Kategoriarkiv: opinion

Utopin efter Trump

För ganska exakt två veckor sedan meddelade USA:s ”president” Donald Trump att USA drar sig ur den historiska klimatöverenskommelsen från Paris.

Det är beklagligt, men Parisavtalet var ändå inte mycket mer än en symbolisk handskakning – en bekräftelse på att världens nationer åtminstone teoretiskt är överens om att klimatförändringen är ett faktum och att något måste göras. Utan en bred folkopinion bakom sig hade Obama inte kunnat ingå avtalet, och den folkopinionen har inte försvunnit någonstans. Fördelen med USA:s splittrade delstatslagstiftning är att delstaterna kan stifta sina alldeles egna miljölagar.

Också på andra fronter har Donald Trump skiftat Vita husets vänskapsband från de demokratiska allierade till autokratier och teokratier. Hans hat-kärleks-förhållanden till Ryssland och Kina är välkända, och i maj lyste han som en sol då han blev mottagen med pompa och ståt i gulfstaterna. När han fortsatte till Europa, började han med att skälla ut de de europeiska länderna för att de inte är lika krigiska som USA, knuffade Sloveniens premiärminister, och mer eller mindre förödmjukades av Angela Merkel och Emmanuel Macron.

I stället för att fälla tårar över Trump, säger jag: good riddance. När USA är redo att återvända till den civiliserade världen, är de välkomna tillbaka. Eran Trump varar inte för evigt, och trots den tillfälliga galenskap som tycks ha drabbat Amerika, går utvecklingen obönhörligt framåt. USA har inget annat val än att förr eller senare följa efter.

Vilket tar oss till detta dubbelnummer inför sommaren, som har utopi som tema. Det här numret är egentligen Åbo Underrättelsers ex-chefredaktör Torbjörn Kevins fel. I en kolumn i Hbl 23.4 berömde Kevin Ny Tids ambition att staka ut en vägkarta för en alternativ framtid, men beklagade sig över att det i hans tycke var fattigt med konkreta förslag i tidningen.

Delvis tycker vi att utlåtandet är en aning orättvist. Sedan Ny Tid i slutet av 1970-talet lämnade den allra klumpigaste Sovjetpropagandan, har spaltkilometer av artiklar skrivits, som utforskat inte bara vänsterns, utan hela världens framtidslösningar.

Men tiden är kanske mogen för ett helt dubbelnummer på temat, och nu levererar vi ett kalejdoskop av lösningar för en ny och bättre värld. Någon absolut patentlösning på alla världens problem kan inte ens vi komma med, ty som Lars Sund skriver i sin artikel på sid 48: ”utvecklingen följer aldrig en rak linje”.

Kevin ondgör sig i sin kolumn över att ”så mycket är så förväntat” i Ny Tids framtidsvisioner, och visst slår det också mig då jag läser texterna i detta nummer att vi hört det mesta som skrivs förut, i ett eller annat sammanhang, i en eller annan form.

Men det här är kanske en orsak till optimism: vi vet redan hur lösningarna borde se ut. Den stora frågan är hur vi tar oss från punkt A till punkt B. Några intressanta fingervisningar för detta finns också i den här tidningen, men i grund och botten är saken enkel – igen med Sunds ord: ”Det som krävs är politiska beslut”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Basinkomsten – reviderad

Kritiken mot basinkomsten ska tas på allvar, skriver Jan Otto Andersson, som själv var en av de första förespråkarna för modellen i Finland. En lösning på samhällets resursfördelning ser han som en dualmodell med en garanterad basinkomst och en delaktighetspenning.

Vänsterns idealsamhälle finns beskrivet i olika versioner. I News from Nowhwere (1890) vaknar William Morris upp förflyttad hundra år framåt i tiden. Han befinner sig i ett efterrevolutionärt rödgrönt London, fyllt av människor som är kreativa och aktiva. De trivs med och är stolta över det de arbetar med. Morris formulerade sin framtidsdröm som en kritik av den omåttligt populära skriften Looking Backward: 2000–1887 av den amerikanska journalisten Edward Bellamy.

Bellamys alter ego vaknade upp i en helt annan socialistisk utopi, där ekonomin byggde på storskalighet och högteknologi. Samhället styrdes demokratiskt med hjälp av avancerad samhällsplanering och en nationaliserad egendom. Arbetstiden var kort och varorna levererades på ett internetliknande sätt. Allt betalades med ”kreditkort”. Var som helst kunde man lyssna på predikningar och musik genom ”kabeltelefoni”.  För Morris var Bellamys utopi alltför centralstyrd och beroende av storindustriell organisering.

Det har rått en ständig spänning inom vänstern mellan dessa två visioner. Norden År 2030 som sammanställdes av Henrik Wahlforss och Leif O. Pehrson (1982) påminner i sitt upplägg om Morris roman, men var gjord i form av intervjuer och fotografier från ett efterrevolutionärt rödgrönt och förenat Norden. Publikationen var ett av svaren på den kris för det fordistiska masskonsumtionssamhälle som började bli allt tydligare. Men utan denna massproduktion hade varken det sovjetiska eller socialdemokratiska samhällsbygget varit tänkbara.

Med hjälp av Marx och Gorz försökte jag behandla denna spänning i boken Vänsterframtid, som gavs ut av Folkets bildningsförbund 1988. Ett kapitel ägnades Marx framtidsvision i dagens Norden. Min konklusion var att förutsättningarna för en ganska direkt övergång till genuin kommunism i Marx mening redan fanns i de nordiska länderna. Det gällde att kombinera en dualekonomi bestående av en ”nödvändig sektor” och en ”fri sektor”. Ett viktigt medel var en medborgarinkomst.

Vänsterns svar på den fordistiska kapitalismens kris blev emellertid alltför lamt. Hegemonin flyttades över på en nyliberal globaliseringsideologi, som nästan helt undanträngde traditionella vänsteridéer.

Hur mildra osäkerheten?

”Det enda säkra är att allting är osäkert”. Denna välkända, lite motsägelsefulla, sentens passar väl in på dagens ekonomi och arbetsliv. Åtminstone upplever en växande del av medelklassen det så. I boken Keskiluokan nosu, lasku ja pelot (Medelklassens uppgång, nedgång och rädslor) beskriver socialhistorikern Juha Siltala hur den individfokuserade konkurrensen lett till en allt större oro för att ramla ner i den nya underklassen: prekariatet. Men vi kan försöka följa den amerikanske matematikern John Allen Paulos visdomsord: ”Ovissheten är det enda vi kan vara säkra på, och att veta hur man lever med ovisshet är det enda säkra.”

Till allra först måste vi vara på det klara med att polariseringen är en följd av den djupa ekonomiska integrationen i samband med den snabba utvecklingen av nya teknologier. Det är fel att tro att vi inte kan göra något åt de här megatrenderna. Vi kan påverka både globaliseringens och den teknologiska utvecklingens karaktär, men för det krävs det medvetna politiska val. Om vi bara låter utvecklingen ha sin gång kommer de demokratiska institutionerna att bli allt svagare och populistiska, ofta protofascistiska, rörelser att förstärkas ytterligare.

Det är det okontrollerade kapitalflödet som utgör det viktigaste hotet. Det undergräver solidariteten, skattemoralen och demokratin. De klassiska teorier som visade på frihandelns positiva möjligheter antog att kapitalet var bundet till nationerna eller att staterna kunde kontrollera in- och utflödet av kapital. Vi måste våga införa skatter på kapitaltransaktioner, ändra sättet på vilket transnationella företag beskattas och använda diskriminerande tullar mot stater som inte tillåter fria fackföreningar eller som i konkurrenssyfte inte samarbetar mot miljöförstöringen. Likasinnade länder måste samarbeta för att åstadkomma en så global förmögenhetsbeskattning som möjligt.

Mättad doktorsmarknad

Genom lagstiftning, beskattning, forskning och omläggning av infrastrukturen kan innovationerna riktas så att de stärker det gemensamma sociala och ekologiska kapitalet. Företagsekonomisk effektivitet och BNP-tillväxt får inte längre vara de avgörande ledstjärnorna.

En sak som alla verkar att vara överens om är att alla borde få en bra utbildning. Det bästa som hänt under det självständiga Finlands hundra år har gällt utbildningen. Införandet av den allmänna läroplikten 1921. Genomförandet av grundskolan under 1970-talet. Den kostnadsfria utbildningen ända upp till universitetsnivån. Tack vare de här satsningarna har det skett en social utjämning som är av historiska mått. Vi ska givetvis fortsätta med den här politiken, men risken att den inte längre leder till en större social rörlighet har ökat. När mängden årligen utexaminerade doktorer är högre än antalet som blev studenter för hundra år sedan har vi nått ett läge då inte ens en hög examen kan garantera en varaktig anställning eller en trygg ekonomi. Vi konkurrerar med varandra på ett allt kostsammare sätt under en allt längre tid.

Vi är också rätt överens om att alla som vill bör ges möjligheten till någon form av arbetsinsats – om inte på annat sätt så med samhällets hjälp. Det vi inte kan enas om är hur mycket en sådan garanti får kosta. Ska alla faktiskt få en lön som är tillräcklig att leva på? Är det förnuftigt att sätta folk i arbeten som de inte är lämpade för eller som de själva inte uppskattar? Ett förslag som framförts är att göra det möjligt att ersätta arbetslöshetsstödet med en ”delaktighetsinkomst”; du får behålla stödet bara du gör något som samhället uppfattar som nyttigt. Idén kombinerar en ekonomisk minimitrygghet med de enskildas behov av aktivitet och uppskattning. Kritikerna ängslar sig emellertid för att förslaget kommer att leda till mera övervakning och mera press på de arbetslösa.

Delaktighetspeng

”Den andra maskinåldern” tvingar allt flera att bli ett slags företagare – till exempel frilansare – i stället för anställda med en regelbunden lön och reglerade arbetsförhållanden. Den som saknar ett grundkapital och en tillräcklig självtillit har svårt att utsätta sig för de risker entreprenörskapet innebär. De sociala försäkringssystemen är inte anpassade för att möta riskerna som egenföretagare. En företagare kan inte få utkomststöd eller arbetslöshetspeng förrän hen lagt ner sitt företag och realiserat sin förmögenhet. Det är uppenbart att det behövs en social trygghetsreform som också passar entreprenörerna. Problemet är svårlöst eftersom rollerna som anställd och företagare i praktiken blivit allt mer överlappande; den anställda bär allt oftare en del av företagsriskerna medan frilansarna också kan vara visstidsanställda. I den här situationen borde det antingen ske en kraftig utjämning av förmögenheterna, så att alla kan räkna med en pålitlig kapitalavkastning, eller fås till stånd en basinkomst.

Det nyligen startade experimentet med en ovillkorlig basinkomst – även om det är alltför begränsat och inte anpassat för att kunna gälla hela samhället – är därför en välkommen gåva till hundraåringen. Allt oftare, i både rika och fattiga länder, bland forskare, politiker, finanstoppar och allmänheten, har det vuxit fram en känsla av att en basinkomst kunde vara ett svar på de nya utmaningarna. Alla borde ha rätt till en andel av den enorma avkastning som naturen, förfäderna, vetenskapen och den nya briljanta teknologin gett oss. Vi ska visserligen använda en betydande del av denna avkastning för investeringar för framtiden – för utbildning, infrastruktur, miljösatsningar och andra samhällsfunktioner – men en ungefär lika stor del borde ges medborgarna i form av en social dividend eller basinkomst, så att de kan planera sina liv på längre sikt: studera, lönearbeta, bedriva företagsverksamhet, förkovra sig i någon specialitet eller arbeta i hemmet eller för en förening.

För dyrt?

Den viktigaste kritiken mot en ovillkorlig basinkomst är att den blir för dyr om den ska ge en tillräcklig ekonomisk trygghet. Politisk realism talar därför för att den borde vara ganska låg – lägre än grundpensionen. En annan form av kritik gäller risken för att de arbetslösa lämnas utanför, att de inte uppmuntras att delta i arbetslivet och samhällslivet. Rädslan för detta är ofta överdriven, men bör ändå tas på allvar. En möjlighet är att komplettera basinkomsten med en delaktighetsinkomst. Det skulle kombinera ekonomisk minimitrygghet med självvalda aktiviteter som samhället ger värde och respekt. I SDP:s ungdomsorganisation Demarinuorets ”yleisturva”-modell finns en ”takuutulo” (garanterad inkomst) i form av en negativ inkomstskatt och en ”aktiivitulo” (aktiv inkomst) i form av en delaktighetsinkomst. Den kan därför, tillsammans med andra konkreta basinkomstförslag, bli en bra utgångspunkt för fortsatta diskussioner och försök. Finland kan bli först med att få till stånd en århundradets reform av samma dignitet som den allmänna rösträtten och grundskolan.

Jan Otto Andersson

Ombord på Titanic

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
En stor bild av den sjunkande Titanic hängde länge i Finska Notisbyråns redaktion. Katastrofen 1912 var en av världshistoriens största nyhetshändelser. Den är också sprängfylld av symbolik.

Det kan vara orsaken till att museet Titanic Belfast för ett år sedan blev Europas mest besökta turistattraktion, före Eiffeltornet, Akropolis och la Sagrada Familia. Över tre och en halv miljoner besökare har betalat inträdesbiljett sedan öppningen 2012. Museet berättar inte bara om lyxfartygets undergång, utan även om en period av våldsam industrialisering under flera årtionden. Det var, för att citera Jan Olof ”Jolo” Olsson, ”en produkt av framstegsgtrons och ingenjörsoptimismens förkrigsår”.

Befolkningen i den nordirländska små staden Belfast växte i takt med industrin. Enligt min guidebok hade staden år 1900 ”samlat tillräckligt slum, rök, linspinnerier, viktoriansk arkitektur och sociala teoretiker för vara mera brittisk än irländsk”. Där fanns också skeppsbyggeriet Harlan and Wolff med 35 000 arbetare som stolt producerade den osänkbara, lyxiga Titanic.

Helsingfors upplevde samtidigt något liknande. Invånarantalet tredubblades på tre årtionden. Fabrikerna, järnvägen och Sörnäs hamn behövde arbetare. Befolkningen norr om Långa bron ökade från omkring 1 000 personer år 1870 till 40 000 år 1910. Fredriksbergs (numera Böle) slum liknade Belfasts, med koleraepidemier och allt.

I dag hotas både Belfast och Titanicmuseet av Brexit. Beslutet om Brexit baserades på känslor, inte på fakta, vilket enligt Jochen Bittner i Die Zeit är en påminnelse om Titanics öde. Fartyget byggdes med rationalitet och var resultatet av åratal av hårt arbete. Men det var känslorna, lusten till makt och snabbhet hos några få som förintade det inom loppet av några minuter.

Till tidsandan hörde att det var lyxpassagerarnas tragedier som slogs upp i pressen. Först tiotals år senare berättade Walter Lord om de många emigrantpassagerarnas öden. Resenärerna i fjärde klass visste inte var livbåtarna fanns, de var apatiska, kunde inte engelska och satt fogligt och väntade i matsalar och korridorer tills det var för sent. Ingen av överlevarna från fjärde klass intervjuades, och det skrevs mera om sjunkna smycken än om om spillda emigrantliv.

”Det var verkligen på ett sätt en epok som sjönk med Titanic” skrev Jan Olof Olsson år 1956. Månne det? Jolo skrev under inflytandet av efterkrigstidens framtidstro och Sveriges folkhem. Hur är det med dagens emigranter som drunknar i Medelhavet? Skiljer sig världen i dag från hur den såg ut för hundra år sedan?

Något år efter Titanics undergång skrev journalisten Guss Mattson i en bok om världsläget att upprustningen och anspänningen inte kunde fortgå utan utlopp. Han hoppades att det skulle komma snart, så att man sedan kunde börja bygga upp på nytt. I president Mauno Koivistos dödsannons citerades hans egna ord:

Om vi inte med säkerhet vet
hur det kommer att gå,
kan vi anta
att allt går bra.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Frågan om fördelning

Nora Hämäläinen
Nora Hämäläinen.
Vi börjar med en tes som är ganska självklar: om ägandet av vårt lands samlade tillgångar var mer jämnt fördelat, skulle framtidens framskridande automatisering, försvinnande jobb, den höga arbetslösheten, den skeva ”försörjningsbalansen” och liknande problem inte vara problem alls. (Man kan säkert göra samma tankeexperiment i global skala, men då blir det så mycket mer komplicerat att vi kan lämna det till en annan gång.)

Vi håller oss alltså hypotetiskt till Finland eller ett jämförbart västligt land. Robotarna skulle sköta allt mer av de tråkiga jobben och de som nu räknas som arbetslösa och pensionärer skulle kunna njuta av sin lediga tid med lite mera pengar tack vare sitt ägande. Även de som lönearbetar skulle tack vare sitt delägande av allt mer robotiserade industrier och byråkratier kunna dra ner på betalda arbetstimmar och göra andra intressanta och kreativa saker vid sidan av: syssla med musik, konst, byggnadsvård, trädgårdsskötsel, vetenskap, sömnad.

En del av de här verksamheterna skulle kanske bli ekonomiskt lönsamma i ett senare skede, andra inte. En del aktiviteter skulle vara till nytta på andra sätt. Förhållandet mellan lönearbete, annat arbete och övriga sysselsättningar skulle förändras, men knappast på radikalare sätt än när befolkningen övergick från det tidiga 1900-talets småbrukarsamhälle och säsongbetonat lönearbete till mer regelbundet lönearbete, eller när den offentliga sektorn byggdes ut och medelklasskvinnorna gick in i arbetslivet.

Hursomhelst skulle automatiseringen inte vara ett hot som gör människor onödiga, utan en möjlighet till större personlig frihet och möjlighet att bygga livet kring sådant som man tycker om att göra. Eftersom de flesta inte äger just mer än kanske en del av sin bostad, och lever främst på sitt lönearbete framstår automatiseringen som ett av de största framtidshoten idag, strax efter klimatförändringen och antibiotikaresistensen.

Vi måste förstås komma ihåg att ingen riktigt vet hur många jobb som drabbas i den närmast utannonserade jobbdöden. Men vi kan för resonemangets skull utgå från att massor med jobb kommer att försvinna, och att nya inte kommer att uppstå i samma takt som de har gjort tidigare. Eller alternativt att de nya som uppstår är så osäkra eller illa betalda att de inte ger en hållbar utkomst. Det här skulle tvinga fram ett systemskifte, från lönearbete till något annat. Frågan är alltså: till vad?

Problemet med en jämn fördelning av ägande är att den är ganska svår att uppnå och ännu svårare att upprätthålla. Man kan inte hindra folk från att ge, spela eller schabbla bort sitt ägande, och inte heller från att göra ”bra affärer”. Även med ett bibliskt jubelår vart femtionde år (som David Graeber förespråkar) skulle ägande och skulder snabbt fördelas ojämnt på sätt som lämnar barn utan mat och sjuka utan vård.

Om den här lösningen alltså är för opraktisk, måste vi tänka på något annat.

Högre löner, mer kvalificerade och därmed bättre betalda arbetsuppgifter, beskattning, inkomstöverföringar, omfattande pensions-, föräldraledighets- och sjukersättningssystem, och kollektivt ägande av central infrastruktur har tidigare gjort människor delaktiga av samhällets växande förmögenhet också utan personligt ägande.

Om löner inte längre fungerar som rationell fördelningsmekanism och privat ägande är behäftat med inbyggd tendens till ojämlikhet, verkar det rimligt att ge mera vikt åt andra beprövade metoder: gemensamt ägande, sociala försäkringar, inkomstöverföringar.

Det paradoxala är att vårt samhälle under de senaste årtiondena har förlorat tron på flera av 1900-talets fördelningsinstrument. Universella sociala förmåner ses som förlegade, i vissa fall även av vänstern.

Infrastruktur såsom vatten, värme och elförsörjning, kommunikation, skolor, sjukhus och läkarstationer, tåg och vägnät, ses rätt och slätt som potentiella marknader för privat företagsamhet där brukaren ses som köpande kund.

De flesta som idag argumenterar för större andel av privata aktörer inom infrastruktur tänker sig den offentliga sektorn som inköpare av centrala tjänster som vård och utbildning. Då fungerar den offentliga sektorn som fördelningsmekanism även utan gemensamt ägande och gemensam drift. I praktiken finns det ändå många som vill se ett system där individer kan välja att köpa sig en bättre sjukvård, bättre utbildning, och bättre kommunikationer.

Man kunde förstås också gå in för att minimera gemensamt ägande och offentligt finansierade tjänster, och i stället betala ut en månatlig summa till var och en. Medborgarlön av ett eller annat slag kommer med ganska stor sannolikhet att förverkligas inom några årtionden, inte minst för att det inte är en tydlig vänster- eller högerfråga. Med medborgarlönen som ersättande fördelningsmekanism i ett arbetslöst samhälle kan människor kanske lättare ta tillbaka kontrollen över sina liv. Men det säger sig självt att en månatlig summa på till exempel 1000 euro, kompletterat med snuttjobb, inte räcker särskilt långt i ett samhälle där nästan inget är gemensamt och det mesta är till salu.

Vare sig man är en vän av gratis tjänster eller en vän av inkomstöverföringar förutsätter de hursomhelst att samhället både vill och förmår beskatta de vinster som görs på ägande, och som de obesuttna inte längre blir delaktiga i genom lön. Ju fler jobb som försvinner i en eventuell automatisering, desto nödvändigare blir beskattningen av ägande.

Det finns praktiska svårigheter med att beskatta kapitalinkomster in en globaliserad värld, men politisk vilja och internationellt informationsutbyte kan också ge snabba resultat. Det finns också ideologiska svårigheter, för man måste förmå att sätta samhällets välmåga framom individers subjektiva rätt att öka sin förmögenhet.

Moraliskt sett borde det inte finnas någon oklarhet här. Även om vi tänker på de större, verkliga framtidshoten (klimatförändringen, antibiotikaresistensen) är det viktigt att människor inte selektivt slås ut, eller lever under konstant hot om att slås ut i konkurrens om grundläggande försörjning, utan kan verka rationellt tillsammans för att förändra våra livsbetingelser i en mer hållbar riktning.

Nora Hämäläinen
är filosof

Finland och Sverige, tillsammans eller hur?

De nordiska länderna är som döttrar av samma familj, det har jag sagt många gånger. De är inte kopior av varandra, men de har mycket gemensamt. Samarbete, öppenhet och solidaritet är en fördel för oss alla, en plikt och en rättighet. De tillför stabilitet i samhället, vilket är viktigt i nuvarande tider av osäkerhet.

Den nordiska välfärdsmodellen är i många avseenden en föregångare och en bra bas för hållbar utveckling, och de nordiska länderna ligger nästan alltid på toppen i olika internationella jämförelser. Förutsättningen är vårt långsiktiga arbete för jämställdhet, rättvisa och tolerans.

Vårt jubileumsår är öppet för alla, både finländare och det hundraåriga Finlands vänner. Vem som helst kan delta och bidra till jubileumsårets program, som bygger på en öppen ansökan. Hittills har finländarna och landets vänner kommit med över 4 000 godkända programprojekt. Antalet ökar varje vecka. Samma nordiska värden syns också i de här ansökningarna.

Jubileumsåret firas i cirka 100 länder på alla sex kontinenter. Jag har redan deltagit i några av de här tillställningarna, eftersom de ofta sammanfallit med möten om FN:s mål för hållbar utveckling. I Sverige har Finlands 100-årsjubileum rotat sig väl. Den finländska identiteten är starkt närvarande i det svenska samhället. I det officiella programmet ingår det för tillfället över 70 projekt som äger rum i Sverige. Detta är inte att undra på. Finlands och Sveriges liknande samhällen och ekonomi, gemensamma värden och kultur samt de täta och omfattande historiska förbindelserna skapar en fruktbar grund för samarbete.

De utmärkta officiella relationerna mellan våra länder har under de senaste åren blivit allt intensivare. Samarbetet har också blivit allt mer nödvändigt då de internationella spänningarna i närområdet har tilltagit.

Men känner vi varandra, eller är vi mer som gamla familjemedlemmar som har flyttat isär? Vi liknar varandra på många sätt, fastän vi inte märker det själva. Vi har en 700-årig gemensam historia. Samma familjs eller släkts kulturella arv kan å andra sidan vara så starkt, att även små skillnader verkar stora och irriterande. Men när det gäller, håller man ihop. För barn från samma familj kan livets lotter vara mycket olika, och detta gäller också nationerna. Finländarnas historia har av många orsaker varit hårdare än Sveriges och detta har format nationens karaktär. Också vår geopolitiska situation är något annorlunda.

Känner vi alltså verkligen varandra? Emellanåt märker jag att vår långa gemensamma historia döljer det faktum att vi inte nu känner varandra eller varandras historia efter separationen år 1809. Inte heller Sveriges historia, särskilt inte arbetarklassens historia, har enbart varit en dans på rosor. Kanske skulle en bättre kännedom till exempel om varandras närhistoria hjälpa oss att hitta varandra på nytt.

Vi kunde också fundera på varför Sveriges inställning till euron, flyktingpolitiken och den internationella politiken på många plan varit annorlunda än Finlands.

Vore det inte på tiden att hitta varandra igen?

Tarja Halonen
är president