Kategoriarkiv: opinion

Det nya samhället

Kommunalvalet är över. Fortfarande styrs vårt land av ett högerblock bestående av Samlingspartiet och Centern, med uppbackning av Sannfinländarna och högerfalanger inom partier som De gröna, SFP och KD. Finland är även i dag ett av de mest nyliberala länderna i Europa, med en offentlig sektor som utarmas av en hård åtstramningspolitik. Vårdapparaten bolagiseras och privatiseras, gamla och sjuka lämnas i ”valfrihetens” och effektiveringens namn vind för våg. Småföretagare dukar under för nationella och internationella jättar som alla skriker som stuckna grisar då någon föreslår att de skulle omvandla lite mer av sina dividender och bonusar till skattemedel. Egenanställda och småföretagare kan inte hota med att flytta sina kontor utomlands.

Under en av våra prenumerationskampanjer uppgav en tidigare prenumrant att hen kunde tänka sig att börja prenumerera på Ny Tid igen, om vi bara angrep kapitalet lite mer. Nå, nu angriper vi inte kapitalet i det här numret, utan extremhögern. Däremot är det knappast någon slump att högerextremismen lyft sitt fula tryne under samma tidsperiod som den globala nyliberalismen kollapsat, utan att den själv ens vet om det. Att nyliberalismen segt hänger kvar som den övergripande samhällsfilosofin beror kanske delvis på att något verkligt alternativ inte förts fram. Högerpopulisterna erbjuder ett populistiskt elitförakt kombinerat med etnisk och kulturell isolation, men då det kommer till verkliga samhällsvisioner,  fladdrar den populistiska högerns ekonomiska och sociala ställningstaganden som vimplar i vinden.

Kvar finns då ett vänsteralternativ. Trots att socialdemokraterna i Finland inför kommunalvalet lyckades ta sig ur sin opinionsgrop, ser framtiden inte ljus ut för rörelsen. Att många väljare nu återgått till sossarna beror antagligen mer på att de är missnöjda med regeringen än på att SDP skulle ha förbättrat sin image avsevärt. Den ”radikala” vänstern har visserligen vädrat lite morgonluft med spridda framgångar i Europa och en ny, ung politiker- och väljargeneration, men det finns inget som tyder på att till exempel Vänsterförbundet eller Vänsterpartiet skulle vara på väg att på allvar utmana de stora partierna inom någon snar framtid.

I sitt tal i Yles partidag inför kommunalvalet hävdade Vänsterförbundets ordförande Li Andersson att Vf ”inte kräver några stora förändringar”, utan helt enkelt ett drägligt liv för alla människor. Och kanske är det där som kruxet ligger. För i sanningens namn skulle det krävas gigantiska förändringar i samhället. Klimatförändringen kräver att vi komsumerar mindre i en tid då vi blir fler på jorden, samtidigt som automatiseringen och digitaliseringen av samhället gör att allt fler arbeten och yrken försvinner. Högern talar blomsterspråk om full sysselsättning, samtidigt som den ökade produktivitetens vinster försvinner ner i fickorna på storkapitalets företrädare. Vänstern upprätthåller denna maktstruktur genom att svansa efter högerns sysselsättningsmål, i stället för att presentera en radikal vision för en helt annan fördelningspolitik – en fördelningspolitik som skulle kräva att det nyliberala systemet skrotas. En sådan samhällsvision kunde vara något som massorna kunde följa, i stället för den dystopiska framtidsbild som extremhögern presenterar. Men då får vänstern inte nöja sig med ”nyliberalism light”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kämpa Malmö

Axel Vikström
Axel Vikström.
En söndagseftermiddag i februari traskar jag som vanligt över Möllevångstorget på vägen till Triangelns tågstation i centrala Malmö. Två timmar senare skjuts en 23-årig man ihjäl vid torghörnet utanför thairestaurangen där jag otaliga gånger suttit och käkat lunch. Skjutningen var det trettonde dödliga våldsdådet som ägt rum i Malmö under det senaste året. När jag sitter och skriver det här cirkulerar som bäst en helikopter ovanför mitt hus, efter att ytterligare en person skottskadats utanför Musikhögskolan en bit härifrån.

Malmö är van att bli använd som ett politiskt slagträ i samhällsdebatten. Rosengård har förmodligen mer än någon annan fått symbolisera den segregerade och otrygga förorten (trots att området inte alls är en förort, utan en stadsdel). Det hela togs dock till en helt ny nivå när Donald Trump började lalla om Sveriges invandringspolitik och om hur en moskébrand i staden skulle ha mörklagts av medierna. Snart började utländska journalister, vissa mer professionella än andra, dyka upp för att ta reda på ”sanningen” om Malmö.

Dagen efter att 23-årigen skjutits ihjäl på Möllevången höll inrikesminister Anders Ygeman (s) en presskonferens i Malmö. Utöver att i vanlig ordning tala om behovet av fler poliser för att få stopp på gängvåldet valde han att peka ut vanliga Malmöbor som ansvariga för att upprätthålla den svarta ekonomin.

– Åker du taxi för 59 kronor, klipper du dig för 50 kronor eller kanske drar en lina kokain på helgen – då är du en del av att göda den grova brottsligheten, sade Ygeman. Sedan småsprang han genom Rosengård utan att prata med nästan några stadsbor alls.

Ministerns utspel är värt att uppmärksamma, inte bara för att han lyckas med konststycket att bunta ihop kokain och frisörer i samma andetag. Uttalandet säger väldigt mycket om hur den svenska socialdemokratins klassanalys allt mer gått vilse i högervågens dimma. Alla har inte likt inrikesministern råd att lägga 400 kronor på att trimma frisyren eller att köpa det allt dyrare månadskortet till kollektivtrafiken. Enligt den senaste rapporten från Rädda Barnen växer tre av tio barn i Malmö upp i fattigdom. Ingen annanstans i Sverige är siffran så hög. Att som röd minister dagen efter en dödsskjutning inte uppmärksamma avsaknaden av sociala skyddsnät eller genomtänkta integrationsstrategier som orsak till gängvåldet är bara tragiskt. Lika tragiskt som det är att socialdemokratisk inrikespolitik 2017 främst handlar om kortsiktiga polisiära lösningar och att skyffla över ansvaret på medborgarna.

Och till alla i Finland som lägger an en orolig blick när jag berättar att jag bor i Malmö: Jo, staden har definitivt sina problem. Samtidigt har jag inte på någon annan plats jag bott upplevt en lika varm solidaritet och en sådan stark vilja att förändra. Om den sociala sektorn skulle ges tillräckligt med ekonomiska resurser finns här goda förutsättningar att bekämpa klassklyftorna, och i förlängningen våldet. Kom ihåg det nästa gång som staden cirkulerar i rubrikerna.

Axel Vikström
är journalist

Foto Johan Wessman/News Øresund/CC

Postmodernisterna till höger

Lars Sund
Lars Sund.
Den 22 april kommer ”all världens docenter” (för att låna statsminister Juha Sipiläs uttryck) att genomföra en manifestation i Washington D.C. och på många andra håll i världen – även i Helsingfors. March for Science föddes som ett svar på den nytillträdda amerikanska presidentens vetenskapsfientliga hållning och kolartro på ”alternativa fakta”, inte minst när det gäller den globala uppvärmningen. Men March for Science handlar om långt mer än Donald Trumps ignorans och klumpiga försök att vrida klockan tillbaka i klimatfrågan. Sent omsider ser sig forskare tvungna att träda ut ur sina laboratorier och seminarierum för att försvara vetenskapen mot dess fiender.

Det är någonting rätt unikt.

Vetenskapens fiender är långt fler än den figur som en minoritet av de amerikanska väljarna har lyckats placera i Vita huset. Kriget mot vetenskapen – för att låna titeln till den amerikanska journalisten och författaren Shawn Ottos uppmärksammade bok från i fjol – har rasat i mer än 30 år och gäller vem som ska ha rätten att bestämma över vår världsbild.

Just klimatfrågan kan tjäna som illustration av den rådande situationen.

Majoriteten – ja, faktiskt 97 procent – av alla de forskare som studerar hur jordens klimatsystem fungerar och vad som sker med det säger att det är ställt utom allt tvivel att jorden blir varmare och att uppvärmningen beror på mänskliga utsläpp av växthusgaser. De säger också att följderna blir katastrofala om vi inte gör någonting för att hejda utsläppen.

På andra sidan står så kallade ”klimatskeptiker”. De påstår att forskarna har fel. ”Skeptikerna” drivs först och främst av ideologi: deras slutliga mål är att förhindra effektiva åtgärder mot utsläppen från kol och olja och därigenom säkra fossilindustrins vinster ännu några år. Fossilindustrin kämpar för sin överlevnad på samma sätt som tobaksindustrin gjorde för ett par decennier sedan. Samma slags lobbning som tobaksindustrin utnyttjade för att bromsa begränsningar av rökningen går igen också nu: fossilindustrins springpojkar försöker så tvivel på vetenskapens rön genom att misstolka data, presentera ”alternativa fakta” och ibland rent av misstänkliggöra namngivna forskare. Konspirationsteorier om att klimatforskningen styrs av krafter som är ute efter att störta kapitalismen och att forskarna är grönröda fanatiker är ymnigt förekommande i ”skeptikernas” retorik – och dessvärre tror alltför många på sådana dumheter. En av dem är Förenta staternas 45:e president: Donald Trump påstod i en famös tweet att den globala uppvärmningen ”är en bluff som Kina hittat på för att skada amerikansk industri”.

Hade en amerikansk presidentkandidat på 1960-talet visat samma ignorans för dåtidens vetenskap som Trump gör för dagens hade vederbörande blivit utskrattad. I sextiotalets USA ansågs vetenskap viktigt, det minns jag från min egen skoltid där. Ända fram till nu har amerikanska presidenter hållit sig med kvalificerade vetenskapliga rådgivare.

Men Donald Trump är högerpopulist. Ett djupt förakt för vetenskap och dess utövare löper igenom den högerpopulistiska rörelsen: ”kyllä kansa tietää – nog vet folket”, som Veikko Vennamo sade redan 1970. I dokusåpan som nu utspelas i Vita huset kulminerar den process som startade 1979 med publiceringen av den franske filosofen Jean-François Lyotards lilla bok La Condition postmoderne: Rapport sur le savoir (Det postmoderna tillståndet: en rapport om kunskap). Jag tror nog att många, precis som jag, har uppfattat postmodernismen som åtminstone delvis ett vänsterprojekt. Men det är hos högerpopulismen vi hittar en av postmodernismens centrala tankar omsatt i praktiken – avobjektifieringen, idén att det inte finns objektiva sanningar utan att vår uppfattning om världen baseras på subjektiv representation och konstruktion. Eller för att uttrycka det rakare: min sanning är precis lika god som din.

”Alternativa fakta” har blivit högerpopulisternas retoriska kännemärke, oavsett om det gäller invandrare, brottslighet, klimatet eller vindkraftens inverkan på fladdermössen. Högerpopulister är numera de sanna postmodernisterna, fastän utan all ironi. Och alltför ofta tillåts de numera sätta agendan för den samhälleliga diskursen. Ett bra exempel är den svenska debatten om invandrare och brottslighet som sedan länge förs på Sverigedemokraternas villkor. Följer man debatten får man uppfattningen att Sverige är på väg tas över av kriminella invandrargäng medan det i verkligheten förhåller sig så att i synnerhet vålds- och sexualbrotten minskar över tid och att utlandsfödda inte alls är överrepresenterade i brottsstatistiken om sociala och andra faktorer rensas bort.

Det här kan kriminologerna berätta för oss. Men alltför få lyssnar till forskarna. Och de är ofta alldeles för lågmälda när de yttrar sig.

Aldrig tidigare har människan haft tillgång till så mycket information som nu. Allt vi behöver veta (och ännu mer vi inte behöver veta) finns bara ett musklick bort. Men på nätet konkurrerar parallella diskurser, sanning och ”sanningar”. Att skilja relevant från irrelevant och fakta från ”alternativa fakta” blir allt svårare. Vi drunknar i information och vet samtidigt allt mindre: det är överflödets paradox.

Vetenskapen är långt ifrån perfekt, men den erbjuder oss det bästa verktyget som hittills uppfunnits när det gäller att förstå hur världen är uppbyggd och hur den fungerar. Vetenskapen har – på gott och ont – format vår värld. När vetenskaplig kunskap ersätts med ”alternativa fakta” som baseras på ideologi och önsketänkande kommer det att gå illa. ”Klimatförnekelsen” har redan lett till att åtgärder som skulle behövas för att stoppa den globala uppvärmningen har fördröjts alltför länge. Vi kan ännu klara FN:s mål att hålla temperaturökningen under två grader – men marginalerna minskar praktiskt taget dag för dag.

Och det är i grunden detta som March for Science och hela debatten handlar om.

Lars Sund
är författare

Värderingar

Annika Sandlund
Annika Sandlund.
Skilsmässan är ett faktum. Det hårt prövade äktenskapet mellan den industriella arbetarklassen och den intellektuella vänstern är ett minne blott. Denna allians som hållit i 150 år har enligt statsvetaren Bo Rothstein idag nästan helt ersatts av bandet mellan de frustrerade arbetarna och nyhögern som båda förespråkar protektionism, en återgång till tung industri, och värnandet om det egna.

Tesen är övertygande. Med Brexit och Donald Trumps valseger är det svårt att bortse från att värdeklyftorna inom många samhällen blivit djupare. Protektionismen och en återgång till så kallat ”traditionellt arbete” och traditionella värderingar har fått vind i seglen. Liksom invandrarfientligheten bottnar återgången delvis i fruktan att ”de” kommer och ”tar” det som är vårt. Här i Frankrike är det slagord som ”Nous sommes chez nous” (vi är hemma här), som får Marine Le Pens anhängarskaror att applådera. På basen av analyser av väljarkåren menar Rothstein att om det alls finns en riktning i arbetarklassens politiska vilja idag så pekar den pilen bakåt.

Kulturvänstern är däremot enligt Rothstein sina gamla värderingar trogna. De tror på internationellt samarbete, är ekologiskt medvetna och beredda att genom identitetspolitik slåss för olika minoriteters rättigheter.

Självkritiskt kan man kanske dra slutsatsen att det är långt lättare att förbli sina värderingar trogen när de gagnar en själv. Kulturen och kulturarbetare åtnjuter fortfarande en stor aktning – till skillnad från arbetarna och arbetet som i allt högre grad ses som utbytbara.

Under de fem år jag bodde i Turkiet såg jag en helt annan allians: den mellan den traditionella högern, inklusive företagsägarna och armén, och de intellektuella. Våra vänner bestod till stor del av den muslimska storstadseliten, de som jobbade på universitetet, som journalister, läkare, författare. De som drack raki till fisken och inisterade på att år efter år ta med sig barnen till mausoleet för att fira Mustafa Kemal Atatürks födelsedag. De påminde om oss om att Atatürks adopterade dotter var en stark muslimsk feminist och stridspilot och ondgjorde sig över det ledande partiets allt starkare muslimska prägel. Också den alliansen har gått i graven. Också i Turkiet  drömmer många i dag om en återgång till det förflutna, till ett förflutet då mycket var fel, men nålen pekade framåt.

Det som förenar dem är att båda allianserna hölls samman av en tro på framtiden. Tron byggde långt på utgångspunkten att vad som än hände, så skulle barnen få det bättre, eller i alla fall mer, än vad föräldrarna fått. Och det bevisades av att det blev bättre, jämlikare, att olika åsikter och levnadssätt  tilläts och i vissa fall bejakades. Där fanns en social rörlighet, nästan alltid uppåt, eftersom det fanns plats.

Den överväldigande känslan bland mina vänner i dag är att vi är på väg åt fel håll, politiskt sett. Men hur trampa på bromsen när majoriteten vill öka farten? Vad göra när ens egna värderingar är de som är i minoritet?

Annika Sandlund
arbetar med flyktingfrågor för UNHCR

Om språkliga mellanrum

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén.
I samband med en vårstädning av min dator hittade jag en appell som var daterad 29.4.2005, just efter att den finlandssvenska Regnbågshelgen arrangerades för första gången i Helsingfors. Bakom appellen, som var riktad till styrelsen för Seta, stod jag och fem andra HBTIQ-aktiva och den var undertecknad av ytterligare 90 andra personer. I den vädjade vi till Setas styrelse om att föreningen skulle införa en svenskspråkig sida i den dåvarande medlemstidningen Z-lehti.

Bakgrunden till skrivelsen var en epostdiskussion som vi fört med chefredaktören i vilken hen försvarat sin enspråkiga linje genom att hänvisa till försäljningssiffror och till att tidningens läsare skulle ”bli sårade” om texter på svenska skulle publiceras i ”deras” tidning. Chefredaktörens exkluderande målgruppstänk, en avgränsning som inte bara uteslöt oss svenskspråkiga läsare utan som dessutom utgick från att bidrag på svenska kunde provocera tidskriftens tilltänkta läsare, fick oss att handla.

Idén om att få en egen sida på svenska förvandlades genom chefredaktörens svar från en rolig tanke till en politisk fråga. I appellen konstaterar vi att tidningens ”intolerans gentemot den svenskspråkiga minoriteten i Finland är speciellt beklaglig då tidskriften är ett språkrör för en människorättsorganisation som SETA” och att vår kritik inte enbart handlar ”om principer och människovärde, utan även om vikten av att få uttrycka sin identitet och få den bekräftad på sitt eget modersmål”.

Även om vår skrivelse inte ledde till någon konkret förändring av tidskriftens linje, gjorde processen mig medveten om mitt eget behov att få vara både-och samtidigt och att kunna kombinera två olika minoritetspositioner. Och om hur viktiga symboliska handlingar kan vara för att känna sig bekräftad. En svensk sida i Z-lehti skulle knappast ha täckt det informationsbehov som fanns då, men den skulle ha inneburit en viktig markering om att det finländska queera vi:et även inkluderar oss finlandssvenskar. Alldeles obesvarad blev vår önskan ändå inte. Seta fick år 2005 en ny generalsekreterare, Aija Salo, som lät översätta mycket material på Setas hemsidor till svenska. I dag har Setas sidor även information på finskt teckenspråk, på engelska och ryska.

Våren 2005 innebar en vändpunkt i finlandssvensk HBTIQ-historia. Efter den första Regnbågshelgen fortsatte de aktiva inom den ny(gaml)a föreningen Regnbågsankan – föreningen föregicks av den mer slutna föreningen Gay West – sitt målmedvetna arbete för att göra föreningen till ett forum för den svenskspråkiga HBTIQ-minoriteten i Svenskfinland. Arbetet har burit frukt: föreningen har sedan många år en anställd, arrangerar en årlig Regnbågshelg och föreningens frivilliga turnerar i skolorna. Finlandssvenska queera har i dag en ankdamm att plaska i, eller att välja bort. Och genom Jeppis Pride 2015 blev HBTIQ-frågor även en gemensam finlandssvensk demokratifråga.

I vår skrivelse från 2005 talar vi om behovet av att uttrycka vår egen identitet på vårt eget modersmål, men hur ser identiteten ut formulerad på svenska i Finland? Här finns en intressant paradox – samtidigt som svensktalande HBTIQ-personer i många fall har levt sin queera identitet utanför ett finlandssvenskt sammanhang och på finska, har det finlandssvenska inslaget har varit starkt representerat i finländsk HBTIQ-historia under 1900-talet.

Den svenskspråkiga litterära marknaden var under 1900-talet ända fram till 1990-talet långt mer öppen för HBTIQ-perspektiv än den finskspråkiga. Många av de centrala litterära ikonerna såsom Edith Södergran och Tove Jansson skrev sina verk på svenska. Ödesmärkt, en av Nordens första pjäser med en öppet homosexuell tematik, skrevs av Karin Smirnoff och gavs ut år 1923. Också Christer Kihlman är en nordisk pionjär och hans verk hör till den nordiska gaylitteraturens tidigaste. Lotus, som ses som den första ”lesbiska” romanen i Finland, skrevs av Nalle Valtiala och gavs ut år 1973. Inom övriga konstarter hittas namn såsom Vivica Bandler, Magnus Enckell, Riko Eklundh och Tiina Lindfors – listan kunde göras lång.

Bland den finländska gayrörelsens pionjärer hittas många svenskspråkiga personer såsom Martin Schreck och Ulf Månsson. Många inom den finlandssvenska intelligentian engagerade sig för de homosexuella rättigheter under en tid då homosexualitet var straffbart. En av dem var Claes Andersson som var en av de 90 personer som undertecknade en appell om att ändra ”homosexlagen” som publicerades i Hufvudstadsbladet 13.8.1966. I insändaren hänvisar skribenterna till ”ett beklagligt och aggressivt sensationsreportage i Ilta-Sanomat” och tar avstånd från ”dylik förföljelse och gruppdiskriminering av medmänniskor med avvikande beteende”. Insändaren avslutas med en uppmaning till ”den allmänna opinionen att påskynda ändringen av den föråldrade lagstiftningen”.

Men trots det stora inslaget av svenskspråkiga i finländsk HBTIQ-historia är den finlandssvenska HBTIQ-historian oskriven och i många fall osynliggjord. Det skulle vara intressant att veta vilka smeknamn, eufemismer och hurdant kodspråk som använts på svenska i Finland för att kommunicera det förbjudna begäret. Hur såg den homosexuella kulturen ut på 1950- och 60-talen, vilken roll spelade nordiska nätverk för den finlandssvenska HBTIQ-identiteten och var hittade man sina förebilder före gaykultur trädde in i TV-rutan och före internet? Hur påverkade HBTIQ-flykten till Sverige den finlandssvenska queera gemenskapen? Och varför engagerade så många finlandssvenska kulturpersoner sig för homosexuellas rättigheter på 1960- och 70-talet?

Finlands jubileumsår till ära har Svenska litteratursällskapet i Finland öppnat minnesinsamlingen Minoritet i minoriteten genom vilken man vill ta till vara den svenskspråkiga HBTIQ-historian i Finland. Intresserade kan antingen svara på en frågelista eller donera arkivmaterial i anslutning till temat. Man kan utgå från sina egna erfarenheter eller till exempel berätta om den där tanten i släkten som bodde med sin ”väninna” och om vilken det gick rykten. Det är verkligen dags att inkludera HBTIQ-minnen som en del av vårt gemensamma kulturarv. Det är ett ansvar vi alla delar.

Rita Paqvalén
är verksamhets-ledare för Kultur för alla och projektledare för projektet Finland 100 – I regnbågens färger