Kategoriarkiv: Recension

Vad menar Brigitte?

När går en kropp från att vara ett subjekt till att bli ett objekt?

Jag blir distraherad av de andra kropparna i rummet. Jag blir distraherad av känslan av tvång att verka trevlig och social och av känslan att jag måste le åt dessa kroppar för att verka normal. Så jag går ner i källaren. Men i bristen på andra kroppar blir jag istället distraherad av ett behov av att bevisa att jag är där. Bekräfta att jag finns och att jag är en social och kulturell varelse som går på tvärkonstnärliga utställningar och därmed är en fungerande individ.

Blaue Fraus nya verk Object är en fotoutställning, ett ljudklipp, filmkonst, text och performans. Jag ser den som en fortsättning på Blaue Fraus tidigare föreställningar (i brist på rymligare ord) om kroppar, rumslighet och blickar. Det är en djupdykning i rummet mellan aktören och åskådaren, jagets upplevelse av sitt eget och andras varande och konstnären som objekt. Vem betraktar och vem blir betraktad? Vem är egentligen subjektet och objektet här? Kan en kropp som blir fotograferad betraktas som ett subjekt?

Jag får ett brev i handen av någon som liknar the Cookie Monster (Venla Helenius). I brevet står det att jag ska gå och sätta mig bredvid ett av konstverken eller en av skådespelarna i rummet och att jag ska sitta där i ungefär fem minuter. Jag lyder och sätter mig bredvid en replika av Venus födelse. Brigitte Bardot 1 (Joanna Wingren) sätter sig framför samma tavla, särar på benen, lutar huvudet bakåt och stönar. Brigitte Bardot 2 (Sonja Ahlfors) gör likadant på andra sidan om mig. Resten av publiken står i andra ändan av rummet. Jag känner mig i en extremt utsatt position.

Utdrag av tankar: Är mina fem minuter slut nu? Borde jag stiga upp och gå härifrån? Men då bryter jag en stämning och en situation som jag ännu inte vet vart den är på väg. Men vad om jag vill vara den som betraktar och inte vara den som blir betraktad?

Kvinnokroppen är van vid att tvingas in i en känsla av att vara ett objekt. Så även skådespelarkroppen. Det Blaue Frau gör är att svänga på rollerna och ifrågasätta dramats ramar. Åskådarplatserna är avgränsade med tejp. Den säger: ”Du får inte sitta här, du får inte vara åskådare ikväll”.

Bardots & Bardots dialog

Publiken släpps till sist in till publikplatserna. Brigitte Bardot & Brigitte Bardot för en dialog från två stegar. Brigitte/Sonja frågar ut Brigitte/Joanna om några nakenbilder som Joannas karaktär tog på sig själv och skickade till sin dåvarande pojkvän för några år sedan. Hemmafrun (Klara Wenner Tångring) översätter till emojis. ”När du tog dem kände du dig då som ett objekt eller som ett subjekt? När du tittade på dem kände du dig då som ett objekt eller som ett subjekt?” Brigitte/ Joanna menar att hon kände sig som ett subjekt för hon var i kontroll av situationen.

Fotografierna på Albertsgatan 16, tagna av Angelina Bergenwall, för mina tankar till den amerikanska fotografen Cass Birds fotoserie Rewilding. I den utforskar Bird androgyna kroppar och begreppet femininitet. Hon har sagt i en intervju att hon är mer intresserad av subjekten hon fotograferar än den performativa ytan och konstruktionen femininitet.

Om det ens går att nå subjektet via fotografier är en bra fråga när man ser på utställningen Object. Fotografierna är intima och undersökande men samtidigt. I vissa bilder är kvinnan mer i kontroll, som om hon vilar i sin egen kropp, och i andra är kvinnokroppen mer sexualiserad och objektifierad. Är inte varje bild där du öppnar munnen eller ler en del av den patriarkala konstruktionen? En kvinna i en bild är alltid i relation till reklam eller pornografi. (Frasen lånad av en vän.) Object är inte fri från den kontexten.

Dialogen och stämningen blir avbruten av städerskan från källaren (Malin Nyqvist), som är en bekant karaktär från ljudklippet från utställningen. Städerskan behöver kissa och måste avlösas från sitt arbete av någon från publiken. Hon ber och lockar med godis och öl. En från publiken går ner i källaren. Städerskan lämnar till sist lokalen och går till butiken på andra sidan av Albertsgatan. Publiken skrattar: ”Vart gick hon? Får man gå ut från sin egen performans?”

Till beskådning dagligen

Jag upplever urladdningen, raven som sker i slutet, som det som gjorde åskådarna och aktörerna mest blottade. Lokalen har stora fönster – allt syns och hörs ut till gatan. Förbipasserande stannar upp, betraktar, kanske filmar en snutt. Vi är alla här till beskådning dagligen.

I den feminina kroppen känner jag mig objektifierad varje dag. Även av mig själv. Den feminina kroppen är socialt konstruerad som ett objekt, vilket gör att kvinnans kropp alltid utsätts för granskning av andra individer. Det gör att kvinnor uppmuntras till att se sin kropp från betraktarens perspektiv och internaliserar därmed ett yttre perspektiv på sin kropp. Den objektifierande blicken handlar inte bara om kvinnliga kroppar, utan gäller även andra icke-normativa, icke-vita kroppar. Därför känns repliken Brigitte Bardot 1 säger: ”Som ett objekt är jag helt fri” extremt provocerande. Vad menar Brigitte?

Kvinnokroppen som ett fullt subjekt

Den västerländska filosofin har tampats med frågan om subjekt och objekt i alla tider. Sartres kompis Maurice Merleau-Ponty kritiserade Descartes dualistiska uppdelning soma/psyke. Merleau-Ponty talade om den levda kroppen. Han menade att subjektet och vårt medvetande inte är avskilt från vår kroppsliga uppenbarelse och att kroppen har en tvetydlig karaktär i och med att den både kan vara ett objekt i rummet som andra ting, men också ett levande subjekt. Du både har och är en kropp. Kroppen är materiell men samtidigt meningsskapande.

Merleau-Ponty menar vidare att vår kroppsliga erfarenhet är vår relation till världen. Vi upplever världen genom vår kropp, samtidigt som den är någonting utanför oss själva. All vår livserfarenhet finns i skärningspunkten medvetande/kropp. Också psykoanalysen ser människans kropp och hennes medvetande som oskiljaktigt förenade.

Men Simone de Beauvoir menar däremot att man kan beskriva kroppen som en situation, något pågående som individen hela tiden subjektivt befinner sig mitt uppe i. Litteraturvetaren Toril Moi menar i förlängning att en kvinna definierar sig själv genom det sätt hon lever sin situation, genom det sätt hon gör något av det som världen gör av henne. Därmed förnekas kvinnan både socialt och kulturellt den autonomi och subjektivitet som borde gälla alla människor. ”Samtidigt är kvinnan människa vilket betyder att hon är subjekt. Kvinnan i det patriarkala samhället lever alltså i en motsägelse; som människa är hon ett fritt subjekt, men hennes situation som kvinna förvägrar henne samtidigt denna fulla subjektivitet” (Aina Valkare, 2009).

Är det därför så intressant att utforska kvinnan som objekt? Det sker dagligen. Skulle det inte vara mer intressant att utforska kvinnokroppen som ett fullt subjekt?

Vilhelmina Öhman

Foto: Liina Aalto-Setälä

Blaue Frau, Object. Spelar fram till den 30.5.

Medverkande: Sonja Ahlfors, Angelina Bergenwall, Meri Ekola, Venla Helenius, Johan Isaksson, Malin Nyqvist, Klara Wenner Tångring, Joanna Wingren and Ilse Ybarra

 

Världens skadligaste hemligheter

Bastian Obermayer och Fredrik Obermaier har chansen att beskriva hur skatteparadisen funkar och varför ett så skadligt system tillåts existera, men väljer istället att fokusera på skamjournalistik och skvaller, anser Susanne Björkholm.

Skatteparadis existerar för att de ger pengar anonymitet. De säljer sekretess. Om ingen vet varifrån dina pengar härstammar eller ens att du har inkomster, så har du ditt jetsetliv på det torra. Du är så gott som helt immun mot rättssamhällets nycker. Det spelar ingen roll om pengarna kommer från illegal vapenförsäljning och barnporr, eller om de är utsmusslade från den ryska statskassan; i skatteparadis är de lika rena som sjuksköterskans hårt förvärvade slantar i Pedersöre sparbank. Och till skillnad från sjuksköterskans lön är de skattefria, förstås.

Du behöver bara registrera ett bolag i ett skatteparadis och därefter se till att dina penningströmmar hamnar på bolagets konto utan att vidröra dig på vägen. Och skulle någon flitig skattmas eller polis intressera sig för bolaget, stöter de på omertà – siciliansk tystnad. Firman har ”anställda” chefer ur lokalbefolkningen som skriver under alla papper och kvitterar transaktionerna. Ditt namn nämns ingenstans.

Storbolag dominerar

Trots att skatteparadisen är en nödvändighet för dem som vill tömma statskassan och för all storskalig organiserad brottslighet, så utgör storföretagens skattesmitning de största penningströmmarna. Hela två tredjedelar av världshandeln sker inom multinationella bolag. Dessa har filialer och dotterbolag härs och tvärs runtom i världen och det är nästan omöjligt att verkligen luska ut vilken del av vinsten som borde beskattas i vilket land. Då storföretag har klara incitament och alla möjligheter att undvika skatter, och dessutom är bemannade med de slugaste juristerna i kåren, så är resultatet allt som oftast att de slipper betala.

Så här går det till: ett företag tar ut så kallade koncernlån från en postboxfilial i ett skatteparadis och får dra av räntan i beskattningen – vilket Finlands största elbolag Caruna gjorde häromåret, och betalade 1,6 procent skatt på vinsten från sitt eldistributionsmonopol. Eller så inhandlar företaget varor och tjänster av sina tiotals offshorefilialer och kan dra av dessa kostnader från vinsten. På så sätt lyckas många lönsamma företag slippa skatt nästan helt och hållet. Som Apple, som år 2014 betalade 0,005 procent skatt på 14 miljarder euro vinst. Andra slipper faktiskt skatt helt och hållet, vilket sex av de tio största företagen i Storbritannien gjorde 2014, trots deras sammanlagda vinst på ungefär 40 miljarder euro.

Anonyma företag och bankkonton gör det möjligt också för respektabla företag som Siemens att snabbt, behändigt och utan komprometterande pappersspår fylla bruna kuvert med smörjmedel åt byråkrater, om de till exempel skulle önska säkra sin ställning i budgivningen om lukrativa offentliga projekt, typ metron i någon nordeuropeisk huvudstad, eller så.

London i centrum

Det finns cirka 60 skatteparadis i världen, men merparten av dem tillhör ett klibbigt nätverk med London City som spindeln i centrum. Små palmprydda tropiska öar må vara den stereotypa bilden av offshore-världen, men kärnan finns i Londons kyliga finanskvarter.

Också Holland har specialiserat sig som skatteparadis inom sin nisch. Inkomster från immateriella rättigheter beskattas där med högst fem procent, så storföretag grundar holländska filialer som ”administrerar” firmans varumärken, patent, copyright med mera. Filialerna tar betalt av moderbolaget för användning av varumärken eller utnyttjande av patent och moderbolaget kan dra av summan från vinsten och slippa betala skatt i det land där företaget är verksamt. Årligen befrias 18 000 miljarder euro från skatt i Holland, en summa som är 20 gånger större än landets bnp.

Så allt går ut på att få vinsterna att uppstå i länder med låg eller ingen skatt och utgifterna att uppstå i länder med normal företagsbeskattning. Det går hur lätt som helst med hjälp av ett nätverk offshorebolag som bokför penningströmmarna på det viset.

Företagens andel av USA:s skatteinkomster har fallit dramatiskt samtidigt som deras produktivitet skjutit i höjden och vinsterna mångdubblats; 1952 kom en tredjedel av de amerikanska skattemedlen från företagsbeskattningen, år 2013 endast en tiondel. 258 av storföretagen på Fortune 500-listan gjorde vinst varje år mellan 2008 och 2015. Aderton av dessa betalade inte en cent skatt. Hundra företag lät bli att betala skatt under åtminstone ett av åren. 73 procent av Fortune 500-företagen äger offshorebolag. Sammanlagt har dessa 367 storföretag över tiotusen skatteparadisfilialer.

År 2006 betalade Storbritanniens 54 miljardörer 14,7 miljoner pund i skatt för sin sammanlagda förmögenhet på 126 miljarder, och två tredjedelar av skattesumman kom från en enda person, dammsugarmagnaten James Dyson, en man med smått udda moral bland de superrika. Om vi antar att förmögenhetens avkastning varit väldigt blygsamma 3,5 procent, skulle det betyda att Storbritanniens rikaste invånares skatteprocent var 0,3.

Stora företag och rika mänskor kan med andra ord ganska fritt välja om de vill betala skatt eller inte. Oftast vill de inte.

Läckan i Panama

Mäter man i mänskligt lidande och samhällelig skada så gör skatteparadissystemet störst skada i fattiga länder. Mer än 1 000 miljarder euro per år strömmar ut från u-länder i illegala kapitalflöden. Takten har under den senaste tiden tilltagit med i medeltal 6,5 procent per år. Summan kan jämföras med det sammanlagda globala biståndet som rinner i motsatt riktning, 100 miljarder.

Ett offshorebolag kan vem som helst inhandla för någon tusenlapp av firmor som Mossack Fonseca i Panama. De säljer skräddarsydda brevlådeföretag belägna i valfritt skatteparadis, fullt utrustade med bankkonton, bulvanchefer och ogenomtränglig sekretess i vägen för skattemyndigheter och poliser och annat girigt och avundsjukt pack.

År 2015 uppstod en läcka i just Mossack Fonseca. Sammanlagt sipprade 2,6 terabyte interna dokument ut till Bastian Obermayer på Tysklands största dagstidning Süddeutsche Zeitung. Dokumenten innehåller intern epost, transaktioner och kundregister med mera från 1970-talet till våren 2016.

Obermayer och kollegan Fredrik Obermaier beskriver sitt arbete med de läckta dokmenten i en bok som nu översatts också till finska. Panaman paperit kunde vara en viktig bok om ett av de största problemen för rättvisa och ekonomi i dagens värld. Tyvärr gör herrarna Obermayer och Obermaier slarvsylta av det hela.

De har i sitt arbete så fördjupat sig i att gräva fram enskilda kändisar bland Mossack Fonsecas kunder, att texten ställvis påminner om en lång räcka skvallerblaskesnuttar. I stället för att lyfta fram de strukturer som gör skattesmitning och anonymitet möjliga, koncentrerar de sig på att rabbla upp stora summor och beskriva lyxvillor och sportbilar. Och att precis allt är ”otroligt”, ”häpnadsväckande” och ”chockerande” blir ganska snabbt tröttsamt. Det är ju faktiskt allt annat än underligt att rikt folk vill slippa betala skatt och gömma undan sin förmögenhet, eller att kriminella vill sköta sina affärer anonymt, eller att presidenter och ministrar tömmer statskassor i länder utan robusta demokratiska institutioner.

Det är inte hos dem ansvaret och skulden ligger. Skyldiga är de som stiftat lagarna.

Transparens

Offshore-världen är entydigt skadlig för mänskligheten och realekonomin och den existerar endast för att de folkvalda i demokratiska stater har stiftat lagar som låter den existera. Det är alltså ett aktivt val och ingen naturlag. Därför kan problemet åtgärdas mycket enkelt.

Nyckelordet är transparens. Till att börja med behövs en lag som gör det omöjligt att gömma undan företagets verkliga ägare. Därtill skall företagens interna bokföring göras transparent så, att alla penningflöden kan knytas till verkliga transaktioner. Då blir det möjligt att beskatta den verkliga vinsten där den uppstår. Därtill måste också all egendom och inkomster globalt göras transparenta, och naturligtvis beskattas där personen är bosatt eller där hen skaffat inkomsten. Sist men inte minst: all lagstiftning ska vara öppen för allmän insyn under hela processen. Lagar som byggt nuvarande system skulle aldrig ha blivit till om demokratin fungerat så som den bör.

Sådant skulle jag gärna ha läst i en bok som väckt så mycket allmänt intresse.

För att göra Panaman paperit rättvisa, vidrör författarna nog de bredare och djupare aspekterna av offshore-systemet på sidorna 310-318. Men till och med firmans tyskfödda partner Jürgen Mossacks pappas naziförflutna behandlas mera ingående, liksom hur jobbigt det är att läsa så mycket text och behandla så mycket information och diskutera med så många kolleger och köa på flygplatser.

Panaman paperit kan vara underhållande för den som njuter av skamjournalistik, men Obermayer och Obermaier missar ett gyllene läge att grundligt informera allmänheten om hur offshoresystemet fungerar och varför det trots sin skadlighet fortsätter att leva och må bra.

Susanne Björkholm

Bastian Obermayer och Frederik Obermaier: Panaman Paperit.
Miten rikkaiden veronkierto paljastui. Översättning: Kirsimarja Tielinen. Into, 2017.

Boken har också getts ut på svenska av Weyler förlag under titeln Panama-dokumenten: berättelsen om historiens största läcka.

Finland efter Panamapappren

Projekt Panama skildrar Minna Knus-Galán sina erfarenheter av arbetet med den enorma läckan från advokatbyrån Mossack Fonseca. Arbetet med de 11,5 miljoner dokumenten förlöper rutinmässigt, men ur vardagslunket spränger dramatiska händelser fram.

Samarbetet inom International Consortium of Investivative Journalists (ICIJ) i sig markerar en ny journalistisk era, där en intern strategi av radikal delning möter stenhårda krav på sekretess utåt, kombinerat med ett traditionellt journalistiskt ansvar för att skydda både den anonyma visselblåsaren, och andra privatpersoner som nämns i samband med läckan som inte förtjänar att hängas ut i offentligheten. Tiden då Wikileaks utan urskillning publicerade stora mängder av känsliga dokument är förbi. För att läckorna ska få största möjliga genomslagskraft behövs journalister som en ansvarstagande och analyserande mellanled.

Då publiceringen närmar sig växer skaran av journalister som invigs i arbetet, och osannolikt nog lyckas de slutligen 376 journalisterna i 76 länder undvika att läckan läcker – bara The Guardian bryter disciplinen och publicerar nyheten 10 minuter innan den överenskomna tidpunkten – och nyheten slår ner med ett väldigt genomslag. Men det intressantaste partiet av boken tar vid då Knus-Galán redogör för myndigheternas reaktioner på avslöjandena.

Dels kan man konstatera att journalistgruppens Pulitzerpris var välförtjänt. Mycket av uppmärksamheten i offentligheten riktades mot enskilda kändisar och politiker, men myndigheter runtom i världen har nu uppmärksammat skattesmitningens strukturella natur. Knus-Galán citerar Piia-Noora Kauppi, vd för Finansbranschens centralförbund i Finland, som kommenterar att ”det har skett en politisk väckning.”

I Finland utövar skattemyndigheterna hård påtryckning mot Yle för att få tillgång till materialet, och Yle vägrar givetvis med hänvisning till källskyddet. Att bryta källskyddet skulle förtsätta visselblåsaren i stor fara och automatiskt utesluta Yle ur alla framtida journalistiska samarbeten. Knus-Galan spekulerar att det kan ha varit fråga om ett populistiskt utspel från dåvarande finansminister Alexander Stubbs (saml) sida. Som finansminister hade Stubb försökt genomdriva reformen med förvaltningsregistret, och gjort bort sig med uttalandet att ”nittio procent” expertutlåtandena stödde reformen då det visade sig att den verkliga siffran låg närmare tio procent. Då Stubb fann sig utmanad av Petteri Orpo i kampen om Samlingspartiets ordförandepost kan han ha sett det här som ett enkelt sätt att markera en hård linje mot skattesmitare. 

”Så länge det finns länder som inte skyddar visselblåsare juridiskt, får myndigheterna ty sig till sina egna resurser eller till mediernas rapportering,” kommenterar den anonyma visselblåsaren själv. Men någon sådan lag finns fortfarande inte i Finland, trots att saken diskuterats i åratal.

Lasse Garoff

Minna Knus-Galán: Projekt Panama– Ett år med världens största
läcka. Schildts & Söderströms, 2017.

Urban relationsskildring i lockande bilderboksformat

Bilderboken som genre är en lekplats där de flesta gränser för vad som kan skildras redan har passerats, men Alla bubblor brister vidgar ytterligare gränserna för genren, anser Janina Öberg.

Jag lät honom komma in till mig. Jag lät honom komma in i mig. Jag lät honom komma i mig.

Så låter den avskalade och explicita texten i Jolin Slottes och Nina Albrechts samarbete Alla bubblor brister, som bär undertiteln ”En prosalyrisk berättelse” och är en bilderbok för vuxna, illustrerad prosapoesi, eller en typ av grafisk roman. Jag läser ordlekarna som poesi, men då bildspråket rent visuellt uttrycks i bild håller jag samtidigt en bilderbok i handen. Som Mia Österlund skriver i sin recension i Hufvudstadsbladet 21.3.2017, befinner sig Alla bubblor brister någonstans i gränslandet mellan just grafisk roman, bilderbok och prosalyrisk berättelse. Boken är en lockande helhet och jag finner det uppfriskande att det är just det lilla förlaget Marginal som har gett ut den.

Kroppslig och kletig vardagsrealism

Alla bubblor brister presenterades för mig som en bilderbok för vuxna, insåg jag att jag inte visste vad jag kunde förvänta mig. Vad innebär en bilderbok för vuxna, och vad skiljer en bilderbok för vuxna från en bilderbok i allmänhet? Jag tänkte först på crossoverlitteratur, det vill säga barn- och ungdomslitteratur som även läses av vuxna. Jag tänkte också på min egen kärlek för bilderböcker och att det ofta finns ett dubbelt tilltal i dem, då jag som vuxen läsare uppfattar och fäster mig vid sådant som inte är relevant eller ens urskiljbart för den yngre läsaren.

En närmare blick på Alla bubblor brister visar att det inte rör sig om fenomenet crossover och det finns inte ett dubbelt tilltal i bemärkelsen ovan. Läsaren möts av ett grått Berghäll, tobaksfimpar, ölstop, sex och depression. När jag läser boken på bilderboksavdelningen på biblioteket vill jag dölja bilden på ölstopet för barnen som äter mellanmål. Den i bilderböcker ofta förekommande vardagsrealistiska dagismiljön är utbytt till ölterassen och lägenheten där huvudpersonen har sex. Nina Albrecht målar med sina illustrationer upp en levande bild av huvudstadsvardagen, samtidigt som också känslor och kropp skildras ingående. Det yttre landskapet som består av stadsvyer pareras alltså skickligt av kroppslighet och minnen.

Titeln syftar på huvudpersonens barndomsminne som involverar rosa tuggummi. Tuggummits rosa färg och kletighet representerar samtidigt bokens kärlekshistoria, i vilken många läsare kan finna bekanta drag från sitt eget liv. En ny person dyker upp i huvudpersonens liv med en rosa cykel och en omtumlande relation får sin början.

Det heteronormativa scenariot med en ung kvinna som saknar kärlek och är mera investerad i förhållandet än mannen är nästan äcklande bekant, men Slotte och Albrecht låter inte historien berättas utan att ett slags feministiskt omförhandlande kan läsas in. Trots en fascinerande upplösning är intrigen ändå inte det som gör boken läsvärd, vilket det finns en syftning till redan i den inledande meningen: ”Det finns inte så mycket att berätta”.

Illustrationernas färgskala fångar läsarens intresse med skiftningar från mörka färger som grått, brunt och svart till pastellfärger, och detaljerade bilder av exempelvis händer blandas med mera abstrakta uppslag. Det finns rörelse i boken, som gör att händelseförloppet kan upplevas med en intensitet som påminner om intensiteten när en förälskelse drabbar en själv. Också Slottes berättande är starkt med en variation i rytmen som håller kvar läsarens intresse. Ibland är meningarna längre, medan de ibland bara består av nästan onomatopoetiska ord som på en gång är explicita och leker med typiska inslag från barnlitteratur:

”STÖT och PRESS och BUFF och PUFF och KNUFF och KNULL […]”.

Bilderboken som konstverk

Författaren Gro Dahle skriver i antologin En fanfar för bilderboken (2013) att bilderboken är en lekplats, där de flesta gränser för vad som kan skildras redan har passerats. Alla bubblor brister behandlar och rentav omförhandlar på ett experimentellt sätt utsattheten i en ung människas liv. Utsatthet och depression och andra ämnen som uppfattas som svåra är heller inte reserverade vuxenlitteraturen. Exempelvis årets vinnare av litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Wolf Erlbruch, är ett typiskt exempel på en bilderboksskapare som snarare än att skapa böcker för barn använder sig av bilderboksmediet för att diskutera olika livsfrågor, såsom döden.

Samtidigt behandlas dessa frågor ändå på sätt som också barn kan ta del av, och det är tydligt att han skapar allåldersböcker och inte bilderböcker för vuxna. Alla bubblor brister är inte besläktad med Erlbruchs böcker på särskilt många andra plan än att det finns bilder i den. Det är inte temat i sig som gör den till en vuxenbok, utan det är det sätt på vilket det läggs fram. Det är språket i utdragen ovan och det är de realistiska bilderna av cigaretter som förekommer på flera uppslag. Det är den underbart opolerade vardagen i Berghäll.

Gestaltande konstart

Slotte och Albrecht vill inte bara berätta en historia om hur det är att vara ung i Helsingfors, utan de vill visa, beröra och dra in läsaren i miljöerna, få läsaren att känna det som huvudpersonen känner. Deras förtrogenhet med olika genrer och konstformer behöver knappast ifrågasättas. Jolin Slotte har redan tidigare skrivit en kärleksskildring som utspelar sig i huvudstadsmiljö i och med romanen Närhelst hon kommer (2014). Hon har förutom romaner även publicerat poesi samt omarbetat böcker till lättläst form. Nina Albrecht har gett ut den politiska pysselboken Vardagsvingar och klasskalas (2014) tillsammans med Fredrika Biström, medan konstnärskapet omfattar allt från måleri och serieteckning till animation.

Litteraturvetaren Ulla Rhedin beskrev redan för 25 år sedan i sin avhandling Bilderboken – På väg mot en teori (1992) bilderboken som ett estetiskt verk som hör samman med de gestaltande konstarterna. Bilderboken som en konstform som experimenterar med form och stil och berättar något om sin samtid passar som beskrivning in på Slotte och Albrechts bok. Den är ett konstverk, skapat av två konstnärer i ett samarbete som för mig ter sig sömlöst.

Min uppfattning om bilderboken som ett medium som är till för alla revideras, då jag står inför en bilderbok som inte lämpar sig för barn. Anna Höglunds bilderbok Om detta talar man endast med kaniner (2013) är ett exempel på en annan bilderbok som i huvudsak riktar sig till äldre läsare. Huvudpersonen i boken är tretton år och känner sig avvikande, vilket syns i bilden genom att hen är tecknad som en kanin, medan de andra karaktärerna är människor. I boken får det, liksom i Albrecht och Slottes bok, också vara kletigt på specifika sätt som inte hör till barnvärlden. Ett exempel är finnen som huvudpersonen klämmer framför spegeln.

Som medium är bilderboken till för alla men böcker som Om detta talar man endast med kaniner samt Alla bubblor brister tydliggör att varje enskild bok inte är en allåldersbok. Böckerna frigör bilderboken ytterligare från barnlitteraturen och lyfter fram den som ett mångsidigt medium. Alla bubblor brister är ett väl sammansatt konstverk som spränger gränser för vad en finlandssvensk bilderbok eller ett prosapoetiskt verk kan innebära.

Text Janina Öberg
Bild Nina Albrecht

Jolin Slotte (text), Nina Albrecht (bild): Alla bubblor brister — en prosalyrisk berättelse. Marginal förlag, 2017.

Ett kritiskt djup i samtiden

Den välbevandrade essäisten Leif Salmén har alstrat en ny samling texter, denna gång med fokus på länderna vid Medelhavets södra kust och Mellanöstern. I Det orientaliska rummet lyckas han gå igenom en mängd olika frågor och perspektiv kring vad som en gång kallats Österlandet, med en ständig kontaktyta till samtidens villfarelser och påstådda kriser. Ett företag som genomförs genom att gräva djupt i historien och som är besjälat av Salméns kännspaka heliga vrede och politiska skarpsinne.

Det är mycket som Salmén hinner avverka i samlingen. I centrum står förhållandet mellan öst och väst som det upplevts i den europeiska historien, men det rör sig inte om något enkelspårigt narrativ. Salmén lyfter fram olika förhållningssätt till orienten genom upptäcktsresande som Georg August Wallin, diplomater som Gertrude Bell och den nuvarande västerländska militära närvaron i öster. Han benar sig igenom dagens flyktingsituation, dess orsaker och verkningar. Han tar ett steg tillbaka och synar de flyktingkriser som hemsökt Europas historia, hur allt som är främmande iklätts syndabocksskinnet och förts till offeraltaret för att betrygga status quo. Detta främst orientfokuserade huvudstråk blandas med siande om Europas och Finlands framtid, allmänna tidsbetraktelser och litterära reflektioner.

Samlingen utgör en kritisk fördjupning av samtiden som i sig är förtjänstfull. Speciellt så när man lever i de påstådda krisernas tidevarv, i en akut och accelererande tankevärld som ständigt blir blindare för sig själv. Salméns essäistik blir i detta sammanhang en kulturell självreflektion som ger både nyans och komplexitet istället för alla de slogans och skrik som så ofta dominerar samhällsdebatten.

Med allt detta sagt så lider Salmén också av en yrkessjukdom som många intellektuella lider av. I gestaltningen av samtidens hyckleri, korruption och vanmakt så lämnas mycket lite utrymme för hoppet. Skildringen av människans tafatta försök till bättring och upplysning genom historien blir lite väl nattsvart och samtiden utlämnas mer eller mindre hjälplös inför framtiden. De intellektuella som social grupp har ofta ett behov av att markera ett visst avstånd från sitt samhälle och sin egen tid, de skriver ju inom en tradition som främst skall vara kritisk, förkroppsliga alienationens röst. Problemet ligger i att detta i för stora doser kan leda till en viss cynism som snarare fostrar apati än handling. Och vad är vår samtid om inte cynisk och handlingsförlamad?

Detta blir speciellt påtagligt i Salméns fall i hans bredsidor mot det europeiska. Visst är det sant att mycket av de europeiska värderingarna är mer eller mindre fiktiva, som han menar i boken, och att oerhörda brott har gjorts i tecknet av en chauvinistisk eurocentrism. Men ändå kan man hävda att det finns saker värda att bärga ur spillrorna. De gemensamma (fiktiva) värderingarna kan vara normativa istället för deskriptiva, aspirationer till rättvisa som vi kan se flämta till under vissa ögonblick av Europas historia. Och även framstegstron – som förtjänar nästan all kritik den får i Salméns texter – är kanske i någon form nödvändig för att människan ens ska orka sträva efter politisk förändring. Historien är ju ändå ett enormt landskap och Salmén fokuserar på noggrant utvalda delar av det för sina texters ändamål.

Men på det stora hela är Det orientaliska rummet ändå en utmärkt fördjupning av en genre av samhällsdebatten som alltför ofta ligger i träda. Salmén, med sin enorma belästhet och välsvarvade essäistik ger den här en välbehövd näring, bidrar med en reflektion som fungerar som motvikt till samtidens växande informationskaskader och spektakel. Det är snarare flera verk med liknande djup och eftertanke som bör efterlysas, flera intellektuella essäister som kan komplicera samtiden – men också för att göra det intellektuella fältet till mera av en debatt än en monolog.

Några sista randanmärkningar över själva utgåvan: en extra korrekturläsning skulle ha gett boken mera genomarbetad anstrykning. Som humanist saknar jag också ett sak- eller personregister, en detalj som tillför en till dimension till texter som dessa och förmår sätta dem i dialog med andra texter.

Valter Holmström

Leif Salmén: Det orientaliska rummet.
Förlaget, 2017.