Kategoriarkiv: Teater

Ett djärvt och välkommet steg

Ska det ske förändring så är det bra om den genomförs beslutsamt. Hangös tjugosjätte teaterträff signalerade förändring, från och med sitt visuella uttryck. Antonia Ringboms brokiga och lekfulla stil, som under 25 år kommit att bli synonym med den fartfyllda, brokiga och halvt improviserade stämningen under festivalen, ersattes i år av illustratören och grafikern Ulla Donners knallgula, avskalade och eleganta layout.

I oktober i fjol tog festivalen ett steg i en ny riktning den utsåg en ny styrelse. Det var väldigt konkret fråga om en föryngring av ledningsgruppen då de långtida festivalprofilerna Antonia Ringbom och Miki Pöysti efterträddes av trettio-ish-arna Jonas Welander, Annina Blom, Anni Klein, Sinna Virtanen, Kira-Emmi Pohtokari, Tom Rejström och Rasmus Slätis. Och medan festivalens utformning under den tidigare ledningen vuxit fram organiskt och resulterat i ett vildvuxet och färggrant programutbud blev det tydligt att den nya styrelsen eftersträvade en mer tuktad konstnärlig profil.

Tidigare år har programmet kommit att bestå huvudsakligen av de bästa flyttbara svenskspråkiga teaterföreställningarna, och därmed har festivalen fått utformningen av ett slags ”greatest hits” av det finlandssvenska teaterspelåret, från fria grupper till institutionsteatrar. Dessutom har utformningen fått den praktiska effekten att den samlat en stor del av det svenskspråkiga teaterfältet kring festivalen – alla har varit tvungna att dyka upp bara för att bygga och spela sina föreställningar. Det stora behovet av frivilligarbetare har också fungerat som en otroligt effektiv inkörsport till branschen för teaterintresserade unga vuxna. Det är en trygg gissning att det finlandssvenska teaterfältet utan sin teaterträff skulle vara mycket mindre sammanhållande, och antagligen mycket mindre punkt, med färre teatergrupper och -proffs. Utan att sträcka sig utanför rimlighetens gränser kan man till och med påstå att Hangö teaterträff kommit att få en definierande funktion för det finlandssvenska teaterfältet.

Därför kan också festivalens utformning 2017 upplevas som något av en omvälvning. Programmet bestod av betydligt färre föreställningar än tidigare, och i festivalprogrammet var det bara ett fåtal av föreställningarna som var bekanta från det svenskspråkiga teaterfältet (typ Raksamonologer, Wunderkinder, och ljudinstallationen Vägen – Revisited).

Därtill hade den interaktiva ljudföreställningen Track premiär, det arrangerades diskussioner och workshops, LUST arrangerade en demoföreställning för den andra årskullen av utvecklingsprogrammet Den Autonoma Skådespelaren, och därtill kom ett flertal performansföreställningar, och flera internationella gästspel, samt några rätt avancerade barnföreställningar. Överlag var festivalens profil klart mer internationell, strävade över språkgränser, experimentell, tvärkonstnärlig, postdramatisk … Och ambitiös i sina avsikter, och konsekvent genomförd, särskilt med tanke på att den nya styrelsen valdes in i oktober, och hade väldigt kort tid på sig att planera och genomföra sina vidlyftiga planer. Däremot är det tänkbart att denna förnyelse i alla fall inledningsvis möter en viss friktion.

Dels kan man förvänta sig att homologin mellan det finlandssvenska teaterfältet och festivalen kommer att luckras upp en smula. Den största delen av de föreställningar som spelas på svenska i Finland representerar ju fortfarande dramatisk och textcentrerad teater, medan festivalen prioriterar konstnärligt utforskande scenkonst. Vi får hoppas att teaterfestivalen klarar av att förvalta sin roll som ett samlande gräsrotsinitiativ också i framtiden.

Under de senaste sex åren har Hangö teaterträff också gjort ansatser att engagera ortsborna mer i festivalen, vilket också den nya styrelsen omfattar. Frågan är på vilket sätt den strävan går att kombinera med en mer avantgardistisk profil – det är inte sagt att det föreligger någon absolut motsättning i detta, men om ortsborna ska involveras i högre grad kräver det förmodligen att de känner sig delaktiga av festivalen. Det är även rimligt att anta att mycket av festivalen också i fortsättningen av en viss nödvändighet arrangeras huvudsakligen på teaterfältets villkor, och i så fall är det värt att erkänna utmaningen i att få de här gruppernas intressen att mötas.

Självspäkningstendensen inom det finlandssvenska teaterfältet är stark och improduktiv och ihållande, och – med risk för att formulera mig vagt och svepande – jag har länge anat en viss frustration över ett upplevt navelskåderi inom branschen. En kluven inställning till en minoritetsposition som upplevs som privillegierad, samtidigt som den möjliggör ett relativt fritt konstnärskap. Många gånger har det efterlysts mer nordiska och europeiska influenser, mer samarbete med det finskspråkiga fältet, kort sagt en frigörelse från den klaustrofobiska finlandssvenska gemenskap som Merete Mazzarella kallat för ”det trånga rummet”. Den nya konstnärliga linjen på Hangö teaterträff känns som ett djärvt och välkommet steg i den riktningen, en festival som blickar utåt istället för inåt, och personligen väntar jag med stort intresse på att se hur Hangö teaterträff utvecklas och tar form under de kommande åren.

Text: Lasse Garoff
Illustration: Ulla Donner

Artikeln uppdaterad 16.6. kl 11.52.  Wunderkinder spelade ursprungligen på svenska, inte på engelska.

Vad menar Brigitte?

När går en kropp från att vara ett subjekt till att bli ett objekt?

Jag blir distraherad av de andra kropparna i rummet. Jag blir distraherad av känslan av tvång att verka trevlig och social och av känslan att jag måste le åt dessa kroppar för att verka normal. Så jag går ner i källaren. Men i bristen på andra kroppar blir jag istället distraherad av ett behov av att bevisa att jag är där. Bekräfta att jag finns och att jag är en social och kulturell varelse som går på tvärkonstnärliga utställningar och därmed är en fungerande individ.

Blaue Fraus nya verk Object är en fotoutställning, ett ljudklipp, filmkonst, text och performans. Jag ser den som en fortsättning på Blaue Fraus tidigare föreställningar (i brist på rymligare ord) om kroppar, rumslighet och blickar. Det är en djupdykning i rummet mellan aktören och åskådaren, jagets upplevelse av sitt eget och andras varande och konstnären som objekt. Vem betraktar och vem blir betraktad? Vem är egentligen subjektet och objektet här? Kan en kropp som blir fotograferad betraktas som ett subjekt?

Jag får ett brev i handen av någon som liknar the Cookie Monster (Venla Helenius). I brevet står det att jag ska gå och sätta mig bredvid ett av konstverken eller en av skådespelarna i rummet och att jag ska sitta där i ungefär fem minuter. Jag lyder och sätter mig bredvid en replika av Venus födelse. Brigitte Bardot 1 (Joanna Wingren) sätter sig framför samma tavla, särar på benen, lutar huvudet bakåt och stönar. Brigitte Bardot 2 (Sonja Ahlfors) gör likadant på andra sidan om mig. Resten av publiken står i andra ändan av rummet. Jag känner mig i en extremt utsatt position.

Utdrag av tankar: Är mina fem minuter slut nu? Borde jag stiga upp och gå härifrån? Men då bryter jag en stämning och en situation som jag ännu inte vet vart den är på väg. Men vad om jag vill vara den som betraktar och inte vara den som blir betraktad?

Kvinnokroppen är van vid att tvingas in i en känsla av att vara ett objekt. Så även skådespelarkroppen. Det Blaue Frau gör är att svänga på rollerna och ifrågasätta dramats ramar. Åskådarplatserna är avgränsade med tejp. Den säger: ”Du får inte sitta här, du får inte vara åskådare ikväll”.

Bardots & Bardots dialog

Publiken släpps till sist in till publikplatserna. Brigitte Bardot & Brigitte Bardot för en dialog från två stegar. Brigitte/Sonja frågar ut Brigitte/Joanna om några nakenbilder som Joannas karaktär tog på sig själv och skickade till sin dåvarande pojkvän för några år sedan. Hemmafrun (Klara Wenner Tångring) översätter till emojis. ”När du tog dem kände du dig då som ett objekt eller som ett subjekt? När du tittade på dem kände du dig då som ett objekt eller som ett subjekt?” Brigitte/ Joanna menar att hon kände sig som ett subjekt för hon var i kontroll av situationen.

Fotografierna på Albertsgatan 16, tagna av Angelina Bergenwall, för mina tankar till den amerikanska fotografen Cass Birds fotoserie Rewilding. I den utforskar Bird androgyna kroppar och begreppet femininitet. Hon har sagt i en intervju att hon är mer intresserad av subjekten hon fotograferar än den performativa ytan och konstruktionen femininitet.

Om det ens går att nå subjektet via fotografier är en bra fråga när man ser på utställningen Object. Fotografierna är intima och undersökande men samtidigt. I vissa bilder är kvinnan mer i kontroll, som om hon vilar i sin egen kropp, och i andra är kvinnokroppen mer sexualiserad och objektifierad. Är inte varje bild där du öppnar munnen eller ler en del av den patriarkala konstruktionen? En kvinna i en bild är alltid i relation till reklam eller pornografi. (Frasen lånad av en vän.) Object är inte fri från den kontexten.

Dialogen och stämningen blir avbruten av städerskan från källaren (Malin Nyqvist), som är en bekant karaktär från ljudklippet från utställningen. Städerskan behöver kissa och måste avlösas från sitt arbete av någon från publiken. Hon ber och lockar med godis och öl. En från publiken går ner i källaren. Städerskan lämnar till sist lokalen och går till butiken på andra sidan av Albertsgatan. Publiken skrattar: ”Vart gick hon? Får man gå ut från sin egen performans?”

Till beskådning dagligen

Jag upplever urladdningen, raven som sker i slutet, som det som gjorde åskådarna och aktörerna mest blottade. Lokalen har stora fönster – allt syns och hörs ut till gatan. Förbipasserande stannar upp, betraktar, kanske filmar en snutt. Vi är alla här till beskådning dagligen.

I den feminina kroppen känner jag mig objektifierad varje dag. Även av mig själv. Den feminina kroppen är socialt konstruerad som ett objekt, vilket gör att kvinnans kropp alltid utsätts för granskning av andra individer. Det gör att kvinnor uppmuntras till att se sin kropp från betraktarens perspektiv och internaliserar därmed ett yttre perspektiv på sin kropp. Den objektifierande blicken handlar inte bara om kvinnliga kroppar, utan gäller även andra icke-normativa, icke-vita kroppar. Därför känns repliken Brigitte Bardot 1 säger: ”Som ett objekt är jag helt fri” extremt provocerande. Vad menar Brigitte?

Kvinnokroppen som ett fullt subjekt

Den västerländska filosofin har tampats med frågan om subjekt och objekt i alla tider. Sartres kompis Maurice Merleau-Ponty kritiserade Descartes dualistiska uppdelning soma/psyke. Merleau-Ponty talade om den levda kroppen. Han menade att subjektet och vårt medvetande inte är avskilt från vår kroppsliga uppenbarelse och att kroppen har en tvetydlig karaktär i och med att den både kan vara ett objekt i rummet som andra ting, men också ett levande subjekt. Du både har och är en kropp. Kroppen är materiell men samtidigt meningsskapande.

Merleau-Ponty menar vidare att vår kroppsliga erfarenhet är vår relation till världen. Vi upplever världen genom vår kropp, samtidigt som den är någonting utanför oss själva. All vår livserfarenhet finns i skärningspunkten medvetande/kropp. Också psykoanalysen ser människans kropp och hennes medvetande som oskiljaktigt förenade.

Men Simone de Beauvoir menar däremot att man kan beskriva kroppen som en situation, något pågående som individen hela tiden subjektivt befinner sig mitt uppe i. Litteraturvetaren Toril Moi menar i förlängning att en kvinna definierar sig själv genom det sätt hon lever sin situation, genom det sätt hon gör något av det som världen gör av henne. Därmed förnekas kvinnan både socialt och kulturellt den autonomi och subjektivitet som borde gälla alla människor. ”Samtidigt är kvinnan människa vilket betyder att hon är subjekt. Kvinnan i det patriarkala samhället lever alltså i en motsägelse; som människa är hon ett fritt subjekt, men hennes situation som kvinna förvägrar henne samtidigt denna fulla subjektivitet” (Aina Valkare, 2009).

Är det därför så intressant att utforska kvinnan som objekt? Det sker dagligen. Skulle det inte vara mer intressant att utforska kvinnokroppen som ett fullt subjekt?

Vilhelmina Öhman

Foto: Liina Aalto-Setälä

Blaue Frau, Object. Spelar fram till den 30.5.

Medverkande: Sonja Ahlfors, Angelina Bergenwall, Meri Ekola, Venla Helenius, Johan Isaksson, Malin Nyqvist, Klara Wenner Tångring, Joanna Wingren and Ilse Ybarra

 

Energisk ungdomsmusikal

I musikalproduktionen Connected ger Svenska Teatern över stora scenen åt Musikteaterskolan Nya TADAM, som framför en medryckande ungdomsmusikal med stark energi.

Emma (Vilma Eklöv) har flyttat med sina föräldrar till Helsingfors från Jakobstad, och hamnar i den känsliga situationen som den nya eleven i en vilt främmande klass i mitten av tvåan i gymnasiet. De sociala klickarna är sedan länge etablerade och alla ungdomarna vet sin plats i en sträng social hierarki med innegäng och utegäng – och vem man pratar med på rasterna ingår i ett intrikat socialt spel med höga insatser. Och Emma känner ingen och vet inte var de osynliga gränserna går. Som ny i klassen blir hon den person som flera människor talar om än talar till, och det är svårt för henne att veta vem som vill vara hennes kompis, och vem hon borde akta sig för, samtidigt som alla hennes klasskamrater har olika åsikter om den saken.

Killarna i klassen med Mikael i spetsen (Kenneth Mattila) lägger snabbt märke till skolans nya elev, vilket får skolans rykteskvarn och sociala drottning Kata (Anna Hedström och Denjah Leinson i utmärkta rollprestationer som hänsynslös manipulatör) som kastar sidoblickar på sitt ex Mikael att börja sprida otäcka rykten om Emma i förebyggande syfte.

En lovande vänskap med Robin (Victor Suhonen i en annan av produktionens förträffliga skådespelarinsatser), en utfryst enstöring med tusenniohundra vänner på sociala medier, sabbas av Katas skickliga intriger, och den sårade Robin blir en av de värsta ryktesspridarna som sprider skvallret långt utanför skolans väggar. Robin är en av föreställningens nyckelkaraktärer som ger en gripande gestaltning av hur en ung människa kan vara fullkomligt uppkopplad och totalt isolerad samtidigt, och hur lätt det är att gömma sig och låtsas vara någon annan.

Inom kort börjar ryktena surra på för fullt i de sociala medierna tills de eskalerar i fullskalig nätmobbning med busringningar och otäcka sms. Emma vågar inte berätta för någon vad som pågår utom för sin gamla vän Madde (Linda Helakoski) från hennes förra skola i Jakobstad.

Connected av dramatikern Craig Christie (i översättning till helsingforsfinlandssvenska av Henrik Harley Laine) har också flera starka och rörande musikstycken, och använder melodiska teman till att göra inspirerade paralleller – bland annat hur den trevande vänskapen mellan Emma och Robin får ett eko i hur Robins mamma anar att något är på tok med sin son men vet inte vad, och längtar efter en närmare kontakt med honom men vet inte hur hon ska nå fram till honom. Föreställnignen bjuder också på krävande dansnummer med Matilda Vaenerberg och Ellen Wikholm.

I Seija Metsärinnes regi visar också skådespelarna Charlotta Ahonen, Linnéa Lang, Nelli Salonen och Jacob Waselius vad de går för i gestaltningen av en skolmiljö där mobbningen blivit digital.

Text: Lasse Garoff
Foto: Vladimir Pohtokari

Text och musik Craig Christie. Regi Seija Metsärinne. Koreografi Anne Pihlström. Översättning till svenska Harley Henrik Laine (manuskript) och Karolina Sveiby (sånger). Musikarrangemang Staffan Strömsholm. Körarrangemang Hanna Mannerström. På scenen Nya TADAM: Charlotta Ahonen, Vilma Eklöv, Anna Hedström, Linda Helaskoski, Linnéa Lang, Denjah Leinson, Kenneth Mattila, Nelli Salonen, Victor Suhonen, Matilda Vaenerberg, Jacob Waselius och Ellen Wikholm. Musiker på scenen: Staffan Strömsholm, kapellmästare/keybord – Birger Sirviö, elgitarr – Matti Ukkola, elbas – Ossian Jaakkola, trummor – Julia Krogius, violin – Carmela Lönnqvist, violin och Alevtina Parland, trumpet.

Tre frågor till Jonas Welander

styrelseordförande för Hangö teaterträff.

1. Hur kommer festivalen att vara annorlunda i år, då den fått nya huvudarrangörer?

– Den kommer att bli annorlunda, bara av det enkla fakum att det skett ett generationsskifte. De tidigare frontfigurerna Antonia Ringbom och Miki Pöysti har varit där i 25 år, och under deras tid har saker vuxit fram organiskt. Vi har försökt uppmärksamma helheten kring festivalen och identifiera förändringar som vi vill sträva efter, och saker vi vill börja titta på på ett annat sätt. Men i praktiken kommer förändringen inte att vara så stor direkt. Vi i den nya styrelsen blev invalda först i oktober, och det är en kort tid att göra program och förändringar.

– Den tydligaste förändringen är att vi minskar en aning på antalet enskilda föreställningar, men vissa av dem kommer istället att spela flera gånger. Vi kommer också att arrangera föreställningar som är mer synliga i stadsbilden, som inte kräver att man köper en biljett eller ens läser om dem i ett program, utan som man bara krockar in i på stan. Tidigare har festivalprogrammet bestått av årets bästa flyttbara föreställningar, och det har vi lite försökt omformulera. Vi vill lägga lite större fokus på att presentera sådant som är inte är så synligt i teatrarnas ordinarie repertoarer. Vi vill skifta fokus så att festivalen blir en plattform för att göra saker, och inte enbart visar upp färdiga föreställningar.

2. Har ni långsiktiga utvecklingsplaner för festivalen?

– Definitivt. Vi vill på lång sikt utveckla samarbeten med andra aktörer och kunna verka som samproducent i att skapa föreställningar och föreställningskoncept. Det är inte så synligt i år, för det kräver en viss framförhållning. En långsiktig dröm är initiera samarbete och samproduktioner internationellt. Vi tar det lugnt, styrelsen jobbar trots allt på frivillig basis, så vi försöker bromsa ambitionerna. Det ska få ta den tid det kräver.

3. Vad kommer ni att göra för att Hangöborna ska känna sig delaktiga i festivalen?

– Vi gör vissa produktioner synliga i stadsbilden, så att man slipper köpa en biljett, och bara sänka tröskeln så mycket som möjligt. Vi hoppas att det ledder till att folk blir nyfikna, och tar till sig mod att också se andra föreställningar. Hangö är också en stad utan en egen proffsteater. Där finns amatörteater och det kommer gästspel dit ibland, men vi vill se till att det teaterutbud som kommer till staden med Hangö teaterträff når ut, och att publiken kommer åt att välja lite bredare i utbudet.

Text Lasse Garoff
Foto Otto Donner

Kulturens offerlamm

Den 7 oktober 1942 fördes tio norska män ut i Falstadskogen några mil från Trondheim. Där ställdes de inför en exekutionspluton och avrättades.

De lokala myndigheterna som samarbetade med den tyska ockupationsmakten i Norge hade för exekutionen valt ut personer som var ledande och synliga i Trondheims offentlighet. En av dem var teaterchefen Henry Gleditsch. Han hade gjort livet surt för de lokala myndigheterna och nazistkoryféerna i Oslo. Han hade satt upp kontroversiella kabaréer, spelat dansken Kaj Munks dramatik (också han avrättad av nazisterna), iscensatt publikbojkotter, samt vägrat flagga under regeringschefen Quislings besök i staden – och för det ändamålet avlägsnat flaggstängerna. Att det var just före premiären på Ibsens Vildanden som exekutionsplutonen anlände till staden är visserligen en tillfällighet, men skulle kunna förstås symboliskt, med pjäsens inslag av död och försoningsoffer, reflektioner över lögn, sanning, självbedrägeri och övermakt. Gleditsch och de nio andra sköts inte för vad de själva gjort, utan för att sona sabotagehandlingar av motståndsrörelsen. Men han var obekväm, och så blev de kvitt honom.

Representant för vem?

Det är Gleditschs liv mer än hans död som intresserar mig. Hur långt ”representerar” en ledare för en kulturinstitution staden och dess styrelse, eller staten och regeringen? Norge var under ockupation, det ställer saken på sin spets, men förhållandena är i princip inte så olika i vår vardagliga demokratiska lunk. Ledare för konsthallar, teatrar, orkestrar och museer ställs återkommande mot väggen av politiker som kräver – inte deras omedelbara avrättning, men väl – deras följsamhet för politiska signaler. Konsekvensen för ohörsamhet brukar vara hot om avsättning, och inte sällan tvingas de att gå.

Gleditsch gick emot att teatern skulle bli en megafon för de styrande genom vad som idag skulle kallas civil olydnad. Det senare var nödvändigt för att behålla teaterns integritet. Flaggpåbud, flaggförbud – kraven växlar. Fosterländskt program, mer ”publikt” program, mindre politik, eller mer politik fast av ett bestämt efterlyst slag. Politiker är angelägna om kulturen, att den ska vara av den rätta ullen. Men just för att de är så intresserade har vi ett slags pakt. Den kallas ”armlängds avstånd”. Politikerna ska hålla armlängds avstånd från institutionerna och deras konstnärliga program.

Det finns ett missförstånd att även institutionerna ska hålla ett avstånd till politikens mest brännande frågor. Att de ska vara ”opolitiska”. Det är inte poängen, det är inte politiken som ska skyddas, utan institutionernas oberoende röst. Det finns även politiker som vill föreskriva institutionerna att arbeta med bestämda frågor och perspektiv. Det kan vara att alla ska satsa på barnkultur, eller nationell kultur, eller motsatsen, mångkultur. Det kan se bra ut – eller förfärligt om man inte delar perspektivet – men i grunden är det klåfingrigt.

Lydnadskultur

Som medborgare, som kulturarbetare och kulturbrukare kan vi däremot ställa ett par mycket gen aerella krav på de offentliga institutionerna. Deras oberoende ska syfta till att ge oss det bästa av kultur; de ska inte kompromissa med innehållet för att tillfredställa vare sig en ”allmän opinion” eller politikens säkert välmenande politruker. De har en övergripande skyldighet, och den är att inte gå i ledband. Utan oberoende och ställningstaganden har institutionerna ingen trovärdighet.

Det varierar väldigt mellan länder hur dessa saker uppfattas. Utan att på minsta sätt vilja glorifiera Sverige, har frågan om institutionernas konstnärliga oberoende från politikerna där rests som en prioritet av kulturministeriet. Bakgrunden är stormar kring mer eller mindre lyckade försök att avsätta obekväma institutionsledare. Häromåret mullrade det kring Kalmar konstmuseum – med den lyckliga följden att museet visserligen fick byta chef, men i övrigt gick stärkt ut medan dess styrelse stukades. I Lund har stadens kulturnämnd notoriskt haft synpunkter på konsthallen och försökt avsätta dess chef, tillsvidare utan framgång.

Här i Finland härskar en annan institutionskultur, och kanske också en annan typ av ”lydnadskultur”, mycket mer baserad på hierarkier där gränserna mellan politiker-styrelser och verksamheter är allt annat än glasklara. Det tycks naturligare här än i grannlandet att institutionerna inte trampar ut på minsta sätt i frågor som kan uppfattas som partipolitiska – inbegripet även frågor om migration, flyktingmottagande, högerpopulism med mera. Vi är en nation som med all rätt berömmer oss för yttrandefrihet och pressfrihet – men vår tradition av självcensur är skäligen unik i Norden.

Lagom kontroversiellt

Institutionerna visar ”kontroversiell” konst som har en politiskt eller generellt kulturell ”godkänd”-stämpel. Robert Mapplethorpe och Tom of Finland må uppfattas som kontroverisiella av en och annan homofob eller konservativt religiös person – men herregud, sedan postverket kom emellan kan ingen längre säga att gaykulturen är särskilt kontroversiell. Vi väntar förgäves på en institution som manifesterar mot fascister och högerpopulister, och för solidaritet med de till sist ganska lätt räknade flyktingar som söker asyl i landet. Där har institutionerna ett ansvar, inte att ta ställning i enskilda personers asylrätt, men för vårt finska samhälles skyldighet att respektera varje människas rätt till ett värdigt bemötande, och vår plikt att leva upp till FN:s flyktingkonvention. Det kan inte krävas av enskilda konstnärer att de ska ”göra konst” av flyktingkris och högerpopulism. Enskilda konstnärer och författare har manifesterat sina uppfattningar, likaså fristående verksamheter och enskilda personer verksamma på institutionerna. Men institutionerna själva har ett ansvar som inte kan läggas på de enskilda. De har inte bara en rätt, utan en skyldighet att vara i tidens fåra. De inte bara kan utan måste arbeta med det mänskligt gemensamma. De ska utmana, de ska våga gå ut där isen är tunnare. Kultur är inte förströelse.

Gleditsch irriterade och häcklade makten. Just för att vi hyllar liberala och demokratiska värden ska politiken inte styra verksamheten på institutionerna. Deras ledare ska ta risker och utmana om så krävs. De kan ifrågasättas, men det ska ske i ett offentligt samtal. Medan konsten och konstnärerna må vara hur opolitiska de vill, är det institutionernas roll att just vara politiska, att gå mot strömmen när så krävs.

Pontus Kyander

Texten skrevs innan Ateneum hängde upp sin Refugees welcome -banderoll.