Kategoriarkiv: Litteratur

Apropå Kusamas prickar

Julia Knežević
Julia Knežević.
Songlines. Ett vackert ord. En vacker, drömsk titel. Till slut, denna vinter, efter Yayoi Kusamas måleri, läste jag The Songlines (1987) av Bruce Chatwin. En bisarr bok, som gäckar genrebestämmelser. Varken en ortodox resebok, roman eller självbiografi, eller också en mischmasch av alla tre. Inledningen och följande två tredjedelar av boken utgör en helt comme il faut prosa, på vilken Chatwin beskriver sina eskapader i Outback Australia med kosacksonen Arkady Volchok, som tagit sig an uppgiften att kartlägga aboriginernas heliga platser inför ett planerat järnvägsspår. Chatwin, å sin sida, en ”lodis” från England befinner sig i Australien för att förvissa sig om sin tes visavi människans nomadism och ursprunget till aboriginernas songlines.

Sen inträffar det bisarra. Ett Ode till Wanderlust. Den sista tredjedelen av boken består till stor del av ett mycket kufiskt långkok innehållande citat blandat med författarens anteckningar och anekdoter från tidigare resor. From the Notebooks inleds med Pascal: ”Our nature lies in movement; complete calm is death”, och fortsätter med Baudelaire: ”A study of the Great Malady; horror of home.” Resten av ingredienserna i långkoket utgör ett brokigt disciplinärt mönster, där lingvistik, arkeologi, antropologi, komparativ religion et cetera ingår. Och aforismer i stil med denna: ”Psychiatrists, politicians, tyrants are forever assuring us that the wandering life is an aberrant form of behaviour; a neurosis; a form of unfulfilled sexual longing; a sickness which, in the interests of civilization, must be suppressed.”

Den ultimata frågan författaren försöker ringa in är den om människans rastlöshet. Vad är det människans vandringslust i sista hand handlar om? Varför är babyn belåten så länge mamman vandrar omkring med det lilla knytet fastlindat intill sig, men börjar tjuta så fort den tvingas till orörlighet i sin egen bädd? Chatwins huvudtes, eller egentligen livstes är att människan är en nomad och att tvånget till ett stationärt liv gör oss olyckliga. Och olycklig är vad aboriginern blev när den vita mannen kom till Australien och tvingade urinvånarna att bosätta sig i reservat eller ”stationer”. Och inte har den vita mannen ännu heller fattat aboriginerns behov av ”walkabout”.hänvisar walkabout till den övergångsrit under vilken aboriginska pojkar ensamma skulle överleva ute i vildmarken i ett halvt år. Senare utvidgades begreppet till att omfatta de långa vandringar aboriginer företog sig ut i bushen, oftast för att närvara vid en rituell ceremoni. Nuförtiden är ”walkabout” en nedsättande term för en i första hand aboriginsk person som inte dyker upp på jobbet eller är olovligt försenad.

Men vandrandets rötter sitter djupt i de första australiensarnas psyken. Och det är vad Songlines handlar om. En labyrint av osynliga vägar som slingrar sig över hela Australien och som ursprungsbefolkningen kallar Förfädernas fotspår eller Lagens väg. De aboriginska skapelseberättelserna handlar om totemvarelser som under Drömtiden vandrade runt kontinenten och sjöng ut namnen på allt som korsade deras väg; fåglar, djur, växter, stenar och vattenhål. De sjöng med andra ord världen till existens och skapade samtidigt de sånglinjer som i årtusenden upprätthölls av traditionella sånger, danser, berättelser och bilder.

En sånglinje, till exempel ”Ödlans sång”, kunde löpa från nordvästra till sydöstra Australien och med hjälp av sångens melodi och rytm kunde en människa från nordost kommunicera med en människa från sydost, trots att de talade vitt skilda språk. Telepati? För att kunna navigera tvärs över den kolossala kontinenten i jakten på livsvillkor var det därför nödvändigt att kunna förfädernas skapelsesånger. Med hjälp av sång kunde klan Q förklara åt klan A att det aningen längre ner längs sånglinjen fanns rikligt med vattenhål. ”Solvitur ambulando. It is solved by walking.”

Men för att sånglinjerna skulle bevara sin vitalitet krävdes också historier. Varje berg eller fågel eller fisk har en Dröm, det vill säga en historia som berättar om någon förfaders öde. Aboriginska mödrar har i alla tider berättat historier om Drömtidens hjältar för sina barn, samtidigt som de illustrerat skeendet med teckningar i sanden.

Att denna form av pointillistiskt tecknande, som hör till den äldsta obrutna konsttraditionen i världen, skulle ge upphov till en ny australiensisk skola av abstrakt måleri under andra hälften av 1900-talet, har de facto sin mörkare historia.

En stor del av de aboriginer som inte utplånades genom den vita mannens brutalitet tog till flaskan för att självmedicinera sin plötsliga rotlöshet och brist på mening när de såg sina heliga marker förstöras av diverse gruvbolag och andra guldgrävare. När oroligheterna och dryckenskapen hotade gå över styr kom en vit rådgivare på idén att utrusta vissa pintupi-aboriginer med konstnärsredskap, så att de skulle kunna ägna sin tid åt att måla Drömmarna på duk. Succén blev enorm, men även här förekom svindleri från den vita mannens sida, då en målning i Adelaide, Perth eller Sidney kunde gå för 7 000 australiensiska dollar, medan konstnären själv fick 600 av mellanhänder i Alice Springs.

Till slut läste jag The Songlines, vars titel är så vacker. Min mamma kommer från Australien, född i the Outback, i Wiluna, som dotter till finska emigranter. Min morfar var känguru-jägare, min mormor sjukskötare. Sina första år gick min mamma i skola med aboriginska barn. ”Folks like you and and me. Playing ball. Drawing dots in the sand.”

Fyra år efter hennes död besökte jag för första gången landet ”down under” och fascinerades av de första australiensarnas konst. Satte igång med att måla själv, främst fiskar med prickar på. ”It is good to collect things, but it is better to go on walks.” (Anatole France).

Tog en walkabout från mitt måleri. Ännu besatt av Wanderlust.

Julia Knežević
är på ”walkabout”

Barndomens geniala uttolkare

Schulz_omslag.inddDå Bruno Schulz mördades av nazisterna hade han med sina två prosaverk Kanelbutikerna och Sanatoriet timglaset förnyat den polska litteraturen. Schulz brev och essäer, som nu för första gången kommit ut i svensk översättning av Emi-Simone Zawall, ger inspirerande ingångar till ett enastående och mycket säreget författarskap, skriver Ulrika Nielsen.

Den polske författaren Bruno Schulz (1892–1942) gav under 30-talet ut två prosaverk, Kanelbutikerna och Sanatoriet timglaset. Med dem förnyade han den polska litteraturen och intog en plats bland de främsta polska modernisterna. Själv hade jag märkligt nog aldrig hört talas om honom före jag för något år sedan läste en understreckare om honom i Svenska Dagbladet, och fick höra talas om de brev, noveller och essäer i urval och översättning av Emi-Simone Zawall som då var under arbete och kom ut senaste höst. Flera litterärt bevandrade personer jag talat med har frågat samma sak: vem är Bruno Schulz? Boken är med andra ord en viktig kulturgärning, som kompletterar och återaktualiserar prosaverken som redan finns på svenska, och ger inspirerande ingångar till ett enastående och mycket säreget författarskap – inte minst genom Zawalls lysande förord. Zawall ska också ha en eloge för översättningen. Att översätta Schulz texter kan inte vara någon lätt sak, och den svenska språkdräkten andas en lyhördhet för språkets alla nyanser, skiftningar och toner, hon liksom känner författarskapet.

Schulz betonar betydelsen av barndomen, som han kallar den geniala epoken. Under barndomen ter sig verkligheten som verkligast, och i sitt skrivande försöker han återskapa denna verklighetskänsla; som skapande människa bör man sträva efter att ”mogna till barndom”. I sina essäer och brev återkommer han ofta till frågor om fantasins, mytens och legendens betydelse. I essän Hur legender uppstår, som egentligen handlar om begreppet storhet, skriver han: ”För vanliga händelser och vanliga människor räcker det med psykologi, pragmatism och realistiska historiska metoder. Med de nycklarna öppnar vi många av vardagens dörrar och många tror att de passar överallt. Det är de små epokernas credo.” Måste människan förminska för att förstå? Schulz säger att det är på det sättet: ”litenheten tuggar sig genom storheten och förstör den.” För att verkligen förstå måste man enligt Schulz söka sig till legenden. ”Psykologi – det är det medelmåttiga, tron på det likformiga, på myrans grå vardag.” I själva verket står vi ofta inför ”en rad motsägelser och obegripligheter”…

De här resonemangen är lätta att följa och delvis tjusas av. Svårare är det med essän Mytologiserandet av verkligheten och den språksyn som han framlägger i ett resonemang om ordens ursprung i myten: ”denna ordets strävan efter sin drottningcell, denna längtan tillbaka, längtan efter ordens urhem, kallar vi poesi.” Det slår mig som ett slags språkets nationalism, en föreställning om enhet och helhet, en strävan att återgå till ideal som aldrig har existerat. Men kanske går mina tankar i helt fel riktning. Han är vid denna tid påverkad av C. G. Jung, nietzscheansk filosofi och kabbalistisk mystik bland annat.

Sällan har jag läst så levande porträtt av människor, och så förtätade och elektrifierade belysningar av de mest undanglidande stämningar och tillstånd, som i Kanelbutikerna och i de nu aktuella novellerna. Inte minst porträttet av fadern är magnifikt, oförglömligt. Han måtte ha varit en märklig man. Poeten och kritikern Eva Ström ringar in det väl i sin recension: ”Han är en trollkarl, en skapare av världar, en filosof, en demiurg, en avtäckare av hemlig esoterisk kunskap om tillvarons innersta väsen.” Mot slutet av sitt liv tycks han på något sätt ha stegrats: ”Jag har aldrig sett några gammaltestamentliga profeter, men vid åsynen av denne man, som Guds vrede slagit till marken, sittande med brett utspärrade ben på en väldig porslinspotta, täckt med en stormvind av armar, ett moln av förtvivlade kroppsrörelser, ovanför vilka hans röst svävade ännu högre upp, främmande och hård – då förstod jag de heliga männens gudomliga vrede.” Småningom krympte han, skrumpnade ihop, satt på huk under taket bland gamla rostiga pinaler, eller klättrade upp på kornischen och ”intog en orörlig pose mittemot en stor uppstoppad gam”…

Schulz brev är fascinerande. De olika tonfallen varierar beroende på vem mottagaren är och var denne befinner sig i hierarkin. I utgjutelser till vänner ber han påfallande ofta om ursäkt för att han inte skrivit, för att han inte tagit kontakt då han var i huvudstaden och så vidare. Han var en ”nervsjuk” natur som inte kunde göra någonting ”som inte ligger i linje med mina intressen” och beklagade sin oförmåga att organisera sitt liv, sin dåliga ”livsteknik”. Han led av arbetet som lärare i teckning och slöjd, skrev att han inte får något skrivet. Det är kanske inte så konstigt att det är svårt att få något gjort för den som strävar efter att skriva utifrån ett tillstånd helt utan störningar, i lugn och ro, liksom utanför livets virvelvind, i upphöjt inspirerade ögonblick. Något skitärende kunde förstöra hans lust att skriva. Hans inställning var mycket romantisk, eller så var det helt enkelt hans personlighet.

I en blixtrande intelligent och fruktansvärt rolig öppen brevväxling mellan Schulz och Witold Gombrowicz – oumbärlig för den som vill få inblick i respektive författares utgångspunkter och estetik – angriper Gombrowicz romantiken hos Schulz, som han säger hyllar det Sköna, Rätta och Sanna inför Konstens altare. ”Du är alldeles för djärv, för stolt, skriver alldeles för överlägset, ger intrycket av att vara en människa utan vare sig fastrar eller mostrar – och Du menar alltså att vi är skyldiga att glömma dem, att vi borde leva som om det på jorden inte existerade sådana individer som minns våra små kalsonger?” Det Schulz betraktade som omänskligt betraktade Gombrowicz som ärkemänskligt: ”Varför är jag mer medveten om mina ben än om min ande och varför har jag alltid små kalsonger i sinnet när jag skapar?” Med tanke på att Schulz betonade barndomen kan det synas paradoxalt att han för Gombrowicz framstod som en som ”aldrig varit pojke”.

Av novellerna lyser Fäderneslandet starkast. Stilmässigt skiljer den sig en hel del från det voluminösa skrivsättet i böckerna. Mytologiserandet och fantiserandet som grepp skulle kanske inte fungera, eller så att säga behövas, när Schulz skriver fram en man som plötsligt hamnar i en ”gynnsam strömfåra”, hans liv blir med ens ”lyckligt”, på något sätt entydigt, greppbart – och förutsägbart. Efter ännu en kväll av kortspelande i en väns eleganta hem går han till ett annat rum och ställer sig i ett fönster. ”Med den varma pannan tryckt mot fönsterrutan känner jag och vet: inget ont kan hända mig mer. Jag har funnit en hamn som är lugn och trygg. Nu ska en lång rad år komma, tunga och mätta av lycka, en oavbruten följd av goda och välsignade tider. De sista svaga och söta små andetagen fyller mitt bröst av lycka och jag slutar att andas. /—/ Med höjda ögonbryn och blicken fästad mot en punkt i fjärran känner jag håret resa sig på huvudet. Jag stelnar och lyssnar…”

Bruno Schulz tillbringade hela sitt liv i provinsstaden Drohobycz. Staden förvandlades under andra världskriget till ett getto, och han hade planer på att fly med hjälp av vänner från Warszawa, men han hann inte. Han infångades på en gata av en SS-officer och sköts ihjäl i november 1942. Samma ohyggliga öde drabbade många i hans närmaste krets, vilket man blir varse i Zawalls koncisa presentationer av de olika brevvännerna, ”Ortwin sköts ihjäl på öppen gata av nazister i Lwów 1942”, ”1941 arresterades [Zawistowski] av nazisterna och dog i förintelselägret Neuengamme utanför Hamburg”, och så vidare – några av Förintelsens offer blixtbelysta…

Schulz var jude, men var han därmed en ”judisk” författare? Eller borde jag åtminstone i början av denna text ha skrivit att han var en polsk-judisk författare? Jag lämnar frågan öppen, och nöjer mig på det begränsade utrymme jag har till mitt förfogande med ett tveksamt nja…

Ulrika Nielsen

Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller. Urval, översättning och förord av Emi-Simone Zawall. Glänta, 2016.

Ellens tysta värld

bostrom_knausgard_valkommen_till_amerika_omslag_inb_0 webbEllen i Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika har slutat prata, vilket är romanens själva primus motor. Hon är i elvaårsåldern och bor i en stor våning i Sveriges huvudstad med sin några år äldre bror och sin mamma, skådespelerskan. Den alkoholiserade och labile pappan har dött, dödad av Ellens vilja i maskopi med Gud. Vilket det inte heller finns någon direkt anledning att betvivla, då hela berättelsen skildras inifrån Ellens tankar, hennes tysta värld. Hon går i skolan, men säger inget, skriver inget, och håller sig för sig själv. Hemma sitter och ligger hon i sitt rum och tänker, läser och lyssnar. Lyssnar på broderns ständiga musicerande från hans igenspikade rum, på mamman och hennes pjäsreciterande elever från vardagsrummet, eller på den döda fadern som ibland hemsöker henne. Men ofta rör hon sig i sina minnen; med bästa vännen i favoritträdet på gården, på den trygga teatern med mamman, eller i sommarstugan i norr, med en kombination av glädje och vånda.

”Vi är en ljus familj” är mammans mantra, trots det mörka som präglar den. Uttrycket fungerar därför som en besvärjelse, då det i stort sett bara är mamman som håller skenet uppe, och dessutom beter sig märkvärdigt passivt gentemot dotterns tystnad. Hon lämnar ofta Ellen ensam, tar henne inte till någon doktor, och på ett besök hos skolans rektor försvarar hon dotterns beteende med hull och hår. Det ljus som mamman har färgar också av sig på Ellen, som verkligen håller av sin mor, och vars närvaro, doft och ord ständigt är närvarande för henne. Men denna barndoms trygghet kräver en utväg, vilket den självvalda tystnaden blir. Den blir en frigörelse från modern och ett sätt för Ellen att bli sin egen, även om berättelsen tar slut innan det händer.

Boström Knausgård skriver distinkt, korthugget och poetiskt, onekligen mycket skickligt. Berättandet är stramt och exakt, men närmar sig det prosaiska. Historien är mer återhållen än i hennes förra roman Helioskatastrofen, mer realistisk och mer personlig. Inte minst för att familjesituationen liknar författarens egen, exempelvis med en mamma som arbetar på Dramaten. Men här sker också något märkligt då några specifika uppsättningar från sent 70-tal och tidigt 80-tal nämns – tiden då författaren själv var liten. Men några få år senare sitter brodern vid datorn och spelar in musik, och syskonens favoritdryck är modernt nog blodgrapejuice. En omedveten tidslapsus, eller måhända bara ett sätt att understryka oväsentligheten i den egna biografin?

Välkommen till Amerika är en tunn bok, bara 90 sidor, men tyvärr också något tunn till sitt innehåll. Det finns flera utlagda trådar man som läsare skulle vilja utforska mer. Vilka djupare orsaker finns till Ellens tystnad? Varför handlar mamman som hon gör? Vad kommer att hända familjen? Såtillvida liknar romanen mer ett frö till något större, en del i ett vidare verk. Men kanske är det just det som den är: en vacker liten del i ett större, orubbligt författarskap.

Andreas Holmström

Linda Boström Knausgård: Välkommen till Amerika.
Modernista, 2016.

Längtans gropiga väg

Ann-Luise-Bertell-Vand-Om-Min-Langtan webbDen ålderstigna Maria Alina befinner sig ensam i sin lägenhet i Österbotten. Hon är medveten om att hon inte har lång tid kvar att leva och känner sig manad att skriva ett utförligt brev: ”Jag håller på att lämna denna världen och gå in i en annan. Dödens förgård upphör äntligen. Det är där jag har befunnit mig hela mitt liv, ända sedan dagen då blodet rann ur min far. Det skrämmer mig inte att lämna det lilla jag har kvar. Men det skrämmer mig att jag ska resa vidare utan att någon ska få veta vem jag var. Därför skriver jag till dig, du borde ha fått höra detta för länge sedan.”

Romaner om utvandringen till Amerika tenderar vara tegelstenar eller trilogier – när poeten, novellisten och dramatikern Ann-Luise Bertell debuterar som romanförfattare med Vänd om min längtan är uppsättningen den motsatta. Det är en kortfattad berättelse som tack vare sin omsorgsfullt gestaltade detaljrikedom och överraskande persongalleri lyckas fängsla läsaren från början till slut.

Maria emigrerar till Kanada bara 16 år gammal, fast besluten att lämna den lilla orten Saktmodet för att bryta med ett destruktivt och kvävande familjeklimat och finna en tillvaro där hon blir välbehandlad – i synnerhet av en man. Maria är tveksam inför resan men förmår inte ”vända om sin längtan”, så som modern Margareta som brukar anlitas som expert när nyinköpta hästars längtan hem ska vändas om. 

I sitt brev konstaterar den gamla Maria: ”Sist och slutligen är jag ensam, jag har alltid varit det, kanske ån är den som kommit mig närmast. Och korna”.

Bertell gestaltar viktiga frågeställningar. Är det våra livsval som formar oss som individer eller är livsvalen beroende av oundvikliga omständigheter? Varför är destruktiva mönster så svåra att bryta och hur mycket har sist och slutligen förändrats? Leder den mänskliga längtan in oss på rätt väg? Vägen kan vara den oundvikliga men omständigheterna kan skapa gropar där människans längtan snubblar och kanske inte lyckas resa sig upp oskadd.

När Maria återvänder från Kanada till ett grått efterkrigstida Finland ställer hon sin mor en fråga: ”Jag frågade henne om hon verkligen läst det i böckerna, om tecknen verkligen sade det, att kvinnor ska låta sig slås sönder och samman, hellre än att gå sin väg.”

Karaktärerna i Bertells roman reser sig inte upp oskadda. Persongalleriets egenart är djupt berörande, hjärtknipande. Allt från den lilla pojken med medfödda skavanker som önskar att han var en fågel i ett träd, till den äldre Marias hemvårdare Ramy med utländskt påbrå – ”Ramy hade inte haft någon i hela världen, hon hade stigit över döda kroppar, hon hade sett män med blodiga händer, hon hade rest över hav, hon var ensam i världen. Våra berättelser är egentligen desamma, de förnyar sig inte, bara upprepar sig, om och om igen.”

Ann-Luise Bertells roman belönades med Svenska Yles litteraturpris år 2016 och romanen utkommer nu i en nyupplaga på Förlaget. I och med detta hoppas jag att Vänd om min längtan får en bredare läsekrets och den uppmärksamhet som boken förtjänar.

Emma Juslin

Ann-Luise Bertell: Vänd om min längtan,
Förlaget 2016.

Nya vägar hos Hallberg

Anna Hallberg-omslag webbDen Anna Hallberg vi möter i Chow chow är i allra högsta grad igenkännlig. Trots det är den nya diktsamlingen delvis annorlunda. Till skillnad från Colosseum, Kolosseum och Ljusgrönt och aska är detta en samling dikter istället för ett sammanhållet koncept. Här utforskar Hallberg fler olika sätt att skriva dikt på, ena stunden är dikten liksom sprängd över sidorna, andra gånger uppställd i prydliga bundna verser.

Under det tidiga 2000-talet skrev Hallberg en artikel där hon förordnade en metonymisk, eller horisontell, istället för en metaforisk och vertikal dikt: ”en krassare, plattare, mer verklighetsnära dikt.” Denna poetik, formulerad för över tio år sedan, är fortfarande närvarande i hennes poesi. Hos Hallberg refererar orden sällan till något annat än sig själva. Men de pekar vidare, genom vad vi associerar dem med, och genom vilka bilder de framkallar. Inte sällan skaver bilderna mot varandra, som i följande strof: ”Björnen, björnen, den lilla gos / Mamma. (kväljas av spyor.)” Den oskyldiga barnramsan ställs i juxtaposition med en mycket otäck utsaga. I denna friktion uppstår en slags språklig elektricitet som Hallberg är mycket skicklig på att frammana.

Här, liksom i de tidigare diktsamlingarna finns det ett fokus på diktens minsta betydelsebärande beståndsdelar: det enskilda ordet, stavelsen, eller konsonanten. Och hur denna enskilda beståndsdel korresponderar och verkar mot den Andra enskilda. Det hårda ställs mot det mjuka, det sköra mot det starka, det söta mot det fruktansvärda.

Den här stilen som Hallberg har odlat under flera år går något på tomgång i den senaste samlingen, och framstår här emellanåt som ett manér. Kanske därför att stora delar av den samtida poesin utvecklats åt andra riktningar än den Hallberg tidigare stakat ut. Men i Chow chow finns också ett prövande av andra uttryck som tidigare inte varit synliga i hennes poesi. I dikten ”Till Judith”, om ett barns möte med döden och en äldre kvinna, finns en tydlig och begriplig situation, likaså i dikten ”Vapen” om barnprostitution eller pedofili, liksom i den avslutande diktsviten om ett gäng tonårstjejer som dricker slush och leker med knivar och tändare, ”vi tycker mycket om kaniner / vi vet något om skada”. Alla tre dikter är kraftigt kondenserade, förtätade, men inte desto mindre träder situationerna de gestaltar levande fram. Här är Hallberg mycket bra. Kan dessa så kallade mera ”lättillgängliga stråk” vara en flyktlinje? Ja, jag tror det.

Men här finns också halvt misslyckade försök till en ny väg. Som i de åtta kärlekssonetterna, där kända svenska artister som Silvana Imam, Seinabo Sey och Linda Pira, parafraseras och refereras till. Versraderna är uppstyckade med skiljetecken vilket skapar en lätt stackatoaktig rytm som påminner mer om hiphopens rhymes än om Petrarca och Shakespeare. Här citerar jag gärna Henrik Petersen som i en recension av Lars Mikael Raattamaas MALLAMERIK MALLAMMER MALAMERI MALLAME AMERIK MALLAMEKA MERRIKA skriver – med ord som skulle kunna vara mina egna: ”Här finns en flåsig känsla av dikt-vill-vara-hip-hop som jag personligen har svårt för.” Hallberg behöver inte ängsligt snegla mot hip-hopen. Det är en flyktlinje som visar sig vara en återvändsgränd.

Mats O. Svensson

Anna Hallberg: Chow chow.
Albert Bonnier förlag, 2017.