Kategoriarkiv: Musik

Betraktelser kring en sång

När meddelandet om att Nobelpriset i litteratur 2016 tilldelades Bob Dylan nådde offentligheten gick åsikterna isär. En ledande litteraturkritiker konstaterade i ett öppet inlägg på Facebook att livet är för kort för att en enda minut av det ska ägnas åt Bob Dylan. Själv ägnade jag så gott som hela min ungdom åt att lyssna på hans musik, analysera sångerna, läsa om honom, ja, rent av dyrka honom, sådan som han var i Daniel Kramers fotobok från 1964: fotogenique, smal och finlemmad, lite androgyn. Cate Blanchett parodierade honom suveränt i sin roll som Jude Quinn i filmen I’m Not There.

Författaren Michael Cunningham konstaterade att han slutade lyssna på Dylan efter albumet Saved från 1980. Jag upplevde samma antiklimax. När man tidigare uppfattat Dylan som ett språkrör för världens alla orättvisor och som en surrealistisk poet, blev hans sångtexter plötsligt ointressanta. Joan Baez skrev i början av 1970-talet, då kriget eskalerade i Vietnam, den ganska pinsamma låten ”For Bobby”, i vilken hon bönade och bad honom att återinta rollen som en ledare för de demonstrerande ungdomarna – de ropade ju på honom i mörkret …

Efter en lång timeout från Bob Dylan känns det igen inspirerande att återvända till hans oeuvre, ett ymnighetshorn att ösa ur. Nya coverversioner att upptäcka, nya böcker och tolkningar, till exempel Tony Attwoods webbsajt Untold Dylan. Plus alla gamla bootlegserier och Basement Tapes. I dokumentärfilmen Lost Songs: The Basement Tapes Continued, som visades på Yle Teema i början av året, komponerade bland annat Elvis Costello och Marcus Mumford musik till sångtexter av Dylan som legat i en skolåda i närmare femtio år. I Rhiannon Giddens tolkning växer den avskalade poesin i ”Lost on the River” till mytiska dimensioner.

Ballad of trump

I dag ser jag den labila mannen i ”Ballad of a Thin Man” som ett slags obehaglig Donald Trump-figur, ovetande om vad som försiggår omkring honom. There ought to be law against you coming around … Att Dylan inte trivdes bland New Yorks pretty people kan man gott förstå. I dag läser jag att den utblottade kvinnan i ”Like a Rolling Stone” förmodligen är Edie Sedgwick, en vacker och anorektisk arvtagerska och aktris, som Dylan lär ha varit förtjust i. Hon rörde sig i kretsen kring Velvet Underground och Andy Warhol, som är sångens diplomat med siameskatt på axeln, och hon dog i unga år av missbruk.

Att i dag ge sig tid att lyssna på alla de album som kommit ut efter Saved verkar övermäktigt. Mina författarkolleger, poeterna och Dylanmännen Ralf Andbacka och Oscar Rossi, rekommenderar albumen Time Out of Mind, Love and Theft, Together Through Life och Modern Times.

Direkt tilltal

Bland Dylans tidiga sånger har jag återupptäckt ”North Country Blues” från 1964, speciellt i Joan Baez fina tolkning med en genomträngande stålgitarr i bakgrunden. Dylans egen version låter märkligt torr. ”North Country Blues” (liksom ”The Times They Are A-Changin’”) inleds på den traditionella balladens vis med en önskan om åhörare: Come gather round friends and I’ll tell you a tale …

Jag bläddrar bland de tidiga engelska balladerna och sångerna i Albatross Book of Verse och hittar inledningsstrofen: An ancient story I tell you anon … Eller: Oh where have you been, Lord Randal, my son? Eller: Who is at my window? Who? Who?  Tilltalet är direkt, med ett klart och tydligt narrativ, balladens personer presenteras utan större åthävor: There lived a wife at Usher’s Well. Eller: Childe Maurice hunted the Silver Wood. Så här inleder Dylan en av sina mest berömda sånger: Hattie Carroll was a maid in the kitchen.

”North Country Blues” framskrider i sparsamma formuleringar, det finns mycket att läsa mellan raderna. Sångtexten påminner nästan om ett slags vilhelmmobergskt romansynopsis, och handlar om gruvarbetarnas hårda villkor. En era går mot sitt slut: en järngruva läggs ner eftersom utvinningen av malmen är olönsam. Staden ligger avfolkad och tom. De amerikanska gruvbolagen flyttar sin verksamhet till Sydamerika, där gruvarbetarna arbetar så gott som gratis. 

Sångens jag är överraskande nog en kvinna, hennes skolgång avbröts när hon gifte sig med gruvarbetaren John Thomas. En efter en försvinner männen i hennes liv: fadern, brodern, den äkta mannen. Kanske dör de i en gruvolycka eller så bara ger de sig iväg, blir kringvandrande arbetare, hobos, som tågluffarna på godstågen som Jack Kerouac beskrev i Dharma Bums (1958): ”Min lille luffarkompis satt i sin del av vagnen med korslagda ben och kalasade på en burk sardiner.”

I filmen I’m not there skildras Dylans stora förebild Woody Guthrie förklädd till en ung svart pojke som tågluffar med sin magiska gitarr. Gitarren bär skriften This Machine Kills Fascists, som Guthrie målade på sin gitarr redan 1941 när han skrev sången ”Talking Hitler’s Head Off Blues”.

Passivitet vs. arbetarkamp

Tematiken i ”North Country Blues” för också tankarna till Lars Sunds skildringar av Telluride, en nordamerikansk silvergruvstad, i romanen Colorado Avenue (1991): de svarta slagghögarna, lukten av svavel och järn, det dova mullret av en dynamitblast djupt inne i berget. Ed Ness var i yngre dagar en kringvandrande hobo, som tjuvåkte på järnvägarna och anslöt sig till ett brokigt, bobdylanskt cirkussällskap. Syndikalisternas uppmaning under Pullmanstrejken 1894 ljöd: ”Endast genom att organisera er kan ni kräva bättre kompensation för de rikedomar ni producerar.”

Men i stället för fackföreningsaktivism i den svenskbördiga Joe Hills anda försjunker gruvarbetarna i Bob Dylans sång i passivitet. En enda rad beskriver arbetslöshetens gissel: The room smelled heavy from drinking. I Dharma Bums skildras Japhy Riders (poeten Gary Snyder) entusiasm så här: ”Och som den ideellt inriktade unge man från den amerikanska nordvästern vurmade han för gammal hederlig fackföreningsanarkism och han lärde sig också spela gitarr och sjunga gamla arbetarsånger.”

Bob Dylan var endast tjugotvå när han skrev ”North Country Blues”, men sångens sista rader, när barnen ofrånkomligt flyger ur boet, går rakt in i varje förälders hjärta, oavsett de sociala omständigheterna: My children will go, as soon as they grow, there ain’t nothing here now to hold them.

Marianne Backlén
Författare och dylankvinna, bloggar på Violetta skymningar

Illustration: Otto Donner

Apropå Kusamas prickar

Julia Knežević
Julia Knežević.
Songlines. Ett vackert ord. En vacker, drömsk titel. Till slut, denna vinter, efter Yayoi Kusamas måleri, läste jag The Songlines (1987) av Bruce Chatwin. En bisarr bok, som gäckar genrebestämmelser. Varken en ortodox resebok, roman eller självbiografi, eller också en mischmasch av alla tre. Inledningen och följande två tredjedelar av boken utgör en helt comme il faut prosa, på vilken Chatwin beskriver sina eskapader i Outback Australia med kosacksonen Arkady Volchok, som tagit sig an uppgiften att kartlägga aboriginernas heliga platser inför ett planerat järnvägsspår. Chatwin, å sin sida, en ”lodis” från England befinner sig i Australien för att förvissa sig om sin tes visavi människans nomadism och ursprunget till aboriginernas songlines.

Sen inträffar det bisarra. Ett Ode till Wanderlust. Den sista tredjedelen av boken består till stor del av ett mycket kufiskt långkok innehållande citat blandat med författarens anteckningar och anekdoter från tidigare resor. From the Notebooks inleds med Pascal: ”Our nature lies in movement; complete calm is death”, och fortsätter med Baudelaire: ”A study of the Great Malady; horror of home.” Resten av ingredienserna i långkoket utgör ett brokigt disciplinärt mönster, där lingvistik, arkeologi, antropologi, komparativ religion et cetera ingår. Och aforismer i stil med denna: ”Psychiatrists, politicians, tyrants are forever assuring us that the wandering life is an aberrant form of behaviour; a neurosis; a form of unfulfilled sexual longing; a sickness which, in the interests of civilization, must be suppressed.”

Den ultimata frågan författaren försöker ringa in är den om människans rastlöshet. Vad är det människans vandringslust i sista hand handlar om? Varför är babyn belåten så länge mamman vandrar omkring med det lilla knytet fastlindat intill sig, men börjar tjuta så fort den tvingas till orörlighet i sin egen bädd? Chatwins huvudtes, eller egentligen livstes är att människan är en nomad och att tvånget till ett stationärt liv gör oss olyckliga. Och olycklig är vad aboriginern blev när den vita mannen kom till Australien och tvingade urinvånarna att bosätta sig i reservat eller ”stationer”. Och inte har den vita mannen ännu heller fattat aboriginerns behov av ”walkabout”.hänvisar walkabout till den övergångsrit under vilken aboriginska pojkar ensamma skulle överleva ute i vildmarken i ett halvt år. Senare utvidgades begreppet till att omfatta de långa vandringar aboriginer företog sig ut i bushen, oftast för att närvara vid en rituell ceremoni. Nuförtiden är ”walkabout” en nedsättande term för en i första hand aboriginsk person som inte dyker upp på jobbet eller är olovligt försenad.

Men vandrandets rötter sitter djupt i de första australiensarnas psyken. Och det är vad Songlines handlar om. En labyrint av osynliga vägar som slingrar sig över hela Australien och som ursprungsbefolkningen kallar Förfädernas fotspår eller Lagens väg. De aboriginska skapelseberättelserna handlar om totemvarelser som under Drömtiden vandrade runt kontinenten och sjöng ut namnen på allt som korsade deras väg; fåglar, djur, växter, stenar och vattenhål. De sjöng med andra ord världen till existens och skapade samtidigt de sånglinjer som i årtusenden upprätthölls av traditionella sånger, danser, berättelser och bilder.

En sånglinje, till exempel ”Ödlans sång”, kunde löpa från nordvästra till sydöstra Australien och med hjälp av sångens melodi och rytm kunde en människa från nordost kommunicera med en människa från sydost, trots att de talade vitt skilda språk. Telepati? För att kunna navigera tvärs över den kolossala kontinenten i jakten på livsvillkor var det därför nödvändigt att kunna förfädernas skapelsesånger. Med hjälp av sång kunde klan Q förklara åt klan A att det aningen längre ner längs sånglinjen fanns rikligt med vattenhål. ”Solvitur ambulando. It is solved by walking.”

Men för att sånglinjerna skulle bevara sin vitalitet krävdes också historier. Varje berg eller fågel eller fisk har en Dröm, det vill säga en historia som berättar om någon förfaders öde. Aboriginska mödrar har i alla tider berättat historier om Drömtidens hjältar för sina barn, samtidigt som de illustrerat skeendet med teckningar i sanden.

Att denna form av pointillistiskt tecknande, som hör till den äldsta obrutna konsttraditionen i världen, skulle ge upphov till en ny australiensisk skola av abstrakt måleri under andra hälften av 1900-talet, har de facto sin mörkare historia.

En stor del av de aboriginer som inte utplånades genom den vita mannens brutalitet tog till flaskan för att självmedicinera sin plötsliga rotlöshet och brist på mening när de såg sina heliga marker förstöras av diverse gruvbolag och andra guldgrävare. När oroligheterna och dryckenskapen hotade gå över styr kom en vit rådgivare på idén att utrusta vissa pintupi-aboriginer med konstnärsredskap, så att de skulle kunna ägna sin tid åt att måla Drömmarna på duk. Succén blev enorm, men även här förekom svindleri från den vita mannens sida, då en målning i Adelaide, Perth eller Sidney kunde gå för 7 000 australiensiska dollar, medan konstnären själv fick 600 av mellanhänder i Alice Springs.

Till slut läste jag The Songlines, vars titel är så vacker. Min mamma kommer från Australien, född i the Outback, i Wiluna, som dotter till finska emigranter. Min morfar var känguru-jägare, min mormor sjukskötare. Sina första år gick min mamma i skola med aboriginska barn. ”Folks like you and and me. Playing ball. Drawing dots in the sand.”

Fyra år efter hennes död besökte jag för första gången landet ”down under” och fascinerades av de första australiensarnas konst. Satte igång med att måla själv, främst fiskar med prickar på. ”It is good to collect things, but it is better to go on walks.” (Anatole France).

Tog en walkabout från mitt måleri. Ännu besatt av Wanderlust.

Julia Knežević
är på ”walkabout”

”Pop är en museal konstform”

Mattias Alkberg skivdebuterade som sångare i Bear Quartet hösten 1992, samtidigt som hans första diktsamling Separerade ägg kom ut. 24 år senare är han fortfarande aktiv både som poet och sångare, även om sångspråket numera är svenska och Bear Quartet varit vilande i många år.

Under hösten har han under tre veckor rest Sverige runt och haft både dikterna och gitarren med sig. Turnéns första del avslutades på Musikcafé After EIght i Jakobstad i mitten av oktober innan det två personer stora turnésällskapet tog bilen hem till Luleå igen.

– Jag är lite överväldigad. Det har gått väldigt bra. Jag har kombinerat akustisk musik och poesi på scen tidigare, men inte i den här omfattningen. Och över huvud taget har jag inte turnerat så här långt sedan kanske 1995 med Bear Quartet, säger han när vi möts i en soffa på After Eight några timmar före spelningen.

– Det här är mycket roligare, egentligen för att det är lugnare. Det har varit mycket folk och prestigelöst.

Den direkta anledningen till att turnén äger rum är diktsamlingen Ön som släpptes i september. Det är den sjätte i ordningen och på senare år har Alkberg stadigt nått en större publik både med musiken och poesin.

– Det svenska bandet Wilmer X sa någon gång på 1980-talet när de slog igenom att det handlar om tioårsperioder. Bara man inte slutar så händer det, även om det i mitt fall kanske mer handlar om 20 år och att jag har gjort lite mer avancerad musik än de, men ändå. För tio år sedan hade jag aldrig kunnat åka omkring och göra 30 uppläsningar i följd på det sätt som jag gör nu. Att jag kan försörja mig på det här kommer så himla lägligt när man inte längre kan fuska sig fram på a-kassa i Sverige.

När jag går på gator och inte är rädd
Då tänker jag på rosor på hur svårt det kan vara

Om de växer vilda och tillhör alla
Att tämja dem fast en bor i hyresrätt

Och jag tänker på socialdemokratin
Och sveket lång tillbaks nu

När upphör det långsinnet
Och till följd av det tungsinnet

Eller hönan eller ägget
Alla tuppar som tuppar sig

Fackföreningar vad ska vi med dem
Företagsledningar vad ska vi med dem

Kroppsarbete och karensdagar vad ska vi med dem
Sjukpenning och Försäkringskassa vad ska vi med dem

Arbetsförmedlingen och arbetsförmedlarna vad ska vi med dem
Demokrati och politiska partier vad ska vi med dem

Folkvalda och medborgare vad ska vi med dem
Lärare och elever vad ska vi med dem

Ur Biograf, Ön 2016

Försöker du som poet att relatera till samhället?

– Nej, det försöker jag inte, men jag försöker heller inte att inte relatera. Det finns en poet från Luleå som heter David Vikgren, en mycket bättre poet än jag. Han har lärt mig att jag kan göra vad jag vill, skriva om vad som helst, och på det sättet har jag inte gjort förut. Förr har jag tänkt att jag ska knäcka någon poetisk kod som jag har varit lite hämmad av. Nu struntar jag i om den koden finns eller inte. På ett sätt hänger det ihop med att bli äldre, inte så mycket i den här boken just, men på det sättet att allt blir mer prestigelöst.

I ett program i Sveriges radio om den färske nobelpristagaren Bob Dylan återger musikjournalisten Stefan Wermelin Dylans fråga om varför man ska hänga med i en musikvärld som riktar sig till tolvåringar och kalla sig seriös. För Dylan och andra som varit med ett tag gäller det att vårda sin vuxenhet utan att bli passé. Mattias Alkberg som släppt skivor, i bred mening inom pop och rock, i snart 25 år ser ämnet som angeläget.

– Det här har jag tänkt mycket på. Jag tycker att popmusik borde behandlas som den museala konstform det är. En idé är att popmusiken ska ha samma institutionsstöd som jazzen, konstmusiken och den klassiska musiken haft så länge den här typen av stöd har funnits. Jag talar om turnéstöd och stöd till arrangörer. Jag vet inte om det är en lösning, men en tanke som är värd att tänka. Jag tillhör en värld och en tid som inte riktigt finns längre. Traditionellt har den uppfattats som kommersiell, som riktad till ungdomar och som att den ska klara sig själv, men jag tycker inte att ungdomar är intresserade i dag som de kanske var på 60- och 70-talet. Dessutom har rocken setts på som en fluga, som något man växer ifrån.

Jazzen bar sig länge som kommersiell ungdomsmusik, men popmusiken tog över.  i dag är kanske även den senare en musikstil som sett sina kommersiella glansdagar.

– Långt in på 50-talet var jazzen något brett. Rocken, eller i alla fall popmusik i den meningen att artisterna skriver sina egna låtar, var väl en subkultur ända fram till Beatles.

Den svenske arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson använde begreppet tendens i meningen syfte och drivkraft hos författaren snarare än som tydligt uttalat rättesnöre för berättelsen. Han menade att en författare bör ha tendens. Hur förhåller sig Alkberg till det?

– Det går lite i vågor. När jag upptäcker att det finns något sådant vänder jag mig emot det, men jag vänder mig emot allt som jag själv gör. Så fort jag märker att jag gör någonting av en anledning blir jag misstänksam. Kanske är det svårt att förklara, men jag tänker att jag vill inte vara ägd av någon, inte ens av mig själv. Socialt, som människa i livet, är det besvärligt men som konstnär är det ganska skönt att ha möjligheten och friheten att ändra mig och riva upp saker som jag gjort. Men tendensen? I den mån jag har ett syfte är det att människor som känner sig ensamma ska känna att de i alla fall inte är ensamma om att vara ensamma. Men även det tycker jag låter floskligt och pretentiöst. Som att jag är ute på något uppdrag. Det är jag absolut inte.

Är motivet då ett avståndstagande?

– Nej, inte ett avståndstagande i sig, men däremot vill jag väl säga det att jag inte är så bekväm med livet liksom. Jag är inte så arg som folk tror, jag är mycket blygare än vad folk tror och jag vill säga det så att folk ska förstå det. På det sättet är jag även självbiografisk, men jag är inte självbiografisk på ett faktiskt sätt, att jag skriver om mina egna upplevelser ordagrannt och tycker att de är viktiga, för det tycker jag inte. Men känslan jag går in med är att jag har svårt att kommunicera på andra sätt. Då får det bli musik eller poesi. När jag skriver krönikor och annat i tidningar går jag in i en persona mycket mer. Då är jag en som har åsikter, men på det sättet är jag inte så mycket egentligen annars.

Text & foto: Pär Jonasson

Seluah Alsaatis väg från politiker till rap-artist

Den tidigare vänsterpolitikern Seluah Alsaati fann kornet till sin bana som rap-artist via de tal hon höll på demonstrationer. Alsaati, uppvuxen i Stockholms norra delar, med finsk mamma och irakisk pappa, har under de senaste åren profilerat sig som feministisk och antirasistisk debattör och rap-musiker.

Sista veckan i november har det gått jämnt ett år sedan Sveriges regering meddelade om nya strikta regler och id-kontroller för asylsökande.
”Vi behöver ett andrum i flyktingmottagningen”, sade sossarna bestämt, medan miljöpartiet sade samma sak med gråten i halsen. Den borgerliga Alliansen nickade menande medan Sverigedemokrater hummade förnöjt. Vänsterpartiet protesterade och sade att detta var en inskränkning av asylrätten.

I vanliga fall hade rap-artisten Seluah Alsaati hört till de politiker som uttalat sig. Sedan medlet av 00-talet hade Alsaati varit ordförande för Ung Vänster i Storstockholm och mellan 2012 och 2014 ordförande för Vänsterpartiet i samma distrikt. Kort efter riksdagsvalet 2014 bestämde sig Seluah Alsaati att kliva ner. Nu verkade Alsaati från en ny plattform – som musiker.

Politisk dikt

– Jag har ända sedan jag blivit politiskt aktiv hållit tal på demonstrationer: på fredsdemonstrationer, antirasistiska demonstrationer och på internationella kvinnodagen. Efter talen var det många som kom fram och frågade om jag höll på med spoken word, berättar Alsaati.

– Eftersom folk ändå mest verkade komma ihåg mina dikter bestämde jag mig efter ett tag för att helt skippa talen och bara koncentrera mig på dikterna.

Sen var det bara en tidsfråga innan rappandet kom in i bilden. Seluah Alsaati berättar att hon kring sin 30-års dag hade kommit fram till ett beslut hon funderat på länge nog; det var dags att lämna heltidspolitiken och fortsätta engagemanget via dikten och musiken.

– Jag ville göra något nytt och jag älskar verkligen musiken som konstform – och jag får fortfarande uttrycka mitt budskap. Det är just budskapet som varit drivande i hela mitt liv, för jag vill påverka och förändra samhället.

Aktivisterna kämpade, men vissa brände ut sig

seluah-alsaati-foto-leo-ahmed-2En av de politiska frågor som dominerade i Sverige förra hösten var mottagandet av flyktingar. I Sverige var engagemanget för flyktingarna både massivt och brett. Refugees welcome-grupper föddes som svampar efter regn, demonstrationerna samlade tusentals och tidningarna var fyllda av solidaritetens budskap. Många privatpersoner tog emot flyktingar i sina hem och bland annat Vänsterpartiets lokaler fungerade under kortare perioder som nödinkvartering för mänskor på flykt. Så gick det som det gick. Regeringsduon sossarna och Miljöpartiet gjorde gemensam sak med den borgerliga alliansen och tyckte att det fick vara nog med så många flyktingar på en gång för ett tag, gränskontroller skulle införas och ordparet nästan systemkollaps var på många politikers läppar. (Efter att regeringen klubbat igenom sin nya restriktiva flyktingpolicy passade Myndigheten för samhällsberedskap på att påpeka att det helt enkelt inte var sant att Sverige var nära en systemkollaps. For the record).

Jag har väldigt länge undrat vad som egentligen hände med det massiva folkliga engagemanget. Det verkade som om det nästan blåste bort.

– Det här är en svår fråga. Men vänstern och de som är solidariska med flyktingarna, de har självklart bibehållit sina åsikter men jag tror att många har tröttnat. Det verkar som många tänker ”vad tjänar det till att kämpa när vi ändå inte får gehör”. Det var många som brände ut sig förra hösten.

– Det var många som jobbade dag och natt. Jag hörde inte till dem som gjorde mest men jag såg folk omkring mig sänkas en efter en, eftersom de hade gett sitt liv för det här. Du vet, om alla de här eldsjälarna gjorde det jobbet som kommunen borde ha gjort. Istället för att kommunen öppnade ställen att bo på så öppnade de sina egna ställen.

Nu har flyktingmottagandet minskat, men fortfarande bär vissa kommuner i Sverige ett betydligt större ansvar för mottagandet av flyktingar än andra. På väldigt många håll finns det problem bland annat med att ordna bostäder – detta i ett land som redan sedan tidigare tampas med problem på bostadsmarknaden.

Politisk depression?

När engagerade mänskor kör in i väggen, eller kanske blir politiskt deprimerade på grund av sakernas dystra tillstånd – hur går det att tända den politiska gnistan igen?

– Ibland sätter man lite väl höga krav på det civila samhället, ibland får man slå bollen tillbaka till politikerna:”men kom igen, det är ni som är ansvariga. Ge oss lite hopp nu, se till att lösa situationen!”
Men om folk är tillräckligt arga, så vaknar de. Men jag tror att det ibland behövs mellanperioder.
Så påminner Alsaati om sin roll i sammanhanget.

– Men just på det sättet är ju musiken väldigt bra: den sätter ord på den frustration man känner och bär på. Musiken kan finnas där som en tröst. Det är det många säger om min musik, att jag sätter ord på det många känner.

I den miljö Seluah Alsaati rör sig i är många fortfarande engagerade, både för asyslökande, men också för att göra sitt för integrationen. Men engagemanget är inte lika omfattande som för drygt ett år sedan.

– Speciellt efter att regeringens nya lagstiftning trätt i kraft har jag själv också känt mig matt. När folk nu frågar mig om jag kunde skriva en dikt om flyktingpolitik så känner jag att det är ju det jag gjort i ett år nu – jag orkar inte mer. Jag behöver skriva om någonting annat.

Ett exempel på de texter Alsaati skrivit om flyktingpolitiken är låten ”Våra hemländer blöder” , som hon skapat tillsammans med artisten Behrang Miri. Ett annat är dikten ”Vi är Alan” från början av september som lästes på flera asylrättsdemonstrationer under det gångna året.

Förortsorganisering

Nu jobbar Seluah Alsaati med förortsorganisering på ABF Stockholm i Järva. Där – på gräsrotsnivån händer det hela tiden.

– För några veckor sedan fick vi kontakt med en konstnär som går på vår svenskundervisning i Tensta Träff. Han är asylsökande från Afghanistan och han frågade om det var okej att hålla tecknings- och målerikurser. Vi kollade om någon vill komma på kursen och det visade sig att han redan hade samlat ihop en grupp asylsökande som ville vara med, så nu har de startat, berättar Alsaati.

Seluah Alsaati, som nu är bosatt söder om Stockholm, säger att hon i nuläget använder arbetsresan i tunnelbanan mellan söderort och norr om stan  till att skriva dikter och låtar.

– Jag jobbar hela tiden på nya låtar och samarbeten och jag hoppas att jag ska kunna nå ut till hela Sverige. Just nu är jag ju mer en underground-aktivistartist, säger Alsaati och tillägger att det även finns internationella samarbeten i kikaren.

– Min dröm är att jag någon gång i framtiden skulle få möjligheten att göra låtar med mina kvinnliga förebilder i Sverige: Silvana Imam, Linda Pira och Cleo.

Text :Marcus  Floman
Foto : Leo Ahmed

Paleface låtlista med politisk musik

Rapparen, protestsångaren Paleface, som intervjuas i Ny Tid 11/2016 har för oss allena valt ut tio moderna finländska låtar med politiskt eller samhällskommenterande innehåll. Lyssna på dem härunder!

För fred
Viitasen Piia – Rukous Rauhasta

Mot segregering
Huoleton Huominen
– Viidenneksi Onnelisin Maa

Mot rasism
Räppärit Rasismia Vastaan (Notkea Rotta, Asa, Ailu Valle, VilleGalle, Shaka Kampara, Haamu, Hannibal, Kosola, Solonen, Särre, Rauhatäti, Julma H, Are, Iso Hm Jodarok, Paleface, Xmies, Felix Zenger & Dj Beha)  – Stop Urpoilulle

Mot homofobi
Lapinpolthajat – Espooseen

Mot våld i hemmet
Gettomasa – Pelkuri

Mot extremhögern
Teemu Takatalo – Laulu Äärioikeistosta

För solidaritet
Ninni Poijärvi – Valoa Päin

För naturen
J.K. Ihalainen & Sándor Vály – Macondon Molokit

Mot kapitalismen
Julma H – Fuck Monopoly

För mångkultur
M.A. Numminen – Nigeria

Bonuslåt
Niini Stöö – Kokoomus on Mafia

Låturval: Paleface
Foto: Janne Wass