Kategoriarkiv: Litteratur

”Om jag kan säga något på tre meningar, då gör jag det”

Det är i början av juni och sommaren är i full blom i Malmö. På Möllevången flockas de öltörstiga och syrenerna har snart blommat ut. Jag träffar poeten Martina Moliis-Mellberg i Folkets park för att tala om hennes debutbok A som fått ett nytt liv i Sverige, och om hennes andra diktsamling 7 som kommer ut till hösten på Schildts & Söderströms.

Martina Moliis-Mellbergs första diktsamling A, som kom ut för två år sedan i Finland, har först nu kommit ut i Sverige och den har hyllats högt på kultursidorna. Moliis-Mellberg säger att mottagandet har varit rätt överrumplande.

– Det har varit en konstig resa för den boken. Jag har fått debutera två gånger i princip, en gång i Finland och en gång i Sverige. Det är en lite märklig känsla, samtidigt som jag är jätteglad att den har fått ett nytt liv eller rättare sagt har fått fortsätta sitt liv.

Att som debutant få stor framgång med ett verk kan vara både skrämmande och betryggande. Moliis-Mellberg berättar att hon verkligen försökt att inte tänka på eventuella förväntningar på henne och hennes nästa bok.

– I vissa stunder har jag varit glad och stolt och i andra stunder har jag tänkt på vad det betyder. Men det säger kanske mer om mig som människa än mig som skrivande människa. Jag kan bra säga att jag läser recensioner och att jag bryr mig. Det betyder mycket för mig att folk tar sig tid att läsa och fundera och ser det som jag har försökt få fram. Men jag tycker det är väldigt farligt att tänka på det när man sitter och skriver. Det kan man ta sen.

A var inte något som Moliis-Mellberg gått och ruvat på en längre tid, berättar hon. Men när den var färdig insåg hon att den handlade om saker hon burit på i hela sitt liv.

– Jag gick en ettårig skrivutbildning och höll egentligen på med ett helt annat projekt. Jag trodde att det var det jag skulle jobba på hela året men rätt snabbt insåg jag att det inte var rätt. Det fick mig att känna mig väldigt vilse. Ur den känslan började jag skriva ”Atlas”, den sista texten i A. Jag insåg senare att A för mig handlade väldigt mycket om sådant jag säkert hela livet har gått och burit på och försökt hitta ett sätt att formulera för mig själv.

Moliis-Mellberg vill inte att det ska finnas läsanvisningar för texter, därför valde hon och förlaget att det inte skulle finnas en baksidestext till A.

– Jag vet vad de texterna handlar om och betyder för mig och jag vet varför jag har behövt skriva dem, men jag hoppas att de kan läsas på en massa olika sätt. Jag har överlag väldigt svårt för läsanvisningar, särskilt för poesi eller prosalyrik. Att ge läsaren någonting före de har läst själva texten kan styra läsningen väldigt mycket och det ville jag undvika.

Forcera gränser

När jag hörde Moliis-Mellberg läsa ur sin debutbok på Åbo poesidagar ifjol fastnade jag vid att det fanns en fara bakom varje hörn i texterna: hajar, banditer, en ständig rädsla för något stundande. Jag är nyfiken vad den faran har för innebörd för Moliis-Mellberg.

– Jag tror det behövs något för att få karaktärerna att agera. Om det är något som människan klarar av är det att befinna sig i situationer som inte är ideala men som man inte gör något åt för att det är svårt eller skrämmande. Jag tänker att alla karaktärer i A befinner sig på en plats i livet där de känner sig vilse eller missnöjda med vem de har blivit eller hur deras liv ser ut. Vad de innerst inne begär stämmer inte överens med det liv som de lever. Då behöver de göra något åt det, något ganska galet, något som inte ens är att rekommendera. Deras agerande är inte helt sansat men den verkliga faran är att de inte skulle agera. Att de bara skulle fortsätta. Det tycker i alla fall jag är en väldigt skrämmande tanke. Jag skulle inte ha kunnat leva med att karaktärerna inte skulle ha agerat.

I A finns det också en längtan ifrån jaget: Cousteau vill lämna sin landvarande kropp och bli en haj, Atlas har inte en beständig kropp och jaget i ”Alfa Cassiopeia” vill in i Alfa Cassiopeias kropp. Moliis-Mellberg menar att hon ville beskriva känslan av att vara i fel element snarare än att finnas i fel kropp.

– Snarare än att det är kroppen de här karaktärerna vill ut ur så använde jag kroppen för att förkroppsliga deras längtan bort eller deras längtan till något annat. För mig handlar A väldigt mycket om att forcera gränser och då menar jag gränser mellan människor, mellan olika kroppar, men också mellan olika element som land och hav eller mellan djur och människa.

Skrivarprocesser och prosalyrik

Moliis-Mellberg berättar att A kom till på ett intuitivt sätt och att hennes skrivande ofta börjar med ett namn eller en plats. Någonting som både är en förankring men som också sätter igång hennes fantasi.

– Cousteu, Alfa Cassiopeia och Atlas var det första som fanns. Sedan behövde jag bara sätta mig ner och hitta på ett sätt att berätta deras berättelser. Det var inte en speciellt analytisk process, det är det aldrig när jag skriver. Det kommer väldigt sent i processen.

När Moliis-Mellberg skrev texten om Cousteau testade hon på ett nytt arbetssätt, men hon märkte snabbt att det verkligen inte fungerade för henne.

– Jag lånade en massa biografier om Jacques Cousteau och hade en otroligt romantiserad bild av hur det skulle vara att sitta i ett dammigt arkiv med trettio böcker på hög med en liten lampa, kopiera papper, stryka under … Men sen var det bara jättetråkigt! Men det som det gav mig var att jag insåg hur det skönlitterära skrivandet ger möjligheten att plocka lite från verkligheten och sedan göra precis vad man vill med det.

Nu består hennes process av att plocka på sig människor från historien, platser och namn som hon tänker att hon kan göra något av.

– Jag försöker undvika att fundera på vad det är som jag vill säga. Jag har testat det också, men det hämmar min skrivprocess otroligt mycket. Det blir för styltigt, det blir för övertydligt. För mig personligen är det inte intressant att ha en agenda i skrivandet. Efteråt kan jag dock inse att jag absolut försöker säga någonting.

Det värsta Moliis-Mellberg kan tänka sig är tysta arbetsrum på bibban eftersom de ger henne prestationsångest. Men att skriva hemma helt ensam är inte heller ett alternativ eftersom hon säger sig ha dålig självdisciplin.

– För mig är det nästan bäst att skriva bland folk. I rum där det finns liv och rörelse runt mig men som kanske inte angår mig. Men också att skriva tillsammans med andra som skriver. Jag är tacksam att jag har många nära vänner som skriver och som jag skriver tillsammans med, som läser mina texter och vars texter jag läser. En levande skrivsamvaro med dem är otroligt viktigt för mitt skrivande. Jag tror också det är därför jag sökt mig till skrivutbildningar, för att jag trivs med andra skrivande människor och att följa med deras processer.

Moliis-Mellberg skriver prosalyrik. Hon känner att det är sättet för henne att få ut det bästa av två världar och där hon har hittat sin röst som hon inte hittade i prosaskrivandet.

– Jag hade förut en uppfattning om att det fanns ett sätt att skriva prosa och ett sätt att skriva lyrik. Sedan insåg jag att poesiformen tillsammans med prosans berättande passade mig. Där mittemellan hittade jag min egen röst som författare. Det är en form som man kan leka med. Vad är ens prosalyrik? Nästan vad som helst kan vara prosalyrik och det finns något charmigt med det.

Moliis-Mellberg tror inte att det finns en tjock roman i henne.

– Jag vill alltid korta ner. Om jag kan säga något på tre meningar, då gör jag det.

Att tala om ofödda texter

Till hösten kommer Moliis-Mellbergs andra diktsamling ut. 7 handlar mycket om ensamhet och isolation och som A att känna sig fångad i sig själv, men också om havet och havsdjupen. Både havet konkret som plats men också mera symboliskt om att befinna sig på havet.

– Jag tänker på 7 som ett syskon till A. Den rör sig på vissa plan nära sådant som A handlar om. Men om A handlar om att inse att en förändring måste ske för att man ska kunna hitta närmare sig själv och hitta rätt så handlar 7 väldigt mycket om realisationen att det inte går att komma undan sig själv. De karaktärer som finns i 7 klarar inte av att komma undan sig själv. De är redan sig själva, de är bara inte så välfungerande eller hela människor.

– Det låter hemskt deppigt det jag berättar nu, men 7 är en lite mindre hoppfull bok, skrattar Moliis-Mellberg.

Moliis-Mellberg märker att hon har svårt att tala om en bok som inte ännu finns. Hennes bild av A nu är starkt färgad av andras tolkningar av den och de tolkningarna, tillsammans med hennes, gör att hon har ett språk att prata om den.

– Jag kan ibland inse att jag anammat någon annans ord om A och gjort ett amalgam av tolkningar. Det är väldigt spännande. Boken blir hela tiden något annat av andras röster. Jag har inget språk för 7 ännu. Den är fortfarande min och inte ute i världen. Det är först när den inte längre är min som jag också kan ta ett steg bakåt och börja tala om den som något annat än mig själv.

Text & foto: Vilhelmina Öhman

Moliis-Mellbergs andra diktsamling 7 kommer ut hösten 2017 på
Schildts & Söderströms.

Fru Duszejkos känsla för skog

Egentligen planerade Agnieszka Holland inte att göra någon politisk liknelse om dagens kluvna polska samhälle. Hon ville bara filmatisera Olga Tokarczuks mordmysterium Styr din plog över de dödas ben – ett citat av William Blake vars poesi finns med på ett hörn i filmen. Ändå blev Hollands film en tankeställare om manlig auktoritarism, åldersdiskriminering och kvinnofientlighet, för att inte nämna djurplågeri.

Janina Duszejko (Agnieszka Mandat-Grabka) är en excentrisk dam i 60-årsåldern, med lössläppt hår och stort intresse för astrologi. En morgon vaknar hon i sin belamrade stuga i sydvästra Polen, vid den tjeckiska gränsen. Hon springer ut, sträcker armarna mot solen, ropar på sina hundar. Här kommer Pippi Långstrump tjolahopp tjolahej … Men var är hundarna? Plötsligt ser landskapet hotfullt ut. I trollskogen som för tankarna till John Bauer rör sig hänsynslösa tjuvskyttar. Landsbygden saknar infrastruktur, mobiltelefonerna funkar knappt, vinden ylar. Värst av allt är att en seriemördare är ute och härjar i trakten.

Den skogsfrälsta Duszejko (som ogärna använder sitt förnamn och duar alla hon möter) är en pensionerad diplomingenjör som en gång byggde broar i Syrien och Lybien. I dagens Polen finns många starka äldre kvinnor, som till exempel protesterade mot den nya abortlagen, påpekar Holland i en intervju. Duszejko brinner för djurens rättigheter och söker hjälp hos polisen, men hennes kamp möter kompakt motstånd hos de uniformerade karlarna. Med tanke på Polens prövningar under kriget kan man inte låta bli att notera allusionerna på ockupationsfilmerna.

Kriget spökar även i de mänskliga relationerna. I en av de starkaste episoderna berättar Duszejkos granne (Wiktor Zborowski) om sin mor som var etnisk tyska och hennes äktenskap med hans polske far.

Ondska och vrede är filmens grundpelare. Statsmakten, kyrkan – allt detta har desakraliserats i Polen. Helig är skogen, heligt är livet, men hur många har respekt för det?

Spår är en hårdkokt och makaber film med inslag av galghumor. ”Är du religiös?” frågar Duszejko en tjeckisk entomolog. ”Ja, ateist!” utropar han samtidigt som han kryper ner i hennes säng. De flashbacks som regissören är förtjust i fungerar inte alltid, men filmen bärs upp av Mandat-Grabkas rolltolkning som Duszejko. Jolanta Dylewska och Rafal Paradowski imponerar med sitt kameraarbete.

Och så finns här en av de mest kontroversiella epiloger man varit med om. En hälsning från filosofen Jean-Jacques Rousseau? Hans idéer om hur människan som fjärmats från sitt ursprung kan nå ett lyckligt naturtillstånd präglar detta provokativa drama.

I en intervju i The Guardian hänvisade Holland till en polsk journalist som skrev att de hade gjort ”en djupt kristendomsfientlig film som lobbar för ekoterrorism.” Detta citat ville Holland trycka på affischerna, ”för att väcka intresse hos dem som kanske aldrig skulle bry sig om att gå och se filmen.”

Zinaida Lindén

Pokot (Spår). Polen. 2017. Regi: Agnieszka Holland, Kasia Adamik. Manus: Agnieszka Holland, Olga Tokarczuk, efter en roman av Tokarczuk. Foto: Jolanta Dylewska, Rafal Paradowski. I rollerna: Agnieszka Mandat-Grabka, Wiktor Zborowski, Jakub Gierzal.

Överflöd och brist

Med handboken Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi utmanar Anders Sandström vissa djupt rotade myter kring så grundläggande fenomen för vårt samhälle som makt och pengar. Titelfrasen ”anarkistisk bokföring” låter som något av en självmotsägelse, men anarkism som politiskt program är inte ett uttryck för en vilja till kaos, utan snarare en idé om radikal decentralisering och självstyre som har satt betydligt starkare spår i dagens västerländska samhällsskick än vad som ofta medges. Den ”anarkistiska” ekonomi som Sandström presenterar frångår idén om en fri marknad som den grundläggande organiserande principen för ekonomisk verksamhet.

I ett av bokens starka partier presenterar Sandström koncist deltagarekonomins kritik mot marknader, bland annat för att de allokerar resurser ineffektivt, och för att ett system som enbart ser till transaktionen mellan köpare och säljare bortser från externa kostnader för en tredje part, och det här premierar en destruktiv kortsiktig egennytta på bekostnad av allmännyttan. (Detta incitament konkretiseras elegant av frasen ”I’ll be gone, you’ll be gone”, en överenskommelse där två parter väljer att blunda för obekväma fakta för att det gagnar dem själva, medan någon okänd tredje part får ta risken.)

Istället skulle produktionsmedlen betraktas som samhällets gemensamma ”produktiva allmänningar”, vars nyttjanderätt beviljas lokala arbetarråd på basen av en anbudstävling som jämkar samman samhällets konsumtionsbehov och produktionsmedel, där produktionens samhällsnytta vägs mot dess kostnader i bland annat arbetskraft, råvaror och ekologisk belastning. Den intressanta tanken i Sandströms vision är att hålla kvar en slags valuta som en bokföringsenhet för att producera information om det ekonomiska kretsloppet, och därmed möjliggöra en effektiv allokering av resurser, samtidigt som privat ägda produktionsmedel med deras medföljande orättvisa och odemokratiska strukturer skulle avskaffas.

Jag upplever att Sandströms vision har flera grundläggande problem. Hans plan för samhällsorganisering känns tungrodd och hegemonisk, och uttrycker en övertro till ett direktdemokratiskt beslutsfattande som potentiellt kunde vara väldigt begränsande för personliga initiativ. Framför allt bygger den på en bakåtsträvande vision om lokal självförsörjning och hantverksmässig produktion som har en irriterande tendens att dyka upp i vänsterns framtidsvisioner. Framför allt är jag inte säker på att den presenterade modellen är ett svar på den kritik mot marknaderna som han lägger fram.

Boken förtjänst ligger i ansatsen att lösgöra valutans informationsskapande funktion från dess bytesvärde, och i detta ligger en revolutionerande tanke. Marknadsstrukturer står för närvarande under ett betydande förändringstryck från en teknisk utveckling som gör ett växande antal produkter helt eller i praktiken gratis. Dels handlar det om digitala allmänningar som Open Source-programvara, som faktiskt förvaltas och utvecklas effektivt i icke-hierarkiska strukturer. Dels handlar det om materiella varor som produceras i stort sett utan kostnader för arbetskraft och, i växande utsträckning, energi. Detta beskriver den situation som vi upplever idag, där efterfrågan på arbetskraft är låg, men det mesta är väldigt billigt, ett paradoxalt tillstånd av överflöd och fattigdom samtidigt.

Denna situation av växande överflöd är ett problem för starka marknadsaktörer, och genererar en stark efterfrågan hos dem på tjänster och produkter som skapar knapphet, det vill säga gör saker icke-gratis som kunde vara gratis. Vissa av planetens bäst betalda jobb finns inom affärsjuridik och immateriella rättigheter. Dessa motiveras med att producenterna måste ta betalt för att kunna utveckla nya och bättre produkter – om ingen betalar för musik finns inga proffsmusiker, läkemedelsindustrin behöver ta betalt för sina produkter för att kunna utveckla bättre mediciner. Därmed accepterar vi att kapitalismens formidabla resurser kanaliseras i att skapa fattigdom och brist i ett tillstånd av överflöd.

Allt åt alla, är givetvis det revolutionära svaret, och utveckla istället en ny mekanik för att upprätthålla en rationell produktion. Och det är detta samhälle av överflöd som redan finns inom räckhåll för oss, som behöver en ny form av redovisning, och det är mot denna som Anders Sandströms handbok pekar fram emot.

Lasse Garoff

Anders Sandström: Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi. Eget förlag, 2016.

Vildsvinen som bökar runtom och inom oss

Hannah Lutz svarar eftertänksamt och reflekterat på frågorna och infallsvinklarna. När jag hör igenom vårt samtal om hennes debutroman Vildsvin slås jag av hennes genomtänkta svar och kommentarer. Det är den åttonde april, dagen efter terrorattacken i Stockholm. Vi har ännu inte något språk eller tillräckligt med information för att kommentera eller analysera den djupare, mer än att vi båda konstaterar att det är en sorgens dag.

– Vi vill så gärna säga något snabbt om det som sker, katastrofer av olika slag. Berätta våra åsikter om allting, säga något till världen på till exempel sociala medier. En av de viktigaste sakerna som skönlitteraturen ger oss är att den skapar rum för en komplexitet som inte ryms i det rådande debattklimatet. Jag saknar ett offentligt samtal som tar ansvar för språket. Många tänker inte på hur de använder orden och språket. Ta ett ord som ”flyktingström”, som så många verkar acceptera att det är så vi ska tala om människor som är på flykt undan krig. Ordet ström får oss att tänka på att något svämmar över, sköljer fram. Det kan verka oskyldigt, men smyger sig in i hur vi tänker kring och ser på världen, säger hon.

Gå i cirklar

Rötterna har Hannah Lutz i Ekenäs, men för några år sedan gick flyttlasset västerut och numera bor hon i Danmark. Tillsammans med vänner delar hon ett hus i Småland, där Vildsvin utspelar sig. Närmare bestämt i byn Hornanäs mellan Tingsryd och Linneryd. Genren är lekande och gäckande, en hybrid mellan poesi,fiktion,dagbok. Bokens klimat är kvävande, tryckande, emellanåt hotfullt. Det enda som förenar bokens karaktärer är vildsvinen, dessa stora tunga, bökande grisar, som drar fram i bygden. Jag som läsare sugs in i ett tungt, dyigt tillstånd som smetar sig fast.

– Ja, stämningen i boken är en känsla av att gå i cirklar, att inte kunna komma vidare. Rörelser blir avbrutna eller upprepas igen och igen. Trakten i boken sluter sig. Det är upplevelsen av ett speciellt tillstånd som ofta sätter igång en text, en skrivprocess för mig. Jag vill skriva fram ett tillstånd eller porträttera ett tillstånd, snarare än att jag försöker berätta en historia, förklarar Hannah.

Ett tag under läsningen upplever jag vildsvinen som fantasifoster för bokens personer, trots att de visserligen bökar runt, söndrar trädgårdar och åkrar. De smyger sig in i människors drömmar, blir projiceringsytor för människornas brister, saknad och förhoppningar.

De urbana och landsbygden

Vildsvin är också en berättelse om den urbana människan och naturen. Den handlar om människor som kommer till en landsbygd och inte alls förstår den, men längtar efter att vara en del av den.

De som bebor berättelsen kommer alla utifrån. Vildsvinen kommer också på ett sätt utifrån. De har funnits i skogarna, lika länge som människor. De utrotades men planterades åter in och blev en del av Sveriges fauna. Numera rör de sig hela tiden högre och högre upp i landet. De är återvändare, precis som bokens Glenn. Varför blev det just vildsvin?

– Precis som Ritve i boken fascineras jag av de stora, tunga djuren. Jag har blivit väldigt påverkad av att se dem på film. Jag har tittar mycket på YouTubeklipp, hur de rör sig, flockar sig. Det är också spännande hur vi pratar om dem. Att vildsvinen håller på att ta över, invaderar. Vildsvinen är inget djur med hög status eller romantiserat som vargen, där det finns en stor kör som vill beskydda och bevara dem. Kören om vildsvinen är däremot tämligen enhällig – de är skadedjur som ska utrotas. Genom att skriva om dem får jag vara nära dem. Sen funderar jag kring vilka redskap vi människor har för att vara en del av en ickemänsklig gemenskap? Vi tar en filmkamera, en penna, en pensel och på så vis försöker vi beskriva och infånga det, säger Lutz.

Jag fortsätter på spåret om den urbana människans förhållande till naturen och föreställningen om naturen som god. Föreställningen om det enkla, sanna livet på landet går många gånger inte ihop med verkligheten på landsbygden.

– Det förvånar mig att kritikerkåren i Danmark har läst boken som väldigt romantisk. Det hänger ihop med att man idylliserar den svenska naturen mycket. I Sverige och Finland däremot läses den mer som en ekokritik. Jag har inte medvetet skrivit in mig i den genren, men det gör mig glad att läsare har sett det i min bok – och ifall ekokritik förstås som skönlitteratur med ett kritiskt perspektiv på människans sätt att definiera och bruka ”naturen”, så tycker jag också att den passar in där, säger Lutz.

Läsning av komplexa texter, att omläsa böcker, att ta del av långa texter berättelser är i sig motstånd, för det går på något vis så kraftigt emot det som det här samhället vill. Håller du med?

– Nu vill jag tänka efter hur jag formulerar mig. För mig kräver skrivandet ett långsammare tempo. Det kan vara en motståndshandling, att välja det skönlitterära språket och tempot. Jag saknar en politisk diskussion där man tar ansvar för det man sänder ut i världen. Det betyder inte att jag som skönlitterär författare behöver hålla med om allt mina karaktärer säger eller att de alla måste representera åsikter som jag står bakom. Jag vill ändå kunna stå för de karaktärer och ord jag sätter i världen. Det händer så mycket överallt och hela tiden. Det är viktigt för mig att inte ryckas med för att få ut mina tankar i världen snabbt. En situation blir inte nödvändigtvis bättre av att alla omedelbart har en åsikt, säger Lutz.

Vi skiljs åt. Hon ska vidare, nästa samtal om Småland och vildsvinen står för dörren. En berättelse är alltid en början på ett samtal, som det här. Det gläds jag över.

Text Ylva Larsdotter
Foto Nick Karvounis, Lea Meilandt

Andlighet och längtan i skira knutar

Hon är en knypplerska, tänker jag när jag läser Susanne Ringells kortprosasamling God morgon. Knut för knut växer mönster fram, både inom de enskilda novellerna och i boken som helhet. Och Ringell har koll på varje tråd. Lösryckta, tunna, slaka, slitna – oberoende av art och kvalitet kan hon binda dem samman. Språkliga associationer, ljudlikheter, återkommande bilder och motiv blir till broar mellan ketchup och fotboll och nirvana och morgonångest och Gud.

Mitt första möte med Susanne Ringell ägde rum för snart 20 år sen, i novellsamlingen Åtta kroppar (1998). Där tog ett handgripligt och lite krasst tonfall tag i mig, rådbråkade mig in på huden. I samlingen Vattnen (2010) satte sig sedan fostret – ett av Ringells mest använda och effektiva ledmotiv – som en rak höger i magen. God morgon är visserligen Ringellskt virtuos, men den är inte drabbande så som de ovan nämnda läsupplevelserna. Den är lågmäld på ett sätt som kräver lyhördhet och koncentration. Den befinner sig på behörigt avstånd från stora tragedier, trauman och passioner. De är redan levda, eller också oförlösta. Det är en bok som är både mogen och lite försiktig.   

Huruvida det är noveller boken består av kan gott diskuteras. Inga paratexter styr läsningen på den punkten. Texterna kan läsas var för sig, som enskilda berättelser, men de hänger också ihop. Likt kapitel i en roman har de alla sin givna plats i ordningen, sin funktion i helheten, och det är på helheten deras logik till stor del vilar. Stilistiskt rör sig Ringell, sin vana trogen, i ett genremässigt gränsland. Ofta är framställningen mer reflekterande än narrativ; betraktelser, scener och poetiska skisser i väntan på sin dramaturgi, sin bestämning.

På resa

Sceneriet skiftar mellan texterna, men är ändå i någon mån alltid detsamma. Vi befinner oss ständigt på resa. God morgon håller sig till turistiskt vältrampade farleder. Mallorca, Madeira, London, Andalusien finns bland kulisserna Ringell riggar upp och demonterar. För hon rör sig liksom bakom dem. I råkall lågsäsong med tomma rum, underhållsarbete och sänkta fasader.

Persongalleriet är också konstant. En hon och en han återkommer, beledsagade av skiftande pronomen och epitet. Perspektivet är hennes, men ankrat i tvåsamheten. Än är de främst älskande, än skrivande, ett par som likt säsongen befinner sig lite vid sidan av semesterparadiset. Som genomskådar drömmen om tillflykt samtidigt som de lever den. Som plockar isär den och klamrar sig fast vid den.

Vid sidan om dem figurer ett annat par, Claire och Pascal, som fungerar lite som en berättelse i berättelsen, som en fiktiv spegling av det första paret. Det är frågan om två medelålders fransoser som tillfälligt prövar vingarna utan varandra genom halvhjärtade självförverkliganden på varsitt håll. Autodidakten Pascal genom att prestera professionellt och nitiskt bygga på sitt kunskapsförråd, och juristen Claire på yogamattan under diverse andligt kryddade vistelser vid Medelhavet.

Konsumistisk andlighet

Med mild ironi tecknar Ringell, främst genom Claire, det fåfängliga och konsumistiska i vår tids törst efter andlighet. Samtidigt känns denna törst som ett av bokens mest angelägna ärenden. God morgon genomsyras av en strävan att återta det gudomliga, att ge det en plats i det lilla, i vardagen. Av tummen och pekfingret som kramar cigaretten gör Ringell en katedral. Och i en katedral på Mallorca reser sig fönstren mot det ouppnåeliga medan änglarna rör sig i motsatt riktning, rår om de skuggiga sidogallerierna och förlägger det heliga till marknivå. Där vill jag också placera titeln – God morgon – en hälsning som Ringell benämner Gud.

Ett annat genomgående stråk i boken är en längtan efter att höra till. I den inledande novellen ”Pollen och Peace” återges en hemlig hälsning från Joan Miro-trädgården på Mallorca. Den handlar om en vild blomma som, när den inser att den växer för isolerat, formar sina kronblad till en vissla som vinden spelar i och lockar fåglar till den. På olika sätt upplever jag att alla gestalter i God morgon utsöndrar ett sådant av nöden lockande läte. En flirtig blick över disken i en sunkig sportbar, en hunds utdragna och ljudliga kamp för att få befrias från jordelivet eller en författares försök att skapa sig ett persongalleri att få omfamnas av – allt ljuder av samma isolering, och samma vinande längtan efter att uppgå i något större.

Text Freja Rudels
Foto: Farcai C/CC

Susanne Ringell: God morgon. Förlaget, 2017.