Kategoriarkiv: Teater

Tre frågor till Joachim Thibblin

blivande chef på Svenska Teatern i Helsingfors.

1. Du flyttar från Esbo stadsteater, utan egen ensemble, som sätter upp många gästspel i året. Vilka lärdomar tar du med dig från det sättet att arbeta?

– Framför allt har arbetet i Esbo förändrat mig. Jag har bakom mig 80 premiärer på fyra år, plus alla de föreställningar som jag sett omkring i världen. De har gett mig perspektiv på Finland, och Svenskfinland, utifrån. Förhoppningsvis har jag under arbetets gång blivit lite mer vidsynt.

– Sen landar jag ju i en helt annan verklighet. I Esbo satte de praktiska omständigheterna, främst vad vi hade för pengar att tillgå, vissa gränser för vad vi satte upp, men vid sidan av det kunde vi egentligen göra vad vi ville – vi började varje uppsättning från rent bord.

2. Vad ska du göra för att upprätthålla ett gott
arbetsklimat på Svenska Teatern?

– Nu måste jag ju först landa på det nya jobbet, så det är svårt att svara på den frågan i det här skedet. Men jag är genomgående en samarbetande människa. Teater gör man inte ensam. I princip kommer mitt arbete att gå ut på att leda olika expertgrupper – kompetensen finns inom huset. Till exempel kommer jag att få arbeta med Svenskfinlands största dramaturgiat: två personer. Fler finns inte någon annanstans i Svenskfinland. Och det är ju helt fantastiskt att det finns två anställda som enbart arbetar med innehåll.

3. Ser du att Svenska Teatern i egenskap av den finlandssvenska nationalteatern har ett uppdrag gentemot kulturen och samhället i Svenskfinland, utöver att leverera bra pjäser?

– Jag har sagt det tidigare, att jag vill stärka Svenska Teaterns roll som nationalscenen på svenska i Finland. Du kallade det för ”den finlandssvenska nationalscenen”, men jag talar hellre om nationalscenen på svenska. Man börjar så lätt definiera vem som är ”finlandssvensk” och vad som är ”finlandssvenskt”, och man buntas lätt ihop som en homogen grupp då man talar om finlandssvenskar, så jag har allt mer börjat använda uttrycket ”på svenska i Finland”. Men det är klart att Svenska Teatern har ett specialuppdrag. Nu måste jag först sätta mig in i vad det redan finns skrivet om Svenska Teaterns uppdrag, men utöver det ser jag att teatern är en oerhört viktig konstform, eftersom teatern är – mer eller mindre – det enda stället där du kan sätta dig ner och höra svenska talas live.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

Maktlöshet i mentalvården

Nylands svenska ungdomsförbund (NSU) sätter upp en dramatiserad version av den svenska journalisten Daniel Velascos radiodokumentär Den fastspända flickan. Dokumentären berättar historien om Nora, en ung kvinna från våldsamma familjeförhållanden, som i tonåren blir självdestruktiv, och som till slut dras in i Sveriges kafkalika mentalvårdssystem där de mest utsatta patienternas välmående får vika inför vinster i välfärden.

NSU:s dramatisering av radiodokumentären framförs av Lidia Bäck som Nora och Maria Helander i en rad biroller, och som ljudtekniker i de partier där ensemblen väljer att använda ljudspår, ibland ur den ursprungliga radiodokumentären, för att föra berättelsen vidare. Resultatet blir ett ovanligt slag av dokumentärteater som grundar sig på ett annat ursprungsverk som delvis också finns närvarande i scenuppsättningen, men som ensemblen ändå valt att tillföra ett visst estetiskt lager för att gestalta hjälplösheten i Noras situation. Budskapet blir väldigt entydigt men tjänar till att beskriva den mänskliga verkligheten bakom socialvården, och gör det med en klarhet som är förtjänstfull med tanke på föreställningens unga målgrupp. Det är en historia om svek, sårbarhet, girighet och kyla, men också förlösning och hopp, som trots ett pedagogiskt ”nu ska vi berätta något viktigt”-tonfall berättas osentimentalt och med stark inlevelse.

Föreställningen reser sig över sentimentaliteten i att den riktar sitt fokus mot strukturella frågor snarare än det personliga livsödet. Dels höjer den ett varnande finger när det kommer till privatiseringar i social- och hälsovården: när en patient fråntas eller saknar möjligheter att välja själv är det vanligen någon annan än patienten som kammar hem vinsterna. Men Den fastspända flickan beskriver också hur patienter tystas och omyndiggörs.

– När en människa insjuknar i psykos så kan vi observera att det är något som händer i hjärnan. Men är det som händer i hjärnan orsaken till psykosen, eller är det snarare en följd av sociala omständigheter där människan förtrtycks och tystas? säger Claes Andersson i en diskussion på Vasa Littfest (se föregående uppslag).

Vi dras med ett arv efter en neurologisk tradition inom psykiatrin som var stark under 1960- och 70-talen (tänk Clockwork Orange) som förverkligade sina anspråk på kontroll över människopsyket med kraftfulla ingrepp och medicinering, i värsta fall lobotomi. I detta vårdsystem utövade läkaren en väldig makt över patienten, som i sin tur tystades och fråntogs möjligheten att vara delaktig i sitt eget tillfrisknande – och drevs till vansinne av sin maktlöshet.

– Om man vill hjälpa en människa som har psykiska problem måste vi försöka förstå vad den människan känner och vad den varit med om. Det är en stor förändring som har inträtt i vården av psykiska sjukdomar, säger Andersson.

Som Den fastspända flickan visar väger den insikten lätt då den kommer i konflikt med vinstmarginalerna.

Text Lasse Garoff
Foto Sanna Hoang

FNU: Den fastspända flickan. Regi: Anja Bargum. Medverkande: Lidia Bäck, Maria Helander. Ljud och scenografi: Markus Packalén. Dramaturgisk hjälp: Sofia Aminoff och Nina-Maria Häggblom. Publikarbete: Maria Helander.

Entydigt obehag

Jeanette Björkqvists monologföreställning Mammas flicka är en rå och otäck historia berättad av ett barn som växer upp i en familj där pappan misshandlar mamma. Storebror checkar ut ur familjen då han inte orkar se på eländet, och lillasystern Milla (effektivt gestaltad av Linda Zilliacus) blir ensam kvar i en tillvaro av konstant stress och oro, och lever i en hjälplöshet som går djupt under huden. Chris af Enehielms regi går rakt på ämnet utan estetisering eller omskrivningar och visar Milla som ett skrämt och jagat djur i sitt eget hem. Utanför hemmet beter hon sig som alla andra barn, blir glad av samma saker, har nära och intensiva vänskaper, men är samtidigt är akut medveten om att hennes familj inte är som alla andras, utan en skamfläck som måste döljas och gömmas undan. Zilliacus levererar en säker gestaltning av Milla som växer upp från barn till ung vuxen.

Timmarna hemma är spända och oroliga, både då pappa är hemma och alla försöker låtsas som om ingenting av gårdagens brutala misshandel hade hänt, och när han är borta för då går Milla och väntar på de fruktade ögonblicken då han kommer hem full och rasande. Och kvällarna då hon lämnas ensam hemma och är livrädd för mörkret. Och tiderna då pappa är på gott humör för hon vet hur lätt det kan växla och hon skrattar och leker med bara för att vara honom till lags.

De vuxna i omvärlden vill inte se vad som pågår, och när de tvingas göra det blottar de en oförlåtlig feghet maskerad under attityden att ”man ska inte lägga sig i människors privatliv”. Våldet blir en del av vardagen och eskalerar till den punkt där det bara är en tidsfråga innan mamma blir ihjälslagen.

Jeanette Björkqvists pjäs är baserad på verkliga händelser och sådant gör det alltid vanskligt att peka ut brister eller komma med invändningar. Det är en konvention inom teaterkritik att pjäser som behandlar verkliga, tunga och angelägna teman – och Mammas flicka är definitivt en sådan – inte bemöts av samma kritik för utformning och innehåll som lättare dramer. Det råder ingen tvekan om att familjevåld är just sådant som det skildras i pjäsen: skoningslöst och äckligt, och förutsägbart till den punkt där offrens förmåga att ännu hoppas på något bättre blir en del av tragedin. Där gör pjäsen en insats i att den tvingar oss att titta på ett fruktansvärt våld som vi vet att idag pågår i en strukturell omfattning i vårt samhälle.

Samtidigt ligger pjäsens brist i att den har ett väldigt snävt fokus på det fysiska våldet, och dess traumatiska inverkan på den människa som tvingas leva med det som en ofrånkomlig omständighet i hennes liv. Vi får veta beklagligt lite om hurdana människor föräldrarna är, som borde ha en större handlingsfrihet men som trots det väljer att leva kvar i våldet. Pappa är ingenting annat än ett våldsamt fyllo som tillskrivs en hemsk barndom, mamma är ingenting annat än en kuvad slagpåse, och de har ingen inbördes relation utom våldet. Medan det kanske stämmer att familjevåld fräter bort individuella drag ur relationer (jag vet inte om det är så) så riskerar pjäsen i det här avseendet att bli endimensionell till den punkt där karaktärernas handlande saknar motivering, och därför är det svårt att hitta en nyanserad emotionell klangbotten utanför en entydig och ögonblicklig förfäran.

Flera nyckelfrågor, som känns centrala för en djupare förståelse av ett så smärtsamt fenomen, förblir obesvarade. Varför stannar mamma kvar och låter sig misshandlas? Varför lämnar hon inte pappa ens för sina barns skull? Inte minst, varför slår pappa sin fru? Varför tycker Milla synd om den vidriga människa som lämnar hennes liv för alltid? Varför återvänder Milla till ett våldsamt förhållande i vuxen ålder? De här mönstren är välkända från vår sorgliga verklighet, men också svårbegripliga för en som haft turen att själv växa upp i ett tryggt hem. Från en pjäs som behandlar de här mönstren skulle jag önska svar på de frågor som pjäsen väcker.

Lasse Garoff

Mammas flicka, av Jeanette Björkqvist. På scenen: Linda Zilliacus. Regi: Cris af Enehielm. Ljus: Paavo Kykkänen. Ljud: Antero Mansikka. Lilla Teatern, spelar till och med 31.10.

Sisko tuggar på skammen

Let’s get this party started. Festens värdinnor är arbetsgruppen sisko som består av Johanna Dikert, Johanna Holmström, Anna-Sofia Nylund och Malou Zilliacus. Det bjuds på alkoholfri öl, chips, godis, vegepizza och sojakorv. Jag sitter uppkurad i en säng bland kuddar och festattiraljer. Får en öl i ena handen och en blinkande discokula i den andra. Människor sitter i soffor och fåtöljer utspridda runt scenen, talar med kompisen bredvid, är lite spända och nervösa. För vem vet egentligen hur den här festen kommer att sluta?

Det som börjar som en lite stel förfest blir snart en glittrig kväll. Festen börjar med att en röst berättar om händelserna på gruppens kick-off helg på Viking Line Mariella i december. På väggen projiceras Youtubeklipp från kryssningsfartyget. sisko samtalar med medpassagerarna om skam i rökrummet, vid buffén, på dansgolvet, i rökrummet, vid karaoken, i rökrummet, vid karaoken, på dansgolvet.

Plötsligt avbryts allt av att rösten räknar upp vad skådespelarna i hemlighet skäms för. Under pjäsens gång kryper röstens ord allt tätare inpå dem.

Skam, skam, skam

Du skäms för att du inte gör tillräckligt för flyktingarna i Finland. Att du inte tycker om dina kollegors verk. Att du äter kött. Att du studerat ekonomi. Att du blir arg på dina barn. Att du inte älskar din mamma. Att du är feminist och inte har vågat berätta för någon att du blivit misshandlad av ditt ex. Vi skäms inte för någonting. Vi skäms. Vi skäms för att vi skäms. Vi skäms inte för någonting. Vi skäms.

Pjäsen får mig att tänka på systrarna Bianca och Tiffany Kronlöfs tv-serie Full Patte och deras show Slå pattarna i taket. Det är lika naket, ärligt och kritiskt.

Humor blandat med allvar

Scenografin, ”vardagsrummet” som publiken och skådespelarna är i är väldigt interaktiv, den konstanta videoprojektionen mot väggen och det improvisatoriska greppet fungerar väldigt bra. Till och med skådespelarna blir ibland själva förvånade över vad som sker. Men många scener och scenbyten är alltför utdragna. Publiken skruvar på sig. Helheten skulle ha vunnit på fler växlingar i dynamiken. Det känns aldrig riktigt som om vi når klimax. Arbetsgruppen har mycket mod, men om de skulle ta lite mera mod till sig skulle budskapet nå ända fram. Gruppen kommer nära något viktigt, men fegar ut i sista stund. Vilket gör att syftet förblir något dunkelt.

Arbetsgruppens främsta styrka ligger i att kunna jonglera humor med allvar. De allra jobbigaste känslorna och rädslorna vi bär på blandas med självironi och humor. Zilliacus försöker med publikens hjälp dechiffrera en ovanlig smiley som en kille har skickat till henne. Dikert kommer plötsligt inrullande, synligvis naken, i ett badkar fyllt av blommor och berättar om en erotisk upplevelse medan två vargar pippar på skärmen bakom henne.

Mot slutet av Festen får publiken anonymt skriva ner en sak de skäms över. Arbetsgruppen läser sedan upp lapparna och äter därefter upp dem. Tuggar en stund på skammen och spottar sedan ut den slemmiga bollen. sisko vill visa på befrielsen och styrkan i att vara öppen med vad man skäms för. Och att skam egentligen bara är en slemmig äcklig klönt.

När jag går hem från festen står de tomma ölflaskor på rad vid scenkanten. Jag vill gärna gå på Festen nästa och nästnästa vecka igen. För man vet aldrig hur en fest kommer att bli och var den slutar.

Text: Vilhelmina Öhman
Foto: Haliz Muhilden

Festen är en samproduktion mellan scenkonstduon sisko och Svenska Teatern. Text och dramaturgi: Johanna Holmström. Regi: Anna-Sofia Nylund. De är alla på scenen med sina egna namn, med sina egna skamkänslor. Föreställningen spelar på Svenska teaterns Nickenscen datumen 1.4, 8.4, 22.4, och 29.4 kl. 14:00 och 18:30. 

Prinsessan Hamlets ångest

En tragedi om galenskap, skräck, vänskap, identitet och en frenetisk vilja att lämna ett spår, det är Prinsessa Hamlet, som hade premiär i mitten av februari. Och det är garanterad Q-teatteri-kvalitet. Det är en egensinnig, oväntad, snygg och sprakande föreställning. Linda Wallgrens regi är precis, ljuddesignen av Viljami Lehtonen är strålande. Stämningen som skapas är från första stund tryckande, och den håller en i sitt grepp föreställningen igenom.

Det handlar inte om en simpel uppdatering av Shakespeares Hamlet med kvinnliga huvudpersoner; nej, E. L. Karhus (tidigare Emilia Pöyhönen) pjäs är bra mycket smartare än så. Några av namnen från Hamlet finns visserligen med – hovdamen och bästa vännen Horatia (Elena Leeve), beundraren Ofelio (Eero Ritala), mamman Gertrude (Leea Klemola) – men historien är en annan, tiden en annan.

Kronprinsessan Hamlet, intensivt tolkad av en stark Lotta Kaihua, är besatt av att lämna ett spår i historien, göra en sorti som kommer att bli ihågkommen för alltid – hon ska tända eld på sig själv och brinna upp framför ögonen på folket. Redan innan hon på sin 29:e födelsedag gör verklighet av planen bränner hon ett stort fult ärr mitt över sitt ansikte. ”De prinsessor blir ihågkomna som tar livet av sig, de övriga är bara kvinnor som inte kunde leva, dem minns ingen. Så ska det inte gå för mig.” Efter det misslyckade självmordsförsöket skickas Hamlet till London och Buckingham Palace. Där ska hon få vila upp sig, och hon verkar trivas; hon går till och med med i palatsets kör som består av bland andra Lady Diana och Sir Elton John och som bara sjunger London bridge is falling down. Men Hamlets ångest allvarligare än att den kan botas med lite körsång. Så följer en scenbild man inte glömmer: hemsk, vacker. I hemlandet fortsätter allt, även utan Hamlet.

Det är en tragedi av Shakespeareansk skala. Emellanåt är det bara absurt, men samtidigt förförande, och man kan inte annat än fängslas. Textens upprepningar är effektfulla och språket vackert. Scenografin av Ina Saarinen är enkel men fungerande, och de upprepade effekterna med levande eld är så klart häftiga. De fiffiga dräkterna av Annika Saloranta blandar epokdrama med nutid, maffiga peruker med solglasögon och silverskor. Skådespelarprestationerna är alla nyansrika, starka; speciellt Leeve som Horatia och Klemola som i den andra akten får mera plats och en berörande monolog om moderns eviga skuldkänslor. Hamlets morbror, spelad av Hannu Kivioja, är en uppiggande komisk roll, och berättaren och den kungliga vakten Emmi Parviainen är tuff, med detaljerat genomstuderat kroppsspråk och minspel. För att inte tala om huvudrollsinnehavaren Lotta Kaihua, som sömlöst växlar mellan ångest och skratt som den plågade Hamlet.

Den andra akten är på många sätt ännu mer övertygande än den första. Tempot är högre och scenbilderna mer intressanta. Skriet av Horatias falkar ekar länge i tankarna efteråt, och sagovärlden känns störande sann. Det blåa skenet och elden flimrar kvar på näthinnan.
Sonja Mäkelä

Q-teatteri. Prinsessa Hamlet. Regi: Linda Wallgren. Text: E. L. Karhu. Dramaturg: Pipsa Lonka. Scenografi: Ina Saarinen. Ljus: Anniina Veijalainen. Dräkter: Annika Saloranta, Ljud: Viljami Lehtonen. Maskering: Riikka Virtanen. Planering av eldeffekter: Klaus Klemola. På scenen: Lotta Kaihua, Elena Leeve, Leea Klemola, Hannu Kivioja, Eero Ritala, Emmi Parviainen.