Kategoriarkiv: Litteratur

En kärleksförklaring till poesin, orkidébarnet

Poeten och essäisten Eva-Stina Byggmästar kommer från Nykarleby, men har tillbringat 14 år i Sverige och en tid i Danmark. Nu är hon tillbaka i födelseorten och kom 2017 ut med en samlingsvolym, Naturbarn: Dikter i urval 1986-2016. Här finns ett urval av diktarens verk som både visar hennes särart och bredd. Det som skiljer Byggmästar från andra poeter är främst den sprudlande glädjen som dikterna utstrålar. Den genomsyrar motiven, miljöerna och själva språket, vilket ibland gör det till rena frälsningsupplevelsen att läsa Byggmästars poesi. De starkaste motiven i böckerna har varit kärleken och naturen, ofta sammanförda i analogins form.

Den följdriktiga fortsättningen på samlingsvolymen Naturbarn är föreliggande Orkidébarn. Ett orkidébarn skulle kunna beskrivas som motsatsen till ett maskrosbarn. Orkidébarnen är känsliga och lätta att bryta ner vid motgångar och ytterst fragila i förhållande till den miljö de placeras i. Ömtåliga. Som orkidéer. Så arbetar också Byggmästar med metaforen, hon vadderar, drar in mjuka föremål i holken, ”gör det / mjuka mjukare / och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska / ägget: för poesin, dikternas dikt, / för barnet med gammelmansansiktet / och tusenårssjälen”. På det sättet anläggs analogin mellan fåglarna och människorna och vad jag uppfattar som själva orkidébarnet, den tusenåriga dikten. De olika skikten är passande, såväl fåglar som människor är rikligt representerade hos poeterna.

Boken består av sex sviter där analogin byggs ut och varieras i olika temperament. Ofta är Byggmästar neurotiskt ordvitsande och stökig i sina bilder, därefter vilsam. Det är barnets temperament som är överförd till boken, detta att sätta full fart och slå volter och kasta sig mellan de i det här fallet barnsäkrade tingen, vända och vrida på och uppfinna ord för att därefter i utmattning vila. Också det periodvis babbliga språket tillhör det av lek uppspelta barnet.

Fyller med luft

för det är ett slags kroppsstrumpa

och airbag samtidigt

men om man fyller med snö

eller hötottar blir det inte lika

studselistudsigt

ut i fall

att man faller eller snubblar på

sina egna fötter, vilket är något

som man förstås försöker

att undvika i det längsta –

men man vill ju ändå

göra en halvvolt när man

så att säga har möjligheten

Främst kanske boken ändå är en kärleksförklaring till orkidébarnet poesin. Här dyker snart det sjungande Orfeushuvudet upp, här presenteras vi för en fras av Gunnar Björling, fjäderpennan, pennstumpen, pantalonefigurerna, naturlyrikern och så vidare. Poesin personifieras och ”tultar fram” som en marshmallow eller michelingubbe.

I den tredje sviten uppgår Byggmästar i sin farfar: ”Eller så / gör man helt enkelt sin egen tidsresa – man är bara plötsligt sin egen farfar”. Dikten rustas med farfaderns attiraljer – gökuret, radions väderleksrapport, hörapparaten och vichyflaskan. Men det är fortfarande en barnlek med roller. Språket är fortfarande barnets som försöker härma hur vichyvattnets bubblor låter.

Eva-Stina Byggmästar är ensam om att göra den här typen av glädjefladdrande utflykter i rollspel och språklekar. Under alla sina år som poet har glädjealstringen fungerat i kontrast till den dystra och ofta inåtvända akademiska svenskspråkiga poesin. Vad som fascinerar är att glädjefnattet inte saknar djupdimensioner utan tvärtom, lekandet avslöjar problem och visar vägen ner mot det allvarligt menade, mot tingens och människans kärnpunkter. Och det är på dem som Byggmästars storhet som poet ytterst vilar.

Peter Nyberg

Eva-Stina
Byggmästar:
Orkidébarn.
Schildts &
Söderströms, 2018.

En örfil åt den offentliga smaken

Dikter får gärna vara svåra. Tråkigt vore det väl annars. Nicko Smiths diktsamling Hki Rött (2017) bjuder mig ändå på ett lite väl hårt motstånd och jag har försökt komma underfund med varför.

Kanske handlar det delvis om den grafiska utformningen, verserna är luftigt utspridda över sidan och emellanåt formar ord eller bokstäver symboler. Det är ändå amatörmässigt utformat och det förblir oklart om det är ett mer eller mindre medvetet drag. De grafiska utformningarna av orden tillför inte heller läsningen något och blir snarast ett störande element, som dessutom gör dikterna svåra – om inte omöjliga – att läsa högt.

Dikterna är faktiskt så svårlästa att tankarna går till den ryska futurismen och dess manifest ”En örfil åt den offentliga smaken” (1912). Egentligen passar detta väl ihop med Smiths ambition att skriva fram de utstötta i samhället, vilket redan titeln Hki Rött syftar till. Diktsamlingen tillägnas ”alla utslagna, trasiga nersupna, fattiga, hemlösa människoskärvor som krälar på samhällets botten”, men budskapet går dessvärre lätt förlorat bland alla söndervackra bröstvårtsmissiler, facebookblå världar och oförstörbara livskristaller Smith verkar ha en förkärlek till.

Även om Smiths lek med ord emellanåt är fyndig bidrar de många sammansättningarna till diktsamlingens svårläslighet. Men kanske just det är poängen, att diktsamlingen inte ska gå att sträckläsa utan måste tas in i lagom små doser för att sedan begrundas och diskuteras.

För visst glimtar samhällskritiken tydligare fram i vissa av dikterna, speciellt de som behandlar brödköer och människor som bara blir till ännu ett nummer i raden:

”Seitsemänkymmentä viisi, seitsemänkymmentä kuusi, seitsemänkymmentä seitsemän…”

(människoruinerna släpar sig sakta fram mot matresterna)

Och visst rymmer diktsamlingen små guldkorn även för hopplösa medelklasslitteraturvetare som mig:

Drömmer vidare

om en plats

där hoppet ligger utsträckt

mot den villkorslösa kärleken

Smaragdgnistrande

(Tittar ner i plastpåsen)

Sara Pollesello

Nicko Smith:
Hki Rött, 2017

Berättelser kring biståndsarbetande

Det finns böcker som är små och tunna men som puffar läsaren till öppningar i hens värld som hen inte ens varit riktigt medveten om, eller bara inte reflekterat över eftersom ingen straffar en som blundar.

Patricia Bruuns bok Efter stormen i Tshikapa är en sådan. Boken är en berättelse från Kongo-Kinshasa, där Bruun jobbade som biståndsarbetande sjukskötare en höst och lite till. Jag har alltid hyst stor tacksamhet till människor som åker iväg för att hjälpa, inte minst för att det ju väldigt ofta handlar om områden där våra förfäder trängt in med falska fullmakter och undergrävt den naturliga utvecklingen. Vi västmänniskor har i århundraden fått glädja oss åt vackra byggnader och monument och ett välstånd som kostat miljontals människors liv och ännu fler människors elände. Kommer vi någonsin att kunna gottgöra?

Liksom på så många områden är information – och brist på sådan – också i den här problematiken ett av de mest verkningsfulla redskapen. Mycken förvriden, vinklad och undanhållen information har möjliggjort, välsignat och belönat verksamhet som i sin girighet varit så grym att verkligheten av nödvändighet draperats, än som heroiska insatser, än i rasbiologiskt nyttotänkande, än i tystnad och glömska. Dagens informationsflöde – på gott och ont – hämtar fram sanningar så fruktansvärda att vi kanske kan förstå, om än aldrig godkänna, den organiserade glömskan.

Efter stormen i Tshikapa är en bok jag av många orsaker visste att jag skulle läsa förr eller senare, och att det kom att bli förr berodde på en recension som gjorde mig fundersam. Recensenten konstaterar att boken är läsvärd och intressant, att den manar läsaren att tänka vidare kring biståndsarbete och den globala kapplöpningen efter naturresurser. Men, säger hen, det fiktiviserande lyckas inte lyfta från det lite poänglösa och diffusa, och fortsätter likt en handledare med att Bruun hade kunnat utveckla det hela med ett mer dokumentärt och journalistiskt grepp.

Är det korrekt att i en recension föreslå en annan infallsvinkel till problematiken än den bokens författare valt?

Efter att ha läst boken hänger frågan kvar. För mig blev läsupplevelsen, tack vare växlingen mellan författarens egna upplevelser, de historiska utblickarna och de fiktiva styckena lik en filmupplevelse, där jag som läsare fick följa med på en lång resa på en kontinent som känns bekant men i verkligheten är mig totalt obekant. Jag har aldrig känt den afrikanska värmen, dofterna, lukterna, glädjen, desperationen, dammet, den väldiga naturen och dess kraft. Med ett mer dokumentaristiskt, journalistiskt grepp – som förvisso kanske gjort boken lättare att helhetsgestalta – hade jag nog inte känt dem nu heller. Just det personliga greppet ger det dokumentära, det jag upplever som det bärande i boken, liv. Får det att kännas att det är en människa bland människor som skriver ned, snarare än om, det hen upplever. Upplevelsen att vara avvikande som vit, av frustration över det som fungerar dåligt eller inte alls – inkluderande allt från uteblivet morgonkaffe till sinande läkemedelsförråd, mänskliga- och ekonomiska resurser. Över hur snedvridet samhället är. Glädjen när allt fungerar, det återkommande vemodet över biståndsarbetets tillfälliga natur.

Kapitlen där å ena sidan gummiterroristen Henry Morton Stanley, å andra sidan den svenske missionären Edvard Vilhelm Sjöblom kommer till tals berättar mycket mer än det vi kan läsa på raderna. Avsnitten är liksom impressionistiska, de rör sig någonstans mellan det som måtte ha rört sig i deras huvuden, det de hade omkring sig i Kongo och de omständigheter som låg bakom deras respektive vistelse där. Mellan raderna tecknas grunderna till dagens biståndsarbetes tillkortakommande och vävs samman med det arbete Bruun och hennes kolleger gör inom ramarna för organisationen.

Avsnitten där vi möter lokalbefolkningen är som små juveler. Svårbegripligt knappa förhållanden, fårade ansikten, spinkiga ben, leenden och sorg, löst fladdrande skjortor och klänningar i granna färger. Också drömmar om något bättre, inte bara om ens spade skulle stöta på en diamant. Vikten av att föra berättelserna vidare – ju mindre mat, desto mer berättelser, som Mbala säger till sin son Akuda. Det viktigaste är att inte glömma, det som hänt och det som händer. Därför berättelserna.

I epilogen sammanfattar författaren: ”Jag har lagt mitt eget pussel. Jag har blandat fakta och fiktion. Jag har sprungit längs med Kongofloden i gryningen, jag har fört bok över sjukdomar, patienter, symptom och diagnoser i ett litet mottagningsrum med en järnsäng som förråd och apotek. Jag skriver om saker som har hänt men också om sånt som kunde ha hänt, men aldrig inträffat utom i den här berättelsen. Jag har varit verkligheten trogen på mitt eget sätt.”      

Det känns ärligt. Och sant, kanske för att perspektivet rätt igenom är Bruuns eget, eftersinnande och intelligent. En angelägen bok. Spännande är den också.

Text Bianca Gräsbeck
Foto Niklas Sandström

Patricia Bruun:
Efter stormen i Tshikapa.
Förlaget, 2018.

Förtjänstfullt om socialdemokratins kräftgång

Finlands svenska socialdemokrater var i tiderna tongivande i partiet, men har med åren marginaliserats. Denna utveckling skriver Alf-Erik Helsing om i sin andra historik över FSD. 

Alf-Erik Helsing har efter tre års arbete fått klar sin förtjänstfulla historik om verksamheten inom socialdemokratiska Finlands svenska arbetarförbund under perioden 1974-2014. Han gav 1978 tillsammans med Anna Bondestam ut en motsvarande bok om tiden 1899–1974 under rubriken Som en stubbe i en stubbåker. Den nu utgivna boken har fått titeln Med djärva tankar.

Det har från initierat håll sagts om FSA – sedan 1997 omdöpt till FSD (Finlands svenska socialdemokrater) – att förbundet varit den socialdemokratiska arbetarrörelsens samvete (Pertti Paasio). Detta påstående kan mycket väl hålla streck. Finlandssvenska socialdemokrater har otvivelaktigt haft långvariga kontaktytor mot nordiska socialliberala och socialdemokratiska politiska och intellektuella strömningar.

K A Fagerholm uppställdes som motkandidat var han inte långt ifrån att eliminera den revanschism som manifesterades av att Väinö Tanner kandiderade för ordförandeposten i partiet. Om Fagerholm med goda kontakter både till Sverige och nyvalde presidenten U K Kekkonen hade valts kunde partiet troligen ha undvikit den ökenvandring som partiet nu råkade ut för under flera år.

Efter valet av Tanner gick det ju som känt så att arbetet på att ändra inriktning fick styrfart inom partiet först då Honka-äventyret havererade 1961. Nya ordföranden Rafael Paasio framhöll på sitt eftertänksamma sätt att det är dags för en ny riktning. ”ett par streck mot vänster”.

SDP nådde sitt lågmärke i valet 1962. Men nu var sinnena rensade för den våg av nya impulser som nådde även våra breddgrader i början av 1960-talet. Förlegad auktoritetstro fick ge vika för nya vindar inom musiken, kulturlivet och politiken – också inom studentvärlden – även kallad  ”fosterlandets hopp”.

Helsing låter Ulf Sundqvist berätta om hur de av socialdemokratiska ASY uppställda studenterna Paavo Lipponen, Ilkka Taipale, Ilkka Sumu och Ulf Sundqvist i triumf invalts i studentkårens delegation. Detta skedde år 1965. Detta var ett trendbrott, tidigare hade studerande undvikit att öppet visa flagg.

Fagerholm hade fram till 1965 satt sin prägel på förbundet som ordförande i FSA under nästan trettio år. Nu var det dags för Lars ”Basse” Lindeman, riksdagsman från 1958, att ta över. Han var en ringräv som jobbat som facklig ombudsman. Socialdemokrat blev han vid fronten, där han också sårades svårt 1944. Hans beskrivning av hur kampen mot kommunisterna finansierades återges av Helsing. Pengar flöt in ”från väst – och de inhemska arbetsgivarna. Två amerikanska dollargrin med chaufförer i livré stod hela tiden parkerade utanför partibyrån.”

Basse Lindeman förstod tidens tecken och lät de nya unga krafterna jobba.

De framgångar som FSA senare kom att skörda kom tack vare 60-talsgenerationens intåg. Helsing räknar upp dem: Ulf Sundqvist, Ralf Friberg, Jacob Söderman, Lars D.Eriksson, Marianne Laxén, Kaj Laxén, Kaj Bärlund och Yrsa Stenius.

Ytterligare nämns Folke Sundman, Bengt Pihlström och Tom Sandlund. En som inte nämns är Nils ”Nicke” Torvalds vars intresse för mera totalitaristisk maktutövning förde honom till partiskoleutbidning i Moskva. Han ledde operationer också i hemlandet, bland annat för att eliminera Ny Tid – utan att dock lyckas …

Stor behållning har man av de intervjuer och personkrönikor med de här nämnda och många fler som tar mycket utrymme i Helsings historik. Också skildringarna av de stridsfrågor FSA var speciellt involverad i under årtiondenas gång är initierat och väldokumenterat genomförda. En långkörare i svenskspråkiga sammanhang var tv-frågan,som ju fortfarande verkar inflammerad. En annan var Folktingets roll och valet av dess fullmäktige. SFP har velat ta huvudrollen i frågor av denna art, vänsterpartierna har traditionellt velat sänka tröskeln i förhållande till folkmajoriteten.

Med facit i hand kan det sägas att de små men viktiga steg som Finland tog mot större självständighet i handelspolitiken, till exempel vid anslutningen till EFTA och senare avtalet med EEC i början av 1970-talet, ökade beredskapen för den globalisering som i vågor svept in över Finlands ekonomi.

1970-talet var en framgångssaga för vänsteridéer som ledde till välfärdssamhällets utveckling med grundskolan som den viktigaste grundstenen. Föregående decennium hade gett folket ett arbetspensions- och ett sjukförsäkringssystem som ökade tryggheten på ett avgörande sätt.

Jacob Söderman valdes till ordförande på vågtoppen 1976. FSA hade en glansperiod med 80 partiavdelningar och 3 654 medlemmar. Förbundet fick ministerposter, och 1979 nådde FSA:s kandidater ett rekordantal röster i riksdagsvalet: 36 439.

Redan 1976 hade en varnande röst hörts: ”… en passiverande klyfta öppnat sig mellan dem som hade makten och/eller kunskapen och föreningsaktivisterna, som ofta kände sig hjälplösa inför maktens strålglans och kunskapens mystik” (Lars D. Eriksson). Kanske ”Lala” hade inspirerats av Martin Luther Kings ord:

”We need leaders not in love with money but in love with justice, not in love with publicity but in love with humanity.”

Under 1980-talet ledde den ekonomiska utvecklingen till en hybris med sin kulmen då samlingspartiet blev statsministerparti 1987. Överhettningen i ekonomin kombinerat med bortfallet av den bilaterala handeln ledde till en katastrofal depression i början av 1990-talet. Det kapital och kunnande som under 1900-talet ackumulerats i handelskonglomerat, försäkringsbolag, banker och byggkoncerner gick vänstern ur händerna.

Trots motgångarna lyckades socialdemokraterna efter Mauno Koivisto 1982–1994 hålla presidentposten i tre perioder om också med betydligt begränsade maktbefogenheter under åren 1994–2012. Förlusten av förtroendekapital drabbade också FSA. Sextiotalisterna hade till en del maktpåliggande uppdrag, men positionerna i Helsingfors, Åboland och Österbotten har svikit och numera har FSD endast Maarit Feldt-Ranta i riksdage invald från Nyland.

Politisk verksamhet på gräsrotsnivå har helt ändrat karaktär. Ensaksrörelser och projekt har kommit in, och kräftgången beträffande FSD:s slagkraft ser ut att fortsätta. Anrika Arbetarbladet har redan i flera år getts ut endast digitalt. Det nära samarbetet med den fackliga sektorn har mer eller mindre upphört. Om förbundet kan vända utvecklingen med hjälp av sociala media enligt till exempel Trumps modell får framtiden utvisa.

Roy Wenman

Alf-Erik Helsing:
Med djärva tankar. Finlandssvensk
socialdemokrati 1974–2014.
Finlands svenska
socialdemokrater, 2017.

Must I call you Pentti?

Poeten och översättaren Oscar Rossi skriver om sitt arbete med att översätta Pentti Saarikoskis Tiarniasvit till svenska.

Under sina sena levnadsår på Tjörn skrev Pentti Saarikoski en liten handfull dikter på svenska. I sin språkliga enkelhet och grovhuggenhet är de lika dåliga som de är förtjusande: deras kulturhistoria, deras brutna idiom; jargongen som uttrycker en karakteristisk förlängning av inte bara Saarikoskis men också hela generationer av de till Sverige flyttade finländarnas svenska persona, en på finska tänkt invandrarsvenska.

Några av dikterna publicerades i olika tidskrifter utan att lämna något större avtryck efter sig. Men en dikt fick en placering och ett sammanhang som höjer intressenivån: Saarikoski låter dikten ”Fågeln sitter i trädet” inleda diktsamlingen Tanssilattia vuorella, Dansgolvet på berget.

Det är så Tiarniasviten – som Saarkoskis tre sista diktsamlingar kallas – inleds: med ett utanförskapets sociolekt, ett språk som i sin avsaknad av mjuka konsonanter är en av de mest igenkännbara varianterna av det svenska språket.

X

Tiarnia är en tidskapsel. Dess språk ett tidsdokument. Det språkliga är privat: när jag läser Mia Berners översättning av Tiarniasviten går jag in i min egen barndom – Söderort, 70-talet, där detta vildväxande språk-från-andra-sidan likt kirskålen slår rot mitt i det svenska jordgubbslandet.

Där i Orten ser jag inte jordgubbarna, snarare ett ständigt tillstånd av snöslask, färgerna som går i glidande skalor av gråhet – not very Kodachrome – med kontrasterande inslag av kakao, spenat och morot; en decennielång kiss- och bajsålder.

Understundom i Tiarnia hänvisar Saarikoski till detta språkliga utanförskap i den tjörnska  (”Tiarnia” är en låtsaslatinisering av just Tjörn) exilvardagen – och sin bristande förmåga att kallprata på svenska. Tydligast återfinns detta i dikt XXVI i Dansgolvet på berget:

På annandagen

sitter jag i köket hos folk

dricker öl och lyssnar till språket

som är deras angelägenhet, deras minnen

och blir förskräckt, säger något

men det trillar

ur munnen som en hästsko i golvet

X

Men jag tänker på detta kringskurna uttrycksregister enbart när jag läser Saarikoski i Berners tolkning: hänvisningarna till språkförbistringens och exilens erfarenhet finns där, men är trots allt bara en bland verkets många reflektionsytor och aldrig dess centrala motiv – och definitivt inte dess språkliga uttryck. Tiarnia är inte skrivet utifrån en idiomatisk begränsning.

Förutom de inledande två dikterna i Dansgolvet är resten av verket skrivet på finska av en poet som tänker på och formulerar sina tankar på finska; ett språk som han – underbarnet, språkgeniet, den schamanistiskt-heliga alkoholist-antihjälten – trixar på.

Istället för att utgå från det begränsade språkets inskränkning, bygger Tiarnias uttryck på tvära kast mellan det pratiga och det poetiskt förtätade, mellan det vardagliga sysslandet och den bildade reflektionen, med rikliga motiviska, samt form- och rytmmässiga referenser till både antiken och Kalevala.

Men lika snabbt som dikten en aning för länge glömt bort sig i en högkulturell, senmodernistisk salongston och lutat sig mot den klassiska bildningens ämnesregister, landar den strax i privata, ofta slentrianmässigt nedtecknade iakttagelser. In i samma dikt med Euripides och Sofokles rusar således, helt utan vidare, knegarna Sepe och Masa.

Är så pass gammal att jag inte längre

pallar för Euripides

jag satt på en kinakrog i Stenungssund

och petade

Sofokles stensköra verser

med fingret tvärs över bordet

när Masa och Sepe störtade in […]

X

Visst: pratigheten och infallen dominerar – och har inte alltid filats på i någon nämnvärd grad. Självkritik och -distans? Näe, det är för vattenkammat. Och visst: ett inte helt ringa antal av dikterna är rena smörjan. Eller med ett annat, nyktrare, ord: medvetandeström.

Men också i pladdret är Saarikoski, oftare än inte, virtuos: i sina hexameterklingande power-rader utnyttjar han finskans rikedom på allitteration och assonanser, ordens fallande kadenser, som en kompositör. Och samtidigt framstår han – i sina mest förtätade och inspirerade stunder – som en mumlande, mässande, taktstampande schaman. Dikt XL, i den mittersta diktsamlingen Bjuda upp till dans:

uu

kar un

kar

no

au

oon

sy

maa

a-u

maan

yks

u

a-aa-u

a

minn

menn

vie

mään hä-ä

mää

i

maa

ii

mää

tai lai

maa

a-i

maan

a-ua

saamaa

i

mää

au

maa

i

kaa maa

i

mää

juo

maan

tai

juo maa

sie-ä

aja

naa

ei

aja

e-ä

ja

avaa

tie-ä

e-ä

tie-ä

tuu

ku

äe

mui

Muutat karhun kartanolle

autioon sydänmaahan

asumaan yksinäsi

ei ole nurkkanaapuria

minne mennä viettämään hämäriä

asioita tietämään ja ilmoittamaan

kiittämään tai laittamaan

valittamaan ja apua saamaan

itkemään nauramaan

pilkkaamaan ja irvistelemään

juomaan taikka juottamaan

pois on sieltä ajan ratto

naapuri ei aja edeltä

ja avaa tietä

etkä tiedä tuulta

kun et näe muiden savuja

X

Väldigt lite av detta ljud- och rytmfyrverkeri återfinns hos Berner. Oavsett vilken språklig ton Saarikoski anlägger tuffar den svenska versionen obekymrat på: ett språk som mal på i samma tonart oavsett hur ofta Saarikoskis finska byter diskurs, fokus, stil, versmått.

Berners Tiarniaversion kan tänkas framstå som en kongenial tolkning av Pentti, som den fumlande främlingen han utåt måste ha framstått som – på svenska. Inte den poet han var, i finskan.

Ett exempel: en tydlig rytmisk favoritkonstruktion för Saarikoski är den frekvent återkommande 4+3. Cirka en fjärdedel från slutet i Dunklets danser skriver han: ”Jótenkin káikki on kúitenkín / níinkuin pítääkín”. Fyra betonade versfötter – cesur – tre betonade: ”På något sätt är allt trots allt som det bör och skall.” Det är som en djup inandning – fyra sekunder – efterföljt av en kraftig tömning av lungorna – tre sekunder.

Eftersom denna rytmiska figur återkommer ständigt låter det sig inte att som Berner göra prosa av raden – eller av de andra 4+3:orna: ”På något sätt är allt som det ska.”

X

Det är detaljerna som är djävulens boning (så förvandlas i dikten LV, ”Bjuda upp till dans”, den finska originaldiktens rönn till lönn, skrynkla till krympa, muta till mata). I Dansgolvets korta trerading, XVIII, skriver Saarikoski: ”meidän, kommunistien / on rakennettava luostari / näiden ajatusten ikoneille”. Berner: ”vi, som är kommunister / måste bygga ett kloster / åt tankarnas ikoner”.

Att ”tankarna” bestäms av ett demonstrativt pronomen – ”näiden”, ”dessa” – går förlorat. Men de tankars ikoner som Saarikoski vill bygga kloster åt är inte vilka tankar som helst, tänkta i största allmänhet: de står i förhållande till den föregående diktens idégods, den som handlar om Stalin och det som hände sedan, allt det som uttrycks i inledningsraden av dikt XVII – den kanske starkaste i hela trilogin – om inte i Saarikoskis samlade författarskap: ”Katselin Stalinin pään yli ulos”.

X

Detta är en fordrande rad, inte bara politologiskt, men också privat för Saarikoski, poetologiskt. Också rytmiskt är raden intrikat, och en svår nöt att knäcka för översättaren: ordningen i vilken bagaget presenteras och rullar fram på bandet – hur diktjagets blick förflyttas i rummet, och ut ur det – är anslående och humoristisk i sin överraskande syntax och uttryckets samtidiga enkelhet. (Mitt tack till John Swedenmark för det svärdshugg medels vilket den gordiska knuten kunde lösas på ett inspirerat sätt.)

Saarikoski citerar sig själv: raden är identisk med titeln på hans diktsamling från 1969. Dock med den skillnaden att raden i Dansgolvets dikt XVII och namnet på den åtta år tidigare diktsamlingen uppträder i olika tempi: den inledande raden i dikt XVII står i imperfekt, medan den i diktsamlingstiteln från 1969 är i presens.

X

Denna tempusförändring borrar i djupet på Saarikoskis författargärning. Det är inte enbart tid som passerat mellan raderna, det viktiga är snarare vad tiden har gjort med poeten-diktjaget och dennes politiska omvärldsanalys: 1969 var Saarikoski en vital och juvenil 32-åring, ung i Europa, en poetisk stjärna – medan diktjaget i Dansgolvet är en gammal kommunist, en desillusionerad man som gömmer sig från världen på Tjörn och från sig själv i spriten.

Diktsamlingen från 1969 framstår som en politisk chockterapi efter Pragvåren: fram till dess hade poeten-diktjaget trott sig bakom Stalins rygg kunna se en bättre framtid, där också de som hållit diktatorn upprätt – och nu sörjer honom – skulle fällas. Men: ”så blev det inte.”

X

I Finland finns det, när Dansgolvet utkommer 1977, fortfarande många sörjare och upprätthållare – både de som begråter Stalins frånfälle och de som saknar det han krossat. Samtidigt med denna sorg går Sovjet, i slutet på Brezjnevs oändligt långa styre, in i sin terminala fas.

Bara några månader innan Saarikoski ger ut Dansgolvet firar Sovjetunionen Brezjnevs 70-årsdag med pompa; de försökte bygga en personkult kring honom, precis som det tidigare gjorts kring Stalin.

Med den skillnaden att få kände sig hänryckta. Efter att en hel nation varit till lika delar rädda för och hänförda av Stalin var alla dödströtta på Brezjnev, ingen brydde sig, det hela var uppgivet, den som ännu orkade mobilisera en ideologisk tanke kom inte längre än till en ihålig harkling.

Också Saarikoski är uppgiven och vilse, men ännu längtar han tillbaka till den vackra tanken och kämpar mot ideologins oundvikliga oxidering. För att citera ikondikten igen, i min översättning:

vi, kommunisterna

måste bygga ett kloster

åt dessa tankars ikoner

X

”Dessa tankar”, ja. Deras ikoner. Ett kloster där tron – övertygelsen på att en bättre värld är möjlig genom politisk kamp – skrinläggs i ett altarskåp. Tidigare i samlingen, i dikt VII, vänder sig diktjaget till diktens du, som jag förmodar är Mia Berner: ”Du som tror att samhället kan förändras till det bättre / att dina egna och dina kamraters tankar och handlingar”.

Saarikoski vacklar. Raden förblir ofullständig. Efter Prag brister drömmen om kommunismens moraliska överlägsenhet medan hoppet förvandlas till en ikon över en bitterljuvt vacker tanke. Förgäves söker diktjaget något som skulle göra ”politeian och politiken möjliga åter”.

Efter Stalin(dikten) kommer ikon(dikt)en, denna uppgivenhetens programdikt, där kommunisten tänder ett böneljus till minnet av sin politiska övertygelse – och utesluter sig själv ur trossamfundet.

(Här måste jag – för att förekomma eventuella relativiserande kommentarer från dem som känner sin Pentti bättre än jag – konsultera minnet. Jag har för mig att Saarikoski var mera en livsstils- och modekommunist än en dogma-dito, men hur dylika biografiska kunskaper påverkar förståelsen av texten och dess förhållande till sin upphovsperson är ovidkommande för mig i den heliga enkelhet med vilken jag närmat mig texten. Dessutom kan jag minnas fel.)

X

Det är dessa tankar det handlar om: tempusväxlingen och pronomenet. Med ett litet ord kan en hel politisk ordning raseras.

X

Metodrapport: långt innan jag påbörjade översättningsarbetet gick jag in i en självförvållad bunkermentalitet, en frivillig Pentti-ignorans, i vilken jag aktivt ville glömma allt jag visste, allt jag hade läst om honom och allt det jag hade hört. Jag ville möta texten i ett så förutsättningslöst tillstånd som möjligt, för att komma nära utan att bli störd av vandringshistorier – Saarikoski odlade och omhuldade aktivt sin image inte enbart i offentligheten och på tidningssidorna, utan också i dikterna.

Risken för sammanblandning av verk och biografi är överhängande: ”när Europas poeters konferens applåderar” poetens dikter, som Saarikoski skriver i dikt XXXV i Bjuda upp till dans, ligger Pentti själv ”på parkbänken och skiter ner sig”.

I syfte att hitta Saarikoski i texten har jag således aktivt och envetet låtit bli att ta reda på någonting om Penttis privatliv under åren på Tjörn och har inte läst någon sekundärlitteratur om Tiarnia. Istället har jag förhållit mig uteslutande till språket, glad i min självvalda enfald.

(Innan detta arbete hade jag aldrig tidigare läst Berners översättningar i någon större omfattning. Först efter att ha översatt den inledande samlingen Dansgolvet i tre av varandra oberoende omgångar och syntetiserat resultatet, gjorde jag en jämförelse med Berners version. I jämförelse härmed har jag hittat en handfull översättningslösningar som är snillrikare än mina och dem har jag sonika behållit i min översättning. Vilka de (fyra) raderna är låter jag förbli hennes och min professionella hemlighet.

Härutöver kan det påpekas att Bernerversionen på ett par ställen avviker innehållsmässigt från det finska originalet: i den svenska versionen har ett par miljöbeskrivningar av den tjörnska topografin blivit mera detaljerade. Men dessa tillägg är av snarast litteraturhistoriskt och lokalt intresse – och eftersom jag noga förhåller mig till den finska versionen av Tiarnia blandar jag inte in dessa specifikationer i bilden.)

X

I denna absoluta inomtextuella verklighet har jag alltså strävat efter att konstruera en annan svensk Pentti Saarikoski – en vars uttryck inte medieras genom det brutna språket som format den skandinaviska uppfattningen om Saarikoskis poesi.

Därför tillåter jag mig att demonstrativt – i ordets båda bemärkelser – våldföra mig på Saarikoskis inte-riktigt-svenska idiom i den på ”svenska” skrivna dikten ”Fågeln sitter i trädet”. I sitt rumphuggna uttryck – som är i linje med Berner-Saarikoskis språkliga fumlighet – vittnar dikten om översättningsverksamhet till ett språk på vilket poeten inte tänker.

Skillnaden mellan de svenska orden som dikten är skriven på och den finska språkstrukturen samt grammatiken som den är tänkt igenom är uppenbar: ”trädets skugga på gräsmattan / antika gnomer / som vinden reciterar // du går genom den skugga / som kallas ansvar / utan att ens veta trädets namn”.

På finska är en skugga på gräsmattan, på svenska kastas skuggan över någonting. På finska har saker namn, på svenska heter trädet något. Språken tänker olika: där finskan samlar ihop, syntetiserar och affixerar – och är fundamentalt nominativ – spjälkar svenskan upp världen i rörelser och abstraktioner. Finskans begripa – käsittää – deriveras från ordet hand – käsi – medan svenskans begripa handlar om det som greppas, och rörelsen i den som griper. För att ta en sväng förbi tyskan: svenska tankar handlar om begriffande, på finska är allt begriffligt.

Trots att Fågel-dikten är skriven på ”svenska” tillstår jag mig alltså att utföra ett korrektivt ingrepp. Djävulen sitter i detaljerna, nymferna i nyanserna: med ett bättre öra för svenskan hade Saarikoskis svenska dikter sett annorlunda ut. (Dessutom gav Saarikoski, genom att publicera den svenskspråkiga dikten, mer eller mindre öppet mål. Inte minst för att han själv var en till överdrift ”kreativ” översättare. Tänker mig också att han hade uppskattat den analoga humorn. Goes around comes around.)

X

Som med all översättning går arbetet ut på att hela tiden översätta både bokstav och ande – samtidigt; att studera hur Schrödingers katt både äter och behåller kakan. Balansen mellan över- och underöversättning – mellan bevarande av det finska idiomet i svenskan och restaureringen av ett så smidigt svenskt uttryck som möjligt – måste erövras i snart sagt varje enskild versrad.

Således har jag arbetat med materialet som jag föreställer mig att Saarikoski skrivit: kampen mellan lexikala och poetiska lösningar – som i frågor om å ena sidan trogenhet till satsrytm och verslängd, och å andra sidan till uttryckets smidighet – har jag låtit avgörandet falla inspirerat. Och, i brist på ett bättre ord på svenska: circumstantially.

Viktandet mellan bokstavstrogen lydighet och poetisk lyhördhet har skett från fall till fall med en enda kvalifikation: det som funkar bäst vinner – och det bästa är när det går att kombinera både originalspråkets och författarens idiosynkrasier till en smidig dikt på målspråket.

Det är så jag tagit mig an Ekelöfs fordran – som Saarikoski uttryckligen citerar ganska exakt i mitten av trilogins mittersta verk – om att inte översätta ett levande språk till ett dött. Jag tar det på fullaste allvar: jag översätter ett levande språk till ett annat levande språk – så gott det går.

”Du går igenom skuggan / som kallas ansvar”, översätter jag Saarikoski från svenska till svenska. ”Kuljet vastuuksi kutsutun / varjon halki”, hör jag Pentti tänka. N

Oscar Rossi

Pentti Saarikoski: Tiarnia I-III.
Översättning av Oscar Rossi.
Ersatz, 2017.

Essän utgör  bokens efterord.