Kategoriarkiv: Recension

Den Stora Konstnären

Bland blåvalskukar och masturberande hamstrar utforskar Bosse Hellsten den machomaskulina författarmyten, men hans debutroman Jökel är under allt sitt burleskeri också en nykter utforskning av litteraturens värde.

Ett av de mest framstående temana – om inte det viktigaste temat – i Bosse Hellstens debutroman Jökel är frågan om författares arbetsvillkor och förutsättningarna för god litteratur. I romanen fortsätter och breddar Hellsten den tematik som han också behandlat i sina tidigare diktsamlingar – myten om det manliga författargeniet. I första hand handlar det om en dekonstruktion av bilden av den alkoholiserade författarcynikern, men också tanken om den hemingwayska machomannen som fäller träd med labbarna och fångar forell i forsarna tillsammans med grizzlybjörnar. Det vill säga ett slags myt om ”tingens naturliga ordning”, ett samhälle där män var män och genomled en vardag av prövningar och motgångar, härdades och blev starka och klara i sinnet.

Vi rör oss i en andlig dimma av alternativt alkoholångor eller löpareufori, kantad med hallucinationer om operasjungande hamstrar med vrålstånd, och gigantiska blåvalskukar. Allt berättat inom ett ramverk om de stora polarutforskarna, uteslutande män, vars bedrifter antagit mytiska proportioner under årens lopp. Alla dessa myter bygger Hellsten under romanens lopp upp, kontrasterade mot bilden av den ”moderna” mannen, mjukisfeministen som försoffats i sina strävanden till klarhet och renhet i tillvaron, tack vare fjolliga vinprovningar och långkok på radhusets terrass. Tills han sedan obönhörligt drar undan mattan för sin mytologiserade mansbild.

Skrivandets tvång

Oberoende av om man hänförs av Hellstens färgrika och kreativa språk (denna läsare var storförtjust) och mentala bilder av finlandssvenska författare som runkar vid datorn (Lasse Sund kanske inte borde läsa boken), är det lätt hänt att tematiken som behandlar arbetets och pengarnas betydelse för det skapande arbetet går förbi. Hellsten odlar i romanen vidare sitt fiktiva alter ego, den finlandssvenska författaren ”Bosse Hellsten”, som i boken (liksom i verkliga livet) fått ett stipendieresidens i Lovisa. Plötsligt, efter alla dessa år då han hankat sig fram som fattig poet: tre år gratis pengar, för att skriva …  ja, vadå?

”Bosse Hellsten” går i baklås. Plötsligt får han syssla med sitt skrivande på heltid, utan att behöva arbeta med annat för att betala hyra, mat och kopiösa mängder öl – inga fler morgnar med tidningsutdelning, inga fler sena kvällar med ölservering på den lokala krogen. Bara friheten … och tvånget. Det är ju nu som han borde skita ur sig DET STORA EPOSET.

Texten som biprodukt

Bosse Hellsten

”Hellstens” normallösning på skrivarkramp är kopiösa mängder alkohol, som en Charles Bukowski, Jack Kerouac eller Hunter S. Thompson tänker han att de stora idéerna kommer till en då man lösgör sig från den grå tristessens ok. Att vara alkoholist är ett heltidsjobb, så texten, konsten, är något som föds så att säga vid sidan av – något som mer eller mindre naturligt formas av spritångorna.

Men den här gången funkar inte alkoholen, så han sadlar om och blir nykterist. Inte bara det, han ska härda sig till renleverne som de hinduiska guruerna, polarutforskarna eller långdistanslöparna. Han inleder varje morgon med att hälla iskallt vatten över sig från en hindukanna (jerrykagg), skaffar löparskor och springer fötterna blodiga tills tånaglarna ramlar av och köper den största yxan han hittar i järnhandeln för att hugga ved. Han planerar att resa till Nordpolen, jaga säl och förfrysa tårna.

Ursäkta att jag skriver

Skrivarprocessen är för ”Hellsten” egentligen aldrig en process som handlar om att skriva. Tanken är snarare att texten genom ett trollslag ska födas färdig och fullständig bara man har gått igenom en ”konstnärsprocess”. Denna inspirationsprocess är något som endast ”stora konstnärer” är förunnade, och de behöver inte tänka på vad de skriver, de föder texten som en naturlig förlängning av sitt konstnärsjag.

Den inställning som genomsyrar detta tänkesätt är att skrivande i sig inte är ett ”riktigt” arbete, något som man skulle få betalt för att göra. Det här fungerar så länge romanens huvudperson har andra jobb, ”riktiga” jobb, men allt låser sig då han plötsligt får ett tre års stipendium – för att skriva. Som om skrivandet i sig inte var nog, skapar ”Hellsten” ett ramverk kring konstnärsprocessen, ett identitetsbygge som ursäktar eller rättfärdigar det faktum att han får betalt för att skapa litteratur. Pengarna behövs för att upprätthålla hans alkoholism eller för att köpa löparkläder och polarforskarutrustning, för att bygga upp rätt omständigheter för den stora inspirationen.

Betala för kulturen

Bosse Hellsten är naturligtvis inte den första som skrivit om denna vånda över skrivprocessen, över författaridentiteten. Hur mäter man värdet på ett litterärt verk? I Svenskfinland är det närmast omöjligt att med någon form av marknadsekonomisk logik rättfärdiga litteraturens existens, som Förlaget M:s vd Fredrik Rahka påpekar i artikeln på föregående uppslag. Vilken författare har inte i något skede drabbats av tvivel: är det jag skriver tillräckligt viktigt för att publiceras? Är den litteratur jag skriver värd det arbetsstipendium jag har fått? Vad bidrar jag egentligen med till samhället?

I Svenskfinland omhuldar vi gärna våra författare, och i festtalen hyllar vi litteraturens betydelse för den kulturella identiteten. Men vid bardisken och på nätets anonyma forum hör man fortfarande tvivlets röst. ”Om hens böcker inte säljer, så får väl hen skaffa ett riktigt jobb”, ”hobbykonstnärer som lever på stipendier”, och så vidare. Samtidigt kämpar merparten av våra författare med utkomsten – vissa arbetar som redaktörer på kulturtidskrifter, journalister, andra försöker dryga ut inkomsten med kolumner, recensioner, översättningar, talararvoden, taxikörning, lärarvikariat, postutdelning, servitörsjobb, arbetslöshetsunderstöd. Vissa reser till billigare länder, andra slutar skriva helt och hållet. Alla vill vi ha kultur, men frågan är hur mycket vi – som konsumenter och samhällspåverkare – är villiga att betala för den.

Janne Wass

Bosse Hellsten: Jökel.
Schildts & Söderströms, 2017.

En mörk historia

Gränsen mellan friskt och sjukt upprättades och kontakten med extasens, förvirringens eller förkunnelsens språk bröts. Den förnuftiga människan kunde inte längre tyda eller tolka detta språk, och istället blev det ett sjukdomens språk – ett tystnadens språk. Så beskriver den franska filosofen Michel Foucault den moderna psykiatrins intrång i det mänskliga varandet. Samtidigt gick något väsentligt förlorat. Foucault säger att vi måste lära oss att lyssna.

Detta konstaterar Johanna Holmström inledningsvis i romanen Själarnas ö, en episk och djupt berörande roman som vilar mot en kuliss av verkliga händelser och som utspelar sig från slutet av 1800-talet fram till slutet av 1990-talet, på ett mentalsjukhus på en ö i den åboländska skärgården. Holmström återuppväcker röster som för länge sedan gått förlorade och gestaltar brännande och alltjämt aktuell tematik kring utanförskap, fångenskap, frihet och galenskap. Holmströms roman beskriver tillvaron ur tre kvinnors perspektiv. Först Kristina, som i en handling av utmattning, skam och desperation dränker sina barn i Aura å. Sedan Elli – en upprorisk ung kvinna som vägrar anpassa sig till de rådande sociala konventionerna och sist Sigrid, en av vårdarna på hospitalet.

Dessa tre röster formar en harmonisk helhet som fängslar läsaren från början till slut. Holmströms fysiska språkmetaforer känns stundom smärtsamma även för läsaren i passager där kvinnorna genomgår förnedrande undersökningar och behandlingar. Isolering, tvångströjor och minutiöst granskande av deras kroppar och underliv – allt i den rashygieniska anda som uppstod under 1930-talet. Överläkarens uttalanden låter som ett eko av nazisternas ideologi om rasrenhet – allt avvikande skulle förintas och de som lades in på hospitalet betraktades som obotligt sinnessjuka. De skulle aldrig bli friska. De skulle aldrig lämna Själö. Undantaget blir Elli som genomgår en tvångssterilisering för att få tillåtelse att lämna mentalsjukhuset. Även detta en procedur i rashygienisk anda som fram till Klaus Härös film Den nya människan varit så gott som ett kollektivt tabu i så väl Sverige som Finland.

Var dessa kvinnor som inhystes på Själö verkligen galna? Hur skall galenskap definieras? Är psykiatriska diagnoser i högre grad ett kollektivt uttryck för vad ett samhälle anser som friskt än ett subjektivt tillstånd som individen upplever som sjukt?

När det handlar om kvinnoödena på Själö, erinrar jag mig ett citat av psykiatrikern och författaren Claes Andersson: ”Det är lätt att göra en människa galen. Ta från henne allt och titta hur konstigt hon beter sig.”

Många av kvinnorna som lades in för vård på Själö hade förlorat allt. De var inte sällan offer för traumatiska upplevelser som våldtäkt eller skam över ett oäkta barn. En del av kvinnorna på hospitalet befann sig där på grund att de var fattiga och utstötta från samhället. Själö blev såväl deras hem som fängelse. De hade inget annat val än att underkasta sig, stå ut. Självfallet var det många som inte stod ut. De matvägrade och tvångsmatades – men till slut, om de vägrade underkasta sig, lät man dem dö eftersom de trots allt var ”obotligt sjuka” och deras liv ”meningslösa”.

Karaktären Elli beskriver träffande sitt tillstånd som en känsla av att vara ett meningslöst objekt snarare än ett upplevande subjekt: ”Elli kände sig som en gammal möbel som någon hade ärvt och som ingen riktigt kan hitta en plats för, så den flyttas från rum till rum utan att någonsin passa in, och slutligen stod den bara där, skavande mot helheten, men den måste behållas för att det är en gåva och då måste det i varje fall verka som om den vore omtyckt.”

Simone de Beauvoir beskriver år 1947 i För en tvetydighetens moral: ”Det finns varelser som lever hela sina liv i en infantil värld. Eftersom de hållits i ett tillstånd av underkastelse och okunnighet, så äger de inga medel att krossa detta tak som är uppspänt över deras huvuden. Precis som barnet kan de utöva sin frihet, men endast inom det universum som byggts upp före och efter dem. Så är till exempel fallet med de slavar som ännu inte har blivit medvetna om sitt slaveri. /…/ I många civilisationer är även kvinnorna i en sådan situation, då de inte kan annat än underkasta sig de lagar, gudar, seder och sanningar som männen skapat.” 

Mentalvårdens historia är mörk, i synnerhet för kvinnorna. Mentalvården är inte heller något avslutat kapitel i dagens samhälle, där det finns så många psykiatriska diagnoser att man inte kan undvika att få åtminstone tre stycken av dem om man konfronteras med en psykiater. Varför är det så? Holmströms oerhört viktiga roman uppmanar oss att spegla oss själva i dessa kvinnors öden och ställa oss själva den fråga som även filosofen Jiddu Krishnamurti ställde sig: är det verkligen ett tecken på hälsa att vara väl anpassad till ett i grunden sjukt samhälle?

Emma Juslin

Johanna Holmström:
Själarnas ö. Förlaget, 2017.

Nabokovs skoningslösa gåtfullhet

För några veckor sedan skrev Håkan Lindgren en intressant text i Svenska Dagbladet där han lade fram tanken att tvärsäkra påståenden i skönlitterära texter automatiskt får undertexten att tala mer nyanserat: ”I romanen Frihet introducerar Hilary Mantel två av sina personer så här: ”Herr och fru Robert var nygifta, fånigt förälskade och gruvligt fattiga.” Just för att hon beskriver dem så lakoniskt och dömande känner jag, när jag läser det, att de är så mycket mer än fånigt förälskade. Det är, om man så vill, en rejält orättvis beskrivning, men det orättvisa porträttet får underligt nog en helgjuten klang, det darrar av outtalade egenskaper som gör paret Robert så närvarande att de nästan börjar röra på sig, av egen vilja.” För att paret ska börja röra på sig krävs en lyhörd och reflekterande läsare, skulle jag vilja tillägga, men det hela är tänkvärt och påminner om att skönlitterära texter är – och ska vara – något fundamentalt annat än till exempel debattinlägg; som läsare av skönlitteratur övas man i avlyssnandets konst, fantasi, inlevelse.

Jag kommer att tänka på det här efter att ha ägnat mig åt två böcker av Vladimir Nabokov (1899–1977). Det rör sig om Förtvivlan (Despair), som nu utkommer första gången på svenska, och som sin förlaga har Nabokovs reviderade version från 1965, med ett efterord av författaren själv. Genomskinliga ting (Transparent Things, 1972) utkommer också på svenska för första gången. Aris Fioretos står för den självklara översättningen

Vladimir Nabokov föddes in i en aristokratisk familj i St:Petersburg. 1919 flydde han undan den ryska revolutionen till England och levde sedan i livslång exil i Tyskland, Frankrike, USA och Schweiz. På 1940-talet, efter att ha flyttat till USA, började han skriva på engelska, och fick sitt stora genombrott med romanen Lolita (1955).

Förtvivlan utgår från en klassisk dubbelgångartematik. Hermann är en misslyckad affärsman som drömmer om att bli författare, och berättelsen, som är mycket intrikat uppbyggd och myllrar av metalitterära finter och blinkningar mot andra kända böcker och filmer, utmynnar i ett misslyckat mord – men ett lyckat konstverk? I Genomskinliga ting återvänder huvudpersonen efter många år till den schweiziska alpby i vilken han träffade den kvinna som skulle komma att bli hans hustru. Efter att ha mördat henne, suttit i fängelse, och varit galen, försöker han rekapitulera skeendet och frammana sin älskade/sitt offer. Någon förklaring till varför han mördade henne får man/han aldrig – och var det ens ett mord, vad har egentligen hänt?

Tiden har delvis sprungit ifrån de här böckerna, även om man inser att de någon gång varit nyskapande. Det intressanta är protagonisterna och stilen, sättet att berätta.

Nabokovs huvudpersoner är nämligen just sådana där tvärsäkra typer, som fäller skoningslösa påståenden om snart sagt alla i sin omgivning, medan de i mycket låg grad ägnar sig åt självrannsakan annat än i något slags avledande eller förljugen form. De framstår egentligen som djupt obehagliga, närmast amoraliska, och samtidigt fascinerande genom sin gåtfullhet; de har något förborgat över sig.

Till exempel kan berättaren säga att hans fru är slafsig, och att denna slafsighet tar sig uttryck i att hon nöter ner vänsterklack på skon, medan läsaren frågar sig vilken människa som inte nöter ner sina klackar ojämt, och på det hela taget blir nyfiken på kvinnan som med sina brister och fel framstår som i första hand levande. Vidare kan han beskriva någons beteende, och säga att det är typiskt för obildade människor, medan läsaren inte lägger märke till något särskilt. Så berättaren föraktar allt och alla, även läsaren underkänns, tillhör så att säga samma pack!

Handlingen är inte sällan absurd, för att inte säga bisarr. Det frossas i till synes meningslösa detaljer. Man märker att Nabokov haft hejdlöst roligt när han skrivit, att han har skeendets huvudfåra klar för sig från början men låter sig ryckas med, ägnar sig åt hämningslösa utflykter i detaljer och förnuftsvidriga filosofiska resonemang och så vidare när möjlighet ges.

Det goda humöret genomstrålar texten, och i det påminner han om Michel Houellebecq, vars munterhet känns hela vägen genom åtminstone den enda bok jag läst av honom; Underkastelse. Nabokov och Houellebecq har också den skoningslösa, amoraliska protagonisten gemensamt. Det som skiljer dem åt är att Houellebecq ägnar sig åt seriöst syftande idéromaner, medan man i Nabokovs berättelser förtvivlat söker en ”orsak”. Som Nabokov själv skriver i efterordet  – vars tonfall intressant nog påminner om hans huvudpersoners: ”I likhet med mina övriga böcker tillhandahåller Förtvivlan ingen social kommentar och har inget budskap att överbringa mellan tänderna. Boken upplyfter inte människans spirituella organ, inte heller visar den mänskligheten rätt väg till utgången”.

Böckerna kan läsas som parodier, ett slags långt utdragna skämt – men då riskerar ju också lyssnandet till undertexterna att förefalla meningslöst? Just däri ligger också en gåta. Är dessa böcker skrivna bara för att roa författaren och (o)roa läsaren? Och när Nabokov själv kommer dragande med läsanvisningar så undrar man ju, för hur mycket betyder författarens intentioner och varför insistera? Är läsanvisningen rentav – något slags skämt? Eller säger han ungefär det jag säger i början: skönlitteratur är något annat än ställningstaganden, pekpinnar och åsikter. Enkelt är det hur som helst inte. Böckerna kan läsas som ett slags allegorier, som på sina högst intrikata vis ställer frågor om konsten(s) själ(v).

Ulrika Nielsen

Vladimir Nabokov: Förtvivlan och Genomskinliga ting. Modernista, 2017. Översättning: Aris Fioretos.

Stillsamma reflektioner om vänskapen och livet

Den unga tänkaren erfar ett kosmopolitiskt vemod inför sådant som livets förgänglighet och tidens gång. Denna ungdomliga melankoli, utan vilken konsten måhända inte hade varit möjlig, betraktas i Sverige ofta lite hånfullt som en kliché: är den inte bara en snygg pose som den unga mannen eller kvinnan lägger sig till med i några år för att så småningom växa ifrån?

Kanske är det därför som religionsforskaren, krönikören och den flitige föreläsaren Owe Wikström för att undersöka de olika uttrycken för och botemedlen mot denna känsloerfarenhet i sin nya bok Från ett cafébord i Paris – Om vänskap, tristess och samtalets nyanser har behövt lämna Sverige ett tag. I stället slår han sig ner på en av den franska huvudstadens emblematiska uteserveringar där ”hela världen passerar revy”. I Paris talar man gärna om principer, menar han, inte bara om sakfrågor. I Paris behöver man aldrig ursäkta sig för att låta högtravande eller tala ”essäistiskt”, på prov – att låta konversationen spinna sig fram till sina egna sanningar utan att i förväg veta vad man har att komma med. Att utan brådska få ägna sig åt det som Wikström vackert kallar ”det klargörande samtalet”.

I sin kåserande essä visar Wikström att ungdomens ”blå vemod” inte är någon övergående pose, utan en grundläggande mänsklig känsla, ”en andlig undran” som blir kvar hos en livet ut och med ålderdomen kommer till uttryck i en sansad, lugn och lärd erfarenhet av livets provisoriska karaktär – insikten att vi alla åldras, att våra älskade dör, att barnen flyttar ut, att vi en gång kommer att upphöra, ”att allt en gång ska tas ifrån oss”.

Det är en lättläst och kort bok som man lägger bakom sig på ett par tre timmar, men vars eftertänksamma sinnelag dröjer kvar hos en som minnet av ett flyktigt men hjärtligt möte. Med krönikörens vana hand kåserar Wikström kring de få botemedlen han finner mot denna ”dova känsla av att vara instängd” i sitt livs flyktighet. Han börjar med att reflektera kring vänskapens anatomi, som han menar skiljer sig från bekantskap, kärlek eller erotisk förälskelse, för att därefter övergå till att tänka på vad som egentligen händer när man umgås med människor man tycker om. I konsumtionssamhället finner han, föga förvånande, ingen bot: det riktar in sig ”på att uppmärksamma vår otillfredsställelse”. ”Att köpa”, konstaterar Wikström, ”innebär att fly tingens obönhörliga banalitet” och shoppingturen förvandlas inte sällan, vilket vi nog alla känner igen, till ”en korsning av hets och svettig uppgivenhet”. Det enda som tycks skingra det existentiella vemodet är det vältempererade samtalet, ett ideal som Wikström förfäktar med hjälp av Montaigne: ett möte vänner emellan där vi kan vara våra autentiska jag utan att bekymra oss om sådant som sociala krav eller självframställning.

Wikströms sällskapliga bok bjuder således inte på några originella insikter, men det är heller inte meningen. Han är kanske inte en essäistikens Tomas Tranströmer, men väl en kåseriets Nils Ferlin. På tillgänglig och käck svenska serverar Wikström oss tankar som vi redan är förtrogna med, men som vi heller inte mår sämre av att påminnas om. I slutändan blir boken en stillsam lovsång till detta med ”att ha det trevligt”, att umgås med vänner man tycker om och böcker man älskar, vare sig det sker i Paris högljudda gathörn eller universitetsbiblioteket svala, rymliga tystnad.

Text Maxim Grigoriev
Foto Judah Mormont /CC

Owe Wikström: Från ett cafébord i Paris – Om vänskap, tristess och samtalets nyanser. Libris förlag, 2017.

Inre och yttre konflikter

Christian Brandts korta roman Berättelsen om slutet utspelar sig år 1899 och är en fascinerande skildring av kolonialismens konflikter från en kolonisatörs perspektiv. Efter en lovande inledning tyngs dock romanen av astrologiska och mystiska motiv som varken integreras effektivt med berättelsen eller utforskas djupt nog för att bli intressanta.

Berättarjaget William är en kommendant som har skickats till en utsliten koloni för att förinta rebelltrupper. Kommendanten åtar sig sitt koloniala uppdrag plikttroget, men inte utan cynism. Till underordnade talar han om fosterjordens eviga ära men själv verkar han förhålla sig ironiskt distanserat till den civiliserade världen ”som den vill kalla sig”. Och med samma cynism som han betraktar den gamla världen betraktar han den nya, där regementet är förslöat av malaria och whisky, med soldater som är berusade från och med soluppgången. Ursprungsbefolkningen förblir en anonym massa som kommendanten endast kommunicerar med indirekt: ”Hälsa dem att de som stjäl blir skjutna på platsen.”

I kolonins gränder dyker en gåtfull man som heter Geoffrey upp och berättar för kommendanten om en lokal uppfinnare som har byggt en maskin som kan tänka. Maskinen är någon form av steampunk-version av en dator (eventuellt med artificiell intelligens), stor som en byggnad med sina kablar, spolar, tryckkärl och elektrodrör. Snart börjar kommendanten se svarta fläckar i solen, ”kryptiska små bokstäver”, och genom oklara slutledningar kopplar han dem till den tänkande maskinen.

Här börjar en nästan Jekyll-och-Hyde-aktig konflikt mellan två sidor hos kommendanten. Mellan å ena sidan en jordnära och cynisk befälhavare som inte vill låta sin fantasi överhettas och å andra sidan en emotionellt uppskruvad nyandlig sökare som med hjälp av sin Handbok i astrologi för soldater hittar järtecken i skyn. Trots att kommendanten intalar sig själv att han håller sig till ”vetenskapens klara ljus” får tankarna på det mystiska solalfabetet ett allt större grepp om honom i takt med att malariafebern gräver sig djupare. Snart börjar han även hallucinera och gränsen mellan barndomsminnen och verklighet sammansmälter.

Detta sänker förtroendet för kommendanten som berättare. Resultatet är att den realistiska berättelse om ett kolonialkrig som Brandt inledningsvis vaggar in läsaren i till slut inte är särskilt fängslande, trots dramatiska händelseförlopp. Kommendantens deliriska själsliv är inte heller tillräckligt intressant gestaltat för att kompensera för förlusten av en pålitlig berättare. Medan skildringar av det yttre livet i kolonin är målande och medryckande är skildringen av kommendantens inre sökande ofta fånig och stilistiskt pretentiös, som då han drivs till tårar efter att i en rebellkvinnas blottade kön hittat ”månens oändliga virvel”. Detta gör det svårt att gripas av hans öde.

Berättelsen om slutet är som starkast i början då vi genom en fortfarande klartänkt kommendant introduceras för kolonin och den lokala sociala dynamiken. Brandt skriver skickligt fram landskap, scener och lågmälda stämningar, men när känslorna skruvas upp sjunker träffsäkerheten.

Fredrik Österblom

Christian Brandt: Berättelsen om slutet, Förlaget Kain, 2017.
Romanen kommer samtidigt ut på finska i översättning av Martin Enckell.