Kategoriarkiv: Recension

Jansson skriver sig ut ur det trånga rummet

Det första jag kommer att tänka på när jag läser prologen till Tomas Janssons nya roman Linda är Lars Sund och hans lekar med den episka realismens gränser. I Eriks bok (2003) får vi följa med spaningssatelliten Episk Realism 1 under dess panorering över fiktionens landskap. I Linda föreställer vi oss inledningsvis att kosmonauthunden Lajka fortfarande, medan nedräkningen till millennieskiftet pågår, befinner sig i omloppsbana runt gjorden i sin farkost Sputnik 2. Hon tar oss med på resan, panorerar och zoomar in; finner till slut berättelsens huvudpersoner, utspridda litet varstans i livet och landskapet.

Det är en elegant inledning. Sedermera tar vi oss snabbt ned på jorden och inrangerar oss i ett rakare realistiskt berättande. Det är mitten av åttiotalet, titelpersonen Linda har mot sin vilja tvingats lämna sina drömmar om punkband i Helsingfors för att flytta till Åbo med sina föräldrar. Redan första dagen på gymnasiet träffar hon punkiga Mia som flyttat till Åbo från Berlin. Tillsammans med Rasko, som röker gräs och förläser sig på Brott och straff, bildar de snart en oåtkomlig trio som hämtar kraft i outsiderpositionen. I berättelsen figurerar också andra viktiga personer, som Robert och Renberg, men de ansluter senare.

Berlinmuren faller

Vi får följa Linda et consortes genom gymnasieårens osäkra men vibrerande tonårstid på väg mot vuxenlivets ännu okända vedermödor. Gestaltandet av det inre själslivets brytningstider hos ungdomarna ackompanjeras kongenialt av den yttre världens skälvande och dramatiska vågrörelser och samhällsförändringar. Åttiotal blir nittiotal, Berlinmuren faller och nya världsordningar ersätter de tidigare. Vi rör oss fram och åter, främst mellan Åbo och Berlin, med avstickare till Helsingfors och New York. Framför allt skildringen av det extatiska Berlin åren efter murens fall, med känslan av att allt ännu är möjligt, är imponerande suggestiv och absorberande.

Men tiden går, som den ju gör, obönhörligen. En stad gentrifieras och blir till en annan, ung blir småningom vuxen. Och vad har man gjort med åren, egentligen? Vart försvann tiden? Linda har ju inte hunnit bocka av ens en bråkdel av sin bucket list. Alla de där bitarna som skulle falla på plats, automatiskt, bara man blev äldre – om de inte gör det? Och vad är man för en jävla människa om man går runt och har angst över sina egna, triviala problem medan världen står i brand – som på Balkan?

Ja, Linda är en roman om sökande, efter en själ och en identitet och ens rätta plats i en stor och ogripbar värld. I Janssons berättande genljuder en vemodig klang, och mycket filtreras genom ett nostalgiskt återsken, lite som hos Kjell Westö om man vill. Men Paul Auster har uppenbarligen påverkat författaren i ännu högre grad. Visserligen bjuds inte på några metafiktiva lekar, bortsett från den lilla kittlingen i prologen, men däremot låter författaren slumpen och ödet jobba hårt romanen igenom; stundom väl hårt. Greppet att låta ett tidigt taget fotografi, där huvudpersonerna – utan att de då ännu känner till varandras existens – slumpmässigt råkar fastna på bild tillsammans, utgöra ett slags nav kring vilket berättelsens trådar vävs, är förvisso mycket stiligt. Men när slumpen för ofta spelar oss i händerna går effekten förlorad och trovärdigheten får sig en törn, vilket gör att berättelsen emellanåt känns något överkonstruerad. Boken kryllar också av kulturella och popkulturella referenser, vilket jag i sig inte har något emot så länge de är vältajmade och känns naturliga. Ställvis blir det något överlastat, men överlag balanserar Jansson på rätt sida.

Helhetsmässigt presterar Tomas Jansson en imponerande komposition med både episk bredd och psykologiskt djup. Att just Linda får ta plats i centrum är ett lyckat val som ger romanen fräschör. Rollen som den unga, desillusionerade sökaren, som har svårt att riktigt få fatt på sig själv och som ogärna binder sig, som slarvar omkring och ligger och slackar i stället för att ta itu med saker och ting, brukar ju vara förbehållen en kille (i hundra fall av hundra om författaren är en man). Den ytterst kommunikativa och lojala vänskapen mellan Linda och Mia är välskildrad och får en intressant och tankeväckande motpol i gestaltningen av en manlig vänskap. Den bygger visserligen också på lojalitet men lider stort av den klassiska mansrollens oförmåga till öppen kommunikation, något som får förödande konsekvenser.

Skildringen av karaktärernas ofta desillusionerade orientering i den svårgripbara närhistorien ger också vissa genklanger till vår omedelbara samtid, som när Linda är med i en motdemonstration riktad mot en nazistmarsch i Berlin, och tycker att allt går lite väl geschwint: ”Det känns väldigt bekvämt att demonstrera så här, och då polisen efter en timme av stillastående på bron bestämmer sig för att tvinga nynazisterna att vända om och åka hem, tänker jag att det gick alltför lätt. De var tjugo, vi var några tusen. Tjugo personer hade väl knappast gjort någon skada fast de hade fått marschera fritt? Men kanske är det själva idén, att säga stopp också om det hela ser ofarligt ut, sätta gränser innan de blir några tusen för då är det kanske redan för sent att stoppa deras marscher.”

Tomas Jansson har kort och gott skrivit en roman som är berörande och tankeväckande på flera plan. Med Linda sällar han sig till den växande skara av författare som lyckas skriva sig ur det en gång så trånga finlandssvenska rummet, med en litteratur som vågar mixa det introspektiva med brett anlagda expositioner som tar tempen på såväl vår samtid som vårt närhistoriska samhälle.

Text Tomi Riitamaa
Foto Robert Seger

Tomas Jansson:
Linda
Schildts & Söderströms, 2018.

Mörk humor bland popcornstämjda älgar

Malin Klingenbergs nyaste ungdomsroman Älgflickan behandlar allt från spänning och kärlek till grön aktivism och smuggling av popcorn till skogens älgar. Klingenberg har tidigare samarbetat med illustratören Joanna Vikström Eklöv i böcker såsom Den fantastiske Alfredo (2017) och Patrik och pensionärsmakten (2010). Med Älgflickan tar Klingenberg steget från bokslukarålderns böcker till ungdomsromanen.

Johanna börjar i högstadiet och hennes bästis Sandra har övergett henne för de populära tjejerna. Uppbrottet mellan dessa två gör att Johanna söker sig till kojan i skogen, där hon bestämmer sig för att tämja en älg. Huvudkaraktären Johanna är inte den typiska ”pojkflickan” som använder flanellskjorta och bekväma jeans. Hon är mycket mänsklig och visar starka känslor, något som den typiska tonåringen också gör. Johanna är jordnära och föredrar älgar framom hästar – ett uppfriskande personlighetsdrag i en ungdomsroman.

Trots typiska grepp som förekommer i de flesta ungdomsromaner är tonen i Älgflickan inte genretypisk. Med en taktfast rytm i språket och med en huvudkaraktär som är rapp i käften förmedlas en humor som är genuint rolig. Johannas ironi ger också stundvis komiken en mörkare nyans. I följande scen från Älgflickan visar det sig att skolans mest populära tjej Lusse är svartsjuk över Johannas vänskapsrelation med ”den snygga killen”:

”’Du måste vara helt förstörd. Stackars dig. Fast du förstod väl ändå att du aldrig hade haft en chans.’

Jag tittade på henne utan att röra en min.

’Nej. Du har rätt. Jag har aldrig haft en chans. Jag är totalt förkrossad. Jag vet inte vad jag ska ta mig till’, sa jag entonigt. ’Nu går jag och tar livet av mig.’

Lusse såg förvirrad ut, som om hon inte riktigt förstod vad som hade hänt. Ingen drev ju med henne, någonsin.”

I Älgflickan används mycket egenartade beskrivningar som framkallar humor. När Johanna blir bjuden på fest funderar hon över vad det är för typ av tillställning: ”Jag visste precis vilken typ av fest han menade. Den där alla gäster sitter uppradade på stolar längs väggarna”. Samtidigt varvas stereotypa uttryck som ”Magin var bruten” och ”han log så ögonen glittrade” med den absurda humorn. Läsaren blir också inkastad i korta och koncisa kapitel med ständigt händelserika scener. Klingenberg använder sig av cliffhangers vid kapitlens slut. Detta gör att man slukar hela boken i en och samma läsning.

Kontraster ställs mot varandra där det klassiska lever jämsides med det moderna. Huvudkaraktären intresserar sig för miljöfrågor och är vegetarian medan hennes föräldrar är med i jaktlaget. Det alldagliga och politiska glider in i Johannas försök att tämja en älg med popcorn. Ekonomiska skillnader skildras genom hur de populära tjejerna skryter om sina södernresor medan Johannas nyfunna vän Six bor i husvagn med sin alkoholiserade pappa. Klassisk ungdomsroman varvas med samhällelig och rolig text av en skicklig samtida ungdomsförfattare.

Att bli förälskad i en kille medan man rider på en älg mitt i skogen är rätt absurt. Trots det levererar Klingenberg med sitt humoristiska och stilsäkra språk en annorlunda ungdomsroman som gör att det absurda känns normalt. Älgflickan rekommenderas för alla som börjar högstadiet, inte minst på grund av sitt sätt att blanda olika diskurser, men också för att den skildrar det uppbrott som sker mellan barndom och tonår på ett ovanligt sätt.

Rosanna Fellman

Malin Klingenberg: Älgflickan. Schildts & Söderströms, 2018.

90 sidor parlandsk ordekvilibrism

Ett postumt utgivet romanfragment och en alldeles för tidigt bortgången författare med efternamnet Parland. Ja, visst låter det lika sorgligt som bekant.

Det är svårt att inte tänka på Henry Parlands halvfärdiga roman Sönder när man slår sig ned med brorsbarnbarnet Stella Parlands Missförstånd, där sex av nio kapitel är färdigskrivna. Inte bara för att Stella Parland på – tja, åtminstone en del – fotografier bär tydliga drag av sin farfars bror, utan också för att böckerna lämnar sin läsare med en svidande känsla av saknad efter de böcker som aldrig skrevs.

Men man ska inte överdriva, även om just hyperbolen är nära till hands när man förhåller sig till Stella Parlands bubblande, språkglada och snudd på översmarta absurdismer. Där Henry som den finlandssvenska modernismens eviga underbarn bara hann bli kart, hann Stella med ett utvecklat författarskap.

Redan i den nonsensrimmande debuten Dikter om öden och döden, tillsammans med Annika Sandelin, stod Stella Parland tryggt i en vindlande och hejdlös poetik som kan beskrivas som en underfundigheternas motpol till det gamla och oftast helt korrekta skrivtipset ”kill your darlings”. Men varför döda sina raringar om man istället kan gödsla dem till förädling? Stella Parland ger inte efter för sina infall, hon ger dem en skjuts.

Så känns hon också igen i den lilla och av Linda Bondestam träffsäkert illustrerade volymen Missförstånd, där läsaren får följa den fritt drivande, tidigt tunnhåriga och poetiskt begåvade kosmopoliten Simeonis.

Från åtta år med psykoanalys, psykosomatisk fiskallergi och arbete på fiskrestaurang i Paris, via ett snabbt avklarat äktenskap i Italien,  till en simulerad koma  och en kort karriär som helbrägdagörare i Portugal. Från desperat bondfångeri i Spanien, via ett fiasko som stämbandsskadad sufflör och en snäppet mer lyckad kattvakt i Köpenhamn, till vänskap med en kinkig kannibal i samma stad.

Mellan varven virvlar Simeonis också in och ut i en osund relation till kusinen Alfons, expert på inte mindre än sju döda språk, samt driver kulturtidskrift, ger ut ett par böcker och är kronisk smärtpatient. Allt på knappa nittio små sidor där Parland vid sidan av sitt narrativ också hinner ge sig hän åt den knasiga ordekvilibrism som är hennes signum.

Missförstånd leder till missförstånd och Simeonis liv och öde fladdrar hit och dit som en drönare som tappat bort sin fjärrkontroll. Man läser ofta med ett leende och ibland med ett litet skratt.

Under alla lager av knäppt kultiverade darlings och de snabba svängarna finns en existentiell botten som handlar om att förnya sitt jag och ständigt besegra, eller åtminstone inte besegras av, de förutsättningar man råkar ha för handen. I jämförelse med Stella Parlands tidigare alster finns det i Missförstånd ett lugnare och mer tydligt existentiellt drabbande anslag, även om hon ända in i kaklet verkade i en egen skala som börjar i det livfullt tungvrickande och slutar i en skrattande ordorkan. Det är också här, när hon lite tydligare smakar allvaret, som hon blir som mest intressant.

Det går inte att lägga ifrån sig den tunna boken om Simeonis fladdrande liv utan att, understödd av Anna Sundelins fina efterord, fundera över vad som hade kommit sen.

Sebastian Johans

Stella Parland: Missförstånd
En ofärdig roman
Illustrationer av
Linda Bondestam
Förlaget M, 2018.

Betinkan: Kollektiva mönster och enskilda röster

Hem. Måste orka hem.

Med det konstaterandet inleder Sabine Forsblom sin tredje roman Betinkan, en fristående uppföljare till Maskrosguden (2004) och Maskrosgudens barn (2015).

Huvudpersonen, hon som kallas Betinkan, uthärdar högstadietiden mot en fond formad av en liten östnyländsk ort i slutet på 70-talet. Tillika förföljs hon av något, en tärande hemlighet som hon inte törs yppa för någon. I tystnadens spår, bredvid Betinkan, lufsar vargen. Vargen som en sinnebild för ett rovdjur vars rätta namn ingen vågar nämna.

Någonting har inträffat, något mörkt och avskyvärt. Trots detta stretar Betinkan envetet framåt.

Vid första anblick liknar romanen en tonårsskildring med de rätta accessoarerna, det vill säga skoltrötthet, tobak, backar med öl, tjock mascara, sprängda brevlådor, oförstående vuxna samt en förhärskande längtan efter Kärleken med stor begynnelsebokstav.

Men skenet av tonårsaccessoarer bedrar och under läsningens gång blottläggs en hel bygd med sina sociala hierarkier, skrönor och egenartade personligheter.

I själva verket är Betinkan inte enbart en berättelse om Betinkan, eftersom hon knappt förmår göra sig hörd i sorlet av bygdens pockande persongalleri och därmed ställs indirekt frågan: ”Och då kan man fråga sig om det i bruset av alla röster och berättelser finns någon som är ens egen? Och svaret på den frågan är nej. Det finns ingen egen röst, den har aldrig en chans. Så det gäller att tala med någon annans, leva med någon annans ord. Bli hon som heter Betinkan, hon som heter Tina eller Tinkan. Men aldrig hon som heter sitt egentliga namn.”

Betinkan är en skickligt utförd gestaltning över hur kollektiva mönster påverkar enskilda individer, i detta fall Betinka-Tina-Tinkan, hon som kallas Betinkan. Bygdens grundläggande struktur påminner om färdigt färglagda bilder i en färgläggningsbok. De tunna utstakade linjerna som Betinkan kanske hade velat färglägga själv är givetvis redan målade med röda nyanser, eftersom Betinkan bor i kvarteret Tattarmosan och hennes föräldrar tillhör den hårt arbetande delen av samhället. Arbetarklassen. En klasstillhörighet utan självskrivna privilegier.

Underlägsna offer

Betinkans kedjerökande och grälande föräldrar upplever sig – mer eller mindre medvetet – som underlägsna offer för omständigheter de inte förmår påverka. Deras hopplöshet reflekteras i dottern som känner sig nödgad att bära föräldrarnas bagage, vilket inrymmer deras förflutna samt ett hopp om en ljusare framtid men inte för dem själva, utan för Betinkan som konstaterar: ”Hur tänker de sig att dottern ska vara tvungen att fortsätta bära deras liv, deras gräl, missnöje, livsleda och hopplöshet och sedan ha kraft att bära också deras framtidsdrömmar och förväntan? Leva deras helvetes liv och deras omöjliga orealistiska drömmar. Lätt att riktigt skratta åt sin egen dumhet när man trodde att man själv kunde bestämma över sin framtid. För det är alltid någon annan som bestämmer.” 

Tack vare Forsbloms skickliga narrativ, där Betinkans röst ljuder i en större kör, förblir skildringen förlåtande och komplex. Den mer eller mindre omedvetna skammen och skulden över orättvisa villkor fördelas relativt jämnt, så att säga. Ingen utpekas som personligen skyldig till de könsstereotypiska roller de tilldelats eller de tragiska händelser som inträffat. Strukturer som till synes alltid har existerat genererar offer i sin framfart, så att säga. Hur och om dessa underliggande strukturer skall eller kan hävas, blir dock ovisst.

I denna överseende ton ligger även romanens styrka och raljerande särart gällande tematik såsom samhälleliga klyftor där ”demokrati gäller bara för en del, precis som förr” samt kön när normen ”om man är pojke kommer kärleken till en utan att leta” råder.

Forsblom visar en djup humoristisk förståelse inför det allmängiltigt mänskliga samtidigt som hon inte väjer för det mörka, den lufsande vargen – det enskilda samvetet.

Det dialektala språkbruket, hopflätat med högsvenska, förstärker romanens autenticitet på ett stilistiskt sätt som få författare har lyckats med.

Jag hoppas Forsblom återvänder till huvudpersonen, hon som kallas Betinkan, för att fråga om hon hittat sin egen röst och plats i tillvaron. Ifall hon inte har hittat den – det är till syvende och sist få förunnat – låt henne fortsätta förklara varför det inte är så enkelt.

Emma Juslin

Sabine Forsblom:
Betinkan.
Schildts & Söderströms 2018

Bakom Svenskis kulisser

På ett fascinerande, insiktsfullt och faktarikt sätt förs läsarpubliken in i Hanna Åkerfelts digra, ambitiöst upplagda historik över Svenska Teaterns 150-åriga existens, Röster från Skillnaden – Svenska Teatern från 1930-talet till 2010-talet.

Hanna Åkerfelt, som anställdes på Svenska Teatern som dramaturg 2008 för fyra år framåt, har framför allt fokuserat på tiden från 1930-talet till 2010-talet. Men hon har även tagit upp perioden kring de tider för 150 år sedan som Svenska Teatern, eller Nya Teatern som den hette fram till 1887, uppstod. I början av den digra volymen berättar hon också om den svenskspråkiga teatertraditionen som började forma sig mot slutet av 1700-talet och hur själva arkitekturen för Svenska Teatern småningom skapades av olika kända arkitekter.

Textinslagen rör sig både på, bakom och framför scenen och blottar det som händer bakom och framför kulisserna såväl på ett makro- som mikroplan där även fackliga frågor, löner och arbetstider kommenteras. Här ingår porträtt av karismatiska regissörer och skådespelare, allt från Nicken Rönngren, Runar Schauman, Calle Öhman, Erik Lindström, Axel Slangus, Märta Laurent, Leif Wager, Susanna Ringbom till dramaturgerna Annina Enckell och Anna Simberg samt av personer som på olika sätt, ekonomiskt eller administrativt, haft beröring med teatern, däribland Amos Andersson och K.A. Fagerholm.

Dessutom kommer också den övriga personalen till tals i olika sammanhang – kontorsanställda, den tekniska personalen och personerna som jobbar på verkstadsgolvet. I dessa avsnitt får man bland annat erfara hur det är att jobba på teatern som försäljningssekreterare, premiärabonnent, skolombud, receptionist eller planerande ljusmästare. Farliga situationer både framför och bakom ridån beskrivs också ingående. Ytterligare får man bland annat en inblick i hur Stiftelsen för Svenska Teatern i Helsingfors och Garantiföreningen för Svenska Teatern fungerar, liksom den relativt nybildade SvT Backstage-organisationen. Och så blir man upplyst om hur orden Svenskis och skillnadskan uppstod.

Polemik

Boken är polemisk, inte minst genom olika kritiska inlägg gällande allt från arbetsförhållanden, olika löner för män och kvinnor inom teatern samt bråk om repertoarval och det tidigare formella arbetsklimatet där man niade varandra och där det ingick en strikt klädkod. Det är också viktigt att notera att lönerna på Svenska Teatern för samtliga anställda anses vara mycket sämre än motsvarande på finskt håll. Småningom får också den övriga personalen vara med på premiärfesterna tillsammans med den konstnärliga personalen.

Som historik är Röster från Skillnaden en okonventionell bok genom att här tas fram både goda och dåliga sidor.

Speciellt intressant är det att ta del av de konflikter som genom tiderna rått på teatern. Härvid kan man fästa sig vid avsnitten ”KOM-scenen och Fallet Långbacka” samt texten ”Katt bland hermeliner” av Ralf Långbacka. Beträffande kapitlet om KOM-scenen och Långbacka handlar det om spelåret 1969–1970 då Kaisa Korhonen och Kaj Chydenius fick möjligheten att på teatern framföra pjäser. Men sedan måste verksamheten läggas ner eftersom det hette att teatern inte hade råd med denna KOM-scen som senare blev KOM-teatern. Här noterar Åkerfelt att allt detta ingick i ett större sammanhang som hade att göra med den dåvarande politiska turbulensen, kritiken mot repertoaren och språkdebatten. De som kritiserade teatern ville ha mera insyn i teaterns ledning och en mera mångfaldig styrelse. En annan debatt som fördes var regissörsproblemet som innebar att teatern bara erbjöd temporära anställningar för regissörer. Och i det här sammanhanget blev Ralf Långbacka aktuell som ”exempel på en ung lovande regissör som teatern inte hade lyckats engagera”.

I artikeln ”Katt bland hermeliner” skriver Långbacka själv att han tidigt råkade ut för diverse problem som ledde till ett beslut om att aldrig mer sätta foten på Svenska Teatern, varken som regissör eller teaterchef. Långbacka blev regiassistent 1959, sedan biträdande teaterchef 1965–1967, men fick bland annat höra att han var för vänstersinnad. Beslutet om att hålla sig borta höll, med några undantag, i femtio år, berättar Långbacka i sin text.

Ingen Lappoopera

Det blåste också hett i teaterns kulisser då Lappooperan av Arvo Salo och Kaj Chydenius sattes upp 1967 och då styrelsen samma år beslöt att ställa in pjäsen Finland, hurra!, skriven av Kai ”Cab” Brunila, Boris Grünstein och Gustaf Laurent.

Också en annan regissör, Joakim Groth, hade tidigare fördomar mot den borgerliga teatern vilket han redogör för i kapitlet ”Ett projekt som inte blev av: Teater Mars på Svenska Teatern”.
”Jag hade mina rötter inom den alternativa kulturen och Svenska Teatern var i mina ögon en borgerlig institution, präglad av konservatism, inkrökt provinsialism och låga konstnärliga ambitioner.”

Men så förändrades situationen då teaterchefen Georg Dolivo öppnade teatern utåt på olika sätt och erbjöd Teater Mars, som Groth varit med om att grunda, samarbetsmöjligheter. Och så småningom, berättar Groth, började han trivas på teatern.

Något som också diskuterats mycket på teatern genom olika tider har varit repertoaren: Operett eller musikal? Mera avancerade, radikala föreställningar som inte bara underhåller utan ger publiken något att tänka på?

Kristin Olsoni redogör i intervjuinslaget ”Från elev till rektor på tio år” hur hon ville utveckla teaterundervisningen som tidigare koncentrerat sig på tal, diktion och röst till att omfatta mera fysisk träning än bara balett. Olsoni själv gick ut Svenska Teaterns Elevskola 1956. Senare blev Elevskolan Teaterhögskolan. Gradvis har även strukturerna kring den fackliga organisationen för bland annat skådespelare utvecklats, vilket lett till förbättrade förhandlingsmöjligheter då det gäller jobb för teaterutbildade personer.

Samarbete

I boken får man också veta en massa om samarbetet med inhemska, nordiska teatrar och vissa andra europeiska teatrar, gästspel och turnéer. Dessutom utvecklas småningom kontakten till skolor och elever forslas med buss till teaterns föreställningar. I slutet får den avgående teaterchefen Johan Storgård säga sitt om teatern medan den nytillträdde teaterchefen Joachim Thibblin framför en hälsning i Efterordet.

Volymen Röster från Skillnaden är ytterst mångsidig och erbjuder en fängslande insyn i den komplexa teatervärlden och ger läsaren, tack vare Hanna Åkerfelts engagemang i det förflutna och nuet, en känsla av att man själv befinner sig inne i
Svenskis teaterliv.

Elisabeth Nordgren

Hanna Åkerfelt:
Röster från Skillnaden –
Svenska Teatern från 1930-talet till 2010-talet,
Förlaget 2017.