Kategoriarkiv: opinion

”Not just a piece of meat”

– den ytliga romantiken

I sjätte säsongen (2010) av TV-deckarserien Bones, då rättsantropologen Dr. Temperance Brennan och FBI-agenten Seeley Booth löser ett mord på feststranden Jersey Shore, fascineras Brennan av de lokala strandlejonen. De anspelar på ”guido”-fenomenet som gjordes känt av dokusåpan Jersey Shore (2009–2012), som skildrar New Jerseys subkultur med främst italiensk-amerikanska ungdomar som prioriterar utseende, sex och festande över allt annat. Ordet ”guido” är i grunden rasistiskt och stämplar denna subkultur som fåfänga idioter och humoristiska troper. Brennan betraktar dessa strandlejon och -lejoninnor ur antropologisk synvinkel, som en primitiv folkstam med anor som är värda att studera. Deras brokiga språk, färggranna mode, och specifika sociala konventioner utgör ett intressant studieämne. Bland adoniskroppar och orangefärgade kvinnor på en trendig klubb förklarar hon att själva dansen är som en parningsritual, där hanen visar upp sin fysiska styrka för att para sig med en passande hona. Stoltheten spelar en roll, ytligheten möjligtvis en större roll, och gammalmodiga maskulina och feminina spärrar förbigås för sex, höga klackar och en väloljad tvättbrädsmage.

I filmen Don Jon (2013) återuppväcker regissören, skriptförfattaren och skådespelaren Joseph Gordon-Levitt denna stereotyp i en skildring som påminner om den typiska kärlekskomedin, men med kritiska undertoner mot samhälleliga konventioner. Filmen har producerats av Gordon-Levitts eget mediabolag Hit Record, samt är skriven och regisserad av Gordon-Levitt själv.

Don Jon fick ett ganska tyst mottagande i Finland, men i USA väckte den starka känslor. Intressegruppen Italian American One Voice Coalition kritiserade filmen för att reproducera stereotypier om italienare, och den har även anklagats för att ge en ful och ytlig bild av den judiska minoriteten, främst genom karaktären Barbara, som tolkas som en stereotypt judisk Jerseyprinsessa.

Gordon-Levitt spelar huvudrollen Jon Martello, en italiensk-amerikan med en livsstil som präglas av Jersey Shores hypermaskulinitet. Jon är duktig på att ragga och kallas därför Don Jon efter Don Juan. Hans få intressen går före allt annat. Dessa är hans kropp, lägenhet, bil, familj, kyrka, vänner, brudar, samt porr. Hans förhållande till porr är starkare än hans verkliga förhållanden och Jon föredrar porr framför sex med en verklig person.

Under ytan träder större samhällsrelaterade problem fram, som visuellt skildras i objektifieringen av människan. Jag säger människan, och inte kvinnan, eftersom Don Jon visar hur även mannen objektifieras som motpart till den påträngande, åtråfyllda och orealistiska bilden av kvinnan. Jon sexualiseras och objektifieras eftersom han svarar mot krav i sin omgivning. Han behöver se bra ut, ha den perfekta kroppen, dominera sina vänner i egenskap av gruppens alfahanne, och han behöver skapa en familj lik den som han själv kommer från. Den värld som Jon har växt upp i har format honom, inte minst efter hans far som ständigt objektifierar och sexualiserar kvinnor.

Jaktstrategier

På klubblandets jaktmarker har Jon utvecklat en teknik som återkommer under filmens gång i ett komiskt spel. Jon som alfahanne blir den dominerande parten i parningsritualen på nattklubben. Han dominerar en kvinna genom att först betygsätta henne med sina vänner, sedan försöker han imponera på henne med en ytlig charm, och lyckas nästan alltid övertyga kvinnan att ligga med honom. Men för Jon blir sexet varje gång en besvikelse och det blir aldrig lika bra som det verkar vara i porrfilmerna. Trots Jons kontroll över kvinnan har han väldigt lite kontroll över själva sexakten. Då fungerar porren som en tröst, där Jon kan återfå den kontroll han har förlorar under det verkliga samlaget.

Jons behov av kontroll över sin omgivning och över det intryck han gör på den kommer ur den förväntningshorisont han möter då han stiger ut ur sin lägenhet, och utgör det sociala erfarenhetsrum som han hör hemma i. Han förväntas få kvinnor och att njuta av sex eftersom det är så som hans omgivning ser honom. På samma gång förväntas han leva i katolsk ånger över sin sexuella energi, och som mognadsprov förväntas han skaffa en god och presentabel kvinna till fru. Som ung anses det vara bra att ragga duktigt, men den långsiktiga målsättningen är att mogna och bilda familj. Jon är kanske ytlig men han lever i en ständig existentiell kris.

Men allt förändras en kväll då han träffar Barbara (Scarlett Johansson) på nattklubben. Jon börjar sitt typiska spel med dominans och spänningar, men hans vanliga teknik misslyckas. Men Barbara har fått fulla tio poäng, och Jon bestämmer sig för att söka upp henne efter den misslyckade kvällen. Jon ser Barbara som värd det ”långa spelet” i hans existentiella mognadsprov. Då de träffas igen ger han henne komplimangen: ”You are the most beautiful thing I have ever seen.”

Hans ord ekar det som hans far sagt om Jons mor då de två träffades för första gången: ”That’s mine.” Ord som ”thing” och ”that” förvandlar kvinnorna till objekt och ordvalet sker naturligt inom konversationen.

Att objektifiera på det här sättet relaterar till teorier om den abstrakta maskuliniteten, där målsättningen för mannen är att äga medan kvinnan fungerar som kapital vars värde stiger ju mer åtråvärd hon är för andra män. Tendensen att objektifiera sitter djuprotad i Jon, det blir som en del av hans personlighet. Och varför inte? Barbara blir endast smickrad av hans komplimang och de går på bio.

Porren som utlösning

Jon gillar porr eftersom det ger honom en möjlighet att förlora sig själv. Orgasmen blir som en upplysning där det materiella och det ytliga försvinner. Barbara uppnår i sin tur upplysning genom kärleksfilmer, hon lever sig in i dem och jämför sin partner mot filmernas kärleksmagi. Det ger henne omöjliga förväntningar på Jon och deras förhållande, på samma sätt som porren ger Jon omöjliga förväntningar på sina sexpartners.

Men i deras förhållande är det Barbara som dominerar. Hon utnyttjar sin sexualitet för att manipulera honom att nå upp till hennes förväntningar, och nekar honom sex tills han utbildar sig för ett bättre jobb. (Det verkar dock inte vara så mycket en fråga om pengar som social status.) Jon i sin tur utnyttjar henne för sina egna sociala behov. Familjeinstitutionen kräver att han hittar en kandidat till hustru, och den abstrakta maskulineten kräver att han hittar en het brud som han kan stoltsera med åt andra alfahannar som till exempel hans far. När han presenterar Barbara för sina föräldrar blir hans mor ivrig över en möjlig svärdotter, medan hans far inspekterar henne som om hon vore ett fordon. Jons far blir imponerad av Barbara och det ger Jon en känsla av färdighet – han har presterat bra i sitt val av partner. Parningsleken är komplett.

Men Jon är fortsättningsvis frustrerad. Då han äntligen får ligga med Barbara vill han spela upp en porrscen medan hon vill ha den romantiska samlagsscenen. Ingendera bemöter varandras behov. Barbara lämnar honom till slut för hans porraddiktion, och då kunde tittaren förvänta sig att filmens naturliga sväng handlar om hur kärleksparet löser sina problem och hittar tillbaka till varandra.

Men istället blir Jon involverad med Esther (Julianne Moore), som är äldre och inte lika glamorös som Jons tidigare kvinnor. Men det är hon som till sist når fram till honom, och som upplyser honom om hans porraddiktion är en del av en större existentiell helhet. Det blir en enformig akt, förklarar Esther, att bara tänka på sin egen njutning inom sexakten och inte dela upplevelsen med någon som man skapar en gemenskap med. Genom att utmana Jons objektifierande av det motsatta könet, utlöser Esther Jons katharsis.

Jon växer inte mycket som person, men finner en mera harmonisk existens med sig själv och sin omgivning. Gamla anor släpper taget och nya prioriteringar etableras. Jon är plötsligt nöjd. Men inte för att han har hittat den ”rätta.” Och Esther är inte heller ute efter romans, snarare söker hon sex och vänskap – precis som Jon.

Spänningar

Filmen skildrar ett samhälle där både män och kvinnor görs till sexualiserade objekt. En förväntningshorisont pressar mannen att bete sig enligt vissa normaliserade konventioner likaväl som kvinnan måste möta vissa förväntningar. I början av filmen visas färgsprakande och översexualiserade bilder från tecknade program och TV-underhållning. Montaget består av sexualiserade bilder av kvinnors kroppsdelar – bröst, lår och bak flimrar om och om igen i välbekanta upplägg. I följande scen där Jon sitter framför sin dator, redo för kvällens onanisession. Under filmen visas liknande sexualiserade bilder flera gånger och Jon, med sina manliga motsvarigheter, blir åskådare till de utmanande skildringarna av kvinnokroppar.

Forskaren Thomas J. Gershick förklarar att kroppar inte är biologiskt fixerade utan snarare formbara enligt kontextspecifika könsförväntningar, vilket gör att den fysiska kroppen är starkt bunden till den sociala konstruktionen av kroppen. I Jersey Shores kontext verkar könsförväntningarnas relation till kroppen prioriteras, men samtidigt visar filmen att förväntningarna avspeglar de kroppsliga normer som dagens medier ständigt matar oss med. Kanske är det här det som Gordon-Levitt vill visa med filmen.

Det finns även spänningar i Barbaras relation till den romantiska filmen. Hon förväntar sig en filmromans, men filmen visar att livet är, sist och slutligen, inte en film. Därför står slutet på filmen utanför den typiska kärleksfilmens intrigkurva – den handlar om kärlek och allianser men skär av alla typiska förväntningar. Varken Esther eller Jon har förväntningar gällande sitt förhållande utan de tar det som det är. Vilket på samma gång gör filmen oerhört romantisk.

Att filmen kritiseras för sin användning av stereotyper är inte förvånande. Hollywood får ofta stryk för sitt sätt att porträttera den amerikansk-italienska befolkningen som onda mafiosor eller testosteronfyllda töntar. Don Jon är inte ett undantag, men att Jon prioriterar andra saker än intelligens betyder inte att han är dum. Snarare upplever jag ett djup i karaktärsskildringen som antyder att Jon är både intelligent och väldigt emotionellt laddad.

Det är möjligt att Gordon-Levitts val att representera den här sortens subkultur härstammar från det faktum att den är kollektivt nervärderad, hatad av vissa och utskrattad av andra. Den fåfänga och ytliga italienaren är en typisk manlig trop som syns i filmer allt från Saturday Night Fever (1977) till Summer of Sam (1999), och förstås i dokusåpan Jersey Shore. Filmen utmanar stereotypens ytlighet genom att dess konventioner och traditioner ifrågasätts och genom att den fördjupar själva karaktärsskildringen. På samma gång utmanas det övriga samhällets bild av sex och kärlek, samt det vi som filmåskådare förväntar oss av dessa. Don Jon lyfter fram hur sexuell manipulation förekommer i de bilder vi ser, och visar hur långt vi låter oss manipuleras, och till vilket pris.

Det fina med filmen är dess sätt att visa hur nuet kan ha en djupare betydelse, som kan vara viktigare än en långsiktig målsättning. Det kortsiktiga blir inte korttänkt, utan snarare fördjupat. Sociala strukturer är ofta invirade i de traditionella institutionernas tecken som, precis som Brennan beskriver i Bones, kan definieras som parningsritualer. Dessa ritualer manifesteras inom filmvärlden på olika sätt men målet är alltid detsamma: att metaforiskt rida emot solnedgången med sin älskade. Om denna metafor uppfylls i Don Jon är visserligen en fråga i sig själv, men tanken är ändå att människan alltid söker romans. Och romans är sist och slutligen en relativ term. Med korten på bordet rider Esther och Jon emot den metaforiska solnedgången.

Malin Bergström

Don Jon, 2013. Manus och regi: Joseph Gordon-Levitt. I rollerna bland annat: Joseph Gordon-Levitt, Scarett Johansson, Julianne Moore, Tony Danza.

Tågluffen är tillbaka

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
För mig var det den stora friheten när jag var yngre att tågluffa runt Europa. Länge har drömmen om en ny tågluff, med Ann och barnen, levt kvar hos mig. I sommar blev det så av, vi vaknade upp när nattåget nådde alperna, hälsade på vänner i norra Frankrike, åt currywurst i Berlin och såg på EM-fotboll i Nederländerna.

Så visst går det fint att tågluffa även 2017. Några saker har blivit enklare än förr, andra lite mer besvärliga. Interrailkortet kommer i flera varianter. Billigare för unga och äldre, gratis för barn upp till elva år. Det är en bra deal för familjer. Interrail har en utmärkt hemsida med info, www.interrail.eu. Svenska SJ har märkligt nog slutat sälja internationella biljetter, så det var bara att handla på nätet. Eftersom jag bokade i tid fick vi till och med rabatt.

Lågprisflyget har ersatt många av de internationella tågen. För det mesta är det billigare att flyga, men om man vill resa runt till fler ställen så är tågluffen prisvärd, för att inte tala om roligare och med friheten att ändra sina planer resa dit lusten bär en. Appar och hemsidor, inte minst från interrail och tyska bahn.de, gör det lätt att planera.

Länder som Nederländerna, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland har verkligen satsat på järnvägen. Moderna snabba tåg tar dig bekvämt genom landskapet. En av mina favoriter är franska snabbtåget TGV. Paris-Barcelona går på drygt sex timmar. Så mycket snabbare än förr! Men för att åka snabbtåg behöver du som regel betala platsbokning eller tillägg, och det kan vara ganska kostsamt och kräva lite planering.

Tyvärr är många nattåg borta, inte minst i Tyskland och Frankrike, och det som förut gick från Köpenhamn. Men Österrikiska ÖBB kör nattåg i flera grannländer. Även i länder som Polen och Tjeckien finns många nattåg kvar. Jag och familjen bokade en familjekupé i ÖBBs liggvagn Hamburg-Innsbruck för 130 euro, inklusive frukost serverat i kupén. Ett lagom äventyr för nioåriga tvillingar, och en stor del av sträckan till släkten i Italien sov vi oss igenom Tyskland.

Det blir ett annat resande än flygresor till solen. Ett par timmar i Hamburg för att se på stan och världens största modelljärnväg blev en liten barnsuccé. Lugna samtal och kortspel när landskapet susar förbi ger tid för eftertanke. Vi testade pretzels på tyska stationer, köpte croissanter i Paris och märkliga friterade kroketter i Amsterdam. Vi kom hem med minnen och upplevelser att tala om och dela. Kanske lyckades jag också föra över lite av min dröm till barnen. Att Europa är fullt av spännande ställen och nya vänner som väntar på att upptäckas med ett tågluffarkort på fickan.

Att tågluffa är klimatsmart och socialt. Rekommenderas!

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige

Kättersk betraktelse: Marknaden och moralen

Många inom vänstern menar att de representerar en mer moralisk och etisk politik än högern. Man använder högstämda ord ur den moralfilosofiska vokabulären som solidaritet med de förtryckta, rättvisa och allas lika värde för att beskriva sin hållning. Högern förutsätts företräda egoism, ojämlikhet och likgiltighet för andras lidande. Jag tror inte detta är en hållbar inställning, åtminstone inte om man vill göra världen bättre.

Alla politiska krafter säger sig vilja åstadkomma något gott. Jag tvivlar på att någon politisk rörelse någonsin gått ut och öppet sagt: ”Rösta på oss så får ni det sämre”. På sin höjd kan utpräglade intressepartier ibland begränsa sina löften till att omfatta den egna gruppens medlemmar, bara de ska få det bättre på alla andras bekostnad. Till och med envåldshärskare och auktoritära ledare och brukar framställa sig själva och sin maktutövning som det i något avseende bästa alternativet i en rådande situation; även när en utomstående bedömmare kan tycka att de enbart drivs av en strävan till makt.

Under franska revolutionen försvarade den ursprungliga högern adelns ärftliga privlegier med en hänvisning till en av gud given hierarkisk ordning. Mot detta stod upplysningstidens sekulariserade liberalism och företrädde jämlikhet och allas lika möjligheter; de ville avskaffa gräddfilen för en samhällsklass som inte längre gjorde någon samhällelig nytta utan mest bara levde som parasiter  vilande på gamla lagrar. I dag har liberalerna övergivit jämlikhetstanken och politiskt hamnat till  höger när de försvarar ärftlig ekonomisk makt. Deras moraliska argument är att ojämlikheten är det pris vi måste betala för att alla i grunden ska få det bättre i det globala marknadssamhället. Mot detta står en ny vänster som håller fast vid allas lika värde och som arbetar för att alla ska ha lika stora möjligheter att utforma sina liv utifrån sina egna förutsättningar och preferenser och att detta bara kan ske i ett samhälle av frivilligt samarbete.

Man brukar från högerhåll kritisera den socialistiska vänstern för att den vill göra våld på den mänskliga naturen; i Sovjetunionen försökte man med tvångsmetoder skapa ”den socialistiska människan” men misslyckades. Människor är inte villiga att ge upp sina egna, personliga intressen till förmån för ”ett gemensamt bästa”, menar man på den kanten. Samtidigt drivs i dag även från nyliberalt håll en intensiv kamp för att göra våld på människans natur och skapa en ”homo economicus”, en individualistisk och egoistisk människa. ”Tänk på dig själv, ingen annan gör det,” kan det heta. Eller som i glassreklamen i dag: ”Så god att man vill behålla den för sig själv” där det ännu för tjugo år sen hette: ”Så god att man vill dela med sig”. Man får hoppas att även detta försök att tvinga in människan i en förutbestämd Prokrustes-säng ska misslyckas.

Den österrikiska samhällsfilosfen Friedrich von Hayek, en av nyliberalismens husgudar, är i detta avseende inte en ortodox nyliberal. Han menar att människan visst har förmåga till samarbete, solidaritet och spontan omsorg. Utan den förmågan hade vi aldrig överlevt som art.

Enligt Hayek hör dock denna samarbetsförmåga och ska vi säga detta ”altruistiska förhållningssätt” hemma i den snäva krets där människor kommer i direkt kontakt med varandra. Därutanför gäller en annan etik. Samtidigt förundrar han sig över att människan utan medveten planering har kunnat skapa ett system för globalt samarbete över alla gränser mellan människor som inte känner varandra och aldrig ens kommer att mötas, det som kallas den globala marknadsekonomin. För att den ska kunna fungera behövs tillit, förutsägbarhet och gemensamma regler.

Eftersom mänskligheten består av ett oändligt antal individer, var och en med sina specifika behov, intressen och preferenser, får vi, enligt Hayek, den bästa av världar om varje individ själv får bestämma hur hen vill leva, vad hen behöver och vad hen vill ha. Ingen organisation, varken statliga myndigheter eller privata företag, kan tala om för människor vad de behöver och hur de ska leva sina liv. Av detta drar Hayek slutsatsen att marknaden, detta spontant utvecklade samarbetssystem, inte bara är det bästa utan det enda sättet att uppnå detta goda. Därmed förlorar han sig i en övertro på att marknaden kan lösa alla problem.

Hur ska vi då kunna angripa detta förhatliga samhällssystem, som skapar och övervältrar på framtiden så många olösta problem, om vi inte får använda moraliska argument; om vi inte får peka på det orättvisa i att några få äger så mycket och därmed har tillskansat sig en oförtjänt makt; om vi inte får framhålla de svagas, de sjukas och de gamlas behov av omsorg och därmed av vår solidaritet; om vi inte får öppet försvara allas lika värde när människor diskrimineras och berövas sitt människovärde genom att de stängs ute från ett meningsfullt deltagande i samhällslivet?

Jag tror att vi måste visa att dagens system med vinstmaximering som den övergripande principen gång på gång leder fel; när lösningen på ett problem skapar tre nya; när systemet förhindrar att vi tar itu med problem som kräver samverkan och politiska lösningar. Det finns ingenting som säger att inte marknaden skulle vara en effektiv form för distribution av varor och tjänster, särskilt i kombination med medborgarlön som kunde utjämna skillnaderna i köpkraft. Det stora problemet ligger i finansmarknaden, den som borde vara ett instrument för fördelning av resurser till samhälles produktiva verksamher men som i stället har blivit ett enda stort lotteri. Spekulationsekonomin har skapat orimliga förväntningar på avkastning vilket gör att det inte längre lönar sig att investera i produktiva verksamheter.

Vinstmaximering tycks inte kunna lösa problem som världssvälten, klimatfrågan eller slöseriet med jordens resurser. Det är kanske dags att hitta nya ekonomiska styrmedel som fördelar resurserna så att samhällsnyttan maximeras och inte enskildas vinster.

Rabbe Kurtén

En finsk tiger

Hannele Mikaela Taivassalo
Hannele Mikaela Taivassalo.
Det finns så mycket tigande i detta land som borde diskuteras, och en politisk debatt som borde föras, dialoger som borde skapas istället för monologer och kommunikéer och dekret som serveras ur olika läger.

Vågar man då ens fråga vilka andra samtal som kunde vara viktiga?

I en annan tidning, i en annan kolumn, skriver Anu Koivunen (Hufvudstadsbladet, 22 juli 2017) så här: ”I våras förintervjuades jag av en SVT-journalist inför ett inslag om Finlands 100-årsjubileum. Reportern ville veta vilka frågor som är hetast på de finska kultursidorna och varför. Mitt svar var enkelt: i Finland finns varken kulturdebatt eller -journalistik i svensk bemärkelse.”

Ett samhälle är inte bara en politisk dagordning, ett samhälle är en kontinuitet, ett sätt att vara, ett sätt att interagera, människor emellan. I ett dynamiskt samhälle borde också konsten och kulturen – och samtalen som rör sig kring dem och ur dem – vara väsentliga jämsides med diskussionen om hur man praktiskt ordnar detta samhälle. Det räcker inte att säga ordet ”värdegrund” om det inte finns en ständigt pågående diskussion och väv av tankar att hänvisa till med ordet.

Vi blir till i samtal.

Koivunen, professor vid Stockholms universitet och forskare i projektet Demokratins drivkrafter, fortsätter: ”Medan svenska kvällstidningar stoltserar med sina kulturskribenter föder finska motsvarigheter närmast förakt mot allt vad lärd samhälls- och kulturdebatt innebär.”

Ett sådant samhällsklimat påverkar förstås också den finlandssvenska medievärlden, som ytterligare försvagas av att kanalerna är så få och små, och utrymmet därför begränsat.

Kom titta, se! Konsten lever, trots allt! It’s alive. Myös in Swedish in #finlandhundra.

Men det är sällan diskussioner uppstår. Varför?

I ett klimat där det är svårt för enskilda tidningar och tidskrifter att överleva är det ändå fortfarande HBL:s kulturredaktion som har kapacitet att föra en synlig kulturbevakning och –debatt på svenska i Finland. Men upplevs kultursidorna inte längre som ett levande och öppet forum? Finns det ett redaktionellt intresse för att skapa diskussion, vad är signalerna? Och ska svaren komma enbart i samma tidning, är det dynamiskt? Eller på nätet i olika halvofficiella eller slutna sammanhang? Med fördröjning i månadstidskrifter – också där i rätt begränsade bubblor? Och vem ska debattera? Den dagstidningsointresserade generationen?

Vårt statliga bolag Yle har ju både potential och egentligen också ett ansvar att vara den kulturredaktion som är den andra rösten här – eller egentligen den första. Men är kulturdebatt i etermedia och på nätsidor svårhittad, svårhanterlig? En ny form av kulturdiskussion borde ju kunna uppstå just på den här typen av offentliga, samlande nätforum. Men hur skapar man kontext och kontinuitet?

Det finns fler frågor här än utrymmet i en kolumn.

Vi blir till i samtal. Men var är samtalet?

Få kulturbevakande instanser innebär förstås snarare smakkonsensus och monokultur än diversitet. Också när det gäller urvalet av frilansrecensenter och andra samarbetsparter, som till exempel kolumnister. Här uppstår lätt en cirkel där de som är synliga och därmed har inflytande också hörs eller blir hörda i den enda rikstidningen, och får ännu större tyngd. Andra röster får höras i andra forum som är lokala eller lika marginella som de är. Eller inte höras alls.

De enskilda röster som hörs får bära ett stort ansvar – det är ju inte ett problem att till exempel enskilda författare får utrymme och synlighet, det är tvärt om mycket bra, men det är inte sagt att hen ständigt kan eller är villig att använda sin röst just för att initiera eller föra samtal. Tidsandan vi lever i uppmuntrar snarare konstnärer till att marknadsföra sig själva än att tänka högt eller söka dialog. En enskild konstnär känner kanske dessutom att hen (ärligt talat oftast han) inte har bett om makt, och därför inte tänker använda den. Det är förståeligt, men är man offentlig har man makt vare sig man vill det eller inte, och då har man också ett ansvar för hur man använder den. För avtrycken kan bli stora, oberoende av intentionerna. Vad man inte gör är också ett val.

Men utan majoritetskulturens möjlighet till bredd och diversitet är strukturerna alltså mycket bräckliga, allt faller på några enskilda (föga utmanade och rätt oemotsagda) personers välvilja, och närmast en enda textinriktad kulturredaktion som kanske nog egentligen har lust och välvilja, men som saknar förmåga att bära upp en hel kulturs kulturdiskussion på ett givande sätt. Och var är vi då?

Tänk på hur bräcklig demokratin är i en stat om all makt koncentreras till en person eller en instans.

Och vad det är för en demokratisk struktur vi över huvud taget har om det naturliga är, som det verkar vara, att all diskussion är frånvarande.

Och var ska vi då lära oss tänka?

I en liten kultur är det klart att de ekonomiska realiteterna också är kringskurna. Mycket, för mycket, faller på enskilda personers aktivitet. Det normala är att ansvaret gärna läggs på kulturarbetare och konstnärer: det är ni som ska skapa debatten/strukturerna/projekten/sammanhangen/synligheten/kontexten/kanalerna/förnya modellerna. Just de här enskilda individerna har oftast själva inga privata trygga strukturer, ingen månadslön, ingen instans bakom sig, ingen kontinuitet att falla tillbaka på. Bara sig själva. Men blir ändå ställföreträdande strukturer där strukturer saknas. Det är ett skrangligt IKEA-bygge, billigt och ohållbart i längden.

Det är inte bara jag eller den mer kände författaren som är och ska vara kulturbärare, vill vi fortsättningsvis ha den här kulturen måste vi alla bära upp den.

Om vi blir till i samtal – tar vi då slut i tystnaden?

Konsten i sig ska vara fri, inte bunden till minoritetsidentitet eller tro eller politik eller moralism eller andra ismer. Inte bunden av dessa. Precis som konstnärerna måste vara obundna i förhållande till instanserna, vare sig det gäller regeringar, kulturredaktioner eller förlag. Där det inte finns diversitet och alternativ uppstår det gärna ohälsosamma bindningar.

Men litteraturen, konsten och kulturen ska också vara ett samtal i samhället, en plats att tänka i, ett rum att vara i, en kyss att svindlas av, eller en nagel i ögat, eller en smäll på käften så att huvudet snurrar och perspektiven förskjuts.

Det är förstås lättare att tiga och undvika.

Men det är i samtal vi blir till. Och fortsätter.

Hannele Mikaela Taivassalo
är författare

Emot diskussion

Elis Karell
Elis Karell.
Yttrandefrihet uppfattas i denna del av världen ofta som något vi redan uppnått, en färdigbehandlad fråga, inte värd att fundera på desto mera. Begreppet för tankarna till historien, då yttrandefriheten försvarats av oliktänkare som gett sina liv för att sprida revolutionära idéer. I dag har en brokig skara inom den konservativa högern – allt från fascister, rasister och antifeminister till mera moderata reaktionärer, med liberal uppbackning – tagit till sig rollen som yttrandefrihetens främsta försvarare. Ingen talar lika mycket om hur hotad yttrandefriheten är som Marco de Wit, Ilja Janitskin och Jussi Halla-aho. ”Man måste få tala om allting!” och så vidare, eller som sannfinländarnas kampanjslogan inför kommunalvalen 2017 formulerar problemet: ”Sananvapaus on rikki” (Yttrandefriheten är sönder).

Yttrandefrihet är ett komplicerat koncept som kan vara svårt att förstå, särskilt om man alltid fått använda sin yttrandefrihet utan att någonsin i sitt medelklassiga, vita, manliga liv utsättas för kritik från någon i en mera priviligierad maktposition. Det egentliga innehållet i nutida konservativas

utspel är lätt att läsa mellan raderna: förr kunde man uttala sig hur rasistiskt eller sexistiskt som helst utan att någon hade möjligheten att kritisera en, men inte längre. Tidigare underpriviligierade röster har krävt utrymme och sagt ifrån.

Även om de nutida konservativa frihetskämparna brukar välja sina ord rätt så oförsiktigt, finns det en viktig insikt om yttrandefrihetens natur bakom indignationen – yttrandefrihet omfattar mera än bara frihet från censur. Att uttrycka sig är att utöva makt, och denna de facto yttrandefrihet är inte jämnt fördelad. Då nutida konservativa upplever att deras yttrandefrihet är hotad, upplever de med andra ord att deras möjligheter att utöva makt genom att skapa sexistiska och rasistiska diskurser håller på att minska, vilket är inte alls är något inbillat fenomen, utan ett ytterst konkret resultat av feministiska och antirasistiska kamper.

Ironin är uppenbar då nutida konservativa använder åtskilliga spaltkilometrar i så gott som alla stora dags- och kvällstidningar till att martyrförklara sig själv och gnälla över sin begränsade yttrandefrihet – det finns fortfarande utrymme för en hel del rumsren rasism och sexism i de dominerande politiska diskurserna, men de panikartade reaktionerna understryker tydligt att positionen upplevs som hotad. Den konservativledda kampen för yttrandefrihet, för att parafrasera Jussi Halla-aho, handlar inte om rätten att uttrycka sig utan censur, utan om att de med ”fel åsikter” (läs: rasister) inte ska få kritiseras. Det handlar inte om jämlika möjligheter eller ens rättigheter till yttrande, utan om att bevara den egna priviligierade positionen genom att attackera kritiker (som ju inte gör något annat än utnyttjar sin egen yttrandefrihet). Att försvara sin yttrandefrihet genom att begränsa någon annans kanske låter som en paradox, men är en helt logisk ståndpunkt då maktperspektivet tas i beaktande.

Drivna till defensiva offerpositioner har nutida konservativa lyckas vinna över en del sympatier från mera vedertaget håll. Det är främst frågan om liberala medelvägens vandrare som delar den konservativa oron över att yttrandefriheten är hotad och sympatiserar med kraven på offentlig diskussion där alla röster ska få höras, så länge tonläget är anständigt. I oändliga mängder innehållsfria kolumner och ogenomtänkta debattinlägg (”Får man inte längre säga någonting?”, ”Har kraven på politisk korrekthet gått för långt?”) upphöjer de sin egen måttfullhet till en moralisk dygd och ser följaktligen ingen skillnad mellan ”de två motpolerna”. Symptombeskrivningen avgränsas till ”ökad samhällelig polarisering”, diagnosen av de bakomliggande orsakerna uteblir helt och hållet, och ordinationen blir mera dialog mellan rasister och antirasister, feminister och antifeminister, fascister och antifascister.

Vare sig det är frågan om inbitna fascister som kräver att deras åsikter ska lyssnas till, eller välmenande liberaler som vill att alla åsikter ska respekteras lika så länge de framförs med anständig ton, fyller dessa anspråk på mera diskussion i grund och botten samma funktion: skenmanövrar som spelar i händerna på den konservativa högern och missleder uppmärksamhet från det som egentligen diskuteras.

Maktutövningen som användningen av ens yttrandefrihet utgör, och den ojämlika fördelningen av möjligheten att utöva denna makt, lyser med sin frånvaro i dessa liberala metadiskussioner. I bakgrunden verkar det finnas ett missförstånd om att politik handlar om rationell argumentation, där förnuftet automatiskt segrar. Diskussion kan naturligtvis påverka rådande maktförhållanden, indirekt, till exempel genom att utomstående som följer med diskussioner lär sig något nytt, men endast någon som färdigt är i en väldigt priviligierad maktposition har råd att leva i tron att diskussion skulle ha något betydande inflytande över politiken, och att rationell argumentation eller jämlik dialog överhuvudtaget skulle existera.

Att vara en ”nyttig idiot” och hörsamma kraven på diskussion och dialog är alltså endast kontraproduktivt. Det är inte en tillfällighet att majoriteten av dessa anspråk på kommer från individer i en priviligierad maktposition, som gynnas för mycket av status quo för att låta sig övertalas hur anständigt man än ber, eller kolumnister i kommersiella medier, vars affärsverksamhet bygger på att skapa diskussion, inte på att påverka samhället.

Ojämlika maktförhållanden och förtryckande strukturer i samhället bör naturligtvis fortsätta kritiseras, men någon samhällelig förändring överhuvudtaget sker inte och har aldrig skett genom att snällt fråga efter den, hur utförligt uttänkta argumenten än är; utan genom att kräva den, så vulgärt och direkt som läget förutsätter.

Elis Karell
är journalist