Kategoriarkiv: opinion

Är alla författare politiska?

Andreas Holmström
Andreas Holmström.
För några veckor sedan fick författaren Sara Stridsberg frågan om hon ser sig som politisk. Svaret var: ”Absolut. Vi är ju politiska varelser i varje ögonblick, i allt vi säger, i allt vi gör och allt vi skriver. Så är det ju.”

Detta är ett vanligt slentrianmässigt svar när författare och andra konstnärer får frågan, men vad menar man då med politik, och med att skriva politiskt? Begreppet blir ju tämligen urvattnat, får föga betydelse och riktning, om nu allt är politiskt. Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ordet politik ”principer eller metoder för strävan att förverkliga program rörande samhällslivet”. Men det är väl knappast detta våra författare menar med sina svar, att skriva enligt principer eller metoder för att sträva efter förverkligandet av program? Nej, det är något annat som avses.

För att syna Sara Stridsbergs uttalande genom hennes senaste roman, den nyss utkomna Kärlekens Antarktis, vari ligger det politiska i den? Liksom i hennes tidigare romaner så finns det politiska i den position hon berättar ifrån, den samhälleligt låga positionen, blicken på samhället underifrån. I romanen är jagberättaren en drogmissbrukare och prostituerad, hon befinner sig alltså lägst ner på samhällsstegen. Dessutom är hon död redan i inledningen, och snart också glömd. Kvar finns bara dessa ord som berättas i boken, hennes egen blick på sitt liv och sin död. Det finns också kopplingar och metaforiska beröringspunkter görs mellan hennes säljande av sin kropp och alla samhällsvarelsers säljande av sig själva i den kapitalistiska eran. Dessutom placeras Stridsbergs huvudkaraktär nära Catrine da Costa, i både tid och social kontext. Ett av svensk kriminalhistorias mest uppmärksammade fall alltså, och här är vi mitt inne i det, luktar på misären, känner på trasigheten, lever intill intighetens status quo. Likt ett socialreportage. Här finns en fond av 1980-talets Sverige som börjar krackelera i sina palmeitiska grundvalar.

Påstår alltså jag. Men det är ju bara en möjlig läsning. En liberal skulle lika gärna kunna läsa Kärlekens Antarktis som en berättelse om en enskild människa och hennes öde, som ett individualistiskt projekt som på grund av olika val slutar i en tragiskt tidig död. Alltså får det betydelse att Stridsberg uttalar sig som en politisk författare. Hennes vilja och avsikt är betydelsebärande för hur hennes roman kan läsas, inte bör eller ska, men iallafall kan läsas. För hennes prosa är också mer mångfacetterad, har fler vägar och möjligheter än svart eller vitt, höger eller vänster.

Om en författare har etablerat sig i en politisk kontext, genom debattartiklar, som demonstrationsdeltagare, eller i intervjuer, som Sara Lidman, Jonas Hassen Khemiri eller Athena Farrokhzad, så är det naturligtvis lätt att också läsa deras skönlitteratur genom ett politiskt raster. Vare sig det finns i texten eller ej så finns denna förförståelse redan innan läsningen påbörjas. Ett sådant politiskt engagemang kan nog få läsare att väja för vissa författarskap, både på vänster- och högerkanten, att helt enkelt avstå från att läsa dem på grund av deras politiska liv utanför boksidorna. Är det till exempel försvarligt att läsa Ezra Pound idag, en uttalad fascist, eller Peter Handke, den österrikiske författaren som höll tal på Slobodan Miloševićs begravning? Eller Michel Houellebecq? Allt blir väl ändå till vatten under broarna? Det är val som den enskilde läsaren får göra, och det kan också naturligtvis finnas många skäl till att läsa böcker och författare som inte nödvändigtvis har samma samhällssyn som en själv. För att förstå mer, vidga sina historiska eller politiska vyer, eller bara av ren nyfikenhet. Men oavsett förförståelse om en författare eller ett verk så borde det vara det man tar med sig som läsare som är det väsentliga. Vi läser ändå in och läser fram våra egna perspektiv i de böcker som passerar våra sinnen. Våra syner på samhället, människan och livet.

Sara Stridsberg sa också andra saker i intervjun jag refererade till, som är viktigare än om litteraturen är politisk eller inte. Att litteraturen kan bidra med långsamhet. En god roman kan ta veckor eller månader i anspråk, och finnas hos en ett helt liv. Den kan bidra med olöslighet; som så mycket är här i världen: utan konklusion. Litteraturen kan få en att stå ut, och den kan ge oss lektioner i empati. Detta är också skönlitteraturens storhet. Den har en ovedersäglig funktion som sträcker sig bortom det realpolitiska, till blickande över nejder, stjärnhimlar, de inre landskapen och tidens passager. Det känns som en sjukdom i dag att allt ska vara politik. Att ta ställning i alla tänkbara frågor, att positionera sig, att vara påläst, tycks vara det viktigaste en människa kan vara. Dagspolitik, kortsiktighet och ettårsplaner står i fokus för en ordentlig samhällsmedborgare. Medan dagens samhällsvarelse egentligen behöver mer ideologi och visioner för att säkra den mänskliga andens fortlevnad. Sådant som lever i skönlitteraturens essens. Även i det till synes motsatta i romanerna  – som inte bara bekräftar ens egna tankar, utan ifrågasätter och utmanar – finns röster att lyssna till. Vare sig de är uttalat politiska eller inte.

Andreas Holmström
är litteraturkritiker
Foto: Tuomo Lindfors

På bilden Sara Stridsberg och Claes Andersson på Helsinki Lit 2016.

Sipiläs tukt och förmaning

FPA skär i allt fler personers utkomststöd”, rubricerade Yle en nyhetsartikel den 1.10. Artikeln belyser det faktum att sedan FPA tog över utbetalningen av utkomststödet från kommunerna på våren har antalet personer som fått sitt stöd nedskuret skjutit mångfaldigt i höjden. Ännu i januari 2017 fick endast ett par hundra personer nedskuret utkomststöd, men sedan november 2017 har siffran legat stadigt kring 3 000. Ökningen beror på att FPA nitiskt har börjat implementera den möjlighet som lagen ger till att skära ner i stödet, en åtgärd som de kommunala socialarbetarna snarast har använt som ett teoretiskt hot för att locka eller tvinga motsträviga kunder till socialbyrån för att göra upp en personlig sysselsättningsplan.

Utkomststödets grunddel är i dag 491 euro, och det kan skäras ned med mellan 20 och 40 procent om FPA anser att en arbetslös person inte tagit emot en erbjuden möjlighet till arbete eller vidareutbildning, eller inte tillräckligt aktivt sökt jobb.

Att utkomststödet enligt finländsk lag går att skära ned på är värt att ifrågasätta. Utkomststödet är den lagstadgade grundtrygghet som varje finländare ska ha rätt till då allt annat fallerar. Det är den finländska välfärdsstatens sista offentliga skyddsnät, ett nät som – i teorin – är designat att vara så brett och finmaskigt att det ska fånga upp alla som bor i landet. Det är vårt gemensamma löfte om att ingen i det här landet ska behöva leva ett liv i en fattigdom som är under all mänsklig värdighet – det byråkratiska förkroppsligandet av Finlands mest innerliga nationalmotto: Kaveria ei jätetä.

Nedskärningen i utkomststödet följer två tydliga linjer som Sipiläregeringen drivit. För det första nedskärningar för de mest utsatta eller fattigaste: sjuka, arbetslösa, studerande och gamla. För det andra har regeringen gjort livet allt svårare för arbetslösa och utslagna, framför allt med de så kallade aktiveringsmodellerna, varav den senaste uppdaterade modellen medför att en arbetssökande kan bestraffas med karenstid på arbetslöshetsutbetalning av den enkla orsaken att hen inte hittat ett jobb.

Bakom den andra linjen döljer sig en obehaglig människosyn, enligt vilken en fattig och utsatt människa har sig själv att skylla. Denna människosyn går tillbaka till ett fördemokratiskt fattigvårdssamhälle i dickenskt snitt, där fattigdom sågs som ett tecken på en människas moraliska defekter. Tukt och förmaning skulle förmå dessa förtappade själar att rycka upp sig, klippa håret och skaffa ett jobb. Med samhällsvetenskapernas och socialdemokratins utveckling uppstod på 1900-talet en bred konsensus om att fattigdom och utsatthet snarare berodde på strukturell obalans och ofta olyckliga omständigheter, och att samhället i stort inte vann något på att slå den redan liggande. På dessa insikter byggdes bland annat den nordiska välfärdsmodellen, den välfärdsmodell som allt fler nu varnar för att ligger i vågskålen inför vårens riksdagsval. Detta är en fråga som vi garanterat återkommer till redan i nästa nummer av Ny Tid.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Hur tre forskare blottlade den djupa polariseringen kring feminismen

Nej, de nyligen avslöjade så kallade Sokal-artiklarna bevisade inte att feminismen är den nya nazismen. Däremot bevisade de hur svårt det är att diskutera feminism och postmodernism utan att hänfalla till dogmer och anklagelser. På båda sidor. 

Ute i världen har debatten under den gångna veckan gått het kring en forskartrio som lyckats få ett omskrivet kapitel av Hitlers Mein Kampf – pepprat med anti-rasistiska och feministiska modeord – publicerat i en referentgranskad (peer-reviewed) vetenskaplig tidskrift med fokus på genusfrågor och socialt arbete. Publiceringen var en del av ett större projekt, där de tre forskarna under tio månaders tid sysselsatte sig med att skriva tjugo låtsasartiklar som de sedan skickade in till lika många vetenskapliga tidskrifter. Inga av artiklarna hade några som helst vetenskapliga meriter, och flera av dem gränsade till det uppenbart absurda. Trots detta accepterades sju av dem, varav fyra hann publiceras innan en uppmärksam journalist på The Wall Street Journal började ana ugglor i mossen (artikeln bakom betalvägg här).

En publicerad artikel hade titeln Human Reactions to Rape Culture and Queer Performativity at Urban Dog Parks in Portland, Ore.”, i vilken “forskaren” i fråga iakttog hundägares reaktioner på hundars kärleksbestyr för att bilda sig en uppfattning om hur de förhöll sig till våldtäkt, och konkluderade bland annat att män borde skolas som hundar för att bli kvitt våldtäktskulturen. En annan publicerad “studie” framhöll att män genom anal självpenetrering kan bli av med homo- och transfobi och bli bättre feminister. En tredje efterlyste bodybuilding-tävlingar för feta människor för att motarbeta så kallad fat shaming. Och så då den redan berömda artikeln där skribenten bytt ut “judar” mot “vita” och “nationalsocialism” mot “feminism” i Mein Kamps tolfte kapitel och skrivit om texten så den såg ut som en självbiografisk essästudie där en vit kvinna granskade sitt eget vita privilegium, med referenser till feministisk litteratur inströdda i texten. Till saken hör alltså att de flesta av de journaler som forskarna skickade in sina texter till var sådana som fokuserade på genusvetenskap och annan identitetsvetenskap.

På det stora hela har reaktionerna varit förutsägbara. De som inte gillar feminism och genusteori har skrattat rått och pekat finger: vi sa ju hela tiden att feminismen är en bluff. Många som gillar feminism och genusteori har attackerat de tre forskarnas intellektuella oärlighet och metodologi, och hävdat att upptåget inte bevisar något annat än att referensgranskningen hos vissa enskilda vetenskapliga tidskrifter har fallerat.

Det är värt notera att de tre forskarnas upptåg är en del av en större debatt – eller egentligen flera större debatter – inom vetenskapen. Dels handlar det om den akademiska pressen på att publicera artiklar. Den akademiska världen har under det senaste halvseklet, med speciell tyngdpunkt på de senaste tjugo åren, allt mer börjat likna affärsvärlden. Forskningsprojekt avkrävs kvartalsresultat, forskare måste marknadsföra sina studiers praktiska nytta och allting poängsätts och graderas, och en forskares värde mäts ofta i hur många artiklar hen publicerat i vetenskapliga journaler. Publicering höjer universitets anseende, och utan publicering anses forskningen ofta som värdelös. Det sporrar också till grundande av allt fler referentgranskade journaler, vissa av dem extremt nischade och små – och dessa journaler måste hitta artiklar att publicera för att rättfärdiga sin existens. Således har det uppstått en hel industri, ibland mer seriös, ibland mindre, kring publicering av artiklar, och trots peer-review-systemet är kvalitetskontrollen av forskningen och artiklarna i vissa fall närmast obefintliga. Den andra debatten handlar om ett segdraget akademiskt krig om de postmodernistiska teoriernas vetenskapliga legitimitet, som jag ska återkomma till.

Jag tänker inte gå in på diskussionen om de tre forskarnas uppsåt eller den forskningsetiska aspekten av upptåget, även om där skulle finnas en hel del att gräva i. Den krassa sanningen är att sju referentgranskade vetenskapliga tidskrifter accepterade artiklar som saknade all all vetenskaplig legitimitet. En av de sju artiklarna som accepterades förklarar i omständliga vetenskapliga termer hur “forskaren” under tre månaders tid lyssnade på sina manliga gymkompisar medan de satt på Hooters, och hur hon utgående från det i sin forskning försökt utreda varför heterosexuella män gillar att gå på restauranger med lättklädda, storbystade servitriser. Den likaledes accepterade artikeln “Moon Meetings and the Meaning of Sisterhood: A Poetic of Lived Feminist Spirituality” består till hälften av nonsenspoesi hämtad från poesigeneratorn Teenage Poetry Generator.

Det man däremot kan ifrågasätta är hur väl ansedda de journaler är som de tre forskarna kallar “toppjournaler inom sina discipliner”. Tidskrifter som Affilia, Journal of Poetry Therapy och Fat Studies må vara de ledande journalerna inom sina respektive discipliner, men det beror på att alla tre är de enda journalerna inom sina snävt definierade discipliner. Inga av de berörda tidskrifterna kan anses höra till de absoluta toppjournalerna ens inom genusforskningen. Det förändrar naturligtvis inte på faktumet att de alla är referentgranskade och inte borde ha släppt igenom dylika artiklar.

Det här är inte första gången bluffartiklar väcker uppmärksamhet. 1996 postade fysikern Alan Sokal en artikel i den interdisciplinära kulturjournalen Social Text, där han på postmodernistiskt vis argumenterade för att kvantgravitation är en social och lingvistisk konstruktion, med andra ord att gravitationen inte existerar (se Wikipedia). Den här typen av bluffpublikationer har sedermera kallats för Sokal-bedrägerier. Liknande bluffartiklar har efter det publicerats till exempel i biomedicinska och datavetenskapliga publikationer, vilket visar att problemet inte existerar enbart inom humanismen.

Men liksom Sokals ursprungliga bluff, är det nu aktuella upptåget en kritik mot den postmodernistiska vetenskapsdiskursen som bland annat är vanlig inom genusstudier och framför allt inom feministisk teori. Det här är ett diskussionsträsk som det är farligt att trampa i, eftersom möjligheterna till missförstånd och generaliseringar är otaliga. Inom den filosofiska disciplinen innebär postmodernistisk dekonstruktivism i praktiken att alla universella sanningar bör utsättas för skeptisk granskning. Extremvarianten av det här är påståendet att vi inte kan vara säkra på att någonting existerar (denna typ av existentialism är visserligen äldre än postmodernismen). Postmodernismen kan till exempel hävda att ett bord inte existerar annat än som en gemensam överenskommelse mellan människor om att bordet existerar. Men, hävdar postmodernismen, där person A ser ett bord, kan person B se en säng och person C se en träskiva och fyra pinnar. Ur sina respektive synvinklar har alla tre rätt. Verkligheten, hävdar postmodernismen, ser olika ut beroende på ur vilken synvinkel man granskar den från och din verklighet kommer aldrig att vara identisk med min. Så länge som det handlar om stolar och bord är det här knappast något större problem: vi är väl ganska många som ätit middag på sängen och sovit på bordet. Knepigt blir det som känt då vi applicerar postmodernismen på politiska frågor och identitetsfrågor. Som att kön är en social konstruktion eller att alla har rätt att definiera sin egen etnicitet. Och det är också här som förespråkare för och motståndare mot postmodernismen så lätt börjar tala förbi varandra.

Jag är ingen expert på vare sig postmodernismen eller feministisk teori, så ni får gärna rätta mig om jag fått nått om bakfoten: Men alltid då man diskuterar vetenskapsgrenar och teorier som angränsar på filosofins område bör man minnas att deras syfte sällan är att erbjuda heltäckande och absoluta sanningar om världen, utan snarare att ge verktyg för att bättre förstå människan och samhället. En vanlig kritik mot postmodernismen är att disciplinen förkastar empirisk forskning och vetenskaplig metod. Ur en rent teoretisk synvinkel kan det här stämma i vissa fall, men påståendet är i alla praktiska bemärkelser en förvrängning av sanningen. Postmodernistisk genusteori förnekar till exempel inte att människor i allmänhet föds med två olika typer av könsorgan, inte heller att de biologiska skillnaderna kan ha inverkan på vårt psyke och beteende. Men tvärtemot att förkasta empirin menar postmodernismen att vi inte kan anta att män tänker X och kvinnor tänker Y av rent biologiska skäl bara för att det är vår kulturella uppfattning att de gör det. Postmodernismen hävdar tvärtom att det är empiriskt falskt att anta att eventuella psykologiska och sociala skillnader mellan män och kvinnor enbart beror på biologi utan att ha vattentäta vetenskapliga bevis på det. I stället kan det finnas kulturella normer och traditioner som påverkar oss i lika hög grad, om inte högre, än biologin. Och för att komma till botten med vilka dessa är och hur de påverkar, blir vi tvungna att på sätt och vis dekonstruera den kulturella och sociala uppfattningen om kön – därav påståendet att könet är en social konstruktion. Och, påminner postmodernismen, även om något är statistiskt sant, behöver det inte stämma på individnivå. Således är alltså breda generaliseringar om mäns och kvinnors beteende inte särskilt värdefulla till exempel i fråga om lagstiftning som påverkar enskilda individer, menar genusteorin.

En annan grundpelare i den postmoderna feministiska teorin är att alla människor har tolkningsföreträde till sin egen identitet och verklighetsuppfattning. Igen: här förnekas inte existensen av det biologiska könet, t.ex., utan endast fastställs att det sociala och mentala könet kan ta många fler former än de som vi traditionellt och kulturellt har slagit fast. Till och med biologin visar ju att vår traditionella binära könsindelning är för begränsad. Men det är också viktigt för förespråkare av postmodern genusteori att minnas att till exempel begrepp som patriarkat, toxisk maskulinitet och gender fluidity är filosofisk-teoretiska begrepp och inte ostridbara sanningar. Märkväl: det är en lika filosofisk-teoretisk ståndpunkt att hävda att toxisk maskulinitet och gender fluidity inte existerar. Därför att de här är begrepp som skapats för att försöka förklara rent påvisbara sanningar i världen: till exempel att kvinnor förtjänar mindre än män och att män oftare begår våldsbrott än kvinnor, eller att vissa personer inte känner sig representerade i en strikt binär och statisk könsindelning.

När det gäller vetenskapliga artiklar inom vad man kunde kalla identitetsrelaterade discipliner, alltså sådana som undersöker verkligheten ur en viss identitetsmarkörs synvinklar, är fokuset på tolkningsföreträde en potentiell akilleshäl, vilket de nu aktuella bluffartiklarna tydligt visar. Flera av artiklarna är skrivna som autoetnografiska analyser – bland annat den uppmärksammade Mein Kampf-omskrivingen, som i praktiken är ett ideologiskt traktat med källhänvisningar inslängda på passande ställen. Även om de i sig till och med skulle vara vettiga texter, kan man med visst fog fråga sig om sådana artiklar alls hör hemma i en vetenskaplig tidskrift, eller om de snarare borde publiceras i opinionstidskrifter som Ny Tid. Med detta inte sagt att den autoetnografiska analysmetoden är vetenskapligt värdelös i sig, men man bör vara medveten om de uppenbara fallgroparna då man granskar en dylik artikel.

En av orsakerna till att de aktuella bluffartiklarna uppfattas som så roliga är att deras titlar och innehåll till ytan inte skiljer sig avsevärt från helt legitima vetenskapliga artiklar. Hundparksartikeln hänvisar bland annat till den fullt verkliga artikeln “Sex Differences in the Herding Styles of Working Sheepdogs and Their Handlers.”, medan Hooters-artikeln hänvisar till “Carnivorous heterotopias: Gender, nostalgia and hipsterness in the Copenhagen meat scene.” En kritisk läsare kan naturligtvis fråga sig vad dylik forskning ska ha för nytta. Men som filosofen Liam Kofi Bright, som själv forskat i vetenskapliga bedrägerier säger till Buzzfeed (som för övrigt skrivit en av de bästa artiklarna om den nu aktuella uppståndelsen), finns det ett intellektuellt värde i att kunna konstatera att också absurda slutsatser kan vara “sanna” ur ett rent teoretiskt perspektiv, eftersom det tvingar oss att granska världen ur nya synvinklar. Och här kommer vi in på en viktig diskussion, nämligen den om forskningens och vetenskapens, i förlängningen universitetens syfte. Ska endast sådan forskning som till exempel leder till resultat som går att omsätta i ekonomisk vinst eller tydlig praktisk nytta vara tillåten – enligt den modell som Sipiläregeringen förespråkar? Eller ska vi ha ett bildningsuniversitet som uppmanar till vildvuxen och överraskande forskning och som stimulerar debatt och reflektion?

Det som framför allt behövs är mindre polarisering i debatten kring genusfrågor och feminism. Mindre skrikande, fingerpekande och hånande. Mindre dogmatik och mer diskussion, och det gäller båda lägren. För postmodernt inställda feminister är det viktigt att minnas att postmodernismen är ämnad att bredda förståelsen och analysen av världen, inte att användas som dogmatiskt slagträ. Genusteorin sitter inte på alla svar och bara för att man är väl påläst på dylik betyder inte att man slentrianmässigt kan avfärda kritiska synpunkter med uppmaningen att “läsa genusteori” som om det skulle vara en patentlösning på allt. Genusteorin är en av många infallsvinklar som kan användas för att betrakta världen, och en mycket nyttig sådan, enligt min åsikt.

De feminister och genusteoretiker som låser sig i dogmatiska positioner gör gott i att lära sig av vänsterrörelsens historia. Det var till en ansenlig del fragmentaringen i till varandra ytterst aggressivt inställda grupper som vägrade ge avkall på dogmatiska teoretiska ståndpunkter som ledde till att vänsterrörelsen slet sig själv i stycken inifrån på 70- och 80-talet. Det fanns en motvilja till öppen ideologisk debatt, sårad ära på olika kanter och en oförlåtande atmosfär. Tyvärr syns mycket av samma mönster i dag i vissa delar av det som man brett kan kalla för den identitetspolitiska rörelsen. För att inte feminismen ska gå samma väg som vänstern gick på 90- och början av 00-talet, måste vissa knutar lösas upp både inom den feministiska rörelsen och till vissa delar i den feministiska rörelsens inställning till dem som i dag inte betraktar sig själva som “feminister”, vad man nu än lägger in i det begreppet. Detta skriver jag alltså som en som starkt identifierar mig själv som feminist och hoppas att feminismen går en ljus framtid till mötes.

För kritiker av postmodern feministisk teori är det viktigt att för det första minnas att inte alla feminister omfattar postmodernismen. Det är i dag tvärtom trendigt att skriva debattartiklar med rubriker som “varför jag inte längre kallar mig själv feminist” och i dem kritisera postmodernismen. Men måste man kasta ut barnet med badvattnet? Visst, att skriva “varför jag inte kallar mig själv postmodernist” är ju inte lika klickvänligt. Men diskussionen om postmodernismen och dess stundvisa upphöjande till dogma pågår också inom den feministiska rörelsen, och nidbilden av den dogmatiskt postmoderna feministen är inte alls så utbredd inom den feministiska rörelsen som vissa debattartiklar gärna vill påskina.

De nu publicerade artiklarna pekar på ett trovärdighetsproblem och en ideologisk slentrian inom den postmodernistiska genusforskningen. Men att som vissa debattörer hävda att det skedda visar att all feministisk teori är värdelös är inte bara intellektuellt slappt, det är rentav barnsligt, och skvallrar om just den typ av ideologiska skygglappar som artikelbluffen varnar för. Ska vi avfärda alla vetenskapsgrenar som tillåtit fraudulenta artiklar att slinka igenom peer review-filtret, så blir vi tvungna att lägga ner hela den akademiska världen. Dessutom är det inte heller ett antagande inom den postorderna humanistiska forskningen att en slutsats i en vetenskaplig artikel representerar en oemotsägbar sanning, utan snarare en utkristallisering av ett logiskt argument. Ingen baserar diskrimineringslagar på från en enskild autoetnografisk essä. Betydligt allvarligare är det då världens högst rankade medicinska tidskrift publicerar en förfalskad artikel om att vaccin orsakar autism. Trots det har väl ingen påstått att all medicinsk forskning är falsk.

Som filosofen och författaren William Eggington skriver i New York Times, är lösningen på den ibland slappa kvalitetsgranskningen inom den forskning som fokuserar på margineliserade folkgrupper inte att sluta göra forskning om marginaliserade folkgrupper, utan att vinnlägga oss om att de som utför forskningen inte själva blir marginaliserade. Genusforskning, liksom humaniora i allmänhet, ger föga utdelning i den form av innovationer som nyliberala ledare eller marknadskrafterna efterlyser, och således är det ofta de humanistiska ämnena som får bära den tyngsta bördan då universiteten tvingas skära ner – till exempel har framtiden för genusvetenskapen vid Åbo Akademi legat i vågskålen sedan 2012. Mindre resurser leder lätt till både snävare specialisering och sämre kvalitetskontroll. Och om ett ämne till exempel endast har en anställd, blir det föga tid över för bredare samarbeten. Specialiseringskravet, skriver Eggington, ligger också i det moderna antagandet att forskningen i humaniora borde struktureras på samma sätt som den inom naturvetenskaperna, och att en forskning som inte kan ge klara och entydiga slutsatser som går att kvantifieras är värdelös. Igen: om man alltså vill ge postmodernistisk forskning ostridbart sanningsanspråk, så är man ute på hal is, vare sig man stöder eller motsätter sig disciplinen. Om vi däremot använder den för att bredda vår uppfattning om världen och människan, och tar dess slutsatser i beaktande då vi fattar beslut om samhället, kan vi arbeta för en mer inkluderande och rättvis värld, eftersom varje människas röst är värdefull.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Läs mer:
– Här redogör de tre författarna för projektet på Areo Magazine, där ev dem är chefredaktör.
– Här finns alla 20 artiklar på Google Drive.

Författare behöver fler finländska fristäder

Lisen Sundqvist
Lisen Sundqvist.
Eftersom jag hör till den stora del av mänskligheten som har svårt att säga nej blev jag för några år sedan involverad i planeringen av det som skulle bli en paneldiskussion kring författarfristäder. Som vanligt blev det kanske lite mer jobb än väntat, och i mars 2016 stod jag på scenen i Campus Allegros Rotunda i Jakobstad – med nästan lika mycket folk i panelen som i publiken – och modererade en diskussion om Jakobstad som eventuell fristad för författare i framtiden. Sedan dess är inget sig riktigt likt.

Vad jag visste om så kallade Safe Havens och ICORN (International Cities of Refuge Network) innan detta kunde sammanfattas i två ord: inte mycket. Så jag läste på om ICORN och efter en rätt lång diskussion med bland andra författarna Hassan Blasim och Philip Teir, den palestinske musikern Jowan Safadi och Marita Muukkonen från Perpetuum Mobile och Safe Haven Helsinki, stod det klart åtminstone för mig att det här är den väg Jakobstad ska gå.

ICORN grundades 2006 efter att International Writers Parliament gått i graven av ekonomiska orsaker 2004, tillsammans med IPW:s första nätverk för fristäder International Network of Cities of Asylum. ICORN fortsätter arbetet med att erbjuda förföljda författare, musiker och konstnärer möjlighet att få skydd och kunna fortsätta arbeta. ICORN har vuxit framför allt i de skandinaviska länderna. Glädjande nog har också många mindre orter, speciellt i Norge, sett det som viktigt att på det här sättet engagera sig i människorättsfrågor.

Helsingfors blev första stad i Finland att ansluta sig till ICORN, i mars 2018. Om vi ser hur det ser ut i Sverige kan vi konstatera att vi har en del att göra i Finland; Sverige har 25 fristäder, bland annat förutom de givna Stockholm, Göteborg och Malmö, också ett band av fristäder som finns utspridda längs med den norra kusten, på andra sidan viken från Jakobstad. Luleå, Piteå, Skellefteå och Umeå är alla medlemmar i ICORN och därmed kan man ju undra varför vi på andra sidan Bottenviken inte kunde plocka upp stafettpinnen därifrån? Ja, det är som ryktet förtäljer: vi österbottningar blickar gärna västerut.

Under de år jag jobbat på att Jakobstad ska läggas till listan på Safe Havens har jag bland annat haft nöjet (nej, jag är inte ironisk) att ta mig till Marinkasernsgatan och Utrikesministeriets enhet för politiska frågor om mänskliga rättigheter och prata om fristadsprojektet med dem. Förutom processen med att mangla denna fråga genom det kommunala beslutsfattandet, som tar tid, gäller det också att lösa frågan om hur vi i det fall att Jakobstad blir fristad ska lösa frågan om hur en författare, var den nu än kommer ifrån, ska få visum och uppehållstillstånd för en tvåårsperiod. Denna process involverar som vi vet även Migri, som under vår nuvarande regering skippat humanitära skäl som grund för asyl, bland annat.

Författare och journalister som lever i länder i konflikt är fortfarande villebråd för totalitära regimer. Hårdrockare från Iran, somaliska serietecknare, kurdiska konstnärer och filmregissörer från Zimbabwe är det också. Mänskliga rättigheter står inte högt i kurs idag och ICORN är en av de organisationer som verkar för att upprätthålla och stärka dem. Och det är ingen slump att ett citat av Anna Politkovskaja (bilden) som mördades samma år ICORN kom till står som en påminnelse om denna verklighet på ICORN:s webbsidor: ”We survive under great difficulties. And sometimes we do not survive.”

Lisen Sundqvist 
är kulturhjon och lokalpolitiker

Förlorad potential för femtio miljoner

Otso Harju
Otso Harju.
Kommer femtiomiljonersmuseet Amos Rex att sätta Helsingfors i framkanten av Europas konstscen? frågade sig The Guardian häromveckan. Ja-a hörni, det var då en extra slapp kommentar, till och med för en tidning som i sin iver att porträttera Helsingfors som något slags progressivt Mecka på sistone specialiserat sig på journalistisk slarvighet. Än underligare byggde artikeln upp en vag opposition mellan det tack och lov begravda Guggenheim och det mera nytänkande Amos. Alltså visst, hundra gånger hellre Amos Rex än Guggenheim, men faktum kvarstår att det nya Amos är allt som är fel med konstvärlden.

”Gäsp”, tänker ni nu, ”vad borde man ha gjort i stället för att anlita finska klädmärket R/H att skräddarsy retrofuturistiska guldrockar för museet? Kanske såg de bättre ut på Riff Raff och Magenta i Rocky Horror Picture Show än på Amos personal, men hej inhemsk design! Se bara på första utställningen: Virtuell verklighet med dussintals projektioner, konst som kostar en massa att göra, det om något är väl riktig konst? Alltid är det någon som klagar! Är det inte fint att någon vill investera miljoner i samtidskonst i denna dystra och brutala samtid? Dessutom får vi ju PR och turistpengar till staden.”

Förstå mig inte fel, att någon vill satsa femtio miljoner på konst är underbart. Jag har inget emot att Konstsamfundet tar plats och får erkännande för sitt arbete. Marknadsför stort, för all del, ta turisternas pengar. Men om man brytt sig om att vara i första ledet av samtidskonsten, eller ens brytt sig om att skapa hype för Helsingfors, kunde man ha gjort mycket bättre ifrån sig. Med summan man hade till förfogande kunde man ha fått varje hippa konsttidskrift i världen att kissa på sig av iver.

Femtio miljoner. Det låter så abstrakt. Låtom oss dela upp det. Vi, ingen av oss, ingen stad i hela världen behöver ett enda till femtiomiljonersprojekt. Tänk er i stället femtio gallerier med en miljons budget. Hyr femtio små lokaler, Eriksgatan från ända till ända. Ge varje lokal 50 000 euro per år; på så sätt räcker miljonerna till att trygga åtminstone tjugo års verksamhet. Skapa femtio team av unga konstnärer. Ge varje grupp fem år av total konstnärlig frihet, blanda sedan om kortleken, repetera. 

Femtio gallerier, tjugo år, total konstnärlig frihet: detta i sig vore antagligen det största installations- eller performanskonstverket världen någonsin skådat. Hyllningarna till Amos skulle aldrig ta slut. Kan redan tänka mig rubrikerna: ”How a Finnish foundation rewrote the rules of art”. Bidraget till världens samtidskonst och Helsingfors som stad skulle vara omätbart. Det enda som skulle ha behövts var att ge makten åt konstnärerna själva, hur svårt kunde det vara? Vi skulle inte vara ”på framkanten” av någon scen, vi skulle vara hela jävla scenen.

På hemmaplan skulle stadens konstnärer och konstintresserade dra en suck av lättnad då de inte längre vore tvungna att se galleriet Hippolytes löjeväckande månadshyra som ”normal”, eller behöva höra Riiko Sakkinen tala på Galerie Forsblom. Men nej, så roligt ska vi inte ha det. I stället har vi en alienerande bunker som bygger upp långt fler hierarkier än den någonsin kan riva.

Otso Harju
är genusvetare och konstskribent