Kategoriarkiv: Teater

Rött och vitt i revolutionsgroddarnas Åbo

De stämningar vi lever i har gjort att det är inte särdeles många Finland100 –evenemang som fått mitt hjärta att klappa. Verkligt glädjande kändes sålunda Tehdasteatteris Värit ovat vapauden. Punavalkoinen Turku (sv. Frihetens färger. Det rödvita Åbo), ett fint skrivet och regisserat skådespel där huvudrollerna innehas av dels själva staden år 1917–1918, dels två unga kvinnor, den ena bosatt i arbetarkvarteren, den andra i Kaskisbacken. Vi får följa dessa tre protagonister under det dramatiska året, då Åbo ansågs vara landets mest revolutionära stad.

Som manusförfattaren och regissören Anni Mikkelsson säger, finns det knappast någon här i landet som inte har en, mer eller mindre rationell, relation till inbördeskriget, fast den ofta tenderar vara omsorgsfullt inklämd under parketten eller korkmattan. I sin bok Punainen Turku (sv. Det röda Åbo), en viktig inspiration och bakgrund till pjäsen, låter Rauno Lahtinen samtidspressen komma till tals. Den målar upp en verklighet det är minst sagt svårt att tro vara sann. Tillsammans blir boken och pjäsen en skakande ögonöppnare av ett slag jag önskar vi fått – får – se mer av. Alltför många av oss har levt med svartvita bilder av varför det hände som hände.

Jämsides med allt det hemska som Värit påminner oss om är pjäsen poesi. Det handlar om en obändig längtan efter frihet, efter skönhet, efter rättvisa, efter bröd och rosor. Men också om lojalitetskonflikter både individer och klasser emellan. Om hur känslorna tar över. Hur hatet och rädslan växer sig blinda. Rädslan att förlora det en har är ett ypperligt verktyg i skapandet av föraktbaserade förevändningar för ens handlingar. De vi tagit allt av är inte på lika hög utvecklingsnivå som vi, ju, och skulle således inte kunna förvalta det vi nu rätteligen förvaltar. Att ge ifrån oss någonting vore följaktligen bara kortsiktigt och dumt. Och poesin i pjäsen blir emellanåt ren burlesk.

Främst handlar det ändå om arbetarkvarterens Aina Jonsson (Mari Naumala), hon med den stora frihetslängtan, och Cecilia Kivi, född Thesleff (Sofia Molin) vars bur är gyllene och strumpor silke. I var sin prolog målar de två kvinnorna upp tiden och staden där de landar och där vi sedan lever med dem till det bittra slutet. ”Ödet för dem samman” efter att Aina som sist anställd vid Barkers fabrik får gå och sedan bokstavligen tar sig anställning hos Cecilia, vars undertryckta känslor tar sig uttryck i att hon gång på gång går in i den grå väggen. Bokstavligen. Cecilias man, en kaxig fennoman som varken klarar av hustruns ömhetslängtan eller krigets fasor, insisterar på att hon lämnar det svenska – bland annat genom att byta ut Södergran mot Leino – och håller sig, som marsken förordat, till mark- och inte vapentjänst. Mellan den skönhetslängtande Aina och den utsvultna Cecilia uppstår en varmt skildrad vänskap, som sedan brutalt kraschas på grund av den enas socialism och den andras … ja rädsla.

Ainas och Cecilias relation föds och dör i takt med berättelsen om motsättningarna mellan de borgerliga och den identitetssökande arbetarrörelsen. De jublande första majstämningarna av enhet och styrka i ”landets mest revolutionära stad” gnagas sönder av hungern på livsmedelsspekulerandets arena och det enda alternativet för Aina är att ge sig iväg för att kämpa för brödet. Och rosorna som hon, fast det såg lovande ut, inte fick behålla på Kaskisgatan.

Miljön är genialt uppbyggd. Scenen utgörs av en överraskande liten yta mellan publikens bänkrader, men hela rummet inkluderande läktarvåningen är taget i bruk. Rekvisitan är minimalistisk – slitna tegelstenar får agera allt från byggnader till bröd, en persisk matta får uttrycka och symbolisera både tjänarens påtvingade underdånighet och husfruns trygghet. Ainas förundran över allt det vackra Cecilia är omgiven av gestaltas i hur hon andäktigt vrider på kristallkronan och får den att ge ifrån sig sina tusen solkatter, i de vackra klänningarna som kommer svävande som från ingenstans. Arbetarkvinnornas hopp förkroppsligas i de festliga hattar de skaffat sig – efter att butikerna i stadens centrum, inkluderande hattaffären, (”men om de är hungriga, varför plundrar de hattaffären?) plundrats. Av vem egentligen, det vet ingen i den dag som är.

Trots en och annan sekvens med snudd på överspel är skådespelarnas insatser imponerande, Molins rentav osannolik och Naumalas osannolikt medryckande. Den inlevelse allihop ger uttryck för liksom öppnar konflikten för oss och får oss att förstå den på ett nytt sätt. De som representerar segrarna på scen ställs i en dager som skulle få mången att vända sig i sin grav, nog. Men det kan de ju gott göra.

Historien skrivs av segrarna, sägs det. Men den lever också bland förlorarna som sist och slutligen kanske inte är förlorare.

text Bianca Gräsbeck

bild Jussi Virkkumaa

Värit ovat vapauden. Punavalkoinen Turku
Tehdasteatteri, Östra strandgatan 64, Åbo.
Manus & regi: Anni Mikkelsson
I rollerna: Mari Naumala, Sofia Molin, Janna Haavisto, Outi Sippola, Akseli Hannula,Jukka Kittilä
Scenografi & rekvisita: Heini Maaranen
Musik: Hilla Väyrynen, Jean Sibelius med flera
Föreställningar 6.1- 3.2.2018

Tacka vet jag 2018

Revyn Jag, Inga Finne på Teater Universum är inte utan sina skarpa stunder, men Otso Harju är ändå främst glad att det för honom antagligen var årets sista konstverk om landet Finland.

Gudskelov är Finland 100-året helt snart över. Efter att ha utsatts för hundratals okända soldater,  Kalevalabaletter och Suomi 100 WC-borstar tycker jag man borde få en tapperhetsmedalj bara för att ha överlevt.

Jubileumsårets problem är att hela det relaterade utbudet kan indelas i följande tre kategorier: 1) Dåliga marknadsföringsjippon, 2) Enkelspårig turbonationalism, 3) Konstnärliga metaprojekt som ”ironiserar” kring eller ”kommenterar” finländska/Suomi 100-stereotypier.

Som något slags konstkritiker tycker jag ärligt talat minst illa om den första kategorin; den gav oss åtminstone saker som blåvita tubsockor och flaggprydda rollatorer. Nummer två gav oss främst mardrömmar som statyn på Kaserntorget i Helsingfors (fast att regeringskrisen utlystes från podier stämplade med jubileumsloggan var nog årets performanshöjdare). Hata inte mig nu, men egentligen tycker jag allra minst om den tredje kategorin.

Varför det? För att den ”kritiska” Suomi 100-konsten – alla dessa utställningar, pjäser, dansnummer, filmer, happenings – aldrig släppte taget om de mest uttjatade Finlandsstereotypierna. Tillspetsat kunde konstkonsumenten välja mellan Mannerheim och anti-Mannerheim, men gud bevare att generalen inte skulle vara med på något hörn. Problemet med kritik är väl att man måste sätta sig i relation till det man kritiserar. För att kunna göra konstnärliga omtolkningar, göra komedi av eller analysera märkesåret måste man ge sig in i en debatt som i sig själv är så unken att det blir närmast omöjligt att inte börja lukta lite mögel själv.

Visst, under året har man vänt och vridit och visat på just hur konstruerade, tragikomiska, idiotiska, farliga eller löjliga Finlandsstereotypierna är – men om man överlag måste säga något om vinterkriget, Kalevala, förkrigstidens fattigdom, manlig inskränkthet, eller någon annan plattityd tycker jag man delvis redan förlorat spelet. Kritiken i sig själv är nämligen så förväntad att den de facto inte underminerar några stereotypier alls. Tvärtom ger den dem ett existensberättigande. Genom att kommentera stereotypierna säger man indirekt att de är relevanta nog att kommenteras. Genom att aldrig bara låta bli att säga något som helst om det förväntade säger man aldrig heller ordentligt ”Nej, detta är faktiskt inte allt som händer i Finland”.

Det förvånar mig faktiskt att så många av landets konstnärer kände sig lockade av att uppmärksamma märkesåret. Själv kunde jag tänka mig ungefär 100 saker jag hellre skulle göra konst om.

Snillrik gardering

Nå ja, Teater Mars och Sirius Teaterns pjäs Jag, Inga Finne placerar ju sig i denna sistnämnda kategori. Det är frågan om en revy, som via en återblick i den hundraåriga talkshowdeltagaren Inga Finnes liv korsar igenom Finlands självständighet och självbild. Inga (som Finland, antyds det) är mellan öst och väst, mellan fattigdom och ekonomisk framfart, mellan patriarkatet och tankar om jämställdhet. I Inga, hennes föräldrar, hennes män och hennes barn finns torparen, finnen, ryssen, svensken, akademikern och den finlandssvenska stekaren. Trots sitt namn är hon alltså faktiskt ganska mycket finne. Och som sig bör är pjäsen är självklart full av både stereotypier och stereotyp kritik av stereotypier.

Nu har pjäsen – i något av ett snilledrag – i förväg garderat sig mot precis det jag klagar på. Ingas ena barn, akademikerdottern Stina är en av de andra gästerna i TV-programmet vars stjärna Inga är. I en kritik av programmet inom pjäsen/pjäsen i sig säger hon att nidbilder och stereotypa tablåer bidrar till att upprätthålla dessa framställningar oberoende om man är ironiserande eller inte. Ja, Stina, du har helt rätt. Pjäsen kunde (och borde kanske) sluta här, men gör det inte. Och eftersom den inte gör det känns metasjälvkritiken som en lite väl lätt väg ut: ett sätt att påpeka att man är ”medveten” och sedan göra precis som man alltid gjort förut.

Roligare är att man, genom att ha gett Stina ett överdrivet krångligt, ”akademiskt” sätt att tala, har gjort det klart att man här även driver med henne och alltså med bl.a. undertecknade teaterkritiker. Det känns fint.

Rolig pjäs, jobbigt fenomen

Men alltså, förstå mig inte fel nu, jag tycker inte direkt illa om denna enskilda pjäs utan om den trötta årslånga tradition den hör till. I sig själv är Jag, Inga Finne en sarkastisk, ibland raljerande, och ofta rätt underhållande, komedi. Det finns flera verkligt roliga stunder. Publiken blir välkomnad av en representant för ”Helsingfors stad”, som önskar oss välkomna till en kväll organiserad för finlandssvenska pensionärer (fast kvällen jag såg pjäsen var det förvånansvärt många under femtio i publiken). Skådespelarna ger publiken kallsvett genom att skämta om publikdeltagande. Senare lär vi oss att Ingas son åkte till Sverige som krigsbarn, där han lärde sig det typiska svenska föraktet av Finland. Sonen blir rasande när han får veta att han själv har släktband ännu längre österut. Mot slutet driver pjäsen med västnyländska konstnärsklubbar – ”här börjar vi från noll varje höst” – vilket känns mysigt självironiskt.
Det finaste i pjäsen är ändå det rätt subtila sätt på vilket Inga långsamt blir huvudpersonen i sitt eget liv. Män kommer och går, barn likaså. Andra säger åt henne att hon alltid spelat kvinnan, modern, bihanget till männen, men Inga själv håller inte med. Under den långa föreställningen frigör sig hon från fadern, tre äkta män och barn som tänker sig veta bättre. I en av pjäsens bästa stunder dagdrömmer Inga om hennes döda exmakar som samlats i bastun i himlen. Där talar de om Inga på ett sätt som parodierar typiskt ”tjejsnack” och hittar tröst i varandra.

Andra stunder fungerar tyvärr mindre bra. I konstklubben träffar Inga en grupp människor med invandrarbakgrund. Inga/Finland har själv varit på flykt, förlorat och längtat efter ett hem. Så även de andra…ja ni ser vartåt det hela vetter. Att finländare borde ha förståelse för dagens asylsökande för att ”vi själva” har upplevt liknande är det sämsta argumentet någonsin. Nej, du skall inte inte vara rasist p.g.a. av att det påminner dig om dina stackars morföräldrar, du skall inte vara rasist p.g.a. av att du inte skall vara en totalt fruktansvärd människa. För trots min kritik kan skämten med finländska, svenska och ryska stereotypier fortfarande tänkas vara befriande för någon i publiken eftersom de handlar om delar av ”oss” själva, men feelgood-porträtteringar av invandrare är enbart nedlåtande och därigenom lömskt rasistiska.


Text Otso Harju
Foto Stefan Bremer

Teater Mars & Sirius Teatern: Jag, Inga Finne. Manus: Joakim Groth, Anders Slotte & arbetsgruppen. Regi: Joakim Groth. I rollerna: Max Bremer, Paul Holländer, Nina Hukkinen, Niklas Häggblom, Amanda Löfman och Åsa Nybo. Scenografi: Markus R. Packalén. Projektion: Rasmus Vuori. Kostym: Elina Riikonen. Rekvisita: Anu Sallinen.

Normkreativa tolkningar

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén
Under de senaste åren har asylsökandes rättskydd (och framför allt bristen på det) varit mycket på tapeten och en fråga som diskuterats är bristerna i tolkning. Människorättsaktivister i Finland och i Sverige har rapporterat om fall där asylsökande fått avslag på sin ansökan på basen av feltolkningar. I en del fall har det handlat om inkompetens, om att myndigheterna anlitat tolkar utan formell kompetens, i andra fall har det handlat om tolkens egna attityder och kanske ovilja att återge ett visst slags innehåll. Det sistnämnda gäller inte minst hbtq-flyktingar där feltolkningar ofta handlat om homo-/transfobi eller om att tolken inte är bekant med den terminologi som används.

Tolkning är en människorättsfråga, tolkning möjliggör att en person kan bli hörd i sin sak, kan orientera sig i vardagen, bli en del av ett socialt sammanhang, kan ta del i samtal eller av det kulturarv hen omges av. Tolkarnas roll kan inte underskattas. De är de, som i likhet med översättarna, möjliggör möten över språkgränser och vars betydelse för den enskilda individen kan vara livsavgörande.

Under de senaste åren har jag samarbetat med många olika slags tolkar på kulturfältet – simultantolkar, teckenspråkstolkar och syntolkar – och både fascinerats och imponerats över det arbete de utför och den enorma kompetens de besitter. I mina sammanhang handlar tolkningarna framför allt om kulturella rättigheter, om att kunna delta i kulturevenemang på lika villkor och att kunna delta i diskussionen kring dem. Teatern har liksom många andra konstformer utöver det konstnärliga även en stark identitetsbärande funktion – inte minst i Svenskfinland. De lokala revyerna, sommarteatrarna, institutionsteatrarna och de fria grupperna spelar en viktig roll för den kollektiva språkliga och lokala identiteten och därför är det extra viktigt att rasera de trösklar som hindrar delaktighet.

För ett par veckor sedan satt jag med förbundna ögon och tog del av en scen av Mästaren och Margarita på Teater Viirus. Övningen var en del av ett seminarium om syntolkning på teatern och seminariedeltagarna tog del av scenen på tre olika sätt: med förbundna ögon med eller utan syntolkning och utan ögonbindlar. Syntolkning av en pjäs eller en film handlar om att berätta det som inte förmedlas via dialogen och ljudvärlden på scenen/filmduken. Det handlar om att beskriva scenen, scenografin, dräkterna, minerna, gesterna och koreografin/miljön. Det handlar om att konkretisera det outtalade och verbalisera synintrycken – allt det som går förlorat om vi inte kan ta in informationen via synen. Med förbundna ögon och utan syntolkning blev scenen ur Mästaren och Margarita en osammanhängande räcka ljud och en stor del av den icke-verbala och visuella kommunikationen gick förlorad.

På de finlandssvenska teaterscenerna arrangeras syntolkade föreställningar fortfarande relativt sporadiskt, speciellt i södra Finland och i Helsingfors, men exempelvis Wasa teater erbjuder regelbundet syntolkade föreställningar. År 2012 inbjöd Distriktsföreningen Vasa svenska synskadade r.f. en utbildare för syntolkar från Sverige och sju syntolkar utbildades för att tolka allt från fotbollsmatcher till teaterföreställningar. Wasa teater har sedan dess erbjudit syntolkade föreställningar varje säsong och tilldelades för sin pionjärinsats ifjol en tillgänglighetsutmärkelse av Förbundet Finlands Svenska Synskadade.

Även om mycket arbete återstår för att göra konstverk tillgängliga genom syntolkning – både på finska och på svenska – har det hänt en hel del under de senaste åren. Ett exempel på detta är konstmuseet Ateneum som har arrangerat syntolkningar till sina utställningar (bl.a. i december till sin pågående Bröderna von Wright-utställning), ett annat är filmfältet. År 2015 gjorde Finlands filmstiftelse historia genom att introducera produktionsbidrag för tillgänglighetslösningar för inhemska filmer. Den första filmen som erhållit medel för syntolkning är Klaus Härös film Fäktaren och sedan dess har fem andra filmer erhållit medel för syntolkning. Genom en app har synskadade kunnat ta del av filmer på biografer oberoende av tid eller plats. Det här är en god början. Kanske vi så småningom kan ta efter den norska och svenska modellen där alla filmer som får statsbidrag syntolkas?

Men syntolkning är också mer än enbart en demokratifråga, syntolkning är även intressant som fenomen i sig. Att tolka handlar i vardagstal om att översätta från ett språk till ett annat, om att försöka förstå ett konstverk eller att verbalisera något man ser eller upplever. När vi talar om att syntolka avser vi framför allt tolkning i betydelsen översätta eller verbalisera synintryck, det vill säga att syntolken lånar sina ögon till den hen tolkar för, medan den innehållsmässiga tolkningen lämnas till hen man syntolkar för. Men även om tolken strävar efter att beskriva föreställningen eller konstverket så neutralt som möjligt, att inte uttolka verkets eventuella betydelser, handlar syntolkning ändå om en subjektiv process.

Det jag, som seende, ser och fäster uppmärksamhet vid är annat än det du ser eller fäster uppmärksamhet vid. Oberoende av hur neutrala vi än försöker vara i de synintryck som vi väljer att lyfta fram är vi subjektiva och våra sätt att beskriva dem kopplade till våra värderingar.

En annan intressant fråga i sammanhanget är normer och om att syntolka normkreativt. Hur kan vi syntolka personer på scenen, utan att befästa fördomar och normativa föreställningar om till exempel kroppsform, utseende, funktionsvariation, etnicitet och könsuttryck? Här handlar det om två olika slags frågor – om att både respektera den som är i behov av syntolkning och den som blir beskriven av tolken. Det handlar om att avväga vilken slags syninformation som är relevant för förståelsen av verket och varför, om vad som markeras och vad som lämnas omarkerat. Och att fråga sig: när speglar mina egna fördomar in och bildar en hinna mellan mig och det jag ser? Hur vill jag själv bli beskriven?

Rita Paqvalén
är verksamhets-ledare för Kultur för alla och projektledare för projektet Finland 100 – I regnbågens färger

Träffsäker räv spelar ut relationsspel

Det råder en förtrolig stämning i salongen redan från den första scenen i Svälta Räv. Pjäsen spelas på den mindre av Wasa teaters scener, vilket i sig bidrar till känslan av närhet till de sex karaktärer som en efter en introduceras för oss.

Pjäsen har skapats genom att ensemblen tillsammans planerat och improviserat. Inspirationen till arbetssättet har man fått från filmregissören Mike Leigh. Regissören Joakim Groth beskriver i korthet metoden så, att karaktären kalkeras på en levande modell men vartefter utvecklas till en fiktiv gestalt. Enligt Groth blir själva karaktärerna det essentiella. Det är dessa som utgör berättelsen, i högre grad än deras handlingar.

Så vilka är de då? Ja, vi kan börja med Cecilia, träffsäkert gestaltad av Carola Sarén. Cecilia är cateringföretagare, frånskild och ”en kvinna i sina bästa år”. Hon njuter av den nya friheten, är färgstark och en smula dominant. Hon korkar gärna en flaska vin med väninnan Maria, som spelas av Lina Ekblad. Självklart tas det selfies när de skålar, om än Marias leende verkar något tillkämpat.

Maria lever ett på ytan perfekt liv med kontorsjobb, familj och ett hus att pyssla med. Men mellan raderna anar vi att hon inte är så lycklig. När hon berättar för en stönande Cecilia om de fyra timmar långa söndagsmiddagarna med svärföräldrarna, blir det fniss i publiken. Marias tillvaro är lika beige som hennes kläder, och hon anstränger sig verkligen för att övertyga sig själv om att det är så här livet ska vara.

Men det ska visa sig att den perfekta väninnan i ett svagt ögonblick begått ett snedsteg, och det med Cecilias ex-man Kenneth (Jonas Bergqvist).

Kenneth är en av mina favoritkaraktärer, en jordnära man som har en elektronikfirma. För honom är det viktigaste i livet ”lugn och ro, att stanna upp och ta det lugnt”. Kenneth verkar nöjd med ganska litet.

Dottern Rebecka (Alexandra Häggman) är en skygg och känslig ung kvinna, som skriver poesi och tycks känna ett visst utanförskap. Hon tvingas allt som oftast medla mellan de två föräldrarna. Det att Rebecka och Kenneth talar dialekt sinsemellan, ger intrycket av att de står varandra närmare än vad modern och dottern gör.

På Kenneths elfirma finns den loseraktiga praktikanten Fred som spelas alldeles lysande av Jan-Christian Söderholm. Han spiller gärna ur sig sin historia även för obekanta människor. Fred och Rebecka hittar otippat en gemensam våglängd, där de kanske känner igen något av samma utanförskap.

Pjäsens namn kommer av kortspelet Kenneth och Fred ägnar sig åt. Det är ett evighetsspel som kan pågå hur länge som helst utan att någon vinner. I Österbotten brukar ”Svälta Räv” kallas ”Krig”.

Både namnen är genialiska i den här kontexten. Tankarna förs till relationer som befinner sig i ett dödläge. Man längtar efter förändring, men ligger lågt och väntar i sin skyttegrav på att något ska ske. Och även relationer mellan exmakar, väninnor, eller familjemedlemmar kan vara ställningskrig, eller innehålla spänningar som byggs upp tills allt slutligen briserar.

Pjäsen reflekterar utmärkt den tomhet och längtan som många känner idag. Vi lever med den övergripande målsättningen att kunna ”förverkliga oss själva”. Och vi har lyxen att hinna fundera på om det vi har verkligen är allt livet borde vara.

Text: Sofie Furu
Foto: Frank A. Unger

Svälta Räv. Manus: arbetsgruppen. Regi: Joakim Groth. Dramaturgi: Anna Simberg, Joakim Groth. Scenografi: Jeremy Crotts. Kostym: arbetsgruppen. Mask: Anna Vester-back. Ljud: Tim Stratton. Ljus: Michael
Erickson. I rollerna: Jonas Bergqvist, Lina Ekblad, Alexandra Häggman,
Carola Sarén, Jan-Christian Söderholm.
Wasa teater till och med 30.december

Samspelt framgångssaga

Wasa Teater inleder sin nya säsong med en framgångssaga, som garanterat också för teatern formar sig till en sådan. Musikalen Ingvar – en musikalisk möbelsaga spelas ända till årets slut. Den kallas musikal, men närmar sig opera, eftersom alla repliker sjungs. Tidpunkten för att ta upp denna pjäs i repertoaren är en lyckträff;  nästa år firar möbelimperiet IKEA sitt sextioårsjubileum. Det första varuhuset slog upp sina dörrar 1958 i småländska Älmhult. Men starten kom ännu tidigare.

Det var just i Älmhult som IKEAs grundare Ingvar Kamprad föddes för 91 år sedan. Hans liv är i sig en framgångsaga av nästan mytiska dimensioner. Redan som femåring säljer han tändsticksaskar och sjutton år fyllda startar han en egen postorderfirma. IKEA (Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd) ser dagens ljus. Det småländska kan givetvis inte räknas bort då Ingvar Kamprads och IKEA:s succéhistoria berättas. Ännu idag bultar IKEA:s hjärta just i Älmhult.

Pjäsen, som är skriven av Klas Abrahamsson och Erik Gedeon, understryker detta med välkänd folkmusik till texterna. Den bygger på en historik av Bertil Torekull och på scen blir den en fartfylld resumé över ett liv, som präglats av smart idékläckande och ständig expansion, varvat med bakslag och fiaskon. Pjäsen är inte bara en exposé över Kamprads och hans skapelses utveckling, utan listigt integrerat löper genom den till ytan så glättiga pjäsen en kritik av kapitalismen som blivit dagens religion.

Redan i den inledande scenen från börsen manifesteras detta med hektiska spekulanters telefonhysteri framför börsnoteringarnas altare. Deras mammontillbedjan kollapsar i en börskrasch, och de tidigare så extatiska budgivarna bryter samman. Ur detta bottenläge höjs ett intensivt vallarlockrop, som ger den första allusionen till Småland. Det småländska ekonomiska sinnelaget genomsyrade Kamprads affärsfilosofi ända från möbelimperiet IKEA:s första tid. Hans påfund med varukatalog, postorderform och platta paket spädde på framgångarna och expansionen har fortsatt och fortsätter än idag, långt utanför Sveriges gränser. De med bibliska namn döpta produkterna har blivit kända inte bara i Europa utan över hela världen.

Regissören Markus Virta har tidigare satt upp Ingvar i Sundsvall, och därifrån har man fått låna dekor och dräkter, som teaterns dekorateljé har anpassat till Vasascenen. Dekoren är uppbyggd i masonit, Kamprads och IKEA:s favoritmaterial med demokratisk touch. Det brukar ju sägas att Per-Albin Hansson skapade folkhemmet, medan Kamprad inredde det.

Uppsättningen har ett genomgående högt tempo och fantastiskt driv. Den i IKEA:s anda jämlikt kostymklädda ensemblen är på scenen hela tiden, agerar, sjunger, musicerar och dansar – extremt krävande, men till synes mödolöst. Den framstår både i sång, rörelse och dans som en sammanhängande levande organism och det kan bjuda emot att lyfta fram enskilda prestationer, så samspelat är det. Att få allt att flyta så levande och livfullt – just organiskt – är väl till stor del regissörens förtjänst.

Men Virta har verkligen ett mångsidigt och skickligt skådespelargarde till förfogande. Wasa Teaters skådespelare Johan Aspelin, Tove Quickström och Maria Udd jämsides med gästande artister som Erik-André Hvidsten, Anna Maria Hallgarn och Thomas Lundin firar triumfer med smittande spelglädje. Gästande musiker som Saara Lehtonen och Richard Mitts inte bara musicerar utan agerar också. Hvidsteen är som klippt och skuren för rollen som Kamprad. Fysiskt snarlik och härlig i sin entusiasm och landsfaderlighet, och hjärtskärande ömklig i nederlagens stunder som när han gör avbön för sin nazivänlighet i unga år. 

Wasa Teater har inlett sitt nya spelår för full musik.

Text Carita Nyström
Foto: Frank A. Unger

Ingvar – en musikalisk möbelsaga. Text: Klas Abrahamsson och Erik Gedeon. Regi: Markus Virta. Scenografi och kostymdesign: Lotta Nilsson. Kapellmästare: Richard Mitts. Maskplanering: Fia Derghokasian. Ljuddesign: Dennis Lindén. Ljusdesign: Tobias Lönnquvist. I rollerna: Johan Aspelin, Anna-Maria Hallgarn, Erik-André Hvidsten, Saara Lehtonen, Thomas Lundin, Richard Mitts, Tove Qvickström, Maria Udd. Wasa Teater, hösten 2017.

Fotnot: Ingvar sattes upp på Svenska Teatern 2016, och Ny Tids recensent var då inte lika hänförd av manuset. Se Ny Tid 12/2016.