Kategoriarkiv: opinion

Fattigdomens omoral

Den som i dag går och ser den klassiska musikalen My Fair Lady på teatern reflekterar knappast på verkets snarast socialistiska ursprung. Historien om den fattiga blomsterflickan Eliza Doolittle som tar tallektioner hos Henry Higgins för att kunna framstå som en lady har sitt ursprung i den irländska pjäsförfattaren, skribenten och polemikern George Bernard Shaws talpjäs Pygmalion (1913).

I ursprungsverket är Elizas far Alfred Doolittle en synnerligen osympatisk figur – en bitter fattiglapp som uppsöker Henry Higgins i tron att denne har utnyttjat dottern för sexuella tjänster. Doolittle är inte upprörd å Elizas vägnar, Higgins får utnyttja henne bäst han vill, men anser att han som flickans far borde få ekonomisk kompensation.

Senare i pjäsen, då Doolittle som genom ett trollslag själv kommit på grön kvist, är det en helt annan man vi möter. Då har den omoraliska bittra mannen som är redo att sälja sin egen dotter till prostitution förbytts i en som i stället vill framstå i god och moralisk dager.

George Bernard Shaws politik och filosofi är omöjlig att spika fast i någon förutbestämd mall. Men en fråga han brann för genom hela sitt liv var avmoraliseringen av fattigdomsfrågan, och han närde en bestämd uppfattning om att fattigdomen var hela samhällets, inte bara den fattigas, problem.

Ännu i början av 1900-talet, före socialismens slutliga genombrott, rådde bland överklassen en allmän uppfattning om att fattigdom berodde på den fattigas egna moraliska tillkortakommanden. Den fattiga var fattig på grund av att hen var lat, syndig, dum, alkoholiserad, etc.

Med sitt porträtt av Alfred Doolittle ville Shaw visa att det inte var den fattigas omoraliska beteende som gjorde honom fattig, utan hans fattigdom som drev honom till omoraliska handlingar. Eller som han uttryckte det i en annan pjäs, Major Barbara, motsatte han sig det ”idiotiska lättsinne med vilket vi ser fattigdomen som en hälsosam tinktur för lata människor”.

Fattigdomen har en enkel orsak, enligt Shaw: den fattiga har för lite pengar.

Tanken om att de fattiga förtjänar sin fattigdom är en som igen har fått starkt fotfäste i vår nyliberala era. Det här kommer inte minst till uttryck i den nästan universellt kritiserade så kallade ”aktivmodellen” för arbetslöshetsunderstödet som vår regering och riksdag nyligen klubbade igenom. Som bland annat Vänsterförbundet rasande påpekat, bestraffar modellen de arbetslösa helt enkelt för att de är arbetslösa, utan att den enskilda individen kan rå för sin situation.

Det är ett genomgående drag i den samlingspartistiska politik som förs av regeringen att arbetslösa och fattiga skuldbeläggs för situationen de befinner sig i, oberoende av orsaken till situationen. Trots att en enkel matematisk övning visar att arbetslösheten är hög i Finland på grund av att det inte finns tillräckligt många lediga jobb, anser regeringen att det bästa sättet att åtgärda problemet är att anta att fattigdomen är hög för att de arbetslösa – som grupp – är lata och omoraliska och behöver piskas till bot och bättring.

Jag har tidigare noterat att regeringens politik för oss mot ett dickenskt klassamhälle, och den snarast viktorianska syn på samhällets underklass som Sipiläregeringen under det gångna året gett uttryck för endast stärker denna uppfattning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Smarta lösningar

Ida Sulin
Ida Sulin.
Det byggs mycket nuförtiden i storstäderna. Lyftkranar och betongbilar hör till vardagsbilden och framför allt är det bostadsområden som växer upp. I Helsingfors har man gjort stora satsningar på interaktiva och intelligenta bostadsområden, genom att redan i konstruktionsfasen bygga in lösningar för att digitalisera såväl infrastruktur, byggnader som hem.

Infradigitaliseringen innebär bland annat sensorer för att läsa av trafikmängd och luftkvalitet. På bostadsområdet kunde det vara möjligt att läsa av avfallsmängder, invånarnas rörelsemönster och varför inte ifall blommorna i rabatten behöver vattning. I hemmet kan exempelvis värmeanvändningen digitaliseras. (En tyst tanke: om det är möjligt att blanda sig i USA:s presidentval, så kan det inte vara omöjligt att ta sig in i systemet för avfallsavläsning i förorten.)

Det finns människor för vilka digitaliseringen med social media, digital kommunikation och digitala tjänster inte är rutin. Det finns de ibland oss som inte kan läsa och som inte växt upp bland smarttelefoner. Och dessutom finns det de ibland oss som har god anledning att vara misstänksamma och som av erfarenhet vet att små spår är allt som behövs för att bli upptäckt. Det finns människor som har god anledning att inte vilja bo någonstans där en avlägsen sensor ser ifall de är hemma eller inte och hur mycket sopor de slänger i veckan.

Representanter för förtryckarregimer har opererat i Europa så länge kontinenten har funnits. Jag har hört förstahandsberättelser om hur flyktingar, som tagit många steg för att gömma sig, hämtats i sina bostäder i Västeuropa och förts österut. Det är klart att intresse också finns för i alla fall några av de flyktingar som befinner sig i Finland, och det är lika klart att regimerna har tillgång och möjlighet att använda sig av de data som vi producerar.

Att förstå att vårt samhälle måste ta digitaliseringen på största allvar också ifråga om dem som har all anledning att vara än mer skeptisk än jag verkar vara svårt. Det verkar vara svårt att se farorna när farten är så hög som den är idag. Ögonbryn snörs ihop vid självklara ämnen som övervakningslagstiftning eller dylikt, men det är svårt att få igång en vettig diskussion om konsekvenserna av de digitala val som görs i relativt vardagliga frågor.

När jag frågade planerarna av de nya områdena i Helsingfors om de funderat på ifall de smarta lösningarna kan påverka befolkningsstrukturen negativt, ifall de kan bidra till segregering, fick jag tomma blickar till svar.

diskussionerna som förs gällande mänskliga rättigheter och digitalisering är säkerhetsaspekten en av de mest brännande frågorna. Digitaliseringen öppnar dörrar för faror som vi motat i den reella världen, och därmed krävs konsekvensbedömningar långt utöver det vanliga när nya lösningar bjuds in. I stadsplaneringen måste det vara rutin att reflektera över hur smarta lösningar uppfattas av olika befolkningsgrupper, inklusive flyktingar. 

Ida Sulin
är jurist

1918 i prosa – några tips (1)

Trygve Söderling
Trygve Söderling.
Det finns en enkel fråga man kan ställa till romaner som handlar om vårt inbördeskrig 1918: hur beskrivs den ”röda” sidan?

Genom någon enstaka fårskalle, vilseledd av vettlösa mördare? Eller som ett spektrum av mer och mindre förnuftiga figurer, med bakgrund i ett ”civilt” vänstersammanhang?

Idag är industristandarden för den senare varianten förstås andra delen av Väinö Linnas trilogi Täällä Pohjantähden alla, på svenska Upp trälar. Man kan försöka leva sig in i vilken väldig mental uppgradering den romanen innebar för en stor del av läsarna när den utkom, 1960, 42 år efter 1918.

Kunskapen om 1918 hade dittills varit ytterst knapp och givetvis kraftigt vinklad till segrarnas förmån. I skolböckerna klarades katastrofen av med någon fras i förbigående om ”frihetskriget”.

Idag vet vi att totalt fem gånger flera ”röda” än ”vita” miste livet – 27 000 mot 5 200, av dem 11 600 i de vitas koncentrationsläger (se vesta.narc.fi). På vänsterhåll fanns tidiga försök att samla in fakta, men för den större allmänheten var de okända. De började friläggas av yrkeshistoriker först under 1950-talets slut, samtidigt med, och i synnerhet efter Linnas skönlitterära nyordning.

Linna bröt mot den bild som många romanläsare nog tagit till sig ur F.E. Sillanpääs Hurskas kurjuus (1919, sv. Det fromma eländet, 1920) och Ilmari Kiantos tio år äldre Punainen viiva (sv. Det röda strecket, 1946). Det är fina naturalistiska romaner, inte minst språkligt, men deras ”hjältar” är lätta att avfärda som enkla själar, lurade av kringresande agitatorer. Det är lustigt, men till slut inte enbart lustigt, när Topi i Punainen viiva berättar för hustrun Riika om den nya läran,”soli-sali-ratti”.

Bilden av den stolliga mannen av folket fanns grundlagd redan hos Runeberg och Kivi; nu kunde den ”vita” läsaren känna igen en ny Sven Dufva och konstatera att denna i sitt välkända oförstånd hamnat på fel sida om frontlinjen.

En Sven Duva-figur är också Aapo i novellen av Runar Schildt, en av Nordens främsta stilister. Aapos hat mot överklassen blir begripligt genom scener där han förnedras av godsherren, även om hans barnslighet sen leder i fördärvet. En försiktig vädjan om mänsklighet är också novellen ”Hemkomsten” (bägge 1919), där en mor i hemlighet hämtar mat åt en undangömd son, rödgardist på flykt. Också här slutar det illa, men Schildt låter åtminstone en ”fiende” få en kontaktyta med den ”rätta” sidan.

Både Sillanpää och Schildt öppnar för en försiktig, psykologiserande inlevelse i de ”vilseledda”. Redan det var mycket, och vågat, i det extremt chockade och hatiska ”vita” åsiktsklimatet efter våren 1918. För en på den tiden mycket populär diktare som Bertel Gripenberg var de ”röda” inte ens mänskor, snarare djur.

Det är intressant att jämföra Schildt med Sigrid Backman, som liksom han snabbt var ute med ett par post-1918-berättelser: Ålandsjungfrun (1919) och Familjen Brinks öden (1922). Även om berättarperspektivet i bägge romanerna är unga kvinnor som försöker stå utanför konflikterna, får vi i bägge också glimtar från den socialdemokratiska motkultur som ju ännu sommaren 1917 representerades av en majoritet i lantdagen.

”Ålandsjungfruns” fästman är aktiv i lokala Folkets Hus, Ragna Brinks bror författar högstämda upprop för arbetarnas sak. Och efter att Ragnas bröder dödats i och efter upproret skriver hon till sin ”vita” fästman. ”Jag hatar ingen, men jag älskar inte längre den segrande överheten. Jag älskar inte längre segerherrarna. Jag älskar inte längre dig.”

Det var tillräckligt för att Sigrid Backman skulle få en stämpel som misstänkt ”röd” i den borgerliga offentligheten. Bränd, som hon sannolikt kände sig, återkom hon inte till tematiken.

Ändå står hennes två 1918-romaner – snarare än hennes samtida författarkollegers verk – närmare det större perspektiv som vi fyra decennier senare skulle få med Väinö Linna.

Från 1931 och 1932 har vi två nya försök att ta sig an inbördeskrigets tema: Jarl Hemmers En man och hans samvete och Elmer Diktonius Janne Kubik.

Jag har aldrig kunnat försona mig med Hemmers huvudpersons Kristuskomplex; prästen Bros beslut att offra sig istället för en dödsdömd röd fånge i lägret på Sveaborg smakar hysteri snarare än mänskokärlek. I Diktonius stiligt lakoniska Janne Kubik, troligen skriven som replik till Hemmer, finns en liknande martyr, fast tvärtom: rödgardisten Järvinen lämnar sig efter den flyende röda kolonnen, ensam med en kulspruta.

Janne Kubik själv är ändå mera släkt med Schildts Aapo och Runebergs Sven Dufva än med de mer eller mindre förnuftiga socialdemokrater som Backman och, senare, Linna beskriver. För i de följande kapitlen låter Diktonius Janne troka sprit, bistå IKL-fascister och jobba som strejbrytare – lika tanklöst som han 1918 gick med i Röda gardet. Yttervänster och höger – samma skrot och korn, verkar Diktonius mena 1932. Sin tids ”tolkun ihminen”.

1946 kom så Anna Bondestams Klyftan och 1961 Leo Ågrens Fädrens blod – två 1918-romaner som jag hoppas kunna återkomma till i en del 2.

Trygve Söderling
är litteraturvetare

McVegan och identitetspolitik

Elis Karell
Elis Karell.
Två dagar före nyårsafton besöker jag McDonald’s i Hagnäs. Jag minns inte när jag senast skulle ha varit där, men dagen innan har snabbmatskedjan lanserat McVegan – ”årets mest omtalade snabbmatsnyhet” enligt Hufvudstadsbladet – i hela Finland och Sverige, efter en lyckad testperiod i Tammerfors.

På McDonald’s har de tidigare alternativen för den ständigt växande andelen folk som lämnar bort köttet ur sin kost varit knappa – vegetarianer har fått nöja sig med att byta ut köttbiffen i McFeast-hamburgaren mot en smaklös biff av deprimerande grönsakssörja, veganer har fått nöja sig med franskisar. Men inte längre.

Den nya veganburgaren består av en biff gjord på sojaprotein, veganmajonnäs, tomat, sallad, saltgurka, lök, ketchup och senap. Smaken är helt fantastisk – ren McDonald’s. Biffen har tuggmotstånd och känns faktiskt mättande, den äggfria majonnäsen fungerar. Dessutom kostar det hela bara tre euro.

Att äta på McDonald’s igen känns lite spännande, men samtidigt har jag nästan hunnit glömma bort kedjans existens under de senaste åren. Det breda utbudet av växtbaserad mat i Helsingfors gör att en som nykonverterad vegetarian snabbt glömmer bort de gamla ställena. Utöver diverse trendiga små restauranger har också de flesta andra större snabbmatskedjorna redan en stund haft åtminstone några veganska alternativ i sitt utbud, så i sig är McVegan inte något subversivt eller nytt.

Men det känns ändå som en ett slags milstolpe att äta veganmat på McDonald’s. Trots sitt namn (ett oundvikligt första steg) är McVegan en indikator på att veganismen som politiserad identitet håller på att försvinna.

För dem som ännu minns djurrättsrörelsen och klimatrörelsens radikala förflutna kan blotta tanken på att äta på McDonald’s av förståeliga skäl kännas omvälvande och absurd. Berghälls trendiga veganställen kan kanske ännu erbjuda en starkare upplevelse av motkultur och grupptillhörighet – upplevelsen av en vegansk identitet – men i slutändan verkar de inom samma kapitalistiska ramar som McDonald’s. Det som gör skillnad är mängden animalisk mat som produceras, och för att minska på den behövs politiska beslut. Om du sedan väljer att föra dina pengar till McDonald’s eller något ”bättre” företag är bara en smaksak.

Den normalisering av veganism som McVegan innebär bör inte underskattas, men samtidigt äter vi mera kött än någonsin. På individuell nivå är det överlägset lättaste sättet att motverka en annalkande klimatkatastrof att äta färre animaliska produkter. Det behöver inte ske genom kvasireligiös abstinens – McVegan visar att det lika väl kan ske genom okomplicerad njutning. Veganismen vinner mera mark genom att erövra det hedonistiska köttätandets estetik än genom att förbjuda saker.

Att McDonald’s säljer vegansk mat i nästan 300 restauranger är alltså ingen obetydlig merit – det banar väg för en hedonistisk veganism, äntligen befriad från de sista spåren av tidigare årtiondens sektaktiga flum och moralism. Att avstå från att äta kött är inte längre identitetspolitik, utan enbart en praktisk fråga.

Som en logisk följd har ett nästan fanatiskt köttätande vuxit fram som en ny identitetsmarkör, inte sällan förekommande i kombinationen ”finsk/vit köttätande heteroman”. Ingen i hela riksdagen gör mera identitetspolitik kring sina matvanor än Timo Soini. Det är en identitetspolitik uppbyggd kring en skör, föråldrad och oundvikligen förlorande maskulinitets långsamma nedgång.

Elis Karell
är journalist

Jämlikhetsideal i ojämlika miljöer

Otso Harju
Otso Harju.
För en rejäl månad sedan höll jag en föreläsning om feministiskt fältarbete vid mitt gamla universitet i Sverige. Mitt eget forskningsprojekt kring familjekonflikter i Delhi innehåller en mängd etiska problem kring identitetspolitik, representation och erkännande. Då jag just var på väg till Indien för mina intervjuer, kändes det bra att ställas till svars inför en ny grupp kritiska åhörare. Ironiskt nog blev tiden för knapp för att ordentligt hinna tala om den andra, mindre omtalade delen av etiska problem i universitetsvärlden.

Det finns nämligen en tragikomisk aspekt speciellt inom samhällsvetenskaplig forskning. Variationer av det samma kan sägas gälla för alla som jobbar med kritisk textproduktion. Idealet är att (om inte göra världen bättre så åtminstone) inte göra någon illa. Maktanalys och konstant rannsakan av ens egen strukturella position i relation till dem man intervjuar, beskriver och analyserar är grundläggande förutsättningar för ens arbete. Teori, metodologi och etik har inte på årtionden kunnat skiljas åt. Man gör allt man kan för att försöka motarbeta maktobalanserna mellan forskaren och forskningssubjekten, och den som inte kan garantera att det yttersta gjorts för att de intervjuades röster och viljor går före forskarens får gärna lägga av.
Detta är självklart som sig bör, och fortfarande krävs enorma mängder vidare arbete för att förhindra att forskare kör över dem vars röster de lever av. Vad som är underligt är att samma krav på kritik, transparens och reflektion som vi förväntas ha ”på fältet” inte ställs på oss när vi är ”hemma”. Forskning handlar egentligen bara till en liten del om att träffa människor ute i världen, men ändå ignoreras eller avpolitiseras de miljöer där man de facto tillbringar största delen av sin tid: universiteten, organisationerna, konferenserna och de akademiska tidskrifterna. Vad som sker i dessa världar uppfattas oftast inte vara relevanta för ens forskning; få talar om intra-akademiska maktförhållanden. Ärligast vore att säga att de helt enkelt är för pinsamma eller skrämmande för att behandlas.

Det hela är vridet och suspekt nyliberalt. Den enskilda forskaren antas vara oändligt självreflexiv och kritisk; ansvaret för jämlik, icke-våldsam forskning ligger helt på individen. Hur det här skulle kunna förverkligas i miljöer som direkt motsätter sig jämlikhet på åtminstone två nivåer är ett mysterium.
För för det första är själva universitetsstrukturerna extremt hierarkiska. Det handlar inte bara om administrationernas egenvälde, utan även om universitetens behov att porträttera sig som ”toppskolor”. Det är ironiskt att poststrukturalistiska, postkoloniala och anti-elitistiska tankeströmmar globalt dominerar samhällsforskningen samtidigt som man gör allt för att marknadsföra sig som intellektuell elit. 
Ett annat problem är vurmen för författarskap. Feministisk forskningsetik säger att vetenskaplig produktion alltid är samarbete – mellan dig och dem du intervjuar, mellan dig och dem du läst och utbytt idéer med. Dina tankar är aldrig bara dina; ingen äger en berättelse. Under ens fältarbete gör man allt man kan för att ge dem man jobbat med högsta möjliga erkännande, men strukturerna för examen, publikationer och jobb gör att det i sista hand aldrig är möjligt att vara jämlik: på min doktorsavhandling får endast mitt namn stå, och det enda som spelar en roll för mina framtida arbetsmöjligheter är hur många artiklar jag är first author för. Du uppmuntras göra ett fält till ditt, sätta staket runt det och panta på informationen så att ingen annan bara stjäl ditt scoop.
Denna individualism förlöjligar den jämlikhetskamp forskarna bedrivit på fältet. Frågar du mig hjälper det inte mycket att du behandlade människorna du intervjuade väl om du använder det du skrivit enbart för att främja din egen karriär. Utan att nedmontera det enskilda författarskapet kan ingen på riktigt radikal forskning finnas.

Den andra nivån är själva människorna på universiteten. Oberoende av land och institution florerar nepotism och uppblåsta egon. Ofta återspeglar universiteten världen utanför: mäktiga vita mäns sexism och rasism tolereras på fakulteterna så som i samhället i stort. I många andra fall skapar universitetens tävlingsvurm sina egna monster.

Att människor är osolidariska även inom så kallade kritiska discipliner är fruktansvärt pinsamt, men att du är en känd feminist eller marxist betyder tyvärr inte att du inte kan vara en horribel människa. Många vänstersinnade akademiker är ökänt obehagliga.
God forskningsetik säger att vi bör studera vår egen makt och dem som har mera makt än vi. Man lär de studerande att ”på fältet” skriva ned allt de kan för att sedan skriva in det i sina avhandlingar, men få säger åt oss att även studera våra egna hemknutar. Denna kultur av tystnad följer sedan med genom hela ens karriär.

Medan en forskare kan göra mycket för att motarbeta sin egen maktposition, går det inte att ensam kämpa mot strukturell toxicitiet. För att kunna närma oss verkligt icke-våldsam forskning behöver vi en kollektivisering av det moraliska ansvaret för och en kritik av våra egna institutioner. Just nu är saker skrämmande slumpmässiga: råkar du få en bra, radikal chef kan du kämpa emot, belysa och försöka nedmontera hierarkier, men det räcker med bara en makthungrig eller negativt inställd professor för att göra livet surt.

Otso Harju
är doktorand i genusvetenskap

Foto: ILRI/CC