära vän på ett nyanserat sätt.

Den österbottniska tillvaron skildras samtidigt träffsäkert med bönehus och rävfarmer i bakgrunden. Den råa beskrivningen av uppväxt starkt präglad av hemorten för tankarna till Kalmars jägarinnor (2014) av Tove Folkesson. Klassperspektivet är också närvarande, exempelvis då Rakel reflekterar över sig själv i relation till andra konststuderande som är alternativa på ”rätt sätt”. Liksom Folkesson är Strömberg även orädd inför att skapa osympatiska karaktärer, vilket i allra högsta grad bidrar till att göra Jaga vatten till en skickligt uppbyggd och högst trovärdig uppväxtskildring. Läsningen är inte alltid njutbar, men romanen är roande, hjärtskärande och rå, precis som livet och de relationer som präglar en uppväxt.

Janina Svart

Ellen Strömberg: Jaga vatten. Schildts &
Söderströms, 2018

Språket mimar döden i Andtbackas senaste

Glömska är en form av hemlängtan”, läser jag i Ralf Andtbackas tionde bok Eterniten. Jag både piskar och urskuldar mig med det, när jag inför skrivandet av den här texten snubblar över en inspelning på nättidskriften Ett lysande namn och förundrat lyssnar till min egen röst som under en dryg halvtimme läser en dikt av Andtbacka, alltmedan minnet rodnar. Den dikten slutar:

(Att av skit och bitar ljuda världen mållös.

Genom mållös ljudning bidra till en värld där arbgesorete finns.

Att i dess ljudning bidra till att dess aorgesrbete ännu finns.)

Detta är ett slags poetik, tänker jag, ett fragment av en skrivandets etik, sedan ljudar jag mig igenom Eterniten, ljudar mig mållös (är alltså nyckelordet) in i det mattgrå dikthuset, in till dess språkligt denaturalisera(n)de sorgearbete.

Ett inledande motto berättar hur den japanska 1600-talspoeten Bashō såg på varje dikt han skrev som en dikt skriven inför döden. Eterniten innehåller ingen haiku men Andtbackas sedvanligt maximalistiska praktik varvas här likväl med korta dikter som i anslag och ton påminner om haikun. Den övergripande kompositionen är av helt traditionellt snitt: tydligt avgränsade dikter, alla med titlar, följer efter varandra i en enda lång kedja, utan sviter eller avdelningar.

Den vardagligt enkla framtoningen till trots står det snart klart att det här är en text som kräver en aktiv meningsskapande roll av sin läsare och i högre grad så, skulle jag säga, än flera av Andtbackas mer formmässigt elaborerade samlingar. Drastiska non sequitur-satser återkommer som grepp, ofta i kombination med en okonventionell användning av kolon. Fokus i läsakten hamnar därför med nödvändighet på själva övergångarna och förflyttningarna inom dikten och språket. Inte minst idiomets särskilda form för inomspråklig översättning har en framträdande funktion. Outtröttligt uppbrutet och hopfogat igen tar det gestalten av en modersmålets fantom(smärta).

Så etableras i Eterniten, på en rent språklig nivå, ett för författarskapet centralt gränsland, där kollektiva myter om tillhörighet, ursprung och hemkomst, såväl som föreställningen om en stabil språklig och kulturell identitet undersöks och utmanas. Stämningsläget är bistert humoristiskt, muntert elegiskt.

Ett exempel, till sist: ”Grålltid”, en Markovkedja av några kända verser ur Predikaren, de som börjar med det så gott som idiomatiska uttrycket ”Allting har sin tid”. Titelns märkliga aggregat återkommer kursiverat på fyra ställen i dikten varefter texten accelererar mot ett alltmer oöversättbart brus. Metoden, bruket av Markovegenskapen (det att det följande endast beror av det som är just nu) talar med ursprungstexten, vars formelartade kadens dröjer i de stammande återkomsterna av orden ”sin tid”. Kanske är det här främst en utsaga om ”tiden”, vår så kallade samtids kortsynthet, som i sin tur samspråkar med bokens motto: allt är förgänglighet, människan är boskap och språket mimar döden. Eller, mer optimistiskt utryckt, ur den inledningsvis citerade dikten ”Kyoto är ett anagram av Tokyo”:

Dödsångest är nu framförhållning.

Framförhållning är nu mållöshet.

Hanna Riisager

Ralf Andtbacka: Eterniten. Duck Press, 2017.

Donner skriver blodigt gränsdrama

Jörn Donners senaste roman Blod är tunnare än vatten utspelar sig år 1918 i Terijoki, tätt intill den nya gränsen mellan det nyligen självständiga Finland – inbegripet i ett bittert och blodigt inbördeskrig där de borgerliga styrkorna med tysk hjälp mosar de sista resterna av sina röda motståndare – och Ryssland där tsaren nyligen avrättats och i vars inbördeskrig den röda sidan sakta befäster sin dominans. Mellan länderna råder ett svajigt och spänt fredstillstånd, och inom länderna ett blodigt kaos där väpnade skaror utövar ett godtyckligt envälde över civilbefolkningen.

Över floden Systerbäck till den finska sidan kommer den rysk-judiska flyktingen Alexander med roddbåt, och efter en blöt landstigning tar han sig stelfrusen och utsvulten fram till sitt eget hem, en datja på Näset. Där väntar honom en överraskning – huset är redan bebott av en kvinna som hotar honom med en pistol. Efter deras inledande konfrontation finner sig Alexander och Anna, som hon heter, tvungna att acceptera varandras närvaro. Läget är prekärt. Det vimlar av röda soldater på flykt, de vita styrkorna beter sig som en plundrande rövarhop, och de vita myndigheterna förpassar så många ryska flyktingar som möjligt tillbaka över gränsen till livshotande omständigheter. En slags makt- och kärlekstriangel utvecklas mellan den företagsamma Anna, Alexander, och Kaptenen, den vita kommendanten i Terijoki.

Det historiska bakgrundsarbetet är imponerande och skapar en stark känsla för den tid då romanen utspelar sig. Huvudpersonerna förblir däremot tunna och verket liknar mest ett slags idédrama där karaktärerna får representera olika positioner inom det historiska skeendet. Handlingen arbetar sig fram till en rad avslöjanden som känns en smula påklistrade.

Boken utkommer tätt efter Donners och Samu- Nyströms faktabok Märklig är nu världens gång (Schildts & Söderströms, 2017) som i ett urval av dagboksanteckningar och annat källmaterial skildrar Helsingfors under den tumultartade perioden 1917–1918. Blod är tunnare än vatten kunde betraktas som en slags spin-off i romanform till denna.

Donners bok blandar partier ur arkivdokument och dagböcker med den fiktiva handlingen, och bokens starkaste behållning är känslan av en vid omvärld. Romanen är en medryckande skildring av en liten avkrok av världen som ruskas om av väldiga historiska förlopp. Donner beskriver på ett närmast äckelrealistiskt vis det hårresande våld som döljer sig bakom historieskrivningen om den ryska revolutionen och inbördeskriget. Boken kommer lämpligt till jubileumsåret 1918, och kan läsas som en uppgörelse med en borgerlig historieskrivning som gjort sitt bästa för att hölja inbördeskrigets segrare i ett romantiskt skimmer. Sin vana trogen sparkar Donner jämlikt både höger- och vänsterut, men lägger sina egna synpunkter lite väl direkt i huvudpersonen Alexanders mun, vilket skapar en anakronistisk bild av en livrädd men småsur flykting som sitter med världshistoriens facit på hand.

Lasse Garoff

Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten.
Förlaget, 2018.

Färgrik beskrivning av saknad

I den nyutkomna bilderboken Skuggorna av Maija Hurme och Anssi Hurme skildras saknad genom ett känslosamt och lärorikt bildspråk. Maija och Anssi Hurme har tidigare samarbetat i bilderböckerna Under täcket- (2012) och Fladdermuspojken (2014). Maija Hurme är aktiv illustratör och tar verkligen ut sin färganvändning på ett sätt som gynnar både handling och miljö i Skuggorna.

Huvudpersonen i Skuggorna är ett barn i dagisåldern som känner ångest och saknad. En saknad som visar sig i form av en skugga i barnets sovrum. Barnet frågar varelsen: ” – Har du sett min mamma?”. Mammans frånvaro kommenteras diskret längs med bokens gång som en undangömd påminnelse. Till en början besväras endast barnet av en skugga men sedan dyker även en till skuggvarelse upp som börjar följa barnets pappa. Barnet klarar inte av att leka på dagis på grund av skuggan och pappan tappar bort sin väska på grund av skuggan. Skuggornas utseende går i stiltyp med japanska Studio Ghiblis karaktärer och skuggorna kan till en början uppfattas som skrämmande och besynnerliga. Under handlingens gång förändras skuggornas symboliska värde från ångest till en mer beskyddande och frigörande roll i saknadsprocessen. Mot slutet får skuggorna en roll som beskyddare och barnet accepterar saknadens innebörd.

Bilderboken speglar olika känsloslägen i tematiska färger: marinblått, gröngrått och senapsgult. Vid mer känslosamma och avgörande händelser används mörka och dramatiska färger som ofta tar upp hela uppslag. De mer alldagliga händelserna har vitt som bakgrundsfärg och där utspelas flera händelser under ett och samma uppslag. De dramatiska och intensiva bilderna varvas med de vita uppslagen, vilket leder till en växelverkande berättandestil. Vid handlingens vändpunkt sker en frigörelse från skuggorna varpå färgpaletten expanderar till mer behagliga färgtoner. Huvudkaraktärens känslor går hand i hand med bildfärgerna som förmedlar handlingen till perfektion.

Bild och text smälter dessutom samman och kompletterar varandra genom att fungera i samspel, som en bra modern bilderbok bör göra. Från en ångestfylld dag på dagis med skuggan kommer huvudkaraktären hem tillsammans med pappan. Då följer följande text: ” – Det gör ingenting, sa pappa och hämtade torra kläder åt mig.” Bilden bredvid texten visar att huvudkaraktären kissat ner sig på grund av att skuggan ockuperat toaletten. Här formas ett stadigt samspel mellan bild och text som inte fungerar utan varandra.

Skuggorna är en lärorik och starkt känslosam bilderbok som lämpar sig för många åldrar. De minsta kanske inte greppar handlingens symbolik men bilderboken kan fungera som ett hjälpmedel för att förklara känslor som saknad. Boken är tillägnad ”till de saknade” men det är den andra sidan som förmedlas i boken, den sida som saknar. Med sin djupa tematik och taktfasta färganvändning förmedlar Maija och Anssi Hurme en berättelse som fungerar både för barn och vuxna, som kan ge ett grepp om hur saknad kan se ut.

Text Rosanna Fellman
Illustration Maija Hurme

Maija Hurme och Anssi Hurme: Skuggorna. Schildts &
Söderströms, 2018.