Kategoriarkiv: opinion

Varför jag aldrig tänker lämna Twitter

Elis Karell
Elis Karell.
Twitter är det bästa sociala mediet. Åtminstone för de ändamål jag använder Twitter – jag postar sällan själv, men följer aktivt med aktuella händelser och intressanta synpunkter och kommentarer på dem. Facebook uppfyller sin uppgift som anslagstavla och händelsekalender, Instagram och Snapchat fungerar bra men för helt andra ändamål.

Att Twitter är ett infernaliskt träsk som söndrar din hjärna och fördärvar din själ är ändå inte heller någon svår åsikt att sälja, speciellt åt någon som tagit del av hetsiga samhälleliga diskussioner på plattformen. Allt fler av framträdande twitteranvändare loggar ut för gott. Senast i raden är journalisten Maggie Haberman, känd för sin bevakning av Donald Trump för New York Times sedan 2015. Den 15 juni i år tweetar hon till sina nästan 900 000 följare: ”With exception of breaking news and my own stories, taking a break from this platform. No reason or prompt other than that it’s not really helping the discourse.”

I en nyhetsanalys några dagar senare (NYT 20.7.2018) utvidgar Haberman motiven bakom sin Twitter-exodus, i linje med en redan etablerad genre av frustrerad metadiskussion. I denna diskurs bygger Twitter på en ädel tanke om en öppen och demokratisk idéernas marknadsplats, som tragiskt tagits över av ociviliserade massor som inte bryr sig om debattregler eller respekterar Diskursen. Haberman: ”The viciousness, toxic partisan anger and intellectual dishonesty are at all-time highs.”

Besviken längtar Haberman tillbaka till en tid då Twitter befolkades främst av hennes egna kollegor – journalister och högutbildade politiknördar. ”Twitter has stopped being a place where I could learn things I didn’t know … or engage in a discussion and be reasonably confident that people’s criticisms were in good faith.”

Nästa vecka publicerar Helsingin Sanomat en kolumn av Juuso Määttänen som utgår från Habermans artikel (HS 30.7.2018). Määttänen känner igen fenomenet: allt fler upplever diskussionerna som förs på Twitter som hopplösa och ångestframkallande, och bestämmer sig för att hoppa av eller minska på sin användning. Han instämmer också med Habermans centrala problemdiagnos om att det första intrycket är viktigare än sakens sanningsinnehåll, vilket gör det omöjligt att föra nyanserad och eftertänksam diskussion på Twitter.

Det iögonfallande i denna diskurs om Twitter och kommunikation överhuvudtaget är hur ensidigt och negativt känslor omtalas, endast som ett hinder för fakta och sanning. Som forskaren och Twitteranvändaren Timo Harjuniemi uttrycker det: kanske är kommunikation och politik egentligen mycket mera känslostyrt än vi vill erkänna, och den rationella diskussion som Haberman efterlyser endast en elitistisk fantasi. Det är inte någon dum idé, med tanke på att känslor oftast har sitt ursprung i materiella omständigheter. Den ”rationella diskussionen” blir då snarast ett självdestruktivt beteende som leder en in i utmattande och meningslösa gräl med fientliga personer som inte kommer att ändra åsikt.

Det bästa med Twitter är just att det går att säga vad som helst till vem som helst, utan att behöva låtsas som att någon rationell diskussion skulle existera. Det är underhållande och stimulerande, och utan tvekan ofta ärligare än kommunikation utanför Twitter.

Elis Karell
är frilansjournalist

Vem som helst kan dö

Hannele Mikaela Taivassalo
Hannele Mikaela Taivassalo.
Vem som helst kan dö.

Jag säger: vem som helst kan dö.

Jag ville bara säga det. Jag vet inte ens riktigt varför.

Människor dör, det är ofattbart. Och oundvikligt.

Föräldrar och barn dör. Vissa dör för unga, alldeles för unga. Ibland dör för många på samma ställe samtidigt. Ibland dör någon för att den bestämt sig för det. Nära människor dör, och främlingar i länder långt borta. Plötsligt eller långsamt. Jag kanske dör, jag kanske överlever, ännu en stund.

Jag vet inte vad jag skriver om, egentligen.

Jag ville skriva om döden och ångesten och diktaturer. Jag ville skriva om den enskilda människans eget kaos inombords, och samhällskroppens destruktiva kaos inombords. Om slutna finska män och kvinnor, och slutna diktaturstater. Allt blir kladdigt och rinner ut över kanterna på pappret.

Jag tänkte: Panikångesten är som en grym diktatorisk härskare: just när du vant dig vid dess former och börjar behärska dem, känna igen dem och undvika dem, så slår den till och antar nya former. Det oförutsägbara är det största hotet mot trygghet. Att det onda ändrar form och kan dyka upp var som helst, när som helst, när du minst anar det är den största osäkerheten: att söndra och härska.

Att söndra.

Som när det är möjligt att bli dömd till fängelse eller till och med döden för något du säger eller skriver, för att du har fel åsikt, för att du uttrycker din åsikt, för att någon uppfattar dig som ett hot, när presidenter får för stor maktbefogenhet eller använder sin makt irrationellt och när rättsväsendet inte längre är pålitligt och jämlikt utan styrs politiskt, när politik inte längre handlar om samhällets bästa utan om egen vinning pengar ära makt och det bästa för de bästa av bröder – när allt blir irrationellt och opålitligt skapar det rädsla och misstänksamhet hos samhällets små delar som kallas individer, skapar det en panikstörning i samhällskroppen, en socialsjälssjukdom, ett destruktivt samhällstillstånd, en samhällsneuros: världen insjuknar i galenskap.

Jag känner igen mig själv i världen, men bara som en flyktig metafor, en enskild människa, en illustration; min ångest är så liten i världen. Men jag ville ta den där ångesten och använda den, förbruka den, göra den nyttig, stjäla de ord som jag kan sätta på den medan jag famlar efter att sätta ord på något annat, något som är större än jag. Det är också ett slags vansinne.

Som ångesten i förrgår, jag klarade inte av livet, att leva det, denna ständiga räcka av motgångar, det kändes för svårt. Jag duschade och tvålade in mitt ansikte: ibland väcker det en panik, att stå med ögonen slutna i duschen, jag vet inte vad det är, kanske det klaustrofobiska i att inte se och inte kunna andas normalt, att drunkna, jag var tvungen att snabbt slarvigt skölja bort tvålen, öppna ögonen medan den sved i tårkanalerna, och andas. Det fortsatte, jag hade nyss sprungit, jag kände att jag höll på att bli utan krafter, kanske svimma, som om jag tynade bort, började försvinna, jag hällde upp blåbär och granola och mjölk i en skål, satte mig för att äta, jag var tvungen att ta skålen, lägga mig i sängen, mata mig själv liggande, varje tugga så svår, svårt att svälja, sedan satte jag undan skålen, solen sken in genom fönstret, jag lade min arm mot mina ögon, blundade och talade mig igenom allt: andas, visst känner du igen det här illamåendet, visst är det bekant, vad är det, är det magsjuka, nej, är det lunginflammation, nej, är det hjärtinfarkt, nej men det har jag ju inte haft så det kan jag ju inte känna igen, är det ätstörningar, nej, är det lungkollaps, nej, är det panikångest, visst är det väl det, det vet du ju, hur kan du tycka att det är så obekant igen, hjärtat kommer inte att slå sönder sig självt, det är inte en hjärtinfarkt, det är inte halsen som svullnar upp och kväver eller lungorna som kollapsar, tänk på att du känt det här förr, det här är bekant, det är ingenting, egentligen, bara lite svårt, tänk istället på hur avslappnad du lyckats bli i benen och armarna, hur tunga de är, och liksom sköna, vila i det, glöm bålen och allt vad hjärtat och lungorna håller på med, de fungerar nog som de ska, känn att sömnen finns bakom ögonlocken, och att du andas normalt fast hjärtat bankar, andas, och fötterna är varma, armen tung mot pannan och ögonlocken, det är en skön känsla, håller huvudet på plats, men huvudet vilar också skönt, kanske jag kan somna ifrån allt, bara fly in i sömnen, inte dö, bara vila lite i något annat, dåsa bort, nej inte dö, bara sova, sova, bara lugnt nu, andas, lugnt, och till slut somnade jag, och jag sov och jag vaknade som en annan, botad.

Varför skriver jag om det här? Det är privat. Vad tänkte jag att det hade att göra med döden, samhället, världen? Jag läste böcker om Förintelsen, jag såg The Handmaid’s Tale, jag var i Istanbul mellan terrorattentat och kuppförsök och såg att det nu var en annan stad, jag läser nyheterna om det ena och det andra, jag skriver dystopier ur min egen samhällsångest, samhället matar mig med sin egen ångest som är min, och min är samhällets.

Det är någonting med den jagade människan. Kriget inuti och kriget utanför. Det finns likheter. Logiken är den samma: det finns ingen logik. Det irrationella tar över, det mardrömslika, det otrygga och oförutsägbara. Första världskriget föder surrealismen. Kriget är kaos, det är oförutsägbart och brinnande, lagar upphävs. Psyket är ett kaos, det brinner, verkligheten krossas, går i bitar. Det är olika krig som söndrar. Trasar och tuggar sönder ett samhälle, och spränger sönder golvet under människorna där, och alla ansikten kan vara en fiende, vem kan man lita på, egentligen? Också ett inre krig kan upphäva lagar, verkligheten. Inom en människa. Alla dessa ansikten, vem kan man lita på, inte ens sig själv, spegelbilden upplöser sig, och jaget.

Det här är bara splitter och fragment. Vad ska jag göra med det här, egentligen?

Jag försöker skriva fram en ordning, men den finns inte.

Det är just det.

Plötsligt tycker jag illa om alla människor jag ser på järnvägsstationen, alla som står och ser nöjda ut med sina cyklar och vackra sommarklänningar och sina glada barn, alla som går och drar på sina resväskor i sina hängiga t-skjortor med bh:n som syns igenom, allt ser lite för tungt ut, alla som har kombinerat för många olika färger och mönster – jag vill veta vad de tänker, jag vill känna alla, jag vill inte att de ska dölja någonting för mig, jag vill kunna se rakt in i varje en av dem och känna dem och veta vad de vill och vem de är och vad de ska göra, jag vill inte se på dessa främlingar, jag vill veta er.

Hannele Mikaela Taivassalo
är författare

Tack som fan, Ronald Reagan

Den 3 augusti publicerade Naomi Klein en så utmärkt text i The Intercept att den tål att lyftas fram på ledarsida. Klein reagerade på New York Times Magazines långläsningsartikel om klimatkrisen, skriven av Nathaniel Rich. En välgjord kartläggning av utvecklingen på 1980-talet, då oron över klimatkrisen nådde en första kulmen, och det fanns alla chanser att vidta åtgärder, skriver Klein. Men ursinnigt sablar hon ner Richs slutsats om vem och vad det var som låg bakom misslyckandet.

Det var ”vi”, du och jag, eller något så vagt som ”den mänskliga naturen” som satte käppar i hjulen, menar Rich, men New York Times artikel nämner ingenting om att nyliberalismen under slutet av 1980-talet nådde sin thatcherska och reaganska kulmen.

Klein påminner om att det i det globala Syd under 1980-talet fanns ett starkt stöd för bindande internationella klimatåtgärder, och till viss del även inom Europa och Asien. I verkligheten var det inget så flummigt som ”den mänskliga naturen” som satte krokben för en ambitiös klimatstrategi, utan något som konkret som Reagan-administrationen.

År 1988 presenterade NASA för första gången forskningsresultat som ”med 99 procents säkerhet” slog fast att klimatuppvärmningen är verklig och orsakad av människan. ”Den döende jorden” valdes till Time Magazines ”årets person”. Medierna skrev spaltkilometer om klimatkrisen och det fanns både stor medvetenhet om och vilja till att motarbeta den globala uppvärmningen.

Enligt Klein hade det ändå knappast funnits ett sämre tillfälle i den amerikanska historien att försöka implementera en grön strategi än slutet av 1980-talet. Det var ”zenit för det nyliberala korståget”, med Fukuyamas teorier om ”historiens slut”. USA och Kanada skrev på det första av vad som skulle bli otaliga frihandelsavtal. Det var början på ”globaliseringens” tidevarv, det som i slutet av 1990-talet ledde till antikapitalistiska demonstrationer världen över.

Om omöjligheten att rädda planeten under ett kapitalistiskt tidevarv skriver Naomi Klein i sin senaste bok Det här förändrar allting, men hennes artikel är en utmärkt historielektion i kortform, högst relevant i vår samtida debatt. I Finland har det under 2018 diskuterats vitt och brett om huruvida det är värre för miljön att en vegan flyger till Thailand än att en hemmasittare äter biff. Medan vi konsumenter slåss om vem av oss som är moraliskt mer högstående än den andra, skrattar flygbolaget och köttproducenten hela vägen till banken.

Ny Tids webbsida har vi nyss publicerat en intervju med forskaren i miljöpolitik Nina Janasik, som svävar betänkligt på målet då hon tillfrågas om det är konsumentens egna val eller politiska åtgärder som är viktigare i kampen mot klimatförändringen. Dylikt är oförsvarligt av en forskare i miljöpolitik som borde vara fullt medveten om att konsumentbeteende formas av den politiska och ekonomiska verkligheten och inte tvärtom. Christopher Wright och Daniel Nyberg skrev 2015 i boken Climate Change, Capitalism and Corporations om hur den eviga tillväxtens princip gör kapitalismen som system helt inkompatibel med en grön politik. Och om nyliberalismen styr såväl politik som marknad, är konsumentens val redan gjorda på förhand, och vi  är utelämnade till att på sin höjd försöka välja det bästa av alla de dåliga alternativ som står till buds.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Ulla Appelsin förstår sig inte på civil olydnad

“Finland är inte 50-talets Alabama” skriver Ilta-Sanomats chefredaktör Ulla Appelsin i en opinionstext 2.8 angående debatten om civil olydnad som blossat upp efter De Grönas lagstiftningssekreterare Aino Pennanens deportationsaktivism på Helsingfors-Vanda flygplats i början av veckan. Inspirerad av den virala sensation som svenska Elin Ersson skapat i och med en liknande aktion, filmade Pennanen sig själv medan hon vägrade sitta ner i ett flygplan, eftersom det ombord fanns en person som skulle tvångsavvisas från Finland.

Pennanens protestaktion har fått både ros och ris, och det är föga överraskande att Appelsin, som har ett ständigt horn i sidan till de rödgröna, antirasister, feminister och olika typer av aktivister, sällar sig till dem som ger Pennanen med riskvasten. Civil olydnad är bra, menar Appelsin, men bara under rätt slags förhållanden. Som under apartheid i Sydafrika och rassegregeringen i USA. Men eftersom Finland inte är 50-talets Alabama, utan ett demokratiskt samhälle, så är civil olydnad här inte önskvärd, menar Appelsin.

Vidare skriver Appelsin att Finland har en tradition av fredligt och sansat påverkande, det vill säga genom lugna demonstrationer och politiska val i stället för våldsamma och olagliga aktioner, “härjande”, som hon kallar det. I det påståendet både gör hon sig skyldig till historieförfalskning och till missförstår den civila olydnadens ideologiska och idéhistoriska grunder. En av de mest mytomspunna händelserna i den finländska självständighetskampen var ett terrordåd, här avser jag naturligtvis mordet på generalguvernör Nikolaj Bobrikov. Inbördeskriget vars märkesår vi i år uppmärksammar var väl i allra högsta grad våldsamt? Appelsin avfärdar också Lapporörelsen som en liten halsbränna i vår fredliga historia som kunde åtgärdas med ett glas samarin. Det här en en grov historieförfalskning.

Men i allt detta tal om “härjande” missar Appelsin en av den civila olydnadens grundpelare, det vill säga ickevåldsprincipen. Civil olydnad har till exempel aldrig varit en central del av den socialistiska idén, eftersom den har revolutionen som mål, och således laborerat med med direkt aktion. Civil olydnad fungerar dessutom ofta relativt dåligt till exempel i våldsbejakande diktaturer eller i samhällen där ett förtryck är mer eller mindre absolut, och rättsprinciper inte tillämpas. I Nazityskland krävdes inte mycket civil olydnad för att en skulle bli satt på ett tåg till Auschwitz. I Nordkorea ser myndigheterna knappast med blida ögon på civil olydnad. Nej, i själva verket fungerar civil olydnad som påverkningsform ofta bäst i länder med ett visst mått av demokrati, trygghet och rättsprinciper. Till skillnad från direkt aktion är civil olydnad nämligen i första hand ett sätt att försöka påverka opinionen, snarare än försök att uppnå omedelbara resultat, även om det kan ingå som en del i aktionen. I ett land där den allmänna opinionen och lag och rätt har föga betydelse, har civil olydnad också föga genomslagskraft. USA på 50-talet eller Sydafrika på 70-talet var kanske inte demokratiska och rättvisa, men byggde nog däremot på ett demokratiskt system och en rättsprincip, till skillnad från till exempel dagens Nordkorea. De stora framgångar som den civila olydnaden har rönt, har också kommit inom system som åtminstone i teorin byggt på demokrati och rätt. Må vara att den brittiska ockupationen av områden i Afrika och Asien varken var rättvis eller demokratisk, men brittisk rättspraxis gällde trots allt inom vissa givna ramar inom det brittiska samväldet. Ett belysande exempel är den egyptiska självständighetskampen kring decennieskiftet 1920, där civil olydnad användes som en central metod i kampen mot det brittiska väldet. Däremot användes metoden inte just för att protestera mot de mer traditionella lokala lagarna, som till betydligt mindre grad än de brittiska byggde på demokrati och rättsprincip, delvis på grund av rädsla för repressalierna. Samma sak gällde Mahatma Gandhis berömda icke-våldsamma kamp mot britterna i Indien.

Det var den amerikanska filosofen och författaren Henry David Thoreau som myntade uttrycket civil olydnad i mitten på 1800-talet, då han i en pamflett förklarade varför han vägrade betala skatt till staten, i protest mot det amerikanska slaveriet samt kriget mot Mexiko. I den förklarade han också att straffet var lika viktigt som själva aktionen – han protesterade inte då han sattes i fängelse, däremot beklagade han att en av hans släktingar mot hans vilja betalade skatten, så han inte behövde sitta fängslad längre än en dag. Thoreau menade att även de medborgare som inte berörs av en lag eller ett politiskt beslut har en skyldighet att påverka i samhället om lagen eller beslutet strider mot rättvisan. Som exempel tog han sina grannar, som ansåg att USA:s aggressioner mot Mexiko var förkastliga, men som nog snällt betalade skatt, och på så sätt hjälpte till att finansiera kriget. Thoreau vägrade dra sitt strå till stacken för krigföringen och slaveriet, även om han höll med om att personer som inte betalar skatt ska bestraffas. Appelsin skriver att samhället inte fungerar om alla tar lagen i egna händer, och det har hon helt rätt i. I Thoreaus tolkning handlar civil olydnad ändå inte om att ta lagen i egna händer, utan om att ta rättvisan i egna händer, och sedan stå sitt kast inför lagen.

Jag använder nu Appelsin som exempel, men hon är inte den enda som förfärat sig över Pennanens aktion, och det är många som använder just laglydighetsargumentet som tyngsta slägga. Det här tyder ändå på en bristfällig förståelse av begreppet civil olydnad. Civil olydnad, som definierat av en av auktoriteterna på området, samhällsfilosofen John Rawls, är en handling som tar vid då de lagliga medlen för att påverka ett samhälleligt missförhållande är otillräckliga. Enligt Rawls går civil olydnad inte att motivera med religiösa eller privata åsikter, utan den måste motiveras med en allmän förståelse av rättvisa. Att vägra betala skatt för att en själv vill ha mer pengar är till exempel inte civil olydnad. Att vägra att samarbeta med kvinnopräster av religiösa skäl är inte heller civil olydnad. Till den civila olydnadens natur hör också att den baserar sig på en icke-våldsprincip. Civil olydnad ska alltså inte försätta andra människor i fara. Vissa har oroat sig för att utvisningsprotesterna på flygplan skulle äventyra flygsäkerheten, men det argumentet skjuts i sank i Svenska Yles artikel från tisdagen, av överkommissarie Jan Lindström, som noterar att de på sin höjd påverkar flygtidtabellerna.

Lagar är till för att följas heter det, men alla normalt funtade människor torde kunna dra en skiljelinje mellan vilka lagar som det är absolut nödvändigt att följa för samhällets säkerhet och det allmänna bästa, och vilka lagar som det är acceptabelt att bryta mot – för samhällets bästa. Rawls menar vidare att civil olydnad inte ska användas innan demokratiska och lagliga metoder har testats.

Lag och rätt är relativa begrepp, och bara för att något är lagligt är det inte rätt. Lagar kan också vara motstridiga, till exempel i USA finner man fall där delstatslagar motsäger federala lagar, vilket till exempel medborgarrättsrörelsen för de svarta rättigheter, eller varför inte dagens kamp för homosexuellas rättigheter eller aborträtten, ger prov på. Nationella lagar kan också strida mot internationella fördrag och överenskommelser, till exempel Genevekonventionen, Nürnbergprinciperna eller FN:s människorättsfördrag. Man kan då välja om man hellre bryter mot lokala, nationella eller internationella lagar.

I princip är Ulla Appelsin inne på samma spår, då hon menar att vi i Finland har möjlighet att påverka samhället i demokratiska val. Det här är ett annat argument som ofta används av debattörer som motsätter sig civil olydnad som påverkningsform. “Rösta in partier som förändrar saker och ting” heter det. Det här är ett argument som är bekvämt att använda om man gillar status quo. Men okej, låt säga att de som stöder Pennanen röstar på De Gröna i nästa riksdagsval, utan att de Gröna får plats i regeringen, och tvångsutvisningen av asylsökande fortsätter i ytterligare fyra år. Ska alla som anser att det är fel att skicka människor i döden då snällt vänta fyra år igen och låtsas som att det regnar? Många hinner dö under en regeringsperiod.

Dessutom vet vi alla att vallöften och politisk verksamhet sällan går hand i hand. Samlingspartiet och Centern nämnde inget om tvångsutvisningar i sina valprogram, och oberoende av vad resten av riksdagen anser, så är det Samlingspartiet som haft makten över Migrationsverket, gränsmyndigheten och polisen under regeringsperioden, och de har de facto bara en knapp femtedel av finländarnas stöd. Det som kommits överens om i valdebatter och regeringsförhandlingar behöver inte alls motsvara verkligheten. Om en regering för en politik som inte motsvarar det folket trodde att de röstade om, så förverkligas ju inte heller demokratin. För att använda Rawls definition, så har då de lagliga och demokratiska medlen testats, och då de inte gett resultat, är det berättigat att ta till olagliga medel, så länge de håller sig inom den civila olydnadens definition.

Per Herngren, författaren till boken Handbok i civil olydnad, ger en enkel beskrivning av civil olydnad i fyra punkter:

Civil olydnad är en öppen handling, som grundas på ickevåld.
– Handlingen är olaglig eller bryter mot order eller beslut.
– Den har dessutom som direkt syfte att förändra eller bevara en företeelse i samhället.
– De personliga konsekvenserna är en viktig del av budskapet.

Herngren lägger en i mitt tycke onödigt stor vikt vid just den fjärde punkten, det vill säga straffet för lagbrottet, vilket ju snarast är viktigt om man med aktionen bryter mot den lag som man försöker påverka. Det här argumentet håller ju ändå inte till exempel i fråga om flyplansprotesterna. Det centrala är att den som utför civil olydnad inte försöker rymma från eller inte accepterar sitt straff. Bland annat sociologen Jürgen Habermas poängterar vikten av att den som utför civil olydnad bör acceptera att demokrati och rättsprincip har sin gilla gång, vilket jag har uppfattningen av att också till exempel Pennanen haft. Pennanen var utgående från de artiklar jag läst väl medveten om att hon bröt mot lagen och var redo att ta konsekvenserna. Konsekvenserna av den olagliga aktionen hjälper också till att skapa uppmärksamhet och mediesynlighet, vilket kan sporra fler att utföra samma handling. Enligt Herngren är detta den civila olydnadens kärna, att ur en minoritet skapa en kritisk massa av personer som i det allmänna godas bästa bryter mot lagen på fredlig väg. Såtillvida är flygplansprotesterna praktexempel på civil olydnad – Pennanen inspirerades ju av Elin Erssons snarlika aktion på Landvetters flygplats i Göteborg, och liksom Ersson filmade Pennanen aktionen med sin mobilkamera.

När Ulla Appelsin försöker förlöjliga de här aktionerna genom att kalla dem för “performanser” visar hon att hon överhuvudtaget inte förstår vad civil olydnad är för något. För det är ju just det de är tänkta att vara: performanser. Idén med att hindra ett flygplan från att lyfta är inte i första hand att rädda en enskild person, utan att skapa uppmärksamhet kring ett samhälleligt missförhållande. Därför är alla spekulationer kring om det verkligen var en asylsökande som satt på Finnairplanet, eller kring att Elin Ersson “räddade fel person” helt ovidkommande.

Pennanen avlägsnades ur flygplanet efter tio minuter och lyckades inte “rädda” någon, men jösses vad det snackas om tvångsutvisningar nu plötsligt. Med andra ord en lyckad “performans”.

Och för att ännu återkomma till slängen om att Finland inte är 50-talets Alabama. Tror inte Ulla Appelsin att de makthavande i Alabama på 50-talet använde sig av exakt samma argument? Vem är det som får definiera vad som är ett rättvist samhälle? De som har makten eller de som kämpar mot förtryck och orättvisor?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

EDIT 3.8. Lade till det sista stycket, rättade stavfel i första stycket och ändradesekelskiftet” till “decennieskiftet”,

Är ryktet om partiernas död starkt överdrivet?

Li Andersson
Li Andersson.
”Vi är den finländska politikens startup”
”Vi är Finlands Emmanuel Macron

Så har både Blå framtid och Hjallis Harkimos Rörelse nu valt att beskriva sig själva. Fastän jämförelserna kan leda till en lätt fnissattack hos många, står det i varje fall klart att om det är någonting som de nya finländska politiska rörelserna på högerkanten gärna vill vara så är det något annat än ett traditionellt parti.

Liknande vindar blåser även på andra håll. Hela fenomenet Trump byggde på hans aggressiva motstånd och fräna kritik mot de existerande politiska eliterna i Washington. Arbetarklassväljare på många orter runtom i USA identifierade sig plötsligt med mångmiljonären Trump, som artikulerade ett politikerförakt man kände igen och löften om att ge det ”vanliga folket” sin värdighet tillbaka.

Brexit i Storbritannien har i många analyser tolkats som en protest mot den politiska eliten, åtminstone i en större utsträckning än som en protest mot de egentliga följderna av ett medlemskap i den europeiska unionen.

Parlamentsvalet i Tyskland var ett stort nederlag för de traditionella styrande partierna SPD och CDU och i Italien såg man en stor valseger för både det högerextrema Lega och den missnöjespopulistiska Femstjärnerörelsen. I Frankrike lyckades Emmanuel Macron och hans rörelse En marche vinna presidentvalet med ett liknande budskap om att ta avstånd från de traditionella partierna och den traditionella politiska eliten (fastän Macron i allra högsta grad varit och är en del av den).

Samma tendens är bekant i Finland redan före Hjallis Harkimo och Blå framtid. Timo Soini byggde Sannfinländarnas framgång med en stark retorik om ”de gamla” partierna och kritik mot herrarna i EU. Juha Sipiläs framgång som nyvald partiledare för Centern byggde också på hans image som företagsledare utan bakgrund inom politiken.

Denna tendens har på många håll tolkats som partipolitikens kris. Det är tydligt en kris åtminstone för de stora etablerade partierna som länge varit vid makten. Med de etablerade maktpartiernas kris följer därför även viktiga öppningar för att förändra de politiska maktföhållandena. Det ger möjligheter för nya politiska rörelser att samla ett stort parlamentariskt stöd, och samtidigt lyfta frågor och krav som tidigare inte fått plats på den politiska agendan.

Fastän de högerpopulistiska och fascistiska rörelsernas politik till sitt innehåll utgör en fara både för välfärden och jämlikheten, är det värt att lägga märke till att det till exempel i Sannfinländarnas fall var förändring som var det främsta väljarmotivet i riksdagsvalet 2011. Det fanns med andra ord en stor gömd potential för en politisk rörelse som profilerade sig genom att kräva förändring. Det är intressant även för vänstern.

Problemen med de uttryck som partipolitikens kris hittills tagit är en slags avideologisering av politiken. Ledare som profilerar sig genom att komma utanifrån de existerande politiska eliterna vill istället porträttera sig som företagsledare. I Hjallis fall är planen att börja utöva en slags avideologiserad nätpolitik där vem som helst kan rösta i vilken som helst fråga, sedan röstar Hjallis enligt vad majoriteten på nätet anser. Resultatet riskerar att bli rejält splittrat.

Dessa rörelser blir istället exempel på en avpolitisering av politiken, där man utgår från att alla enskilda politiska beslut är möjliga att rationalisera. Då försvinner den dimension i politiken som handlar om värderingar och världssyn, hur man väljer i situationer där man måste välja sida.

I Finland har bland annat tankesmedjan Sitra fokuserat på partipolitikens kris. Två erfarna politiker (och ironiskt nog, i allra högsta grad en del av de etablerade maktpartiernas etablerade maktelit) Jouni Backman och Liisa Hyssälä publicerade tidigare i vår en rapport om hur det parlamentariska beslutsfattandet i Finland borde förnyas. Bland förslagen finns en hel del bra initiativ, som bland annat handlar om hur riksdagsledamöter använder sin tid, om hur partierna bör tvingas att förnya sig genom att använda sig av digitala redskap för att öka folks deltagande samt om ett lagstadgat tak på kampanjfinansiering. Backman och Hyssälä har kommit fram till att de finländska riksdagsledamöterna varken har tillräckligt med tid för att skapa nätverk eller för att tänka. På basis av mina egna erfarenheter av riksdagen tycker jag att de har rätt.

Och visst finns det en hel del som måste förändras och förnyas i partierna. Partiernas strukturer är byggda på en tid när medlemsantalen var betydligt större än de är nu. Det har gett upphov till formella strukturer som bygger på en mängd föreningar på olika regionala nivåer. Vill du bli partimedlem erbjuds du möjlighet att gå med i en lokalavdelning, sedan representera avdelningen på den kommunala organisationens möte, och senare kommunen på distriktsnivå, och så vidare. Det är byråkratiskt och långsamt. Den stora utmaningen för partier som Vänsterförbundet blir att öppna upp verksamheten och möjligheten att påverka partiets diskussioner och linjedragningar i centrala frågor. Man måste kunna erbjuda partimedlemmar direkta kanaler att bidra i de frågor man själv tycker att är viktiga, och helst utvidga deltagandet till att även gälla sympatisörer och väljare.

En annan stor utmaning för alla partier handlar om hur man kan öppna upp den politiska arenan för fler. Det finländska beslutsfattandet är häpnadsväckande vitt och medelklassigt. Såväl riksdagen som kommunalfullmäktige representerar inte befolkningen speciellt väl, utan beslutsfattare är i allmänhet mer utbildade och har högre inkomster. Utmaningen i Finland är att man inte går till val på slutna listor, utan väljarna själva väljer vilken kandidat man röstar på. Det gör det svårare att lyfta underrepresenterade grupper bland kandidaterna, men understryker å andra sidan partiets ansvar att skapa en organisationskultur där man medvetet ger utrymme och skapar möjligheter för personer med olika bakgrund.

Ryktet om partiernas död är med andra ord starkt överdrivet. Å andra sidan är det ändå bra om partierna befinner sig i en ständig kris. Det tvingar alla politiska rörelser att hela tiden fundera på hur man vill förnya inte bara samhället, utan även sina egna rörelser.

Li Andersson
är Vänsterförbundets ordförande