Kategoriarkiv: Teater

Även trams kan vara politik

Tjeckiska universalgeniet Jára Cimrmans liv och leverne beskrevs ingående i en relativt tunn faktabok som kom ut i början av 1970-talet – bara några år efter den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien. De ivrigaste kulturkonsumenterna hade redan koll på Cimrman och hans minst sagt händelserika liv, eftersom teater var en mycket populär konstform och flera av hans delvis självbiografiska pjäser hade varit stora succéer.

Då Jára Cimrman föddes var hans blivande hemland fortfarande en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Cimrman – son till en tysktalande kvinna med tjeckiskt efternamn och en tjeckisk man som hette Zimmerman – genomled en fattig barndom. Efter att ha hittat den tjeckiska nationalismen blev han Cimrman i stället för Zimmerman och började samtidigt skörda framgångar på bred front. Cimrman tog initiativet till Panamakanalen, agerade konsult för Gustave Eiffels tornprojekt i Paris och övertygade Anton Tjechov om att det krävs tre systrar – inte bara två – för att skapa en trovärdig pjäs. Han ledde också en expedition till Nordpolen, men polarfararna gav upp sju meter före målet.

Boken som kom ut 1970 existerar på riktigt och finns även i nyare utgåvor, men alla beskrivningar av Cimrman är naturligtvis rent trams. Han skapades av Ladislav Smoljak, Jiří Šebánek och Zdeněk Svěrák då de behövde en karaktär till ett humorprogram i tjeckoslovakisk radio 1966. De tre var också centrala skådespelare då amatörer började sätta upp teaterpjäser ”skrivna” av den mytiska figuren.

Pjäserna – oftast bestående av ett pseudo-seminarium som inledning och en pjäs med samma tema kort därpå – blev stora succéer. Att Cimrmans skapare hade placerat sin hjälte i dubbelmonarkin Österrike-Ungern visade sig vara ett genidrag – deras tidvis skarpt regeringskritiska pjäser fastnade bara ibland i kommunisternas censur.

”Vi kritiserade Österrike-Ungern och förtrycket som vi led av under hapsburgarna, men alla i publiken visste vad vi egentligen brydde oss om”, sade Zdeněk Svěrák till New York Times 2007. Han framför fortfarande Cimrmans verk som amatörskådespelare i originalensemblen trots en parallell karriär i filmvärlden – bland annat som manusförfattare till Oscarvinnande filmen Kolja, som kom 1996.

Portförbud

Svěrák har också skrivit en officiell historik över sin teatergrupp och den har översatts till engelska av politikprofessorn Andrew Roberts vid Northwestern University. Kommunistiska tjänstemän som motarbetade teatergruppen – bland annat med ett kort portförbud till alla teatrar i Prag på 1970-talet – hängs ut med namn.

Svěráks historik är på det hela stora taget en seriös text och Roberts är en existerande akademiker, men inte heller historiken är helt fri från humor med rötterna i gränslandet mellan fakta och fiktion. Jaroslav Vozábs debut som sjungande skådespelare beskrivs som en framgång med tillägget att han ”dagtid jobbade som översättare av alla språk till resten av världens språk”.

Den samhällskritiska, men samtidigt ytterst humoristiska approachen gav cimrmanologerna – de kallar sig så – stora framgångar långt in på 1980-talet. Gliringarna mot kommunismen var en central del av konceptet, men långt ifrån den enda orsaken till succéerna, visade det sig efter sammetsrevolutionen 1989. Framgångarna fortsatte och fulla hus är fortfarande snarare regel än undantag. Dessutom händer det med jämna mellanrum att Cimrman-teamet ”hittar tidigare okända manuskript” för nya pjäser. Någon av det dryga dussinet pjäser de skrivit står nästan alltid på programmet vid Jára Cimrman-teatern i Prag-stadsdelen Žižkov.

Den norska journalisten Terje B. Englund tar upp Cimrman i sin humoristiska guidebok The Czechs in a Nutshell – A User’s Guide to Foreigners, som kom ut 2004. Englund ser Cimrmans popularitet som ett tecken på att tjeckerna inte tar sig själva på för stort allvar, men ser också ett större sammanhang. ”Han reflekterar också den utbredda tendensen att se landets många historiska misslyckanden som något som skapats av utomstående”, skriver Englund, som studerat i Prag.

Cimrmans popularitet bland de breda massorna har lett till att hans åldrande skapare inte längre är ensamma om att driva legenden vidare. På alla håll i Tjeckien har det börjat dyka upp mer eller mindre välgjorda minnesplaketter i stilen ”tjeckiska universalgeniet Jára Cimrman åt frukost i detta hus”. Senast 2005 blev Cimrman definitivt en del av mainstreamkulturen, då public service-bolaget Česká televize köpte in ett brittiskt format för att kora den största tjecken genom tiderna.

Reglerna för tävlingen gjordes om efter första omgången, där varken Václav Havel eller den slutliga vinnaren, 1300-talskungen Karl IV, tog plats högst upp på rankingen. Cimrman seglade upp som storfavorit till segern, vilket tvingade en talesman att mitt under pågående programserie gå ut med en ”precisering”; bara personer som lever eller någon gång har existerat är valbara. Cimrman diskades.

Öjvind Strömsholm

Skylten på bilden är fäst på en ytterst anspråkslös husfasad, under
en stor luftkonditioneringsmaskin, i centrala Brno. Budskapet på skylten i Tjeckiens nästa största stad är att ”herr Jára Cimrman” bevisligen aldrig bott i byggnaden och verkligen inte skapat något där. På Google Street View syns tydligare skyltens placering. 

Andrew Roberts Cimrmansajt finns här och hand  officiella universitetssajt hittas här

Juha Hurme stängde av telefonen i tre månader

Den Finlandiaprisbelönta författaren och regissören Juha Hurme struntar i om det stormar kring hans uttalanden i medierna, som efter hans uppmärksammade Finlandiapristal. Idioterna må bli upprörda, resonerar han, och promenerar likt Snusmumriken ut i naturen. Ny Tid fick en pratstund med den medieskygga kulturpersonligheten inför premiären av teaterpjäsen Marat/Sade.

Ensam utanför Teater Universum i Rödbergen står Juha Hurme, 59, som både är författare och regissör. På huvudet har han en beige keps och i mungipan en cigarett. Det blir bara en kort rökpaus och när det sista blosset är avklarat går han med raska steg tillbaka till sin ensemble. Det är en del bitar som ska på plats innan pjäsen Marat/Sade, som görs i samarbete med Klockriketeatern och Teater Mestola, har premiär den tjugonde oktober.

– Det här har varit en gammal kyrka, säger Hurme när vi går upp för trapporna mot teaterensemblen.

Han får ny energi när han återvänder till skådespelarna som väntat i kyrkfönstrens sken. Utrymmet har en högtidlig känsla. Men det är ingen typisk gudstjänst som snart spelas upp framför regissör Hurme. Förvisso finns här både körsång och en man i prästrock som på sitt eget vis predikar. Men pjäsen av Peter Weiss utspelar sig trots dagens miljö inte i en kyrka, utan på ett mentalsjukhus. Det framgår också tydligt i pjäsens fullständiga titel Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade.

När skådespelarna går in i sina karaktärer går Juha Hurme runt bland dem. Hans regianvisningar sker på svenska och endast några få finska ord smyger sig in. Hurme menar att det är utmanande att sköta arbetet på svenska men det är en utmaning som han likväl tycker mycket om.

Stundtals befinner han sig på en stol mitt på scenen, stundtals i den mörka förgrunden, dit ljus från varken kyrkfönster eller strålkastare når. Men i mörkret syns hans ansiktsuttryck som långsamt förändras från fokuserat till roat. Till slut skrattar han nöjt. Han avslutar med att säga att det varit en bra dag och att de alla ska ses på nytt i morgon.

Skådespelarna byter om till civila kläder i rummet bredvid. Hurme tar en ny rökpaus innan intervjun kan fortsätta. Det blir inga långa, sollapande pauser för en man som också har många andra projekt på gång.

Fem jobb

– Jag håller på att skriva en bok och en pjäs. Sedan översätter jag en annan bok och regisserar Marat/Sade. Jag har fyra jobb, eller fem förresten… Jag spelar också en roll på Teater Jurkka, säger Hurme.

Han bor i både Helsingfors och Tammerfors. Trots sitt pendlande och mångsysslande menar Hurme att det går att få tid över till att ligga på soffan, eftersom alla jobb inte är så brådskande.

– Oftast gör jag ju ingenting. Dygnet har många timmar, säger han och ler.

Att ha flera projekt hjälper honom också att hitta inspiration.

– När jag regisserar så tänker jag inte på boken jag håller på att skriva. Det är väldigt bra att jag också gör något annat. När jag kommer hem och skriver har jag fräscha tankar, säger han.

Insisterar på svenska

Det är fjärde gången som Juha Hurme jobbar inom teatern på svenska. När finlandssvenskar talar med en finne som inte har svenska som modersmål sker det att de snabbt byter till finska. Men här vill Hurme inte att det ska hända.

– Vi har bestämt att vi ska tala svenska så mycket som möjligt. Det är bara jag som får byta till finska om jag inte kan uttrycka en viss sak på svenska. Men skådisarna talar svenska och det är en fördel för mig. Det är krävande men jag njuter av det, säger han.

När Juha Hurmes första roman kom ut hade han fyllt 47 år. Förutom två år inom hemtjänsten i Stockholm hade hela hans yrkesliv kretsat kring teatern. Författarskapet har också inneburit en bättre balans mellan den individuella skrivprocessen och det mer sociala arbetet som regissör, menar han.

– Här kan jag diskutera och vara med människor. Sedan går jag hem och kan vara ensam i mitt arbete. Det är en perfekt balans, säger han.

Tyngsta perioden bakom

I dag är Juha Hurme både prisbelönt och trivs med livet. Den tyngsta perioden i livet har han bakom sig. År 2009 drabbades nämligen Hurme av en psykos och lade in sig själv på mentalsjukhus, vilket han också skrivit och pratat om.

– Min psykos hade mycket att göra med att jag lärde mig ljuga i ung ålder. Jag ljög för mina föräldrar för de hade dött av sorg om de vetat hur jag tänkte på riktigt.

När han började må bättre insåg han vad som gjort att han mått dåligt. Att inte tala om sina tankar och hur han mådde var en del av problemet.

– Jag förstod att jag inte kunde fortsätta med det. Jag ville berätta för alla att jag varit på ett mentalsjukhus. Jag kunde inte gömma den saken också, säger Hurme.

Han ringde till sin arbetsgivare och skrev boken Hullu (Galen). Boken var ett sätt att bearbeta det han varit med om.

– Det har varit så lätt att leva efter det. Det är förstås en av livets paradoxer. Den värsta och svåraste perioden i mitt liv blev en succéroman, säger han och skrattar till.

Det var inget kalkylerat, menar han och säger också att boken snart kommer ut på tyska.
–  Man kan säga att det är min Gökboet. Det går att översätta den boken. Den kan vara viktig i Tyskland. Mycket viktigare än Niemi, som berättar historier om Finland, säger han.

Stängde av sin mobil i tre månader efter Finlandiapriset

Med boken Niemi (Udden) blev Juha Hurme Finlandiapristagare. Det som han främst uppskattar är att Niemi gjort att människor också läser hans tidigare böcker. Hurme uppskattade också erkännandet men tycker inte att hans karriär förändrats nämnvärt.

– Finlandiapriset är ett stort pris. Om man vill kan man surfa på det där men det ville jag inte alls. Jag stängde av telefonen i tre månader och har inte gett många intervjuer. Det är hemskt sällan jag gör det, säger Hurme.

Han ville inte bli störd och med mobilen avstängd fick livet fortsätta. Hurme är varken sociala medier–konnässör eller sugen på kändisskapet.

– För mig är det viktigt att ingen känner igen mig på gatan. Så är det också. Ingen känner igen mig i Helsingfors eller i Tammerfors. Det är perfekt, jag vill inte vara någon kändis, säger han.

Hurme tar upp sin telefon ur fickan. Det är en gammal Nokia med stora knappar. Den har aldrig snapchattat eller besökt Facebook.

– Den är 20 år gammal och funkar mycket bra. Jag är inte alls på sociala medier. Mina barn och min hustru är där och det är helt okej. Det är inte något för mig. Jag läser bara gamla böcker. Det är mitt liv, utbrister han glatt.

Överraskad av uppståndelsen

Juha Hurme höll halva sitt Finlandia-tacktal på svenska och halva på finska. Redan det hade varit nog för att uppröra vissa personer, men till råga på allt vände han sig till slut till dem som inte förstod den svenska delen, och utbrast: ”Opetelkaa ruotsia, juntit! Maailmankuvanne avautuu kummasti.”, alltså fritt översatt: ”Lär er svenska, bonnläppar! Er världsbild öppnar sig förunderligt.”

– Talet var skojigt. Visst menade jag det jag sade. Finlandssvensk litteratur har lärt mig mycket. Jag ville tacka finlandssvenska författare som Diktonius, Södergran, Björling och Schildt. De har varit viktiga för mig.

Han menar att han talade till de författare och journalister som var på plats och att det var menat som en skojig grej för dem. Talet har både hyllats och sågats. En av de som inte var allt för nöjd var kulturminister Sampo Terho från De blå, alltså tidigare Sannfinländarna.

– Jag tänkte att ingen skulle kunna bli förbannad, men alla blev! Det var perfekt för de som är idioter visade det – och den främsta idioten var Sampo Terho. Han avslöjade att han är en idiot och att han hatar det svenska språket, säger Juha Hurme.

Med telefonen avstängd och utan något konto i de sociala medierna lyckades Hurme undvika det hat som annars kunde ha riktats mot honom. Han kände sig trygg.

– Man fortsatte tala om det i medierna men jag behövde inte vara med. Det kändes helt okej. Jag blev tillfrågad att tala ut i tv om det här, till och med i Sverige, men jag stannade hemma och det var klokt, säger han.

När han tryckte igång sin telefon hade hetsen lagt sig. Juha Hurme försvinner inte bara från telefonen under långa perioder. Han trivs bäst i naturen och gärna helt för sig själv. Tankarna går till Snusmumriken som kommer och går lite som han vill och trivs bra sitt eget sällskap.

– Jag har ofta tillbringat hundra dagar om året i tält i naturen. Det är inte heller första gången någon kallar mig Snusmumriken … Det sker nog varannan dag. Jag har gett upp. Om alla tycker det, så får jag vara stolt över det, skrattar han.

Att kunna försvinna in i skogen, stänga av sin telefon och inte finnas på sociala medier kan vara nyttigt för någon som ofta tar ställning i kontroversiella frågor. Hurme har bland annat talat om mental ohälsa och minoritetsspråk. Han är uttalad feminist. Men provokation är aldrig  självändamål.

– Jag måste tala om viktiga saker och ta ansvar. Förtryck mot minoriteter är ett problem och därför är jag tvungen att provocera. Det gör jag inte för min karriär eller för att jag söker provokation. Det är en etisk fråga.

Ser sin framtid i skogen

Om ett par år ska Hurme pensioneras. Då ser han fram emot att tillbringa ännu mer tid i naturen.

– Jag kan tänka mig att flytta till skogen på heltid. Jag vill vara där så mycket det går, säger han.

I en tid då många sällan får vara ensamma ser Hurme ett värde i egentiden i naturen.

– Jag gillar det för det finns inga människor där. Det finns inte heller några journalister. Därför är det så skönt. Vi är så många människor på den här planeten och det finns få platser där man kan vara utan att se människor och asfalt. Det är viktigt att se hur det kunde vara om inte allt var uppbyggt, säger han.

Att en finländare tycker om naturen är förstås inte ovanligt, även om det är få som hänger sig åt vildmarkslivet så intensivt som Hurme. Han tror att det kan leda till många nya insikter.

– När jag är ensam i skogen hittar jag språket på nytt. Man förstår också hur viktiga andra människor är. Det är därför jag vandrar där – det är så härligt att komma hem igen och träffa dem man älskar. Man glömmer det mycket lätt om man bara stannar hemma. Det är mycket hälsosamt att vandra lite och vara ensam. Man kan komma ihåg hur skönt det är att längta efter någon. N

Text & foto Marcus Carlsten

Bakom Svenskis kulisser

På ett fascinerande, insiktsfullt och faktarikt sätt förs läsarpubliken in i Hanna Åkerfelts digra, ambitiöst upplagda historik över Svenska Teaterns 150-åriga existens, Röster från Skillnaden – Svenska Teatern från 1930-talet till 2010-talet.

Hanna Åkerfelt, som anställdes på Svenska Teatern som dramaturg 2008 för fyra år framåt, har framför allt fokuserat på tiden från 1930-talet till 2010-talet. Men hon har även tagit upp perioden kring de tider för 150 år sedan som Svenska Teatern, eller Nya Teatern som den hette fram till 1887, uppstod. I början av den digra volymen berättar hon också om den svenskspråkiga teatertraditionen som började forma sig mot slutet av 1700-talet och hur själva arkitekturen för Svenska Teatern småningom skapades av olika kända arkitekter.

Textinslagen rör sig både på, bakom och framför scenen och blottar det som händer bakom och framför kulisserna såväl på ett makro- som mikroplan där även fackliga frågor, löner och arbetstider kommenteras. Här ingår porträtt av karismatiska regissörer och skådespelare, allt från Nicken Rönngren, Runar Schauman, Calle Öhman, Erik Lindström, Axel Slangus, Märta Laurent, Leif Wager, Susanna Ringbom till dramaturgerna Annina Enckell och Anna Simberg samt av personer som på olika sätt, ekonomiskt eller administrativt, haft beröring med teatern, däribland Amos Andersson och K.A. Fagerholm.

Dessutom kommer också den övriga personalen till tals i olika sammanhang – kontorsanställda, den tekniska personalen och personerna som jobbar på verkstadsgolvet. I dessa avsnitt får man bland annat erfara hur det är att jobba på teatern som försäljningssekreterare, premiärabonnent, skolombud, receptionist eller planerande ljusmästare. Farliga situationer både framför och bakom ridån beskrivs också ingående. Ytterligare får man bland annat en inblick i hur Stiftelsen för Svenska Teatern i Helsingfors och Garantiföreningen för Svenska Teatern fungerar, liksom den relativt nybildade SvT Backstage-organisationen. Och så blir man upplyst om hur orden Svenskis och skillnadskan uppstod.

Polemik

Boken är polemisk, inte minst genom olika kritiska inlägg gällande allt från arbetsförhållanden, olika löner för män och kvinnor inom teatern samt bråk om repertoarval och det tidigare formella arbetsklimatet där man niade varandra och där det ingick en strikt klädkod. Det är också viktigt att notera att lönerna på Svenska Teatern för samtliga anställda anses vara mycket sämre än motsvarande på finskt håll. Småningom får också den övriga personalen vara med på premiärfesterna tillsammans med den konstnärliga personalen.

Som historik är Röster från Skillnaden en okonventionell bok genom att här tas fram både goda och dåliga sidor.

Speciellt intressant är det att ta del av de konflikter som genom tiderna rått på teatern. Härvid kan man fästa sig vid avsnitten ”KOM-scenen och Fallet Långbacka” samt texten ”Katt bland hermeliner” av Ralf Långbacka. Beträffande kapitlet om KOM-scenen och Långbacka handlar det om spelåret 1969–1970 då Kaisa Korhonen och Kaj Chydenius fick möjligheten att på teatern framföra pjäser. Men sedan måste verksamheten läggas ner eftersom det hette att teatern inte hade råd med denna KOM-scen som senare blev KOM-teatern. Här noterar Åkerfelt att allt detta ingick i ett större sammanhang som hade att göra med den dåvarande politiska turbulensen, kritiken mot repertoaren och språkdebatten. De som kritiserade teatern ville ha mera insyn i teaterns ledning och en mera mångfaldig styrelse. En annan debatt som fördes var regissörsproblemet som innebar att teatern bara erbjöd temporära anställningar för regissörer. Och i det här sammanhanget blev Ralf Långbacka aktuell som ”exempel på en ung lovande regissör som teatern inte hade lyckats engagera”.

I artikeln ”Katt bland hermeliner” skriver Långbacka själv att han tidigt råkade ut för diverse problem som ledde till ett beslut om att aldrig mer sätta foten på Svenska Teatern, varken som regissör eller teaterchef. Långbacka blev regiassistent 1959, sedan biträdande teaterchef 1965–1967, men fick bland annat höra att han var för vänstersinnad. Beslutet om att hålla sig borta höll, med några undantag, i femtio år, berättar Långbacka i sin text.

Ingen Lappoopera

Det blåste också hett i teaterns kulisser då Lappooperan av Arvo Salo och Kaj Chydenius sattes upp 1967 och då styrelsen samma år beslöt att ställa in pjäsen Finland, hurra!, skriven av Kai ”Cab” Brunila, Boris Grünstein och Gustaf Laurent.

Också en annan regissör, Joakim Groth, hade tidigare fördomar mot den borgerliga teatern vilket han redogör för i kapitlet ”Ett projekt som inte blev av: Teater Mars på Svenska Teatern”.
”Jag hade mina rötter inom den alternativa kulturen och Svenska Teatern var i mina ögon en borgerlig institution, präglad av konservatism, inkrökt provinsialism och låga konstnärliga ambitioner.”

Men så förändrades situationen då teaterchefen Georg Dolivo öppnade teatern utåt på olika sätt och erbjöd Teater Mars, som Groth varit med om att grunda, samarbetsmöjligheter. Och så småningom, berättar Groth, började han trivas på teatern.

Något som också diskuterats mycket på teatern genom olika tider har varit repertoaren: Operett eller musikal? Mera avancerade, radikala föreställningar som inte bara underhåller utan ger publiken något att tänka på?

Kristin Olsoni redogör i intervjuinslaget ”Från elev till rektor på tio år” hur hon ville utveckla teaterundervisningen som tidigare koncentrerat sig på tal, diktion och röst till att omfatta mera fysisk träning än bara balett. Olsoni själv gick ut Svenska Teaterns Elevskola 1956. Senare blev Elevskolan Teaterhögskolan. Gradvis har även strukturerna kring den fackliga organisationen för bland annat skådespelare utvecklats, vilket lett till förbättrade förhandlingsmöjligheter då det gäller jobb för teaterutbildade personer.

Samarbete

I boken får man också veta en massa om samarbetet med inhemska, nordiska teatrar och vissa andra europeiska teatrar, gästspel och turnéer. Dessutom utvecklas småningom kontakten till skolor och elever forslas med buss till teaterns föreställningar. I slutet får den avgående teaterchefen Johan Storgård säga sitt om teatern medan den nytillträdde teaterchefen Joachim Thibblin framför en hälsning i Efterordet.

Volymen Röster från Skillnaden är ytterst mångsidig och erbjuder en fängslande insyn i den komplexa teatervärlden och ger läsaren, tack vare Hanna Åkerfelts engagemang i det förflutna och nuet, en känsla av att man själv befinner sig inne i
Svenskis teaterliv.

Elisabeth Nordgren

Hanna Åkerfelt:
Röster från Skillnaden –
Svenska Teatern från 1930-talet till 2010-talet,
Förlaget 2017.

Det är på teatern som Ingmar Bergman lever vidare

Tomas Jansson besöker Stockholms internationella Bergmanfestival, ser allt från rasande tysk teater till en icke-vit duo göra en Persona-version, och funderar på vad som får både unga och äldre teatermänskor att fortfarande hylla Bergmans texter.

Jag landar i Stockholm mitt under pågående valkampanj, och märker

hur kulturbegreppet gärna erövras av populismen. ”Stäng P3, vänsterliberal skitkanal”, utbrister Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i en intervju (i P3!), samtidigt som SD-politiker ute i regionerna inte sticker under stol med att man gärna bestämmer över framtidens svenska litteratur och teater. Men det finns också motkrafter. Flera kända folkmusiker har i ett upprop protesterat mot populismen, också teaterförbundet har uttalat sig mot SD:s kultursyn.

Själv ser jag också Dramatens Bergmanfestival som en motkraft. Här ger man plats för gästspel med en helromsk ensemble (Roma armee av Berlins Gorki-teater) som berättar egna historier, eller producerar en Persona-version med en icke-vit ensemble regisserad av den kaxiga dramatikern Dimen Abdulla.

Mera om det senare, först försöker jag få ett grepp om vad det är som gör Bergman så relevant idag att han är värd en jättelik festival.

Regissören är död, leve författaren

Då jag själv växte in i kulturvärlden på 1980-talet, var det regissören Ingmar Bergman det handlade om. Hans filmer var en viktig del av biohistorien, och som teaterregissör var han ohotad svensk kung. Men idag betyder de rollerna inte längre mycket. Det är författaren Bergman som lever vidare, och då uttryckligen på teaterscener runtom i världen.

Kanske var det för att Bergman under sin livstid gärna förhindrade uppsättningar av hans verk som det efter hans död uppstod en boom av teater baserade på hans filmer, för att det fanns något exklusivt över det. Men alla trodde det skulle gå över på några år, till och med Bergmanstiftelsens VD Jan Holmberg räknade med att boomen skulle mattas av. Istället är Bergman idag Sveriges största teaterexport, med 50–60 nya produktioner världen över varje år.

– Och det som är intressant, konstaterar Holmberg, är att när de första pjäserna efter Bergmans manuskript kom, var man alltid noga med att i marknadsföringen säga ”efter Bergmans film eller tv-serie”.

Men idag har originalet förskjutits till att vara manuskriptet. Ingen talar om filmerna längre.

– Lägg till att man med Bergman får hela den skandinaviska teatertraditionen i ett och samma paket, Ibsen och Strindberg och Bergman. Och teatervärlden är inte mindre kommersiell än att det kan vara en anledning till att han spelas utomlands. Men när det är sagt måste man tillägga att hans texter är oerhört starka berättelser om mänskligt liv, från lust och glädje till djupaste lidande och förtvivlan, allt finns där. Och Bergmans rykte till trots är han inte alls så svårbegriplig eller intellektuell. Ta bara Scener ur ett äktenskap, det är ett allmängiltigt verk som ingen kan gå oberörd från.’

Liv Ullman och Ingmar Bergman.

 

Suverän dialog

Då jag under de två senaste Bergmanfestivalerna har intervjuat teaterpersonligheter för att få ett grepp om vad det är som gör att hans texter lever vidare, har svaren alltid handlat om den fina dialogen. Plus att han fokuserat på tidlösa teman, relationer och svartsjuka och kärlek och ångest och återvändsgränder.

Enligt holländska regissören Ivo van Hove är Bergmans styrka att inte bry sig om det samhälleliga utan enbart skriva om människor som man känner, som Tjechov, och gräva så djupt det bara går.

Eller skådespelaren Stina Ekblad: ”Vi längtar efter det där borrandet i märgen som han ägnade sig åt.”

Samtidigt är det intressant att han verkar vara mycket större internationellt än i Norden, framför allt större än i Finland där teatrarna knappt alls uppmärksammat jubelåret. Inte ens ett finländskt gästspel under årets festival blev av, även om jag fått vinkar om ett sådant under festivalen för två år sedan.

Dramatenchefen Eirik Stubø beskriver det med hur utländska teatrar brukar förhålla sig till samarbetsprojekt.

– Det är först när man nämner det här med International Bergman Theatre Festival som det händer saker, för det är något som de vill vara en del av. Det finns en hel säck av saker som folk vill förknippas med i namnet Ingmar Bergman. Jag har svårt att analysera vad det handlar om, men jag märker det tydligt.

Också den kända belgiska gruppen TG Stans Frank Vercruyssen lyfter fram den magnifika dialogen, som fått gruppen att under de senaste åren producera en hel rad Bergman-texter.

– Då vi väljer det som vi vill jobba med handlar det ofta om att man hittar nånting som får en att reagera, ibland kan det räcka med några repliker som man känner att man bara måste få säga på scenen. Och i Bergmans manuskript finns det mycket sådant, för han är ju framför allt en suverän författare. Och han lyckas prata om allvarliga tunga plågsamma saker, på ett sätt som kan få en att skratta. Det är inte många som lyckas med det.

Teater som extremt ”här och nu”

I år gästade TG Stan festivalen med Infidèles Otrohet), berättelsen om en kärleksaffär som leder till skilsmässa och vårdnadstvist om ett barn. Men den storyn kombinerar man med bitar ur Bergmans självbiografiska Laterna Magica, och så bygger man upp en helhet där Bergman går i dialog med både skådespelarna och textens passionerade och bittra triangeldrama.

Den belgiska gruppen bjuder på en spännande blandning av modernt uttryck och ett högst traditionellt textdrivet spel. Allt görs inför öppen ridå, klädbyten och uppvärmning och scenbyten. Föreställningen inleds med att skådespelarna liksom funderar på vad man är på väg att spela, hur rollerna ska gestaltas, som om de steg in i rummet och skapade i stunden. Här suddas gränserna mellan skådespelare och rollfigur ut, och så skapas ett slags vardaglighet över hela situationen.

Tanken är att ett här och nu skall genomsyra föreställningen. Men så är gruppens arbetsprocess också speciell. Istället för att repetera för man långa diskussioner runt arbetsbordet, egentligen är det först under premiären som man på riktigt gör pjäsen på golvet, det är först med publik i salongen som man börjar spela.

Hotel Strindberg

Fem timmar Strindberg

Hotel Strindberg (också Strindberg ges plats under festivalen, självklart eftersom Strindberg var en startpunkt för Bergman) är den unga Schweizbaserade succéregissören Simon Stones projekt. Han sysslar med att skriva om klassiska stycken, men så att handlingen och dramaturgin finns kvar, det är dialogernas formuleringar som är nya. Eller så gör han som här, kokar ihop en bunt pjäser och gör ett slags koncentrat av ett författarskap. Den magnifika scenbilden består av sex hotellrum staplade på och bredvid varandra, och så leds man som åskådare via korta scener från rum till rum, från pjäs till pjäs.

Det är nästan fem timmar rasande tysk teater där man som åskådare förflyttas mellan hotellrummen, ständigt med en livemusikmatta som sällskap. Det är vansinnigt snyggt, och det är svårt att inte imponeras av den där tyska exaktheten i spelet som kan få ett femton minuter långt fyllegräl mellan ett vuxet par att bara bli så vansinnigt underhållande.

Sverige omfamnar dagens samtida tyska teater, det som i Finland sker på små fria scener gör man här på stora institutioner. Förutom Simon Stone har man bjudit in Falk Richter, som tillsammans med Dramaten-ensemblen skapar verket Safe baserat på Richters upplevelser av en bunt Bergman-filmer, och dagens Sverige.

Men jag ser också hur man bjuder på högst traditionell borgerlig teater, men även hur man på ett respektfyllt sätt gör Bergman på nya sätt.

På Strindbergs Intima Teater presenterar chefen Anna Pettersson en feministisk läsning av Bergmantexter, och på Dramaten ser jag det som i Finland är så ovanligt; icke-vita skådespelare som konfronterar sin situation och historia med Bergmanska tankar, signerat dramatikern Dimen Abdulla.

– Det som kan kännas föråldrat hos Bergman är hur den etablerade mannens blick är ständigt närvarande, konstaterar hon. Man kan tänka ”en gammal gubbe”, men jag kan också känna att det är en person som faktiskt förstått nånting. Och det vill jag äta en bit av, säger Abdulla.

Det gör hon med Persona, persona, persona, där hon utgår från den 52 år gamla Persona-filmens relation mellan den berömda skådespelerskan Elisabet som klappar ihop och bestämmer sig för att sluta prata, och hennes sköterska. Men här bygger pjästexten på samtal mellan Abdulla och skådespelarna Nanna Blondell och Bahar Pars. Och nu är Elisabet inte alls tyst. Den 50 minuter korta föreställningen fylls av hennes inre monologer.

Persona.

Motpolen är Dramaten-chefen Eirik Stubøs uppsättning av Bergman-skådisen Erland Josephsons En natt i den svenska sommaren, som bygger på upplevelser från inspelningarna av den ryska filmgiganten Andrej Tarkovskijs sista film Offret. Medan man otåligt väntar på att Tarkovskij ska hitta rätt ljus och miljö och stämning, samtalar man om livet och konsten, kärlek och ångest. Det är en i högsta grad musikalisk uppsättning, fulländad i sin rytm – lite i Bergmansk anda känns det som. Dessutom har man i Thomas Hanzon hittat ett ansikte som är skrämmande likt Josephson.

Då den elva dagar långa festivalen är över, sammanfattar Svenska Dagbladets Lars Ring med en glädje över det internationella möte som uppstått, hur festivalen ”sänder ringar på vattnet genom den svenska teatersfären … Den som tydliggör en tradition sår också ett frö till att förändra den”.

Och visst är det något som jag saknar i Finland. Hur förhåller vi oss till traditionerna? Och till de internationella mötena? Visst fungerar Tammerfors teatersommar som ett sådant, men sällan med de riktigt stora namnen, stilbildarna. Där har Dramaten hittat något som också Teatersverige saknat – en plats där världen samlas, och där den nationella teatern på riktigt möter och skaver mot stora internationella trender.

Så som världen ser ut idag, är en sådan plats ovärderlig. N

Text Tomas Jansson
Foto Sören Vilks, Reinhard Maximilian Werner, Therese Öhrvall

O! Du underbara banalitet!

Musikalen Chess på svenska har en handling som kunde skrivas på en caféservett och mer politiskt än inledningens videoprojektion blir det aldrig. Men ABBA-gubbarnas musik är fenomenal, och Svenska Teatern levererar under tre fjärdedelar av föreställningen sin konstnärligt mest helgjutna musikal på åratal.

Jag har en tendens då jag skriver teaterrecensioner att rada upp det negativa först, och det positiva efteråt, och då jag skriver långt brukar folk ha svårt att orka med ända till slut, så min recension framstår som negativ då den egentligen är positiv. Låtom oss alltså allra först konstatera: Jag gillade Svenska Teaterns Chess på svenska. Nu kan vi gå vidare.

“En av 1900-talets dramaturgiskt sett mest ambitiösa musikaler” kallar författaren och musikalproducenten Adrian Mourby Chess för i Svenska Teaterns programblad. Ribban är inte så fruktansvärt hög, men om vi ska vara ärliga så finns det betydligt mer dramaturgiskt ambitiösa musikaler bara i upphovsmännens egna katalog: Chess väger nog lätt i jämförelse med till exempel Kristina från Duvemåla eller Evita. Utgångspunkten bjuder visserligen på saftig dramatik: musikalen som fick premiär 1986, i kalla krigets slutskede, följer den ryska schackmästaren Anatolij Sergijevskijs öde under fyra dagar under schack-vm i italienska Merano, och det diplomatiska rävspel som följer efter att han förälskar sig i sin amerikanska motståndares flickvän och meddelar att han deserterar till väst. Anatolij och hans amerikanske rival Freddie Trumper är båda fiktiva. Båda har ändå verkliga förebilder. Anatolij är ett slags hopkok av olika sovjetiska schackmästare som Viktor Kortjnoj, Anatolij Karpov och esten Paul Keres. Freddie är naturligtvis modellerad på Bobby Fischer.

Denna svenska version, Chess på svenska, är en omarbetning av det engelskspråkiga originalet, gjord av Lars Rudolfson som redigerat, komprimerat och omskrivit Tim Rice ursprungliga text i samarbete med Benny Andersson och Björn Ulvaeus. En kraftigt omarbetad och förlängd version sattes också upp på Broadway 1988, och olika internationella versioner i slutet av 1980-talet försökte adaptera musikalen till den turbulenta politiska atmosfären under Sovjetunionens sista år. Detaljer från den amerikanska omarbetningen har överlevt i den svenska versionen.

Chess på svenska fick urpremiär 2002, över ett decennium efter kalla krigets slut, då den världspolitiska situationen var en helt annan än då ursprungstexten skrevs. Musikalens politiska innehåll var föråldrat, och upphovsmännen skalade också bort så gott som all politik från uppsättningen utom den allra mest grundläggande ramen för historien. Kärleksdramat gavs större utrymme och Anatolijs hustrus karaktär Svetlana fick mer material. Anatolij gavs också en son, som ytterligare bidrog till att starkare fokus fästes vid relationsdramat.

En central förändring i manuset var att tidslinjen komprimerades från ett år till fyra på varandra följande dagar under vilka hela handlingen utspelar sig. Antalet shackpartier drogs ner från fem till två och hela historien förlades till Merano, med undantag för korta avstickare till Moskva. I tidigare versioner hade en del av turneringen skett i Bangkok, därav en av musikalens allra största radiohits, “One Night in Bangkok”, som i den svenska versionen trimmats ner till ett rumphugget karaokenummer – tyvärr. Den amerikanska versionen landade också i Budapest.

Resultatet av bearbetningen är dels att föreställningen klockar in på den för sittmusklerna bekväma tiden 2 timmar och 15 minuter (exklusive paus), dels att den talade dialogen inte upptar mer än ett par minuter i hela föreställningen. Ett annat resultat är att bottnen faller ur det politiska innehållet, som hastas igenom i några sångtexter. Ett positivt resultat är att bearbetningen gett upphov till ett par nya, starka sånger, framför allt den berörande balladen “Glöm mig om du kan”, sjungen av Anatolijs Kreml-överrock Molokov. Molokov spelas till vardags av Kristofer Möller, men Ny Tid ser en föreställning där rollen axlas av hans understudy Jussi Ziegler. Ziegler kämpar lite med det svenska uttalet under pjäsens gång, men hans baryton är helt förtrollande i sången, som är en av pjäsens höjdpunkter, trots att operasångaren Ziegler inte behöver använda mer än kanske 30 procent av sin potential i numret.

Glenn Edell som Freddie i Svenska Teaterns version av Chess.

Som musikal har Chess ett något blandat förflutet. Broadwayversionen fick nästan universellt ljumma recensioner, och fick lägga ner efter två månader på grund av dålig publiktillströmning. “Chess attackerar publiken med en outtröttlig anstormning av scener och nummer som alla blåser upp sig i självtillräcklighet” skrev till exempel Newsweek. Den brittiska originalversionen var däremot en stor publikframgång, och spelades i tre år mellan 1986 och 1989 med Elaine Paige, Tommy Körberg och Murray Head i huvudrollerna (brodern Anthony Head var också med, heads up till alla Buffy-fantaster). Trots detta var kritiken blandad. “Gift-wrapped and gorgeous” kallade Daily Telegraph den för, och även The Times och Today berömde uppsättningen, “nästan ett mästerverk” skrev den senare. Men också originalversionen fick kritik av bland annat Guardian och Sunday Times för att fumla med de politiska och dramaturgiska klossarna. “En musikal är bara så bra som sitt manuskript, och här möts man av en osammanhängande röra”, skrev Guardian.

Det som ändå alla varit överens om, i alla versioner av uppsättningen, vare sig de gillat själva musikalen eller inte, är att Björn & Bennys musik är helt makalöst bra. Merparten av musikalens låtar släpptes som konceptalbum redan 1984, och blev internationella bästsäljare. “One Night in Bangkok” med Murray Head och Anders Glenmark som solister blev en discofavorit och nådde tredje plats på Billboard-listan, medan balladen “I Know Him So Well” med Elaine Paige och Barbara Dickson toppade Storbritanniens singellista i fyra veckor. Pösballaden “Anthem” sjungen av Tommy Körberg och den uppstudsiga popdängan “The Arbiter” med Björn Skifs är andra av skivans låtar som blivit odödliga.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson är än i denna dag svårslagna som skapare av medryckande och mångbottnad popmusik. Chess var deras första musikal, och flera av sångerna var i själva verket överblivet material från tiden med ABBA. Musikalen ger prov på det som Björn & Benny är allra bäst på: svulstig partymusik med krokar att dö för, och skandinaviskt vemodiga ballader om förlorad kärlek. I detta nyarrangemang för liten orkester, gjord av ursprungliga arrangören Anders Eljas, tar också de klassiska balladerna ett steg närmare popen, utan att fördenskull tappa i omfång eller styrka. Tvärtom är Chess en musikal som nästan gör sig bättre med en mindre orkester än med alla de “bells and whistles” som ett stor teaterorkester kan bjuda på. Svenska Teatern är den första proffsteater som använder nyarrangemanget, som skrevs i fjol för Underhållningspatrullen i Kristianstad.

För att nu efter mångt och mycket komma till biffen, så kan vi alltså konstatera att Chess på svenska inte är den politiska tungviktare som Svenska Teaterns programblad vill göra den till, delvis med hjälp av Adrian Mourbys fem sidor långa utläggning om kalla krigets schackdiplomati. För schackfantaster finns inte mycket att hämta i Chess på svenska: Själva partierna är det som i filmtermer brukar kallas för MacGuffin, det vill säga den i slutändan betydelselösa krok som driver berättelsen framåt. Som publik bryr en sig inte särdeles mycket om hur det går i schackpartierna som spelas, främst för att deras vikt är såpass flyktigt förankrade i manuskriptet.

Kort och gott är det fråga om ett relationsdrama. Vi har två manliga karaktärer, Anatolij och Freddie (spelade av de svenska förstärkningarna Alexander Lycke och Glenn Edell), som båda vill ha Freddies (ex-)flickvän Florence Vassy (Maria Ylipää), samt fjärde hjulet i dramat, Anatolijs hustru Svetlana (Johanna Ström, ytterligare en svensk gästartist).

Handlingen, komprimerat, är denna: Freddie och Anatolij möts i schack-vm i Merano. Den sympatiska Anatolij har med sig sin gamla vän och överrock Molokov, och är trött på att hans liv och karriär ska styras av Kreml. Den självcentrerade storskrävlaren och playboyn Freddie beter sig illa, vilket slutgiltigt får hans sekond och flickvän, ungerskfödda brittiskan Florence, att stöta honom ifrån sig, och i stället förälska sig i Anatolij, vilket i sin tur leder Anatolij till att hoppar av och ansöka om asyl i Storbritannien. Den här vändningen kommer ungefär halvvägs in i första akten, och resten av akten går sedan åt till att på olika sätt processa det skedda. Och sedan fortsätter processandet i andra akten, både processandet av Anatolijs avhopp (Kreml kräver att Anatolij återtar sin asylansökan och förlorar schackmatchen) och personrelationerna. Svetlana flygs av kommunistpartiet till Merano för att tala Anatolij till rätta, och Anatolij tvingas överväga om hans hjärta verkligen ligger med Florence i friheten i Väst eller med hans hustru och son i Sovjet. Problemet är att det här processandet aldrig riktigt leder till några egentliga dramatiska vändningar. Under hela andra akten står historien i praktiken och trampar vatten.

Grundproblemet här är delvis att Tim Rice försöker undvika att göra svart-vita karakteriseringar – ett i sig alltid beundransvärt mål. Bäst fungerar det i fallet Anatolij, som dras mellan sin längtan efter frihet, representerad av den unga, vackra och spännande Florence, och trygghet, alltså familjen han hotar att lämna bakom sig i Ryssland.

I fallet Florence får vi veta att hennes far föll offer för Sovjetvåldet i Budapest – en flashbackepisod som för övrigt är den visuellt snyggaste stunden i föreställningen, en eloge går här till koreografen Carl Knif samt ljus- jämte videodesignarna Tom Kumlin och Joonas Tikkanen. Det är bara det att Florences bakgrund inte har någon som helst betydelse för berättelsen. Tanken är att den ska fungera som en motpol till Anatolij: han en företrädare för kommunistapparaten, hon ett offer för densamma. Problemet är bara att Anatolij redan från början är avogt inställd till Sovjet, så motsättningen fungerar inte dramatiskt – Anatolij behöver inte Florences berättelse för att fatta sitt beslut om avhopp. Freddie utmålas som musikalens bad guy, men i det populära sångnumret “Vem ser ett barn” (“Pity the Child”) berättar han om sin emotionellt svåra uppväxt, som format honom till den han är. Den här nyanseringen av Freddie tjänar ändå till slut inget egentligt syfte.  Och Svetlana, som sagt, var snarast en biroll i den ursprungliga versionen av Chess. Att hennes roll förstorats för Chess på svenska ger den inte nödvändigtvis någon större tyngd. Freddie och Anatolij är båda osannolika stereotyper, och i kraft av det är det svårt att riktigt engagera sig i deras historier. Den enda karaktär som en som publik verkligen engagerar sig i är Florence, som tyvärr i slutändan framstår som en rollfigur utan egen agency, något som visserligen motverkas i Svenskis uppsättning av Maria Ylipääs rasande starka rolltolkning.

Alexander Lycke som Anatolij, Silva Lillrank som Domaren och Glenn Edell som Freddie.

Vi har alltså ett manus som är lika innehållslöst som inkonsekvent, med papperstunna karaktärer. Det är dramatiskt banalt så det förslår. Och det är det inget fel på. Tvärtom kan det vara fantastiskt skönt att ibland gå på teater, film eller konsert och, som det heter så fint på finska, hänga hjärnan i garderoben. Det som blir irriterande är då något som är hopplöst banalt utger sig för att vara djuplodande och insiktsfullt. Och här utför Chess en knepig balansakt, framför allt 30 år i efterhand, då musikalen sedan länge förpassats till åttiotalets kitsch-avdelning.

Det som bär upp musikalen, och som gjort att den överlevt i tre decennier, är kort och gott musiken. I programbladet kallar Tim Rice Chess för sin musikaliskt mest helgjutna musikal, och det är det ganska lätt att hålla med om. På samma sätt som ABBAs låtar har hållit för tidens tand, då så mycket annat i popväg från 1970- och 1980-talet åldrats väldigt illa, känns musiken i Chess inte som kitsch. Från domarens snärtiga electro-inspirerade partyörhängen till de starka balladerna är musiken fortfarande helgjuten och tidlös. Den lyfter hela musikalen ur sin banalitet och gör den till en känslostark upplevelse. Tyvärr håller inte magin riktigt till slut: kring halvvägs in i andra akten blir upplevelsen att luften börjar gå ur konceptet, den ena balladen avlöser den andra utan att handlingen alls går framåt. Manuskriptet skulle ha behövt en konkret, handlingsmässig vändning i andra akten, som aldrig infinner sig.

Men i tre fjärdedelar av föreställningen är Chess på svenska kanske Svenska Teaterns mest gedigna musikalhantverk på åratal. De svenska förstärkningarna Alexander Lycke och Glenn Edell är båda fenomenalt bra – både skådespelet och sången sitter i det närmaste perfekt. Lycke behöver inte alls skämmas för sin insats, trots att giganten Tommy Körberg sedan länge gjort rollen som Anatolij till sin egen, både i originalversionen, på skiva och i den svenska nypremiären 2002. Edell låter lite pressad i de högsta partierna, men är en mer dynamisk skådespelare än svenska urpremiärens Anders Ekborg. Dessutom är han betydligt mer lik förebilden Bobby Fischer. Johanna Ström som Svetlana imponerar med sin naturligt starka sång, synd bara att hennes rollfigur är så intetsägande.

Att Maria Ylipää kan sjunga vet vi redan. Ylipää har under de senaste åren etablerats sig som Finlands främsta musikalartist, och det säger något att hon är den enda finländaren bland huvudrollsinnehavarna. Senast jag recenserade en föreställning med Ylipää var det Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern. Hade jag då några reservationer angående hennes förmåga att dramatiskt bära en pjäs på sina axlar, är de fullkomligt bortblåsta efter att jag sett Chess. Maria Ylipää är en Florence för 2018: stark, självständig, karismatisk, vibrerande av energi och emotion. Elaine Paige i all ära, men det här är så långt från 1980-talets axelpuffar och marängfrisyrer det går att komma. I byxor och kortklippt hår hämtar Ylipää en chosefri naturlighet och ett lugn till rollen, utan att fördenskull förbise karaktärens bräckliga och känsliga ögonblick.

Alexander Lycke och Maria Ylipää gör urstarka rollprestationer.

Silva Lillrank som Domaren (uppiggande med en kvinnlig domare) har i princip två sånger på sig att märka ut sitt revir i musikalen, och det gör hon med bravur. Kören/ensemblen behövs i många av låtarna i musikalen, speciellt de rivigare popnumren kräver dess tyngd i refrängerna, och den utnyttjas också väldigt bra, både musikaliskt, koreografiskt och dramatiskt.

Maria Sid har i sin regi valt att inte uppenbart förankra pjäsen i någon specifik tidsperiod. Visst, nåt slags 1970–1980-tal är det naturligtvis vi talar om, men det finns inga tydliga markörer. Teemu Muurimäki har skapat snitsiga dräkter som känns nästan helt tidlösa: de kunde lika gärna vara från sjuttiotalet som från närmaste modeaffär i dag. Samma linje går igen i Pirjo Leinos mask: karaktärernas frisyrer och smink skvallrar på inget sätt om att pjäsen beskriver förfluten tid, utan känns alldeles gångbara i dag. Det skulle vara lätt att tänka sig att denna tidsmässiga konturlöshet skulle skära sig med den ändå såpass tidsbestämda handlingen, men pjäsen lyckas undvika detta, antagligen delvis tack vare Sids åtstramade regigrepp och Erik Salvesens avskalade dekor.

Förutom några svarta möbler – stolar bord, sängar – som bärs in då och då, upptas så gott som all fysisk scenografi av en fullkomligt genial konstruktion av Salvesen: en supersimpel central Transformer till scenografisk element, som kan fungera som catwalk, backe, trappor, scen, mellanvägg, hiss, rullband, transportsträcka, för att markera geografiskt eller tidsmässigt avstånd, etc, etc. Det är på samma gång en av Salvesens enklaste och snillrikaste uppfinningar. Överlag är dekoren så avskalad att det är snudd på black box. Och det fungerar också så länge som resten av musikalen orkar bära. Men mot slutet bidrar denna avskalade scenbild till den monotoni som lägger sig över helheten. Lite visuell omväxling hade kanske gett ett lyft. Ljus- och ljudmässigt är hantverket oklanderligt. Joonas Tikkanens fotografiska videoprojektioner är snygga, men deras funktion går på det stora hela mig förbi.

En akilleshäl i Svenska Teaterns musikaler har ibland varit koreografin. Så icke denna gång. Genom att anlita dansgurun Carl Knif har Svenskis skapat kanske sin snyggaste musikalkoreografi till dags dato. Knifs filmatiska grepp går som en röd tråd genom hela musikalen och känns på samma gång modern och naturlig: det är klart att det är precis så här som ensemblen ska röra sig. Koreografin bjuder på musikalens emotionellt mest gripande ögonblick i en replik- och sånglös kärleksakt mellan Anatolij och Florence, som är en kärleksförklaring långt större än alla föreställningens ballader.

För att knyta ihop denna överlånga recension av Chess på svenska, kan jag konstatera att jag känner mig helt och fullt underhållen under nästan hela föreställningens gång. Medryckt, hänförd och stimulerad. Jag lämnar salongen på gott humör. Är det “en av 1900-talets dramaturgiskt sett mest ambitiösa musikaler”? Nej, inte på långt när. Det är en banalitetens triumf vars handling lätt kunde skrivas på en caféservett – ett platt manus med fler problem än fördelar. Trots Svenska Teaterns föresats att säga något om kalla kriget och till och med dra paralleller till dagens världspolitik, blir det aldrig mer politiskt än i den inledande videoprojektionen där historiska och nuvarande världsledares porträtt passerar revy. Efter det blir det revy för hela slanten. Men vilken revy!

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

Svenska Teatern: Chess på svenska. Musik: Björn Ulvaeus & Benny Andersson. Sångtexter: Tom Rice. Översättning & bearbetning: Lars Rudolfsson, Jan Mark, Björn Ulvaeus. Arr: Benny Andersson, Anders Eljas. Orkestrering: Anders Eljas, Regi: Maria Sid. Kapellmästare: Kristian Nyman. Koreografi: Carl Knif. Scenografi: Erik Salvesen. Dräktdesign: Teemu Muurimäki. Ljuddesign: Andreas Lönnquist . Ljusdesign: Tom Kumlin. Videodesign: Joonas Tikkanen. Mask & hår: Pirjo Leino. I rollerna: Alexander Lycke, Johanna Ström, Maria Ylipää, Glenn Edell, Krisfofer Möller, Silva Lillrank, Joel Zerpe, Lineah Svärd, Elisabeth Hammersbøen Rustad, Johan Hwatz, Peter Pihlström, Minna Kettunen-Enberg, Jussi Ziegler.