Kategoriarkiv: Recension

Ilmiö – den fria kreativitetens tummelplats

Står i skuggan under en lönn vid Stålarmsgatan i Åbo och väntar. Bilarna susar förbi men bussen kommer inte, borde kollat tidtabellen på förhand. Trodde jag visste. precis som jag ”visste” att det är klart man hittar p-plats nånstans nära paviljongen – you wish. Nåh, en kvart senare har jag promenerat ut till Uittamo, förbicyklad av folk som definitivt har samma mål.

Den fria kreativitetens tummelplats återvände i år till Uittamos paviljong, strax utanför Åbo centrum. Trångt, varmt och pulserande. Förutom själva paviljongen och övriga byggnader, skrymslen och vrår inne på området, bjöds även på gratis program i backen ner till simstranden och på stranden utanför det avgiftsbelagda paviljongområdet.

Efter att överväldigad ha släntrat runt på fjolårets H2Ö, som arrangerades av till stor del samma gäng, på varvsområdet på Runsala, var det spännande att se hur evenemanget skulle fungera då det återvände till startpunkten.

Måste först erkänna att det kändes trångt och litet, men annat var iofs inte att vänta – det är svårt att matcha ett helt varvsområde med öppna ytor, stora byggnader, kranar, bryggor och industrifeelis med öppen himmel som tak, med en oldschool dansplats. Det man förlorat i ytor och volym har man dock tagit igen i intimitet och omedelbarhet med all ära. Här händer något hela tiden någonstans, ofta överlappar inslagen, så man i vänster öra hör ett framträdande, medan ett annat smyger sej in i medvetandet från höger, samtidigt ser man ett tredje inslag framför sej och anar ett fjärde bakom sej . Hela evenemanget blir ett konstverk av ljud, ljus, installationer, konstverk av både klassiskt och modernt snitt, lekfulla performancer, strandplask, mat- och drickaköer, diktuppläsning till electrokomp, experimentellt och traditionellt. En helhetsupplevelse som är svår att förklara om man inte varit där.

Tyngdpunkten ligger musikaliskt på elektronisk musik i olika former, större och mindre artister uppträder i olika, ofta nya kombinationer. Många kända profiler från den alternativa scenen passerar revy under eftermiddagen och kvällen, de flesta är inhemska och en stor del från Åbo med omnejd. Ett enda utländskt band uppträder.

Ett plock bland numren som susar förbi: Titanikteatern, popup-barberare, paneldiskussion, väckdensomsoverisoffan, Pargasbördige Oliver Reuters tavlor på paviljongväggarna, ljusinstallationer och mobiler längs stigen ner till stranden. LauNaus Subatlanttiprojekt bestående av skärande fiol och elektronik, Burning Hearts mjuka melodier på strandscenen medan solen försvinner, Ylva på stora scenen – en fräsch blandning av samisk sång, elektronik och trumpet. Och mer därtill. Mycket mer.

Eftersom jag själv deltagit i det praktiska arrangerandet av ett antal evenemang, kan jag inte annat än lyfta på hatten för Ilmiö. En myriad av branta trappor, smala gångar, små inneutrymmen, en terrass inklusive fritt fall, den vansinnigt branta backen ner till stranden och själva stranden, branta strandklippor… alla är ingredienser för en potentiell disaster och säkert har det lagts ner ett tufft jobb på säkerhetsfrågor här. Samtidigt hatten av för ägarna till paviljongområdet som upplåter det för denna karneval.

Trängseln tilltar då klockan närmar sej 23 och mörkret sänker sej, men trots det verkar humöret på topp på området. En ordningsvakt bekräftar att trots många människor på litet område, så är ordningsproblemen små. Feelisen är bra, och de mest adrenalinstinna festprissarna kanske inte söker sej till Ilmiö. Samtidigt pågick DBTL och Europeade inne i stan, så det fanns alternativ. Enligt arrangörerna besöktes området av 3 000 personer.

Smyger ut från området lite före midnatt och känner mig smått misslyckad, som åker nu, när intensiteten närmar sej toppen. Medan jag väntar på bussen kommer en känd silhuett strosande längs trottoaren. Kauko Röyhkä. På väg bort också han. Tuula Amberla, som uppträdde tidigt på eftermiddagen har kanske också åkt hem. Kanske bäst att låta yngre förmågor sköta de sista timmarna av denna härliga cirkus.

Text & foto Janne Lindgård

 

Till havs, i luften och på land

På en soldränkt strand inväntar 400 000 man sitt öde. Omringade av fienden hoppas de på undsättning. De hoppas på ett mirakel.

Det är maj år 1940. Efter ”låtsaskriget” invaderade tyskarna Frankrike. Det så kallade ”Slaget vid Dunkerque” var en panikartad evakuering och en förlust, men i slutändan säkrade det den brittisk-franska stridskapaciteten.

Christopher Nolan (Memento, The Prestige, Inception, Interstellar) är känd för att skickligt leka med tiden och rummet, men det är första gången han ger sig i kast med historiskt stoff. I Dunkirk passar hans fragmentariska stil utmärkt: den visar hur människans tidsuppfattning ändras i krig. Olika episoder överlappar varandra och bildar en överväldigande symfoni. Hoyte van Hoytema (Låt den rätte komma in, Interstellar) gör underverk med sin 70 millimeters IMAX-kamera: närvaroeffekten är fullständig såväl till havs som i luften.

Dunkirk är som en tsunami som sveper med sig allt i sin väg. Förvänta er inga diskussioner i högkvarteret. Bakgrundshistoriken får man kolla hemma. Vem är huvudpersonen? Den unge, oerfarne soldaten (Fionn Whitehead) som försöker ta sig från kusten tillsammans med tusentals andra? Piloten (Tom Hardy) som försöker skjuta ner så många tyska stridsplan som möjligt samtidigt som hans bensintank är nästan tom? Den faderlige mr Dawson (Mark Rylance) som tillsammans med två tonårspojkar korsat Engelska kanalen i sin fritidsbåt för att rädda strandade soldater? Frågan är irrelevant. Krigets gigantiska maskineri är det femte elementet i dramat. Här gäller det att överleva – och i mån av möjlighet förbli människa.

Inga tyskar syns annat än en masse. Ordet ”tysk” används aldrig. I stället säger man ”fienden”. De brittiska piloterna kallar tyska flygplan för banditer. Nästan inga krigsfilmsklichéer förekommer, bortsett från lite väl många sista sekunden-räddningar. Vi bjuds på Churchills tal vars självsäkra tonfall kontrasterar mot filmens tragiska essens, men den klipske Nolan låter en soldat läsa det högt från en tidning.

Nolans gamle vän Michael Caine gör en cameoroll i början av Dunkirk. Lyssna noga: Caine syns inte, men hans oefterhärmliga röst klingar i piloternas radio.

Osökt tänker jag på att sovjetisk och rysk krigsfilm knappt fokuserade på några evakueringar och reträtter. Att skona manskapet hörde inte till mitt hemlands prioriteringar under kriget.

Det som berör mig starkast är de allra sista minuterna i Dunkirk. En trött, men fri man som utfört sitt jobb. Och så havet som glittrar. Skapelsens skönhet. Finalen är en gåva till tittaren. En nåd.

Zinaida Lindén

Dunkirk. Manus och regi: Christopher Nolan. Foto: Hoyte van Hoytema. Musik: Hans Zimmer. I rollerna: Fionn Whitehead, Cillian Murphy, Kenneth Branagh, Jack Lowden, Mark Rylance, Tom Hardy, James Bloor, Harry Styles med flera. Storbritannien, 2017.

Överflöd och brist

Med handboken Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi utmanar Anders Sandström vissa djupt rotade myter kring så grundläggande fenomen för vårt samhälle som makt och pengar. Titelfrasen ”anarkistisk bokföring” låter som något av en självmotsägelse, men anarkism som politiskt program är inte ett uttryck för en vilja till kaos, utan snarare en idé om radikal decentralisering och självstyre som har satt betydligt starkare spår i dagens västerländska samhällsskick än vad som ofta medges. Den ”anarkistiska” ekonomi som Sandström presenterar frångår idén om en fri marknad som den grundläggande organiserande principen för ekonomisk verksamhet.

I ett av bokens starka partier presenterar Sandström koncist deltagarekonomins kritik mot marknader, bland annat för att de allokerar resurser ineffektivt, och för att ett system som enbart ser till transaktionen mellan köpare och säljare bortser från externa kostnader för en tredje part, och det här premierar en destruktiv kortsiktig egennytta på bekostnad av allmännyttan. (Detta incitament konkretiseras elegant av frasen ”I’ll be gone, you’ll be gone”, en överenskommelse där två parter väljer att blunda för obekväma fakta för att det gagnar dem själva, medan någon okänd tredje part får ta risken.)

Istället skulle produktionsmedlen betraktas som samhällets gemensamma ”produktiva allmänningar”, vars nyttjanderätt beviljas lokala arbetarråd på basen av en anbudstävling som jämkar samman samhällets konsumtionsbehov och produktionsmedel, där produktionens samhällsnytta vägs mot dess kostnader i bland annat arbetskraft, råvaror och ekologisk belastning. Den intressanta tanken i Sandströms vision är att hålla kvar en slags valuta som en bokföringsenhet för att producera information om det ekonomiska kretsloppet, och därmed möjliggöra en effektiv allokering av resurser, samtidigt som privat ägda produktionsmedel med deras medföljande orättvisa och odemokratiska strukturer skulle avskaffas.

Jag upplever att Sandströms vision har flera grundläggande problem. Hans plan för samhällsorganisering känns tungrodd och hegemonisk, och uttrycker en övertro till ett direktdemokratiskt beslutsfattande som potentiellt kunde vara väldigt begränsande för personliga initiativ. Framför allt bygger den på en bakåtsträvande vision om lokal självförsörjning och hantverksmässig produktion som har en irriterande tendens att dyka upp i vänsterns framtidsvisioner. Framför allt är jag inte säker på att den presenterade modellen är ett svar på den kritik mot marknaderna som han lägger fram.

Boken förtjänst ligger i ansatsen att lösgöra valutans informationsskapande funktion från dess bytesvärde, och i detta ligger en revolutionerande tanke. Marknadsstrukturer står för närvarande under ett betydande förändringstryck från en teknisk utveckling som gör ett växande antal produkter helt eller i praktiken gratis. Dels handlar det om digitala allmänningar som Open Source-programvara, som faktiskt förvaltas och utvecklas effektivt i icke-hierarkiska strukturer. Dels handlar det om materiella varor som produceras i stort sett utan kostnader för arbetskraft och, i växande utsträckning, energi. Detta beskriver den situation som vi upplever idag, där efterfrågan på arbetskraft är låg, men det mesta är väldigt billigt, ett paradoxalt tillstånd av överflöd och fattigdom samtidigt.

Denna situation av växande överflöd är ett problem för starka marknadsaktörer, och genererar en stark efterfrågan hos dem på tjänster och produkter som skapar knapphet, det vill säga gör saker icke-gratis som kunde vara gratis. Vissa av planetens bäst betalda jobb finns inom affärsjuridik och immateriella rättigheter. Dessa motiveras med att producenterna måste ta betalt för att kunna utveckla nya och bättre produkter – om ingen betalar för musik finns inga proffsmusiker, läkemedelsindustrin behöver ta betalt för sina produkter för att kunna utveckla bättre mediciner. Därmed accepterar vi att kapitalismens formidabla resurser kanaliseras i att skapa fattigdom och brist i ett tillstånd av överflöd.

Allt åt alla, är givetvis det revolutionära svaret, och utveckla istället en ny mekanik för att upprätthålla en rationell produktion. Och det är detta samhälle av överflöd som redan finns inom räckhåll för oss, som behöver en ny form av redovisning, och det är mot denna som Anders Sandströms handbok pekar fram emot.

Lasse Garoff

Anders Sandström: Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi. Eget förlag, 2016.

Andlighet och längtan i skira knutar

Hon är en knypplerska, tänker jag när jag läser Susanne Ringells kortprosasamling God morgon. Knut för knut växer mönster fram, både inom de enskilda novellerna och i boken som helhet. Och Ringell har koll på varje tråd. Lösryckta, tunna, slaka, slitna – oberoende av art och kvalitet kan hon binda dem samman. Språkliga associationer, ljudlikheter, återkommande bilder och motiv blir till broar mellan ketchup och fotboll och nirvana och morgonångest och Gud.

Mitt första möte med Susanne Ringell ägde rum för snart 20 år sen, i novellsamlingen Åtta kroppar (1998). Där tog ett handgripligt och lite krasst tonfall tag i mig, rådbråkade mig in på huden. I samlingen Vattnen (2010) satte sig sedan fostret – ett av Ringells mest använda och effektiva ledmotiv – som en rak höger i magen. God morgon är visserligen Ringellskt virtuos, men den är inte drabbande så som de ovan nämnda läsupplevelserna. Den är lågmäld på ett sätt som kräver lyhördhet och koncentration. Den befinner sig på behörigt avstånd från stora tragedier, trauman och passioner. De är redan levda, eller också oförlösta. Det är en bok som är både mogen och lite försiktig.   

Huruvida det är noveller boken består av kan gott diskuteras. Inga paratexter styr läsningen på den punkten. Texterna kan läsas var för sig, som enskilda berättelser, men de hänger också ihop. Likt kapitel i en roman har de alla sin givna plats i ordningen, sin funktion i helheten, och det är på helheten deras logik till stor del vilar. Stilistiskt rör sig Ringell, sin vana trogen, i ett genremässigt gränsland. Ofta är framställningen mer reflekterande än narrativ; betraktelser, scener och poetiska skisser i väntan på sin dramaturgi, sin bestämning.

På resa

Sceneriet skiftar mellan texterna, men är ändå i någon mån alltid detsamma. Vi befinner oss ständigt på resa. God morgon håller sig till turistiskt vältrampade farleder. Mallorca, Madeira, London, Andalusien finns bland kulisserna Ringell riggar upp och demonterar. För hon rör sig liksom bakom dem. I råkall lågsäsong med tomma rum, underhållsarbete och sänkta fasader.

Persongalleriet är också konstant. En hon och en han återkommer, beledsagade av skiftande pronomen och epitet. Perspektivet är hennes, men ankrat i tvåsamheten. Än är de främst älskande, än skrivande, ett par som likt säsongen befinner sig lite vid sidan av semesterparadiset. Som genomskådar drömmen om tillflykt samtidigt som de lever den. Som plockar isär den och klamrar sig fast vid den.

Vid sidan om dem figurer ett annat par, Claire och Pascal, som fungerar lite som en berättelse i berättelsen, som en fiktiv spegling av det första paret. Det är frågan om två medelålders fransoser som tillfälligt prövar vingarna utan varandra genom halvhjärtade självförverkliganden på varsitt håll. Autodidakten Pascal genom att prestera professionellt och nitiskt bygga på sitt kunskapsförråd, och juristen Claire på yogamattan under diverse andligt kryddade vistelser vid Medelhavet.

Konsumistisk andlighet

Med mild ironi tecknar Ringell, främst genom Claire, det fåfängliga och konsumistiska i vår tids törst efter andlighet. Samtidigt känns denna törst som ett av bokens mest angelägna ärenden. God morgon genomsyras av en strävan att återta det gudomliga, att ge det en plats i det lilla, i vardagen. Av tummen och pekfingret som kramar cigaretten gör Ringell en katedral. Och i en katedral på Mallorca reser sig fönstren mot det ouppnåeliga medan änglarna rör sig i motsatt riktning, rår om de skuggiga sidogallerierna och förlägger det heliga till marknivå. Där vill jag också placera titeln – God morgon – en hälsning som Ringell benämner Gud.

Ett annat genomgående stråk i boken är en längtan efter att höra till. I den inledande novellen ”Pollen och Peace” återges en hemlig hälsning från Joan Miro-trädgården på Mallorca. Den handlar om en vild blomma som, när den inser att den växer för isolerat, formar sina kronblad till en vissla som vinden spelar i och lockar fåglar till den. På olika sätt upplever jag att alla gestalter i God morgon utsöndrar ett sådant av nöden lockande läte. En flirtig blick över disken i en sunkig sportbar, en hunds utdragna och ljudliga kamp för att få befrias från jordelivet eller en författares försök att skapa sig ett persongalleri att få omfamnas av – allt ljuder av samma isolering, och samma vinande längtan efter att uppgå i något större.

Text Freja Rudels
Foto: Farcai C/CC

Susanne Ringell: God morgon. Förlaget, 2017.

Vad vet du om fascism?

Serietecknaren Kalle Johansson och Lena Berggren, docent i historia och forskare kring fascism och antisemitism, gör ett försök att en gång för alla förklara vad fascism är och hur ideologin kom till i formen av serieboken Vad är egentligen fascism?

Boken börjar med en historielektion. Johansson förklarar hur det nazistiska partiet fick över 37 procent av rösterna i Tyskland och hur Benito Mussolini lade grunden för fascismen i Italien. Den andra och centrala delen av boken består av en intervju med Berggren som Johansson har tecknat bilder till, och som är uppdelad i fyra kapitel. Det första kapitlet behandlar det som fascismen vill uppnå: att gå tillbaka till en tid då nationen var på ”rätt väg”. Idén går ut på att vrida tillbaka klockan till något historiskt vägskäl, då nationen i fascisternas ögon valde ”fel väg”, och istället styra utvecklingen och samhället på den ”rätta vägen” igen. Tankarna går osökt till Donald Trumps slogan att göra USA ”great again”.

I de följande två kapitlen förklarar Berggren hur fascismen ser på samhällets utveckling. De vill ju inte fysiskt vrida tillbaka tiden eller stoppa den teknologiska utvecklingen. De italienska fascisterna ville att Italien skulle efterlikna romarriket men utvecklas teknologiskt och politiskt, och bli bäst, vackrast och störst. Det samma gällde Nazityskland som utförde medicinska experiment och främjade läkarkonsten. Under fascismen skulle invånarna leva i ett slags välfärdssamhälle, där de kunde leva ut drömmen om en ”self-made man”, som med hårt arbete kunde klättra upp för karriärstegen (men däremot fick de privata företagen inte bli alltför stora).

I det sista kapitlet talar Berggren om individen och mansidealet. Mannen skulle vara stark, vegetarian och inte använda droger som alkohol eller tobak. Han skulle vara en arbetare och ha en stor familj. Folket skulle renodlas, både individernas hälsa och levnadsvanor, men också rasmässigt så att samhället parade ihop människor för att förädla fram den mest ”tyska” kombinationen. Samtidigt skulle samhället utrota allt som inte var ”naturligt” som psykiskt sjuka, handikappade med mera.

Vad är egentligen fascism? beskriver alltså ideologins hopp och drömmar istället för hur den förverkligades i praktiken. Den sista delen av boken handlar om hur fascistiska ideologier har påverkat samhället, och hur de sakta men säkert kommer krypande tillbaka idag.

Jag har alltid trott mig ha en ganska bra uppfattning om vad fascism egentligen är och hur den har påverkat världen, men efter att ha läst serien kan jag ändå medge att jag har lärt mig något nytt. För det första har jag aldrig tänkt på hur mycket Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien liknade varandra ideologiskt sett. Maktövertagandet, som i deras ögon var en revolution, genomfördes med lagliga medel, men de använde sig fortfarande av våld och förföljelser för att de ”riktiga” invånarna skulle få leva i en utopi.

För det andra framgår det tydligt vad Hitler egentligen menade med ras. Han talade inte om hudfärg utan om det som i den tyska romantiken kallas för folksjäl. Det handlar mer om kultur och religion än om egentlig ras. Du kan till exempel inte plötsligt bestämma att du ska vara tysk bara för att du talar språket och följer Tysklands lagar och kultur. Tyskhet var enligt honom något medfött.

En annan serie som på ett dokumentärt sätt behandlar koncentrationslägren och judeförföljelserna under andra världskriget är Art Spiegelmans Maus. Spiegelman leker med begreppet katt och råtta då nazisterna och fångvaktarna porträtteras av katter medan judarna och fångarna porträtteras av möss. Med den tydliga visualiseringen blåser Spiegelman på ett nytt sätt liv i det som Hollywood i oänglighet försökt visa med dramatik och Spielberg.

På samma sätt som jag fångades av Maus fångas jag också av Vad är egentligen Fascism?, och fastän Johansson helt klart har gjort sin egen research är det Berggren som driver berättelsen och ibland kan berättandet kännas trögt. Här hjälper det att Johansson illustrerar Berggrens teorier med teckningar av historiska foton. Tillsammans förklarar de fascismen så att ett barn skulle förstå.

I slutordet ger Berggren en något skrämmande förklaring varför serien har kommit till, och lyfter upp politiska händelser som finns i det hon kallar för en gråzon. De är inte uttryck för ren fascism men samtidigt ger de uttryck för många attityder som är gemensamma med fascismen, och denna återkoppling till dagens utveckling gör serien till något relevant och viktigt.

Tony Pohjolainen

Kalle Johansson: Vad är egentligen fascism? Lära förlag, 2017.