Kategoriarkiv: Musik

Tre frågor till Jaana-Maria Jukkara

konstnärlig ledare och producent för Etnosoi!-festivalen.

1. I år fyller Etnosoi! 30 år. Hur har festivalen förändrats genom åren?

– Etnosoi! började som ett mycket litet evenemang med enbart inhemska musiker och organiserades då väldigt långt av Sibelius-Akademins avdelning för folkmusik. Men redan följande år bjöd man in internationella artister, och ansvaret hade flyttats till Global Music Centre.

Vi bjuder in både världsstjärnor och relativt okända musiker från fjärran kulturer som folk här i Finland ofta inte vet så mycket om. Med föredrag, meet-the-artist-intervjuer och program för barn försöker vi göra festivalen så givande som möjligt. Vi vill fostra både vår nuvarande och en kommande publik, och samtidigt ge gästande artister en chans att bekanta sig med finländsk kultur.

2. Vad är du själv mest entusiastisk över i årets program?

– Speciellt gläder jag mig åt att vi på årets Etnosoi! för första gången på länge får höra musik från Marocko, i skepnad av fantastiskt skickliga Oum. Och från öst kommer Joanna Słowińska från Polen och tuvalesiska Hartyga. Inom världs- och folkmusik accentueras vikten av samarbete. Ett bra exempel är Etnogalan, som ordnas för första gången i år, som en del av Etnosoi!, och där finländska och utländska artister premieras.

3. Kan du berätta om Global Music Centres övriga verksamhet?

– På vårt kontor på Tavastvägen i Helsingfors har vi ett mångsidigt bibliotek, som är öppet för allmänheten. Vi sysslar också med forskning, gör inspelningar och ger ut musik. Biståndssamarbete har ända från början 1979 varit en viktig del av verksamheten.

Etnosoi!-festivalen är utan vidare den del av vår verksamhet som syns mest i media varje år. Men också annars jobbar vi för att stöda ett mångsidigt utbud av multikulturell musik i Finland. Bland annat försöker vi stöda musiker med invandrarbakgrund och hjälpa dem att klara av stipendiedjungeln. Arbetet känns viktigt i dagens värld.

Text Jan Gardberg
Foto Jaana-Maria Jukkara

Musikens frigörande kraft

Det är något med artister som är fem före att slå igenom. Det råa, det osäkra, det extremt kaxiga. När en vet vad en går för, det södergranska ”det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”. Det är nog inget sammanträffande att Silvana Imam tillsammans med flickvännen och artistkollegan Beatrice Eli dedikerat en specialkonsert till just Edith Södergran.

Silvana – väck mig när ni vaknat tar avstamp i just den stunden, precis innan det stora genombrottet. Året är 2014, Silvana Imam sitter på golvet i en studio och radion har precis annonserat ut ett pris åt henne. Imam sjunger med i sin egen låt, studsar upp och ropar ”fan vad jag är bra”, skuggboxas; livet och glädjen får inte riktigt plats i kroppen.

Alla älskar en framgångssaga, och detta är en som heter duga. Silvana Imam, den lilla syrisk-litauisk-svenska flickan som ville vara pojke och kallas Erik, slår igenom och blir en av Sveriges största rap-artister. Tillsammans med Beatrice Eli utgör hon dessutom ett av Sveriges mesta power couples och queera förebilder.

Men topparna kommer sällan utan dalar, och dalarna finns med som en klangbotten genom hela filmen. Den lilla Silvana som blir retad för sitt korta hår, pappan som uppenbarligen var homofob, mammans litauiska släkt som tjatar om pojkvänner, och inte minst pressen och förväntningarna som följer på framgången.

Med hjälp av artistens barndomsfilmer och egna mobilvideor skapar filmmakarna en intimitet som Imam själv inte alltid verkar vilja bjuda på. Egot är lika stort som sårbarheten, och imagen är viktig. Det finns en underbar scen där Beatrice Eli med mobilkamera filmar sig och Silvana liggande på sängen, och Eli kommenterar att filmsnutten riskerar att sabotera den nogsamt uppbyggda imagen: ”Nu får alla veta sanningen om Silvana Imam, att hon är en liten gullis som gillar att mysa på sin flickväns bröst”. Kärlekshistorien bildar även i övrigt ett fint sidotema i filmen – vi får följa med Elis och Imams relation från de första trevande kontaktförsöken till att de är ett etablerat par som även uppträder tillsammans.

Filmmakarna har följt Silvana Imam i tre år, och de har fångat många starka scener. Ändå är det Imams låttexter som styr innehållet, de får tala när privatpersonen Silvana inte gör det. Det kan ha varit ett medvetet val, eller en nödvändighet. Men det spelar egentligen ingen roll; det funkar.

Produktionsbolaget Mantaray, som står bakom Silvana – väck mig när ni vaknat, producerade även succédokumentären Jag är Ingrid, som bygger på material som Ingrid Bergman själv filmat. Följande projekt för bolaget är en film om Joyce Carol Oates. (Som en kuriositet kan nämnas att filmen innehåller en videointervju som Ny Tid gjort med Imam, red. anm.)

Varför har man då gjort en lång dokumentär om just Silvana Imam, en artist som trots allt är i ett rätt tidigt skede av sin karriär?

För att hon symboliserar något mer än bara sig själv. Silvana – väck mig när ni vaknat handlar först och främst om kampen för att få vara sig själv och precis som en vill. Den handlar om musikens frigörande kraft och om den viktiga förebild Imam blir både som kvinnlig rappare, öppet lesbisk, feminist och antirasist.

Man kan förstås ifrågasätta det konstnärliga omdömet i att vara så pass övertydlig i ett sammanhang som utger sig för att vara ett personporträtt. Men å andra sidan är världen full av självklarheter som tyvärr inte är självklara för alla.

Som Imam rappar i filmen: ”Kan vi fylla oväntade platser med oväntade kroppar? Vågar vi hålla vår flickvän i handen?”

Ja. Det kan vi väl? Det ska vi väl?

Väck mig gärna när alla vaknat.

Text Karin Tötterman
Foto Janne Wass

Silvana Imam – väck mig när ni vaknat. Regi: Mika Gustafson, Olivia Kastebring, Christina Tsiobanelis. Medverkande: Silvana Imam, Beatrice Eli med flera. Dokumentär, Sverige, 2017.

Punken lever och mår bra under ytan

Ofta stöter man på beskrivningar av diverse band som ”punkens räddare” eller något dylikt. Detta betyder i praktiken att de, enligt skivindustrins kommersiella standarder, kommer att gå långt. På Puntala-rock, som är Finlands största punkfestival, står det dock klart att punken mår bra som den är, utan allt för mycket synlighet i mainstream-media. Över 30 band – de flesta naturligtvis från Finland, men även från Frankrike, Belgien, Mexiko, Ryssland med mera – spelade under två dygn på en större och en mindre scen på ett camping-område i Lempäälä. Och här syntes ingen större indelning i artist och publik, utan de som stod på scenen befann sig ofta i publiken då följande band spelade.

Öl och musik

Till skillnad från de flesta större festivalerna, tillåts besökarna på Puntala-rock att avnjuta egna alkoholdrycker utanför det lilla, inrutade barområdet. Med andra ord flödar det enorma mängder av öl då över tusen punkare från världen över samlas. Trots (eller kanske på grund av?) detta var stämningen glad och vänlig, med endast ett par mindre undantag. Framför scenerna gick det ofta vilt till, men trots att det kunde se aggressivt ut, var folk vänliga och hjälpte sina meddansare upp på fötterna om någon råkade falla omkull.

Punk är en svårbestämd genre, vilket delvis beror på att den utvecklats åt flera olika håll från sina 70-talsrötter. Därför kan det för en utomstående vara svårt att se vissa av banden som punkmusik. För en oinsatt kan vissa av artisterna låta mera som något som hör hemma på Tuska, medan andra låter mera som pop eller traditionell rock. Själv upplevde jag det relativt breda utbudet av olika sorters punk som upplyftande.

Yleiset syyt.

Även om de utländska banden lätt uppfattas som större – eftersom de rest längre för spelningarna – gjorde flera finska artister väldigt bra ifrån sig. Harhat spelade, trots soundproblem, en väldigt energisk spelning med sin noise-influerade hardcorepunk. Blossom Hill har redan över tio år på nacken och kallas ofta för ”Finlands Green Day”, inte helt utan orsak. Kürøishi från Uleåborg bjöd på en tyngre, mera metalliska form av hardcore. Det är sällan man får möjlighet att se Last Days på scenen, med sin mörka men dansbara punkrock. Kovaa rasvaa spelade hårdare än de flesta andra och var så energiska att även publiken hade lätt för att komma igång. Yleiset syyt var en ny bekantskap för mig, men medlemmarna är bekanta från förr från sådana band som Perikato och Sick Urge. Stilen var hardcore-punk, rakt på sak.

Massacre 68 från Barcelona har spelat tillsammans i över 30 år.

Bland de utländska kan nämnas att både mexikanska hardcoreveteranerna Massacre 68 och belgiska The Kids med sin gladare typ av punkrock har över trettio år på nacken. Hellshock spelade en väldigt metallisk form av crust-punk. Anti-System var energiska, arga och stämningsfulla – allt på en gång. Tau Cross skiljde sig från mängden med sångrösten hos ”The Baron”, känd från sin tid i det legendariska Amebix. För att nämna några av artisterna.

Punk är politik

Men punk är mera än musik och trots ett rejält festande, hade även politiken sin plats på festivalen. Förutom de bord där skivor såldes, fann man även flera politiska organisationer, nämligen Oikeutta eläimille, Vapenvägrarförbundet och diverse anarkistiska grupper. Även politisk litteratur såldes, så det handlade inte bara om fest och öl. Partipolitik fanns det dock inte utrymme för, utan det handlade endast om utomparlamentariska grupper.

Förutom öl och fest så fanns det även en möjlighet att införskaffa politisk litteratur.

Politiken syntes även i och med att alla av de fyra olika matförsäljarna erbjöd veganalternativ och två var helt och hållet veganska. Och i en viss grad skedde ett meningsutbyte banden emellan; efter ett av de äldre inhemska banden gjorde ett idiotiskt och förmodligen ogenomtänkt uttalande och skämtade om våldtäkter, tog flera bland öppet avstånd till detta, bland dessa barcelonarna Ultra med sin snabba version av hardcore och den finländska powerpopkvintetten Plastic Tones, som gladde publiken med sina solskenstoner. Både sexism och rasism är något som de flesta punkarna har nolltolernas för, även om sorgliga undantag förekommer. Som ett mera allmänt ställningstagande togs även ett stort grupp-porträtt av alla som ville ställa upp, som ett symboliskt tecken på solidaritet till antifascistiska fångar världen över. Bilden skall spridas till stödorganisationer för dessa fångar.

Puntalas campingområde, som fungerar både som festivalområde och tältplats för besökarna, har också en simstrand. Då man fick nog av höga volymer och leriga punkare var det skönt att, trots en del köande (för att undvika olyckor får bara ett visst antal personer besöka befinna sig på stranden samtidigt), gå ner till stranden och ta en simtur i all lugn och ro.

Text & foto Janne Nyström

Ilmiö – den fria kreativitetens tummelplats

Står i skuggan under en lönn vid Stålarmsgatan i Åbo och väntar. Bilarna susar förbi men bussen kommer inte, borde kollat tidtabellen på förhand. Trodde jag visste. precis som jag ”visste” att det är klart man hittar p-plats nånstans nära paviljongen – you wish. Nåh, en kvart senare har jag promenerat ut till Uittamo, förbicyklad av folk som definitivt har samma mål.

Den fria kreativitetens tummelplats återvände i år till Uittamos paviljong, strax utanför Åbo centrum. Trångt, varmt och pulserande. Förutom själva paviljongen och övriga byggnader, skrymslen och vrår inne på området, bjöds även på gratis program i backen ner till simstranden och på stranden utanför det avgiftsbelagda paviljongområdet.

Efter att överväldigad ha släntrat runt på fjolårets H2Ö, som arrangerades av till stor del samma gäng, på varvsområdet på Runsala, var det spännande att se hur evenemanget skulle fungera då det återvände till startpunkten.

Måste först erkänna att det kändes trångt och litet, men annat var iofs inte att vänta – det är svårt att matcha ett helt varvsområde med öppna ytor, stora byggnader, kranar, bryggor och industrifeelis med öppen himmel som tak, med en oldschool dansplats. Det man förlorat i ytor och volym har man dock tagit igen i intimitet och omedelbarhet med all ära. Här händer något hela tiden någonstans, ofta överlappar inslagen, så man i vänster öra hör ett framträdande, medan ett annat smyger sej in i medvetandet från höger, samtidigt ser man ett tredje inslag framför sej och anar ett fjärde bakom sej . Hela evenemanget blir ett konstverk av ljud, ljus, installationer, konstverk av både klassiskt och modernt snitt, lekfulla performancer, strandplask, mat- och drickaköer, diktuppläsning till electrokomp, experimentellt och traditionellt. En helhetsupplevelse som är svår att förklara om man inte varit där.

Tyngdpunkten ligger musikaliskt på elektronisk musik i olika former, större och mindre artister uppträder i olika, ofta nya kombinationer. Många kända profiler från den alternativa scenen passerar revy under eftermiddagen och kvällen, de flesta är inhemska och en stor del från Åbo med omnejd. Ett enda utländskt band uppträder.

Ett plock bland numren som susar förbi: Titanikteatern, popup-barberare, paneldiskussion, väckdensomsoverisoffan, Pargasbördige Oliver Reuters tavlor på paviljongväggarna, ljusinstallationer och mobiler längs stigen ner till stranden. LauNaus Subatlanttiprojekt bestående av skärande fiol och elektronik, Burning Hearts mjuka melodier på strandscenen medan solen försvinner, Ylva på stora scenen – en fräsch blandning av samisk sång, elektronik och trumpet. Och mer därtill. Mycket mer.

Eftersom jag själv deltagit i det praktiska arrangerandet av ett antal evenemang, kan jag inte annat än lyfta på hatten för Ilmiö. En myriad av branta trappor, smala gångar, små inneutrymmen, en terrass inklusive fritt fall, den vansinnigt branta backen ner till stranden och själva stranden, branta strandklippor… alla är ingredienser för en potentiell disaster och säkert har det lagts ner ett tufft jobb på säkerhetsfrågor här. Samtidigt hatten av för ägarna till paviljongområdet som upplåter det för denna karneval.

Trängseln tilltar då klockan närmar sej 23 och mörkret sänker sej, men trots det verkar humöret på topp på området. En ordningsvakt bekräftar att trots många människor på litet område, så är ordningsproblemen små. Feelisen är bra, och de mest adrenalinstinna festprissarna kanske inte söker sej till Ilmiö. Samtidigt pågick DBTL och Europeade inne i stan, så det fanns alternativ. Enligt arrangörerna besöktes området av 3 000 personer.

Smyger ut från området lite före midnatt och känner mig smått misslyckad, som åker nu, när intensiteten närmar sej toppen. Medan jag väntar på bussen kommer en känd silhuett strosande längs trottoaren. Kauko Röyhkä. På väg bort också han. Tuula Amberla, som uppträdde tidigt på eftermiddagen har kanske också åkt hem. Kanske bäst att låta yngre förmågor sköta de sista timmarna av denna härliga cirkus.

Text & foto Janne Lindgård

 

Ett ö-helvete utan like

Tony Pohjolainen besökte den lilla metalfestivalen Saarihelvetti i Tammerfors och hänfördes av den intima stämningen och Turmion Kätilöt. 

Morgonen den 5 augusti började rätt så stilla, lite vatten droppade ner på oss metalltroll medan vi satt och väntade på färjan som skulle ta oss från Laukontori i Tammerfors till den lilla ön Viikinsaaari där festivalen Saarihelvetti ordnades för tredje gången. När vi steg iland blev hela press teamet omringat och våra presspass delades ut, organisatörerna hade nämligen glömt presskorten och bad så mycket om ursäkt.

På området möttes man genast av finnar som redan var packade och som skrek något om Turmion Kätilöt (huvudakten). Trots att det vädermässigt hade lovats åska och riktigt metalväder så sken tillochmed solen ett par gånger under dagen. Tyvärr varade det aldrig länge utan för det mesta regnade det.

Halv fyra drog festivalen egentligen igång och Tuomas Rytkönen – mer känd som Spellgoth frontmannen för blackmetal bandet Horna och före detta frontman för Turmion Kätilöt presenterade det första bandet: Galvanizer. Bandet är rätt så traditionell metall, snabba riff och gutturala vrål altså.

Jan-Erik ”Jinx” Kari från Fear of Domination.

Vid stora scenen som låg på en gräsplan blev det lite jobbigt för vissa eftersom det konstanta droppandet hade gjort om gräsplätten till en enda stor lervälling. Vissa hade förutsett detta och tagit på sig gummistövlar men andra – så som jag – hade tänkt på det och gick omkring i vanliga tennisskor. Fear Of Domination intog scenen snabbt glömdes de våta skorna. Tre saker har hänt sedan jag senast såg bandet: Saku Solin (eller Shag-U) har tagit över efter Spellgoth i Turmion Kätilöt, Sara Strömmer har blivit en ordinarie medlem i bandet och dessutom hade de med Mikael Kunttu (Mr.Kunt) på scen och utöver deras vanliga trummis spelade Kunttu på någon form av hybrid mellan elektriska och akustiska trummor. Showen var i full gång och det märks definitivt att Solin har fått mer erfarenhet av att hoppa runt på scenen tillsammans med Turmion Kätilöt. Det var den bästa konserten jag sett på länge. Energin var så hög och publiken var i extas. Bandet spelade till och med sin ”nya” singel: Bad Touch en cover som originellt spelades in av Bloodhound Gang. Kombinationen av pop och finländsk industriell techno-metall passade låten perfekt.

Till skillnad från Finlands största metalfestival (Tuska) bjöd Saarihelvetti på andra aktiviteter på ön än bara musik och öl. Det fanns flera olika stånd med diverse varor. Firman Rock n Tits bjöd på Burleskshow och olika tävlingar. Dessutom fanns det en volleybollplan och en minigolfbana. Jag och några av mina vänner spelade en snabb runda innan Shade Empire. Ingen var överraskad av att jag kom sist. Den lilla inomhus scenen samlade allt mer folk och när Shade Empire spelade var salen nästan full. Bandet bjöd inte direkt på något nytt men som alltid är de lika intressanta att se. Det betyder att det utlovades klassisk metall som kan likna en blandning mellan Metallica och In Flames.

Noora Louhimo från Battle Beast.

Efter Shade Empire tog Battle Beast scenen och sångaren Noora Louhimo var lika energisk och uppiffad som alltid trots hennes feminina utstrålning är hennes uppträdande allt annat än det som klassiskt skulle betraktas som feminint. Battle Beast precis som nament låter är ett power metalband och Louhimo levererar varje gång med sin raspiga röst som har gjort att bandet står ut bland alla andra power metallare. Gräsplanen framför stora scenen hade blivit ännu mer lerig och det var nästan omöjligt att gå utan att halka. Också fotodiket var en enda välling men vad gör väl lite lera om man får bra bilder. Bandet bjöd återigen på en energisk show full med effekter och tack vare att bandet nästan konstant spelas på radion sjöng alla med i varje låt.

Efter Battle Beast satte jag mig ner med Petja Turunen (Mc RaakaPee) och Saku Solin (Shag-U) från Turmion Kätilöt. Det var första gången jag har intervjuat ett band av den storleken och jag var lite nervös. Men både Turunen och Solin började genast att dra skämt och skrattade åt Turunens hicka som han tydligen hade dragits med hela dagen.

– Det känns bra, första konserten med Fear Of Domination gick precis som den skulle och nu sitter vi bara och väntar att få kliva upp på scen med Turmion Kätilöt, säger Solin

Solin tog över efter Rytkönen (Spellgoth) i mars efter att Rytkönen bestämde sig för att satsa mer på sitt andra band Horna. Tanken var först att Solin skulle vara en temporär ersättning men enligt Turunen passar väldigt bra in i bandet, trots det ville han inte säga ifall att Solin blir ordinarie eller inte..

– Vi har samarbetat länge, säger Turunen. Jag har mixat några av deras [Fear of Domintion] låtar och när vi började fundera på vem som skulle kunna ersätta Spellgoth var Solin en klar kandidat.

Enligt Solin inverkar inte det faktumet att han nuförtiden spelar i båda banden negativt på Fear of Domination.

Petja Turunen och Saku Solin från Turmion Kätilöt.

– Det är korkat att band ska ”tävla”, vi gör alla mer eller mindre vår egen grej, men nog har det märkts att det kommer fler och tittar på Fear Of Domination också. Man kan inte tänka så att det ena bandet skulle äta det andra. Det enda svåra kan vara att justera sin kalender så att det passar för alla.

Båda banden spelar så kallad finsk industri metall och på grund av det har man hört av diverse fans att Fear Of Domination bara apar efter det som Turmion Kätilöt gör. Solin menar att bandet visserligen till en del har influerats av Turmion Kätilöt men de apar verkligen inte efter.

– Inte skulle jag kalla TK för en rak influens, mera har Petja [Turunen] fungerat som en mentor när man var yngre. Dessutom har han ju mixat några av våra låtar också.

Turunen menar attt det inte är någon idé att jämföra olika band. Istället ska man bara lyssna på musiken.
Den nionde augusti (veckan efter festivalen) blev det officiellt att Solin har blivit en ordinarie medlem av Bandet. Enligt både Turunen och Solin har han bra kommit in i kamratskapen och i rutinerna bandet har.

– En gång hamnade han tillochmed in på sjukhus. Men ibland brukar vi andra också ta en tur via sjukhuset efter en spelning säger Turnunen.

Solin säger att han aldrig kände sig som en tillfällig medlem utan att bandet har välkomnat honom med öppna armar.

2012 led Turunen av allvarliga hälsoproblem och fick en massiv stroke. Han menar att han inte lider av några hälsoproblem längre efter att ha ändrat sina livs vanor till det bättre.

– Det enda som nu gick snett under inspelningen av det nya albumet var att jag tappade rösten i ett par veckor men utöver det har jag inga hälsoproblem.

Personligen har jag sett bandet spela över 10 gånger och en av sakerna jag länge undrat över är ifall att någon låt börjar kännas träig. Solin skrattar till när Turunen gestikulerar att han ska svara på frågan.

– Jag är så ny i bandet ännu så jag har ingen låt som jag har tröttnat på ännu. Det hjälper ju dessutom att vi alla är med och väljer vilka låtar vi ska spela varje kväll.

– Vi tog ju ut Teurastaja ur vår repertoar i ungefär ett år utan att någon i publiken märkte eller klagade, men vi började själva sakna låten så snabbt kom den också tillbaka, tillägger Turunen.

Efter att ha tackat bandet så mycket för intervjun. Klev det grekiska bandet Rotting Christ – ett black metal-band utan corpse paint. Något man inte ser varje dag. Konserten var lite fattig, det kan bero på att black metal är en genre som oftast behöver något visuellt istället för fyra håriga män som står bredbent och headbangar. Musiken var däremot väldigt bra men som sagt inte mycket att se. Perfekt tid för att ta en öl.

Rotting Christ.

Efter Rotting Christ steg Whispered upp på scenen. Whispereds medlemmar är finnar men bandet tar mycket influenser från japansk kultur och mystik. Medlemmarna bär samuraidräkter och är målade i ansiktet med något som skule kunna likna Suji-Kuma temat från japansk Kabuki teater. Musiken drar också influenser från Japan och kan klassas som melodisk death metal. Trots att scenen är liten bjuder bandet ändå på en storslagen show och det märks att bandet är gjorda för att stå på en stor scen. Vem vet kanske nästa år.

Som sig bör är Turmion Kätilöt sena. Det är inte första gången och knappast heller sista. Bandet har en tendens att alltid vara lite sena och det har börjat vidlikna en tradition. Äntligen dags. Introt går igång och publiken jublar. Bandet som spelar en egen unik form av industriell metall har varit en stapel i den finska metall scenen ända sedan tidigt 2000-tal. Låtar som Teurastaja (slaktaren) och Verta ja Lihaa (blod och kött) beskriver bandet rätt så träffande. Texterna blandar både mystik med en plågsam verklighet och för det mesta kantas låtarna av samhällskritik. Direkt är showen i full gång och Shag-U ser ut att passa in med de andra barnmorskorna, precis som om han alltid skulle ha stått bredvid en svingande Mc Raakapee. Det har blivit så mörkt och lerigt så att man knappt hålls stående i fotodiket utan att halka. Trots det kan man beskriva den här känslan som orsaken till varför jag blev journalist. En stor show med ett band man sett flera gånger. Man står så nära så att basens toner skakar ända in i ryggraden och man känner svetten rinna. Man glömmer nästan varför man är där och förvandlas till ett barn inne i en godisbutik.  Efter en stund måste man ändå sätta sig ner. Det har varit full gång hela dagen och det galnaste bandet på festivalen är ännu kvar.

Sist men inte minst är det ikoniska Hardcore bandet: Rytmihäiriö. Spellgoth kliver upp på scenen med en flaska Gambina, Rytmihäiriös favoritdricka. Spellgoth halsar flaskan och presenterar bandet inför en vrålande publik som trängs inne i en allt för liten hall. Medlemmarna kommer upp på scen och de har också varsin flaska Gambina som de halsar. Bandet älskar det här efterrättsvinet och det syns i många av deras låttexter och i det faktumet att 2013 lanserade bandet en kampanj för att hålla kvar Gambina i Alkos sortiment.

Rytmihäiriö och Gambina.

Efter att spriten är drucken drar konserten igång. Den lilla salen som aldrig varit riktigt full under dagen är nu packad och den enda vakten som står framför staketet har problem med att hålla tillbaka människorna som skuffar framåt. Några av oss som är där och fotar bandet hjälper till att skuffa bakåt medan säkerhetsvakten kallar på förstärkning. Precis som vanligt bjuder Rytmihäiriö på en energisk show och publiken sjunger med i vartenda ord.

Trots att det bara var lite på 2 200 människor på ön kändes det mycket mer packat. Till skillnad från större festivaler där det bara känns trångt och man egentligen inte kan se något är Saarihelvetti perfekt storlek. Festivalen är kanske liten men ibland är det trevligt att uppskatta ny musik och en mer intim stämning. Jag kommer definitivt att åka tillbaka till Viikinsaari 2018.

Text & foto Tony Pohjolainen.