Kategoriarkiv: opinion

#Metoo en ögonöppnare för män

Vi var många män som överrumplades av #metoo-kampanjen på sociala medier – mest av allt av att synbarligen alla kvinnor i vår bekantskapskrets berättade att de blivit utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier, fysiska eller verbala. Under några dagar fylldes åtminstone mitt Facebookflöde av uppdateringar där kvinnor berättade om sina upplevelser av trakasserier – i lokaltrafiken, på barer och nattklubbar, på arbetet, i skolan, på gatan. Antagligen var det också många som höll inne med sina allra mest traumatiska upplevelser, av skam eller av sociala orsaker.

För många män kom vidden av trakasserierna som en överraskning, vilket tydligt accentuerades i Radio Vega Huvudstadsregionens morgonsändning på tisdagen, där Mia Haglund, generalsekreterare vid Nordisk grön vänster, samtalade med bankdirektören Oscar Taimitarha om ämnet. Taimitarha konstaterade i sändningen att det helt hade gått honom förbi att tafsande på lokaltrafiken är ett vanligt fenomen: “Jag har säkert levt i nån mystisk bubbla eller nånting, det där har jag inte föreställt mig heller, jag har tänkt att det där är sådant som händer på diffusa krogar.”

#Metoo-kampanjen exploderade över internet under veckoslutet, som en reaktion på anklagelserna mot Hollywoodproducenten Harvey Weinstein om att han i årtionden trakasserat en uppsjö kvinnor i filmbranschen. Det var skådespelaren Alyssa Milano som först uppmanade kvinnor på Twitter att tagga sina inlägg med #metoo om de utsatts för trakasserier eller övergrepp, för att belysa vidden av problemet. Exakt varifrån Milano fick idén är oklart, men antagligen var hon åtminstone undermedvetet bekant med den ursprungliga Metoo-kampanj som startades 2004 av aktivisten Tarana Burke, i första hand riktad till svarta flickor och kvinnor i USA som upplevt övergrepp. Från början var det fråga om en uttrycklig solidaritetskampanj – genom att vuxna kvinnor berättade om övergrepp som begåtts mot dem, skulle flickor som blivit antastade och utnyttjade inte behöva känna sig ensamma och stigmatiserade, och våga berätta om sina egna upplevelser.

Det finns de som kritiserat Milano för att hon “stulit” kampanjen från Burke och den ursprungliga målgruppen, men allt tyder på att hon helt enkelt inte var medveten om dess ursprung, och har sedermera lyft fram Burke som ursprungskvinnan. Burke har också i intervjuer uttryckt glädje över att #metoo blivit ett så viralt fenomen.

Kampanjen har ändå inte gått förbi utan kritik. Naturligtvis har det förekommit den del slentrianmässigt mummel om hur klicktivism inte är “riktig” aktivism, och andra har ifrågasatt om sexuella trakasserier verkligen är ett så stort problem som det framställs som. På ett mer teoretiskt plan har det framförts tankar om att denna kampanj än en gång är en där kvinnor talar ur en passiv offerposition, i stället för att fokuset skulle flyttas till de män som trakasserar, förgriper sig och våldtar. Att man i stället för att tala om “övergrepp mot kvinnor” borde tala om “män som utför övergrepp”. Andra har menat att kampanjen blir upplevelsefokuserad, i stället för att angripa de patriarkala strukturer som tillåter övergreppen.

Ännu grumligare blev soppan då männen blandade in sina slevar. Allt fler män började berätta om sina egna upplevelser av trakasserier, om trakasserier de bevittnat, eller om gånger de gått emellan och hindrat trakasserier. Ytterligare en vändning tog kampanjen då män började berätta om de gånger som de själva betett sig svinigt mot kvinnor, bad om ursäkt och noterade att de själva var en del av problemet.

Det var många som gick i taket och beskyllde männen för att “stjäla” kampanjen av kvinnorna, och än en gång hindra kvinnor från att ta plats i den offentliga debatten. För den svenska feministen Lady Dahmer (Natashja Blomberg) rann bägaren över då män som berättade om hur de våldtagit eller förgripit sig på kvinnor fick uppmuntrande kommentarer och tackades för att de delat med sig. “Bara i ett partiarkat kan män hyllas för sina övergrepp”, skriver Blomberg.

Männens deltagande i #metoo-kampanjen kan diskuteras. Övertramp skedde, men min uppfattning utgående från posterna i mitt eget flöde är att de flesta män som deltog i taggandet i första hand ville visa kvinnor sitt stöd, och många av dem lyfte fram det faktum att de själva var en del av problemet. Många sporrades säkert också av alla de uppmaningar som getts män att diskutera sexuella övergrepp och toxisk maskulinitet. Sedan är det alldeles klart att det är bakvänt att berömma män som berättar om att de trakasserat kvinnor.

Och så måste man minnas att det rör sig om en hashtaggkampanj. Sådana är sällan fruktbara utgångspunkter för djupa diskussioner om strukturella problem. Ju större spridning de får, desto längre bort från sina ursprungliga motiv tenderar de att rinna. Alla som deltar vet inte nödvändigtvis vad ursprunget har varit, och deltar på det sätt som de tror att det är tänkt att man ska delta – i högsta godtro. Och naturligtvis finns också de som är ute efter att sabotera och förvränga.

Det är inte heller första gången som en kampanj på sociala medier lyfter fram sexuella övergrepp mot kvinnor. För ett par år sedan hade vi taggen #prataomdet, och det var mycket debatt efter Donald Trumps uttalande om hur han grabbar tag i kvinnors underliv. Man kan fråga sig hur mycket dessa diskussioner egentligen förändrade, och om #metoo-kampanjen kommer att ha någon praktisk betydelse då den bedarrat.

Nu kan jag bara skriva ur en rent personlig upplevelse, men min uppfattning är att #metoo-kampanjen har varit upprivande och en ögonöppnare också för män på ett sätt som tidigare kampanjer inte varit. Den har kommit nära inpå, och på ett enkelt men effektivt sätt illustrerat vidden av problemet med sexuella trakasserier mot kvinnor. Det genomslag den fått har också fått många män att kringgå den reflexmässiga reaktionen att slå ifrån sig och tänka att “det här berör inte mig, jag har ju aldrig trakasserat någon”. Och jag tror att det är här som vi hittar orsaken till att män plötsligt känt ett behov av att “bikta sig” offentligt.

Åtminstone jag själv fick mig en allvarlig tankeställare. Jag har alltid tänkt att jag aldrig trakasserat eller utnyttjat någon sexuellt. Jag har inte heller föreställt mig att någon av mina nära vänner skulle ha gjort det. Men den massiva vägg av #metoo som mötte mig, fick mig att haja till. Om så många av mina kvinnliga vänner, som rör sig i helt samma kretsar som jag, blivit trakasserade, så måste de betyda att ganska många män i min omgivning har trakasserat – utan att de ens skulle medge det för sig själva. Kanske också jag själv? Och det är då tanken börjar röra på sig: hur är det egentligen med alla de små förseelser som jag inte har klassat som trakasserier? Nej, jag har aldrig tafsat på någons bröst på dansgolvet utan tydligt samtycke, men hur är det med de där “harmlösa” förseelserna som så många av oss män gjort oss skyldiga till som unga? Partyhånglet, “poängsättandet” av studiekompisars kroppar grabbarna emellan, de där gångerna man försökte lirka till sig lite sex av en partner som tydligt sade “inte nu”? Jo, visst kan man klassa dem som trakasserier. Det var en obehaglig insikt. Även om jag på ett teoretiskt plan insett mig vara en del av det strukturella problemet, har jag inte tidigare insett att jag faktiskt är det på ett rent konkret och personligt dito.

Jag skrev ingen #metoo-uppdatering, men jag förstår mycket väl de män som just på grund av den här kampanjen kom till liknande insikter som jag, och ville dela med sig i solidaritet, kanske i något slags mindre chocktillstånd över sin egen insikt. Sedan är det antagligen så att dessa uppdateringar nog försköt fokusen på ett icke-önskvärt sätt.

På grund av sitt enorma virala genomslag vågar jag påstå att #metoo-kampanjen verkligen har öppnat mångas ögon för de strukturella problem som föreligger inom patriarkatet, bättre än all statistik eller feministisk teori i världen, därför att den också fått en nästan chockartad emotionell genklang hos många män. Låt vara att den teoretiska diskussionen om strukturerna ganska långt lyst med sin frånvaro, men #metoo var måhända den öppning som många behövde för att i framtiden intressera sig också för de genomgripande analyserna om strukturer.

Nu måste vi män ta vårt ansvar och diskutera vidare, också efter att kampanjen på sociala medier tystnat. Vi måste diskutera vilka strukturer det är som behöver förändras, varför de existerar och hur vi kan förändra dem. Vi måste tala om kvinnors rätt till sin egen kropp och sin sexualitet också då det inte är på tapeten, starta våra egna kampanjer för att motarbeta att män utför övergrepp, motarbeta den vardagliga sexismen och alla de trakasserier och överträdelser som vi så ofta viftar bort som “skämt”. Framför allt måste vi dagligen påminna oss själva om våra egna privilegier, att det vi ser från vår position bara är toppen av ett isberg. Då vi blir chockade av historier om tafsande på spårvagnar bör vi minnas att det är en vardag som många kvinnor lever med, till den grad att den nästan blivit normaliserad. Det är en vidrig insikt, och om #metoo gjort något, är det kanske att vi kan hålla i minnet den känsla av ilska och obehag som många av oss har drabbats av i samband med kampanjen.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Spanska sjukan

Det var många som gnuggade sig i ögonen av misstro lördagen den 30 oktober då flera hundra – enligt vissa uppgifter så många som 500 – nynazister marscherade under Nordiska motståndsrörelsens baner i Göteborg. Polisen höll ändå huvudet kallt då nassarna försökte provocera genom att slå in på den marschrutt som den tidigare förbjudits att ta. Ett massivt pådrag stoppade NMR:s marsch redan innan den börjat, och den blev, som författaren och journalisten Niklas Orrenius skrev på Twitter ”en lätt förnedrande promenad mellan två Icabutiker”.

Kontrasten kunde inte vara större till händelserna i Katalonien dagen därpå. Hundratals skadades då den spanska regeringen satte in sina insatsstyrkor mot katalanska vallokaler. Poliser i kravallmundering slog fredliga medborgare med batonger, släpade ut dem ur vallokaler och knuffade dem nedför trappor. Allt detta för att stoppa en folkomröstning. Om polisen i Sverige agerade konstruktivt för att mota fascismen i grind, var det i stället ordningsmakten som bar fascismens ansikte i Spanien. General Franco hade varit stolt.

Reaktionen från Kataloniens ledning är sedan måhända ett bevis på att regionen med sex miljoner invånare kanske ändå inte är redo för självständighet. När polisen beslagtog röstsedlar och stängde vallokaler, svarade katalanska myndighetspersoner med att uppmana väljarna att printa ut egna röstsedlar och rösta i vilken vallokal de ville. Det säger sig självt att ett sådant förfarande varken är demokratiskt eller juridiskt bindande.

Trixandet med lagligheten började ändå redan tidigare. De separatistiska partierna har en knapp majoritet i Kataloniens regionalparlament. En lag om en folkomröstning hade krävt en kvalificerad majoritet, men eftersom separatisterna inte hade en chans vinna en dylik omröstning, klubbades lagen igenom med enkel majoritet, som brådskande.

Separatisterna vill gärna få det att framstå som om folkopinionen om självständighet är enig – i själva verket är katalanerna djupt delade i frågan. Men den spanska regeringen, med premiärminister Mariano Rajoys högerkonservativa Partido Popular i spetsen, har inte heller gjort mycket för att lugna ner stämningen. Nyligen stympades på ett avgörande sätt ett redan framförhandlat lagpaket som skulle ha gett Katalonien utökad autonomi. Från Partido Populars håll har man systematiskt motarbetat Kataloniens arbete för en större möjlighet att basa över regionens resurser.

För det är i slutändan pengar det handlar om. Katalonien är den ekonomiska dynamon i Spanien. Under den ekonomiska krisen har många i regionen upplevt att Spanien snyltat på deras pengar och välstånd.

Den spanska regeringens agerande kommer utan tvekan att spela separatisterna i händerna – vem vill styras av en stat som sätter in paramilitära trupper mot invånare som försöker rösta om sin framtid? Vad som har hänt mellan denna tidnings inlämning till tryck och utgivning är svårt att sia om, men förhoppningsvis har EU redan fattat ett beslut om medling i konflikten, samt gått ut med ett tydligt fördömande av den spanska regeringens agerande.

Den katalanska självständighetskampen må stå på både juridiskt och demokratiskt vingliga ben, men det finns få regler som är så grundläggande i en demokrati som denna: en stat lägger aldrig in trupper mot ett folk som fredligt försöker utöva sin demokrati. En folkomröstnings laglighet kan diskuteras, och Spanien kunde naturligtvis inte godkänna resultatet som bindande, vad än det skulle ha blivit. Men genom att hindra sina medborgare att rösta, tog Rajoy ett steg skrämmande mot fascismen.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Ornament och brott

Trots att jag brukar föredra dikter (som ändå blott spelar piano på mina nerver) som strandläsning, gjorde jag i somras det udda valet att läsa Adolf Loos Ornament and Crime. Selected Essays. Jag förväntade mig en seg tortyr bestående av knastertorr prosa med oändliga meningar som insisterar på fortsatt liv över flera sidor. Därför blev jag uppspelt som en stinn undulat när jag fann att Herr Loos tvärtom är en oförfalskad humorist. Jag skrattade högt när jag följde Loos bisarra penna som plötsligt riktar sig mot mig, när han gör narr av överflödig dekoration: ”Du vill ha en spegel? Här är den. Uppburen av en naken kvinna. Du vill ha ett bläckhorn? Här är det. Najader ligger intill två skålar av sten, av vilka den ena innehåller bläck, den andra sand. Du vill ha en askkopp? Här är den. En ormdansös breder ut sig framför dig, du kan knacka askan från din cigarr på hennes näsa.”

Adolf Loos (1870-1933), den store österrikiske arkitekten, skribenten, modernismens förste överstepräst – som förhöll sig skeptisk till jugendstilen, specifikt Wiensecessionen, så tidigt som 1898 då denna internationella ”nya stil”, art nouveau, stod i sin fulla blomstring. Som arkitekt, trots att han aldrig utexaminerades som sådan, känd för sitt Looshaus (1911) i Wien, en byggnad som väckte lika mycket indignation som hans fasad och inredning av Café Museum hade väckt 1899. Intressantare för ett öga som redan sett modernismen är Loos Maison Tristan Tzara (1926) i Montmartre, Paris. Jag blir lika tokig som en dadaist när jag super in bilder av husets anatomi.

Som skribent, känd för slagkraftiga formuleringar som: ”Ju mindre avancerad en nation är, desto mer extravaganta dess ornament, dess dekorationer. Indianen förser varenda objekt, varenda båt, varenda paddel, varenda pil om och om igen med dekorationer … Målet mot vilket hela mänskligheten strävar är att se skönhet i formen allena, och inte göra den beroende av ornament och dekoration” (ur essän Luxury Carriages,1898).

Loos ställer den tillspetsade frågan varför man i Wien anser det viktigt att vara införstådd i de grekiska kolonnernas fem ordningar för att designa en stol, då det enda formgivaren borde ha kunskap om är att sitta! Och ifråga om andra vardagliga bestyr skriver han att ett dricksglas vill han använda för att dricka ur. Det är den enda poängen, och därför ser han rokokoimitationer och art nouveau-dekorationer på dricksglas som omotiverade. Han applåderar att imiterandet av aristokratin sakta håller på att gå ur modet, och konstaterar att avsaknaden av diamanter inte är vulgärt, men att fake diamanter, fuskpälskragar och konstläder är vulgärt! Och på tal om aristokratin inflikar Loos att adeln under Ludvid den XIV:s tid såg till att hålla sig borta från smuts, emedan de inte heller tvättade sig, det var bara något för folket. Aristokratin var emaljerad. ”En människa som tvättar sig själv varje dag måste vara ett snuskigt svin”, brukade man säga.

”För moderna människor är konsten en underbar gudinna och att begagna sig av den på praktiska bruksföremål är att prostituera henne”, skriver Loos i Surplus to Requirements. Och fortsätter med stora, djärva penseldrag: ”Utsmyckandet av ett köksredskap innebar konstens begynnelse /…/ Mänsklighetens historia visar hur konsten försökte befria sig från profanerandet av detta missbruk, hur den emanciperade sig från hantverkarens praktiska bruksföremål. [Under 1600-talet] hade man nerver nog för att skära upp sitt kött på en tallrik dekorerad med Berninis Våldtäkten av Proserpina. Vi kan inte göra det. Vi kan inte. Vi moderna.”

Ornament and Crime, som skrevs 1908, men inte publicerades på tyska förrän 1929, i Frankfurter Zeitung, upprepar Loos oförtröttligt sin tes om att ornament och dekoration inte hör det propra moderna livet till. Lite dubiöst diktar Loos att ”Papuanen täcker sin hud med tatueringar, [och dekorerar] sin båt, sina åror, i all korthet allt han kan lägga händerna på. Han är inte kriminell. Den moderna människan som tatuerar sig är antingen kriminell eller degenererad. Det finns fängelser där åttio procent av internerna har tatueringar. Folk med tatueringar som inte sitter i fängelse är antingen latent kriminella eller degenererade aristokrater”!

Givet Loos aversion mot ornament i kombination med hans hyperbola stil, inbjuder den första tolkningen av essäns titel en till att konkludera att brottet i fråga är av estetisk natur. Detta är retorik. För det egentliga brottet i utsmyckandet handlar om pengar och tid – vad annat i dessa moderna tider? Jämför två hantverkare. Den ena smider ett avskalat paraplyställ på fyra timmar, som på grund av sin minimalism får en aura av tidlöshet och därför nyttjas i decennier, priset därefter. Den andra hantverkaren smider ett paraplyställ utsmyckat med lejontassar, rosenblad och sjöjungfrur på tjugofyra timmar, men tack vare dess dekorationsdensitet blir paraplystället omodernt efter några futtiga år, priset därefter. I processen har vår ornamentala hantverkare förlorat tid, pengar, material, och i värsta fall sitt anseende.

En viss socialliberal underström genomsyrar Loos texter, vilket synliggörs av följande maxim: ”Arkitekter finns där för att greppa livet på djupet, att tänka igenom behov till deras logiska slutsats, att hjälpa de underprivilegierade i vårt samhälle.” Funktionalismen skall inte bara vara yta, utan det funktionella hemmet skall göra livet lättare för kvinnor, arbetare och individer med nedsatt funktion.

Dessutom – trogen den modernistiska flocklusten att chockera borgerskapet – är han också en pappersfeminist. Han ger kvinnor carte blanche för att klippa sitt långa hår, bära byxor och uppmanar dem att nå ekonomiskt och intellektuellt oberoende genom arbete, hellre än att söka status med silke, satin och rosetter.

Fast vem vet. Gift och skild tre gånger, med åtal för pedofili på åttaåringar som saknar ornament. Kanske Herr Loos bara försökte intellektualisera sin patologiska girighet, sin strid för renhet. Skulle inte förvåna mig. Det moderna livet har producerat en massa underliga klubbar av manliga, opportunistiska fake feminister.

Julia Knežević
är latent kriminell, degenererad och tatuerad, med en förkärlek för fake diamanter.
Översättningarna från engelska är skribentens.

100 år – Tillsammans

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Åtminstone Schweiz, icke-Nato-landet, utmärker sig genom ett antal stora evenemang till ryska revolutionens 100-årsjubileum. I Bern har man haft hela två konstutställningar, den större under rubriken ”Revolutionen är död, länge leve revolutionen”. Det ryska avantgardet före och efter 1917 förändrade den europeiska konsthistorien. Världen efter Kasimir Malevitjs svarta kvadrat på vit botten var inte längre densamma. Frågan måste ställas, om konsten alls har avancerat under 100 år. Ja, förstås, mera sladdar och flimrande elektronik har släpats in i museerna.

En utställning i Zürich om Ryssland och Schweiz kring 1917 flyttar i oktober till det stora Historiska museet i Berlin, med rubriken ”Russland und Europa”. Tjocka kataloger och essäsamlingar ingår. Hm, men vad sker hos oss? Ryssland var ju ändå vårt större fädernesland, som man sade. När det mindre firar sina 100 år av självständighet under parollen ”Tillsammans”, så gäller detta tillsammans åtminstone inte historien kring 1917, ser det helt tydligt ut som.

Nationalmuseet i Helsingfors visar 100 fotografier; en pop up-utställning kring Kalevala koru-smyckena; anordnar ett stickkafé; en föreläsning om arkeologiska textilier och en stor insamling av hemlagade bastuskopor (!!). En annan pop up-utställning heter Arktiska andan. Redan för något år sedan togs ett initiativ av samhälls- och historiebevarande medborgare för att åstadkomma ett nytt historiskt museum i Finland till detta år, 2017. Därav blev intet, men inte ens 100 bastuskopor i det gamla museet kan skapa en historisk helhetsbild.

Det finns många stora frågor, som duger i Bern, Zürich och Berlin, men uppenbarligen inte här. Man rentav saknar en aktuell uppgörelse med det gamla klassikertemat: ”Lenin och Finland”. I Estland har man sitt nya nationalmuseum och till landets 100-årsjubileum i februari 2018 öppnas ett nytt historiskt museicentrum vid Maarjamäe utanför Tallinn. Ett urval gamla statyer av Lenin med flera presenteras här inom en särskild inhägnad.

De stora konstmuseerna då – konstens revolutionärer var ju våra landsmän som kejserliga undersåtar? Ateneum firar senhösten med en storutställning kring bröderna von Wright. Fågelmåleri och biedermeier-idyller, nationsbyggande i sig. Och nutidskonstens Kiasma presenterar under året  Ars 17 med rubriken ”Hello World!” digital konst, även upplevelser via nätet, så att man slipper besöka hela stället.

Men hello, alla museimänniskor! En tröst finns på Helsingfors stadsmuseum. Huvudnumret bland utställningarna är ”Helsexinki”, om ”stadsbornas egna erfarenheter av sexualitet, kön och sex”.

Den enda institution som har reagerat med allvar på Finlands självständighet verkar vara Riksarkivet, som i en serie expositioner redan i ett par års tid i sina källarvalv har lagt fram dokument och reliker från tiden kring 1917, Finland och olika europeiska makter, åtföljda av bastanta bokvolymer. Allt detta har dessvärre gått media spårlöst förbi, men det bästa kommer till sist: inför självständighetsdagen öppnas en utställning om Finland, Ryssland och 1917.

Det sägs att engelsmännens historieuppfattning är enkel: historia = Hitler. I Finland håller den på att bli historia = Mannerheim, eller historia = krig, helst fortsättningskriget och avvärjningssegern, men även inbördeskriget 1918 slår alltid an. Årets Mannerheimböcker är snart ett tiotal. Den ännu osedda nya filmatiseringen av Okänd soldat framstår som något slags huvudnummer i det självständiga Finlands historia. Ett förslag: historia = krig och fred.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Frame

 – eller det finländska konstlivets uppgång och fall

Hur går det till när ett konstliv blomstrar? Finns det några särskilda omständigheter som får en konstscen att vitaliseras och gör konsten synlig, också utanför ett lands gränser?

Finland borde veta. Finländskt konstliv blomstrade från 1990-talets början och framåt – kanske fram till 00-talets mitt. Jag verkade som konstkritiker och frilansande utställningskurator utanför Finland och mötte finländska konstnärer och finsk konst överallt i världen. Jag hade tagit som min specialitet att åka till så många stora ”konsthändelser” som möjligt – det var biennalerna från São Paulo till Johannesburg, från Istanbul till Kwangju i Sydkorea, återkommande evenemang som documenta i Kassel, Skulpturprojekte i Münster, den ambulerande biennalen Manifesta, och naturligtvis utställningarnas drottning, Venedigbiennalen. Jag var då ganska ensam om att göra dessa omfattande resor utanför de mest omedelbara destinationerna i Europa.

Men jag behövde som finländare i förskingringen sällan vara ensam. På udda orter kunde jag vara ganska säker på att möta landsmän. Lite tidigare hade en hel klase stora utställningar i USA och Europa fokuserat på det ”nordiska miraklet” – och Finland och Danmark var de starkaste korten i den nordiska leken. Eija-Liisa Ahtila var det största namnet inom mediakonsten, men hon följdes av andra. Finländskt fotografi var utsatt för ett medvetet varumärkesbyggande i form av ”Helsinki School”, ett samlingsnamn för fotografer som utexaminerats från Aaltouniversitetet. Men finska konstnärer syntes också utanför fotografi och rörlig bild. Min karriär som konstkritiker, kurator, dokumentärfilmare och museichef inriktad på nutidskonst, har kantats av bokstavligen hundratals finska konstnärer. Jag mötte, eller såg verk av, konstnärer som Elina Brotherus, Eija-Liisa Ahtila, Marko Vuokola, Maaria Wirkkala, Nina Roos, Salla Tykkä och Mika Taanila på utställningar utanför Finland – inte i Finland.

Hur var detta möjligt? När man idag ser ut över konstfältet internationellt, är det sparsamt med synligheten för konstnärer från Finland. Är den enkla förklaringen att konsten i Finland på ett eller annat sätt har blivit ”sämre”? Är felet helt enkelt konstnärernas brist på talang, eller har svårgripbara omständigheter som ledde till blomstringen också lett till avtynandet? Är det tidsandan?

Konst kan ibland lyftas brett och högt av historiska skeden – som nationalromantiken kring sekelskiftet 1900. Men jag törs påstå att Finland hade turen att ha en stark generation konstnärer som kom ut från konstutbildningarna OCH som dessutom hade en infrastruktur som kunde bana väg för dem. Hungriga och pigga museer är en sak, men en viktigare omständighet stavas FRAME. Denna verksamhet må vara okänd för de flesta finländare, men är en myndighet som haft som främsta uppgift att stötta och lansera konst från Finland i utlandet. På 1990-talet leddes det av en dynamisk chef som hette Marketta Seppälä. Eftersom jag envisades med att bjuda konstnärer från bland annat Finland till mina utställningar hade jag mycket med Frame att göra – liksom med motsvarande organisationer i de andra nordiska länderna som Iaspis (Sverige), Statens Kunstfond (Danmark), OCA (Norge) samt utanför Norden med British Council, Mondriaan Stichting (Nederländerna) med flera. Av dem var Frame utan tvekan bäst, tillsammans med British Council och danska Statens Kunstfond (då under annat namn).

Frame stöttade effektivt, var själva mycket synliga och gav genomgående ett ytterst professionellt intryck och bemötande. De hade dessutom ett mycket omfattande referensarkiv av konstnärsportföljer (idag skrotat). Min känsla var alltid att om jag hade ett bra projekt, så skulle det bedömas sakligt och sannolikheten för någon grad av stöd var stor. Om avslag förekom så var det inget problem – det var lätt att förstå att andra viktigare projekt fått stöd. Jag vet att Frame under dessa år åtnjöt en enorm respekt bland andra som arbetat med dem. En seriös konsttidskrift som Frame gav ut hjälpte till att skapa ett ytterst solitt intryck.

Vad jag då möjligen kunde kritisera Frame för var att de i allt högre grad ägnade sig åt egna projekt. Jag var en tid indragen i en svensk diskussion om Iaspis dubbla agendor, så frågan var bekant: å ena sidan skulle man opartiskt stötta konstnärer och utställningsarrangörer finansiellt, bekosta trycksaker, konsttransporter med mera, ordna besök och utbyten för utländska museichefer och frilansande kuratorer som jag själv, å den andra sidan drev man egna projekt där man valde och lanserade egenproducerade utställningar, konstnärer och publikationer. Där fanns och finns en konfliktzon som föga överraskande skapar dubbla roller och motstridiga intressen. Man kan frestas skapa ett A-lag av ”egna” konstnärer som hårdlanseras och ett B-lag som inte kommit med i det snävare urvalet, och när man själv gör utställningar uppstår lätt situationer där dessa tävlar med utomståendes utställningsförslag. Det uppstår strategier som fördunklar blicken och ibland också de finansiella möjligheterna att ge opartiskt stöd åt konstnärer och andra verksamma.

I samband med en organisatorisk kris 2010-11, föll Frame samman av orsaker som utgick från motsättningar mellan personal och ledning men snart blev skäl för en total omvandling av verksamheten. Marketta Seppälä fick silkessnöret. Utifrån sett hämtade sig Frame inte, varken finansiellt eller i fråga om renommé. Det var långt ifrån samma dynamiska verksamhet, kvaliteten på publikationerna blev skäligen tvivelaktig, och för en utomstående ter det sig som om de inbyggda motsättningarna mellan att vara en opartisk stödorganisation och en åtminstone i egna ögon ”spjutspetsorganisation” med många egna utställningar och andra projekt förvärrades. Spjutspets var det knappast längre fråga om, snarare en organisation som lite vilset siktade, missade målen, försökte igen och mest verkar ha varit intresserad av politisk och annan bekräftelse i Finland, snarare än att som tidigare uppnå verkliga mål utanför landet.

De ”sexigare” uppgifterna att göra utställningar, ge ut böcker, vara en ”spjutspets” – det borde en separat organisation inom eller utom Frame göra, med vattentäta skott emellan. Det behöver inte vara Frame som gör exempelvis de stora återkommande utställningarna som Venedigbiennalen. Det vore klokare att låta ett helt separat organ arbeta med dessa ting – eller dela upp uppgifterna på flera olika organisationer eller muséer. Genomgående måste transparensen höjas, såväl när det handlar om till vem stöd ges och varför. Ingen, inte ens Frame, ska behöva hamna i den tvivelaktiga situationen att prioritera mellan egna projekt och andras. Det är lätt att förutse var pengarna och engagemanget då hamnar.

Det är inte min sak att utvärdera Frame. Det är något som måste göras med större omsorg och akribi såväl i ren revisorskompetens som i konstnärlig utvärdering år för år och projekt för projekt. Men ett par punkter skulle utan tvekan förstärka organisationen:

  • Transparens a) tydliga motiveringar när stöd eller avslag ges;
  • Transparens b) möjlighet att framföra klagomål direkt till en revisionsmyndighet, som åtminstone kan efterhandspröva sakbehandlingen, då jävsituationer inte bara är möjliga, utan sannolika i konstvärlden;
  • Kvalitetskontroll a): förstärkning av sakkunniga i nämnder, och då företrädesvis från andra länder än Finland. Dessa skulle sitta på tidsbegränsade mandat, gärna längre än övriga ledamöter, och ha rollen som ”controlers” i processerna;
  • Kvalitetskontroll b) Anställda inom Frame ska inte ge ut egna publikationer i organisationens namn och på Frames bekostnad. Frame ska istället fokusera på den viktiga rollen att garantera kvaliteten på det som ges ut;
  • Kvalitetskontroll c) Kvantifierbara parametrar måste införas för utvärdering över tid. Det ska bli fler konstnärer som ställer ut, på fler institutioner, i fler länder, och fler samarbeten. Kvaliteten ska kunna utvärderas också på sakliga grunder – på samma sätt som vetenskapliga projekt och institutioner kan utvärderas.
  • Resursförstärkning (men först när ovanstående eller motsvarande åtgärder är på plats) så att organisationen ska fungera effektivt och starkt.

Finsk konst har inte ett gott genomslag längre. Det måste vi göra något åt. Ett enkelt första steg är att dela på Frames uppgifter och samtidigt höja kvalitet och transparens på det som bör vara dess främsta uppgift: fördela stöd, stipendier och utbyten med utlandet. Här skulle en finansiell förstärkning vara på sin plats – men att öka finanserna utan att ändra i organisationens motsägelsefulla uppgifter är att kasta pengarna i sjön. Konst är ett bra sätt att göra Finland synligt, det är inte nyliberalt att säga så, det är bra för konstnärerna och en nyckel till större utbyte internationellt även för finländska konstinstitutioner. Motsatsen, att vara ineffektiv, gagna sig själv, inte vara transparent, att ha dubbla roller – det gagnar ingen. N

Pontus Kyander