Kategoriarkiv: Teater

Hangö teaterträff – en handbok i att vara människa

Åskådarna fick sand mellan tårna och knut på hjärnan av existentiella frågor när Hangö teaterträff ordnades för tjugosjunde gången. Ny Tid var på plats och såg hela 11 föreställningar. Träffen bjöd även i år på ett digert utbud av intressanta föreställningar, diskussioner och övrigt program.

Under torsdagens öppningsceremoni vid den blåsiga stranden fick vi se lokala tonåringar kapa festivalen för en stund när teaterträffens ordförande Jonas Welander höll sitt välkomsttal. Den här interventionen var också ett slags smakprov på en av teaterträffens intressantaste föreställningar, Nightwalks with Teenagers (se bilden ovan).

Det övergripande temat för den första festivaldagens program var systerskap, inre monologer, bitterljuva tillbakablickar och inspiration av gamla klassiker.

Teatr Weimars Tre systrar är en monologföreställning som väver samman fragment av Anton Tjechovs klassiska drama. Föreställningen är lågmäld, rentav introvert. Den avskalade scenografin, de drömska videoprojektionerna och Liv Kaastrup Vesterskovs minimalistiska uttryck väcker starka associationer till de känslor jag genomgick som ung flicka och kvinna.  Också Årets pjäs av Lina Ekblad är till sin form en monolog, men en helt annorlunda sådan. Föreställningen är ett slags studie av teaterkonsten och skådespelaryrket som sträcker sig från 1600-tal till nutiden, Ekblad är i ständig dialog med oss i publiken, hon skriver om manuset under föreställningens gång och publicerar bilder på Facebook och ber oss att gilla dem.

De langerhanska öarna i regi av Ulrika Bengts utspelar sig i sin tur på ett hotellrum där två excentriska systrar befinner sig. Stämningen är närmast dystopisk, men samtidigt fjäderlätt. Det är en fröjd att se på Ylva och Stina Ekblads noggranna skådespelararbete. Deras likartade fysiska uttryck, ståtliga hållning och nästan identiska röster skapar en alldeles unik stämning i kombination med Susanne Ringells poetiskt exakta och krävande pjästext. En oemotståndlig scen utspelar sig när de två systrarna i djupt samförstånd sitter och spräcker de luftfyllda bubblorna i bubbelplast.

Efter själva föreställningarna, bjöd torsdagens kvällsprogram på bland annat talkaraoke, som går ut på att deltagarna håller ett känt eller mindre känt tal istället för att sjunga en sång. Konceptet har utvecklats av den finländska konstnärsgruppen The Speech Karaoke Action Group. Under kvällen fick vi höra bland annat president Bill Clintons ökända ”I did not have sex with…” –tal, skådespelaren Ashley Judds ikoniska tal från kvinnomarschen i Washington efter Trump valdes till president, samt ett tal av Adolf Hitler.

Den här gången hade jag själv inte modet att ställa mig i talarstolen, men speech karaoke var definitivt en intressant ny bekantskap.

Anni Puolakka övertygade vid torsdagens talkaraoke.

OM UNGDOMEN OCH UNIVERSUM

Universum, mansrollen och den sköra ungdomen. En sådan, inte helt enkel tematik fick publiken bekanta sig med under fredagens föreställningar.

I föreställningen Den autonoma skådespelaren som utarbetats inom ramen för gruppen LUST:s (Långsiktig utveckling av svenskspråkig teater) treåriga fortbildningsprojekt, fick vi se och själva delta i korta demoföreställningar som utarbetats i samband med projektet. Flera av föreställningarna tangerade skolan med dess inrutade regler och krav och väckte många intressanta följdfrågor. Ska vi faktiskt gå med på det vi blir tillsagda att göra istället för att tänka själva och vad har det för konsekvenser? Att demona äger rum på Hangö centralskola bidrar till den autentiska stämningen.

Trots det underliggande allvaret är demoföreställningarna gjorda med glimten i ögat och skådespelarna lyckas engagera oss deltagare på ett fyndigt sätt.  I en demo får vi placera ut föremål som symboliserar olika livsskeden på en tidslinje – det är en fascinerande och överraskande svår uppgift.

Mr. Playbackboy (Laura Murtomaa) – en avväpnande karaktär.

Mr. Playbackboy, det vill säga scenkonstnären och musikern Laura Murtomaa, fortsätter i sitt andra politiska tal Greatest Love Songs att utforska mansrollen och toxisk maskulinitet. Och hon gör det på ett mycket älskvärt och underhållande sätt. I den musikaliska monologens repertoar ingår allt från Coolio’s “Gangsta’s Paradise” till tal av Juha Sipilä, de populärkulturella referenserna är många och de är ett fungerande grepp. Föreställningen äger rum utanför stadshusets ingång i Hangös absoluta centrum, också det kan ses som ett ställningstagande. Förbipasserande personer som stannar för att kolla in vad som försiggår och deras nyfikna reaktioner är en viktig del av föreställningens dynamik.

Universums skönhet är ett återkommande tema inom konsten. Ett ämne som Emil Uuttu och Ilmari Paananen i verket High Definition Earth Viewing Experience tacklar genom ingenjörsmässig exakthet. Istället för översvallande beskrivningar av hur vackert universum är, låter Uuttu och Paananen kamerabilder och fakta tala för sig. I verket får vi ta del av deras fascination för den realtidsvideo som sedan 2014 sänts från Internationella rymdstationen. Kamerabilderna är tillgängliga för vem som helst som har tillgång till en dator eller smarttelefon.  Projektionen i slutet av föreställningen, där vi i publiken med hjälp av en flyttbar skärm får se kamerabilder på jorden både på nära och långt håll är mäktig i all sin pixliga enkelhet. High definition earth viewing experience lyfter upp vilka hisnande upplevelser vi kan få med hjälp av smarttelefonens lilla skärm. Det är en fräsch infallsvinkel och står i kontrast till den kritik och de hotbilder som ständigt målas upp kring människans överkonsumtion av ny teknologi och beroendet av diverse applikationer och apparater.

Fredagens höjdpunkt är ändå Nightwalks with Teenagers som den kanadensiska forsknings- och konstgruppen Mammalian Diving Reflex har skapat tillsammans med lokala ungdomar.  Ungdomarna leder oss deltagare genom Hangö sent på kvällen. Mammalian strävar efter att undersöka den sociala kretsen och att upplösa barriärer mellan människor från olika bakgrund. Det här lyckas de verkligen med. Stämningen bland deltagarna, bestående av allt från barn i skolåldern till pensionärer, är nyfiken och uppsluppen.

Ungdomens sårbarhet är ständigt närvarande, trots att programpunkterna (allt från dans och talangtävling till trasiga telefonen) är lättsamma. Det här med att bara vandra omkring utan någon egentligen slutdestination för mig tillbaka till den egna tonårstiden då jag rörde mig i närliggande skogar och parker med mina vänner och pratade om allt mellan himmel och jord eller ensam grubblade över tillvaron. Frågan infinner sig: varför gör jag det inte längre som vuxen?

Jag blir också hoppfull inför framtiden när jag ser hur Hangöungdomarna interagerar med varandra och oss som deltar i vandringen och hur de får alla att känna sig inkluderade.  Trots att vandringsrutten inte är helt tillgänglig på alla ställen, har ungdomarna skött det på ett fint och okonstlat sätt, och sänder till exempel direkt på Instagram då det är svårt att ta sig fram.

Nightwalks with Teenagers är en varm och inkluderande performansföreställning.

KULTURFINANSIERING, FEMINISTISK KAMP OCH TAXICHAUFFÖRERS MINNESTEKNIKER

Lördagens teaterskörd bjöd bland annat på reflektioner kring kulturfinansiering, ett feministiskt slutarbete och studier i vad det är att vara människa.

På Greifswaldsgatan – en dröm om en föreställning handlar om arbetsgruppen Schimmels hängivna arbete med att sätta upp en intressant pjäs skriven av den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennig. Arbetsgruppen sökte finansiering under flera års tid utan någon nämnvärd framgång, trots att allt såg bra ut på pappret. Hela den här utdragna och mödosamma processen beskrivs på ett ärligt och humoristiskt sätt. Föreställningen väcker intressanta frågor om hur konst ska värdesättas. Trots att alla projekt självfallet inte kan få finansiering, vore det onekligen intressant att få veta hur rangordningen går till. Efter föreställningen ordnades ett diskussionstillfälle om kulturfinansiering och på kvällen hölls en liten begravningsceremoni för projektet, som på det här sättet fick ett värdigt avslut.

På eftermiddagen var det dags för Sannah Nedergårds och Minni Gråhns examensarbete från Konstuniversitets teaterhögskola. Arbetsprocessen har haft feministisk utgångspunkt och resulterat i föreställningen L’espirit de l’escalier. Inledningen är explosiv – vi möter Super Girl och Dike till tonerna av öronbedövande musik. Nedergård och Gråhn har skapat en föreställning om två kvinnor som negligerats av det omgivande samhället.  Trots destruktiva strukturer som försöker bryta ned dem, lyckas de ta makten över sina egna liv.

Den franska titeln syftar på fenomenet med att komma på goda argument och svar på tal först när det är för sent. Den upplyftande föreställningen är visuellt effektfull och modern.

Minni Gråhn och Sannah Nedergård i det feministiska slutarbetet L’esprit d’escalier. Foto: Arbetsgruppen

Vad är det att vara människa, frågar sig i sin tur lördagens sista föreställning Workshop.  Genom saker vi får berättat för oss och olika slags ritualer lär vi oss hur mänskliga varelser förväntas bete sig, till exempel hur en baby ska skötas och hur man går på rätt sätt. Genom utförliga beskrivningar och demonstreringar, som för tankarna till en instruktionsmanual, lyckas Mart Kangro, Juhan Ulfsak och Eero Epner blottlägga det absurda i hela den här processen. Samtidigt finns det något oerhört trösterikt med den här tanken – om det ändå vore så enkelt att vara människa att bara följa rationella instruktioner.

Trion Kangro, Ulfsak och Epner hör till Estlands internationellt mest framstående scenkonstnärer och det är sannerligen en omskakande teaterupplevelse de bjuder på. Emellanåt väcker föreställningen direkt olustiga känslor, till exempel då Ulfsak under några minuter som känns som en evighet ligger på golvet och demonstrerar den korrekta andningstekniken vid förlossning. Det är något hjärtskärande och brutalt med lätet han åstadkommer, som åtminstone hos mig orsakar en instinkt att vilja lämna salen för en stund. Men det är också konstens främsta uppgift, att ruska om våra invanda tankemönster. Den där litet obekväma känslan som infinner sig gör att Workshop blir den av årets föreställningar som gör det största intrycket på mig.

På lördagskvällen var det dags för fest på Smörmagasinet, där bland annat årets Antonia-pris delades ut. Priset delas ut för konstnärligt mod och mångfald inom finlandssvensk teater. I år gick priset till Teaterhögskolans föreställning Weimar – jakten på Zodiaken. Efter midnatt levererade den feministiska duon SOFA, som består av skådespelarna Sonja Kuittinen och Fanni Noroila, en explosiv spelning för en entusiastisk festivalpublik.

Under den sista festivaldagen stod Gunilla Heilborns föreställning The Knowledge på programmet. Heilborn är en scenkonstnär, koreograf och filmare baserad i Stockholm. The Knowledge, som uruppfördes år 2015, är uppbyggd som en föreläsning och den för tankarna till ett skickligt koreograferat TED-tal. Föreställningen, som fått sitt namn från Londons taxichaufförers högsta kunskapsnivå, handlar bland annat om navigering, minnestekniker och hur vi ska bära oss åt om vi tappar bort oss.

Heilborn lyckas på ett förträffligt sätt popularisera vetenskap utan att för den skull ge avkall på ämnets komplexitet – hon gör det dessutom med en stor portion humor och självdistans. Föreställningen är njutbar från början till slut.

Kritikerförbundets ordförande Maria Säkö ledde kritikerpanelen.

UNIKT KONCEPT SOM KUNDE UTVECKLAS

I år låg festivalens fokus på människans förmåga att ta till sig kunskap. I festivalprogrammet står att flera av föreställningarna ”reflekterar över människans förmåga och oförmåga att hantera kunskap.”  Den beskrivningen är lätt att skriva under efter att ha tagit del av föreställningarna.

Ett nytt inslag under årets teaterträff var den kritikerpanel som samlades varje förmiddag för att tillsammans med publiken diskutera föregående dags föreställningar och även kritikens utmaningar ur ett bredare perspektiv. I panelen ingick Kritikerförbundets ordförande Maria Säkö, som är teaterrecensent vid Helsingin Sanomat, Matti Tuomela från kulturtidskriften Mustekala och jag som representant för Ny Tid.

Det ger en helt nya dimension till den rätt så ensamma skrivprocessen att först kunna diskutera och reflektera verken tillsammans med andra. Förhoppningsvis blir kritikerpanelen ett bestående inslag under kommande teaterträffar i Hangö.

Jag åkte från teaterträffen på söndagen med många nya insikter och upplevelser i bagaget. Konceptet och miljön är unik och festivalens småskalighet har en alldeles egen charm. Men finns det utrymme för festivalen att växa och locka en ännu bredare publik i framtiden?

Text Linn Karlsson
Foto Ernest Protasiewicz om inte övrigt nämns

Goter möter Sartre möter McCarthy

Del två av pjästrilogin Will You Still Love Me Tomorrow har temat ”Verkan” och utspelar sig i ett skyddsrum, eller ”graven” som de kallar det. Väggarna och golvet är intäckta i svart plast, och mitt på golvet står ett badkar fyllt med en blekröd vätska där en kropp ligger nedsjunken och orörlig (Wilhelm Grotenfeldt). Två got-punkare (Ada Halonen och Anttoni Halonen) fördriver tiden med att lyssna på radio och repetera mörka små föreställningar. Emellanåt ringer de på dörrklockan till en stängd dörr, som förblir stängd.
Över radion upplyser väderleksrapporten om de kataklysmiska väderförhållandena som gör allt liv på jorden omöjligt, och avslutningsvis berättar uppläsaren att detta är hans sista sändning, han har inte sett en levande människa på flera månader. Denna undergång är lika total som i Cormac McCarthys dystraste visioner.
Till allas förvåning kvicknar liket i badkaret till, tar en öl och börjar sträckkolla gamla säsonger av ungdomsserien Dawson’s Creek medan olycksbröderna spelar kort vid kaffekokaren, ett nostalgiskt tidsfördriv i väntan på ödets fullbordan.
Föreställningen gestaltar världens slutgiltiga undergång som kommer som den förutsägbara följden av människans ohämmade slöseri. Slöseriet i sin tur gestaltades i trilogins första del med temat ”Orsak”, där åskådarna som passagerare i ett flygplan bland annat serverades drinkar i engångsförpackning. Allt det där lilla extra som vi människor unnat oss har lett oss hit, till världens begravning. Denna dystra tillställning iscensätter ensemblen med svart humor men också med en sträv värme.
Dörren ut förblir en liten nickning till Sartres Lyckta dörrar eller Becketts I väntan på Godot, men får aldrig en större betydelse än så. Karaktärerna har inga namn, det utspelar sig inget drama mellan personerna. Istället får vi en serie monologer och performanser där ett slags existentiellt förhållande till den gemensamma undergången sakta vaskas fram. Tacksamt nog undviker föreställningen alla moraliserande pekpinnar och skuldbeläggande, utan vänder sig istället till en slags buddhistisk acceptans. Allt är förgängligt, även livet på jorden, och nu är det dags att gå vidare. Det laddar föreställningen med en djup sorg och kanske ett styng av ånger. Men all ånger är meningslös inför det oundvikliga. När världen har gått i graven fortsätter stjärnhimlen att stråla.

text Lasse Garoff
foto Ada Halonen

Will You Still Love Me Tomorrow – Part Two. Av och med Wilhelm Grotenfelt, Ada Halonen, Anttoni Halonen. Spelade på Universum 25–26.5.2018.

Poetisk dramatik

Bara läsningen av dramatexter kan ibland liknas vid en intrig: att ensam visualisera en iscensättning av texten, att framkalla scenrummet och pjäskaraktärernas rörelser och röster i det. En väg ut ur denna svårighet kan vara att betrakta dramatexter utifrån sina egna förutsättningar, som avslutade litterära verk. Men under läsningen av dramatikern Christina Ouzounidis nyutkomna dubbelvolym Budbärare/Flyktdjur – innehållande två pjäser från 2015 och 2016 – blir varje tillstymmelse till en sådan trygg tillflykt otänkbar. Inte för att en litterär läsning av Ouzounidis dramatexter inte är möjlig, tvärtom. Det beror snarare på att varje tanke rörande ett avslutat verk kortsluts i kontakt med Ouzounidis dramatexter, som kan karaktäriseras som polyfona, poetiska och performativa. Egenskaper som aktualiseras redan i pjäsernas scenanvisningar, som varken är bestämda eller obestämda, utan bestämt obestämda. Nedan citerat ur bokens första dramatext, monologen Budbärare:

TID

Den tid där pjäsen utspelar sig.

Ett efter och ett före, d.v.s. ett inför, inför ett val,

d.v.s. ett inför ett oavbrutet bortval.

PLATS

Den plats där pjäsen utspelar sig.

Ett spegelstadium. Ett på gränsen till,

ett på ena och / eller andra sidan.

Scenanvisningarna, som annars fungerar som underlag för läsarens föreställning av det scenografiska rummet och skådespelarnas arbete med det, fokuserar hos Ouzounidis på pjäsens temporala och spatiala möjlighetsbetingelser. Förekomsten av ett före och efter, här och där, val och bortval, som både föreskriver villkor för och förhandlar med varandra.

Ouzounidis kännetecknande sätt att korskoppla klassiska teman från grekisk mytologi med samtidspolitiska situationer och maktrelationer fortskrider in i monologen Budbärare, där en könsneutral Hermes (gudarnas budbärare) går in i en mångskiktad dialog med sig själv och samtidsmänniskorna. ”Ett spegelstadium” där Hermes röst letar sig fram via negerande yttranden, frågor och motsägelser. Det påminner stundtals om Inger Christensens frambesvärjande och bestämmande av världen i Alfabet (1981), men med en kroppsligt situerad röst stämd av desperation och tvivel. Istället för ett frammanande rör det sig om orienteringsförsök i och genom talet, med en vingbruten kropp som hjälpmedel och hinder.

Jag är här. Jag har kommit. Men inte tillbaka. Jag återvänder inte, återvänder aldrig. Jag bevaras inte från gång till gång. Vi gör inte det, vi förvandlas. Jag försöker behålla mig själv, finnas kvar. Komma hem. Men det går inte, jag kommer aldrig tillbaka. Jag är här.

Budbärare lyckas med det svåra i att samtidigt vara prövande och principfast. Det är en monolog med många teoretiska och poetiska sidor, där rösten hämtar andan mellan motsägelserna. Att en person för talan underlättar också ljudandet och lyssnandet som läsningen av dramatext inbegriper: hur texten talas fram, hur skillnader mellan röstlägen, repliker, pauser, tiganden och tystnader gestaltas. För hos Ouzounidis är dylika distinktioner, som den mellan tiganden och tystnader, alltjämt av stor betydelse. Tigandet kan till exempel ge uttryck åt ett undanhållet svar, medan en tystnad kan formas till en replik – vara ett svarande.

I Flyktdjur utökas personregistret till tre talande – ”L”, ”S” och ”E” – som tillsammans börjar forma sina utsagor när budbäraren slutat, då ”Domen har fallit”. Alfabet-anslaget ”det finns” förskjuts in till det rumsligt situerade ”var är”, varav tilltalen blir mer frågande och ovissa. Pjäsen skrider fram i en utvidgad triangulär form, vilket komplicerar läsarens visualisering av dramatextens rumsligheter, röster, temporaliteter och rörelser. Utan skådespelare och scenrum blir de tre textuella rösterna stämda i nästan identiska lägen, varav urskiljandet av rösternas respektive motiv och utsägelsepositioner försvåras. Läsningen förs in i ett flerstämmigt sorl av utsagor – där ämnen, symboler och påståenden återkommer i varierande former utan att fasta orienteringspunkter befästs. En polyfoni som både är produktiv och förvirrande i relation till pjäsens framåtskridande. Ur ett poetiskt perspektiv saknas formmässiga friktionsytor, liksom konkretion i turnerandet av sats- och symbolupprepningar. Samtidigt är det tal om röster som om vartannat tvivlar och insisterar. Och det oupphörliga omförhandlandet måste kanske vara ovisst, skrivas fram som process. Eller med L:s ord:

Orden måste fortsätta komma, allt måste pågå, ingen skuld mindre än den andra, mindre värd menar jag. Skyldigheterna lika tunga. Det fortsätter, vi fortsätter, jag låtsas inget annat nu. Du vill att jag ska tala och jag talar, säger det som krävs, svarar, upplåter mitt kött. Varför skulle det vara någon skillnad nu? Starkare nödvändighet? Fler insisterande gudar? Större förtvivlan? […] Men bygget, bygget byggs, på ett eller annat sätt byggs det, så länge vi låter de här blocken falla ur händerna. Alltså fortsätter jag, utan att veta exakt hur det ska göras. 

Pjäsens processuella uppbyggnad får mig att tänka på omskakningar av ett kalejdoskop. Det är som om texten bestod av samma symboler och satser, men när den skakas om (skiftar scen, fokus, etc.) förändras komponenternas position och funktion i relation till varandra; ”I det här samtalet som kastar sig självt mot sig självt gång på gång”. Konfrontationer och krockar som hela tiden (om)skapar motiv, diskurser och narrativ. Det är lika flyktigt som fantastiskt.

Budbärare/Flyktdjur är en fortsättning på ett fenomenalt författarskap, som idag ter sig vara en av de viktigaste inom den svenskspråkiga dramatiken. Kanske även i poetisk form.

Filip Lindberg

Christina Ouzounidis:
Budbärare/Flyktdjur.
Modernista, 2017.

Pratsamt om privat och politiskt

Först förstår jag inte poängen med Någon hatar oss igen. Jag bläddrar i boken och blir lätt irriterad av tanken på att behöva ta mig igenom två finlandssvenska kulturpersonligheters Facebookdiskussioner. Är inte det här mikroperspektivet lite jobbigt? Är chattprosa hemskt intressant i ett längre format? Trots mina inledande farhågor visar sig boken ändå vara en givande läsupplevelse, om än en som det inte är alldeles lätt att bilda sig en bestämd uppfattning om.

Någon hatar oss igen kan närmast beskrivas som en slags feministisk ”coffee table book”, en superestetisk sak där ord och bild smälter samman till en helhet som man gärna vill hänga på sin vägg. Det skriftliga innehållet är utformat av skådespelarna Joanna Wingren och Sonja Ahlfors, kända från teatergruppen Blaue Frau, och för de grafiska illustrationerna ansvarar Johan Isaksson. Innehållet är saxat direkt ur Wingrens och Ahlfors privata Facebooksamtal och böljar fram över sidorna i en ström av samtal om vardagsliv, politik och allt från ångest till jobbiga män(niskor). Den spretiga stilen är bekant från skådespelarnas podd Taxen och terriern, med klatschiga och skrattframkallande oneliners som ”jag är typ jourhavande hjärna på fb”.

Det autentiska, fritt flödande innehållet är både bokens styrka och dess last. Då det är som bäst kombineras det genomgående starka grafiska innehållet med texten till ett slags okonstlad vardagspoesi. Exempel på detta ses bland annat i en diskussion där Ahlfors avstår från sin lön till förmån för Wingren som har en knaper månad. Ahlfors repliker ”[Det är ju] helt sinnessjukt att du ska vara jättepank o jag ha massor med pengar […] We are in this together”, skrivet med en spretig och lite svårläst handstil, är i all sin enkelhet extremt berörande och innehåller ett budskap som gärna kunde omvandlas till ett monument utanför riksdagshuset. Avsnitten där de två vännerna grälar, ber varandra om förlåtelse och grälar igen är också befriande att läsa i sin bild av ett systerskap som inte är solsken och pepp hela tiden.

Stundvis innehåller texten ändå stycken som kunde ha mått bra av att beskäras tillsammans med en redaktör, som de mångordiga diskussionerna om teaterarrangemang som kanske inte öppnar sig så mycket för den genomsnittliga läsaren. Slängarna om ”fula kukar”, ”pytte-pytte kukar” eller ”äckliga kukar” känns också högstadiefnissiga och lite tröttsamma, det finns ju liksom roligare och mindre kropps-shamande sätt att dissa patriarkatet på. Jag begriper att Någon hatar oss igen inte finns till för att stryka någon medhårs eller visa upp en felfri och urskuldande feminism, men tycker ändå att ribban här kunde ha satts högre i urvalet av material.

Att Någon hatar oss igen emellanåt väcker ambivalenta känslor gör ändå att boken aldrig blir ointressant, också för de läsare som kanske inte är så sålda på formatet. Det är ingen slump att förordet skrivits av Maja Lundgren, författare till den först utskällda och senare hyllade stridsskriften Myggor och Tigrar (2007), en uppgörelse med ett sexistiskt svenskt kulturliv. Liksom hos Lundgren kommer läsaren inte lätt undan hos Ahlfors och Wingren, utan hen tvingas att ständigt reflektera över och omvärdera sitt förhållningssätt till det som skrivs. Att på detta vis stimuleras och utmanas av en text är uppfriskande, och det gör Någon hatar oss igen till en kaxig och intressant upplevelse som avnjuts bäst i små doser och med lämpliga pauser för reflektion.

Matilda Hakala

Sonja Ahlfors, Johan Isaksson, Joanna Wingren:
Någon hatar oss igen.
Schildts & Söderströms, 2017.

Human resource – absurda anvisningar ger unika universum

Det är ingen vanlig teaterupplevelse kollektivet Track bjuder på. Human Resource är ett spel och ett kreativt experiment.

Föreställningen, som gästar teater Viirus i Helsingfors som bäst, riktar sig i första hand till gymnasie-elever.

Publiken får sätta sig vid en jättelik spelbräda i den mörka studiosalen. Framför oss finns ett titthål och olika slags små tillbehör, våra resurser, bland annat modellera och glasspinnar. Mittemot oss sitter den så kallade grannen – vår närmaste medspelare under spelets gång.

Genom att följa de anvisningar vi tilldelats utforskar, skapar och upplöser vi sedan världar innanför titthålet. Under varje föreställning konstrueras alltså helt nya och unika universum.

Föreställningen är både tankeväckande och lekfull. Under spelets gång hörs med jämna mellanrum uppsluppna skratt från publiken.

Barndomsassociationer väcks till liv – för egen del stundvis någon form av trauma över utebliven inspiration på bildkonsttimmarna i skolan. Ändå känns det uppfriskande att få skapa med sina egna händer och att delta i att utforma föreställningen. Att göra publiken till deltagare är ett fräscht grepp, som förhoppningsvis kommer bli allt vanligare.

Då vi i slutet får granska den gemensamma skapelsen ovanifrån är det lätt att dra slutsatsen att absurda anvisningar leder till kaos.

Linn Karlsson

Arbetsgrupp: Tom Rejström, Otto Sandqvist, Mikki Noroila, Julia Jäntti. Föreställningar ges ännu den 3.5 och 5.5 på teater Viirus i Helsingfors.