Kategoriarkiv: Recension

Fullspäckade filmdagar och –nätter i Sodankylä

Midnight sun film festival i Sodankylä ordnades i år för trettiotredje året. Själv är jag där för sjätte gången. Också i år slås jag av festivalens mångsidighet och intimitet – de två sakerna som får mig att resa upp till Sodankylä år efter år. Redan i bussen drabbas jag av den bekanta stämningen: de fem kommande dagarnas program är fullständigt utstakat med film både på längden och brädden. Sodankylä och dess skrymslen har hunnit bli bekanta och jag blir glad åt minsta lilla återkomst: lunchrestaurangen, konditoriet, biblioteket, den rojviga baren Revontuli – och människorna, bekanta ansikten. Att sätta sig ner i något av filmtälten, känna doften av gräs och se ljuset strila in under tältkanten är vid det här laget att komma hem.

Det som slår mig år efter år är hur magnifikt det sociala festivallivet i den lilla staden går ihop med ett ytterst koncentrerat filmtittande. Filmen får stå i centrum, och den karnevalistiska stämningen som uppstår alldeles småskaligt är en del av det hela (ölburkar pyser diskret, inget tjafs). Filmerna visas så gott som dygnet runt, folk diskuterar film över öl och kaffe, en hel del människor tycks skippa sömn för att se så många filmer som möjligt. En kväll slår vi oss ner i restaurangtältet på Kitisenranta-skolans gård. Som så ofta inleds ett samtal med bordsgrannarna, som i det här fallet är ett äldre par som bor i staden. De berättar om tiden när festivalen var ny. Besökarna bestod mest av folk från närområdet, och det var i högre grad än nu det lokala livet som satte sin prägel på festivalen. Men paret talar om detta utan sorg i rösten; festivalen har förändrats, men det har goda sidor också, påpekar de, och hänvisar till det vitala folkmyllret.

VARDAG OCH DESPERATION

Som vanligt utformas filmutbudet i enlighet med de inbjudna gästerna. Jag kände i ärlighetens namn inte till så många namn på förhand, förutom regissören Mahamat Saleh Haroun, filmregissör från Tchad. Han flydde från Tchad under början av åttiotalet, och skaffade sig en film- och journalistutbildning i Frankrike. För mig är det också en av hans filmer som blir en av festivalens höjdpunkter. A season in France från förra året närmar sig asylproblematiken på ett sätt som, för att låna Harouns egen beskrivning, skildrar asylsökande som enskilda människor, inte som en enhetlig grupp som inget annat är än just “migranter”. Filmens huvudpersoner är två bröder som söker asyl i Frankrike. De försöker inrätta ett vanligt liv i Paris. Abbas har två barn. De slussas från bostad till bostad. Han saknar sin avlidna hustru. Etienne bor i ett ruckel, men försöker hitta ett meningsfullt liv genom läsande och samtalande. De två bröderna försöker få det att gå runt genom varsitt jobb, som båda upplever som förnedrande. Den ena är dörrvakt utanför en affär, medan den andra är springpojke på en grönsaksmarknad. Filmen lyfter fram den existentiella utsattheten och den oerhörda vånda det innebär att inte veta om de får stanna i Frankrike. Men filmen bär också på ett pyrande raseri som Haroun själv berör efteråt i sin Q&A. Han talar om asylsökandes värdighet, vad det innebär att hänvisas till dåliga jobb och ett liv i rädsla. Detta pyrande raseri berör mig djupt, kanske just för att det är inbäddat i två människors försök att hitta en dräglig vardag. Filmens stillsamhet gör desperationen ännu mera påtaglig. Det är talande att en av de mest berörande scenerna utspelar sig under ett födelsedagskalas.

Också långfilmsdebuten Bye bye Africa (1999) visas under festivalen. Här spelar Haroun en regissör som återvänder hem till Tchad efter att hans mamma dött. Det är en film med lätt grepp, men lättsam är den inte. Ytterst handlar den om att återvända till ett sargat land. Situationen i landet fångas genom huvudpersonens försök att göra en dokumentärfilm. Projektet stöter på patrull, filmindustrin i landet befinner sig i ruiner. Att filma på gatan uppfattas som hotfullt. Haroun är bra på att fånga politiska angelägenheter i kompakta scener. Det är inte så att han försöker klämma in “politiskt budskap”, utan Haroun litar på att bilderna talar för sig, och att tittaren förmår tänka vidare.

I den traditionella morgondiskussionen uttrycker Haroun sin beundran för regissörer som Kiarostami, Jarmusch och Kaurismäki. Han säger sig vilja skildra det mänskliga genom sina filmer, och målet är inget mindre än mening och sanning. Haroun framstår som en vaken politisk tänkare med stor insikt i vad som spelar roll i människors riktiga liv. En annorlunda ingång i hans filmer som han glider in på i diskussionen är den plats måltider spelar både på vita duken i biografen och på bordet. Haroun ser måltidens gemenskap som en form av gemenskap med en stark mänsklig potential, som han också skildrat på film. För mig är det just ett sådan här uppmärksamhet som gör Haroun till en regissör att ta på allvar.

Haroun.

BILDERNAS MÅNGTYDIGHET

Den Barcelona-bördiga regissören José Luis Guerín finns också bland årets gäster. Han är för mig en ny bekantskap, och jag passade på att se tre av hans filmer. Det som han är känd för är att väva samman fiktion och dokumentär på ett meditativt sätt. I alla de filmer jag såg av honom är det filmens form som Guerín framför allt jobbar med; ljud och bild, och samspelet mellan dem, snarare än utarbetandet av en berättelse. Detta är också något regissören själv påpekar i samband med filmvisningarna. Han hoppas att tittaren har ett öppet sinne för hur bilder verkar på en, utan att alltför mycket förvänta sig en narrativ tråd. Det är kort sagt filmen som konstart som han strävar efter att hålla levande. Hans sätt att svara på frågor under festivalen är oftast knapphändigt och lite ironiskt.

I hypnotiska Tren de sombras (1997) vänder och vrider Guerín på arkivmaterial i form av amatörfilm från trettiotalet, där en familj hänger sig åt diverse upptåg. I förtexterna beskrivs filmen som en hyllning till en amatörfilmare och inledningsvis har filmen en ljus, lekfull ton. Bilderna förvandlas sedan, genom färgklipp från amatörfilmarens helt öde hem, till en melankolisk betraktelse över minne och film. Arkivmaterialet vävs in i färgbilderna så att förleden “arkiv” sätts i fråga. Projektet kunde ha blivit iskallt dekonstruerande, men blir på något märkligt sätt berörande – på samma sätt som t.ex. L’année dernière à Marienbad, en film som regissören helt säkert tagit intryck av, är det. Guerín mot skönhet med en målares sinne för komposition och öga för ljus. Detta skönhetssökande närmar sig i de olika filmer jag ser av honom ibland kitschen. Men just när denna risk börjar anmäla sig gör sig Gueríns filosofiskt reflekterande projekt påmint. Slutet av Tren de Sombras återvänder till arkivbilderna, nu i helt experimentell anda; de granskas, hackas upp, fryses, löses upp. Vad trodde vi oss se?

Regissören själv beskriver sin film En la ciudad de Sylvia (2007) som “sensuell”. Den beskrivningen är lite problematisk, eftersom filmen kan ses som ett ständigt perspektivskifte mellan det “sensuella”/drömska betraktandet och en estetiserande blick som egentligen inte ser något annat än det hen själv vill se. Skelettet till historia utgår från en ung man som går runt i en stad (filmen är inspelad i Strasbourg) på jakt efter någon som heter Sylvia. I varje kvinnoansikte ser han en potentiell Sylvia. Filmen följer den unge mannens strövtåg genom staden genom att skildra den värld som upplåts genom hans enträgna sökande. Filmen är nästan ordlös och vem den unge mannen är vet vi inte. Hur ska han beskrivas, som en voyeur, konstnär, någon som är fast i det förflutna? Det är en mycket vacker film, där det inte bara är bilderna som är sinnliga, utan också den dynamiska, ibland stiliserade, användningen av ljud. Det är inte långsökt att tolka filmen som en illustration av konstens belägenhet: förhöjer konsten vår lyhördhet för vår omgivning, eller behandlas omgivningen snarare som ett stumt material, en projektionsyta? Hur som helst är filmen sevärd eftersom den drar åt olika håll och har många bottnar.

YRKESKUNSKAP PÅ FILM

En yngre regissör på plats var Thomas Stuber från Tyskland. Hans In den Gängen (2018) är en mycket övertygande film om en sargad man, Christian, som börjar jobba på en supermarkets dryckesavdelning. Det som gör filmen så bra är dess genuina intresse för arbetsplatsen, dynamiken mellan kollegor och det snack som växer fram när man jobbar och umgås. Supermarketen ges stillsamt surrealistiska drag genom att bilderna och musiken emellanåt blinkar åt Kubricks 2001: A Space Odyssey – supermarknaden, ett välordnat kosmos, en värld i sig. Christian, som har ett förflutet som ungdomsbrottsling, kämpar med att lära sig köra gaffeltruck, en riktig konst. När har man senast på film sett en så noggrann beskrivning av yrkeskunskapen, som befinner sig långt ifrån de glamorösa skildringarna av kirurgers och advokaters arbete, som i överflöd finns representerade på film? Filmens arbetsplatsflirt är också rörande. Den här filmen ska ni se!

Av enskilda nyare filmer var det tidigare Sodankylägästen Alice Rohrwachers senaste film Lazzaro felice som jag såg mest fram emot att se. Blandningen av saga och social kritik fungerade för det mesta utmärkt, och stundvis var filmen helt otroligt fin både i skildringen av social utsatthet och i sin poetiska fantasifullhet. Rohrwacher är en orädd regissör på det viset att hennes verk uppvisar en befriande tro på det poetiska berättandet, där den poetiska dimensionen inte alls befinner sig “på sidan om” utan finns så att säga mitt i verkligheten.

Biografen Lapinsuu.

KÄNDA OCH UDDA KLASSIKER

Under festivalen passar jag också på att se om Bergmanklassikern Nattvardsgästerna (1963), som introduceras av den franska regissören Olivier Assayas, som bjudits in för en mästarklass. En film från 1963 med temat Guds tystnad, kan det verkligen säga en någonting idag? Jo, i min värld gör det ju det. Fastän detta är en film jag av olika skäl sett många gånger, hittar jag nya ingångar i beskrivningarna av kärlekslöshet och tendensen att prata bort existentiella svårigheter. Och så är ju Allan Edwalls insats som kyrkovaktmästare alldeles bedårande. Lite synd bara att Assayas’ inledning inte var mer än allmänt hållet svammel.

Antalet klassiker på festivalprogrammet var i år stort. Det är något jag uppskattar med festivalen, möjligheten att se filmklassiker i stort format. Bland annat ser jag Jacques Rivettes Duelle från 1973, en lurig sak i murrig paketering som flyr iväg åt alla möjliga håll. Det vimsiga fantasteriet föll jag pladask för. Bulle Ogier, som spelar en av rollerna i denna snurriga film, är på plats, och jag ser också den nya vågen-aktiga La salamandre (1971), regisserad av Alain Tanner, där Ogiers roll i filmens erotiska triangel befriande nog blir mer än att vara objekt för männens åtrå. Trots de många manéren dras jag med i den lojt upproriska stämningen.

Bland mera udda äldre filmer såg jag Kuba-filmen Memories of Underdevelopment (regi: Tomás Gutiérrez Alea), om en livstrött playboy, samt den västtyska civilisationskritiska Jonas (regi: Ottomar Domnick) som sömngångaraktigt dissekerar det teknokratiska samhället och den moraliska kollaps som det tyska samhället befinner sig i. I båda fallen är det filmer jag antagligen inte skulle komma över för egen maskin. Det fina med Sodankylä är att det finns publik nog för att en rätt stor grupp människor ska fly eftermiddagssolen för att försjunka i en torr tysk röst som maler på om det efterkrigstida Tysklands moraliska skuld.

Utbudet i Sodankylä var så rikt att jag hade svårt att välja vad jag skulle gå på för filmer. I efterhand grämer jag mig lite över allt som jag missade. Jag skulle exempelvis gärna ha gått på de akademiskt orienterade seminarier som ordnades i samband med festivalen, bland annat med temat “avaruuden äänet elokuvissa”. Jag skulle också gärna ha gått och sett A moment in the reeds (regi: Mikko Mäkelä), något så ovanligt som en finsk film med queer-tema. Men i motsats till de flesta filmer som visas under festivalen i Sodankylä är det här en film som går att se på bio, där den lär gå upp i slutet av juni.

JUBEL OCH SNARKNINGAR

Filmer visas som sagt dygnet runt. Åker du till Sodankylä ska du se till att gå på en föreställning under morgonnatten. Jag uppskattar särskilt att ta en kaffe på småtimmarna i biografen Lapinsuus café, för att därefter parkera mig i biografens relativt bekväma stolar (på andra raden, som vanligt), andas in den kalla nattluften och se någon film som jag nu kanske inte skulle springa benen av mig för att se i vanliga fall. Vanligtvis har olika typer av musikfilmer visats den här tiden på dygnet. I år ser jag bland annat dokumentären om Grace Jones, som består av konsertklipp och en del scener där hon åker för att hälsa på sin familj på Jamaica. Hälften av publiken somnar under filmen. Men snarkningarna dränks i det spontana jublet som får fritt utlopp när klockan är fem på morgonen. Jag vacklar ut ur salongen, tar en titt på den låga solen med sitt eviga sken ovanför horisonten, och lovar mig själv att återvända nästa år.

Text & foto: Mio Lindman

Hangö teaterträff – en handbok i att vara människa

Åskådarna fick sand mellan tårna och knut på hjärnan av existentiella frågor när Hangö teaterträff ordnades för tjugosjunde gången. Ny Tid var på plats och såg hela 11 föreställningar. Träffen bjöd även i år på ett digert utbud av intressanta föreställningar, diskussioner och övrigt program.

Under torsdagens öppningsceremoni vid den blåsiga stranden fick vi se lokala tonåringar kapa festivalen för en stund när teaterträffens ordförande Jonas Welander höll sitt välkomsttal. Den här interventionen var också ett slags smakprov på en av teaterträffens intressantaste föreställningar, Nightwalks with Teenagers (se bilden ovan).

Det övergripande temat för den första festivaldagens program var systerskap, inre monologer, bitterljuva tillbakablickar och inspiration av gamla klassiker.

Teatr Weimars Tre systrar är en monologföreställning som väver samman fragment av Anton Tjechovs klassiska drama. Föreställningen är lågmäld, rentav introvert. Den avskalade scenografin, de drömska videoprojektionerna och Liv Kaastrup Vesterskovs minimalistiska uttryck väcker starka associationer till de känslor jag genomgick som ung flicka och kvinna.  Också Årets pjäs av Lina Ekblad är till sin form en monolog, men en helt annorlunda sådan. Föreställningen är ett slags studie av teaterkonsten och skådespelaryrket som sträcker sig från 1600-tal till nutiden, Ekblad är i ständig dialog med oss i publiken, hon skriver om manuset under föreställningens gång och publicerar bilder på Facebook och ber oss att gilla dem.

De langerhanska öarna i regi av Ulrika Bengts utspelar sig i sin tur på ett hotellrum där två excentriska systrar befinner sig. Stämningen är närmast dystopisk, men samtidigt fjäderlätt. Det är en fröjd att se på Ylva och Stina Ekblads noggranna skådespelararbete. Deras likartade fysiska uttryck, ståtliga hållning och nästan identiska röster skapar en alldeles unik stämning i kombination med Susanne Ringells poetiskt exakta och krävande pjästext. En oemotståndlig scen utspelar sig när de två systrarna i djupt samförstånd sitter och spräcker de luftfyllda bubblorna i bubbelplast.

Efter själva föreställningarna, bjöd torsdagens kvällsprogram på bland annat talkaraoke, som går ut på att deltagarna håller ett känt eller mindre känt tal istället för att sjunga en sång. Konceptet har utvecklats av den finländska konstnärsgruppen The Speech Karaoke Action Group. Under kvällen fick vi höra bland annat president Bill Clintons ökända ”I did not have sex with…” –tal, skådespelaren Ashley Judds ikoniska tal från kvinnomarschen i Washington efter Trump valdes till president, samt ett tal av Adolf Hitler.

Den här gången hade jag själv inte modet att ställa mig i talarstolen, men speech karaoke var definitivt en intressant ny bekantskap.

Anni Puolakka övertygade vid torsdagens talkaraoke.

OM UNGDOMEN OCH UNIVERSUM

Universum, mansrollen och den sköra ungdomen. En sådan, inte helt enkel tematik fick publiken bekanta sig med under fredagens föreställningar.

I föreställningen Den autonoma skådespelaren som utarbetats inom ramen för gruppen LUST:s (Långsiktig utveckling av svenskspråkig teater) treåriga fortbildningsprojekt, fick vi se och själva delta i korta demoföreställningar som utarbetats i samband med projektet. Flera av föreställningarna tangerade skolan med dess inrutade regler och krav och väckte många intressanta följdfrågor. Ska vi faktiskt gå med på det vi blir tillsagda att göra istället för att tänka själva och vad har det för konsekvenser? Att demona äger rum på Hangö centralskola bidrar till den autentiska stämningen.

Trots det underliggande allvaret är demoföreställningarna gjorda med glimten i ögat och skådespelarna lyckas engagera oss deltagare på ett fyndigt sätt.  I en demo får vi placera ut föremål som symboliserar olika livsskeden på en tidslinje – det är en fascinerande och överraskande svår uppgift.

Mr. Playbackboy (Laura Murtomaa) – en avväpnande karaktär.

Mr. Playbackboy, det vill säga scenkonstnären och musikern Laura Murtomaa, fortsätter i sitt andra politiska tal Greatest Love Songs att utforska mansrollen och toxisk maskulinitet. Och hon gör det på ett mycket älskvärt och underhållande sätt. I den musikaliska monologens repertoar ingår allt från Coolio’s “Gangsta’s Paradise” till tal av Juha Sipilä, de populärkulturella referenserna är många och de är ett fungerande grepp. Föreställningen äger rum utanför stadshusets ingång i Hangös absoluta centrum, också det kan ses som ett ställningstagande. Förbipasserande personer som stannar för att kolla in vad som försiggår och deras nyfikna reaktioner är en viktig del av föreställningens dynamik.

Universums skönhet är ett återkommande tema inom konsten. Ett ämne som Emil Uuttu och Ilmari Paananen i verket High Definition Earth Viewing Experience tacklar genom ingenjörsmässig exakthet. Istället för översvallande beskrivningar av hur vackert universum är, låter Uuttu och Paananen kamerabilder och fakta tala för sig. I verket får vi ta del av deras fascination för den realtidsvideo som sedan 2014 sänts från Internationella rymdstationen. Kamerabilderna är tillgängliga för vem som helst som har tillgång till en dator eller smarttelefon.  Projektionen i slutet av föreställningen, där vi i publiken med hjälp av en flyttbar skärm får se kamerabilder på jorden både på nära och långt håll är mäktig i all sin pixliga enkelhet. High definition earth viewing experience lyfter upp vilka hisnande upplevelser vi kan få med hjälp av smarttelefonens lilla skärm. Det är en fräsch infallsvinkel och står i kontrast till den kritik och de hotbilder som ständigt målas upp kring människans överkonsumtion av ny teknologi och beroendet av diverse applikationer och apparater.

Fredagens höjdpunkt är ändå Nightwalks with Teenagers som den kanadensiska forsknings- och konstgruppen Mammalian Diving Reflex har skapat tillsammans med lokala ungdomar.  Ungdomarna leder oss deltagare genom Hangö sent på kvällen. Mammalian strävar efter att undersöka den sociala kretsen och att upplösa barriärer mellan människor från olika bakgrund. Det här lyckas de verkligen med. Stämningen bland deltagarna, bestående av allt från barn i skolåldern till pensionärer, är nyfiken och uppsluppen.

Ungdomens sårbarhet är ständigt närvarande, trots att programpunkterna (allt från dans och talangtävling till trasiga telefonen) är lättsamma. Det här med att bara vandra omkring utan någon egentligen slutdestination för mig tillbaka till den egna tonårstiden då jag rörde mig i närliggande skogar och parker med mina vänner och pratade om allt mellan himmel och jord eller ensam grubblade över tillvaron. Frågan infinner sig: varför gör jag det inte längre som vuxen?

Jag blir också hoppfull inför framtiden när jag ser hur Hangöungdomarna interagerar med varandra och oss som deltar i vandringen och hur de får alla att känna sig inkluderade.  Trots att vandringsrutten inte är helt tillgänglig på alla ställen, har ungdomarna skött det på ett fint och okonstlat sätt, och sänder till exempel direkt på Instagram då det är svårt att ta sig fram.

Nightwalks with Teenagers är en varm och inkluderande performansföreställning.

KULTURFINANSIERING, FEMINISTISK KAMP OCH TAXICHAUFFÖRERS MINNESTEKNIKER

Lördagens teaterskörd bjöd bland annat på reflektioner kring kulturfinansiering, ett feministiskt slutarbete och studier i vad det är att vara människa.

På Greifswaldsgatan – en dröm om en föreställning handlar om arbetsgruppen Schimmels hängivna arbete med att sätta upp en intressant pjäs skriven av den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennig. Arbetsgruppen sökte finansiering under flera års tid utan någon nämnvärd framgång, trots att allt såg bra ut på pappret. Hela den här utdragna och mödosamma processen beskrivs på ett ärligt och humoristiskt sätt. Föreställningen väcker intressanta frågor om hur konst ska värdesättas. Trots att alla projekt självfallet inte kan få finansiering, vore det onekligen intressant att få veta hur rangordningen går till. Efter föreställningen ordnades ett diskussionstillfälle om kulturfinansiering och på kvällen hölls en liten begravningsceremoni för projektet, som på det här sättet fick ett värdigt avslut.

På eftermiddagen var det dags för Sannah Nedergårds och Minni Gråhns examensarbete från Konstuniversitets teaterhögskola. Arbetsprocessen har haft feministisk utgångspunkt och resulterat i föreställningen L’espirit de l’escalier. Inledningen är explosiv – vi möter Super Girl och Dike till tonerna av öronbedövande musik. Nedergård och Gråhn har skapat en föreställning om två kvinnor som negligerats av det omgivande samhället.  Trots destruktiva strukturer som försöker bryta ned dem, lyckas de ta makten över sina egna liv.

Den franska titeln syftar på fenomenet med att komma på goda argument och svar på tal först när det är för sent. Den upplyftande föreställningen är visuellt effektfull och modern.

Minni Gråhn och Sannah Nedergård i det feministiska slutarbetet L’esprit d’escalier. Foto: Arbetsgruppen

Vad är det att vara människa, frågar sig i sin tur lördagens sista föreställning Workshop.  Genom saker vi får berättat för oss och olika slags ritualer lär vi oss hur mänskliga varelser förväntas bete sig, till exempel hur en baby ska skötas och hur man går på rätt sätt. Genom utförliga beskrivningar och demonstreringar, som för tankarna till en instruktionsmanual, lyckas Mart Kangro, Juhan Ulfsak och Eero Epner blottlägga det absurda i hela den här processen. Samtidigt finns det något oerhört trösterikt med den här tanken – om det ändå vore så enkelt att vara människa att bara följa rationella instruktioner.

Trion Kangro, Ulfsak och Epner hör till Estlands internationellt mest framstående scenkonstnärer och det är sannerligen en omskakande teaterupplevelse de bjuder på. Emellanåt väcker föreställningen direkt olustiga känslor, till exempel då Ulfsak under några minuter som känns som en evighet ligger på golvet och demonstrerar den korrekta andningstekniken vid förlossning. Det är något hjärtskärande och brutalt med lätet han åstadkommer, som åtminstone hos mig orsakar en instinkt att vilja lämna salen för en stund. Men det är också konstens främsta uppgift, att ruska om våra invanda tankemönster. Den där litet obekväma känslan som infinner sig gör att Workshop blir den av årets föreställningar som gör det största intrycket på mig.

På lördagskvällen var det dags för fest på Smörmagasinet, där bland annat årets Antonia-pris delades ut. Priset delas ut för konstnärligt mod och mångfald inom finlandssvensk teater. I år gick priset till Teaterhögskolans föreställning Weimar – jakten på Zodiaken. Efter midnatt levererade den feministiska duon SOFA, som består av skådespelarna Sonja Kuittinen och Fanni Noroila, en explosiv spelning för en entusiastisk festivalpublik.

Under den sista festivaldagen stod Gunilla Heilborns föreställning The Knowledge på programmet. Heilborn är en scenkonstnär, koreograf och filmare baserad i Stockholm. The Knowledge, som uruppfördes år 2015, är uppbyggd som en föreläsning och den för tankarna till ett skickligt koreograferat TED-tal. Föreställningen, som fått sitt namn från Londons taxichaufförers högsta kunskapsnivå, handlar bland annat om navigering, minnestekniker och hur vi ska bära oss åt om vi tappar bort oss.

Heilborn lyckas på ett förträffligt sätt popularisera vetenskap utan att för den skull ge avkall på ämnets komplexitet – hon gör det dessutom med en stor portion humor och självdistans. Föreställningen är njutbar från början till slut.

Kritikerförbundets ordförande Maria Säkö ledde kritikerpanelen.

UNIKT KONCEPT SOM KUNDE UTVECKLAS

I år låg festivalens fokus på människans förmåga att ta till sig kunskap. I festivalprogrammet står att flera av föreställningarna ”reflekterar över människans förmåga och oförmåga att hantera kunskap.”  Den beskrivningen är lätt att skriva under efter att ha tagit del av föreställningarna.

Ett nytt inslag under årets teaterträff var den kritikerpanel som samlades varje förmiddag för att tillsammans med publiken diskutera föregående dags föreställningar och även kritikens utmaningar ur ett bredare perspektiv. I panelen ingick Kritikerförbundets ordförande Maria Säkö, som är teaterrecensent vid Helsingin Sanomat, Matti Tuomela från kulturtidskriften Mustekala och jag som representant för Ny Tid.

Det ger en helt nya dimension till den rätt så ensamma skrivprocessen att först kunna diskutera och reflektera verken tillsammans med andra. Förhoppningsvis blir kritikerpanelen ett bestående inslag under kommande teaterträffar i Hangö.

Jag åkte från teaterträffen på söndagen med många nya insikter och upplevelser i bagaget. Konceptet och miljön är unik och festivalens småskalighet har en alldeles egen charm. Men finns det utrymme för festivalen att växa och locka en ännu bredare publik i framtiden?

Text Linn Karlsson
Foto Ernest Protasiewicz om inte övrigt nämns

Biskopen skriver humanistiskt om modern samlevnad

Temat för detta nummer av Ny Tid är ”kärlek”. Längre fram ser vi bland annat på politisk kärlek och Tinder, men vi börjar med den samhälleliga instans som kanska oftast använder termen: kyrkan.

Björn Vikström, biskop i Borgå stift och Svenskfinland, hör till de kyrkliga auktoriteter som konsekvent uttalat sitt stöd för sexuella- och könsminoriteter och mot en dogmatisk tolkning av bibeltexter. Dogmatism är inte bara en samhälleligt ohållbar inställning till Bibeln, det är också något av en omöjlighet, tycks Vikström mena i sin bok Kärlekens mångfald. Han påpekar upprepade gånger hur olika röster i Bibelns olika böcker har olika syn på centrala frågor kring sexualitet, kärlek och äktenskap. Ett dogmatiskt förhållande till en ståndpunkt betyder att man förbiser en annan.

Kärlekens mångfald gavs ursprungligen ut 2016 på finska som Monta rakkautta, och har översatts av Kesia och Jan Edström. Den utmärkta översättningen bibehåller Vikströms lediga, men ändå tydliga språk.

Kärlekens mångfald är skriven som ett svar på diskussionen som samkönade äktenskap. Men på samma gång har Vikström inte påtagit sig något mindre ambitiöst uppdrag än att skriva en bok om kärlekens kyrkliga historia och väsen.

Mycket behandlar naturligtvis Luthers läror om kärleken, och Vikström räds inte heller att ge Luther frän kritik, till exempel i fråga om reformatorns strikta uppdelning av kärleken i två former – den rena och osjälviska gudskärleken och den själviska mänskliga kärleken. Så här kan det låta: ”Luthers indelning i två former av kärlek förmår inte göra rättvisa åt de rika och mångtydiga sätten att tala om kärlek som Bibelns texter innehåller. Misstänkliggörandet av mänsklig kärlek stämmer även dåligt överens med våra vardagserfarenheter av hur människor, oberoende av tro, osjälviskt handlar gott mot varandra.”

Det är denna mångfald av kärlek, som Luther förnekar, som Vikström avser med sin boktitel. Dels handlar det om de många bakgrundsfaktorer och motiv kärlek kan ha, men också om de många olika uttryck som kärleken kan ta – till exempel den homosexuella kärleken. Och när Vikström en gång kommit in på det temat, har han svårt att släppa det.

Delar av boken går att läsa som ett ”homosexualitet for dummies”-verk, och den som är insatt i diskussionen om sexuella minoriteter kan drabbas av en instinkt att hoppa över sådant som känns självklart. Men boken riktar sig kanske inte heller i första hand till dessa läsare. Som en systematisk, djuplodande och framför allt varmt humanistisk guide till sexuella minoriteter är boken ypperlig, om kanske riktad mer till en kristen än en icke-kristen läsarskara.

Det går inte att ta miste på författarens stöd för lika rättigheter för alla och man kan ju bara beklaga att denna öppna nyfikenhet och solidaritet inte (ännu) räckte till ärkebiskopspallen.

Just Vikströms breda humanism och progressiva livshållning går som en röd tråd genom boken, till den grad att en icke-troende läsare ibland baxnar över hur långt han klarar av att tänja på Bibelns innehåll för att fortfarande kunna bevara den som en auktoritet för den moderna, progressiva kristendomen.

Janne Wass

Björn Vikström: Kärlekens mångfald.
Översättning: Kesia och Jan Edström.
Fontana Media, 2017.

Goter möter Sartre möter McCarthy

Del två av pjästrilogin Will You Still Love Me Tomorrow har temat ”Verkan” och utspelar sig i ett skyddsrum, eller ”graven” som de kallar det. Väggarna och golvet är intäckta i svart plast, och mitt på golvet står ett badkar fyllt med en blekröd vätska där en kropp ligger nedsjunken och orörlig (Wilhelm Grotenfeldt). Två got-punkare (Ada Halonen och Anttoni Halonen) fördriver tiden med att lyssna på radio och repetera mörka små föreställningar. Emellanåt ringer de på dörrklockan till en stängd dörr, som förblir stängd.
Över radion upplyser väderleksrapporten om de kataklysmiska väderförhållandena som gör allt liv på jorden omöjligt, och avslutningsvis berättar uppläsaren att detta är hans sista sändning, han har inte sett en levande människa på flera månader. Denna undergång är lika total som i Cormac McCarthys dystraste visioner.
Till allas förvåning kvicknar liket i badkaret till, tar en öl och börjar sträckkolla gamla säsonger av ungdomsserien Dawson’s Creek medan olycksbröderna spelar kort vid kaffekokaren, ett nostalgiskt tidsfördriv i väntan på ödets fullbordan.
Föreställningen gestaltar världens slutgiltiga undergång som kommer som den förutsägbara följden av människans ohämmade slöseri. Slöseriet i sin tur gestaltades i trilogins första del med temat ”Orsak”, där åskådarna som passagerare i ett flygplan bland annat serverades drinkar i engångsförpackning. Allt det där lilla extra som vi människor unnat oss har lett oss hit, till världens begravning. Denna dystra tillställning iscensätter ensemblen med svart humor men också med en sträv värme.
Dörren ut förblir en liten nickning till Sartres Lyckta dörrar eller Becketts I väntan på Godot, men får aldrig en större betydelse än så. Karaktärerna har inga namn, det utspelar sig inget drama mellan personerna. Istället får vi en serie monologer och performanser där ett slags existentiellt förhållande till den gemensamma undergången sakta vaskas fram. Tacksamt nog undviker föreställningen alla moraliserande pekpinnar och skuldbeläggande, utan vänder sig istället till en slags buddhistisk acceptans. Allt är förgängligt, även livet på jorden, och nu är det dags att gå vidare. Det laddar föreställningen med en djup sorg och kanske ett styng av ånger. Men all ånger är meningslös inför det oundvikliga. När världen har gått i graven fortsätter stjärnhimlen att stråla.

text Lasse Garoff
foto Ada Halonen

Will You Still Love Me Tomorrow – Part Two. Av och med Wilhelm Grotenfelt, Ada Halonen, Anttoni Halonen. Spelade på Universum 25–26.5.2018.

Den stora bebisen i Vita huset

Ett Vita huset i ständigt upplösningstillstånd, blodigt inbördeskrig mellan huvudstrategen och presidentens familj och en amerikansk president som varken läser, lyssnar, förstår eller bryr sig om annat än sin egen mediebild. Bilden som journalisten Michael Wolff målar upp om Donald Trumps första halvår som USA:s president skulle helt enkelt inte gå att hitta på.

Ingen i Donald Trumps valkampanj trodde en sekund på att ”The Donald” skulle bli president. I själva verket var det ingen – allra minst Trump själv – som ville att han skulle bli president. De flesta var överens om att han absolut inte borde bli president.

Alla inblandade förutspådde att en lyckad valkampanj skulle fungera som en katapult för deras respektive karriärer. Således fanns inga förberedelser för ett presidentskap, och Team Trump innehöll knappt en enda person som hade rudimentära färdigheter för politiskt arbete.

När Trump oförhappandes vann, var det i praktiken tre personer som tog över makten i Vita huset: kampanjchefen Stephen Bannon, dottern Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. För dem skapades helt nya administrativa poster som gav dem fria händer att göra vad de ville inom Vita huset. Omedelbart uppstod ett ställningskrig mellan ytterhöger-demagogen Bannon och det unga, moderat liberala paret Trump-Kushner, eller ”Jarvanka” som de kom att kallas. Denna kamp för kontrollen över den aningslösa presidenten kom att bli Trump-administrationens bärande tema.

Effektsökande skribent

Det här beskrivs i Michael Wolffs bok Fire and Fury. Inside the Trump White House, som slog ned som en bomb i internationella medier vid årsskiftet. Journalisten Wolff har följt med Trumps valkampanj och hans första halvår som president, och målar upp en bild av ett dysfunktionellt och kaotiskt Vita huset, kontrollerat av två sinsemellan krigande läger.

Vita husets främsta uppgift, menar Wolff, är att försöka hålla styr på en president som för det mesta inte förstår vad som händer omkring honom, vad besluten han fattar innebär eller ens vad den amerikanska presidentens uppgift är.

Boken mötte föga överraskande på kritik då den utkom, i första hand från Vita huset, som vinnlade sig om att beskriva den som ”fiktion”. Men också utanför Vita huset kritiserades Wolff för sin effektsökande stil och avsaknaden av egentliga källhänvisningar. Få egentliga sakfel har ändå kunnat påvisas. På frågan om hur mycket som är absolut sanning i Fire and Fury finns knappast något uttömmande svar. Men även kritiker med insyn i Trump-administrationen uppger att Wolff på det stora hela rättvist och sanningsenligt beskriver skeendena i Vita huset, liksom Trump och hans med- och motarbetare.

Min rekommendation för läsningen är att ta dramatiseringar och exakta ordval med en nypa salt, men lita på att det övergripande narrativet överensstämmer med verkligheten. Som sådan är boken en imponerande journalistisk bedrift – aldrig förr har en författare haft en sådan insyn i skeendena i Vita huset.

En trotsig fyraåring

Enligt samtliga utsagor i boken har Donald Trump ingen förmåga att sätta sig in i ens de enklaste politiska frågor, han förstår inte skriven text och orkar inte lyssna på då någon annan talar. Trump har enligt sina närmaste rådgivare en guldfisks koncentrationsspann och verkar inte greppa de mest grundläggande principerna för orsak och verkan.

Han drivs enligt Wolffs källor i första hand av ett behov av att stå i centrum för allas uppmärksamhet, bli bekräftad och älskad av alla. Som en trotsig fyraåring vill Trump bestämma om allting och bevisa att han vet bäst.

Den som omedelbart förstod hur Trumps temperament och okunskap kunde utnyttjas var Steve Bannon, denna före detta Goldman Sachs- och Hollywoodliberal som i årtionden försökte slå sig in bland de vackra och de djärva utan att lyckas, förbittrades och högervreds, och sedan genom lyckliga omständigheter klev fram som alt-right-rörelsens främsta spin doctor då han 2012 blev chef för ytterhögerns nyhetskanal Breitbart News.

Enligt Wolff tog Bannon från dag ett full kontroll över Vita husets strategi, och började ensam utforma Trumps politiska linje, utan att diskutera med vare sig stabschefen Reince Priebus, Ivanka Trump, Kushner eller Trump själv.

Det var en gerillaoperation för att rasera det liberala amerikanska politiska systemet, eller åtminstone reta gallfeber på det liberala etablissemanget. Hans strategi för Trumps 100 första dagar som president var blitzkrieg. Det var Bannon som tog beslutet om inreseförbud för muslimer, att flytta ambassaden i Israel och att börja kalla mainstreampressen för ”oppositionspartiet”. Ju mer medierna skällde på Trump, desto mer uppmanade han Trump att skälla på medierna. Kunde Trump inte bli älskad, kunde Bannon i stället utnyttja hans ilska. Bannon ville söndra och härska, och såg gärna sig själv som USA:s de facto president.

Jarvanka

På andra sidan stod Ivanka Trump och Jared Kushner, två politiska blåbär som politiskt stod närmare Hillary Clinton än Bannon-Trump-duons ekonomiska konservatism och rabiata främlingsfientlighet. Jarvanka insåg tidigt att de var nyckeln till att få Trump att åtminstone tidvis verka ”presidentiell”. De startade sin egen gerillarörelse på andra sidan Vita huset. Ivanka började i presidenthustrun Melanias frånvaro uppträda som den de facto första kvinnan i Vita huset, och tog initiativ som skulle motverka Trumps buffliga uttalanden och Bannons högerextremism. Ofta var resultatet ringa, men de få tal som Trump har gett där han verkligen följt telepromptern och gett ett seriöst intryck har enligt Wolff föregåtts av idog drillning av Jarvanka.

Trots Bannons synbarligen destruktiva taktik, visste han vad han sysslade med, vilket Jarvanka mer sällan gjorde, och i själva verket åsamkade presidentens egen familj betydligt mer skada. Det var Kushner och sonen Donald Trump Jr. som tog initiativ till de i dag infamösa mötena med ryska diplomater och bankrepresentanter i Trump Tower, som ledde till en FBI-utredning kring Trumps ryska kontakter. Det var Jarvanka som uppmuntrade presidenten i hans uppsåt att sparka FBI-chefen som utredde honom, med den förutsägbara följden att han bara såg yttermera skyldig ut, och den nya chefen antog sig fallet med fördubblad frenesi. Det var Jarvanka som drev på det på förhand dödsdömda försöket att fälla Obamacare i kongressen, och det var Jarvanka som kom på snilleblixten att anställa galenpannan Anthony Scaramucci som Vita husets pressekreterare. Till Ivanka Trumps och Jared Kushners försvar ska sägas att de till slut lyckade spela ut Bannon, med hjälp av nytillsatte stabschefen John Kelly.

Intellektuellt vakuum

Fire and Fury slutar lika abrupt som den börjar, och kommer inte med några egentliga slutsatser eller prognoser för framtiden. Bokens största förtjänst är att den ger en tydlig inblick i mekanismerna bakom den osannolika cirkus som är Donald Trumps presidentskap. Beskedet den ger är både skrämmande och betryggande. De som misstänkt att Trump trots sitt irrationella beteende har någon bakslug plan kan andas ut: boken gör det synnerligen klart att Donald Trump inte besitter den mentala kapaciteten att planera något överhuvudtaget. Däremot är det skrämmande att världens mäktigaste man alldeles uppenbart är en förvuxen fyraåring vars aktioner är omöjliga att förutspå, och som inte agerar enligt någon som helst vuxen logik. Vidare visar Wolff med all tydlighet att det existerar ett intellektuellt vakuum i Vita huset, som i skrivande stund styrs av två unga strebers vars främsta meriter är att de hör till presidentens familj. Ivanka Trump, societetskändis och modeföretagare, har meddelat att hon siktar på att bli USA:s första kvinnliga president. Jared Kushner, miljonärsarvtagare, fastighetsplacerare och misslyckad tidningsutgivare, skapar fred i Mellanöstern mellan sina FBI-förhör om landsförräderi.

Vem sa vad?

Wolffs bok är flyhänt skriven, mer som en thriller än som en journalistisk produkt. Författaren agerar allvetande berättare, och redogör för uttalanden, möten, presidentens privata telefonsamtal och hemliga diskussioner de olika aktörerna emellan som om han själv var närvarande vid alla. Han redogör aldrig hur han vet hur de olika personerna reagerar – han kan till exempel beskriva när någon rycker på axlarna eller lägger upp nudlar på ett fat i situationer där han omöjligt kan ha närvarat. Läsaren får aldrig veta om det här är detaljer som någon återgett för honom eller om han helt enkelt fritt dramatiserat, vilket gnager en aning på trovärdigheten. Tydligt är ändå att Wolff haft dussintals källor, vara flertalet namnges indirekt, och det faktum att inte ens Vita huset kunnat komma med specifika anklagelser om sakfel torde bevisa att Fire and Fury inte är helt hittepå.

Wolffs sätt att skriva är ställvis en aning irriterande, och man skulle som läsare gärna ha mer information om i vilka sammanhang olika uttalande är fällda – är det en intervjusituation, något som Wolff hört i korridorerna, eller något som förts vidare via andra- eller tredjehandskällor?

Kommer man förbi detta irritationsmoment är Fire and Fury en underhållande, upprörande och på många sätt upplysande bok, som bevisar att verkligheten i sanning överträffar fiktionen.

Janne Wass

Michael Wolff: Fire and Fury. Inside the Trump White House. 2018, Little, Brown.