Kategoriarkiv: Musik

Ilmiö – den fria kreativitetens tummelplats

Står i skuggan under en lönn vid Stålarmsgatan i Åbo och väntar. Bilarna susar förbi men bussen kommer inte, borde kollat tidtabellen på förhand. Trodde jag visste. precis som jag ”visste” att det är klart man hittar p-plats nånstans nära paviljongen – you wish. Nåh, en kvart senare har jag promenerat ut till Uittamo, förbicyklad av folk som definitivt har samma mål.

Den fria kreativitetens tummelplats återvände i år till Uittamos paviljong, strax utanför Åbo centrum. Trångt, varmt och pulserande. Förutom själva paviljongen och övriga byggnader, skrymslen och vrår inne på området, bjöds även på gratis program i backen ner till simstranden och på stranden utanför det avgiftsbelagda paviljongområdet.

Efter att överväldigad ha släntrat runt på fjolårets H2Ö, som arrangerades av till stor del samma gäng, på varvsområdet på Runsala, var det spännande att se hur evenemanget skulle fungera då det återvände till startpunkten.

Måste först erkänna att det kändes trångt och litet, men annat var iofs inte att vänta – det är svårt att matcha ett helt varvsområde med öppna ytor, stora byggnader, kranar, bryggor och industrifeelis med öppen himmel som tak, med en oldschool dansplats. Det man förlorat i ytor och volym har man dock tagit igen i intimitet och omedelbarhet med all ära. Här händer något hela tiden någonstans, ofta överlappar inslagen, så man i vänster öra hör ett framträdande, medan ett annat smyger sej in i medvetandet från höger, samtidigt ser man ett tredje inslag framför sej och anar ett fjärde bakom sej . Hela evenemanget blir ett konstverk av ljud, ljus, installationer, konstverk av både klassiskt och modernt snitt, lekfulla performancer, strandplask, mat- och drickaköer, diktuppläsning till electrokomp, experimentellt och traditionellt. En helhetsupplevelse som är svår att förklara om man inte varit där.

Tyngdpunkten ligger musikaliskt på elektronisk musik i olika former, större och mindre artister uppträder i olika, ofta nya kombinationer. Många kända profiler från den alternativa scenen passerar revy under eftermiddagen och kvällen, de flesta är inhemska och en stor del från Åbo med omnejd. Ett enda utländskt band uppträder.

Ett plock bland numren som susar förbi: Titanikteatern, popup-barberare, paneldiskussion, väckdensomsoverisoffan, Pargasbördige Oliver Reuters tavlor på paviljongväggarna, ljusinstallationer och mobiler längs stigen ner till stranden. LauNaus Subatlanttiprojekt bestående av skärande fiol och elektronik, Burning Hearts mjuka melodier på strandscenen medan solen försvinner, Ylva på stora scenen – en fräsch blandning av samisk sång, elektronik och trumpet. Och mer därtill. Mycket mer.

Eftersom jag själv deltagit i det praktiska arrangerandet av ett antal evenemang, kan jag inte annat än lyfta på hatten för Ilmiö. En myriad av branta trappor, smala gångar, små inneutrymmen, en terrass inklusive fritt fall, den vansinnigt branta backen ner till stranden och själva stranden, branta strandklippor… alla är ingredienser för en potentiell disaster och säkert har det lagts ner ett tufft jobb på säkerhetsfrågor här. Samtidigt hatten av för ägarna till paviljongområdet som upplåter det för denna karneval.

Trängseln tilltar då klockan närmar sej 23 och mörkret sänker sej, men trots det verkar humöret på topp på området. En ordningsvakt bekräftar att trots många människor på litet område, så är ordningsproblemen små. Feelisen är bra, och de mest adrenalinstinna festprissarna kanske inte söker sej till Ilmiö. Samtidigt pågick DBTL och Europeade inne i stan, så det fanns alternativ. Enligt arrangörerna besöktes området av 3 000 personer.

Smyger ut från området lite före midnatt och känner mig smått misslyckad, som åker nu, när intensiteten närmar sej toppen. Medan jag väntar på bussen kommer en känd silhuett strosande längs trottoaren. Kauko Röyhkä. På väg bort också han. Tuula Amberla, som uppträdde tidigt på eftermiddagen har kanske också åkt hem. Kanske bäst att låta yngre förmågor sköta de sista timmarna av denna härliga cirkus.

Text & foto Janne Lindgård

 

Ett ö-helvete utan like

Tony Pohjolainen besökte den lilla metalfestivalen Saarihelvetti i Tammerfors och hänfördes av den intima stämningen och Turmion Kätilöt. 

Morgonen den 5 augusti började rätt så stilla, lite vatten droppade ner på oss metalltroll medan vi satt och väntade på färjan som skulle ta oss från Laukontori i Tammerfors till den lilla ön Viikinsaaari där festivalen Saarihelvetti ordnades för tredje gången. När vi steg iland blev hela press teamet omringat och våra presspass delades ut, organisatörerna hade nämligen glömt presskorten och bad så mycket om ursäkt.

På området möttes man genast av finnar som redan var packade och som skrek något om Turmion Kätilöt (huvudakten). Trots att det vädermässigt hade lovats åska och riktigt metalväder så sken tillochmed solen ett par gånger under dagen. Tyvärr varade det aldrig länge utan för det mesta regnade det.

Halv fyra drog festivalen egentligen igång och Tuomas Rytkönen – mer känd som Spellgoth frontmannen för blackmetal bandet Horna och före detta frontman för Turmion Kätilöt presenterade det första bandet: Galvanizer. Bandet är rätt så traditionell metall, snabba riff och gutturala vrål altså.

Jan-Erik ”Jinx” Kari från Fear of Domination.

Vid stora scenen som låg på en gräsplan blev det lite jobbigt för vissa eftersom det konstanta droppandet hade gjort om gräsplätten till en enda stor lervälling. Vissa hade förutsett detta och tagit på sig gummistövlar men andra – så som jag – hade tänkt på det och gick omkring i vanliga tennisskor. Fear Of Domination intog scenen snabbt glömdes de våta skorna. Tre saker har hänt sedan jag senast såg bandet: Saku Solin (eller Shag-U) har tagit över efter Spellgoth i Turmion Kätilöt, Sara Strömmer har blivit en ordinarie medlem i bandet och dessutom hade de med Mikael Kunttu (Mr.Kunt) på scen och utöver deras vanliga trummis spelade Kunttu på någon form av hybrid mellan elektriska och akustiska trummor. Showen var i full gång och det märks definitivt att Solin har fått mer erfarenhet av att hoppa runt på scenen tillsammans med Turmion Kätilöt. Det var den bästa konserten jag sett på länge. Energin var så hög och publiken var i extas. Bandet spelade till och med sin ”nya” singel: Bad Touch en cover som originellt spelades in av Bloodhound Gang. Kombinationen av pop och finländsk industriell techno-metall passade låten perfekt.

Till skillnad från Finlands största metalfestival (Tuska) bjöd Saarihelvetti på andra aktiviteter på ön än bara musik och öl. Det fanns flera olika stånd med diverse varor. Firman Rock n Tits bjöd på Burleskshow och olika tävlingar. Dessutom fanns det en volleybollplan och en minigolfbana. Jag och några av mina vänner spelade en snabb runda innan Shade Empire. Ingen var överraskad av att jag kom sist. Den lilla inomhus scenen samlade allt mer folk och när Shade Empire spelade var salen nästan full. Bandet bjöd inte direkt på något nytt men som alltid är de lika intressanta att se. Det betyder att det utlovades klassisk metall som kan likna en blandning mellan Metallica och In Flames.

Noora Louhimo från Battle Beast.

Efter Shade Empire tog Battle Beast scenen och sångaren Noora Louhimo var lika energisk och uppiffad som alltid trots hennes feminina utstrålning är hennes uppträdande allt annat än det som klassiskt skulle betraktas som feminint. Battle Beast precis som nament låter är ett power metalband och Louhimo levererar varje gång med sin raspiga röst som har gjort att bandet står ut bland alla andra power metallare. Gräsplanen framför stora scenen hade blivit ännu mer lerig och det var nästan omöjligt att gå utan att halka. Också fotodiket var en enda välling men vad gör väl lite lera om man får bra bilder. Bandet bjöd återigen på en energisk show full med effekter och tack vare att bandet nästan konstant spelas på radion sjöng alla med i varje låt.

Efter Battle Beast satte jag mig ner med Petja Turunen (Mc RaakaPee) och Saku Solin (Shag-U) från Turmion Kätilöt. Det var första gången jag har intervjuat ett band av den storleken och jag var lite nervös. Men både Turunen och Solin började genast att dra skämt och skrattade åt Turunens hicka som han tydligen hade dragits med hela dagen.

– Det känns bra, första konserten med Fear Of Domination gick precis som den skulle och nu sitter vi bara och väntar att få kliva upp på scen med Turmion Kätilöt, säger Solin

Solin tog över efter Rytkönen (Spellgoth) i mars efter att Rytkönen bestämde sig för att satsa mer på sitt andra band Horna. Tanken var först att Solin skulle vara en temporär ersättning men enligt Turunen passar väldigt bra in i bandet, trots det ville han inte säga ifall att Solin blir ordinarie eller inte..

– Vi har samarbetat länge, säger Turunen. Jag har mixat några av deras [Fear of Domintion] låtar och när vi började fundera på vem som skulle kunna ersätta Spellgoth var Solin en klar kandidat.

Enligt Solin inverkar inte det faktumet att han nuförtiden spelar i båda banden negativt på Fear of Domination.

Petja Turunen och Saku Solin från Turmion Kätilöt.

– Det är korkat att band ska ”tävla”, vi gör alla mer eller mindre vår egen grej, men nog har det märkts att det kommer fler och tittar på Fear Of Domination också. Man kan inte tänka så att det ena bandet skulle äta det andra. Det enda svåra kan vara att justera sin kalender så att det passar för alla.

Båda banden spelar så kallad finsk industri metall och på grund av det har man hört av diverse fans att Fear Of Domination bara apar efter det som Turmion Kätilöt gör. Solin menar att bandet visserligen till en del har influerats av Turmion Kätilöt men de apar verkligen inte efter.

– Inte skulle jag kalla TK för en rak influens, mera har Petja [Turunen] fungerat som en mentor när man var yngre. Dessutom har han ju mixat några av våra låtar också.

Turunen menar attt det inte är någon idé att jämföra olika band. Istället ska man bara lyssna på musiken.
Den nionde augusti (veckan efter festivalen) blev det officiellt att Solin har blivit en ordinarie medlem av Bandet. Enligt både Turunen och Solin har han bra kommit in i kamratskapen och i rutinerna bandet har.

– En gång hamnade han tillochmed in på sjukhus. Men ibland brukar vi andra också ta en tur via sjukhuset efter en spelning säger Turnunen.

Solin säger att han aldrig kände sig som en tillfällig medlem utan att bandet har välkomnat honom med öppna armar.

2012 led Turunen av allvarliga hälsoproblem och fick en massiv stroke. Han menar att han inte lider av några hälsoproblem längre efter att ha ändrat sina livs vanor till det bättre.

– Det enda som nu gick snett under inspelningen av det nya albumet var att jag tappade rösten i ett par veckor men utöver det har jag inga hälsoproblem.

Personligen har jag sett bandet spela över 10 gånger och en av sakerna jag länge undrat över är ifall att någon låt börjar kännas träig. Solin skrattar till när Turunen gestikulerar att han ska svara på frågan.

– Jag är så ny i bandet ännu så jag har ingen låt som jag har tröttnat på ännu. Det hjälper ju dessutom att vi alla är med och väljer vilka låtar vi ska spela varje kväll.

– Vi tog ju ut Teurastaja ur vår repertoar i ungefär ett år utan att någon i publiken märkte eller klagade, men vi började själva sakna låten så snabbt kom den också tillbaka, tillägger Turunen.

Efter att ha tackat bandet så mycket för intervjun. Klev det grekiska bandet Rotting Christ – ett black metal-band utan corpse paint. Något man inte ser varje dag. Konserten var lite fattig, det kan bero på att black metal är en genre som oftast behöver något visuellt istället för fyra håriga män som står bredbent och headbangar. Musiken var däremot väldigt bra men som sagt inte mycket att se. Perfekt tid för att ta en öl.

Rotting Christ.

Efter Rotting Christ steg Whispered upp på scenen. Whispereds medlemmar är finnar men bandet tar mycket influenser från japansk kultur och mystik. Medlemmarna bär samuraidräkter och är målade i ansiktet med något som skule kunna likna Suji-Kuma temat från japansk Kabuki teater. Musiken drar också influenser från Japan och kan klassas som melodisk death metal. Trots att scenen är liten bjuder bandet ändå på en storslagen show och det märks att bandet är gjorda för att stå på en stor scen. Vem vet kanske nästa år.

Som sig bör är Turmion Kätilöt sena. Det är inte första gången och knappast heller sista. Bandet har en tendens att alltid vara lite sena och det har börjat vidlikna en tradition. Äntligen dags. Introt går igång och publiken jublar. Bandet som spelar en egen unik form av industriell metall har varit en stapel i den finska metall scenen ända sedan tidigt 2000-tal. Låtar som Teurastaja (slaktaren) och Verta ja Lihaa (blod och kött) beskriver bandet rätt så träffande. Texterna blandar både mystik med en plågsam verklighet och för det mesta kantas låtarna av samhällskritik. Direkt är showen i full gång och Shag-U ser ut att passa in med de andra barnmorskorna, precis som om han alltid skulle ha stått bredvid en svingande Mc Raakapee. Det har blivit så mörkt och lerigt så att man knappt hålls stående i fotodiket utan att halka. Trots det kan man beskriva den här känslan som orsaken till varför jag blev journalist. En stor show med ett band man sett flera gånger. Man står så nära så att basens toner skakar ända in i ryggraden och man känner svetten rinna. Man glömmer nästan varför man är där och förvandlas till ett barn inne i en godisbutik.  Efter en stund måste man ändå sätta sig ner. Det har varit full gång hela dagen och det galnaste bandet på festivalen är ännu kvar.

Sist men inte minst är det ikoniska Hardcore bandet: Rytmihäiriö. Spellgoth kliver upp på scenen med en flaska Gambina, Rytmihäiriös favoritdricka. Spellgoth halsar flaskan och presenterar bandet inför en vrålande publik som trängs inne i en allt för liten hall. Medlemmarna kommer upp på scen och de har också varsin flaska Gambina som de halsar. Bandet älskar det här efterrättsvinet och det syns i många av deras låttexter och i det faktumet att 2013 lanserade bandet en kampanj för att hålla kvar Gambina i Alkos sortiment.

Rytmihäiriö och Gambina.

Efter att spriten är drucken drar konserten igång. Den lilla salen som aldrig varit riktigt full under dagen är nu packad och den enda vakten som står framför staketet har problem med att hålla tillbaka människorna som skuffar framåt. Några av oss som är där och fotar bandet hjälper till att skuffa bakåt medan säkerhetsvakten kallar på förstärkning. Precis som vanligt bjuder Rytmihäiriö på en energisk show och publiken sjunger med i vartenda ord.

Trots att det bara var lite på 2 200 människor på ön kändes det mycket mer packat. Till skillnad från större festivaler där det bara känns trångt och man egentligen inte kan se något är Saarihelvetti perfekt storlek. Festivalen är kanske liten men ibland är det trevligt att uppskatta ny musik och en mer intim stämning. Jag kommer definitivt att åka tillbaka till Viikinsaari 2018.

Text & foto Tony Pohjolainen.

Kuopio RockCock – en snabbt växande 15-åring

Många fantastiska spelningar, perfekt väder och 22 000 festivalgäster. En aspackad festivalgäst ligger slocknad halvvägs in i tältet medan kompisarna lite småbråkar med honom. Nästa morgon vaknar festivalgästerna torra i munnen och ack så sugna på kall lonkero. Ungefär så här firades Kuopio RockCocks 15-årsjubileum.

Till en början var jag lite orolig över om festivalens standard skulle hålla från i fjol men det visade sig att jag oroade mig helt i onödan. Om festivalen i Kuopio fortsätter växa i lika snabb takt är jag övertygad om att den efter några år kommer att vara en av de största festivalerna i Finland.

Redan förra året när Whitesnake besökte festivalen undrade jag hur ett så legendariskt band hade tappat bort sig till Kuopio. I år visade arrangörerna att de siktar mot stjärnorna när Megadeth avslutade festivalens första dag med en explosionsartad spelning. Tyvärr var publikkontakten inte den bästa om man jämför med andra spelningar under veckoslutet, men det verkade inte störa publiken det minsta.

Starkt inhemskt utbud

Till skillnad från tidigare år satsade festivalen i år nästan helt på inhemska namn. Megadeth var det enda utländska namnet på listan med drygt 30 andra artister och band. Det beror antagligen på just det att Megadeth har kostat festivalen en hel del. Det var ändå inget problem eftersom de inhemska artister man fick se under veckoslutet höll en hög standard, och framför allt fanns det något för alla.

Megadeth.

Dingos var en av konserterna jag hade väntat på mest eftersom jag länge har lyssnat på deras musik och ibland på småtimmarna hittat mig vid en karaokemikrofon till takterna av Nahkatakkinen tyttö eller Autiotalo. Herremännen hade bra stämning på scenen från början till slut, för att inte tala om publiken som sjöng med i så gott som varenda sång.

Apulanta har jag sett på diverse festivaler närmare tio gånger, och det är inte utan orsak jag varje gång vill se dem på nytt. En kombination av bra musik, bra stämning (både på scenen och i publiken) och dessutom påkostad pyroteknik utgör en fungerande helhet. Också i år lyckades de hålla standarden i alla kategorier. Det märktes också tydligt hur tv-serien Vain elämää har gett bandet ett uppsving eftersom hela huvudscenens plan var proppat med publik redan en god stund innan spelningen. Det har också förr varit fullt under deras spelningar, men i år var publikmängden betydligt större.

Haloo Helsinki fick äran att avsluta festivalen på lördagen och det gjorde de med stil. Efter deras drygt ett år långa paus från turnerande var bandet starkare än jag någonsin sett dem. Det märktes också tydligt att deras musik aktivt har spelats på de finska radiokanalerna under det gångna året. Publiken älskade dem. Publikmängden under spelningen var imponerande och stämningen var definitivt den bästa under hela veckoslutet. Spelningen avslutades med ett påkostat jubileumsfyrverkeri som knappast lämnade någon kall.

Dingo.

Växer i snabb takt

I år var tredje året på Kuopio RockCock för min del. Första året var jag där 2012 då festivalen firade 10-årsjubileum. Då skulle jag aldrig ha trott att festivalen skulle växa till vad den är i dag på bara fem år. I samma takt som andra rockfestivaler satsar på att profilera sig till annan publik är jag övertygad om att man i Kuopio också i fortsättningen får njuta av inhemsk rock med inkast av internationella stora namn.

Jag är ändå inte helt säker på att det är en bra sak att festivalen växer sig så stor. Just nu är den optimal storlek för att allt ska fungera men så att man ändå får festivalstämningen som åtminstone jag är ute efter när jag går på festival. Man får bara hoppas att inte festivalen lider i samband med att den växer till sig.

En eloge till arrangörerna för bra logistik på festivalområdet, något som lätt kan gå snett. Trots det stora antalet gäster behövde man inte köa det minsta. Säkerhetskontrollerna vid porten löpte på bra och köerna i öltälten var inte långa de heller. Också efter båda dagarnas sista spelningar kom man snabbt ut från området. Inga ”flaskhalsar”, som åtminstone jag har blivit van vid under festivaler.
Festivalen lade ribban högt för kommande år och är en stark konkurrent för andra festivaler i landet. För er som inte längre tänds av till exempel Ruisrocks artistutbud rekommenderar jag varmt att besöka Kuopio nästa sommar. Till min glädje kan jag dessutom konstatera att festivalen nästa år kommer att bli en dag längre, tre dagar!

Text & foto: Fredrik Palmén

 

 

Konkursfestivalen levererade

Då jag anländer till festivalområdet i Södervik är det svårt att veta vad jag ska tro. Festivalen jag är på väg till har nämligen gått i konkurs för en vecka sen.

Närmare bestämt är det inte själva festivalen, Visio Festival 2017, som gått i konkurs utan dess produktionsbolag Visio Productions Ab. Och i en intervju för Helsingin Sanomat för en vecka sen hävdar huvudarrangör Shpat Qerimi optimistiskt att allting ännu kommer att gå av stapeln, med endast ett minimum av praktiska ändringar i arrangemangen. Detta trots rykten om att hela festivalen kommer att ställas in.

Jag anländer lite innan festivalens egentliga början för att hinna bekanta mig lite med de speciella omständigheterna. Festivalen Visio ordnades för första gången förra året, och fick goda betyg både av Ny Tids reporter Elis Karell  och av den inflytelserika musik- och evenemangssajten Resident Advisor. Båda reportagen satte dock också fingret på samma problem: antalet besökare var särskilt under dygnets ljusa timmar relativt glest. Även om detta skapar en intim känsla som rentav kan vara trivsammare än ett kvävande, kaotiskt folkhav är det svårare för evenemanget att gå runt på god stämning än på rena försäljningssiffror.

Motsägelsefull kultur

Rave- och undergroundkulturen, vars rötter fortfarande när den moderna teknoscenen, fungerar på andra villkor än mainstreamsamhället både dygnsmässigt och ekonomiskt. Försöken att utvinna kommersiella vinster ur en festkultur som uppkommit som en egalitär revolution mot en elitstisk nattklubbsvärld riskerar att snubbla på sin egen motsägelsefullhet. I artikeln ”Letter of recommendation: Detroit Techno” publicerad den 13 juli i The New York Times beskriver musikern och journalisten Shuja Haider hur hela technogenren uppstod som ”ett totalt misstag” då alienerade själar i USA:s långsamt döende rostbälte använde föråldrade syntetisatorer på sätt som tillverkarna aldrig tänkt sig för att skapa ett revolutionerande sound som aldrig riktigt slog igenom i deras hemland.

I Europa slog technon däremot igenom med besked, och under senare år har den blivit ett slags flaggskeppsgenre för Helsingfors uppvaknande och försök att profilera sig som kulturellt resemål. Genrens trendighet har lockat till sig så väl idealistiska som vinstsugna nya aktörer. I den ena ändan av spektret kan en klarögd sovrums-DJ fortfarande låta basen dunka i en fuktskadad källare utan mer belöning än kärlek och kamratskap från dem som delar hens passion. I den andra finns multinationella fastighetsbolag som bokar internationella namn och investerar i överdådig dekoration för att sätta sprätt på oanvända lokaler som väntar på att omvandlas till lyxfastigheter, som marknadsförs till samma konsumtionsgrupp som har råd med biljetter till deras lyxrejv.

Speciell blandning

Visio festival innehåller element av båda ytterligheterna: artistlistan är en blandning av utländska namn som Berlinbaserade Answer Code Request eller Detroitproducenten Patrice Scott, samt en uppsättning inhemska skivsnurrare från Helsingfors ”teknomaffia”. Kollektivet som tills nyligen drev festlokalen MK54 på Backasgatan är med på ett hörn, likaså namn som ekar bekant från nattklubben Kaikus affischer som tapetserar delar av innerstan.

Priset på runt 60 euro för två dagar känns förmånligt om man beaktar en speciell detalj i serveringsarrangemangen: evenemanget saknar en serveringspartner och låter deltagarna ta med sig egna förfriskningar. Qerimi berättar att idén funnits länge.

– Med tanke på målgruppen kändes det logiskt, säger han.

Elektroniska musikfans är jämfört med andra målgrupper inga storkonsumenter av alkohol, och många arrangörer av mindre fester väljer att undvika den byråkrati och inskränkning av öppethållningstider som en alkohollicens skulle innebära, och täcker istället förlusterna med inträdet.

Publikvänlig ekonomisk risk

Att ordna en flera dagars festival utan egen alkoholservering är ett riskabelt projekt, eftersom den brukar dra in merparten av intäkterna. I fjol tog arrangörerna det säkra före det osäkra och sålde egen alkohol, men i år fick Qerimi möjlighet att testa sin originalidé då festivalens serveringspartner i samband med konkursen drog sig ur hela projektet.

– Vi gör knappast några större vinster så här men huvudsaken är att det blir en bra fest, säger Qerimi.

Ett av mina egna helhetsintryck från festivalen är verkligen att alkoholarrangemangen bidrar till en bättre fest. ”Obegränsad alkohol” för en finländsk festivalpublik låter som en destruktiv kombination, men de unga helsingforsare och européer som frekventerar Visio tycks sakna intresse av att råsupa. Festivalen har ett helvegetariskt matutbud, och de flesta sköljer ner sina falafelbullar från matbilen The Alexanders med småbryggeriöl eller lådvin ur diskret trendmedvetna tygkassar.

Onödigt att moralisera

Mot natten tätnar stämningen och en observant moralist kanske rynkar på näsan då den märker att en och annan fesivalbesökare kanske piggat upp sig inför dansgolvet med nånting lite mer exotiskt än koffeinläsken Club Maté. Personligen tycker jag att det krävs rätt märkliga moraliska prioriteringar för att denna detalj ska förstöra intrycket av en festival som är uppfriskande befriad från snedfyllans råa nihilism. Efter nästan ett dygn på festivalområdet (och en betydande stund i snägärekön, denna demilitariserade zon av lågt blodsocker och macho-laddade köaggressioner) har jag inte sett en droppe av vare sig spyor eller blod, eller upplevt att jag eller någon i min närhet blivit hotfullt eller respektlöst behandlad en endaste gång. Jag ser inte heller polisen stanna sina bilar utanför festivalområdet en endaste gång, trots att den vanligtvis upprätthåller en synlig närvaro för att göra intryck på söderviksområdets skejtarungdomar. Mina egna intryck bekräftas efter festivalens slut av arrangörerna som säger att samarbetet med så väl polis som publik förlöpt ytterst smärtfritt.

Annat är det i Sverige, där en bekant samma veckoslut besöker Cult Cosmic, en småskalig elektronisk musikfestival. I ett meddelande på facebook beskriver han hur ett tiotal uniformerade och civilklädda poliser varje eftermiddag patrullerar festivalområdet, slumpmässigt söker igenom folks kläder och underkläder på jakt efter narkotika, och i allmänhet beter sig hotfullt mot besökare och arrangörer. Den svenska polisens unikt aggressiva attityd mot alla former av marginell ungdomskultur, med en unikt restriktiv narkotikapolitik som svepskäl, är bekant för mig från tidigare men att upplevd så här känns kontrasten direkt hisnande. En liten del av mig, präglad av ett finlandssvenskt lillebrorskomplex, kan inte låta bli att känna sig uppfriskad av att en liten aspekt av vårt samhälle känns mer modernt och upplyst än grannen i väst.

Bastufördelar

Festivalen har också i år svårt att locka besökare tidigare under dagen.  Den trivsamt inredda innegården (som dock placerar och skyltar om askkoppar och burksinsamling förvånande ojämnt) har lyckats locka några dussin kvällspigga sol- och IPA-lapare då jag anländer åttatiden på lördag  kväll. De verkar trivas, och det känns onödigt att klaga då kvällssolen värmer och man kan se fram emot ett urval lika välfyllda dansgolv inatt som igår. Men efter en stund börjar den tidiga kvällens ljudmattor kännas lite för enformiga för att återge dansfötterna deras spänst riktigt ännu. Jag besluter mig för att ge mig på en utflykt medan festen kommer igång.

De halvfärdiga byggnadsområdena kring Fiskehamnen och det gamla gasverket i Södervik har länge fungerat som kulturell knutpunkt, inte bara för festfolk och skejtare. Längst ut på udden Sumparn, tio minuters promenad från festivalområdet, ligger Helsingofrs allmänaste bastu, Sompasauna. Bastun förtjänar en alldeles egen historik, men just nu räcker det att nämna att den är byggd med frivilligkrafter, brinner så gott som dygnet runt under sommarmånaderna, och välkomnar när som helst alla som uppför sig vänligt och hänsynsfullt. Stärkt av ett ordentligt vedbastubad och ett isande dopp slår jag mig ner vid stranden och upptäcker att jag inte är den enda som hittat hit från festivalen: två schweiziska technoturister som jag under gårdagen intervjuade om deras upplevelser hälsar glatt på mig, och tillsammans beger vi oss tillbaka mot det rytmiska dunkandet, som vid det här laget vuxit i styrka och intensitet under en mörknande himmel.

Text Otto Ekman
Foto Frej Vuori

Småscenerna tjusar på Sideways

Är man inte heltänd på nittiotalets alt-rock, så kan huvudartisterna på den urbana Sideways-festivalen i Helsingfors kännas lite fadda. Men tack och lov bjuder festivalen på ett digert och mångsidigt program på de många mindre scenerna. 

Fjolåret var för den nya stadsfestivalen Sideways något av en prövning på grund av det oväder som drog upp. Mycket av festivalen genomfördes i fullständigt skyfall, och tre av fyra utescener tvingades stänga. Tur i oturen var att huvudartisten P.J. Harvey hann uppträda på huvudscenen precis innan stormen slog till, dessutom var festivalen på förhand slutsåld, så någon gigantisk ekonomisk förlust var det knappast, trots att omorganiseringar av den typen som företogs naturligtvis kostar pengar. Organisatörerna visade ändå sin proffsighet då så gott som hela lördagkvällens program kunde flyttas inomhus.

I år hade arrangörerna alldeles tydligt förberett sig bättre för vädret. I fjol såg vissa av de mindre scenerna snarast ut som om de varit uppspikade med battingar och presenning, och av säkerhetsskäl måste de naturligtvis stängas då regnet och vinden tilltog. I år hade man satsat på scener av robustare virke. Det hade dock inte varit nödvändigt, eftersom vädergudarna log mot Sideways detta år, och båda festivaldagarna kunde genomföras i strålande solsken.

I år hade festivalen ingen P.J. Harvey som dragplåster, så biljetterna gick inte riktigt lika snabbt åt, och det fanns till och med biljetter kvar vid dörren för fredagen. Lördagen var dock slutsåld, med Röyksopp som huvudartist, tillsammans med distrockveteranerna Dinosaur Jr och publikfavoriterna Disco Ensemble.

Rainbowlickers fräna elektropunk gick hem hos recensenten.

Sideways samlar varje år ett eklektiskt musikutbud för en vuxen, musikdiggande publik. För den som inte är helt såld på alternativ rock från slutet av 80- och 90-talet kan utbudet ställvis kännas lite oinspirerande. Som ett modernare inslag hade man i år tagit in elektrotrollkarlen DJ Shadow som avslutare på fredag. Själv var jag mer imponerad av Sonic Youth-grundaren Thurston Moore och hans soloproduktion, som jag hört beklagligt lite av. I intervjuer har det påståtts att mycket av det anarkistiska noise-soundet skulle vara frånvarande på de senaste plattorna och skulle ha ersatts av vackra melodier. Det var alltså med en viss skepsis jag drog mig till festivalens näststörsta scen efter att ha kollat in elektropunkbandet Rainbowlicker (med Dimitri Paile på trummor – någon kanske minns honom från hans uppträdande på Ny Tids sommarfest i fjol). Det visade sig att jag oroat mig i onödan. Det är minsann ingen indiepop som Moore börjat göra, utan jag inser än en gång hur mycket av Sonic Youths kännspaka, drönande, psykedeliska sound som kommit just från Moore. Det enda felet med spelningen är att den inte är en timme längre. Editors? Mjaah, bandet är ju omtyckt och upphaussat, men efter Thurston Moores sinnesexpanderande ljudexplosion känns de ganska lättviktiga där de spelar på den stora scenen.

Slaves Isaac Holman tar sig ett glas med publiken.

På fredagen är det för övrigt det brittiska arbetarklasspunkbandet Slaves som för mig är den mest positiva överraskningen. Duon från Kent har skapat svallvågor i den brittiska musikpressen med sina hyperenergiska framträndanden och sin råa 1970-talsinspirerade garagepunk. Isaac Holman klarar konststycket att vara både trummis och karismatisk frontman som springer runt på scenen och dyker i publiken, och hur han gör båda utan att musiken lider är ett mysterium. Han backas upp av Laurie Vincent, nästan lika karismatisk, på sång, gitarr och bas. Bandets namn har kritiserats för att vara okänsligt gentemot de svarta amerikanska slavättlingarna, men i sanningens namn har de väl knappast patent på begreppet ”slav”, som är betydligt bredare än så.

Kynnet fick igång publikens danslustar.

En annan rolig överraskning är Teemu Tanners (Hopeajärvi, Teksti-TV 666, etc) soloprojekt Kynnet, som spelar på den lilla ”skräpscenen” på festivalen. Kynnets härligt somriga lo-fi garage-indie passar som hand i handske på den lilla urbana festivalen en varm sommarkväll, och hipstrarna dansar av glädje. Kynnets liveuppsättning är något av en supergrupp, där man bland annat kan nämna gitarristen Johannes Leppänen, som fram tills i våras ledde den även internationellt uppmärksammade French Films – som tyvärr nu har gått i graven.

Lördagen inleds för min del med ett av Finlands i mitt tycke allra bästa rockband – bluespsykedeliska 70-talsheavy-inspirerade Death Hawks, som kryddar sin medryckande, utsvävande retrorock med trummaskiner och effekter. Gitarristen/sångaren Teemu Markkula är en av Finlands absolut intressantaste gitarrister och besitter en karisma som få. Bandet är också i sin visuella stil särdeles ofinskt.

Teemu Markkula i Death Hawks gör en piruett på monitorn.

Satellite Stories, som ännu för ett par år sedan närde hopp om att göra ett liknande internationellt genombrott som Sunrise Avenue är nästa band. Bandet fick mellan 2013 och 2015 uppmärksamhet i brittisk musikpress och spelade till och med några utsålda gig i London, men tredje skivan Vagabonds blev inte riktigt den framgångshistoria man hoppats på, och bandet verkar därmed gå ett liknande öde till mötes som så många andra finländska britt-inspirerade indieband – close but no cigar. Jag förstår var tjusningen ligger – Esa Mankinen sjunger vackert, ackompanjerad av spröda gitarrer och böljande melodier. Personligen har ändå Satellite Stories för mig alltid framstått som en tunnare och glättigare version av Cats on Fire – ett annat band som kom nära det internationella genombrottet utan att nå ända fram, och som nu verkar ha gått graven, men i stället fött det kultförklarade Vasa flora och fauna.

Det är få band som klarar av att riva av tre av sina fyra största hits genast i början av konserten utan att tappa en tum i intensitet – men för finska post-hardcore/alt-rockbandet Disco Ensemble är det numera regel snarare än undantag. Jag måste ha sett närmare tio av bandets spelningar i det här skedet, och aldrig nånsin blivit besviken. Inte för intet har Disco Ensemble kallats för Finlands bästa liveband.

Hurula.

Dinosaur Jr har aldrig hört till mina favoriter, så avhåller mig från att ge ett omdöme om deras konsert. Röyksopp ser jag en stund på avstånd – inte heller min tekopp. Däremot är jag mycket förtjust i svenska Hurula, eller Robert Hurula, tidigare frontman i den kortlivade med hyllade punkgruppen Masshysteri, och sedan 2013 soloartist. Hurula gör det som svenskarna gör bäst – melodisk, deppig skränpunk med målande melodier och nästan poetiska undertoner. Tänk Thåström, tänk Broder Daniel, men tänk ändå inte att Hurula når riktigt de de höjderna.

Igen är det de mindre konserterna som mest inspirerar mig på Sideways, vars program är utsökt uppbyggt med allt från rap till svårpenetrerad elektropunk och noise till punk, metal, alt-rock, indiepop, finsk sommarpop och hiphop. Ett genomgående tema på alla tre festivaler hittills har dock varit att huvudartisterna sällan fallit mig på läppen – ofta har det rört sig om alt-rockband med storhetstid i slutet av 80- eller 90-talet. Är man inte helt såld på den tidsepokens konstrock- och popband, känns det lätt som om det skulle behövas nåt lite mer magstarkt som avslutning på festivaldagarna. Arrangemangen är igen oklanderliga, och det ser ut som om Sideways kommit för att stanna.

Text & foto: Janne Wass