Kategoriarkiv: Litteratur

1918 i prosa – några tips (1)

Trygve Söderling
Trygve Söderling.
Det finns en enkel fråga man kan ställa till romaner som handlar om vårt inbördeskrig 1918: hur beskrivs den ”röda” sidan?

Genom någon enstaka fårskalle, vilseledd av vettlösa mördare? Eller som ett spektrum av mer och mindre förnuftiga figurer, med bakgrund i ett ”civilt” vänstersammanhang?

Idag är industristandarden för den senare varianten förstås andra delen av Väinö Linnas trilogi Täällä Pohjantähden alla, på svenska Upp trälar. Man kan försöka leva sig in i vilken väldig mental uppgradering den romanen innebar för en stor del av läsarna när den utkom, 1960, 42 år efter 1918.

Kunskapen om 1918 hade dittills varit ytterst knapp och givetvis kraftigt vinklad till segrarnas förmån. I skolböckerna klarades katastrofen av med någon fras i förbigående om ”frihetskriget”.

Idag vet vi att totalt fem gånger flera ”röda” än ”vita” miste livet – 27 000 mot 5 200, av dem 11 600 i de vitas koncentrationsläger (se vesta.narc.fi). På vänsterhåll fanns tidiga försök att samla in fakta, men för den större allmänheten var de okända. De började friläggas av yrkeshistoriker först under 1950-talets slut, samtidigt med, och i synnerhet efter Linnas skönlitterära nyordning.

Linna bröt mot den bild som många romanläsare nog tagit till sig ur F.E. Sillanpääs Hurskas kurjuus (1919, sv. Det fromma eländet, 1920) och Ilmari Kiantos tio år äldre Punainen viiva (sv. Det röda strecket, 1946). Det är fina naturalistiska romaner, inte minst språkligt, men deras ”hjältar” är lätta att avfärda som enkla själar, lurade av kringresande agitatorer. Det är lustigt, men till slut inte enbart lustigt, när Topi i Punainen viiva berättar för hustrun Riika om den nya läran,”soli-sali-ratti”.

Bilden av den stolliga mannen av folket fanns grundlagd redan hos Runeberg och Kivi; nu kunde den ”vita” läsaren känna igen en ny Sven Dufva och konstatera att denna i sitt välkända oförstånd hamnat på fel sida om frontlinjen.

En Sven Duva-figur är också Aapo i novellen av Runar Schildt, en av Nordens främsta stilister. Aapos hat mot överklassen blir begripligt genom scener där han förnedras av godsherren, även om hans barnslighet sen leder i fördärvet. En försiktig vädjan om mänsklighet är också novellen ”Hemkomsten” (bägge 1919), där en mor i hemlighet hämtar mat åt en undangömd son, rödgardist på flykt. Också här slutar det illa, men Schildt låter åtminstone en ”fiende” få en kontaktyta med den ”rätta” sidan.

Både Sillanpää och Schildt öppnar för en försiktig, psykologiserande inlevelse i de ”vilseledda”. Redan det var mycket, och vågat, i det extremt chockade och hatiska ”vita” åsiktsklimatet efter våren 1918. För en på den tiden mycket populär diktare som Bertel Gripenberg var de ”röda” inte ens mänskor, snarare djur.

Det är intressant att jämföra Schildt med Sigrid Backman, som liksom han snabbt var ute med ett par post-1918-berättelser: Ålandsjungfrun (1919) och Familjen Brinks öden (1922). Även om berättarperspektivet i bägge romanerna är unga kvinnor som försöker stå utanför konflikterna, får vi i bägge också glimtar från den socialdemokratiska motkultur som ju ännu sommaren 1917 representerades av en majoritet i lantdagen.

”Ålandsjungfruns” fästman är aktiv i lokala Folkets Hus, Ragna Brinks bror författar högstämda upprop för arbetarnas sak. Och efter att Ragnas bröder dödats i och efter upproret skriver hon till sin ”vita” fästman. ”Jag hatar ingen, men jag älskar inte längre den segrande överheten. Jag älskar inte längre segerherrarna. Jag älskar inte längre dig.”

Det var tillräckligt för att Sigrid Backman skulle få en stämpel som misstänkt ”röd” i den borgerliga offentligheten. Bränd, som hon sannolikt kände sig, återkom hon inte till tematiken.

Ändå står hennes två 1918-romaner – snarare än hennes samtida författarkollegers verk – närmare det större perspektiv som vi fyra decennier senare skulle få med Väinö Linna.

Från 1931 och 1932 har vi två nya försök att ta sig an inbördeskrigets tema: Jarl Hemmers En man och hans samvete och Elmer Diktonius Janne Kubik.

Jag har aldrig kunnat försona mig med Hemmers huvudpersons Kristuskomplex; prästen Bros beslut att offra sig istället för en dödsdömd röd fånge i lägret på Sveaborg smakar hysteri snarare än mänskokärlek. I Diktonius stiligt lakoniska Janne Kubik, troligen skriven som replik till Hemmer, finns en liknande martyr, fast tvärtom: rödgardisten Järvinen lämnar sig efter den flyende röda kolonnen, ensam med en kulspruta.

Janne Kubik själv är ändå mera släkt med Schildts Aapo och Runebergs Sven Dufva än med de mer eller mindre förnuftiga socialdemokrater som Backman och, senare, Linna beskriver. För i de följande kapitlen låter Diktonius Janne troka sprit, bistå IKL-fascister och jobba som strejbrytare – lika tanklöst som han 1918 gick med i Röda gardet. Yttervänster och höger – samma skrot och korn, verkar Diktonius mena 1932. Sin tids ”tolkun ihminen”.

1946 kom så Anna Bondestams Klyftan och 1961 Leo Ågrens Fädrens blod – två 1918-romaner som jag hoppas kunna återkomma till i en del 2.

Trygve Söderling
är litteraturvetare

I diplomatins ormbo

Vid Finlands ambassad i Stockholm finns en etablerad strategi för att få ut de gäster som inte förstår att avlägsna sig ens när baren har stängt. Beskickningens personal ställer sig i en ring och vänder ryggen åt de kvar- släntrande.

Då förstår även den törstigaste riksdagsman att att bege sig till hotellet, där han kan trösta sig med televisionens ”nudeleffor”. Värdarna tar en sista grogg och summerar kvällen.

Utrikesministeriet har som ämbetsverk tillämpat samma strategi. Det  har varit den slutnaste av organisationer. Därför har det bakom dess förnäma fasad kunnat frodas en kultur av ”förtryckets vrånghet, övermodets hån,  närgången ämbetshögfärd och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten”.

De böcker som skrivits om utrikesministeriet har oftast varit självglorifierande diplomatmemoarer. De flesta träiga, men några intelligenta och underhållande, som Ilkka Pastinens Yläkerran ylhäisyys: ”Diplomatins gyllene regel är att ambassadören föraktar sin företrädare  och avskyr kandidaten till efterträdare”.

En paj i ministeriets sminkade ansikte blev därför Tapani Suominens Virastomestarin talvi (Litorale 2017). Den har nyligen kommit ut i Tuva Korsströms översättning med titeln Sista vintern på ambassaden.

Suominen har själv varit kulturråd vid Finlands ambassad i Stockholm. Han har  relativt färsk erfarenhet av beskickningen, dock inte av den senaste skandalen som  gav en föraning om #metoo-kampanjen och ledde till ambassadörens förflyttning.

Suominen har valt att klä sina avslöjanden i en satirisk romanform, ett slags autofiktion. Det geniala med boken är att han i motsats till  gängse diplomatmemoarer väljer ett underifrånperspektiv och låter vaktmästaren  Topi Kalliokoski agera berättare, på tröskeln till sin pensionering.

Greppet är lyckat. Ambassadernas vaktmästare och chaufförer får se och  höra mycket som skulle höja skvaller- och kvällstidningars upplagor om de fick nys  om skandalerna. Stockholmsambassadens legendariska vaktmästare Konstantin Wagello hyllades 1968 av sin ambassadör Ralph Enckell i ett griftetal med lovord för lojalitet och pliktkänsla som han aldrig skulle ha unnat någon  kollega. Wagello kunde ha stått som förebild till pensionerade UM-vaktmästaren Aalto i Benedict Zilliacus sextiotalspjäs Åttan, som man hela inkommande vår kan se på Fallåkers teater.

När jag läste Suominens bok fick jag lust att kolla upp den mot mina egna omkring tjugo år äldre erfarenheter från samma ambassad.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att min mera hovsamma beskrivning i Mitt livs reportage (Söderströms 2007) nästan på pricken motsvarar Suominens observationer: ”Jag var på väg in i en helt annan organisationskultur  än jag hade vant mig vid, från förtroende till kontroll, från tillit till misstänksamhet, från lojalitet till rivalitet”.

Orsaken till att denna byråkratiska parodi har kunnat överleva så länge är gissningsvis att ämbetsmännen rekryterats direkt från högskolorna, utan erfarenhet av andra organisationer. Olaterna har gått i arv, samtidigt som företagsdemokrati och modernt ledarskap har fått fotfäste utanför UM:s fasader.

Ilkka Pastinen berättar i sin bok att han i början av 50-talet var den första aspiranten  efter kriget som uppfyllde minsteriets officiella krav. Min goda vän Ola Johansson avslöjade att han vid sin anställningsintervju bedömts som ”pitkä ja komea, erittäin sopiva”. Det sades att diplomater rekryterades genom att på Esplanaden spana efter någon välklädd ung man som   genast erbjöds tjänst vid Riddaregatan. En av följderna var att UM senare tvingades till rekrytering utifrån.

Den ”aktiva utrikespolitik” som ledde till säkerhetskonferensen 1975 skapades av diplomater som kommit utifrån. ”Doktorskopplet” eller ”överstejuntan” – Max Jakobson, Keijo Korhonen, Risto Hyvärinen – stöddes ändå av några ”briljanta” UM:are som Aarno Karhilo och Ilkka Pastinen. De sågs inte med blida ögon av omkörda karriärdiplomater.

Till detta kom socialdemokraternas krav på poster som dominerades av forna elever från samlingspartiets plantskola SYK och finska eller svenska Norsen, senare av kepuiter som hade en bakdörr in i ”presidentens ministerium”. Den enda CV som behövdes blev partiboken. Rekryteringen har numera reformerats.

Detta ormbo beskriver Tapio Suominen med grov satir, ibland rena invektiv, med fiktiva eller lätt identifierbara karaktärer. Fackföreningen UHVY uppstod sent sent, efter konvulsioner med chefer som enligt Suominen ansåg att det var ofosterländskt att kräva ersättning för övertidsarbete. En ambassadör kunde skicka en vaktmästare efter dagstidningar på hans lediga lördag trots att Pressbyrån låg på promenadavstånd. En del av exemplen skulle man inte tro att är sanna, som när en ambassadörsfru tar en festblåsa ”på prov” från NK och efter att ha returnerat den i en damtidning blir avslöjad för att ha burit den. Men så var det.

Skälmromanen får en nödtorftig intrig när vaktmästaren Topis antagonist från barndomen, Lauri Stolt, dyker upp som ny ambassadör. Efter en absurd vinter med honom går Topi i pension, avböjer en floskulös avskedsceremoni och ber i stället att få sin prenika på posten. Västernhjälten fäller sin sheriffstjärna i sanden och rider bort i solnedgången.

Per-Erik Lönnfors

Tapani Suominen: Sista vintern på ambassaden.
Översättning: Tuva Korsström.  Litorale 2017.

Vem är främlingshatarna?

Främlingsfientlighet är den gemensamma nämnaren för de populistiska och högerextrema partierna i Europa. Först kanske vi tänker på Östeuropa – i Ungern och Polen är de i regeringsställning. Men också i Västeuropa växer dessa partiers inflytande. I Frankrike blev nationella frontens kandidat tvåa i presidentvalet och i Tyskland hade ett nygrundat högerpopulistiskt parti en så stor framgång i valet i höstas att regeringsbildningen stött på svårigheter. Hela debattklimatet har också förändrats. Främlingsfientligheten är starkast i den gamla DDR-delen av landet. I USA är Donald Trump den högljuddaste populisten som bland annat sprider brittiska rasistvideor.

Hur är det då i Finland? Vi har sedan länge ett etablerat populistiskt parti, som till och med tidvis suttit i regeringen, men det slog in på en öppet främlingsfientlig linje först i år. Då var det just denna fråga som framkallade ett ordförandeskifte, Timo Soini efterträddes av Jussi Halla-aho. Främlingsfientlighet har det alltid funnits övernog av i detta land, men först nu har den blommat upp på allvar på högsta nivå inom politiken.

Hur har det gått såhär? En grupp forskare, med Emilia Palonen som drivande kraft, har redan en tid ägnat sig åt att studera sannfinnarna och populismens retorik och vid ett seminarium nyligen presenterades boken Jätkät ja jytkyt som ett resultat av detta arbete. Det påbörjades för ett par år sedan och kom därför att koncentrera sig på Timo Soinis tid som ordförande och bland annat också på frågan varför sannfinnarna inte, åtminstone utåt, framträdde som riktigt så främlingshatande som man kunde ha tänkt sig. (I dessa kretsar riktas agget ofta inte bara mot utlänningar, utan också mot finlandssvenskar.)

Först i bokens slutskede kommer man till sannfinnarnas partikongress i juni 2017, där Jussi Halla-aho valdes till ny ordförande, Laura Huhtasaari och Teuvo Hakkarainen till viceordförande. Det framgår nog med önskvärd tydlighet att Halla-aho var den som systematiserade främlingshatet i Finland genom sin blogg Scripta och sitt inflytande inom det främlingsfientliga nätforumet Homma-foorumi. Ändå kunde det ha varit bra om man i projektet hade riktat in sig tydligare på Halla-aho och därmed också på främlingshatet.
Halla-ahos motkandidat var Sampo Terho, som varit ordförande för Suomalaisuuden liitto (Finskhetsförbundet) sedan 2009. Han har visat sig vara en aktivare svenskätare än Halla-aho. Han ägnas just ingen uppmärksamhet i boken, närmast bara ett citat från 2007, där han betecknar den finska nationalismen som ”ryggraden för världens minst korrumperade folk”. Han framstår ändå som en av Soinis närmaste män. Intrycket blir att Soini nog förstod främlingshatarna, men ville hålla dem på mattan för att kunna behålla sin post som utrikesminister.

Men Soini, kultur- och Europaminister Terho och försvarsminister Jussi Niinistö med sina stormanövrar verkar passa in i högerregeringens allmänna linje.

Peter Lodenius

Emilia Palonen & Tuija Saresma (red.): Jätkät ja jytkyt. Perussuomalaiset ja populismin retoriikka. Vastapaino, 2017.

Våfflande kändisar

Ted Forsström och Kaj Korkea-Aho har länge varit något av humorns spjutspetsar i Svenskfinland.

Kaj Korkea-Aho är för en äldre publik främst känd som romanförfattare, medan Ted Forsström gissningsvis är mer känd för en yngre finlandssvensk publik via sitt jobb som programvärd på Radio X3M och sina humoristiska nyordböcker. För mer än 10 år sedan blev duon kultförklarad via Youtube-serien Mumin Visar Allt och sketchprogrammet Radio Pleppo på Yle X3M – ända sedan dess har Ted & Kaj varit centrala figurer inom den finlandssvenska humorn. Nu tar duon klivet över till ungdomslitteraturen med boken: Zoo! #1:Virala Genier.

Boken handlar om en åttondeklassist vid namn Atlas. Tillsammans med sin kompis Elliot – som nyligen flyttat utomlands – gör pojkarna den tecknade webbserien Zoo!. I Atlas högstadieskola har en pojke som heter Justus hittat på ett nytt knep för att få virala hits på webben. Han kallar det för våffling eller waffling och det går ut på att bränna stjärten med ett våffeljärn.

”Vad ska man göra för att bli känd i dagens värld? 1. Trycka röven mot ett våffeljärn. 2. Filma den brända röven. 3. Ladda upp klippet.”

Läsaren får också på nära håll följa med valet av en ny klasspresident och Atlas har ställt upp med hjälp av sina vänner Miniturken och Sarah-Li. Sarah-Li är den första flicka som Atlas har haft längre eller någon som helst vänskap med. Under en knapp månads tid rapporterar Atlas flitigt åt Elliot om allt som händer i skolan och många gånger går det ut på att klaga över hur korkade alla som tittar på den nya virala hitten våffling är. Förutom allt som händer i Atlas liv har skolan precis fått en utbyteselev från Indien som heter Dharampreet. Ingen i skolan kan räkna ut ifall hen är en pojke eller flicka. Tydligen inte ens rektorn som enligt Atlas gör bort sig genom att upprepa Dharampreets namn och undviker orden han och hon allt vad han kan medan han presenterar Dharampreet under morgonsamlingen.

I sig själv är boken kanske mest riktad till pojkar, i början fixeras det väldigt mycket vid Atlas fascination av stora bröst och resten av humorn följer i liknande spår. Illustrationerna följer skämten väldigt nära och gör boken mycket lättläst. Den försöker helt enkelt locka unga i högstadieåldern till att för en stund slita ögonen från smarttelefonen och Snapchat och istället fastna i en bok. I bästa fall kan denna bok vara inkörsporten till litteraturens underbara värld för dem som i vanliga fall inte läser. Man känner igen många av de tankar man hade i högstadieåldern trots att boken utspelar sig i dagens värld.

Det är nästan så att man vill bli ungdom igen för att få uppleva Zoo! – en bok om Atlas och en liten webbserie om djur och ångesten och nervositeten man kan ha i högstadieåldern.

Tony Pohjolainen

Ted Forsström & Kaj Korkea-Aho:
Zoo! #1: Virala Genier.
Förlaget, 2017.

Träffsäkert om åtrå och depp i Östnyland

I sin debutbok En liten bok om nästan ingenting skildrar journalisten Mikael Crawford hur det är att växa upp på en liten ort i Finland. I boken får vi följa med hur det var att växa upp som tonårspojke, drömmande och längtande efter sitt första knull. Och man kan nästan tro att allt som Crawford berättar är sant.

Hur hade man det förr? Hur var det att växa upp på en liten ort i Östnyland, där det närmaste du kommer ett gym är några hantlar i ett svettigt omklädningsrum. Man kunde tro att antalet självmord och alkoholister är skyhögt och så är det också. Hur var det när biblioteket fick sina första datorer? Och så detta med sex, sex och ännu mera sex. Förutom så klart att ingen hade sex men alla pojkar gick likväl omkring med kåta tankar och runkade sig galna över flickorna som satt och tittade ut genom fönstret. Det närmaste man kommer sex är när en klasskamrat pullat en flicka på dansen och alla i tur och ordning får lov att dofta på fingret. Och vad hände med den stackars taxen?

Mer än så kan jag inte avslöja eftersom boken praktiskt taget läser sig själv. Det hela kulminerar i en sista historia om banktransaktioner och stöld, förföljelse i Thailand och till slut en paranoid eremit på en holme i Östnylands skärgård. Det är hela tiden väldigt tydligt vem som berättar sin historia. Det samma kan man inte säga om berättelsernas innehåll. Man är inte alltid riktigt säker på vad som händer eller om det alls händer.

Trots att boken heter En liten bok om nästan ingenting kunde titeln inte vara längre från sanningen. Boken är visserligen liten men handlingen är stor. Texten får en ibland att känna sig lite illa till mods, andra gånger mycket illa till mods. De korthuggna beskrivningarna går rakt på sak om hur det var på ”den” tiden och är ofta väldigt fula och framförallt väldigt träffsäkra. Med Crawfords sätt att skriva hade man ju hoppats på en mycket längre bok, för jag tror nog att författaren sitter på många fler historier. Det här är definitivt inte hans sista bok. Trots att boken definitivt är läsvärd ska man vara lite försiktig. Lite som  när de gäller de första skräckfilmerna man såg somliten ska man komma ihåg att allt för intensivt läsande kan leda till mardrömmar. Eller i detta fall kanske snarare ångest.

Oavsett om beskrivningarna av landsbygden och livet i byn är sanna eller inte, tvivlar man inte en sekund på att författaren har upplevt allt det här själv.

Tony Pohjolainen

Mikael Crawford: En liten bok om nästan ingenting.
Vilda förlag, 2017.