Kategoriarkiv: Recension

Sisko tuggar på skammen

Let’s get this party started. Festens värdinnor är arbetsgruppen sisko som består av Johanna Dikert, Johanna Holmström, Anna-Sofia Nylund och Malou Zilliacus. Det bjuds på alkoholfri öl, chips, godis, vegepizza och sojakorv. Jag sitter uppkurad i en säng bland kuddar och festattiraljer. Får en öl i ena handen och en blinkande discokula i den andra. Människor sitter i soffor och fåtöljer utspridda runt scenen, talar med kompisen bredvid, är lite spända och nervösa. För vem vet egentligen hur den här festen kommer att sluta?

Det som börjar som en lite stel förfest blir snart en glittrig kväll. Festen börjar med att en röst berättar om händelserna på gruppens kick-off helg på Viking Line Mariella i december. På väggen projiceras Youtubeklipp från kryssningsfartyget. sisko samtalar med medpassagerarna om skam i rökrummet, vid buffén, på dansgolvet, i rökrummet, vid karaoken, i rökrummet, vid karaoken, på dansgolvet.

Plötsligt avbryts allt av att rösten räknar upp vad skådespelarna i hemlighet skäms för. Under pjäsens gång kryper röstens ord allt tätare inpå dem.

Skam, skam, skam

Du skäms för att du inte gör tillräckligt för flyktingarna i Finland. Att du inte tycker om dina kollegors verk. Att du äter kött. Att du studerat ekonomi. Att du blir arg på dina barn. Att du inte älskar din mamma. Att du är feminist och inte har vågat berätta för någon att du blivit misshandlad av ditt ex. Vi skäms inte för någonting. Vi skäms. Vi skäms för att vi skäms. Vi skäms inte för någonting. Vi skäms.

Pjäsen får mig att tänka på systrarna Bianca och Tiffany Kronlöfs tv-serie Full Patte och deras show Slå pattarna i taket. Det är lika naket, ärligt och kritiskt.

Humor blandat med allvar

Scenografin, ”vardagsrummet” som publiken och skådespelarna är i är väldigt interaktiv, den konstanta videoprojektionen mot väggen och det improvisatoriska greppet fungerar väldigt bra. Till och med skådespelarna blir ibland själva förvånade över vad som sker. Men många scener och scenbyten är alltför utdragna. Publiken skruvar på sig. Helheten skulle ha vunnit på fler växlingar i dynamiken. Det känns aldrig riktigt som om vi når klimax. Arbetsgruppen har mycket mod, men om de skulle ta lite mera mod till sig skulle budskapet nå ända fram. Gruppen kommer nära något viktigt, men fegar ut i sista stund. Vilket gör att syftet förblir något dunkelt.

Arbetsgruppens främsta styrka ligger i att kunna jonglera humor med allvar. De allra jobbigaste känslorna och rädslorna vi bär på blandas med självironi och humor. Zilliacus försöker med publikens hjälp dechiffrera en ovanlig smiley som en kille har skickat till henne. Dikert kommer plötsligt inrullande, synligvis naken, i ett badkar fyllt av blommor och berättar om en erotisk upplevelse medan två vargar pippar på skärmen bakom henne.

Mot slutet av Festen får publiken anonymt skriva ner en sak de skäms över. Arbetsgruppen läser sedan upp lapparna och äter därefter upp dem. Tuggar en stund på skammen och spottar sedan ut den slemmiga bollen. sisko vill visa på befrielsen och styrkan i att vara öppen med vad man skäms för. Och att skam egentligen bara är en slemmig äcklig klönt.

När jag går hem från festen står de tomma ölflaskor på rad vid scenkanten. Jag vill gärna gå på Festen nästa och nästnästa vecka igen. För man vet aldrig hur en fest kommer att bli och var den slutar.

Text: Vilhelmina Öhman
Foto: Haliz Muhilden

Festen är en samproduktion mellan scenkonstduon sisko och Svenska Teatern. Text och dramaturgi: Johanna Holmström. Regi: Anna-Sofia Nylund. De är alla på scenen med sina egna namn, med sina egna skamkänslor. Föreställningen spelar på Svenska teaterns Nickenscen datumen 1.4, 8.4, 22.4, och 29.4 kl. 14:00 och 18:30. 

Omställningen är här

Sedan årsskiftet kör det nederländska statliga järnvägsbolaget NS alla sina eldrivna tåg på vindkraft. En del av elen kommer från en finländsk havsbaserad vindkraftspark (men berätta inte det för Sannfinnarna, då blir de alldeles galna).

Det holländska exemplet kunde gott vara hämtat ur Jens Ergons bok Omställningen, som beskriver den pågående energirevolutionen och diskuterar den roll som framför allt vind och sol måste få om det ska gå att förhindra en skenande global uppvärmning.

Jens Ergon är journalist på Sveriges televisions (SVT) vetenskapsredaktion och bevakar bland annat klimatfrågor. Omställningen baseras till dels på hans reportage i programmet ”Vetenskapens värld” där han intervjuat flera av världens ledande klimatforskare och besökt många ”hotspots” som figurerar i debatten om koldioxidutsläppen – från det enorma brunkolskraftverket Schwarze Pumpe i Tyskland till tjärsandsfälten i Alberta i Kanada, där den allra smutsigaste oljan utvinns.

Att Ergon kan sitt ämne står utom allt tvivel. En ytterligare bekräftelse på hans kompetens är att han redan 2012 hängdes ut som ”vänsterextremist” på den ökända förvillarbloggen ”Klimatupplysningen” (sic), som försöker idka krypskytte mot forskningen men mestadels missar målet.

Omställningen innehåller en del sifferuppgifter – det är ofrånkomligt när man skriver om klimatet – men siffrorna är inte så många att de borde avskräcka någon. De allra viktigaste återfinns överst på sidan 27 där Ergon konstaterar att för att vi ska ha en hygglig chans – 66 procent – att hålla den globala uppvärmningen under två grader får vi tillföra atmosfären högst 2 900 miljarder ton koldioxid. Hittills har mänskligheten släpp ut 2 100 miljarder ton framför allt genom att använda fossila bränslen; det återstår alltså ett utrymme på ungefär 800 miljarder ton koldioxid att spela med. Med dagens utsläppstakt kommer kolbudgeten för tvågradersmålet att vara förbrukad om 20 år.

Vi har två decennier på oss att ställa om, vilket i praktiken innebär att stoppa alla fossila utsläpp. Alternativet är, enligt Jens Ergon, att desperat försöka suga upp koldioxid ur atmosfären med teknik som måste utvecklas i rekordfart. Eller försöka bromsa uppvärmningen genom allehanda fantasifulla, men lika oprövade påfund, som att skjuta upp gigantiska speglar i rymden eller släppa ut partiklar i atmosfären för att hindra inkommande solstrålning att nå jordytan. Och det långt ifrån säkert att sådana åtgärder skulle hejda en skenande temperaturutökning.

förtvivlan och hopp

Omställningen består av två delar. I den första, med titeln ”Förtvivlan”, ger Ergon en koncentrerad överblick över tillståndet för jordens klimat (det är inte bra – planeten har feber) och sammanfattar vad forskarna vet (det är människan som ställt till det). Han fortsätter med att berätta om försöken att genom internationella avtal minska utsläppen av klimatgaser och berör även klimatförvillarnas försök att blanda bort korten och förhindra verkliga åtgärder för att klara klimatmålen. För den som länge följt klimatfrågan erbjuder Ergon inte mycket nytt, men läsare som har mer ytliga kunskaper bjuds på en välskriven och lättgänglig sammanfattning av utvecklingen fram till och med klimatkonferensen i Paris i december 2015, som efter långa nattmanglingar slutade med att parterna till slut nådde ett klimatavtal.

Men det är bokens andra del ”Hopp” som verkligen gör den värd att läsa. De flesta klimatskildringar brukar sluta vid apokalypsens rand, skriver Ergon. Men någonting har hänt – ett nytt hopp har tänts.

Det handlar om ett storskaligt genombrott för förnybar energi, framför allt sol och vind, samtidigt som fossilenergin får allt större ekonomiska problem. I fjol i USA begärde sig världens största privatägda kolbolag Peabody i konkurs. Boomen för okonventionell olja och gas, som utvinns genom fracking (eller hydraulisk spräckning som det heter på svenska) är över. Samtidigt har förnybar energi blivit allt mer lönsam – även utan offentliga bidrag är sol och vind nu på många håll billigare än till och med kolkraft. Solpaneler installeras i en rasande takt i Kina, Indien, Chile, men också i Tyskland och USA. Och sol och vind genererar jobb – något Donald Trump uppenbarligen missat alldeles.

energirevolution

Det pågår alltså en energirevolution i världen, och sedan omkring 2013 går utvecklingen bara fortare. En dörr har öppnats på glänt för ett skifte som få av oss ännu för bara fyra fem år sedan trodde var möjligt För första gången på 200 år utmanas nu de fossila bränslena på allvar, menar Jens Ergon.

Det här skiftet handlar inte bara om allt fler vindmöllor och effektivare solpaneler utan i ännu högre grad om en möjlig väg ur den kollektiva förträngning som präglar vår värld – insikten om att det faktiskt går att leva på ett sätt som inte ”sabbar planeten”, som Ergon lite slängigt formulerar det. Det som sker nu kan öppna för en djupgående omprövning av vad som menas med tillväxt, välstånd och ett gott liv.

Klimatavtalet i Paris ”räddar inte planeten, men det räddar kanske chansen att rädda planeten”, twittrade den amerikanska aktivisten Bill McKibben från den franska huvudstaden i december 2015. En omställning till förnybar energi kan dock, tillsammans med andra klimatåtaganden som man kom överens om i Paris, bidra till att förändra läget. Men det är bråttom: de närmaste tio åren är avgörande. Under det kommande decenniet måste vi på allvar börja få ner utsläppen av växthusgaser om vi ska klara tvågradersmålet 2040. Omställningen kommer att kräva mycket, men den är möjlig att genomföra. Det är budskapet i Jens Ergons lilla bok.

Omställningen borde omgående översättas till finska, jag tror att mycket av det Ergon skriver om är ganska okänt här. I Finland har man i stort sett missat den pågående energirevolutionen, här har stora delar av det politiska och ekonomiska etablissemanget fortfarande uppfattningen att kärnkraft är framtiden.

Jens Ergon nämner överhuvudtaget inte kärnkraften i sin bok. Det är symptomatiskt. Kärnkraften spelar ingen som helst roll i den pågående energirevolutionen. Satsningar på nya reaktorer innebär bortkastade pengar, som gör mångfalt större nytta om de investeras i förnybar energi.

Lars Sund

Jens Ergon:
Omställningen
Leopard förlag, 2016.

Små viljor reser sig i tiden

Allt är på en gång förtätat och – hur ska jag säga: underminerat, genomskinligt, på en gång böljande sken och oföränderlig existens. I varje ögonblick strålar all tid samman, varje händelse är dubbelexponerad av förflutenhet eller framtid”. Så skrev en gång Madeleine Gustafsson om Marguerite Yourcenars prosa i Berättelsens röst från 1991. Under vintern utkommer två av Yourcenars böcker som från olika perspektiv bearbetar just tid och föränderlighet. Det är Modernista som ger ut romanen Vishetens natt medan ellerströms ger ut Mishima, eller Tomhetens vision, som i stort sett är Yourcenars enda författarmonografi.

Marguerite Yourcenar blev den första kvinnan i Franska akademien 1980, trots att hon inte gått en dag i skolan. Hon föddes rakt in i rikedom och aristokrati men bildade sig själv under en flyktig och omkringresande barndom. Med en underlig fadersfigur vid sin sida lärde hon sig flera moderna språk samt latin och grekiska. När hon i övre medelåldern skriver historiska romaner som Hadrianus minnen och Vishetens natt blir hon ett stort europeiskt författarnamn.

Att läsa Vishetens natt är att kastas in i ett vidsträckt organiskt landskap av människor, platser och föremål i renässansens Europa. I mitten för vår blick står Zenon, uppväxt i en köpmannafamilj i Flandern, som reser runt under olika namn och klädnader, som läkare, alkemist och filosof, alltid med samma hungriga svarta glöd i ögonen. Vi får följa Zenons filosofiska meditationer, som pendlar mellan en ontologisk hänförelse för alltings komplexitet och en nihilism över detsamma. Han ser hur människorna alla sysslar med samma slags ”koppleri”, som han uttrycker det: all politik är egentligen en enda stor cirkulation av makt, lögner och spel. Via alkemistens, mekanikerns och läkarens roll ges Zenon inblick i kropparnas, metallernas och maskinernas likheter, godtyckligheter, förgänglighet. Människorna och hela världsalltet, finner han, drivs framåt av ”något slags egendomlig vilja hos själva materien att överträffa sig själv”. För denna hädiska avhierarkisering av varat är han så klart jagad av kyrkans bödlar.

Tillfälliga essenser

Vishetens natt kom av en slump ut mitt i 1968-händelserna och fick stor betydelse. De alienerade vävarbetarna i inledningskapitlen som slår sönder vävstolarna är onekligen som hämtade från Marx och Engels. Jag antar att det finns vissa böcker som är så pass rika på skickligt fångade brännpunkter – politiska, religiösa, filosofiska – att de kan bli meningsfulla i nästan vilken kontext som helst: ur dagens kontext läser jag mer eller mindre frivilligt in kritik mot global handel, konservativa hatvågor, normalisering av våld, ja, jag läser även in en tydlig ekokritik i Zenons motvilja mot att ikläda sig ”människans skal”.

Trots att den alltså kan läsas aktuellt finns det någonting omodernt i Yourcenars stil och projekt. Hennes språk är distanserat, kyligt, avvägt. Hennes hantverksskicklighet och historiska underlag är förbluffande och romanen är utsökt välkomponerad. Det självupplevda, utlämnande och vackert affekterade språket hos till exempel Marguerite Duras – som verkar smitta av sig på många samtida författare – möter sin motsats i Yourcenar. Skönheten uppstår istället i hennes förmåga att friställa tiden, lösa upp ögonblicket i historien. Hos Yourcenar är tingens, platsernas, livens essenser endast tillfälliga och genom att spåra deras förflutna visar hon oss långa serier av metamorfoser och sakernas eviga föränderlighet.

Essän Mishima, eller Tomhetens vision har vissa likheter med berättelsen om Zenon. Man kanske inte bör överdriva dessa likheter, men som Kristoffer Leandoer påpekar i sitt efterord förefaller det som ”om Mishima var en karaktär som Yourcenar hittat på”. Trots att berättarrösten, liksom i Vishetens natt, lägger sig avlägset och antar ett ”objektivt” perspektiv på författaren Yukio Mishimas (1925–1970) liv och verk, så ”flyttar [Yourcenar] Mishima närmare sig själv” menar Leandoer, omärkligt gör hon Mishima till en författare och person ganska lik henne själv. Men Mishima är en (som Zenon!) homosexuell man från en helt annan kultur och samhällsklass … ja skillnaden förblir ganska stor mellan henne och honom.

Jag lämnas med en känsla av att Yourcenar faktiskt inte lyckas göra Mishima mer begriplig (om det nu ens var hennes ambition): Mishima blir en än mer mystisk karaktär som bortom sina politiska och religiösa förklaringar egentligen drivs av en stark vilja att ”övervinna motstånd” och leva fullt ut, en vilja snarlik dödsviljan.

Sista ögonblick

Yourcenar placerar Mishimas maximalistiska död (efter en misslyckad statskupp gör han en traditionell självmordsritual, seppuku) som en centrifug i mitten av texten – döden är den kraft runt vilken allt det andra samlas och pekar mot. Zenon tillbringar hela sitt liv med att våghalsigt undfly döden för att sedan, under romanens vackraste ögonblick – dess crescendo – begå självmord, och hans sista inre bilder är ett spektrum av färger: matt grönt; rent vitt; gyllene rött; stjärnor och norrsken; röda klot inom eller utom honom; skenet över havet.

Texten om Mishima är likadan. Dess vackraste ögonblick är det sista, som beskriver fotografiet på Mishimas och dennes kompanjons avhuggna huvuden: ”två huvuden, orörliga klot, två hjärnor där blodet inte längre cirkulerar, två datorer som stannat mitt i arbetets gång, som inte längre kan gallra och tolka det ständiga flödet av bilder, intryck, uppmaningar och svar som passerar i miljoner genom en varelse varje dag […] Två föremål som redan nästan hör till de förstörda strukturernas närmast icke-organiska avfall, och när de väl gått genom elden inte kommer vara mer än aska och mineralrester.”

Zenon, på drift långt bort i renässansens europeiska villervalla, så avlägsen … och Mishima, en sista rest av ett samhälle och kultur så främmande våra nuvarande, vad betyder deras död nu? Vad betydde de för Marguerite Yourcenar? Jag vet inte, men hennes skarpa nedtecknande av deras skimrande upphöranden och avståndets brus genom vilket vi betraktar dem, bär en oemotståndlig melankoli som kommer sig av vanliga men ej uttjatade temat alltings förgänglighet, de blir små viljor som reser sig i tiden, klipps av och tynar bort i formernas ocean där allt är ”på en gång böljande sken och oföränderlig existens”.

David Zimmerman

Marguerite Yourcenar:
Vishetens natt
Översättning: Karin Landgren Modernista 2017.

Marguerite Yourcenar:
Mishima, eller tomhetens vision
Översättning: Kristoffer Leandoer ellerströms förlag 2016.

Dialog om livets mening

Ett ledmotiv i Merete Mazzarellas essäsamling Om livets mening är Crow-stammens förändrade tillvaro. Från sitt nomadliv på den amerikanska prärien tvångsförpassades de gradvis till en existens inom ett reservats gränser och berövades därmed sin tradition av varande i världen samt sin viktiga jakt på bufflar – som utgjort en grundläggande komponent i deras tillvaro.

”Jag lever ett liv jag inte längre förstår” uttryckte sig en gammal Crow-kvinna.

Vad innebär det att leva ett liv som ter sig oförståeligt och varför är denna Crow-kvinnas resignation så belysande då man närmar sig frågan om livets mening?

I inledningen medger Mazzarella att det känns näst intill genant att bearbeta en så omfattande och fundamental frågeställning som den om livets mening: ”Det här är en bok som mest ställer frågor, för i själva verket tvekar jag fortfarande, jag har läst på, för all del, men det är inte kunskap utan okunskap jag skriver utifrån.”

Detta konstaterande får genklang i Rebecca Solnits A Field Guide to Getting Lost, en samling essäer som utgår från den försokratiska filosofens Menos fråga: ”Hur skall du försöka finna det av naturen som är dig fullständigt okänt?” För Solnit blir detta början på en vandring genom såväl konkreta landskap som tankelandskap med ledstjärnan att det stundom är nödvändigt att känna sig borttappad och vilsen, för hur ska man annars göra en upptäckt?

Likt Solnit bestyrker Mazzarella tesen att det är betungande att leva i ett landskap av ständig vilsenhet och osäkerhet, människan har ju ett enormt behov av sammanhang, trygghet och ja – ett behov att finna en mening, ett syfte.

Vad består då denna efterlängtade mening av? Mazzarella gör en briljant språkfilosofisk distinktion mellan begreppen meningen med livet och meningen i livet. Den förra syftar på sökandet efter ett nästan transcendentalt syfte med livet medan den senare betonar de byggstenar som får en människas liv att kännas meningsfullt.

Varför upplever ett ökande antal människor i dagens samhälle att de likt Crow-kvinnan lever ett liv de inte förstår utan sammanhang och mening? Mazzarella föreslår tre huvudsakliga orsaker: den nya människosynen, individualismen samt globaliseringen. Detta illusteras med det välkända klottret ”Gud är död, Marx är död och själv mår jag inte heller så bra”.

Hur skall man bygga upp en raserad världsbild utan gemensamma premisser eller ett moraliskt språk? Känslan av sammanhang och mening står kanske alltid i en relation till Den Andre, ett kollektiv som individualiseringsprocessensen långsamt demonterat? Då det politiska rummet globaliseras och känsligheten inför mänskligt lidande avtrubbas (Mazzarella introducerar den engelska termen compassion fatigue) blir sökandet efter mening allt viktigare. I synnerhet då fundamentalistiska strömningar utlovar enkla svart-vita recept där en individ kan uppleva sig som en del av ett förståeligt, om än illusoriskt och destruktivt, sammanhang.

Mazzarella lyfter ödmjukt och stilistiskt njutbart fram dessa frågeställningar, hon har förvisso inte svaren men hon vill påbörja en dialog i ett samhällsklimat där monologer blir allt vanligare. Vi måste kunna diskutera dessa ämnen tillsammans, är Mazzarellas credo.

Emma Juslin

Merete Mazzarella: Om livets mening.
Schildts & Söderströms, 2017.

Begäret, också efter döden

Hiromi Itos diktsamling Gratulerar till din förgörelse är en hyperrealistisk vision av buddhismens eviga kretslopp av sex, våld, slukande och födelse, skriver Henrika Ringbom.

Efter att livet under en tid hade farit hårt fram med mig hörde jag då och då ett avgrundsskratt skalla inom mig. Det lockades fram av all världens föreställningar om att världen beskedligt ska låta oss känna att vi har kontroll över våra liv. Våra prydligt uppgjorda tidtabeller och karriärförväntningar, vårt behov av solljus och en ungdomlig kropp, vår olust inför att tvingas fylla i blanketter och hålla tider – det kan väl aldrig vara för mycket begärt att tillvaron ska stryka MIG medhårs vad gäller allt sådant?

Just det skrattet hör jag eka genom översättningsurvalet Gratulerar till din förgörelse av den japanska poeten Hiromi Ito. Ito, som är född 1955, är en av Japans mest tongivande och översatta poeter och delar sin tid mellan Kalifornien och Kumamoto.

Långdikten ”Jag är Anjuhimeko” blir för mig tveklöst urvalets starkaste. I den väller avgrundsskrattet, förkroppsligat av en fruktansvärd ”skojarhäxa från bergen”, upp ur världens kaos, våld och vansinne. Häxan inte bara glufsar i sig folk utan är dessutom våldsamt kåt. Hon tvingar diktjaget att kånka upp henne på ett berg där hon parar hon sig med en stenfallos varefter hon föder fram en oändlig mängd igelbarn. När jaget klagar över att hela tiden bli uppätet släpper häxan ur sig ett hånfullt skratt: ”vadå, när jag har ätit dig, har du väl alltid kommit tillbaka till livet utan problem?”

Det är allt levandes öde i Itos dikter: att lida och dö men komma tillbaka, liken må styckas men de fortsätter plågas och plåga varandra i alla fall, de har samlag med hundar och slingerväxter, förökar sig, dör, kommer tillbaka, det tar ingen ände. Det är som en grotesk hyperrealistisk vision av buddhismens eviga kretslopp, ingenting upplöser sig och uppgår i det osynliga utan begäret består och kräver att bli kött också efter döden.

Vansinnesflora

I ”Jag är Anjuhimeko” suger sig ett av igelbarnen fast på diktjagets rygg. Barnet är språklöst men begär kunskap. Jaget svarar med språk: ”jag vet inte om det är bra eller dåligt, men språket är allt jag har, mitt enda sätt att svara är språk, jag har inget annat än språk, jag svarar med språk, jag svarar, och när jag svarar känner jag hur begäret långsamt tillfredsställs, för igelbarnet som jag bär på ryggen.”

Språket är alltså räddningen. Det bärs i dikterna av en besvärjande röst, formler, ramsor och fraser upprepas och varieras. I en dikt skriver Ito att kvinnorna i hennes familj under flera generationer besuttit andliga krafter av ovanligt slag, hennes mormor var schaman, hennes mor medium. När hon läser sina dikter högt tar rytmen över och driver upp tempot, japanskan blir en accelererande maskin, hon skakar i hela kroppen, slår handflatan i bordet. Man hittar både uppläsningar av och intervjuer (på engelska) på Youtube – för den som är det minsta intresserad är de värda att höra och se.

Översättaren Johanne Lykke Holm talar i sitt efterord om Itos skrivande som en sorts ”röstuppfångande”. Det känns som en helt riktig benämning, och stämmer också bokstavligen för ”Jag är Anjuhimeko” som bygger på en transkribering av en kvinnlig schamans version av en känd japansk berättelse om ett syskonpar. Vanligen berättas historien ur broderns synvinkel men hos Ito talar systern. Här, som i flera andra av dikterna, finns en destruktiv far. Just den här fadern gräver ner sin babydotter i sanden vid floden ”där alla begraver sina bebisar”. Om inte modern hade stuckit ner ett vasstrå i hennes öra att suga dagg genom hade flickebarnet dött, men nu växer hon upp till ”en skrattande, levande kropp”. I Itos diktvärld är flickan chanslös men lever i alla fall, som Lykke Holm skriver i efterordet: ”Om inte hennes mamma dödar henne så gör någon annan det.”

Översättningen av Lykke Holm och Lisa Pääjärvi är smidig och fungerar rytmiskt och efterordet är tätt och lysande. Jag skulle gärna citera mer ur det, men nöjer mig med ytterligare en språklig nyskapelse, ”vansinnesflora”. Ordet beskriver exakt växtlighetens art i Itos dikter.

Botgöring

Jag har ändå en invändning, eller önskan. Visserligen domineras urvalet av Itos tidiga produktion, men i det ingår också några nyare texter som starkt avviker från de begärsstyrda dikterna. Som en vattendelare framstår dikten ”Laga mat, skriva poesi” om den förödande jordbävningen och tsunamin år 2011. Tempot är lågt, uttrycket närmast prosaiskt, långa stycken utgörs av citat ur en klassisk text om en jordbävning i Kyoto på 1100-talet, samt ur lotussutran. Medan Ito i dikten ”Coyote” från 1986 lät en annan sutra, hjärtsutran, upplösas i skrattliknande bebisspråk: Haa, haa, haa, haaaaaaaa-uuu, haraharagyatei , gyaagyaagyaatei, skriver hon nu otvetydigt att det enda budskap hon har är lotussutrans: ”Först och främst ska du hjälpa människor / Det är det som är bodhisattva.”

Lite senare följer den korta lakoniska texten ”Botgöring” där Ito rakt av säger att hon ur sin kropp vill skära ut varenda ett misstag hon gjort på grund av sin ”oändligt fortsättande” girighet, ilska och dumhet. Och i urvalets sista dikt skriver hon högstämt om den Ärade Buddhan, lärornas konung, som finns i världen i form av ett stort moln och är den enda medicin som kan bota oss, jaga bort hettan och skänka svalka.

Särskilt de här två sista dikterna hade jag först svårt att hitta en läsart för, jag undrade till och med om Ito var ironisk. Men det är hon nog inte, utan det har skett ett verkligt brott i hennes tänkande och poetik – kanske orsakad av konfrontationen med lidandet, kanske med åldrandet. Gärna hade jag läst något om den utvecklingen i efterordet, fast hennes verk som helhet då blir svårare att inordna i det västerländska feministiska frigörelseprojektet.

Henrika Ringbom

Hiromi Ito: Gratulerar till din förgörelse.
Översättning och urval:
Johanne Lykke Holm och Lisa Pääjärvi,
W&W Internationell poesi 2016