Kategoriarkiv: Litteratur

”All I want for Christmas is planekonomi”

Trygve Söderling lyfte tillsammans med Peter Lodenius och Tapani Ritamäki upp Ny Tid ur ett partipolitiskt träsk under slutet av 1900-talet. Söderling har varit en institutionskritiker i Svenskfinland och är aktiv som forskare, kritiker, huvudredaktör på Nya Argus. Nu går han i pension från sin tjänst som t.f. lektor i nordisk litteratur på Helsingfors universitet.

Under de sista dagarna av maj äter vi nudlar i Kronohagen och diskuterar debattklimat, Göteborgs bokmässa och utopier. För mig har Trygve Söderling varit en kär föreläsare och handledare som sorgligt nog lämnar Forsthusets korridorer efter sommaren. Men Söderling försvinner definitivt inte från det litterära fältet. I sorlet av nudelhungriga lunchgäster försöker jag uppfatta vad Trygve tycker om kulturdebatten idag och hur den skiljer sig från hans tid på Ny Tid på 1980- och -90-talen.

– När jag var som aktivast på Ny Tid fanns det en stark generationsdebatt som jag inte ser nu. Claes Anderssons generation hade under 1960-talet talat för en tydlig politisk dikt och debatterat mot äldre författare som Rabbe Enckell och Bo Carpelan. Under 1980-talet fick igen Andersson mothugg, men från de yngre. För oss verkade det alltså självklart att yngre författare skulle opponera sig mot äldre, tala för en annan estetik eller politik.

På sitt sätt kan man säga att Anderssons engagerande dikt med blicken utåt var den som ”segrade”.

– Claes Anderssons generation återinförde kontakten mellan litteratur och samhälle. Och de lyckades, idag höjer ingen på ögonbrynen åt öppet politisk dikt, som Yahya Hassans och Athena Farrokhzads. Men å andra sidan, hur ”politisk” är dagens finlandssvenska litteratur?

Söderling menar att debatten om bojkott eller inte av Göteborgs bokmässa är ett nytt fenomen att förhålla sig till. Debatten som har pågått under den senaste månaden på Hbl:s kultursidor rann ut i sanden. Kanske för att den övergick till att handla om privatmoral.

– Man kan säga att debatten om Göteborgs bokmässa målade in sig i ett hörn. Det blev en rätt trist debatt mellan två parter som båda hade rätt. Det blir problematiskt när debatten blir individcentrerad, för då blir det en fråga om vem som är mest moralisk. I stället för att säkra huvudsaken, att få bort högerextremisterna, blev det ett fånigt soloåkande med alla författare indragna, som enskilda individer. Någon är moralisk och gör sig synlig genom att bojkotta, någon annan är pragmatisk och gör sig synlig genom att delta.

Söderling menar att eftersom bokmässan är ett kommersiellt jippo måste man slå till där arrangörerna är som känsligast: på plånboken.

– Författarna tänkte att om de bojkottar skulle det sprida sig, men så är det ju inte. Det skulle krävas att hela Sveriges Författarförbund och alla förläggare kollektivt hotar arrangörerna ekonomiskt.

Likstel kritik

Förutom debatten om bokmässan har en diskussion om kritikens ställning och frilanskritikers villkor förts på insändarsidorna denna vår. Hur står det till med kulturdebatten och kritiken i Svenskfinland idag?

– Lam på gränsen till likstel, om vi alltså talar om diskussion kring estetiska strategier, konstnärliga experiment och dylikt. Det är i och för sig normaltillståndet i Finland, och Svenskfinland: tystnad är regeln, debatter är undantag. Inom litteraturkritiken finns det en inställning att man inte ska svänga sig med fina namn och teorier, men det är nog en fattigdom.

Söderling har sagt att stora porträtt av författaren fått pryda kultursidorna istället för långa analyserande texter om författarens verk. Tycker han fortfarande så?

– Det är sant att trenden med författaren som ”litteraturrelaterad mediapersonlighet”, som Kristina Lugn ironiskt uttryckt det, har förstärkts. När det gäller storleken på fotona tävlar författarna nu med H&M:s underklädsmodeller. Frågan är vad det beror på. Här finns en massa kompetens bland kritiker och forskare som inte tas till vara och de som ändå anlitas förväntas vara superbillig arbetskraft.

Inte alltid happy end

Vi går över till Söderlings kanske favoritsamtalsämne: film. Söderling kallar sig själv en riktig filmfreak. Han ser och recenserar främst arthouse och konstfilmer. Söderling tycker att Rumänien och Iran nu i några decennier varit de mest intressanta filmländerna.

– Jag har en egen agenda med filmkritiken jag skriver. När man öppnar tevetablån för veckan i en dagstidning är de flesta filmerna från USA, några från Norden och Europa och kanske en från den övriga världen. Under sjuttiotalet talade man om amerikansk kulturimperialism, idag verkar den vara så självklar att vi inte ens ifrågasätter den.

Söderling tycker att filmer som kastar sig rätt in i migrant- och flyktingverkligheten är akut viktiga just nu, även om man blir deppig av att konfronteras med verkligheten. Humanitära och politiska frågor kan tacklas dokumentärt, men också med konstnärliga medel menar han.

– Det finns en mängd nya sådana filmer, även om vi på grund av bristen på happy end ser få av dem i mainstreammedier. Jag såg nyligen en film om en grupp papperslösa som hungerstrejkar i en kyrka i Belgien för att sätta press på myndigheterna, Le chant des hommes från 2015 av Bénédicte Liénard och Mary Jimenez. En konstnärligt hederlig film som också visade interna konflikter och svek och egentligen utmynnade i hopplöshet – allt kan ju inte nödvändigtvis sluta så positivt som Aki Kaurismäkis två senaste verk på temat.

Vinden har klarnat

Bland avlönat arbete var Ny Tid den mest kreativa arbetsplats Söderling jobbat på, berättar han.

– Bland annat genomförde vi glasnost 10-20 år före Gorbatjov. Vi två redaktionssekreterare var påverkade av punken och odlade en viss anarkistisk anda. Bland annat införde vi en tradition med ett rockcitat på förstasidan varje vecka som ett slags motto, typ ”Imperiet ska segra, tralala”. Det kändes viktigt att de seriösa reportagetexterna skulle stå sida vid sida med tillräckligt hejdlös satir à la dagens ”Brun Tid”.

Söderling säger att han varit priviligierad att få arbeta med litteratur, men att han varit en del av prekariatet.

– Splittringen arbetarklass och medelklass har inte förändrats så mycket genom åren, men uppdelningen i snuttjobbare och fastanställda har blivit större. Prekariseringen har i viss mån lamslagit samhällsdebatten, eftersom både arbetar- och medelklassen splittrats i dem som har fast jobb respektive prekariatet. Vi får alltså fyra huvudklasser, plus överklassen och de utslagna.

Söderling upplever att det är gåtfullt att Finland blivit så höger.

– Det är intressant att den här regeringen fungerat som en samlande kraft. Jag tänkte häromdagen att vi så länge har haft koalitionsregeringar så vi har glömt bort vad den äkta högern innebär. Att vi nu har en högerregering har gjort folk lite yrvakna – vinden har klarnat.

Söderling hyllar feminismen som hela tiden funnits där som kraft. Det har varit den starkaste, den mest konstanta ”alternativa” rörelsen enligt Söderling. Men vad borde vänstern, feminismen och antirasismen, de progressiva krafterna, göra bättre?

– Det är bredare än så. Till exempel flyktingfrågan kräver samarbete. Jag har sett feminismen och identitetspolitiska rörelser växa fram, som är en del av ett större demokratiskt mönster. Det här är frågor som är lätta att tala om, men absolut inte lätta att jobba med eller lösa. Det är utmärkt om vänstern är med, men vänstern kan inte ha monopol på dem.

Söderling menar att det är viktigt att också minnas ”svåra” frågor och ha en ekonomisk analys.

– Det har skymtat i Hbl och Helsingin Sanomat vad privatiseringen gör med vården, men det är intressant att Suomen Kuvalehti, som jag upplever som en högertidning, kommit med de elakaste avslöjandena och artiklarna. En tung och förödande analys väntar jag ännu på.

Nu när Ny Tid har temat Utopi; vad har du för framtidsvisioner?

– Ny Tid som dagstidning vore ingen dum utopi, nu när de borgerliga tidningshusen brottas med lönsamheten och produkterna blir tunnare eller läggs ner. Tyvärr kommer det finlandssvenska fondkapitalet inte att stöda en sån utveckling. När det annars gäller framtiden får man göra som Marx och försöka basera sin policy på verkliga, ekonomiska och makrohistoriska trender i tiden. En sån allmän trend är ju att den ekonomiska eliten blir i proportion allt rikare samtidigt som prekariatet med sina osäkra arbetsvillkor blir allt större. En inte helt blåögd utopi är då att majoriteten tröttnar och skuffar den politiska mittaxeln tillbaka dit den hör hemma, så typ Bernie Sanders eller Jeremy Corbyn blir det ”nya normala”. Utmaningen är att föreställa sig en värld där demokratin har övertaget och kan sätta ramar för kapitalismen. Som tecknargeniet Sara Granér kallade sitt seriealbum: ”All I want for Christmas is planekonomi”.

Text & foto: Vilhelmina Öhman

Fantasin som förändringskraft

Eva-Stina Byggmästars geni lyser starkast i hennes trygga utopier, skriver Edith Keto i sin recension av poetens nya antologi.

Konsten att inte hålla sig för skratt måste ses / på ett träffande sätt som när man är allt för / lycklig och tar på en snösko, joho. Fastän / det é sommar än – kärleken gör en skönt / förvirrad, men den älskade glömmer man / inte för ett ögonblick för att gå till henne / eller man gör t.ex. en mossträdgård / i rasande fart!”

Så kan en sprudlande dikt signerad Eva-Stina Byggmästar låta. Den österbottniska poeten har blivit berömd och älskad särskilt för lekfulla språkexperiment fyllda med omsorg, kärlek och gränslös glädje. Ser man ytligt på vissa av hennes diktsamlingar kan man kanske tro att varken kritisk intellektualism eller framtidsångest bekommer denna poesi.

Diktsamling för diktsamling har Byggmästar skapat tematiska naturvärldar som nu bildar ett holistiskt universum mellan två pärmar – jubileumsvolymen Naturbarn samlar för första gången poetens trettioåriga produktion i en bok. Dikterna ställda bredvid varandra så här visar en helhet med drömska paradis och lyckoskrattiga vardagsskogar, men även karga tundror och melankoliska underjordsplatser.

Triumf över melankolin

Författarskapet präglas av växling mellan utopi i nuet och melankoli i evighetens perspektiv. Det senare är tydligt redan i debuten, I glasskärvornas rike (1986). Där framträder ett diktjag vars hjärta gång på gång krossats av människornas samhälle. Anförandet är långt mer direkt och bokstavligt än de subtila nickar Byggmästar senare utvecklat, men redan så här tidigt formulerar Byggmästar posthumanistiska tankar: ”band min människolikhet / vid en stor sten / som jag sänkte i havet”. Hon visar en djup melankoli, som jag ser som en förutsättning för den senare, triumferande glädjen.

Utopierna Byggmästar konsrtuerar i sina mer gladlynta diktsamlingar är nämligen högst medvetna, fast hon får det hela att se vackert, roligt och väldigt enkelt ut. Då diktjaget avgudar sin älskade i prisbelönta Älvdrottningen (2006) ekar kärleksskalder som Sapfo i den suggestiva erotiken – och är förstås en eloge till den lesbiska kärleken. I diktsviten Dockhusliv (2011) ger hon en självklar plats åt det queera: en man som drömmer om att vara tant, baka småbröd och välja bland klänningar får göra precis det. Med mjuka, naivistiska yttre markörer skapar Byggmästar ett tillgängligt och tryggt rum, safe space – en plats där särskilt förtryckta minoriteter kan vistas utan rädsla för dömande eller påhopp. Den hemliga vägen till denna utopi går genom just det till synes barnsliga – det försäkrar att den överordnade avfärdar det hela med en axelryckning och inte ens besvärar sig. Dikten blir en fristad.

I Byggmästars lekfullaste dikter förekommer ofta vilda språkexperiment i Gunnar Björlings dadaistanda. Nonsensläten som ”kadangknoffff” inger en känsla av omedelbarhet, man grips och lever med dikten. Inlevelsen i fågeldikterna i En riktig mes (2014) förstärks av olika läten – inte minst i den oemotståndliga bild av poeten som kastar sig av och an i lekens extas. Den starka närvaron i nuet innebär existentialism i positiv bemärkelse: att det idag är en ren lycka att få existera i en gemenskap som denna. Under ytan innebär nonsensljud och -lekar även en motsättning till samhällets resultatinriktning – en glad anarkism!

Världen – även mörk och helig

Existentialismen har även sina mer allvarsamma sidor. Byggmästars naturscener är inte bara gröna och lummiga – i diktsviter som Arctica (2014) och Den rosa öknen (2015) är miljön några av jordens tuffaste. Diktjaget i dem är en fokuserad pilgrim, som man faktiskt kunnat möta redan i Klippa (1988). Byggmästar visar naturens hårda och skoningslösa sidor, fascineras över den flora och fauna som trots allt lever där. En tro på något högre är närvarande – naturen får drag av tempel även i Byggmästars mer paradisiska miljöer, men det heliga blir särskilt tydligt här. Att diktjaget tar med ikoner istället för näring på sin ökenvandring säger allt om hängivenheten till dramatisk spiritualitet.

Kristendomen, som Byggmästar själv har stark bakgrund inom, färgar definitivt diktningen, men begränsar den aldrig. Den får finnas vid sida av andra världsreligioner och filosofier, Byggmästar visar snarast hur dessa inte är i konflikt med varandra, utan i sitt kärleksfulla egentliga vill samma sak.

I Byggmästars värld finns alltid några noter moll om man lyssnar noga, men även tydlig melankoli gestaltas i några diktsamlingar. Den harhjärtade människan (2001) tar oss till underjorden, en psykologiskt mörk parallellvärld dit diktjaget slungats i stor sorg. I renodlade dystopin Malört (2015) känner diktjaget maktlöshet och ångest inför ”atomöknen” som människan i den verkliga världen håller på att orsaka med sin likgiltighet till naturen.

Utopin – förslag till ett bättre samhälle

Så även då Byggmästar gestaltar skogen som helig plats där berusande glädje och kärlek råder, är det med synnerligen övervägda drag. I sina få dystopier känner man poetens utmattning genom sidorna, visserligen skickligt också det, men hennes geni lyser som starkast i de trygga utopier som kan vårda och inspirera inte minst debattmatta aktivister. Byggmästars scenarion är kanske vrickade och i verkligheten omöjliga, men energin smittar av sig och är därmed en reell källa för förändring.

Edith Keto

Eva-Stina Byggmästar:
Naturbarn – dikter i urval 1986–2016.
Schildts & Söderströms, 2017.

Petina Gappah ger vanliga zimbabwier muntur

Den zimbabwiska författaren och juristen besökte Helsinki Lit förra månaden, och satte sig ner med Mai Palmberg för att diskutera landets litterära fält och den politiska situationen i Robert Mugabes välde.

Ett kvinnofängelse i Zimbabwes huvudstad Harare är skådeplatsen för Petina Gappahs första roman, The Book of Memory som i år kom ut på finska och svenska. Är inte boken litet allegorisk också?, frågade Sirpa Kähkönen på litteraturfestivalen Helsinki Lit i maj. För inte kan väl fångarna prata om vad som helst? Jo då, svarade Gappah, de kan tala om allt. Och tillägger sarkastiskt, allt utom lesbianism, för det är ju så ofrikanskt.

Gappahs böcker väcker frågan om vad en författare kan skriva om i ett förtryckarsamhälle som president Robert Mugabes Zimbabwe.

Hennes första novellbok, An Elegy for Easterly kom ut 2009, och beskrevs som nydanande, med sin ironi och sarkasm. En novell handlar om begravningen av Joshua Nkomo, Mugabes rival. Platsen var Hjältarnas fält (Heroes’ Acre), en begravningsplats prydd av nordkoreanska reliefer och pelare. Beslutet om vem som får begravas som hjälte fattas av det regerande partiet ZANU:s centralkommitté, ledd av Mugabe själv. I novellen är Nkomos änka subjektet som tar lätt på ceremonierna och mumlar för sig själv när den tunga kistan lyfts på plats: ”Ansträng er ni bara, Joshua är inte här, vi lämnade honom hemma”.

För Gappah var debutnovellerna inte en odelad framgång.

– De gavs ut vid en olycklig tidpunkt, säger hon då jag träffar henne i Helsingfors.

– Det hade varit val i mars 2008, politiken var hätsk, och alla betecknades som antingen för eller emot Mugabe. Min bok stämplades genast som ”mot Mugabe”, regeringstidningen The Herald sablade ned boken och mig.

– Min andra bok, The Book of Memory, fick däremot ett mycket positivt mottagande i Zimbabwe. Kanske folk börjar inse att jag helt enkelt är för Zimbabwe.

Både i översättningarna till finska, (Muistojen kirja) och svenska (Memorys bok) tappas tyvärr dubbelbetydelsen bort. Memory är både huvudpersonens egennamn och ”minnet” i olika former, som boken cirklar kring.

Romanens huvudperson Memory har fått en dödsdom för att ha dödat en vit man, Lloyd. Hon minns att hennes föräldrar sålde henne till honom när hon ännu var ett barn. Texten är en blandning av berättelser om livet i kvinnofängelset, Memorys tillbakablickar till barndomen och livet med Lloyd. Berättelsen tar formen av Memorys brev till sin advokat.

Till råga på allt är Memory albino, ett utanförskap också bland de andra fångarna och har dessutom ständiga bekymmer med sin överkänsliga hy.

Brist på bödlar

Vad fick dig att skriva den här berättelsen?

– Jag undrade vad som för människor till brottslighet, hur en albinokvinna bemöts, hur förhållandet mellan fångar och personal kan vara i ett fängelse, svarar Gappah.

– Idén kom jag på när jag läste en artikel om att det saknades bödlar i Zimbabwe, man behöver ju bödlar för att utföra avrättningar. Artikeln nämnde att det fanns 37 dödsdömda män och en enda kvinna fängslade i väntan på att en bödel skulle anställas för att hänga dem. Jag undrade vad en kvinna gjorde i sällskapet.

I Zimbabwe avrättades en kvinna, Nehanda, senast 1898. Landet regerades av britterna under namnet Sydrhodesia, döpt efter britten Cecil Rhodes, som hänsynslöst lade beslag på den bästa jorden för odling och mineralutvinning.

Nehanda var en andlig ledare, som ledde motståndet mot de vitas erövring. Hon har också funnit sin plats i Zimbabwes moderna litteratur i en bok av Yvonne Vera som ifrågasätter att nationens hjältar måste vara män.

Petina Gappahs huvudperson Memory är ingen historisk person. Gappah lyckades inte besöka fängelset, men med den kunskap hon besatt som jurist, en god portion humor och trovärdig fantasi får hon läsarna att känna att de var där och att det var just som hon beskriver.

Kan det vara så att den jurist Memory skriver till är hon själv, Petina Gappah?

– Nej, inte alls, jag ville hålla min egen person borta från bokens berättelser. Jag tänkte faktiskt på Beatrice Mtetwa, en jurist som konsekvent försvarat de svagaste.

Sadlade om

Gappah är utbildad till jurist i Zimbabwe, Österrike och England. Någonstans har jag läst att hennes släktingar hade tyckt att hon skulle bli ett andligt medium och inte jurist.

– Det var faktiskt värre, säger hon med ett småleende.

– Det var min farfar, som började bli gammal och ville ha en efterträdare. Han ville liksom komma tillbaka efter sin död, genom mig. Jag var inte intresserad, jag var modern, i dag har jag litet mer förståelse för våra andliga traditioner.

– Jag utbildade mig till jurist för att kunna arbeta för mitt land, på utrikesministeriet. Jag blev specialist på utrikeshandelns juridik. När jag tog anställning i Genève jobbade jag i flera år för en rad länder, men aldrig för Zimbabwe.

Gappah återvände för tre år till Zimbabwe med sin son för att han skulle lära känna sina släktingar och rötter. Under den tiden hann Mugabe återväljas till president för sjunde gången.

När du återvände till Genève, var det för att planen var fullbordad? Eller för att du hade fått nog av politiken?

– Jag köpte våra biljetter till Schweiz dagen efter valet. Det fanns ingen chans att utföra ett vettigt jobb med valsegrarna. Det finns kompetenta människor både i regeringspartiet ZANU och oppositionen MDC (Movement for Democractic Change) men inte bland dem som vann valet.

Gappah berättar att hon nu har bytt bana. Hon har sagt upp sig från jobbet som jurist i Genève, nu ska hon satsa på att bli författare. Hon bor tillfället i Berlin, hon har fått det prestigefyllda tyska DAAD-stipendiet.

– Egentligen tror jag att man författar bäst om man också har ett annat jobb, få se hur det här skall gå.

Bok om rättvisa

Hittills har det gått med hisnande fart. Efter Memorys bok 2015 har hon redan producerat en 342 sidors novellsamling vid namn Rotten Row. Gatan Rotten Row ligger mitt i Harare och är känd för att justitieministeriets kriminalavdelning finns där. Berättelserna har anknytning till juridisk rättvisa, men också till frågor om religion i ett samhälle där förkristen tro och etik kan spela en stor roll.

Mest av allt handlar de två senaste böckerna om vanliga människor som tycker att även de förtjänar rättvisa. Dialogen är det viktigaste. En liten del är på shona, Zimbabwes största inhemska språk. Inbillning eller inte, jag tror jag förstår ändå.

Det vardagliga språket möjliggör också kommentarer och hållningssätt som vore ovanliga i offentligheten.

Petina Gappah tillhör en ny generation av zimbabwiska författare. Jag berättar för henne om hur Yvonne Vera för femton år sedan i Bulawayo sa åt mig att hon var den enda zimbabwiska författaren som tog sitt arbete på allvar. En del andra hade gått i exil och slutat skriva, andra hade supit bort sin arbetsförmåga. Den svartsynen verkar nu vända till en mer beslutsam och ljusare syn.

– Man måste ge Yvonne Vera det erkännandet att hon verkligen tog sitt skrivande på allvar, hon producerade, hon visste vad hon ville, säger Gappah.

– Tyvärr träffade jag henne inte före hon dog 2005. Men hon hade rätt på många sätt. Chenjerai Hove som var en fin författare, vad producerade han i sin exil innan han dog i Stavanger 2015?

Dambudzo Marechera som dog redan 1987 är kanske ännu den mest populära zimbabwiska författaren – en antiauktoritär rabulist och anarkist. Men som författare var han ojämn och hade ingen arbetsdisciplin, påpekar Gappah.

Samhället underifrån

Bland de etablerade författarna hör Charles Mungoshi till de bästa och pålitligaste, framhåller Gappah, synd bara att han inte kunnat skriva på grund av ett slaganfall för några år sedan, men det finns hopp om att han skall återfå skrivförmågan genom en operation. Också Mungoshi skriver berättelser om vanliga människors liv, problem och hopp. Han skriver liksom Gappah om zimbabwiska samhället underifrån, utan att gå in på partipolitik. Det finns också öppet kritiska författare i Zimbabwe, som Stephen Nyamufukudza, som redan före självständigheten djärvt skrev om ödesdigra rivaliteter mellan befrielsegrupper, där gammalt groll och nya fördomar blandades till en vidrig soppa.

Även Yvonne Vera vågade sig på befrielsens hjältemyter, när hon i Without a Name antydde att den kvinnliga huvudpersonen hade våldtagits av en ZANU-soldat.

Ibland undrar jag hur en regim som Mugabes i Zimbabwe vågar tillåta författarna att skriva, med tanke på allt vad deras fiktiva vanliga människor vill säga. Kanske är det så att författarna inte betraktas enbart som moderna människor med datorer, utan lika väl som arvtagare till den förkristna tidens andliga medier. Och ett andligt medium ger man sig inte på utan att det straffar sig. 

Text Mai Palmberg

Mai Palmberg har sedan 2002 gjort intervjuer med kulturskapare i Zimbabwe, publicerade på nätet under rubriken ”The State of the Arts in Zimbabwe”.

Strange meat

Det mest oroande hos människoätare som Jeffrey Dahmer och Ed Gein är kanske att de upphäver själva den gränsdragning mellan människa och djur som ligger till grund för den human-kapitalistiska moralen, konstaterar Erik van Ooijen i en utforskning av kannibalism i populärkulturen, filosofin och närhistorien.

Cormac McCarthys postapokalyptiska roman The Road (2006) förekommer en scen så gräslig att ingen läsare kan glömma den. Desperata drar huvudpersonerna, mannen och pojken, runt i det döda landskapet, i jakt på bortglömda konserver, och på ständig vakt för de andra människospillror som lika förtvivlat söker överleva i konsumtionssamhällets ruiner. Ett lockande matos leder dem till en övergiven lägerplats, men när de väl inser vad väldoften stammar ur ersätts dock aptiten av skräck: på ett spett över öppen eld hänger de förkolnade resterna av ett grillat spädbarn. I en ekologiskt söndertrasad värld där ingenting längre växer är människan, liksom Kronos, förpassad till valet att äta sten eller sin egen avkomma.

I romanen blir kannibalismen det yttersta tecknet på civilisationens sönderfall. Likt ett besvärjande mantra upprepar de två huvudpersonerna att de fortfarande hör till ”de goda” eftersom de åtminstone inte äter sina medmänniskor. Tröst finner de istället i det andaktsfulla avnjutandet av en mirakulöst upphittad burk Coca Cola. Den civilisation som gått under är ju inte vilken som helst utan den västerländska senkapitalismen. I de bådas nöd och utsatthet måste denna svunna värld av varuöverflöd te sig som ett paradis.

Genom sin antropofagiska vägran lierar sig alltså de två med det system som idag håller på att realisera den dystra fiktionen. Att vägra äta människor är, lite paradoxalt, ett uttryck för konsumtionssamhällets moral. Marx antydde ju hur kannibalismen var kapitalismens anatema: den moderna exploateringen förtär inte arbetaren utan suger ut honom, vampyriskt. Att välja colaburken framför det rostade spädbarnet är att välja det förtäckta och globala utsugeriet framför det blottade och lokala förtärandet.

Som litterärt motiv tycks kannibalismen stå i avslöjande relation till den kapitalistiska ideologin. Det paradis vi lever i är ju ett samhälle där det inte bara är möjligt utan påkallat att köpa kroppar för all slags konsumtion utom den rent bokstavliga: för sex och arbete, surrogatskap och adoption, eller för organtransplantationer. Bjuds en kropp inte ut på den vita marknaden finns den säkert på den svarta, och dessa är i kapitalismen omöjliga att skilja åt. Med ett undantag, alltså: ingenstans säljs mänskliga kroppar för bokstavlig förtäring. Det är som att slukandet av människan gör hennes genomgående förtingligande alltför påtagligt. Liksom mannen och pojken i romanen kan kapitalisten övertyga sig om sin egen godhet därför att man åtminstone inte förtär sina medmänniskor. Genom att tro sig stå fri från barbariet framhärdar man i en idylliserande föreställning om konsumtionssamhället som befriat från egentlig konsumtion.

Att vägra äta människor är därför i sig något av en våldshandling. Här förenar sig kapitalismen i själva verket med den humanism som ofta tror sig korrigera dess värsta avarter. Denna vägran stammar ju ur det kategoriska förnekandet att människan är djur och därmed kött. Kapitalismen och humanismen ansluter sig i hyllandet av abstraktionen, av värdet som förandligat och frikopplat från materiella villkor. Att äta kött utan att äta människor är att förneka den materiella kontinuitet – de bokstavliga blodsband – som binder mänskliga och icke-mänskliga djur samman; ty om kroppen öppnas och blodet spiller ut blir det alltför uppenbart att ingenting egentligen skiljer oss från dem. Vi är alla kött och vi kan alla ätas.

Men istället för att stycka oss själva styckar vi upp världen i klart åtskilda kategorier.

I den avförtrollade moderniteten framstår kannibalismen som vårt kanske sista tabu; den utgör humanismens sista bastion. Socialantropologen Edmund Leach hör, tillsammans med föregångaren Claude Lévi-Strauss, till dem som utförligast analyserat detta tabu.

För att skilja människorna från djuren lyfter Leach fram den mänskliga ”kulturen” som han definierar som de sätt på vilka människogrupper delar upp ett grundläggande ”djuriskt” erfarande av världen. Med kulturella språksystem styckar människorna upp sin omgivning i språkliga kategorier som skapar ”artificiella inre världar”, som de misstar för något objektivt och utvändigt. Om barnet fortfarande ser materialiteten som ett flödande kontinuum utan tydliga avgränsningar kommer det så småningom, genom att tränas i språket, att ”lägga ett slags särskiljande rutnät över denna omgivning, vilket tjänar till att urskilja världen som vore den sammansatt av ett stort antal separata föremål, vart och ett betecknat med ett eget namn”.

Men i mötet mellan materiell kontinuitet och språkliga distinktioner föreligger ständigt ett glapp eller en rest som trotsar kategorierna. För att bevara ett slags stabilitet i vår världsbild måste vi ständigt tränga bort alla de gränstillstånd – gråzoner – som finns mittemellan begreppen. Och det är enligt Leach i denna bortträngning som tabut uppstår. Det bortträngda blir något outtalbart som endast kan erkännas indirekt, genom skapandet av sociala tabun, områden som blir särskilt känsliga för att de avslöjar godtyckligheten i ett system av motsatser som ständigt överlappar och glider in i varandra. Med Leachs formel:

Om A och B utgör två verbala kategorier, på så sätt att B definieras som ’det A inte är’ och vice versa, och det finns en tredje kategori C som bildar övergång i denna distinktion, så att C delar egenskaper med både A och B, så kommer C att bli tabu.

Människoköttet är just ett sådant ”C” som förmedlar mellan oförenligheter som människa och djur eller ätligt och oätligt. Köttets köttslighet skapar ett slags ohelig bindväv som språket vägrar godkänna. Enligt Leach kan det ätliga delas in i tre huvudsakliga kategorier. För det första det som utan problem erkänns som föda och som kan ätas som del av en normal diet. För det andra sådant som förvisso är möjligt att äta men som ändå förbjuds eller endast förtärs i undantagsfall, under särskilda omständigheter. Och slutligen sådant som visserligen är ätligt men som av någon anledning ändå inte erkänns som föda överhuvudtaget.

Sådana indelningar osäkras av kannibalismen. Människoköttet tycks ha sin trygga plats i den tredje kategorin där vi inte förväntas uppfatta det som en ätlig substans. Samtidigt är det ju lika styckbart och stekbart som gris eller ko. Därför blir vi emellanåt chockartat medvetna om att det under vissa omständigheter riskerar att flyttas till den andra kategorin. De faktiska vittnesmålen om kannibalism under svält och nöd är otaliga och tycks kittla det allmänna medvetandet i populärkulturella skildringar som Frank Marshalls Alive (1993) eller Ron Howards In the Heart of the Sea (2015).

Men i värsta fall slinker det också in i den första kategorin. Tänk bara på Alexander Pearce, den irländske straffången som bland annat utgör föremål för Jonathan auf der Heides film Van Diemen’s Land (2009). Under en fängelseflykt åt Pearce upp sina medrymlingar för att själv överleva. Så småningom tycktes han dock utveckla smak för proteinet, och under en senare rymning gjorde han om proceduren – trots att annan föda fanns att tillgå. Strax före det att Pearce slutligen hängdes ska han ha prisat det utsökta människoköttet som smakar bättre än både fisk och fläsk.

Det som stör oss mest hos moderna mytologiserade människoätare som Jeffrey Dahmer och Ed Gein är kanske inte att de behandlar människor som om de vore djur, utan att de upphäver själva den gränsdragning mellan människa och djur som ligger till grund för den human-kapitalistiska moralen. Det är ju denna moral som antyder att djur just kan behandlas ”som djur” – vilket historiskt alltid också kommit att inkludera de otaliga människogrupper som av någon anledning betraktats som särskilt djuriska.

Om tabut uppstår i gränsen mellan analog materialitet och digital semantik ter det sig passande att se hur det behandlas i datorspel. Medievetaren Ian Bogost påpekar hur spel utgör ett slags procedural retorik: genom att modellera hur alla möjliga slags system fungerar, och därmed bestämma vilka handlingar spelaren kan och bör utföra i förhållande till olika föremål, skapar spel ett slags implicita argument för hur saker och ting är och ”hur det går till”. I ett jaktspel, där dödandet är det enda sättet på vilket vi kan interagera med djuren, skapas ett påstående om relationen mellan djur och människa. På så sätt skapar spelen påtagliga modeller av våra ”artificiella inre världar”, inte minst därför att de måste dela upp alla ting, kroppar och varelser i objektsklasser vilka sedan definieras av de förbestämda interaktioner de möjliggör.

Medievetaren McKenzie Wark påpekar följaktligen att det verkliga spelvåldet inte ligger i de färgglada explosionerna utan i fastställandet av vart allting hör hemma och hur det klassificeras. Alla spel där våld förekommer reglerar exempelvis vilka karaktärer eller klasser av varelser som kan eller inte kan dödas.

I en del spel blir kannibalism verkligen en del av spelvärlden. Vanligen anmodas emellertid inte spelaren att ta del i handlingen. I Elder Scrolls-spelens fantasyvärld Tamriel har exempelvis skogsalverna slutit ett förbund med skogsguden Y’ffre som förbjuder dem att konsumera växter. Istället lever de uteslutande på kött, inklusive den egna artens. Men detta är del av spelvärldens bakgrundshistoria – dess lore – snarare än något som spelaren själv tar del i.

I Assassin’s Creed Syndicate (2015), som utspelar sig i det viktorianska London, förekommer en rad sidouppdrag baserade på Sherlock Holmes-berättelsernas format. I ”The Fiend of Fleet Street” utreder man några mystiska försvinnanden i ett avgränsat stadskvarter. Snart uppdagas att någon sålt billigt kött till bagaren, och levererat gödsel med skelettdelar i till blomsterhandeln. Det visar sig att det är den innovative lädermakaren som börjat mörda människor för att förse det lokala näringslivet med billiga råvaror. Genom kannibalismen görs den kapitalistiska konsumtionen alltför påtaglig och det blir upp till spelaren att upprätthålla ordningen genom att överlämna den skyldige till de straffande myndigheterna.

I enstaka fall gör spelmekaniken det möjligt att överträda det kannibalistiska tabut. De postapokalyptiska Fallout-spelen skildrar en värld efter atomkatastrofen, nästan lika död och ogästvänlig som McCarthys (om än beströdd med betydligt fler överblivna colaflaskor). Här kan man jaga djur för att överleva men i regel inte människor. Dock stöter man här och där på en ätbar substans som endast går under beteckningen ”strange meat”. Det är fullt möjligt att ta sig igenom spelen utan att närmare fundera på vad detta kan vara, men den uppmärksamme spelaren kan få besked.

Anekdoten om Pearce antyder emellertid hur kannibalismen inte enbart är en fråga om födotillgång; lagens överträdelse har också sin särskilda lockelse. Georges Bataille understryker följaktligen att det inte räcker att se kannibalismen som ett återfall till något slags djurisk okunskap om de sociala reglerna. Den uttrycker ett hyperkultiverat snarare än vilt begär, det vill säga något som är oskiljaktigt från kulturen som sådan: ”Begäret är inte djurets likgiltiga suktande efter något utan just det att objektet är förbjudet, heligt; det är tabut som väcker begäret.”

Att förbud kan skapa begär i spel syns kanske tydligast när man i öppna världar plötsligt stöter på en så kallad ”osynlig vägg” som till synes omotiverat avgränsar ett geografiskt område som enligt spelets etablerade logik borde vara tillgängligt. Trots att sådana gränser är tekniskt nödvändiga förkläs de ofta som geografiska hinder – ett oöverstigligt berg, en oändlig ocean – för att inte bryta spelarens inlevelse. När spelaren ställs inför en sådan osynlig vägg kan det lätt upplevas som ett slags utmaning: att trots allt nå denna punkt som, om den inte gjorts otillgänglig, istället mötts med fullkomlig likgiltighet. Själva förbudet gör platsen begärlig.

En liknande effekt uppstår när vissa objektklasser helgas och görs oantastliga. Många spel har ”essentiella” karaktärer som inte kan dödas då de behövs för att föra handlingen framåt. Fallout: New Vegas utgör ett ganska unikt undantag då man faktiskt kan döda alla man möter och ändå klara spelet. Ett förbehåll finns dock även här. Bland spelvärldens tusentals karaktärer finns några få, för handlingen oväsentliga, barn som varken går att skada eller ens sikta på. I spelarforum har denna begränsning pekats ut som en av de detaljer som tydligast bryter inlevelsen därför att den också bryter mot spelmekanikens egen etablerade logik. I samma stund uppstår ett begär hos spelaren att se om det ändå inte på något sätt är möjligt att kringgå denna till synes godtyckliga begränsning. Mycket riktigt har det också skapats inofficiella spelmodifikationer som gör det möjligt att döda barnen trots allt. Om det ursprungliga spelet argumenterar för barnets helighet understryker denna modifikation hur de förenas med oss i vår köttsliga dödlighet. Ännu har dock ingen skapat något tillägg som gör det möjligt att grilla dem över öppen eld.

Det ursprungliga spelet inkluderar dock möjligheter att aktivt överskrida tabut. Här specialiserar spelaren sin karaktär genom att tilldela den olika perks, ett slags bonusegenskaper. En sådan perk är just ”Cannibal”, vilken faktiskt gör det möjligt att, i en utstuderat ”djurisk” animation, äta lik. Blir man påkommen är risken stor att man attackeras av upprörda personer i sin omgivning; trots att handlingen är möjlig är den fortfarande socialt stigmatiserad. Men spelet skapar också incitament för att utforska kannibalismens potential. Den särskilt hängivne spelaren kan exempelvis belönas med en hemlig speltrofé – ”Meat of Champions” – om man lyckas med den svåra uppgiften att äta av spelets fyra mäktigaste karaktärer.

Och kannibalismen framställs faktiskt inte heller enbart som en bestialisk handling. I uppdraget ”Beyond the Beef” möter man ett anrikt gammalt sällskap, The White Glove Society, som tidigare ägnat sig åt, men nu upphört med, kannibalistiska ritualer. En medlem söker återställa traditionen genom att i hemlighet servera människokött vid en stor bankett och spelaren kan välja mellan att hjälpa till eller sätta stopp för det hela. Medlemmarna ges en sofistikerad och gammaleuropeisk look, i frack och galaklänning, hög hatt och venetianska masker. Galamiddagen framstår som en formaliserad ceremoni.

Här får motivet avslöja den kolonialistiska ideologi som differentierar mellan primitiva och civiliserade kulturer: här finns ritualens alla inslag, och överträdelsen presenteras som ett uttryck för, snarare än ett brott mot, den sociala konventionaliteten. Den djuriske likätaren och den uppklädde aristokraten förenas i att de båda agerar i det mellanrum, den rest eller gråzon, som genereras av de normativa kategorierna. Som socialantropologen Franz Steiner visat har ordet tabu etymologiskt sett samtidigt betecknat det heliga och det profana, det upphöjda och det nedsmutsade, vilka blir oskiljaktiga från varandra.

Det finns i själva verket inga samhällen helt utan kannibalism, konstaterar Lévi-Strauss. Hos oss sker den främst indirekt, i medicinskt syfte, som när mänskliga hormoner utvinns ur hypofysen för att injiceras i barn med tillväxtstörningar – vilket lett till dödsfall i Creutzfeldt-Jakob motsvarande kuru-utbrotten på Papua Nya Guinea. Dessa två namn betecknar samma sjukdom med samma orsak. Vi är redan kannibaler.

Text: Erik van Ooijen
Illustration: Karstein Volle

“Betydelsen av att vara två som skriver”

Marguerite Duras skriver i sin bok Att skriva: ”Ingen har någonsin skrivit med två stämmor”. I de orden, att ingen någonsin (alltså aldrig), finns uppfattningen att det inte går att skriva tvåstämmigt. Detta motsäger Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen med att ta det flerstämmiga som kreativ utgångspunkt i sin diktsamling Ömhetsmarker (2017).

Möte i ett tredje språk

Duras poetik, ensamhetens poetik med författaren som stänger ut omvärlden, är en mystisk och vacker bild men kanske malplacerad i samtiden. Eftersom språket är dialogiskt och blir till i det polyfona och i relation till andra känns en kollektiv skrift som självfallen.

Ifjol kom även poeterna Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean ut med sin gemensamma diktsamling Trado (2016). Farrokhzad och Cârstean har översatt varandras debutdiktsamlingar till sina respektive modersmål, svenska och rumänska, utan att behärska varandras språk. De klarar av det för de möts i ett tredje språk, i ett ”ingenmansspråk”.

Även Hagelbäck och Nielsen möts i det tredje språket, i ett språk som hela tiden rör sig mellan de skrivandes egna. Ömhetsmarker är inte två texter av två författare placerade bredvid varandra, utan dikterna blir till i ömheten, i skörheten, i det flerstämmiga rummet.

Syskonbädd

Att skriva tillsammans är ett närmande. Det är glädje, erotik, sårbarhet och intimitet. Samdiktande är en ständig växelverkande och överlappande rörelse mot den andra. Ömhetsmarker är en kärleksförklaring. ”–Vad skulle vi ha tagit oss till om vi inte mötts? / – Saknat oss. / – Mer vin?”.

När jag läser Ömhetsmarker ser jag två kvinnor liggandes i syskonbädd i en hängmatta under kulörta lyktor som delar en flaska vin och diskuterar vänskap och skrivande.

Älskling, jag är så glad över att du har mig!

Det finns något oklart över vår relation.

Du sa: Ska vi gå ut och röka?

Jag sa: Jag vill läsa din allra första bok.

Har du sett alla döda som går runt på gatorna,

ungefär som i romanen Pedro Páramo av Juan Rulfo.

De jag ser är perfekt döda, de har gått på gym.

Kom hit! Jag fryser i munnen trots ångan.

Du sa: Jag vill skriva en bok med dig.

Jag sa: Jag önskar mig en katt som liknar dig.

Du måste träffa kolibriuppfödaren, han lever

på sockervatten.

Du är min gröna pärlande skuggsida.

Jag älskar att du rör vid det jag skriver.

Litterärt beroende

När slutar den ena skriva? När tar den andra vid? När den andra saknar ord? ”Branta ögonblick / som de här // jag kanar in mot något uppbrutet, febrigt // kom / skriv det jag hade på tungan, säg det som jag // har lämnat / säg det du / som kan”.

Att skriva tillsammans är delvis att plocka upp det den andra kämpar med och framkalla det obegripliga. Det skapas ett litterärt beroende mellan poeterna i diktsamlingen. ”Stryk dig mot det djupaste, mot det mest obegripliga i mig.”

I andra delen, tisdag utan fågel eller en vecka av brev, är det synligt att här finns ett fysiskt avstånd mellan poeterna, men de skriver aldrig som om den andra inte fanns. Omöjligt.

Men att vara två som skriver sker inte utan motstånd eller gnissel. Det finns en påtaglig smärta i dikterna; ett ofrånkomligt misslyckande i att aldrig nå fram till den andre. En oundviklig förlust, något som kan gå förlorat i kommunikationen. ”– Bara skrivande kan rädda en. / – Och inte ens det kan rädda en.”

Trots det finns det ingen rädsla att den andra ska komma och ödelägga den skrivande processen, utan att den andras närvaro är välkommen.

Ett rum av kaos

Kanske inte hur, men varför man skriver tillsammans är en intressantare fråga. ”Hva kan det tilføre at den ikke springer ut av ensomhetens rom, men er blitt til i et kaos av impulser utenfra og innenfra, i en aktiv bruk av det dialogiske og polyfone aspekt som er språkets natur,” skriver Sigrid Albert Rikheim i Litteraturtidskriftet Lasso 2016.

Kanske Ömhetsmarker är ett bevis på att man kan gå ifrån tanken om det ensamma författargeniet till ett mer kollektivt skrivande. Ett skrivande som försöker närma sig något nytt genom att röra sig i det gemensamma.

Vilhelmina Öhman

Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen: Ömhetsmarker.
Schildts & Söderströms, 2017.