Kategoriarkiv: Recension

B-laget charmade på Tuska och Ilosaari

Festivalbevakning har hört till min sommarsysselsättning nu i drygt tio år, och det finns två som jag återkommer till så gott som varje gång de ordnas: metalfestivalen Tuska i Helsingfors och Ilosaarirock i Joensuu. Medan Tuska är en nischad tillställning för metalheads, är Ilosaari tvärtom en festival där så gott som allt ryms med. På fem scener spelas musik nästan non-stop. Vill man, kan man planera sin festival så att man i första hand koncentrerar sig på rock och metal, hiphop, ska och reggae, indie eller radiopop.

I år känns tyvärr båda festivalerna lite fadda vad musikutbudet beträffar. 2018 saknar jag de där artisterna som skulle få det att pirra lite extra i maggropen. Tuska lider kroniskt av att det är en för liten festival, utrymmesmässigt inklämd i Söderviks industriområde, för att kunna boka de riktigt stora artisterna som besökt Finland och Estland under våren och sommaren. I flera år nu har de stora namnen bokats för alldeles egna konserter, ibland med två, tre eller fyra uppvärmare, ett slags minifestival i engångsformat, eller snappats upp av nya aktörer som Hardi Loog, mannen bakom spektakel som WKND Festival, Raumanmeren Juhannus och Rockfest.

För hardcorefansen är Tuska ändå alltid en upplevelse, eftersom arrangörerna verkligen kan sitt fält: de plockar in det bästa av B-laget, ofta artister som aldrig eller väldigt sällan besökt Finland, intressanta mix-konstellationer och soloprojekt. I år är sådana bokningar HC-punk-supergruppen Dead Cross, med Faith No Mores Mike Patton i spetsen och rapparen Ice-T:s metalband Body Count.

Dessutom lyfter jag på hatten för Tuskas förmåga att överraska och plocka in udda namn. I år hör till den kategorin svenska hårbandet Europe, som charmat vänner av klassisk bluesrock med sin senaste skiva. I sanning är deras spelning något av en besvikelse. Visst, det är coolt att höra The Final Countdown live, men konserten känns mest som en trött Whitesnake-kopia. Däremot är festivalens höjdpunkt för mig personligen franska synthwave-fenomenet Carpenter Brut (Franck Hueso), som gjort ett namn om sig bland vänner av 80-talsinspirerad retrosynthmusik. Live plockar han in en trummis och en gitarrist, och alltihop är helt makalöst bra, med böljande ljudmåleri, imponerande tekniskt spel och mycket känsla och hänryckelse.

Det som förenar Ilosaarirock och Tuska är att båda är festivaler där allt fungerar, stämningen alltid är artig och trevlig, och där det så gott som aldrig uppstår några ordningsproblem. Det är också festivaler där även lite mognare vänner av rockmusik hittar intressanta artister även om man inte är storkonsument av finländsk brölmetall eller suomirock. Ilosaari bjuder som vanligt på en härlig sillsallad med allt från superbt tunga, teatraliska black/death metalgruppen Behemoth till finska garageschlagerpunkaren Litku Klemetti och svenska radiopopstjärnan Zara Larsson.

Men också Ilosaari lider av problemet med att de stora dragplåstren fångas in av giganter som Rockfest eller konsertarrangören Live Nation. Gitarristen Jack White är årets namn, men då före detta White Stripes-frontmannen intar scenen är fältet på Laulurinne betydligt glesare ockuperat än under de inhemska favoriterna Cheeks eller Nightwishs konserter. Som huvudartist lämpar sig Jack White också tämligen dåligt. Karln är en gudabenådad gitarrist, men hans riktigt bra låtar går att räkna på ena handen, och åtminstone i Joensuu känns spelningen något oinspirerad. Höjdpunkterna från Ilosaari blir för mig i stället gypsy punk-gruppen Gogol Bordello, som kör med elfte växeln från början till slut, men som av någon orsak gömts undan på den lilla Rento-scenen, samt alltid lika stentungt metalmålande Behemoth.

text & foto Janne Wass

Plock från Flows utbud

Under andra helgen i augusti gick Flow redan för femtonde gången av stapeln, med en rekordpublik på 84 000 besökare. Än en gång möttes musik ur väldigt olika genrer, så att alla med säkerhet kan hitta något av intresse. Tyvärr börjar bristningsgränsen för vad området kan tåla i frågan om antal människor nås.

Visst är det kul med stora publiker. Men Flows område är uppbyggt så, att man når vissa av de mindre scenerna endast via området framför huvudscenen, vilket gör dem i praktiken onåeliga då någon av de större stjärnorna uppträder. Dessutom blev det ofta så fullsatt vid de mindre scenerna, att folk fick köa utanför. Till råga på allt svämmade pissoarerna över under lördagkvällen. Det verkar som om Flow inte har utrymme att växa då det gäller publikantal, om man inte kommer med någon helt ny lösning på problemet. Detta till trots var det ett riktigt lyckat veckoslut med många lysande artister.

Antalet artister på Flow är alltid väldigt stort. Det fanns sju scener och en biograf utspridda över festivalområdet. Vi har valt att plocka fram några av de artisterna vi tyckte var de intressantaste. Samtidigt får några av de kändaste namnen bli obehandlade.

Kardemimmit är en grupp på fyra kvinnor som har gjort musik tillsammans i 18 år. Musiken, som faller inom genren folkmusik, bygger på vackra sångstämmor och kantele. Det är fint att Flow även ger utrymme åt folkmusik, trots att intresset (kanske delvis på grund av den tidiga tidpunkten under fredageftermiddagen) inte var så stort som för många andra artister.

Punkens gudmor Patti Smith var den jag själv väntat mest på. Spelningen fick hård kritik från vårt lands största dagstidning, men kanske det närmast är ett tecken på att alla som skriver om musik inte nödvändigtvis förstår sig på musik. Pattis röst är lika otrolig om förr och trots ett överraskande val av cover var spelingen suverän, trots några misstag från Pattis sida – som när hon vandrade ut så långt på scenen, att hon inte hann i tid tillbaka till mikrofonen. Men det är lätt att förlåta en så karismatisk uppträdare som Patti Smith för sådana små misstag, vilka ju bara gör henne mera mänsklig.

Ett intressant faktum är att bandets gitarrist visade sig vara Jackson Smith, det vill säga Pattis son. Men med två rockare som föräldrar (trots att fadern dog redan 1994) så är det inte så konstigt att även sonen blivit en uppträdande musiker.

Patti Smith.

Pianisten Lubomyr Melnyk verkade alltigenom sympatisk, då han berättade om hur hans låtar kommit till. Till exempel berättade han om hur låten Butterfly kommit till på ett större hotell fem år tidigare. Han hade då suttit och spelat på hotellets piano, men ingen av de andra gästerna hade lagt märke till honom – förrän ett par barn dök upp och blev begeistrade av musiken. Det var för dem han skrev låten.

På Flow behövde han inte oroa sig för att ingen skulle lyssna. Trots att scenen The Other Sound hör till de mindre, var salen full av folk som tysta och hänförda satt och lyssnade på de vackra styckena som Melnyk trollade så till synes enkelt fram.

Shame är ett brittiskt rockband med mycket energi. Enligt förhandsinformationen skulle låtarna bestå av en blandning funk, punk, indie och soul, men detta till trots var de ganska intetsägande. Jag kan ärligt säga att jag nog inte minns någon av låtarna efter spelningen. Däremot var spelningen väldigt kul och medlemmarna, som tycks vara rätt unga, verkade själv också njuta av att få uppträda. Särskilt basisten, som till utseende förde tankarna till karaktären Eric på That 70’s Show, hoppade och sprang över hela scenen. Som en äkta rocksångar hoppade sångaren ut i publiken och lät sig bäras på lyssnarnas uppsträckta armar. Trots att bandet röjde ordentligt, så passade sångaren ett par gånger på att uppmana publiken att dansa med respekt för varandra – att spelningen skall vara rolig för alla.

Den kvinnliga rapartisten Noname var på gott humör, trots att hon skämtade om att hon är ”a sad bitch”. Kontakten med den rätt så stora publiken verkade skapas helt naturligt, då hon tilltalade folk i publiken och fick lyssnarna att sjunga med i låtarna.

Sångtexterna är inte vilka rim som helst, utan hon tar bland annat ställning mot gentrifiering och för feminism. Eller så kan det låta så här, som det gjorde i en låt: ”Thank you, Jesus, wherever you are / Thank you, Allah, wherever you are / Thank you, Buddah, wherever you are / Thank you, Santa Claus, wherever you are”.

Orlando Julius & The Heliocentrics fick publiken att dansa och det med besked. Och vilt gick det till på scenen också, trots att den nigerianska saxofonlegenden Julius själv, vid sin ålder på 75 år, höll sig ganska tyst mellan låtarna. Tyvärr var det många som missade den färggranna spelningen på grund av utrymmesbrist. Det var långa köer utanför Balloon 360° Stage, där bandet spelade, och själv kom jag in först efter att ha köat i cirka tjugo minuter.

Söndagen inleddes med ett sorgebudskap – Perttu Häkkinen, som ännu i fredags uppträdde på Flow med Imatran Voima (något jag med facit på hand ångrar att jag missade), hade avlidit i en olycka natten mellan lördag och söndag. K-X-P:s spelning inleddes med en tyst minut och efter det var det svårt att få upp en dansstämning. Samtidigt hölls det en tyst minut även vid de övriga scenerna. Nyheten tycktes kasta en skugga över så gott som hela kvällen. K-X-P:s mörka och aggressiva form av elektro, med inslag av metall, passade i och för sig den dystra atmosfären perfekt. Bandet var klädda i svarta kåpor, som döden själv. Trummorna spelades live, vilket ju alltid ger sitt lilla extra. Dessutom förekom det elgitarr på vissa låtar.

Fever Rays uppträdande fungerade både musikmässigt och visuellt. Med fanns bakgrundssångare/dansare och musiker, alla klädda på olika fantasifulla sätt. Dräkterna lekte på ett queermässigt sätt med könsroller och sexualitet. En av personerna på scenen var till exempel klädd i en överdrivet maskulint muskulös dräkt.

En annan väldigt visuell spelning var den av St. Vincent (översta bilden), som, klädd i en rätt så minimal dress, teatraliskt rörde sig in på scenen som en robot. Alla män på scenen bar en mask av tyg, som fick dem att se ut närmast som stora dockor. Videoprojektioner visades även upp under spelningen. I dem figurerade St. Vincent själv flitigt, klädd och mejkad på diverse olika sätt.

Musikmässigt kombinerades pop och rock, men på ett fräscht sätt. St. Vincent är, förutom sångare, en duktig gitarrist och de visuella aspekterna kommer inte på låtmaterialets bekostnad. Gitarren är en viktig del av helheten, vilket understryks av att St. Vincent ideligen bytte gitarr – modellen, som hon själv har designat (och som skall passa speciellt bra för kvinnor) var hela tiden den samma, men färgen varierade. Trots de robotaktiga rörelserna i början av spelningen blev hon mera levande under gitarrsolona.

Fastän musiken naturligtvis är i centrum, bjuder Flow också på annat. Som sagt finns det till och med en biograf på området, där man kan gå in och kolla en film emellanåt, och här och var på området var också visuell konst utställd. Maten är inte heller att glömma – sortimentet är otroligt stort och det finns säkert något för alla smaker och koster. Det är med glädje vi lade märke till att så gott som alla matförsäljare hade tagit veganer i beaktande. Flow satsar på ett brett urval och kvalitet, vilket ju aldrig kan gå helt fel. Bara man lägger lite mera märke till hur rörligheten på området skall organiseras då folkmängden växer sig så här stor.

Text: Janne Nyström
Bild: Tiina Tolonen

Inhemska och internationella legender i Kuopio

Värmeböljan i Finland hade inte glömt bort Kuopio veckoslutet i augusti då Kuopio RockCock fyllde staden med festivalfolk. Som vanligt erbjöd festivalen på finska rockmusikens adel och fantastisk festivalstämning.

Festivalen ordnades i år för 17:e gången med många förnyelser från tidigare år. Största skillnaden från tidigare år var att festivalen var en dag längre, i år fick rockfolket njuta av festivalen från torsdag till lördag. Festivalområdet var också helt förnyat och den nyligen tillträdda alkohollagen syntes också tydlig.

Trots att festivalen var en dag längre var det totala antalet artister mer eller mindre samma som tidigare år. Från att tidigare haft en huvudscen och några mindre, fanns det i år två huvudscener och en mindre scen där mindre lokala band uppträdde. De två scenerna på samma fält gjorde det smidigare än tidigare år. När en konsert tog slut kunde man vända sig 180 grader och snart började redan nästa konsert på den andra scenen.

Festivalarrangörerna tog också ut det mesta av den nya alkohollagen. Utskänkningsområdena var betydligt större än tidigare, och större delen av scenernas publikområden var på utskänkningsområdena, något som inte var möjligt innan alkohollagen reformerades.

Internationella namn som lockbete 

Festivalen har de tre senaste åren satsat på inhemsk rock och en eller ett par utländska legender. För två år sedan uppträdde Whitesnake och i fjol var det Megadeth som stod för finalen. I år spelade tyska Helloween och brittiska Billy Idol.

Gemensamt för de större artisterna har under åren varit att de nog trots stor publik inte har varit de bästa konserterna under veckoslutet, tvärtom har showen saknats nästan helt. Billy Idol har i och för sig “Rebel Yell” och “White wedding”, som förvisso nog fick publiken i extas, men något saknades.

Billy Idol hade nog inte heller ett lätt uppträdande att toppa. Haloo Helsinki körde 110% just innan Idol, vilket kanske satt ribban lite väl högt. Haloo Helsinki inledde med smällar och eld, för att inte tala om energin på scen. Jag tvivlade aldrig på att energin skulle ta slut under spelningen, vilket den inte heller gjorde. Jag är övertygad om att Elli Haloo (Elisa Tiilikainen) tillsammans med resten på scen skulle ha kunnat hålla publiken i gång en timme till. Bandet har meddelat att de efter sommaren går på paus och jag hoppas att inte den blir alltför lång.

Det var inte bara Haloo Helsinki som i år kör en finalsommar. Popeda som i början av augusti spelade sin sista konsert i Tammerfors, erbjöd en show som höll den standard man kan förvänta sig av Pate Mustajärvi i spetsen. Regnbågar, my little pony, batman och björnligan var bara några av elementen som gjorde uppträdandet så ”Popedalt” som något kan bli.

Det kommer att bli ett hål i nästa års festival då varken Haloo Helsinki eller Popeda är med. Man får hoppas att de snart är tillbaka igen. De som däremot nog säkert kommer tillbaka till Kuopio är Viikate och Apulanta, som båda levererade som de brukar. Man vet vad man får och man vill ha det.

Till Kuopio RockCock far man inte för de internationella giganterna utan för den fantastiska inhemska musiken. Internationella namnen behövs för att locka folket dit, men väl på plats inser man att det inte är därför man har rest till mellersta Finland.

Text: Fredrik Palmén
Foto: Elis Karell

Rosa nattlinne och radioaktivt sönderfall

Emma Ahlgren vann Arvid Mörne-tävlingen 2012 och har i vår kommit ut med sin debutdiktsamling Isotopia på Ellips förlag.

Omslaget är prytt av ett litet hem på en kulle. Det finns en liten veranda, ett bykstreck och en otydbar massa, kanske en orm, som tränger ut från fönstret. Jag tänker på familjehemligheter, krackelerande fasader och övergivna öar. Omslaget är ritat av poeten själv.

Det finns stabila och instabila isotoper och det fastställs om de genomgår radioaktivt sönderfall. ”Vid sönderfallet avges strålning som kan vara skadlig för levande organismer och naturligtvis även förändra döda material” hämtas från Wikipedia. I Isotopia är det barnet i ”urtvättat rosa nattlinne med / stirrglada kaniner” som väntar med ”nittio enheter bifall och medhåll från mellangärdet” på den annalkande katastrofen, härdsmältan, som faderns alkoholmissbruk innebär.

Ahlgren skriver om stillastående luft och dikesvatten; om en kontaminerad miljö. Hon skriver om uppkrupen tunga, om avdunstade frågor och om vita äggskal; hon skriver om tystnaden och om familjens motvilja att beröra det smärtsamma. Barnet glöms bort, de som rör sig närmast kärnan åsamkas också störst skada och alla uppmanas ”beblunda bakstyckets lösa trådar”.

”Låt degen jäsa i magmunnen tills den blir outhärdlig.

Härda därefter ut ytterligare sex månader. Garnera med

tuttifrutti och något jättejättetrevligt.”

Diktjaget undrar var trauman lagras. Är det i kroppens fettdepåer och främst i hjärnan där den stelnar? Diktjaget undrar om strålskador går i arv och önskar ge något annat till sina barn. Det finns en stark oskyddad smärta i Ahlgrens dikter och språket präglas av en stark övergivenhetskänsla.

Diktsamlingen består av två delar. I den första delen sker temperaturhöjningen, kontamineringen, sluddertungan och den ostoppbara härdsmältan. Om del ett är kaoset är del två reningen. Diktjaget försöker samla sina krafter – ”pannkakssvett stryks försiktigt mellan / ögonlock morgon och kväll”. Diktjaget återkommer i andra delen till hemmet. Bekanta namn finns kvar ovanför hängarna, dammiga pokaler, bläckstreck på väggarna. Något har vuxit här, men han är avliden.

”I min dotters armar vaggar jag dig tryggt till sömns

i tröjärmen torkar jag upp dig med mina söners salta snor.

Du är döda hudceller på deras kinder när jag sakta stryker dem

flagnar du, flyger iväg landar på heltäckningsmattan, förlöst.”

Det som gör Isotopia till en verkligt bra diktsamling är att den är komprimerad, just som atomkärnorna Ahlgren skriver om. Ahlgren har skrivit fram ett starkt jag i dikterna och har skapat en tydlig dramaturgi som avslutas i en katharsis, utan att det blir konstlat eller sterilt. Jag tror dock att Ahlgren kan utmana sitt skrivande och jag ser fram emot det nästa Ahlgren skriver.

Slutet är väl avvägt, den sista dikten är väldigt vacker. Poeten beskriver skillnaden när föräldern är frånvarande och när han är avliden. Diktjaget har lättare att knyta an till någon som inte längre finns, det finns en lättnad som inte är oproblematisk och ”I subtil, nästan osynlig nyans målas nylistad smärttröskel om.”

Vilhelmina Öhman

Emma Ahlgren: Isotopia.
Ellips förlag, 2018.

Jägarinnor bland bönehus − en österbottnisk uppväxtskildring

“Jag sög av en av de många utbytbara killarna i ett baksäte på bönehusets parkering, och med hans hand i mitt hår kändes det som jag mottog ett nådemedel. Jesu Kristi blod, Jesu Kristi kropp, allt långt upp i gommen”. Tonen i Ellen Strömbergs debutroman Jaga vatten är alltigenom explicit och humoristisk med en känsla av uppriktighet. I centrum står relationen mellan jagberättaren Rakel och bästa vännen Hanna och den präglas av såväl kärlek som hat.

”Jag och Hanna var konstanta och killarna var utbytbara” säger Rakel, samtidigt som hon njuter av att Hannas ex kritiserar henne. Romanen är uppbyggd av tillbakablickar vars ordning inte begränsas av tidsmässig kronologi. Rakel tillbringar tid hos sina morföräldrar och cyklar omkring med Hanna, men i många av sekvenserna har cykeln blivit utbytt mot bilar och vännerna söker sig mot vatten eller möter pojkar och män i badhytter.

Gymnasietiden utgör en lätt fokuseringspunkt, samtidigt som läsaren också får följa Rakel långt upp i vuxen ålder. Morföräldrarna lever inte efter Rakels barndom och hennes mamma försvinner till Sverige, vilket utgör en jakt på vatten som går längre än till bilfärder i nejden. Även nattetid går Rakel och Hanna ner till havet, för att vara så nära Sverige och resten av världen som möjligt.

Stundvis ter sig helheten spretig och sträckläsning är därför på sin plats. Samtidigt bidrar det splittrade berättandet också till den uppriktiga tonen, då minnen sällan har en tydlig kronologi. Under ytan finns det ett hjärtskärande allvar i skildringen av Rakels och Hannas relation. Rakel är en jagberättare, men genom dialog och reaktioner får läsaren en större inblick i relationen än hon själv avslöjar.

På ett avdramatiserat sätt är det stort fokus på sex i romanen. Sex är främst ett tidsfördriv för Rakel och Hanna, liksom att köra omkring i den österbottniska bygden. Det är dynamiken i vänskapsrelationen som är i fokus och Strömberg lyckas skildra det ambivalenta förhållningssättet till en nära vän på ett nyanserat sätt.

Den österbottniska tillvaron skildras samtidigt träffsäkert med bönehus och rävfarmer i bakgrunden. Den råa beskrivningen av uppväxt starkt präglad av hemorten för tankarna till Kalmars jägarinnor (2014) av Tove Folkesson. Klassperspektivet är också närvarande, exempelvis då Rakel reflekterar över sig själv i relation till andra konststuderande som är alternativa på ”rätt sätt”. Liksom Folkesson är Strömberg även orädd inför att skapa osympatiska karaktärer, vilket i allra högsta grad bidrar till att göra Jaga vatten till en skickligt uppbyggd och högst trovärdig uppväxtskildring. Läsningen är inte alltid njutbar, men romanen är roande, hjärtskärande och rå, precis som livet och de relationer som präglar en uppväxt.

Janina Svart

Ellen Strömberg: Jaga vatten. Schildts &
Söderströms, 2018