Hurtfriskt och tunt om motion
Välkommen hem till en familj där träning står högst på agendan. I vardagsrummet yogar höggravida mamma, pappa är ute och löptränar mitt i smällkalla vintern. Pojken Johannes väntar i tamburen för att assistera sin pappa som efter en löptur i kylan ännu ska köra ett pass på inomhuscykeln. Yogan får mamma fixa på egen hand.
Ägget, Koi-Koi och det okända
Det är något med ägg just nu. På Svenska Teatern spelades pjäsen Vit under våren där ett rött ägg lyser upp den i övrigt vita världen. I Christel Rönns Det vidunderliga ägget (som mottog Finlandia Junior priset 2012) möter vi ett ägg på standen och världen är inte längre sig lik. En familj njuter av hav och sol. Plötsligt hittar de ett märkligt ägg, som tilltalar mammans estetiska sinne: ”Sedan mamma förvandlat mitt fynd till en ny inredningsdetalj tappar vi andra intresset för ägget”.
Kampen går vidare
Foto: Asbjørn Jensen
Karl Ove Knausgård har med Min kamp-serien velat skriva sig fri från sin far och sin uppväxt. Han har försökt täta glipan mellan honom och världen, och mellan litteraturen och verkligheten. Och avståndet till läsaren har aldrig varit mindre, skriver K. A. Andreas Holmström i sin recension av romansvitens andra hälft.
Ambitionen hos Karl Ove Knausgård är att skriva den tid han beskriver; att vara den åldern, känna de känslorna. Han är skicklig på det, och här ligger nog mycket av orsaken till den identifikation många läsare känt med Min kamp-böckerna. Denna igenkänning i karaktären Karl Oves liv, i relation till de reflektioner som författaren Knausgård gör i skrivandets nu, skapar den komplexitet som kan sägas vara kärnan i romansvitens stil. Denna komplexitet finns också i Min kamp 4, om än i lägre grad än tidigare. Här är 14 år, 15 år, 16 år; här finns den obligatoriska fyllan, den lika obligatoriska spyan, och åtrån, åtrån efter den ouppnåeliga Kvinnan: ”Å, här är sången om den unge mannen som älskar den unga kvinnan.”
Boende som maktmedel och arena
Klasshat som riktas nerifrån upp har på senare tid debatterats och konstaterats vara hotfullt, men klasshat uppifrån och ner känns inte ens igen. Johanna Langhorsts bok Förortshat är en renande upplevelse, skriver Anna Friman i en recension som åker från Husby till Botby.
När jag skriver det här sitter jag på min stora, kvällssoliga balkong, bekvämt tillbakalutad i en baden-baden. Här nedanför leker några barn på gräsunderlag. I förmiddags tog jag cykeln och åkte tillsammans med mina barn till stranden. Vi badade för första gången den här säsongen och ungarna var bollkalle för en volleymatch mellan två hobbylag från Nordsjö och Botby. I går kväll var vi i den närliggande lekparken och spelade en hård och svettig sählymatch. Rop och jubel ljöd över junigrönskan på sammanlagt fyra språk. Vi gick hem genom medborgarparken, köpte mat i närbutiken där personalen känner oss, drack läsk på husbolagets prunkande gård och var rusiga av endorfiner, sommar och en känsla av sammanhang, tillhörighet och mening.
Små öar, stora berättelser
Tyska Judith Schalansky föddes 1980 och var således bara nio när Berlinmuren föll. Men under dessa nio år bodde hon i DDR. I inledningen till sin fantasifulla och omsorgsfullt utformade atlas Atlas över avlägsna öar – Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka, berättar hon om hur otroligt exotisk en kartbok tedde sig för ett barn som aldrig varit utomlands. Att studera kartor blev för den östtyska flickan ett substitut för de resor till andra länder som inte tilläts av DDR.
