Den splittrade turkiska vänstern
Den turkiska vänstern – vad är det för intressant med den? Frågan är på sin plats, tycker Peter Lodenius som följer upp intervjuerna i Ny Tid nr 17 med ett par överblickar.
Allmänt taget kan man säga att Turkiet är intressant som ett land vid randen av Europa där olika europeiska idéströmningar och tendenser speglar sig i en lite mer avvikande form än den vanliga europeiska. Från 1800-talet framåt har ju det osmanska rikets sultaner, de ungturkiska officerarna och den turkiska republikens grundare i tur och ordning försökt europeisera landet på olika fronter, från klädsel till ideologi. Det allra viktigaste tankemönstret har varit nationalismen, en typiskt europeisk idé, som ändå drevs till sin extrema spets av Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk. Av det turkiska exemplet kan man lära sig en hel del om nationalismens fallgropar.
De skyddar Islands skuldsatta från vräkning
Isländska aktivistgruppen Hemvärnet tvekar inte att ta till civil olydnad för att stoppa de vräkningar som fortfarande pågår i finanskrisens kölvatten.
– Vårt mål är inte att vara populära. Vi är inte intresserade av politiska diskussioner. Vårt enda syfte är att försvara människors hem, säger orvaldur Óttar Gulaugsson, talesman för Hemvärnet, eller Heimavarnarlii som de heter på isländska. Vi träffas på Café Haiti, ett litet fik i Reykjaviks hamnkvarter. orvaldur orvaldsson, som var med och grundade Hemvärnet under vintern 2009, är i antågande.
Stora, stygga IMF
I sin bok Mahti kukkarossa granskar Matti Ylönen IMF och dess underliggande nyliberala ideologi. Resultatet är en bredsida av kritik mot världens ekonomer och Friedman-anhängare.
Det är paradoxalt att en av nyckelspelarna då Bretton Woods-systemet grundades 1945 var den moderna vänsterns ekonomihusgud nummer ett, John Maynard Keynes. I Bretton Woods skapades Internationella valutafonden IMF och Världsbanken. För IMF:s del var den viktigaste uppgiften att kontrollera det internationella valutasystemet, i och med att alla världens valutor mer eller mindre var bundna till dollarn. Världsbanken skulle hjälpa till med återuppbyggnaden av den europeiska ekonomin efter andra världskriget.
Tomater och försök. Drömmen om en nordisk offentlighet.
Illustration: Jaakko Suomalainen
Kritikern Tatjana Brandt undrar om första steget till en bättre offentlighet går genom bättre lyssnande.
Man får inte kverulera. Man kan till exempel i stället kasta tomater, gnissla tänder, svära och marschera eller bara andas koncentrerat. Men kverulansens språk tvinnar sig mjukt kring fåfängan, syr in vår bästa blick på verkligheten, vänder oss mot det inkrökta, självbekräftande och liknöjda. Det gnälliga saknar stolthet, saknar marknadsmusikens högburna glädje som vet att karusellen är en liten jolle på sorgens hav. Det är så frestande att bara sätta sig ner och peka på all dumhet runt omkring för att därefter med sentimental belåtenhet rikta ljuset på sin egen tvinvuxna begåvning. Men om det här är själens pantomim så spelar det inte längre någon roll om vår kritik är riktig, den gnälliga gesten kommer att kröka orden och i stället för att utvecklas blir vi statister i vår egen intellektuella undergång.
Interneteran har som vi vet radikalt förändrat kritikens villkor (och med kritik menar jag nu all reflektion kring konst, inte bara recensioner). Förut hade vi en borgerlig offentlighet, vi hade tidningar som på ett självklart sätt var scener eller rum för uppmärksamhet. Erövrade man tidingens scen blev man hörd. Lyssna på hur Oscar Levertin låter när han år 1906 recenserar Hjalmar Bergmans Solivro i Svenska Dagbladet:
Strindberg spökar på Hôtel Chevillon
Illustration: Kristin Lidström
På måndagen har det gått hundra år sedan August Strindberg dog. Christian Sundgren har under året bott en längre tid i Grez, Frankrike, där det under 1880-talet fanns en konstnärskoloni som Strindberg satte färg och fyr på.
Stämningen var god när August Strindberg med familj (skådespelerskan Siri von Essen, två döttrar och barnjungfru) kom till Grez sensommaren 1883. Nordiska konstnärer hade hittat byn i slutet av 1800-talet, när de smakade på de nya konstvindarna i Paris. Efter hetsen i storstaden och mörkret i konstateljéerna ville de lufta på sig och tog tåget till Grez. Den lilla byn vid floden Loing ligger på bara några timmars avstånd från Paris, la Ville Lumière. Staffliet under armen, ut på åkern och landskapsmåleriet kunde ta vid.
