Kategoriarkiv: Musik

Hejdlösa gränsöverskridanden och väldigt många björnar

Vanda konstmuseum riktade häromåret in sig på gatukonst, graffiti och performance, och bytte samtidigt namn till Artsi. Det har varit ett framgångsrikt ansiktslyft. Från att ha varit ett perifert konstmuseum som få visste om, har Artsi blivit något helt unikt.

Den nu aktuella utställningen ”Vallaton – Rascal” är del av Finlands jubileumsårs program och den är ohämmat genre-överskridande. Rocklyrik, punkattityd, serieteckningar, outsiderkonst, konceptkonst, graffiti, performance, realistiskt måleri och grafik från 40-talet samlas i en helhet som känns som en inspirationsvägg av uppnålade urklipp och postkort. Med skillnaden att här är det originalverk som gäller. Det är ett fräscht koncept. Som att scrolla sökresultat på Google utan att veta vad sökordet varit. För ovanlighetens skull finns inga infotexter eller små pedagogiska förklaringar till varför de olika verken valts ut och kombinerats som de gjorts.

Som besökare ges man ändå ett antal ledtrådar. För det första har utställningen ett soundtrack. En del låtar spelas som bakgrundsmusik och färgar läsningen av alla verk man just då betraktar. Andra kan man lyssna på i hörlurar på olika håll i rummet. Det går från Sibelius, till J.O.Mallanders Kekkonenkekkonenkekkonen, till Sex Pistols och Johnny Thunders – med tyngdpunkten på de sistnämnda. Punk- och rockmusiken refereras det till flitigt också på andra sätt.

I ljuset av detta fördomsfria blandande känns det lite överraskande att ett par konstnärer återkommer otaliga gånger. Tatu Hiltunens kollage finns generöst representerade, liksom Heli Rekulas verkserie Overflow. Dessutom finns en mystisk överrepresentation av verk som föreställer björnar. Och många porträtt av punk- och rockmusiker. Någon kan tycka att detta skapar en förvirrande helhet, men det är också ett spännande bildrebus: Hur är Finland100 = punk + Heli Rekula + Tatu Hiltunen + björnar? The plot thickens…

Tatu Hiltunens (f. 1977) roll i helheten är följdriktig i det att hans kollage är ett mellanting mellan 40-talets brunmurriga måleri och graffitins formspråk och lager-på-lager estetik, båda konstformer som finns med i utställningen. Verken byggs upp av former klippta ur olika tryckalster, kombinerade med gultonat lack till en abstrakt yta, fylld av detaljer och rörelse. Lite som utställningen i stort, faktiskt.

Heli Rekulas (f. 1963) Overflow från 2004 är i sin tur starkt förankrad i gallerikonstens värld, med ett visuellt språk avklätt allt överflödigt, halvvägs mellan det vackra och det obehagliga. I hennes videor följer vi med hur en seg vit substans sakta rinner över en kant. Som en serie abstrakta, symbolistiska verk kunde videon få intressanta nya tolkningar beroende på var den är placerad. Tyvärr kändes det snarare som om den tappar i styrka, omgiven av slogans och rakt-på-sak-uttryck.

Som helhet kan man inte påstå att ”Vallaton – Rascal” utgör den bästa möjliga omgivningen för alla medverkande alster. Den är inte heller en perfekt balanserad blandning. Den är dock en väldigt spännande öppning mot vad en konstutställning kan vara. Musiken, blandningen av epoker och stilar man sällan ser sida vid sida, till och med frånvaron av förklaringar, allt bäddar för en rolig, märklig upptäcktsresa. På många sätt liknar den internet: på nätet finns inte heller hierarkier, klassificeringar eller gränser mellan högt och lågt. Allt puttrar i samma gryta, moget att kombineras på de mest oväntade sätt. Lätt att närma sig, svår att fullständigt begripa.

Vi behöver forfarande tysta konstrum som ger plats för samhällets och livets symboliska nivåer. Men kanske det inte är så tokigt att dessutom ha konstrum som är som allmänna bibliotek, Googles bildsökningar och allas vår gemensamma inspirationstavla?

Det tål att fundera på, gärna bakom köpcentret i Myrbacka.

Text: Emma Rönnholm
Foto: Sami Seppänen

”Vallaton – Rascal” är öppen till 14.01 på Artsi. Påltorget 3, Vanda.

Första Klubb Tigern blev en succé

Historiens första Klubb Tigern gick av stapeln den 6 oktober i Teater Viirus nybyggda utrymmen. Journalisterna Janne Strang och Kjell Simosas, samt musikerna Lina Teir och Paleface samlades för att diskutera temat Musik & Politik. Minst lika intressanta som själva diskussionen var de talturer som Teir och Paleface höll mellan sina låtar då de senare på kvällen uppträdde. Teir, som varit aktiv i den nya flyktingrörelsen, berättade om hur hon engagerade sig socialt genom att helt enkelt ställa sig under en balkong och börja samtala med en nyanländ flyktingfamilj, för vilken hon senare gav gitarrlektioner. Paleface, för sin del, gav en lång föreläsning om hur rapmusiken har sina rötter bland de västafrikanska skalderna, grioterna, på medeltiden. Ett uruppförande hördes också, då Paleface spelade sin hit Helsinki Shangri-La på svenska, i översättning av Ny Tids chefredaktör. Nästa Klubb Tigern ordnas på samma ställe den 14.12.

Bli medlem i Ny Tids utgivarförening Tigern genom att fylla i medlemsblanketten här.

Red

Tre frågor till Jaana-Maria Jukkara

konstnärlig ledare och producent för Etnosoi!-festivalen.

1. I år fyller Etnosoi! 30 år. Hur har festivalen förändrats genom åren?

– Etnosoi! började som ett mycket litet evenemang med enbart inhemska musiker och organiserades då väldigt långt av Sibelius-Akademins avdelning för folkmusik. Men redan följande år bjöd man in internationella artister, och ansvaret hade flyttats till Global Music Centre.

Vi bjuder in både världsstjärnor och relativt okända musiker från fjärran kulturer som folk här i Finland ofta inte vet så mycket om. Med föredrag, meet-the-artist-intervjuer och program för barn försöker vi göra festivalen så givande som möjligt. Vi vill fostra både vår nuvarande och en kommande publik, och samtidigt ge gästande artister en chans att bekanta sig med finländsk kultur.

2. Vad är du själv mest entusiastisk över i årets program?

– Speciellt gläder jag mig åt att vi på årets Etnosoi! för första gången på länge får höra musik från Marocko, i skepnad av fantastiskt skickliga Oum. Och från öst kommer Joanna Słowińska från Polen och tuvalesiska Hartyga. Inom världs- och folkmusik accentueras vikten av samarbete. Ett bra exempel är Etnogalan, som ordnas för första gången i år, som en del av Etnosoi!, och där finländska och utländska artister premieras.

3. Kan du berätta om Global Music Centres övriga verksamhet?

– På vårt kontor på Tavastvägen i Helsingfors har vi ett mångsidigt bibliotek, som är öppet för allmänheten. Vi sysslar också med forskning, gör inspelningar och ger ut musik. Biståndssamarbete har ända från början 1979 varit en viktig del av verksamheten.

Etnosoi!-festivalen är utan vidare den del av vår verksamhet som syns mest i media varje år. Men också annars jobbar vi för att stöda ett mångsidigt utbud av multikulturell musik i Finland. Bland annat försöker vi stöda musiker med invandrarbakgrund och hjälpa dem att klara av stipendiedjungeln. Arbetet känns viktigt i dagens värld.

Text Jan Gardberg
Foto Jaana-Maria Jukkara

Musikens frigörande kraft

Det är något med artister som är fem före att slå igenom. Det råa, det osäkra, det extremt kaxiga. När en vet vad en går för, det södergranska ”det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”. Det är nog inget sammanträffande att Silvana Imam tillsammans med flickvännen och artistkollegan Beatrice Eli dedikerat en specialkonsert till just Edith Södergran.

Silvana – väck mig när ni vaknat tar avstamp i just den stunden, precis innan det stora genombrottet. Året är 2014, Silvana Imam sitter på golvet i en studio och radion har precis annonserat ut ett pris åt henne. Imam sjunger med i sin egen låt, studsar upp och ropar ”fan vad jag är bra”, skuggboxas; livet och glädjen får inte riktigt plats i kroppen.

Alla älskar en framgångssaga, och detta är en som heter duga. Silvana Imam, den lilla syrisk-litauisk-svenska flickan som ville vara pojke och kallas Erik, slår igenom och blir en av Sveriges största rap-artister. Tillsammans med Beatrice Eli utgör hon dessutom ett av Sveriges mesta power couples och queera förebilder.

Men topparna kommer sällan utan dalar, och dalarna finns med som en klangbotten genom hela filmen. Den lilla Silvana som blir retad för sitt korta hår, pappan som uppenbarligen var homofob, mammans litauiska släkt som tjatar om pojkvänner, och inte minst pressen och förväntningarna som följer på framgången.

Med hjälp av artistens barndomsfilmer och egna mobilvideor skapar filmmakarna en intimitet som Imam själv inte alltid verkar vilja bjuda på. Egot är lika stort som sårbarheten, och imagen är viktig. Det finns en underbar scen där Beatrice Eli med mobilkamera filmar sig och Silvana liggande på sängen, och Eli kommenterar att filmsnutten riskerar att sabotera den nogsamt uppbyggda imagen: ”Nu får alla veta sanningen om Silvana Imam, att hon är en liten gullis som gillar att mysa på sin flickväns bröst”. Kärlekshistorien bildar även i övrigt ett fint sidotema i filmen – vi får följa med Elis och Imams relation från de första trevande kontaktförsöken till att de är ett etablerat par som även uppträder tillsammans.

Filmmakarna har följt Silvana Imam i tre år, och de har fångat många starka scener. Ändå är det Imams låttexter som styr innehållet, de får tala när privatpersonen Silvana inte gör det. Det kan ha varit ett medvetet val, eller en nödvändighet. Men det spelar egentligen ingen roll; det funkar.

Produktionsbolaget Mantaray, som står bakom Silvana – väck mig när ni vaknat, producerade även succédokumentären Jag är Ingrid, som bygger på material som Ingrid Bergman själv filmat. Följande projekt för bolaget är en film om Joyce Carol Oates. (Som en kuriositet kan nämnas att filmen innehåller en videointervju som Ny Tid gjort med Imam, red. anm.)

Varför har man då gjort en lång dokumentär om just Silvana Imam, en artist som trots allt är i ett rätt tidigt skede av sin karriär?

För att hon symboliserar något mer än bara sig själv. Silvana – väck mig när ni vaknat handlar först och främst om kampen för att få vara sig själv och precis som en vill. Den handlar om musikens frigörande kraft och om den viktiga förebild Imam blir både som kvinnlig rappare, öppet lesbisk, feminist och antirasist.

Man kan förstås ifrågasätta det konstnärliga omdömet i att vara så pass övertydlig i ett sammanhang som utger sig för att vara ett personporträtt. Men å andra sidan är världen full av självklarheter som tyvärr inte är självklara för alla.

Som Imam rappar i filmen: ”Kan vi fylla oväntade platser med oväntade kroppar? Vågar vi hålla vår flickvän i handen?”

Ja. Det kan vi väl? Det ska vi väl?

Väck mig gärna när alla vaknat.

Text Karin Tötterman
Foto Janne Wass

Silvana Imam – väck mig när ni vaknat. Regi: Mika Gustafson, Olivia Kastebring, Christina Tsiobanelis. Medverkande: Silvana Imam, Beatrice Eli med flera. Dokumentär, Sverige, 2017.

Punken lever och mår bra under ytan

Ofta stöter man på beskrivningar av diverse band som ”punkens räddare” eller något dylikt. Detta betyder i praktiken att de, enligt skivindustrins kommersiella standarder, kommer att gå långt. På Puntala-rock, som är Finlands största punkfestival, står det dock klart att punken mår bra som den är, utan allt för mycket synlighet i mainstream-media. Över 30 band – de flesta naturligtvis från Finland, men även från Frankrike, Belgien, Mexiko, Ryssland med mera – spelade under två dygn på en större och en mindre scen på ett camping-område i Lempäälä. Och här syntes ingen större indelning i artist och publik, utan de som stod på scenen befann sig ofta i publiken då följande band spelade.

Öl och musik

Till skillnad från de flesta större festivalerna, tillåts besökarna på Puntala-rock att avnjuta egna alkoholdrycker utanför det lilla, inrutade barområdet. Med andra ord flödar det enorma mängder av öl då över tusen punkare från världen över samlas. Trots (eller kanske på grund av?) detta var stämningen glad och vänlig, med endast ett par mindre undantag. Framför scenerna gick det ofta vilt till, men trots att det kunde se aggressivt ut, var folk vänliga och hjälpte sina meddansare upp på fötterna om någon råkade falla omkull.

Punk är en svårbestämd genre, vilket delvis beror på att den utvecklats åt flera olika håll från sina 70-talsrötter. Därför kan det för en utomstående vara svårt att se vissa av banden som punkmusik. För en oinsatt kan vissa av artisterna låta mera som något som hör hemma på Tuska, medan andra låter mera som pop eller traditionell rock. Själv upplevde jag det relativt breda utbudet av olika sorters punk som upplyftande.

Yleiset syyt.

Även om de utländska banden lätt uppfattas som större – eftersom de rest längre för spelningarna – gjorde flera finska artister väldigt bra ifrån sig. Harhat spelade, trots soundproblem, en väldigt energisk spelning med sin noise-influerade hardcorepunk. Blossom Hill har redan över tio år på nacken och kallas ofta för ”Finlands Green Day”, inte helt utan orsak. Kürøishi från Uleåborg bjöd på en tyngre, mera metalliska form av hardcore. Det är sällan man får möjlighet att se Last Days på scenen, med sin mörka men dansbara punkrock. Kovaa rasvaa spelade hårdare än de flesta andra och var så energiska att även publiken hade lätt för att komma igång. Yleiset syyt var en ny bekantskap för mig, men medlemmarna är bekanta från förr från sådana band som Perikato och Sick Urge. Stilen var hardcore-punk, rakt på sak.

Massacre 68 från Barcelona har spelat tillsammans i över 30 år.

Bland de utländska kan nämnas att både mexikanska hardcoreveteranerna Massacre 68 och belgiska The Kids med sin gladare typ av punkrock har över trettio år på nacken. Hellshock spelade en väldigt metallisk form av crust-punk. Anti-System var energiska, arga och stämningsfulla – allt på en gång. Tau Cross skiljde sig från mängden med sångrösten hos ”The Baron”, känd från sin tid i det legendariska Amebix. För att nämna några av artisterna.

Punk är politik

Men punk är mera än musik och trots ett rejält festande, hade även politiken sin plats på festivalen. Förutom de bord där skivor såldes, fann man även flera politiska organisationer, nämligen Oikeutta eläimille, Vapenvägrarförbundet och diverse anarkistiska grupper. Även politisk litteratur såldes, så det handlade inte bara om fest och öl. Partipolitik fanns det dock inte utrymme för, utan det handlade endast om utomparlamentariska grupper.

Förutom öl och fest så fanns det även en möjlighet att införskaffa politisk litteratur.

Politiken syntes även i och med att alla av de fyra olika matförsäljarna erbjöd veganalternativ och två var helt och hållet veganska. Och i en viss grad skedde ett meningsutbyte banden emellan; efter ett av de äldre inhemska banden gjorde ett idiotiskt och förmodligen ogenomtänkt uttalande och skämtade om våldtäkter, tog flera bland öppet avstånd till detta, bland dessa barcelonarna Ultra med sin snabba version av hardcore och den finländska powerpopkvintetten Plastic Tones, som gladde publiken med sina solskenstoner. Både sexism och rasism är något som de flesta punkarna har nolltolernas för, även om sorgliga undantag förekommer. Som ett mera allmänt ställningstagande togs även ett stort grupp-porträtt av alla som ville ställa upp, som ett symboliskt tecken på solidaritet till antifascistiska fångar världen över. Bilden skall spridas till stödorganisationer för dessa fångar.

Puntalas campingområde, som fungerar både som festivalområde och tältplats för besökarna, har också en simstrand. Då man fick nog av höga volymer och leriga punkare var det skönt att, trots en del köande (för att undvika olyckor får bara ett visst antal personer besöka befinna sig på stranden samtidigt), gå ner till stranden och ta en simtur i all lugn och ro.

Text & foto Janne Nyström