Kategoriarkiv: Teater

Om mobbning i katternas värld

Under de senaste åren har Wasa Teater med sina barnpjäser satsat på klassiker som Pippi Långstrump, Aladdin och nu Pelle Svanslös. Tidigare har den sistnämnda spelats här det ödesdigra året 1953, då teatern brann. För min egen generation, det vill säga efterkrigsgenerationen var böckerna om Pelle Svanslös läsfavoriter, lättillgängliga och lagom spännande. Författaren Gösta Knutsson, själv barnlös, gjorde succé med Pelle Svanslös, en berättelse som startade som en radiosaga på 1930-talet. Det blev under åren 1939 till 1951 hela elva Svanslösböcker. De flesta figurerna i dessa hade förlagor i det verkliga livets Uppsala, där Knutsson levde. Pelle Svanslös lär vara hans alter ego, medan Maja Gräddnos hade Knutssons hustru som förebild. Elake Måns ”inspirerades” av den tidens tyranner, Hitler och Mussolini. Men Uppsalaborna kände också igen förebilderna till Måns medlöpare Bill och Bull.

Den föreliggande dramatiseringen, gjord av Anneli Mäkelä, väver ihop skeenden ur flera av böckerna till en löst sammanhängande story. I Wasa Teaters version har böckernas Uppsala gjorts om till Vasa. Anneli Mäkeläs scenversion innefattar också fina sångtexter av Wava Stürmer. Regissören Agneta Lindroos har gjort mobbningstematiken tydligare, likaså vägarna ut ur utanförskap. Pelle får med nya vänners hjälp mod att stå upp mot den elake Måns.

Scenografin av Annika Tosti ger oss kattperspektiv med lågt placerade luckor för entréer och sortier. Kreativa kattkostymer och fantasifulla peruker är visuellt tilltalande, men inte alltid så ”kattiga”. Linn Wara och Fia Derghokasian har i dem tagit ut svängarna rejält.

Johan Aspelins Pelle är precis så sympatisk som Knutsson framställer honom. Maria Udd gör två kattor som är Pelles vänner: i första akten Gullan från Arkadien och i andra den ljuva Maja Gräddnos, som Pelle blir kär i och slutligen gifter sig med.

Vänskapen med taxen Max, spelad av Markus Lytts, minns jag inte från min tidiga Pelleläsning. Men den känns i dagsperspektiv aktuell – hur människor kan reagera då nån blir vän med någon som upplevs som för annorlunda!

Elake Måns roll ger Tove Quickström stort spelrum för karikering av tufft beteende, hennes rörelser och minspel träffar mitt i prick. Under pjäsens förlopp framstår Måns som en looser. Till och med hans medlöpare, de kuschade Bill och Bull, läckert gestaltade av Lina Ekblad och Jakob Johansson, ”mopsar upp sig” mot hans tyranni. Jan-Christian Söderholm får i första akten spela ut som frisören Fritz med yvig gestik och förnäm accent. Även Carola Sarén gör några maffigt komiska biroller.

Det blir en en lätt poetisk klassikerkväll i katternas värld. Med lagom klös utan onödigt viftande pekpinnar.

text Carita Nyström
foto frank a. unger

Wasa Teater:
Pelle Svanslös. Baserad på Gösta Knutssons böcker. Regi och koreografi: Agneta Lindroos. Dramaturgi: Anna Simberg. Scenografi: Annika Tosti. Kostymdesign: Linn Wara. Sångtexter: Wawa Stürmer. Medverkande:  Johan Aspelin, Lin Ekblad, Markus Lytts, Tove Qvickström, Carola Sarén, Maria Udd, Jan-Christian Söderblom, Dennis Hansson, Jacob Johansson.
Spelas till 5.5. 2018

Njutbart om hopplös förälskelse

Poeten och essäisten Ester Nilsson håller ett föredrag om den ansedda konstnären Hugo Rask. Efteråt träffas de för intensiva och akademiska samtal och så älskar de några gånger. Ester blir helt betagen, men Hugo är inte emotionellt engagerad på samma vis. Ett narrativ de flesta kan känna igen sig i på något plan.

Det har nu blivit Lilla Teaterns tur att sätta upp Lena Anderssons Augustprisbelönade och mycket omtalade roman Egenmäktigt förfarande om olycklig kärlek och maktförhållanden. Den första scenversionen fick svensk premiär för tre år sedan. Ann-Luise Bertell står för regin denna gång.

”Att gå till sängs är inte som att snyta sig”, sade Andersson i en intervju för HBL inför premiären, apropå Esters syn på förhållandet med Hugo. Det beskriver premisserna rätt väl.

Ester upplever att hon och Hugo mötts både på ett intellektuellt och fysiskt plan och hon varken vill eller kan släppa taget om det destruktiva förhållandet, som ändå ger henne så mycket stimulerande tankestoff. Hon hittar ständigt nya ingångar till och tolkningar av Hugos kyliga ignorans. Ester tolkar Hugos avvisande beteende och varje motstridigt ord han yppar som tecken på att han visst är intresserad.

Linda Zilliacus gör en rollprestation som känns. Hon personifierar med kroppsspråk och minspel och med varje replik den egensinniga Ester Nilsson, som med sitt skarpa intellekt försöker skärskåda den hopplösa förälskelsen. Också Johan Fagerudd övertygar som den olidligt självupptagna kulturmannen Hugo Rask, trots att rollen inte är lika mångfacetterad som Esters.

Esters väninnor, ”väninnekören”, spelas av Anja Bargum och Emilia Nyman. De är pjäsens sanningssägare och comic relief. Deras dråpliga synpunkter på Esters kärleksliv ger föreställningen en underhållande och lättsam ton. Det sker i viss mån på bekostnad av den förtätade stämningen och allvaret i romanen. I Karin Parrot-Jonzons dramatisering får den festliga farsen ta mer plats än den plågsamma skildringen av Esters Nilssons fullständiga hängivelse och vånda.

Det är ändå en ytterst njutbar föreställning Lilla Teatern bjuder på. Ensemblens samspel är förträffligt och såväl ljud och ljus som scenografi och scenkläder stöder berättelsen.

Text Linn Karlsson
Foto Henrik Schütt

Lilla Teatern: Egenmäktigt förfarande
Regi: Ann-Luise Bertell. Dramatisering: Karin Parrot-Jonzon. Medverkande: Linda Zilliacus, Johan Fagerudd, Anja Bargum, Emilia Nyman. Scenografi och dräkter: Antti Mattila. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka.  Spelas till 12.5.2018.

Att få sin röst hörd

Jesper Karlsson
Jesper Karlsson.
I sin kolumn i Hufvudstadsbladet 25.3 kritiserar journalisten Geo Stenius den mediala storm som har uppstått kring filmregissören Aku Louhimies, efter att hans arbetsmetoder offentligt blivit kraftigt ifrågasatta av ett flertal skådespelare. Stenius efterlyser ett ”journalistiskt ansvar”, och påminner oss om hur det gick för Stockholms Stadsteaters skandalomsusade chef Benny Fredriksson som begick självmord för några veckor sedan. Stenius förargar sig framför allt över den stora uppståndelsen i nyhetspressen som uthängningen har lett till, och påpekar att sådana fall borde behandlas inom ”arbetsgemenskapens egna hierarkier”.

Stenius sällar sig därmed till ett flertal andra röster i media och på Facebook som anser att dessa problem ska behandlas internt, på arbetsplatsen eller, om situationen så kräver, i domstol. Men vad både Stenius och övriga debattörer verkar oförmögna att inse är hur utsatta och ensamma dessa arbetstagare är. Var och en som har jobbat inom ett film- eller teaterprojekt vet hur osäkra arbetsförhållandena är, hur oklara hierarkierna kan vara. Det finns sällan någon etablerad ”arbetsgemenskap” att ty sig till. De egentliga arbetsgivarna, producenterna eller projektledarna, är bara i undantagsfall närvarande i själva arbetet. Att utse en förtroendeman är lönlöst om inte denna person är tillgänglig eller har allas förtroende. Somliga arbetar bara några dagar, andra några månader, men allting sker i stunden, och då är det vanligen regissören som är maktfullkomlig. Den ohyggligt intensiva process som det innebär att skapa ett verk av kulturell eller konstnärlig betydelse kräver både tilltro och hängivenhet av en mängd frilansare som alla känner sig både priviligierade och utbytbara samtidigt. I detta sammanhang är det nästan omöjligt för någon att ställa sig på tvären, att ifrågasätta ett beteende som kanske inte ens i stunden uppfattas för vad det är. Ofta är det just i eftertankens kranka blekhet som orättvisorna börjar synas klart. Och då är det för sent.

Det finns en aspekt av denna problematik som redan nu kan skönjas också utanför våra små kulturkretsar. I takt med att de fasta arbetsplatserna minskar, att allt fler av oss ska se oss själva som frilansare, som enskilda företagare som “säljer vårt kunnande”, blir vi alla så småningom lika utsatta som de skådespelare som nu har uttalat sig om orättvisorna. Vem skyddar prekariatet från maktfullkomliga bolagsdirektörer och småsinta avdelningschefer? Vem ska en frilansare vända sig till i en arbetsmiljö där var och en är utbytbar? Snart finns bara den offentliga debatten kvar som något slags trygghet. Kanske det bara är genom att skrika högt som vi kan få upprättelse.

Mobbning är inte brottsligt. Dåligt ledarskap är inte brottsligt. Så några juridiska åtgärder är egentligen inte möjliga. Och ofta är produktionsbolagen beredda att försvara processen med alla medel. Det handlar trots allt om tusentals, om inte miljoner euro som har investerats, hundratals arbetskontrakt i vågskålen. Så vad återstår för den som blivit orättvist behandlad? För dem som ser de systematiska övertrampen? Mönstret framträder långsamt, och till slut måste ju någon tala ut.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg rannsakade sig själv efter Fredrikssons självmord. Men hon konstaterade samtidigt att tidningen bara rapporterade det som sades, och att ingen ville uttala sig positivt om Fredriksson. Det var ingen som ville försvara honom i dagspressen. Och det är ju begripligt, när debatten är som värst är det sällan klokt att sticka ut hakan. Men vilka krav kan vi då ställa på dagspressen, speciellt då vi själva slukar varenda artikel som publiceras om ämnet? Jag antar att vi får den press vi förtjänar.

Jesper Karlsson
är kulturproducent

Långbackas nej

Första gången jag minns mig ha träffat Ralf Långbacka var i Vasa i slutet av 80-talet eller kanske i början av 90-talet, jag var rätt så ny som regissör och vi kom att prata med varandra. Jag kunde omöjligt förstå Långbackas pessimism gällande teaterfältet och hans egen position i det, kanske mest det senare, att han inte såg några möjligheter för att längre kunna skapa ett meningsfullt sammanhang för sig själv. Man kan ju alltid bilda en egen grupp, föreslog jag, som i mitten av 80-talet varit med om att göra det. Men Långbacka tycktes inte uppfatta det som ett rimligt alternativ, jag förstod inte riktigt varför, men kunde tänka mig att om man var van vid stora och statssubventionerade teatrar av nationell betydelse så var det inte så enkelt att retirera till en liten källargrupp med hand-till-mun-ekonomi.

Den här situationen ligger egentligen under hela denna sista (?) del av Långbackas memoarer, Innan ridån faller. Den omfattar tiden efter att han slutat som teaterchef på Helsingfors Stadsteater 1987, ett skede när det inte längre – med Långbackas formulering – gick att göra teater, men nog teaterföreställningar. Trots Långbackas vantrivsel blev det en hel del, på Stockholms Stadsteater, på Viirus på Kalvholmen, en hel rad operaregier. De här uppsättningarna skildrar Långbacka samvetsgrannt: repetitionsprocessen, arbetet med skådespelarna, mottagandet. Också om Långbacka på sitt oförbätterliga vis refererar all positiv kritik (gällande regi likväl som tacktal och tyskakunskaper) redovisar han också för det negativa och avståndstagande i mottagandet, vilket är av större intresse eftersom det i högre grad avspeglar förändringarna inom teaterklimatet i slutet av seklet och i början av nästa.

Det långbackaska idealet med en konstnärlig ensembleteater har i ett ekonomiskt och kulturellt alltmer osäkert landskap blivit något som enbart förefaller genomförbart inom små gruppteatrar som verkar mer eller mindre i marginalen, medan de stora husen kämpar med att klara sin budget från år till år med de resurser som står till buds.

Långbackas känsla av att inte längre vara behövd hade förstås olika orsaker, inte bara den gängse (att en 30-åring per se är intressantare för en teater än en 60-åring), utan också att hans intellektuella, analytiska regissörsprofil kom att bli allt mindre attraktivt i en postmodern eras relativism och subjektivitet; inom det som Långbacka kallar ”påhittsteatern”, där regissören blir föreställningens auteur och tolkningen får skymma det tolkade. Men Långbacka, som själv varit en banerförare för förändring inom teatern, är förstås klipsk nog att inse att tiden är obönhörlig, att ”varje generation har sin teater” och att man inte kan få rätt genom att hävda att man en gång haft det.

Det är vad jag uppfattar som kärnan i den här boken, som svävar ut åt alla håll (författararbete, tv-program, priser, resor, sjukdomar, flyttningar), innehåller en hel del upprepningar, passar på att ge tillbaka en del förflutna men inte glömda angrepp; det är ett sorgfälligt bokslut och ett avsked, och som sådant kanske, med risk för en liten övertolkning, ett sista hävdande av den ”konstnärliga teatern” i långbackask tappning, med en läsart där regikonceptet förutsätter en förståelse av ursprungstexten och scenen är förlagd mitt i det samhälle som den vuxit fram ur och talar till.

Joakim Groth

Ralf Långbacka: Innan ridån faller. Förlaget Masken, 2017.

Starkt och mörkt om inbördeskrigets kvinnor

Kring 2 000 kvinnor uppskattas ha deltagit i de röda kvinnliga gardena under Finlands inbördeskrig våren 1918. De första kvinnogardena grundades i Helsingfors, Viborg och Valkeakoski i februari, inspirerade av de ryska kvinnobataljoner, de så kallade dödsbataljonerna, som skapades av Maria Botjkareva under den socialistiske krigsministern och senare regeringschefen Alexandr Kerenskij 1917. Vid sidan av de ryska bataljonerna, var det endast i Finland som kvinnliga truppförband deltog i strider vid fronten i första världskriget. Av de kvinnliga röda gardena i Finland är det mest kända antagligen Valkeakoskis kvinnogarde, eftersom det spelade en avgörande roll i de blodiga striderna i Alvettula, Hauho och Syrjäntaka i samband med rödgardisternas flykt österut under krigets slutskede.

Det är dessa kvinnors historia som dramatikern och regissören Lauri Maijala berättar i pjäsen Veriruusut, som kan ses som KOM-teaterns bidrag till minnesåret av att det förlöpt 100 år sedan inbördeskriget. Pjäsen baserar sig på Anneli Kantos roman med samma namn från 2008, som för övrigt också Tampereen Työnväenteatteri dramatiserat för pjäsen Tytöt 1918, som fick premiär i januari.

Subjektiv berättelse

Maijala är inte intresserad av de geopolitiska omständigheterna, lika lite som han är intresserad av att rabbla upp namnen på slag och kommendörer eller redogöra för trupprörelser och krigets gång – aspekter som ofta blir tröttsamma i krigspjäser. Det är knappt så han ens bryr sig om geografin. Berättelsen fokuserar på de inblandade kvinnornas subjektiva upplevelser av händelseförloppen, deras känslor och själsliv. Det blir en intim och kraftfull föreställning som inte så mycket försöker analysera och förklara varför dessa mestadels väldigt unga kvinnor ”radikaliserades” eller valde arbetarrörelsen, de röda, och insisterade på att få ta del i den väpnade kampen för en bättre framtid.

Att det handlade just om att skapa en bättre framtid är något som den här pjäsen med tydlighet vill föra fram – kanske inte för alla i Finland, men för arbetarna, för de fattiga och nedtrampade. Filmen följer 15-åriga Sigrid (Helmi-Leena Nummela) från dagen hon anhåller om jobb på Valkeakoskis pappersbruk. Som enda (överlevande) barnet i en fattig arbetarfamilj förväntas Sigrid bidra till hemmet och försörjningen. Redan från början etableras förhållandet mellan arbetarna och den ägande klassen, representerad i pjäsen av pappersfabrikens förman Forsström, eller Vorströmi (Ursula Salo). Forsström styr sin fabrik hjärtlöst och med järnhand, och är ökänd för att förgripa sig på och våldta de kvinnliga arbetarna, ju yngre, desto bättre. Också Sigrid faller offer för Forsström under sin första arbetsdag.

Stöd finner Sigrid i de kvinnliga kollegerna, de blir surrogat för den förbittrade och nedbrutna religiösa modern hemma, de blir storasystrar som ledsagar Sigrid från barndomens överbeskyddade liv till vuxendomen och det är med dem som hon delar både arbets- och fritidens sorger och glädjeämnen. Förtvivlan över de usla arbetsförhållandena, och lyckan som är en nyköpt blus med hela 13 knappar. Det är också de som drar med Sigrid i den gryende arbetarrörelsen. Fem unga kvinnor (och en solidarisk ung man) står i centrum för berättelsen, och tack vare ett känsligt manuskript, utmärkta skådespelarprestationer och ett avskalat regigrepp, utmejslas realistiska karaktärer vars dramaturgiska bågar känns alltigenom äkta. Kvinnorna står ständigt i centrum, och de övriga karaktärerna får i första hand fungera som symboliska stand-ins för världen kring kvinnorna.

Brutalt vacker vänskap

Musiken är en välfungerande och emotionellt medryckande blandning av modern elektronisk, stämningsförstärkande musik och gamla socialistiska kampvisor, som ovanligt väl vävs in i pjäsen. Musikern och skådespelaren Antti Autio gör den mest framträdande manliga rollen i pjäsen, och fungerar som en sorts bard under föreställningens gång. Som den ensemblepjäs som Veriruusut är, är det kanske onödigt att lyfta fram enskilda roller, men en eloge måste gå till Helmi-Leena Nummela som gör en på alla sätt trovärdig resa från naiv, bubblande tonårsflicka till krigshärjad frihetskämpe. Samspelet med Oona Airola, som gestaltar bästa vännen vid bruket och i rödgardet är nästan brutalt vackert i de mest känslosamma scenerna.

Markku Pätiläs scenografi domineras av en gigantisk manuell vridscen som används på många kreativa sätt och bidrar till fart och dynamik, och på sina håll ett filmatiskt grepp. Detta understryks av ljud- och ljusdesignen, samt Maijalas regi som leker med stillbilder, och dramatiska spotlights – ljuskäglan används ställvis nästan som en filmkamera, medan vridscenen för karaktärer in och ut ur blickfånget.

Första akten är magnifik teater och innehåller tillräckligt mycket humor och glädje för att väga upp den tunga, tragiska andra dito. I andra akten blir tids- och omständighetsangivningarna ibland så vaga att det ställvis är svårt att riktigt hänga med i svängarna, men det kan vara ett medvetet grepp för att föra fram kvinnornas subjektiva upplevelser av de kaotiska skeendena efter slagen, vid tillfångatagning och i fångläger. Det är stark teater som för fram ett perspektiv på inbördeskriget som alldeles för sällan syns i den offentliga diskussionen.

Text Janne Wass
Foto Marko Mäkinen

KOM-teatern: Veriruusut. Manus och regi: Lauri Maijala, baserat på Anneli Kantos roman. Scenografi: Markku Pätilä. Dräkter: Tiina Kaukanen. Mask: Leila Mäkynen. Ljusdesign: Tomi Juovankoski. Ljuddesign: Jani Rapo. I rollerna:  Oona Airola, Antti Autio, Vilma Melasniemi, Juho Milonoff, Helmi-Leena Nummela, Inka Reyes, Niko Saarela, Ursula Salo, Saga Sarkola, Eeva Soivio. Visas till 19.5.