Kategoriarkiv: opinion

Kultur tillhör alla – eller?

Panda Eriksson
Panda Eriksson.
Visste du att biblioteken tillhör de mest flitigt använda kommunala tjänsterna? I biblioteken lånar och läser vi fortfarande böcker, men som offentliga platser har de blivit så mycket mer. Biblioteket är platsen dit vem som helst kan gå för att använda en dator, träffa bekanta och studera – utan att betala något för nöjet. Det finns kontorsmaskiner som skannar, kopierar och printar, för att inte tala om att bibliotek ofta fungerar som arenor för kommunala pilotprojekt, som 3D-printande. Dagens bibliotek är ett stadsvardagsrum mer än ett hem för boksamlingar. Och bra så? Det är mer flexibelt och tjänar därför fler behov.

Som slutarbete i min kulturproducentexamen kartlade jag två av Åbo stads kulturinstitutioner, varav Åbo huvudbibliotek var den ena. Förutom en grundläggande granskning av byggnaden bestämde jag mig för att fundera på social tillgänglighet. Det var inte det lättaste att sälja konceptet: människor nickade glatt och sa ”ja just det, trappor och sånt!”

Och visst tittade jag på trappor. Det är en självklarhet att en person i rullstol inte svävar över höga trösklar av ren vilja, trots att inspirerande citat på bilder av solnedgångar försöker övertyga oss om att vi kan göra vad som helst bara vi bibehåller en positiv attityd. Det jag hade tagit fasta på när jag började brainstorma idén var det att jag var tvungen att gå två-tre kvarter till Stockmanns andra våning för att hitta närmaste öppna könsneutrala toalett (det är ganska förödmjukande att stå utanför en låst ”invatoa”, inse att du måste gå till personalen och be om att de öppnar den, och veta att de skannar dig med blicken och funderar varför du behöver den).

Det jag alltså ville lyfta fram var mentala barriärer. Jag har ben som kan bära mig uppför trappan, men vill jag arbeta på en plats där jag inte känner mig välkommen? Nu har ju Åbo stadsbibliotek tacksamt nog skaffat en könsneutral toa med en transsymbol på, men samma tematik kom även fram i andra aspekter.

Under examensarbetets enkätförfrågan närmade jag mig en icke-stamfinländsk man och bad honom svara på ett par frågor om hur biblioteket tjänade hans behov. Han tittade på mig och sa att biblioteket inte var till för att tjäna hans behov, utan att det är ”för finskspråkiga finnar”. Det öppnade mina ögon: paradiset på jorden, stället dit alla får komma oberoende av bakgrund, kön, läggning, hudfärg, ekonomisk situation och social status betjänade mest den normativa människan. Det är inte frågan om medveten diskriminering, utan om vad och vem som syns, vems behov som tillfredsställs.

Trots välvillig personal räcker inte bondförnuft till för intersektionellt tänkande. Det är helt naturligt, och inget en själv borde kunna veta som arbetstagare. Tillgänglighet kräver medvetenhet och att vi ständigt uppdaterar oss. Det här är därför en call to action till dig. Är du arbetsgivare, stöd dina arbetstagare och ge dem verktygen att kunna (lära sig) betjäna och uppmärksamma alla sorters människor i sitt arbete. Är du arbetstagare, be om organisationens stöd och utbilda dig.

I ett polariserat politiskt klimat behöver vi inte fler dikotomier och uppdelningar, normala behov och specialbehov. Vi har alla behov!

Panda Eriksson
är en icke-binär ex-naturvetare gone rogue humanist, kulturproducent och genusvetare

Om data, modeller och känslor

Mikael Brunila
Mikael Brunila.
Genom modeller kan du utvidga din makt i världen”, skriver datavetaren Cathy O’Neil i sin nyutgivna bok Weapons of Math Destruction. O’Neil talar förstås om datamodeller, det vill säga dynamiska och databaserade representationer av verkligheten.

Den här typen av makt har sedan presidentvalet i USA tillskrivits Donald Trumps valkampanj, efter att en artikel av schweiziska Das Magazin (och senare återpublicerad på engelska av Vice) utmålade företaget Cambridge Analytica och deras datamodeller som hemligheten bakom Trumps seger. I artikeln berättar psykologen Michal Kosinski hur han utvecklat en modell som baserar sig på korrelationen mellan gillningar på Facebook och psykologiska test. Modellen lär kunna förutspå människors beteende med stor precision och därmed skapa förutsättningar för att manipulera detta beteende.

Kosinski befarar i artikeln att Cambridge Analytica utnyttjade samma metod, men med mycket större datamängder, för att aktivera Trumps anhängare och passivera hans motståndare, vilket artikelförfattarna ansågs bekräftat av en presentation som företagets vd gav i höstas. Cambridge Analyticas rykte har vidare underbyggts av att företaget sålde tjänster till Brexit-kampanjen i Storbritannien och till republikanen Ted Cruz då hann vann stort i primärvalet i Iowa. Flera tidningar (bland annat Helsingin Sanomat) har följt upp med artiklar som målar upp en skräckinjagande bild av Cambridge Analyticas förmågor.

O’Neil var en av de första som ifrågasatte de här storslagna påståendena. Inte för att den här typen av modeller inte skulle vara ovanliga, utan för att alla använder dem, inte minst Hillary Clinton, som i sin tur byggde sin kampanj på massiva databaser från som samlats in av Barack Obamas kampanjer 2008 och 2012 – även de extremt datadrivna. Logiken som drev den uppmärksamhetsekonomi som Google och Facebook gått i bräschen för sprider sig till allt fler livsområden. Extremt riktad marknadsföring (eller microtargeting) och algoritmer som försöker styra vår uppmärksamhet är idag en del av samma datadrivna verklighet som opinionsbildning genom arméer av fejkade användarkonton på sociala medier och förfalskade nyheter producerade på löpande band. Men trots det är det värt att granska paniken kring Cambridge Analytica i sömmarna.

I en artikel i Politico skriver Dave Gold, som jobbat med flera demokratiska kampanjer, att demokraterna egentligen har sin besatthet med data att skylla för sina förluster, inte bara mot Trump utan i ett flertal val under 2010-talet. Gold menar att all microtargeting är värdelös så länge demokraterna inte inser att Obama egentligen vann 2008 främst på grund av trovärdiga och känslomässigt engagerande berättelser. Gold hänvisar till forskning som påvisar att hjärnan bearbetar fakta genom att placera dem i narrativ, och att en berättelse bäst sjunker in om den aktiverar olika känslotillstånd. Vi känner genom olika berättelser.

Hur borde då skrämselhistorierna om Cambridge Analytica tolkas i det här ljuset? I de mest ängsliga artiklarna om företaget målas deras anställda upp som något slags marionettartister som styr människors åsikter i stor skala. Den typen av påståenden stöds inte av fakta och förlitar sig på en naiv bild av kommunikation. Tvärtom sade flera före detta anställda nyligen till Buzzfeed att största delen av skrytet kring företaget inte är mer än, ja, skryt och PR. Istället för att ge företaget äran för valsegern är det bra att skilja på de olika faserna av Trumps kampanj.

I styrkemätningarna under republikanska primärvalet besegrade Trump sina motståndare med breda marginaler. Det var långt innan han allierade sig med Cambridge Analytica i augusti 2016. Han förstärkte sin kraftfulla berättelse med sina erfarenheter från underhållningsbranschen, och framförde den för en politiskt desillusionerad väljarkår. Trump byggde sitt kampanjbudskap på rädsla, lite som Obama byggde sitt budskap på hopp. Känslomässigt kraftfulla berättelser placerade kandidaterna i världens blickfång. Om något så gav Trumps kampanj under de tidiga primärvalen prov på hur man kan klara sig utan massiva datamodeller.

Under hösten 2016, då Trump endast hade Clinton kvar som motståndare, verkar riktad reklam ha fått en viktigare roll i hans kampanj. Med hjälp av Cambridge Analytica lär Trumps kampanj ha passiverat Clinton-väljare i strategiska valdistrikt och aktiverat hans egna väljare i andra. Invånare i Little Haiti i Miami fick till exempel reklam om familjen Clintons biståndsorganisations misslyckade insatser på Haiti efter jordbävningen 2010. Det är omöjligt att säga vilket genomslag den här sortens insatser hade, men de kan förstärka ett redan kraftfullt budskap. Trump kopplade samman riktade budskap med en kampanj som redan toppade rubrikerna genom att behandla politik som en form av underhållning.

Inledningen av hans kampanj visar hur man kan klara sig med okonventionella eller knappa resurser då det politiska klimatet tillåter det. Slutet tyder däremot på hur viktiga datadrivna och riktade budskap är om man faktiskt vill vinna makten i ett betydande politiskt val. Inte nödvändigtvis avgörande – Clintons datateam var faktiskt större – men viktiga.

Den stora skillnaden är egentligen inte mellan Trump och Clinton utan mellan dem och oss som överhuvudtaget inte har tillgång till den här typen av resurser. För oss är konsekvensen av den accelererande ackumulationen av väljardata kombinerad med riktad reklam att kunskap om den känslomässiga och politiska terrängen i ett samhälle blir ojämnt fördelad.

Flera sociala rörelser har redan påvisat att vi visserligen kan skapa sociala smittor med enkla tumregler om hashtags, mindre datadrivna kampanjer baserade på knappa ekonomiska resurser, välgenomtänkta slagord och paroller med en förankring i en delad levd verklighet. Men vi saknar det maskineri som ger en tydlig bild av det politiska fältet. Vad värre är, kommer vi inte att ha insyn i hur vår politik motarbetas eftersom reklamen som används mot oss är riktad, inte något alla ser. Problemet med den växande kopplingen mellan jättelika dataresurser och smarta modeller är inte att demagoger kan utnyttja dem, utan att de hotar alla former av horisontell politik om vi inte klurar ut i vilken mån vi kan utnyttja dem och motarbeta dem. Modeller kan utvidga din makt i världen och bristen på dem kan minska den.

Mikael Brunila
är journalist

Fakta och åsikt

Susanne Björkholm
Susanne Björkholm.
Det flyter en mem i min fb-bubbla med Ugandas etik- och integritetsminister Simon Lokodos citat ”Jo, men det är rätt sorts våldtäkt. Män våldtar flickor, det är naturligt.”

I uttalandet sätter Lokodo likhetstecken mellan det som är naturligt (att män våldtar flickor) och det som är moraliskt okej. Han gör sig alltså skyldig till naturalistiskt felslut. Med Lokodos logik skall vi inte försöka bota cancer, eftersom cancer är naturligt. Eller hjälpa nödställda, eftersom de svaga alltid går under i naturen.

Argument som etikministerns är vanliga, speciellt i högerns debattskyttegravar. Vi på vänsterkanten är mera benägna att begå moralistiska felslut; vi påstår att det som enligt oss är moraliskt rätt, också beskriver verkligheten: alla får definiera sitt kön och sin sexualitet hur de vill; alltså existerar det oändligt många kön och sexualiteter. Det är fel att män är överrepresenterade i bilmekanik och kvinnor inom barnvård; alltså existerar det inga skillnader i mäns och kvinnors medfödda intressen.

Bägge sorternas felslut får sin drivkraft av att vi inte skiljer på åsikt och faktauttalande.

Uttrycket ”jag tror” är kärnan till problemet: jag tror på evolutionsteorin är en lite annan sak än jag tror på Gud. Men det är en HELT annan sak än jag tror på mänskliga rättigheter, nationalism eller demokrati.

I första fallet tror jag att livets mångfald på jorden är ett resultat av lagbundenheter som är explicit uttryckta i teorin. I andra fallet tror jag på existensen av en övernaturlig, omnipotent varelse. Skillnaden mellan trosobjekten är att i första fallet innehåller teorin nycklarna till sin undergång. Alla vetenskapliga teorier är formulerade så att de i princip kan falsifieras. Annars är de inte vetenskapliga. Existensen av en livsform som i generation efter generation skulle frångå att hjälpa sina egna gener att ta sig vidare till nästa generation, skulle till exempel bums rasera hela teorin.

Existensen av gudar, enhörningar och energiauror kan aldrig falsifieras, men det går att tro på att de existerar.

Däremot är det kategoriskt en annan sak att tro på mänskliga rättigheter eller demokrati. Här betyder ”tro” att man tycker om och vill ha demokrati och mänskliga rättigheter.

Objektivt sett kan man ha rätt bara i faktauttalanden. Jag kan ha rätt när jag säger att alla landlevande däggdjur föds med fyra extremiteter, eller när jag säger att vitsippor äter möss. Men jag kan ha varken rätt eller fel när jag säger att alla människor skall behandlas med respekt, eller när jag säger att alla ljushåriga pojkar borde steriliseras när de fyller 15 år.

De två sistnämnda är moraliska uttalanden. De finner stöd eller brist därav endast i emotioner.

De flesta av oss bygger sin moral på någon version av den hippokratiska edens grundtanke ”primum, non nocere” och blir väldigt arga när någon annans moral inte omfattar den grupp varelser vi själva inte önskar skada. Men att bli arg betyder inte att vi har rätt. Vi bara känner (starkt!) att den andra har fel. Precis som den andra känner (lika starkt) att vi har fel.

Om det fanns en moralisk grundlag som sade att alla handlingar ska leda till minimalt lidande för varelser kapabla att lida, kunde vi jämföra olika moraler sinsemellan. Men då är det fråga om att följa en överenskommelse, inte att ha rätt eller fel.

Vi måste resa en tjock brandmur mellan åsikter och faktauttalanden. För så länge alla moraliska läger tror att de har rätt och andra har fel, kan vi inte ens drömma om gemensamma moraliska regler.

Susanne Björkholm
är vetenskaps-journalist

Självständighetens dagar

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Det tog tio år innan man 1927 började fira Finlands självständighetsdag just den 6 december. Dittills hade den 16 maj – dagen för den vita bondehärens segerparad i Helsingfors 1918 – fyllt samma funktion. Suomi 100-jubelåret med allt sitt bric-à-brac riktar in sig på en klimax den 6.12, men andra goda alternativ finns. Politisk ändamålsenlighet och tjänstvilliga historieforskare har lyckats med svårare konststycken för Finlands förflutna.

Året 1917 var fyllt med avgörande dagar. Vi har länge levat med kombinationen Oktoberrevolutionen–självständighetsförklaringen–Lenins erkännande den 31 december som de viktigaste datumen. Om man erkänner att ”frigörelsen” från Ryssland innebar en kommande självständighet, så blir marsrevolutionen 1917 det stora första steget.

Nikolaj II abdikerade den 15 mars och Rysslands temporära regering övertog den högsta makten. Under en stor revolutionär oreda i Petersburg öppnades för Finland ett fönster med möjligheter att omförhandla förhållandet till Ryssland. Svoboda, den ryska friheten med röda rosetter och armbindlar, omfattade plötsligt allt och alla, borgare, liberaler, socialister. Skottlossning och proklamationer, nya förslag till nationalsånger.

Rysslands framtid var dunkel, världskriget pågick, men allt utom det tidigare självhärskardömet var möjligt. Den kejsartrogna överheten och censuren sopades bort, fångarna släpptes loss. Finlands generalguvernör Seyn och senatens viceordförande arresterades och föstes in i tåget till Petersburg. Där väntade fängelset. Från den 17 mars framåt fylldes tidningarna med en lavin av telegram, nyheter och översättningar om ”statshvälfningen i Ryssland”.

En jubeldag i Helsingfors blev Marsmanifestets dag, den 20 mars. Den temporära regeringen utlovade en egen frihet för Finland: lagliga förhållanden, allmän amnesti, censurens upphävande, föreningsfrihet, lantdagens sammankallande och en ny regeringsform. Samtidigt markerades Finlands särställning utanför den ryska inrikes- och utrikespolitiken. Skarorna av ryska soldater och matroser i Finland ingrep inte just då för någon återförening med det nya Ryssland.

Manifestet hade utverkats av en parlamentarisk deputation som med extratåg tagit sig till Petersburg för förhandlingar med den ryska regeringen. I två sovvagnar samsades det nya Finlands kommande politiska elit: Edvard Hjelt, Rudolf Holsti, E.N. Setälä, K.J. Ståhlberg, J.R. Danielson-Kalmari, Ernst Nevanlinna, J.K. Paasikivi, Ernst Estlander, Julius Grotenfelt, Axel Lille, Edward Gylling, O.W. Kuusinen, Kullervo Manner, Oskari Tokoi, Santeri Alkio, Kyösti Kallio och L. Mäkinen.

Efter förhandlingarna väntade en festmiddag på Grand Hôtel vid Malaja Morskaja-gatan. Entusiastiska tal hölls på ryska, finska, franska och svenska, under middagen bars det undertecknade manifestet in under stormande jubel. Mot midnatt skyndade delegationen till järnvägsstationen. Stämningen i sovvagnarna måtte ha varit munter, som alltid i nattågen från Ryssland. I Helsingfors hissades på morgonen stora lejonflaggor för första gången, på universitetet och senatshuset. Denna glada frihets- och vårdag kunde med goda skäl firas som en alternativ hundraårsdag för Finland, hellre än lantdagens småskurna omröstning den 6 december.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Vad är det vi inte ser

Hannele Mikaela Taivassalo
Hannele Mikaela Taivassalo.
1. BLIND

Jag undrar vad det är vi inte ser just nu, från den plats där vi står. Vad är det som går mig förbi, vad är det jag accepterar utan att jag märker? Vad är det som samtiden om hundra år kommer att förundra sig över att vi som lever nu lät passera och ske, vad är vårt tysta medgivande och min blindhet?

”Det är och förblir en orubblig historisk lag att just de samtida aldrig lyckas skönja begynnelsen till de stora rörelser som skall bli avgörande för deras öde.”

För ungefär ett år sedan läste jag Stefan Zweigs Världen av igår. En europés minnen, med en ond aning om att den värld han ser på – tiden mellan de två världskrigen – på många sätt var alldeles för lik världen av idag. Det var inte bara jag som också för ett år sedan vaknade och läste tidningen och mina nyhetsflöden och tänkte: NU måste det vända till det bättre. NU kan det inte bli värre. Men det blir.

”En morgon vaknade myndigheterna och fann att München plötsligt tagits över av Hitler, alla ämbetsverk var ockuperade och tidningarna hade under pistolhot tvingats tillkännage den fullbordade revolutionen i triumferande ordalag.”

Vad är det som smyger sig in, dag för dag, vad är det jag utan att märka det accepterar, och vad gör det med mig? Vad är min blinda punkt, och hur fatal kan den visa sig vara?

Zweig påminner oss om att världen av igår trodde sig ha motat bort Hitler från makten och förtröstansfullt låtit namnet falla i glömska.

”Först ett par år senare dök han upp igen och nu bars han hastigt upp mot höjden av missnöjets svallande våg. Inflationen, arbetslösheten, de politiska kriserna och inte minst utlandets dårskap hade varit en svår påfrestning för Tyskland. En stark längtan efter ordning rådde inom alla lager av den tyska befolkningen, för vilken ordning alltid betytt mer än frihet och rättvisa.”

2. FRI

Men konsten, till exempel, den borde vara fri, men hur smyger sig världen av idag på oss där? När jag skriver: är jag fri eller trängd? Vad går jag med på, som jag inte själv inser? Äter sig till exempel det marknadsekonomiskt styrda tänkandet av idag också in sig i den så kallade fria författarens skrivna värld? Liksom: att jag ska skriva – inte för att tänka, utan så att jag kan sälja.

Och vill ni ha det?

Jag inbillar mig att jag fortfarande är fri att skriva vad jag vill, men kan jag skriva just det jag vill och borde skriva, eller smyger sig någonting annat in i mitt skrivande? En lust att behaga, en lust att vara den som säljer, en mänsklig lust att vara delaktig? Glider jag någonstans in mot att skriva mera medhårs, mera lättälskat för att få vara med? Jag hoppas ju att svaret är inte – men hur kan jag vara säker?

Hur fritt använder vi det fria ordet just nu? Ord som förvrängs är inte fria, utan kanske till och med fångar. Vems yttrandefrihet är det, om det är en frihet att missbruka; eller en frihet att omtolka för egen vinning; eller om orden är den starkes rätt att ta – hur fritt är det då? Om du säger att du i yttrandefrihetens namn måste få säga att jag är en hora – trots att det inte är en sanning, om jag får invända – hur ska då jag kunna slåss för din rätt att fritt yttra dig? Och hur ska jag kunna tro på det jag själv säger, eller skriver, om friheten och ansvaret och orden devalveras av oss.

”Men vi författare insåg fortfarande inte faran. De få av oss som verkligen hade gjort sig besväret att läsa Hitlers bok hånade hans svulstiga prosastil i stället för att kritisera hans program. De stora demokratiska tidningarna varnade inte sina läsare, utan lugnade dem tvärtom dagligen genom att framhålla att rörelsen, som bara med svårighet lyckades finansiera sin ofantliga agitation med bidrag från den tunga industrin och riskfylld skuldsättning, ovillkorligen måste bryta samman i morgon eller i övermorgon.”

Jag undrar vad annat jag kan göra än famla efter min blinda punkt och försöka visa den; för mig, för er. Se här, här är ingenting, vad kan vi göra med det? Räcker det med att försöka se, när jag är så kort, ser allt från samma ställe, kanske ser åt fel håll, och inte har andra ord än de här samma som alla andra har, och kanske de inte håller? Och varför har jag bara frågetecken, inget utropstecken, som i Se här! Gör något!

Är tala och skriva också att göra? (Jag vill inte tappa modet. Men det här är de enda verktyg jag har.)

Att ha ord och att ha en röst är makt, sägs det, men jag ska inte inbilla mig att den makten finns hos dem som kan hantera orden stilistiskt väl, vi kanske bara talar med varandra, och det låter vackert, men. Makten är hos dem som hörs, oberoende av hur orden låter; hos den med en ”svulstig prosastil”, eller hos den med enkla superlativ och upprepade utrop, helt fantastiska utrop! Fantastiska! Tro mig. Punkt.

Alldeles konkret är kanske orden som makt hos någon alldeles annan än mig, hos någon som använder dem just på ett sätt som gör dem glidande, kanske till och med tomma, men som ändå gör dem till makt.

”Det är svårt att på några få veckor göra sig av med tilltron till världen som man känt den i trettio eller fyrtio år. Förankrade i våra rättsåskådningar trodde vi på existensen av ett samvete – i Tyskland, i Europa, i världen – och var övertygade om att det fanns en grad av omänsklighet som en gång för alla förpassats från mänskligheten.”

Jag står här och ser på världen, och det kanske är min blinda punkt. För världen är ju just här, där jag står. Den är inte där borta, annanstans; den är inte snart eller när jag tillbakablickar, utan NU. Framtiden vet jag inte, kan inte veta, det förflutna kan jag bara försöka komma ihåg. Det jag kan göra är att lyssna på dig, och på allt annat som sägs, eller åtminstone det som hörs.

Jag vet inte vad annat jag kan göra än se och ta de här orden som är NU, försöka förstå vad de kan betyda. Jag vet inte om det är viktigt. Kanske det viktigaste är att försöka hålla kvar någon sorts tro på att bland annat de kan betyda någonting, att orden fortfarande gör oss till tänkande människor, och att det vi tänker hjälper oss att se vart vi är på väg.

I Finland, i Europa, i världen.

Hannele Mikaela Taivassalo
är författare

Citat ur Stefan Zweig:
Världen av i går. En europés minnen.
Översättning Hugo Hultenberg,
reviderad av Anna Bengtsson, Ersatz förlag 2011.